Paris Podcasts

  • Korrespondenterna Andreas Liljeheden (Bryssel),Caroline Salzinger (Berlin), Stephanie Zakrisson (London), Marie Nilsson Boij (Paris) och EU-kommentatorn Susanne Palm om läget i Europa.

    Det här avsnittet av Europapodden spelades in direkt på Kulturhuset i Stockholm under evenemanget Förstå världen möt Radiokorrespondenterna.Programledare: Claes Aronsson.

  • I det här avsnittet får du höra om när jag råkade ut för en ficktjuv i Paris tunnelbana. Vad gör man på resande fot när man helt plötsligt inte kan bekräfta sin identitet med Microsoft Authenticator?Och så blir det som vanligt nyheter om Microsoft 365.

  • Hur gör man i en drive-through om man har ratten på höger sida, vad är egentligen Wiener och var hittar man egentligen sin wifey?

    Ha nu en Baila Chiki Chiki-vecka och ställ dina frågor på @thefragaratenkompisofficial på instagram

  • 1979 skickar Sveriges Radio en ung Agneta Ramberg till Teheran. Hör hennes egna radioinspelningar och berättelser från Iran i den här helt nya dokumentären.

    1979 är ett omvälvande år i Iran. Shahen störtas och flyr, ayatolla Ruhollah Khomeini kommer i triumf tillbaka från exilen i Paris, och så småningom inträffar också ockupationen av den amerikanska ambassaden. Året därpå inleds det långa kriget mot Saddam Husseins Irak.Konsekvenserna av de här händelserna märks i världspolitiken än idag.Agneta Ramberg bevakade den här historiska perioden på plats. I dokumentären berättar hon om sina minnen därifrån och om hur arbetet som korrespondent i krig såg ut för 40 år sen. Du får också höra mer om den blodiga maktkamp som pågick medan Agneta Ramberg var på plats, där tusentals demonstranter avrättades och stora delar av prästerskapets republikanska maktparti IRP utplånades i bombattentat.Agneta Ramberg är en av Sveriges mest namnkunniga utrikeskorrespondenter. Under flera decennier bevakade hon världen för SR. När hon gick i pension 2018 var hon Ekots utrikeskommentator.Ett program från 2022. Reporter: Sara StenholmProducent: Håkan EngströmSlutmix: Elvira Björnfot

  • 1979 skickar Sveriges Radio en ung Agneta Ramberg till Teheran. Hör hennes egna radioinspelningar och berättelser från Iran i den här helt nya dokumentären.

    1979 är ett omvälvande år i Iran. Shahen störtas och flyr, ayatolla Ruhollah Khomeini kommer i triumf tillbaka från exilen i Paris, och så småningom inträffar också ockupationen av den amerikanska ambassaden. Året därpå inleds det långa kriget mot Saddam Husseins Irak.Konsekvenserna av de här händelserna märks i världspolitiken än idag.Agneta Ramberg bevakade den här historiska perioden på plats. I dokumentären berättar hon om sina minnen därifrån och om hur arbetet som korrespondent i krig såg ut för 40 år sen. Du får också höra mer om den blodiga maktkamp som pågick medan Agneta Ramberg var på plats, där tusentals demonstranter avrättades och stora delar av prästerskapets republikanska maktparti IRP utplånades i bombattentat.Agneta Ramberg är en av Sveriges mest namnkunniga utrikeskorrespondenter. Under flera decennier bevakade hon världen för SR. När hon gick i pension 2018 var hon Ekots utrikeskommentator.Ett program från 2022. Reporter: Sara StenholmProducent: Håkan EngströmSlutmix: Elvira Björnfot

  • Napoleon Bonaparte är en av de mest framgångsrika härförarna i historien. Men Napoleon blev sina tidiga framgångars fånge – hans fåfänga klarade inte av att förhandla fram fred ur ett underläge. Och i längden kunde hans Grand Armée inte stå emot trycket från Europas förenade stormakter.


    Den franska revolutionen gjorde det möjligt för den lågadlige ynglingen från Korsika att bli general som 30-åring och två år senare chef för inrikesarmén.


    I reprisen av det nymixade avsnitt 75 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt, professor i Historia vid Umeå universitet och författare till boken Omvälvningarnas tid – Norden och Europa under revolutions- och Napoleonkrigen.


