Berlin Podcasts

  • Programledare för vårdmaktspodden samt medicinsk chef på Doktor 24 med en bas i Berlin och ett hjärta i Svensk hälso- och sjukvård. Vi pratar ljudkvalitet, barnens Berlin, ledarskap i vården och mycket annat!

  • Den tillbakadragne poeten Fernando Pessoa och den excentriske äventyraren, poeten och ockultisten Aleister Crowley hade inte mycket gemensamt på ytan. Så varför träffades de? Henrik Nilsson berättar.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången 2020.Några mil utanför Lissabon finns ett dramatiskt kustlandskap som kallas Boca do Inferno, Djävulsmunnen. Här slår och skummar Atlantens vågor mot klipporna, och vattenmassorna dånar i de underjordiska grottorna. En lång rad olyckor och självmord har ägt rum vid dessa stup genom åren. Det inte alla vet är att Boca do Inferno en gång i tiden också var skådeplatsen för en märklig episod som innefattar två huvudgestalter i mellankrigstidens avantgardistiska och ockultistiska strömningar. I vissa avseenden var de varandras diametrala motsatser: Den reserverade och melankoliske poeten Fernando Pessoa, vars liv till det yttre inte var särskilt dramatiskt. Och den excentriske magikern och författaren Aleister Crowley, som levde ett liv fullt av erotiska eskapader och bisarra utsvävningar.Det var det gemensamma intresset för ockultism och astrologi som ledde fram till den osannolika kontakten mellan Pessoa och Crowley. Under många år gjorde Pessoa horoskop över de mest skilda personligheter i historien och i sin egen samtid från diktare som Lord Byron och Goethe till diktatorer som Mussolini och Salazar. Men också över de olika fiktiva författarjag som han själv skapade, Pessoas så kallade heteronymer. När han vid ett tillfälle läste den första delen av engelsmannens självbiografiska bok The Confessions of Aleister Crowley upptäckte han att det horoskop som stod tryckt på en av de första sidorna var felaktigt uträknat. I ett brev till förlaget The Mandrake Press påpekade den internationellt helt okände Pessoa misstaget och fick då ett tacksamt svar från Crowley själv. Det blev början på en oregelbunden kontakt som skulle vara i nästan ett och ett halvt år.Under lång tid var inte alla delar av den här historien kända för allmänheten, eftersom de efterlämnade breven och manuskripten i Lissabon till skillnad från resten av Pessoas kvarlåtenskap var i privat ägo. Men 2008 förvärvade staten dokumenten i en uppmärksammad auktion. Litteraturvetaren Steffen Dix har samlat allt material i en portugisisk volym under titeln O Mistério da Boca do Inferno (Mysteriet vid Boca do Inferno). Här finns brevväxlingarna och tidningsklippen från den tiden men också det ofullständiga manus till en kriminalhistoria på engelska med titeln The Mouth of Hell som Pessoa skrev inspirerad av händelserna. Och som i likhet med nästan allting av den portugisiske författaren aldrig publicerades under hans livstid.Tidigt under deras brevväxling dyker tanken på ett personligt möte upp. Det är Crowley som är den pådrivande kraften, medan den mer tillbakadragne Pessoa förhåller sig avvaktande till planerna. Crowley vill av flera olika personliga skäl fly utomlands under en tid. I breven diskuterar han möjligheterna att öppna en sorts filial i Lissabon till en av sina hemliga ordnar. Pessoa vill å sin sida övertala Crowleys förlag att börja ge ut portugisiska verk, däribland en del av hans egna dikter.Den 2 september 1930 anländer till slut Aleister Crowley till Lissabons hamn, tillsammans med sin nittonåriga älskarinna Hanni Jaeger. Pessoa tar emot dem på kajen, och Crowley beskriver honom senare i sin dagbok som en mycket trevlig man. Någon språkbarriär fanns inte; Pessoa hade lärt sig engelska under skolgången i Sydafrika och använde det ofta i sitt arbete som frilansande översättare av affärsbrev. Ibland skrev han också egna dikter direkt på engelska.Under några dagar ägnar sig Crowley och Jaeger åt strandliv i Estoril utanför huvudstaden. Men de praktiserar också så kallad sexuell magi med en sådan livlighet att hotelledningen till slut ber dem att flytta. Mitt i turbulensen flyr den unga tyskan Jaeger på egen hand in till Lissabon. Vad Aleister Crowley gör under de följande dagarna har aldrig riktigt klarlagts. Men snart hittas ett brev under ett cigarettetui vid Boca do Inferno Djävulsmunnen där Crowley har skrivit till Hanni Jaeger: Jag kan inte leva utan dig. Det andra Boca do Inferno kommer att ta mig det kommer inte att vara lika hett som ditt! Det är en journalist vid namn Augusto Ferreira Gomes som har hittat meddelandet. Av en händelse råkar han också vara en av Fernando Pessoas närmsta vänner.Aleister Crowley är spårlöst försvunnen. Allt tyder på att han faktiskt har tagit sitt liv vid Boca do Inferno. Nyheten får stor uppmärksamhet i Portugal och når också den internationella pressen. Pessoa medverkar i polisförhör och skriver artiklar om händelsen utan att avslöja att han i själva verket haft en del i vad som egentligen är ett excentriskt upptåg. Ett upptåg som gnistrar av humor och ironi och där såväl Crowley som Pessoa får användning för sina gäckande masker. För snart dyker ockultisten livs levande upp i Paris och Berlin. Den engelske magikern fortsätter sitt utsvävande och skandalösa liv, och blir efter sin död en omhuldad gestalt i olika subkulturer.Vad kan allt detta ha betytt för Fernando Pessoa? Mötena med Aleister Crowley och episoden vid Boca do Inferno måste ha varit en tumultartad händelse i hans åtminstone till det yttre stillsamma liv. Jag föreställer mig att det hade en både uppiggande och något besvärande inverkan på honom; som när en clown oväntat dyker upp och vill att man ska bistå i ett underhållningsnummer. En av de mindre kända aspekterna av Pessoas mångfacetterade person var hans intresse för kriminallitteratur. Men till skillnad från många av vår tids deckarförfattare var det inte de politiska och sociala omständigheterna kring brottet som intresserade honom utan själva pusselläggandet, tankearbetet som leder fram till gåtans lösning. Den här sidan kommer till uttryck i Pessoas egna, ofullständiga försök i deckargenren framför allt då i The Mouth of Hell. Men snart övergav han projektet. På sätt och vis kan man säga att han hade viktigare saker för sig. Istället skulle hans halvheteronym Bernardo Soares aktiveras på nytt, bokhållarbiträdet på Rua dos Douradores som skriver sin Orons bok under ensamma timmar på kontoret.Pessoa och Crowley fortsätter att växla en del brev, men Pessoa svarar med allt längre fördröjning, och till slut inte alls. Det finns anteckningar som tyder på att han betraktade Crowleys överdrifter med en viss skepsis. Men de stora skillnaderna till trots fanns det också underliggande beröringspunkter. De delade en dragning åt mystifikationer och iscensättningar; det var bara det att Pessoas lekar och förklädnader helt och hållet ägde rum inne i språket. Poeten är en som låtsas skriver han i en dikt.Med tiden måste händelserna vid Boca do Inferno ha tett sig alltmer avlägsna för honom. Hälsan försämrades av en tilltagande alkoholkonsumtion och 1935, fem år efter mötena med Aleister Crowley och Hanni Jaeger går Fernando Pessoa bort, fyrtiosju år gammal. Ännu kommer många år förflyta innan vidden och djupet av hans författarskap går upp för omvärlden. De sista orden han skriver på sin dödsbädd är på engelska: I know not what tomorrow will bring.Henrik Nilsson, författare och essäistKällor:Fernando Pessoa (red. Steffen Dix): O Mistério da Boca do Inferno. Correspondência e novela policial. Tinta da China, 2019.

