Episodios
-
Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
Stockholm fredagSå har det som var otänkbart faktiskt hänt. I ett års tid har kriget rasat i vår omedelbara närhet. Stridernas förödelse har varit svåra att ta in; det urskillningslösa dödandet. Alla förlorade. Drömmar om ett liv och en framtid. Och kanske det tyngsta av allt; inget slut i sikte.Och det är inte bara i stridernas omedelbara närhet som kriget vållat lidande. Jag skulle vilja prata om dess inverkan på världens ekonomiskt svaga länder och alla de miljoner människor som lever där. För i mina bevakningsländer i Sydasien är krigets ansikte högst närvarande men ser annorlunda ut. Det stavas fördjupad ekonomisk kris och slår hårt mot redan utsatta människor.Mohammad Babul är en av dem. Han och familjen är klimatflyktingar i Dhaka. När vi träffades i höstas hade de stigande matpriserna lett till att familjen inte haft råd att äta tillräckligt med protein på flera månader. De levde på ris och grönsaker. Inkomsterna som vaktmästare på ett bygge räckte inte till mer när el, bränsle och matpriser rusat i höjden sedan den 24 februari 2022. Han var inte ensam om att ha lagt om sina matvanor; alla jag pratade med i Bangladesh gav samma svar.I ett annat av mina bevakningsländer; i Pakistans huvudstad Islamabad hör jag samma sak. På en marknad där de med lägre inkomster ofta handlar är de begagnade skorna prydligt putsade för att locka nya ägare. Allt från gympaskor till finskor finns till försäljning. Köparna vänder och vrider noggrant på varorna innan de slår till.Nu kan förstås inte en fördjupad ekonomisk kris enbart skyllas på Rysslands invasion av Ukraina. Ekonomisk vanskötsel, korruption och en politik som inte har en välfärdsinriktning för den bredare massan ja listan över orsakerna till sakernas tillstånd kan göras lång. Men faktum kvarstår likväl; människor i the Global South, som låginkomstländer ofta kallas för, kämpar för att hantera krigets konsekvenser.Och åtminstone i de länder jag reser i hör jag emellanåt en irritation över att behöva betala priset för en konflikt långt bort. Över att västländer, som också drabbas av höga elpriser, agerar osolidariskt igen. Sanktionerna på rysk olja och gas träffar inte bara Putin konstaterade deltagare på en internationell konferens för energiomställning i Indien nyligen. Bangladeshs representant talade om att västländernas nyfunna intresse i att hitta andra leverantörer ledde till prishöjningar som Bangladesh inte kunde klara. Det fick bli många timmars elavbrott istället med allt vad det innebär för liv och hälsa.Naila Saleem Sydasienkorrespondent. [email protected] -
Utrikeskrönika 23 februari 2023.
East Palestine, Ohio torsdag morgon.Känner du hur luften smakar, säger Steve och smackar lite med tungan samtidigt som han tar emot en röd Trumpkeps av en man som går förbi på den smala huvudgatan, och delar ut dem. Luften smakar ungefär som kol, förklarar Steve och pekar mot den blåaktiga beläggningen på regnvattnet som samlats vid trottoaren där vi står och väntar på att Donald Trump ska komma, och som han själv menar, visa sitt stöd för East Palestine-borna. Man ser kemikalierna i vattenpölen, säger Steve. Det har snart gått tre veckor sedan ett godståg lastat med farliga kemikalier fattade eld och spårade ur här i småstaden, med färre än 5000 invånare, mitt i det amerikanska rostbältet. Och sedan dess är inte mycket sig likt. De boende evakuerades och skolorna stängde i flera dagar. Sedan sade myndigheterna att det kommunala vattnet i kranarna var ofarligt att dricka och luften frisk nog att andas. Men många frågar sig varför fiskar ligger döda i vattendragen, varför de har ont i huvudet, i ögonen, varför de får röda utslag på kroppen, om det verkligen är så säkert som de säger?Utanför stans diner, längs gatorna och i second hand-butikens skyltfönster sitter hjärtformade skyltar uppe: Tack till alla räddningsarbetare och East Palestine Lives Matter. Sandra Chirico drar upp sina kläder och visar mig röda prickar längs benen och armarna. Och precis som flera andra jag möter beskriver hon en tärande oro över vilka eventuella skador som kan komma sedan, om fem år, tio år? Är det då cancersjukdomarna börjar visa sig? Hur ska det går för barnen? Men lika påtaglig som oron är den djupa misstron och ilskan mot myndigheterna, mot tågbolaget och mot president Joe Biden som inte rest hit än. Han bryr sig inte om oss på landet, säger 17-åriga Casey. Han bryr sig mer om folket i Ukraina än om oss. Ett budskap som nu sprids av Donald Trump och av andra republikaner i det senaste storpolitiska bråket här i USA som återigen visar på splittringen i landet. Det är också ett budskap som passar perfekt in i Trumps retorik om de bortglömda amerikanerna långt från vänstereliten i storstäderna.Joe Biden och demokraterna har dock gått till motangrepp och kritiserar Trump för att under sin presidenttid ha rivit upp olika säkerhetsregler för tågbolagen. Men här framför brandstationen i den lilla staden i ett län där Donald Trump vann 70 procent av rösterna i förra valet, ropar en talkör, dra åt helvete Joe Biden. Och när Trump till slut kommer körande i sin bilkortege möts han av jublande East Palestine-bor med skyltar där det står Rädda oss, Trump. Han vinkar och ger tummen upp. Och kliver senare in på McDonalds och köper lådvis med hamburgare till räddningsarbetarna. Cecilia Khavar, East Palestine, Ohio [email protected] -
¿Faltan episodios?