    Napoleon var på många sätt briljant med ett stort intresse för vetenskap och matematik. Han förändrade krigsföringen med sina värnpliktsarméer och snabba truppförflyttningar. Han kunde arbeta dygnet runt och förberedde sina fälttåg minutiöst.


    Till sin hjälp hade han den första värnpliktsarmén som kunde skriva ut hundratusentals män som många var antända av den revolutionära gnistan. Samtidigt förstod Napoleon betydelsen av att höja moralen bland sina män genom tal, belöningar och straff. När Napoleon tog den politiska makten gjorde han med den armé i ryggen som han själv skapat.


    Napoleons arméer kom att dominera den europeiska kontinenten under 1800-talets första decennium med Storbritannien som den främsta fienden. Under Napoleons regim, först som förste konsul och senare som kejsare, befanns sig Frankrike i ständigt krig mot växlade stormaktskoalitioner. I Revolutionskrigen från år 1792 till freden i Amiens 1802 och under Napoleonkrigen från 1803 till år 1815 stod i princip Frankrike ensamt mot resten av Europas stormakter.


    Det katastrofala fälttåget i Ryssland år 1812 vände på krigslyckan. Dessutom lärde sig motståndarna av Napoleon. Det mänskliga priset för Napoleons omätliga maktambitioner har uppskattats till 1,7 miljoner sårade och döda bara i Napoleons arméer. Själv slutade han sina dagar förvisad till ön St Helene i Sydatlanten.


    Bild: Bonaparte vid pont d’Arcole, av Antoine-Jean Gros (ca. 1801), Louvren, Paris.


    Musik: La Marseillaise, hymne national français interprété par Fédor Chaliapine (1873-1938) entre 1911 et 1914, public domain.


    Our GDPR privacy policy was updated on August 8, 2022. Visit acast.com/privacy for more information.

    Become a member at https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

  • Syfilis följde med Columbus sjömän från den nya världen och fick snabb spridning i Europa. Syfilis smittade främst vid sex och någon riktigt bra behandling kom inte förrän penicillin började användas brett efter andra världskriget. I slutet på 1800-talet drabbade 15 procent av den manliga befolkningen i Europa.


    Sjukdomen som orsakar oerhörda plågor hos den drabbade med smärtor, deformationer, förlorade extremiteter och i sitt sista stadium galenskap. I tongivande kretsar som författare och konstnärer var syfilis mycket vanligt, men sjukdom avhandlas ofta kodad form eftersom den var så skamlig.


    I detta avsnitt av podden Historia.nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med litteraturvetaren Agneta Rahikainen som skrivit boken Smittans rike: Om syfilis i konst, kultur och kropp.


    Listan på kända personer med syfilis kan göras lång från politikern Cesare Borgia i renässansens Italien, till poeten Charles Baudelaire i 1800-talets Paris, filosofen Nietzsche i Tyskland. Kompositören Ludwig van Beethoven i Österrike och konstnären Anders Zorn i Sverige. En del hävdar att Adolf Hitler led av syfilis.


    Både Carl-Michael Bellman och Lasse Lucidor diktade om syfilis, men även om samtiden förstod vad sångerna handlade om är det inte alltid tydligt vad som menas med att akta näsan idag när syfilis är en ganska ovanlig och behandlingsbar sjukdom.


    Inom dekadenslitteraturens författare på 1800-talet var syfilis inget författarna skämdes för, utan snarare ett bevis på virilitet.


    ”För en fransman är det otänkbart att uppnå medelåldern utan att fått syfilis och Hederslegionen.” skrev författaren André Gide och hans uttalande visar vilken spridning syfilis hade under 1800-talet och det tidiga 1900-talet.


    I Frankrike uppskattades cirka 150 000 personer årligen dö till följd av syfilis och sjukdomen drabbade människor i alla samhällsklasser. De existerande behandlingarna med kvicksilver och malaria kunde ofta döda patienterna.


    De första anteckningarna om en syfilisepidemi i Europa gjordes åren 1494/1495 i Neapel, Italien under en fransk invasion och fick först namnet ”Neapolitanska sjukan”, i Frankrike kom den att kallas ”Italienska sjukan”. Efter att ha fått fäste i Frankrike genom att sprida av de återvändande franska trupperna blev den bland annat i Tyskland känd som ”Franska sjukan”; en äldre benämning som fortfarande används. Vid sidan av fransosen är pocker det vanligaste äldre svenska namnet.