  • Österrike kommer som första land i Europa att göra vaccination mot covid-19 obligatoriskt. Men de nya åtgärderna splittrar befolkningen och vissa österrikare menar att det känns som om man delas upp i ”goda” och ”onda”. Varför har Österrike tagit detta drastiska beslut? Och hur ska vaccintvånget genomföras i praktiken? Lovisa Herold, DN:s korrespondent i Berlin, om beslutet och smittspridningen i landet.

    Programledare: Ülkü Holago. Producent: Sabina Marmullakaj. Ljudtekniker: Patrik Miesenberger. Tekniker: Jonas Lindskov, Bauer Media.


  • Det måste synas att man jobbar med konst, tycker Clemens. Särskilt när man är utomlands. Det är därför han lagt sig till med mustasch och glasögon. En perfekt förklädnad.
    Ulrika använder bara polotröjan för att visa att hon är konstkritiker. Den är lite retro, men funkar varje gång om man ska smälta in.
    I SJÄLVA VERKET är det första samarbetet mellan Aftonbladets och Svenska Dagbladets redaktioner – en konstpodd om allt det som inte ryms i recensionerna.
    I första avsnittet pratar vi om hur den nya ockulta trenden kom som en reaktion på decennier av dokumentär forskningskonst.
    Ulrika vill diskutera det nyöppnade Munchmuseet i Oslo – en otidsenlig blaffa som används för att greenwasha oljepengar. Ska vi verkligen tycka att det är en bra sak?
    Och vi pratar utställningar förstås: Meta Isæus Berlin, Klara Kristalova, Yngvild Saeter, Peter Köhler och Fredrik Söderberg. Vi har varit hos CF Hill, på Waldemarsudde, i kryptan på franska reformerta kyrkan på Odem atelier och på Galleri Magnus Karlsson.
    Dessutom utmanar Ulrika Clemens på en bildgåta.

    Konstnärer, verk och utställningar som nämns i podden hittar du här: https://www.svd.se/om/i-sjalva-verket