    Skelett äldre än 1500 e.Kr. som uppvisar syfilis har endast återfunnits på den amerikanska kontinenten. Skelett från precolumbianska gravar i Centralamerika bär till exempel tydliga tecken på sjukdomen. I samtida källor beskrivs också den sjukdom Columbus sjömän hade med sig hem från Amerika 1493.


    Lyssna också på När en handfull män erövrade Latinamerika och Smittorna som dödar mer än kulor och granater.


    Bild Gustav-Adolf Mossa, The Dead Women (Les Mortes), 1908.


    Musik: Beethoven Symphony #9 med Craig Austin, Storyblocks Audio.


    Our GDPR privacy policy was updated on August 8, 2022. Visit acast.com/privacy for more information.

    Become a member at https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

  • Jappp sommaren har gjort oss lite mer weird än vanligt men trots det genomför vi – visserligen enl ev kufisk bedömning – ett otroligt samtal om sommarläsning.

    Jessica har upptäckt poetry comics + börjat läsa på engelska (vad tidigt haha). Och: flanörböcker från Berlin, Paris och Tallinn. DESSUTOM: inuti galen argentinsk målares huvud, horserier, anekdoter om Janis och Jim, poesi från kassan på Ica, Houellebecq i HÖGFORM och Jim Jarmuschs collagebok!

    Anna har avnjutit Jessica Au (och verkar, att döma av Googles leverans, vara en early adapter). Hon har läst äkta text om F. Scott Fitzgeralds alkoholism och något sökt text från en barndomsfavorit. Plus: Sara Granér! Lina Rydén Reynolds!

    Och så har vi båda av en slump läst Karolina Ramqvists otroliga bok om mat. Wow.

    Ses på @litterarispodcast

  • Utrikeskrönikan 1 augusti 2022.

    Paris, måndag. Temperaturen är nu hyfsat normal för årstiden i den franska huvudstaden, men jag har precis återvänt från en resa i trakterna runt Barcelona där mitt fokus handlat om det som inte är så normalt längre; det som uppstått i naturen som en direkt följd av klimatförändringarna. Torkan på den iberiska halvön börjar bli så allvarlig att en ekologisk grönsaksodlare jag träffade norr om Barcelona blickar mot gammal arabisk kunskap om att odla nästan helt utan vatten. Längs Medelhavskusten, norr om Barcelona, äter sig också höst och vinterstormarna allt längre in i stränderna. Många stränder har helt försvunnit och frågan är om den havsnära tågsträckan på riktigt ska kollapsa. Än så länge har de partier där havet raserat rälsen lagats och många tror ändå att vetenskapen ska hitta metoder för att hindra vågorna från att gröpa ur kusten ännu mer. Men det som drabbat mig mest är nog till sist ändå att resa i spåren av de stora skogsbränderna. Det är den katastrof som allra mest är här och nu. För två veckor sen, mitt under byfesten i den lilla staden Rocafort en bit upp i bergen, så ser borgmästaren hur lågorna närmar sig. Larmet kommer lite försenat då har redan skogen brunnit ett tag en bit bort. Det är dit jag åker. När vi kör in i området som i folkmun kallas River Park känner jag brandlukten som en vass ton i bakgrunden. Hela dalen nedanför har brunnit och det har även många av husen. Gatan kantas av halvfyllda containrar. Jag tittar in genom ett trasigt fönster och ser det som varit en diskmaskin. Tallrikarna står fortfarande prydligt inställda i den deformerade plåtlådan, omgiven av glassplitter och ett halvt nedfallet undertak. Här bodde Raoul med sin muskulösa boxer Conrad, som räddades ur elden av en granne eftersom han själv var nere vid kusten och badade när elden med de trettio meter höga lågorna tog sig in i trädgårdarna. Övervåningen, som de inte kan gå in i längre till följd av rasrisken, har däremot mirakulöst klarat sig. På väggen precis vid ytterdörren hänger en massproducerad målning av helgonet Johannes Döparen som pojke med ett lamm under armen. Den är helt oskadd. Raoul berättar att det är andra branden målningen går helskinnad igenom. Som de säger, de som sitter i trädgårdarna längs gatan med utbrända hus: Det var ändå tur att elden kom på förmiddagen. Förödelsen var stor, men ingen dog. Så kanske Johannes Döparen ändå vakade över bostadsområdet? Man behöver inte vara överdrivet religiöst lagd för att tro på det. Cecilia Blomberg i Paris just hemkommen från Barcelona [email protected]

  • Madame de Sévignés klassiska brev har påverkat författare som Marcel Proust mycket. Men hur ska man förstå den idealiska bild hon målar upp av sin älskade dotter? Emi-Simone Zawall undersöker saken.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-06-27.Av alla himlakroppar i vårt planetsystem är solen tyngst. Ändå blir solen hela tiden lite lättare. De väteatomer i stjärnans mittpunkt som förenas med helium, förvandlas nämligen också till helium, som i sin tur är lättare än väte, och följden av det livsljus som uppstår är att solen förtär sig själv med fyra miljoner ton per sekund. Är ett älskande människohjärta som solen? När Madame de Sévigné talar om kärlek i mitten av 1600-talet vänder hon återkommande blicken mot sitt eget hjärta. I ett brev från den 1 juni 1669 beskriver hon det som ett hjärta med resurser som den älskade inte kan förstå. Den 18 september 1679 skriver hon: Mitt hjärta är nu en gång skapat så, i förhållande till dig, att jag må vara överkänslig när det gäller allt som har med dig att göra, men det räcker med ett ord, minsta tecken på tillgivenhet, en kram, ett ömhetsbevis för att jag ska falla till föga. Jag blir genast botad, det är nästan övernaturligt, mitt hjärta återfår genast all den ömma känsla som aldrig minskar utan bara fogar sig efter omständigheterna. Det har jag sagt till dig åtskilliga gånger och jag säger det igen för det är ju sant. Jag kan inte tro att du skulle missbruka detta. Säkert är att du är den som sätter mitt hjärta i rörelse, på vilket sätt det vara må.Den 12 januari 1676 funderar hon, inte helt olikt kartografen som står under sin stjärnhimmel, på vilken färg hennes kärleksfulla hjärta skulle kunna ha. Hon skriver: Jag glömde säga dig att jag, som du, har tänkt på olika sätt att framställa människohjärtat, några i vitt, andra i svartaste svart. Mitt för dig har en vacker färg.Vem var det som gjorde Madames hjärta så antänt? Madame de Sévigne föddes som Marie de Rabutin Chantal i Paris 1626 i en av Frankrikes förnämaste familjer. Redan som barn förlorade hon sina föräldrar och togs därför omhand av sina morföräldrar och sin morbror som såg till att ge henne en fin utbildning. 18 år gammal gifte hon sig med markis Henri de Sévigné och fick två barn, François-Marguerite och Charles. I övrigt var äktenskapet en katastrof. Maken var slösaktig och otrogen dödades till slut i en duell om en älskarinna och gjorde Madame till änka vid 25 års ålder. Därefter var intresset för män ett avslutat kapitel för hennes del. Hon gifte sig aldrig igen och hade inga älskare heller, även om hon var beundrad av många. All den kärlekskraft hon var i stånd att uppbåda koncentrerade hon istället till dottern; inte ens sonen Charles kom i närheten av hennes beundran.hennes första svenska översättare, Stig Ahlgren, konstaterar att Madames kyskhet var sensationell för att sedan fråga sig: Var Madame de Sévigné frigid?När dottern flyttade till Provence 1671 där hennes make, greve de Grignan, blivit utsedd till guvernör, sammanfattade Madame sin skilsmässa från henne med orden: Jag grät och det kändes som om jag skulle dö. En månad senare skrev hon till dottern: Varenda fläck i detta hus angriper mig; hela ditt rum tar död på mig. Jag har ställt en skärm mitt i för att rubba perspektivet; jag vill slippa se det fönster varifrån jag såg dig stiga upp i dHacquevilles vagn och försökte ropa dig tillbaka. Jag blir ju rädd när jag tänker på att jag kunde ha kastat mig ut genom fönstret, ibland blir jag ju som galen. Ett år senare, den 12 februari 1672, skrev hon: Tycker du inte att vi varit ifrån varandra väldigt länge nu? Det smärtar mig och skulle vara outhärdligt om jag inte älskade att älska dig som jag gör, hur många bedrövelser det än måtte medföra. Sedan dess, eller åtminstone sedan 1745 när ett första urval av hennes brev gavs ut, har Madames livslånga lidelse för sin dotter