    Med Clemens Poellinger och Ulrika Stahre
    Producent: Martin Aagård

  • Vår tid kräver ett religiöst språk hävdas det. Sven Anders Johansson ser en månghundraårig syn på ondska och natur gå under i klimatkrisens tid.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången 2019.Den 1 november 1755 drabbades Lissabon av en fruktansvärd jordbävning. Staden vid den här tiden Europas fjärde största ödelades och en stor del av dess befolkning dog. Att händelsen är intressant än idag beror på att den troligen bidrog till att förändra det västerländska tänkandet i allmänhet, och synen på naturen och det onda i synnerhet.Det här var en tid då Gud fortfarande antogs vaka över allt som hände. Världen var ordnad, allt hade sin bestämda plats i Guds skapelse. Så hur kunde Gud låta en katastrof som denna äga rum? Frågan, en variant av det klassiska teodicéproblemet, hade naturligtvis ställts långt tidigare, men nu, vid 1700-talets mitt, får den en ny laddning.Den amerikanska idéhistorikern Susan Neiman beskriver utförligt denna övergång i sin bok Evil in Modern Thought. Från och med nu blir naturen något neutralt, och ondskan upphör att vara ett filosofiskt problem. För ondskans problem förutsätter ett systematiskt samband mellan [] naturlig och moralisk ondska. Men världen tycks inte uppvisa några sådana samband alls skriver Neiman. Några menade förstås att jordbävningen berodde på portugisernas syndiga leverne, men den sortens argument hade inte framtiden för sig.Istället kommer naturen och moralen fortsättningsvis att skiljas åt. Immanuel Kants formulering från 1786 fångar separationen: Naturens historia börjar alltså med det goda, ty den är Guds verk; frihetens historia med det onda, ty den är ett människoverk. Den myndiga, upplysta mänskligheten skiljs från naturen, som hädanefter blir ett objekt för mänskligt vetande och brukande. Ondska har följaktligen ingenting med jordbävningar att göra den förpassas till den mänskliga sfären.Under de århundraden som följer får beteckningen ondska följaktligen allt mindre relevans. Den moderna sociologin, psykologin och på senare tid även genetiken spelar viktiga roller i den utvecklingen. Insikten om att också de mest bestialiska handlingar har sociala, psykologiska och genetiska orsaker leder kort sagt till att begreppet ondska får ett minskat förklaringsvärde.Men om denna långsamma förändring följer av Kants synsätt, så är det också något i den fortsatta utvecklingen som vederlägger hans hoppfulla ideal. För om onda handlingar i själva verket är symptom på fattigdom eller trauman i barndomen så innebär det ju också att friheten är mindre än vi trodde. Och Kants filosofi gick ju ut på att vi skulle göra oss fria genom att tänka själva. Men blev vi verkligen fria? Eller fanns det ett förbiseende, rent av ett inslag av blind hybris, i denna förnuftstro?Om Lissabon-katastrofen ledde till en förändrad syn på naturen och det onda man skulle rent av kunna säga att den innebar ondskans försvinnande och naturens uppkomst så tror jag att vi just nu befinner oss i ett snarlikt, fast motsatt skifte. Jag tänker förstås på den globala uppvärmningen och dess konsekvenser.Är det så enkelt att naturen återigen har blivit ond? Ja, för de vars liv slås sönder av orkaner på Haiti, torka i Sudan eller skogbränder i Kalifornien är den känslan förmodligen inte så avlägsen. Men poängen är nog snarare att vår relation till naturen, som en följd av klimatförändringarna, återigen betraktas i moraliska termer. Syndamedvetandet, skammen, domedagsscenarierna, avlatsbreven (i form av klimatkompenserande), predikanterna, hopplösheten och hoppfullheten allt finns där, i vardagen, politiken och framförallt i massmedierna.DN:s kulturchef Björn Wiman är en av dem som har introducerat ondskebegreppet i klimatdiskussionen: Vi behöver prata om godhet och ondska, helvete och paradis förklarar Wiman. Vi behöver det religiösa språket. Ja, uppenbart