ekat genom litteraturen. Virginia Woolf liknar henne i en av sina essäer vid en äldre man som har en ung älskarinna som bara plågar honom, medan hennes första svenska översättare, Stig Ahlgren, konstaterar att Madames kyskhet var sensationell för att sedan fråga sig: Var Madame de Sévigné frigid?I Marcel Prousts "På spaning efter den tid som flytt" är hon inte bara den författare som nämns flest gånger. Hon får också fungera som estetiskt föredöme och en påminnelse om faran i att dra för snäva gränser kring livet och kärleken. Ska man tro den amerikanska litteraturprofessorn Elizabeth Ladenson är hon till och med en nyckel till romanens själva kärleksideal. Det visar sig genom att Proust ständigt låter huvudpersonens mormor gå omkring med en volym av Madames brev i sin ficka. Efter mormoderns död blir det istället huvudpersonens mor som alltid vill ha breven tillhands och det band som Sévigné upprättar mellan mormodern och hennes dotter, håller huvudpersonen Marcel utestängd från en gemenskap han inte kan återfinna ens i sina egna kärleksrelationer. På samma sätt, menar Ladenson, visar flera av romanens kvinnor att kärleksrelationer faktiskt kan vara lyckliga, så länge som de äger rum mellan likar, bortom svartsjuka och erotiska maktspel, kort sagt: mellan kvinnor som älskar kvinnor.Det kan hända att Madames så kallade frigiditet och kärlek till sin dotter var ett sätt att slippa älska män. Men det ligger närmare till hands att tro något annat. Man vet helt enkelt för lite om dottern François-Marguerite de Grignan. Visserligen brände hennes egen dotter, Pauline, alla brev som François-Marguerite skrev till Madame, och visserligen har en samtida författare beskrivit henne som fåfäng och kallsinnig. Men det som mest av allt borde utgöra källan till ett närgånget porträtt av henne Madames alla brev och kärleksförklaringar låter henne egentligen aldrig framträda som person. Alla omdömen som Madame fäller om henne som att hennes skrivkonst är gudomlig och att hon är vackrare än en ängel är så idealiserade att de blir meningslösa.Är Madame de Sévignés brev i själva verket ett narcissistiskt monument?I Kärlekens samtal skriver Roland Barthes om hur kärleksbrevet utmärker sig från andra brev genom att vara uttryckt på ett hängivenhetens språk som saknar alla biavsikter, och Madames brev till sin dotter liknar i det hänseendet en älskandes brev till sin älskade. Men lika mycket som Madame älskade sin dotter, älskade hon att älska sin dotter, och man kan tänka sig att hon älskade sig själv som älskande eftersom det i förlängningen gjorde henne älskansvärd.Jag skulle ju bli bedrövad om du inte älskade mig lika mycket som jag älskar dig, skriver hon den 6 april 1672. Istället för att betrakta sin dotter som en människa i egen rätt verkar det alltså som om hon förblev ett objekt för Madames eviga tillbedjan, en idol, och ytterst ett redskap för Madames kärlek till sig själv.Detta behov av att vara två för att kunna etablera en öm dialog med sig själv, skriver Simone de Beauvoir i Det andra könet när hon kartlägger den kvinnliga narcissistens behov av att rikta kärleken till en annan mot sig själv för att uppleva sig själv som älskad. Är Madame de Sévignés brev i själva verket ett narcissistiskt monument?Nej, att betrakta Madame som en människa blind för allt och alla andra än sig själv är att gå för hårt åt henne. Trots allt finns det ingen som är som solen, fullkomligt självförbrännande och oegennyttig. Det är det som är älskandets paradox: att man inte kan ge utan att samtidigt ta något.Då är det bättre att läsa Madames brev som betraktelser över alla de uttryck en passion kan ha, och låta henne vara precis det hon är: en kärlekens uppenbarelse.Emi-Simone Zawall, litteraturkritiker och översättareSamtliga citat ur breven är hämtade ur Madame de Sévignés brev i urval och översättning av Arne Melberg, Atlantis 2018.

  • Bildningsresan tar dig till kulturens huvudstäder. Här får du en guide till de klassiska besöksmålen som är värda en omväg. Följ med till Felicia Frithiofs Paris.

    Paris är en mittpunkt för så mycket av det vi kallar västerländsk kultur gotik, renässansbegreppet, sekulär högre utbildning, upplysning, filmkonst, impressionism, mode, existentialism och postmodernism, för att inte tala om gastronomi. Så var ska man börja?Felicia Frithiof guidar till de viktigaste kulturupplevelserna för att förstå Paris tillsammans med frilansjournalisten och författaren Anna Thulin.

  • Ankhoven och kompisarna åker till Paris i en luftballong och lär känna staden. Paris är annorlunda än det de är vana vid och de lär sig att de ibland kan behöva våga vara annorlunda för att göra det som är rätt.

  • Den tillbakadragne poeten Fernando Pessoa och den excentriske äventyraren, poeten och ockultisten Aleister Crowley hade inte mycket gemensamt på ytan. Så varför träffades de? Henrik Nilsson berättar.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången 2020.Några mil utanför Lissabon finns ett dramatiskt kustlandskap som kallas Boca do Inferno, Djävulsmunnen. Här slår och skummar Atlantens vågor mot klipporna, och vattenmassorna dånar i de underjordiska grottorna. En lång rad olyckor och självmord har ägt rum vid dessa stup genom åren. Det inte alla vet är att Boca do Inferno en gång i tiden också var skådeplatsen för en märklig episod som innefattar två huvudgestalter i mellankrigstidens avantgardistiska och ockultistiska strömningar. I vissa avseenden var de varandras diametrala motsatser: Den reserverade och melankoliske poeten Fernando Pessoa, vars liv till det yttre inte var särskilt dramatiskt. Och den excentriske magikern och författaren Aleister Crowley, som levde ett liv fullt av erotiska eskapader och bisarra utsvävningar.Det var det gemensamma intresset för ockultism och astrologi som ledde fram till den osannolika kontakten mellan Pessoa och Crowley. Under många år gjorde Pessoa horoskop över de mest skilda personligheter i historien och i sin egen samtid från diktare som Lord Byron och Goethe till diktatorer som Mussolini och Salazar. Men också över de olika fiktiva författarjag som han själv skapade, Pessoas så kallade heteronymer. När han vid ett tillfälle läste den första delen av engelsmannens självbiografiska bok The Confessions of Aleister Crowley upptäckte han att det horoskop som stod tryckt på en av de första sidorna var felaktigt uträknat. I ett brev till förlaget The Mandrake Press påpekade den internationellt helt okände Pessoa misstaget och fick då ett tacksamt svar från Crowley själv. Det blev början på en oregelbunden kontakt som skulle vara i nästan ett och ett halvt år.Under lång tid var inte alla delar av den här historien kända för allmänheten, eftersom de efterlämnade breven och manuskripten i Lissabon till skillnad från resten av Pessoas kvarlåtenskap var i privat ägo. Men 2008 förvärvade staten dokumenten i en uppmärksammad auktion. Litteraturvetaren Steffen Dix har samlat allt material i en portugisisk volym under titeln O Mistério da Boca do Inferno (Mysteriet vid Boca do Inferno). Här finns brevväxlingarna och tidningsklippen från den tiden men också det ofullständiga manus till en kriminalhistoria på engelska med titeln The Mouth of Hell som Pessoa skrev inspirerad av händelserna. Och som i likhet med nästan allting av den portugisiske författaren aldrig publicerades under hans livstid.Tidigt under deras brevväxling dyker tanken på ett personligt möte upp. Det är Crowley som är den pådrivande kraften, medan den mer tillbakadragne Pessoa förhåller sig avvaktande till planerna. Crowley vill av flera olika personliga skäl fly utomlands under en tid. I breven diskuterar han möjligheterna att öppna en sorts filial i Lissabon till en av sina hemliga ordnar. Pessoa vill å sin sida övertala Crowleys förlag att börja ge ut portugisiska verk, däribland en del av hans egna dikter.Den 2 september 1930 anländer till slut Aleister Crowley till Lissabons hamn, tillsammans med sin nittonåriga älskarinna Hanni Jaeger. Pessoa tar emot dem på kajen, och Crowley beskriver honom senare i sin dagbok som en mycket trevlig man. Någon språkbarriär fanns inte; Pessoa hade lärt sig engelska under skolgången i Sydafrika och använde det ofta i sitt arbete som frilansande översättare av affärsbrev. Ibland