finns det ett sådant behov, för Wiman är inte ensam. Men varför behöver vi det? Och vad leder det språkbruket till? Tendensen kan delvis förklaras med att det är så jargongen ser ut: när något är riktigt förkastligt kallar vid det gärna för ondska för att understryka situationens allvar. Men framförallt, tror jag, handlar det om att skapa en moralisk gemenskap genom att markera avstånd till det man uppfattar som motståndarsidan.Ett skäl till det är att skillnaden mellan de som kallas klimatförnekare och de som är klimataktivister rent filosofiskt inte nödvändigtvis är så stor. För figurer som Jair Bolsonaro och Donald Trump är naturen mest en råvarukälla med vars hjälp vi kulturvarelser kan skapa mer välstånd, mer tillväxt. För klimataktivisterna i den andra ändan av spektrumet är naturen det som vi kulturvarelser måste rädda innan det är för sent. Krass ekonomism och vinningslystnad står alltså mot moralism och omsorg.Även om det är inbjudande att ansluta sig till den moraliserande sidan så kan man invända att det inte gör så stor skillnad. Också för dem är naturen det andra, det vill säga ett yttre objekt för vårt agerande, något vi kan använda eller rädda tack vare vårt förnuft. Rör det sig inte så sett om samma naturbehärskning, samma antropocentriska hybris? (Det tydligaste uttrycket för denna antropocentriska objektifiering är kanske den underliga frasen om att rädda klimatet, som om det vore själva klimatet som sådant som var på väg att gå under, snarare än framstegstanken.) I bägge fallen upprätthålls den gräns som Kant beskrev: på ena sidan naturen; på andra sidan friheten, förnuftet och handlingskraften.Problemet för oss idag är att det är svårt att, på Kants vis, se naturen som Guds sfär. Gud är ute ur ekvationen, det religiösa språket till trots. Naturen är herrelös, och samtidigt allt annat än passiv. Det är en svårsmält insikt för en upplyst mänsklighet. Att naturen slutade framstå som ond berodde ju på att naturbehärskningen effektiviserades. Husen blev jordbävningssäkra, obotliga sjukdomar blev möjliga att bota de tidigare hoten reducerades till bara natur. Idag vet vi att denna natur i hög grad är en produkt av framsteget, av naturbehärskningen, kulturen, moralen. Naturen är inte något där borta den är tvärtom vår egen skapelse, vårt eget monster. Men det måste i så fall också sägas att hela mänskligheten, all vår moral, all vår girighet och all vår frihet, också är en del av det vi kallar natur, ett oöverskådligt system som ingen kontrollerar.Om naturen uppstod genom Lissabon-jordbävningen, kan man säga att denna natur, det vill säga detta naturbegrepp, nu håller på att gå under. Om det är goda eller dåliga nyheter beror på vad man är och var i biosfären man befinner sig. Frågan är ju också vad som uppstår istället. Möjligen kan man hoppas på det som ekoteoretikern Timothy Morton kallat ecognosis, det vill säga en ny form av samexistens som inbegriper en insikt om att gränserna mellan det mänskliga och det icke-mänskliga, historien och naturen, tänkandet och världen är oklara, porösa, föränderliga, om de alls existerar.En sak är i alla fall tydlig redan nu: det religiösa språket, den uppblåsta sagoboksretoriken om gott och ont, är ingen lösning, snarare ett symptom på människans maktlöshet. I det avseendet bär den kanske trots allt på en sanning.Sven Anders Johansson, professor i litteraturvetenskap vid MittuniversitetetLitteraturSusan Neiman, Evil in Modern Thought: An Alternative History of Philosophy, Princeton: Princeton Universty Press, 2002Immanuel Kant, Mutmasslicher Anfang der Menschengeschichte, i Kants gesammelte Schriften avd. 1, bd 8, red. Königlich Preussischen Akademie der Wissenschaften, Berlin: Georg Reimer, 1912Malina Abrahamsson, Björn Wiman: I klimatkrisen behöver vi det religiösa språket, Dagen, 2018-11-23Timothy Morton, Dark Ecology: For a Logic of Future Coexistence, New York: Columbia University Press, 2016

  • Patrik och Fredrik har hämtat sig efter två månader av Halloween och har i detta avsnitt besök av Boris från podcasten Guest of Horror som Skräckfilmcirkeln Podcast ärorikt nog fick vara pilotavsnitt till! Uppfuckade häxor och blodig dans är vad dagens avsnitt bjuder på!Dagens film: Suspiria (2018) - klicka för att komma till IMDB Baletteleven Susie (Dakota Johnson) antas till världsberömda Markos Academy i Berlin där hon snabbt blir favoritelev hos huvudläraren, den gåtfulla Madame Blanc (Tilda Swinton). En annan balettelev försvinner efter att ha anförtrott psykoterapeuten Dr Klemperer att skolan tagits över av häxor. Kommer Susie att bli nästa offer för de mardrömsscenarion som utspelas innanför MarkosAcademys väggar, och är Madame Blanc inblandad?

    Intro: Cuts from Official Trailer Outro: Connor Engstrom Music (klicka för att komma till YouTubekanalen) Production: FPN Productions Guest of Horror twitter.com/guestofhorror instagram.com/guestofhorror

  • Timur Ibar, numera bosatt i Göteborg snackar om uppväxten i Turkiet och Bosnien och hur han via klassisk hårdrock och metal kom in på punk via sin kusin och bandet Choking Victim. Timur går igenom sin resa med punkscenerna i Serbien, Bosnien, Kroatien, Kosovo och Turkiet samt sin tid i Berlin och Karlskrona. Vi pratar om punk och lyssnar på musik vald av gästen där vi bl.a. får höra band som han har varit med i.

  • När Merkel omfamnar och kindpussar Macron exploderar twitter av känslor. Samtidigt störs Merkels avskedsturné av ett litet gnissel i de tyska regeringsförhandlingarna.

    Medverkande: Caroline Salzinger, Sveriges Radios korrespondent i Berlin och Susanne Palme Sveriges Radios EU-kommentator.Programledare: Claes Aronsson claes.aronsson@sr.seProducent: Irma Norrman irma.norrman@sr.se

  • Demolerade toastolar á la Berlin eller krussidullfria toastolar alla Peter Wikingsson? ”All-the-trimmings picknicks”, Edward Bloms oskrytiga föräldraskap, Tottenhams personlighetslösa tränare och Jamaicanska psilocybin resort!

  • Utrikeskrönikan 1 november 2021.