skrev han också egna dikter direkt på engelska.Under några dagar ägnar sig Crowley och Jaeger åt strandliv i Estoril utanför huvudstaden. Men de praktiserar också så kallad sexuell magi med en sådan livlighet att hotelledningen till slut ber dem att flytta. Mitt i turbulensen flyr den unga tyskan Jaeger på egen hand in till Lissabon. Vad Aleister Crowley gör under de följande dagarna har aldrig riktigt klarlagts. Men snart hittas ett brev under ett cigarettetui vid Boca do Inferno Djävulsmunnen där Crowley har skrivit till Hanni Jaeger: Jag kan inte leva utan dig. Det andra Boca do Inferno kommer att ta mig det kommer inte att vara lika hett som ditt! Det är en journalist vid namn Augusto Ferreira Gomes som har hittat meddelandet. Av en händelse råkar han också vara en av Fernando Pessoas närmsta vänner.Aleister Crowley är spårlöst försvunnen. Allt tyder på att han faktiskt har tagit sitt liv vid Boca do Inferno. Nyheten får stor uppmärksamhet i Portugal och når också den internationella pressen. Pessoa medverkar i polisförhör och skriver artiklar om händelsen utan att avslöja att han i själva verket haft en del i vad som egentligen är ett excentriskt upptåg. Ett upptåg som gnistrar av humor och ironi och där såväl Crowley som Pessoa får användning för sina gäckande masker. För snart dyker ockultisten livs levande upp i Paris och Berlin. Den engelske magikern fortsätter sitt utsvävande och skandalösa liv, och blir efter sin död en omhuldad gestalt i olika subkulturer.Vad kan allt detta ha betytt för Fernando Pessoa? Mötena med Aleister Crowley och episoden vid Boca do Inferno måste ha varit en tumultartad händelse i hans åtminstone till det yttre stillsamma liv. Jag föreställer mig att det hade en både uppiggande och något besvärande inverkan på honom; som när en clown oväntat dyker upp och vill att man ska bistå i ett underhållningsnummer. En av de mindre kända aspekterna av Pessoas mångfacetterade person var hans intresse för kriminallitteratur. Men till skillnad från många av vår tids deckarförfattare var det inte de politiska och sociala omständigheterna kring brottet som intresserade honom utan själva pusselläggandet, tankearbetet som leder fram till gåtans lösning. Den här sidan kommer till uttryck i Pessoas egna, ofullständiga försök i deckargenren framför allt då i The Mouth of Hell. Men snart övergav han projektet. På sätt och vis kan man säga att han hade viktigare saker för sig. Istället skulle hans halvheteronym Bernardo Soares aktiveras på nytt, bokhållarbiträdet på Rua dos Douradores som skriver sin Orons bok under ensamma timmar på kontoret.Pessoa och Crowley fortsätter att växla en del brev, men Pessoa svarar med allt längre fördröjning, och till slut inte alls. Det finns anteckningar som tyder på att han betraktade Crowleys överdrifter med en viss skepsis. Men de stora skillnaderna till trots fanns det också underliggande beröringspunkter. De delade en dragning åt mystifikationer och iscensättningar; det var bara det att Pessoas lekar och förklädnader helt och hållet ägde rum inne i språket. Poeten är en som låtsas skriver han i en dikt.Med tiden måste händelserna vid Boca do Inferno ha tett sig alltmer avlägsna för honom. Hälsan försämrades av en tilltagande alkoholkonsumtion och 1935, fem år efter mötena med Aleister Crowley och Hanni Jaeger går Fernando Pessoa bort, fyrtiosju år gammal. Ännu kommer många år förflyta innan vidden och djupet av hans författarskap går upp för omvärlden. De sista orden han skriver på sin dödsbädd är på engelska: I know not what tomorrow will bring.Henrik Nilsson, författare och essäistKällor:Fernando Pessoa (red. Steffen Dix): O Mistério da Boca do Inferno. Correspondência e novela policial. Tinta da China, 2019.

  • I detta provlyssningsavsnitt (Patreons får höra hela. Bli Patreon!) får vi höra Löjtnanten ta Hennings plats och Henning är den som berättar. Avsnittet handlar om hur Royal Air Force med sikte på att dels anfalla en tysk militärparad flög till Paris men också för att höja den franska moralen lite genom att "bomba" staden med franska flaggor.


    Du som är patreon får höra hela avsnittet. Patreon blir du genom att stödja podden på

    http://www.patreon.com/militarsnack/


    Our GDPR privacy policy was updated on August 8, 2022. Visit acast.com/privacy for more information.

    Become a member at https://plus.acast.com/s/militarsnack.