    Berlin, måndag.Jag vet inte hur motsvarande företeelse yttrar sig i andra yrkesgrupper, men som journalist finns det få saker som grämer en så bittert som när en kollega med finess sätter ord på något man själv haft på tungan. Och i det här fallet dessutom ofta och länge. För, jag vet inte hur många gånger jag stått på en lekplats här i Berlin, huttrandes i duggregn eller svettandes i asfaltsförstärkt sol och tänkt att det jag har framför mig, det måste berättas.Så häromdagen gjorde min kollega på brittiska The Guardian just det, i en träffsäker betraktelse över den tyska lekplatsen, och tyskarnas inställning till att utsätta sina barn för risker. För där de flesta svenska lekplatser på sin höjd varierar hur de placerar den där apatiframkallande trion av rutschkana, gungställning och sandlåda så är ingen lekplats här i Berlin lik den andra.Inom tre minuter från vår lägenhet har vi två av Berlins hela 1850 lekplatser, en med tema ur barnboksförfattaren Michael Endes böcker och en med ökentema, inklusive balansstänger i form av trä-kaktusar. Nästan alltid innehåller lekplatserna någon konstruktion som ger mig som föräldrar en rejäl klump i magen. Ofta är det något som rakar i höjden, med rep, linor och nät, och innan jag vet ordet av har femåringen klängt långt utom räckhåll. Det är då det gäller att kväsa impulsen att ropa försiktigt, i alla fall om man vill rädda ansiktet inför de andra lekplatsföräldrarna.För på Berlins lekplatser härskar inställningen hellre ett brutet ben än en stukad självkänsla. Jag ser sällan föräldrar agera assistenter, istället bemöts barn i trångmål med ett avmätt har du kommit upp kan du komma ner alternativt kommer du inte upp själv är du för liten. Faktum är, att till och med den officiella tyska föräldrarådgivningen uppmanar till att ge våghalsiga barn fritt spelrum, så länge riskerna är beräkningsbara och går att förutse för barnet .Det finns en lång tradition av att ta barns lek på stort allvar här och den hålls levande. En lekplatsutvecklare i Guardian-kollegans artikel berättar hur man medvetet bygger in utmaningar som barnen ska misslyckas med de första nio gångerna, för att sedan lyckas den tionden. Och ett skrapat knä och en bula, det hör till.Men hur går då allt det här och de tillbakalutade föräldrarna jag ser på lekplatserna ihop med bilden av tyskarna som ett trygghetsälskade och riskskyende folk? Jo, en uttalad poäng med att utsätta barn för kalkylerade risker på lekplatserna är att de ska lära sig hantera desamma och vara förberedda på faror senare i livet. Barnen ska växa upp till, som det heter, riskkompetenta vuxna, det är en linje som stöds till och med av de tyska försäkringsbolagen.Och måhända har de en poäng, för jag kan intyga att hos en femåring finns inget som inpräntar risken med att balansera på regnvått trä som att trilla pladask från en balanskaktus.Caroline Salzinger, Berlin caroline.salzinger@sverigesradio.se

  • I avsnitt 144 åker vi österut dit solen stiger och gör ett geografisk nedslag i Japan. Det blir en genomgång av metal genom det japanska filtret och vad som utmärker stilen. Vi börjar med 70-talets proto-metal och rör oss genom 80-talets japanska Venom-dyrkan, 90-talets avant-gardiska black metal, grooviga döds och seriemördar-doom för att landa i nutid och modernare musiktips. Erik redogör även för all den kärlek han fick uppleva på Suicide Records Fest i Göteborg och vi pratar vår första Instagram-live och samlingsplattan “Eating The Swedish Underground: Vol. 1”. ふざけるな

    Spellista:

    Sven Jerring - Japaner, japaner, japaner (Referat från OS i Berlin, 1932)

    Novarupta - Pyroclastic Flows (Disillusioned Fire / Suicide Records)

    Flower Travellin' Band - Satori Part I (Satori / Atlantic)

    Loudness - Crazy Nights (Thunder In The East / Atco)

    Sabbat - Witch Hammers (Sabbatrinity / Iron Pegasus)

    Sigh - Slaughtergarden Suite (Imaginary Soniscape / Century Media)

    Boris - Pink (S/t / Diwphalanx)

    Coffins - Altars In Gore (Buried Death / 20 Buck Spin)

    Church Of Misery - El Padrino (Adolpho Constanzo) (Houses of the Unholy / Rise Above)

    X Japan - Endless Rain - (Blue Blood / Sony)

    Kruelty - Ancient Words (A Dying Truth / Daymare)

    Fastkill - Bloodbath (Nuclear Thrashing Attack / Worldchaos)

    Klonns - VVLGAR (S/t / Discipline)

    Evil - Reaper (Possessed By Evil / Dying Victims)

  • I avsnitt 23 möter vi alltid lika trevliga Erik och Glenn som är personerna bakom GSBF. Varför startade de GSBF och varför hade ingen gjort en helsvensk festival tidigare? Varför just i Malmö? Vad händer på årets upplaga? 
    Vad gjorde egentligen Fredrik Ek från Brekeriet i Berlin? Kommer det 100 bryggerier på årets upplaga? Vilka barer i Malmö kan man besöka om vill dricka mer öl efter festivalen? Kommer det att finnas rököl på årets GSBF?

    Allt detta och mycket mer i avsnitt 23!

  • Utrikeskrönika 27 oktober 2021.

    Berlin, onsdag Tänk dig att ett fullsatt flygplan kraschar och alla ombord dör. Tänk dig att ännu ett plan kraschar, och så ännu ett, och ett till. Vad skulle hända? Flygtrafiken skulle stoppas, och rigorösa undersökningar inledas för att ta reda på orsakerna och se till att något liknande inte skulle kunna hända igen. Det är Annette Kennedy, ordförande för International Council of Nurses, som pratar om flygkrascher när jag intervjuar henne vid hälsotoppmötet i Berlin. Under pandemin har fler än 115 000 sjukvårdsarbetare dött i covid-19. Ett plan har kraschat varje dag, vecka efter vecka, sen pandemins början. Var är undersökningarna? När vidtas åtgärderna, undrar Annette Kennedy. Siffran 115 000 är en uppskattning, eftersom få länder har tillförlitlig statistik. WHO bedömer att antalet ligger någonstans mellan 80 000 och 180 000, men säger samtidigt att dödsfallen bland sjukvårdsarbetare troligen är underrapporterade. Det blir snabbt abstrakt med så stora siffror. Lite konkretare blir det när jag googlar. En nyhetsartikel från Reuters publicerad i juli berättar att 545 läkare dött i Indonesien under pandemins andra våg, varav 114 inom loppet av två veckor. En månad tidigare har medier berättat att 798 läkare i Indien förlorat livet, varav 128 bara i Delhi. Under pandemins första år dog fler än 3 600 hälsoarbetare i USA skriver The Guardian, som fått fram siffran i en omfattande granskning som publiceras under rubriken Lost on the frontline. Det fanns en stor oro i Sverige vid pandemins början för att det inte skulle finnas tillräckligt med skyddsutrustning för vårdpersonal. Jag minns själv oron när jag skulle in och jobba på en covidavdelning. Och jag minns Socialstyrelsens tjänstemän, som på neutralt tjänstemannavis, men, tyckte jag mig se, något förtvivlat i blicken, vid presskonferens efter presskonferens säga att man bara kunde veta säkert att det fanns skyddsmaterial för de allra närmaste dagarna. Den oron har vi inte längre i Sverige. Det finns det sjukvården behöver, och lager har byggts upp. Så är det inte överallt. På många håll i världen är skyddsmaterial fortfarande en bristvara, liksom vaccin. Medan diskussionens vågor går höga i Europa och USA om personer, och även vårdpersonal, som inte vill vaccinera sig, finns det tusentals hälsoarbetare som inte ens kunnat göra ett val. Som möter patienter varje dag, ovaccinerade och med bristfällig skyddsutrustning. Flygplanen fortsätter att krascha.Sara Heyman, korrespondent för global hälsa sara.heyman@sverigesradio.se

  • Efter mordet på Einár, artister lever gömda i Myanmar, World Health Summit startar i Berlin, läget i Sudan, bildspridning på nätet, turism i Nordnorge, kritiken mot Facebook och värdet av värdegrunder.