-
Utrikeskrönika 22 februari 2023.
Charkiv, onsdag.Denis, jag vill säga ett par ordMin vän och kollega JoMa reser sig från stolen. Sorlet runt festbordet tystnar. Ett litet leende växer fram, Denis ser lycklig ut.Denis betyder hav på turkiska, inleder JoMa.Och det, det namnet passar dig så väl, som havet för samman floder, har du fört oss samman här.Oss är Denis barndomsvänner från Charkiv men också människor som han träffat under det senaste året, hjälparbetare, militärer och vi, två journalister från Sverige, samlade runt ett bord för att fira Denis 30-års dag.Att vi hamnade här, tänker jag.JoMa, innan den fullskaliga invasionen en av många kollegor, i dag en nära vän. Denis som generöst visat oss sitt Charkiv, kört oss till intervjuer i ur och skur och längs vägen också blivit en person vi kommit nära, bryr oss mycket om.Ja, krig är fruktansvärt, rakt igenom ont, vidrigt och eländigt, fortsätter JoMa.Det är sant, tänker jag.För nästan exakt ett år sedan vaknade jag till ljudet av flyglarm.Mamma, allt är så sorgligt och läskigt. I dag inledde Putin krig i Ukraina, eller en specialoperation som han kallar det. Här i Lviv är det lugnt, jag kommer stanna här ett tag. Oroa dig inte, allt är bra med mig.Jag tittar på meddelandet jag skrev till mamma då, tidigt på morgonen den 24e februari i fjol. Som på ett fotografi av ett livsförändrande ögonblick, ögonblicket då tiden, vår, min, allas historia, delades in i ett före och ett efter.Skulle något någonsin bli bra igen? Minns jag att jag tänkte då.Tågstationen i Lviv, flyktens, skilsmässornas central. Under invasionens första dagar pratade jag och JoMa med en kvinna på stationen. Hon rotade i sin väska, hade precis kommit med tåget från Charkiv.Sen sa hon inget mer, blev tyst.Det sista hon mindes var bomberna, det eviga skjutandet, raserade byggnader, bostäder, parker, skolor.På några minuter packade hon ihop sina tillhörigheter, en väska med lite mat, ett par trosor, strumpor och en tröja. Det är vad som fanns kvar av det liv som varit.Ta inte bild på mig är ni snälla, säg inte mitt namn i radion.För jag tänker inte lämna Ukraina, inte fly till Polen eller någon annanstans, en dag ska jag återvända hem, sa kvinnan till oss.Ett år senare sitter vi här i Charkiv, Ukrainas näst största stad, som många flydde från men nu också återvänder till. Vi äter ukrainska maträtter, sallader, skålar för en nyfunnen vän.Ja, krig är fruktansvärt, rakt igenom ont, vidrigt och eländigt.JoMa harklar sig.Men om det är något jag ändå är tacksam för är att det, kriget, har låtit våra vägar här bland haven korsas, att vi har fått lära känna dig Denis, säger han.Lubna El-Shanti, Charkiv [email protected] -
Utrikeskrönikan 21 februari 2023.
Stockholm, tisdag.I drömmen vaggas jag ömt, det är behagligt, en skön dröm ingen mardröm.Ändå vaknar jag plötsligt till.Jag känner att sängen gungar. I 3040 sekunder. Och jag tänker såklart att det är en jordbävning. Men får inte panik, för vaggandet är så mjukt, jag är mer fascinerad än rädd.Jag somnar om.Lite senare den morgonen vaknar jag till det som nu kallas århundradets katastrof i Europa.Jordbävningen i Turkiet och Syrien har skördat över 40 000 liv och raserat hundratusentals människors hem...Jag befinner mig 500 kilometer därifrån, i Cyperns huvudstad Nicosia. Det jag har för händerna avbryts, alla planer skrinläggs jag är på väg till Turkiet inom loppet av några timmar.Den första stan jag kommer till är Sanliurfa och det dröjer inte länge förrän jag blir varse skalvets raseri, i centrum har flera stora hus raserats till grushögar och i en av rasmassorna pågår ett intensivt arbete med att frilägga sten för sten. Det är bara någon dag efter skalvet och möjligheterna till att hitta överlevande är stora.Höghus har förvandlats till krossad betong, förvridet stål och resterna av människors hem.Men... det är ändå svårt att till fullo ta in katastrofen. Jag reflekterar nästan omedelbart över det, min egen avsaknad av en stark reaktion.Jag noterar också andras lugn i den allt annat än normala situationen...Som räddningsteamen i rasmassorna sammanbitna män och kvinnor, varav många förlorat familjemedlemmar och vänner, som i stunden lägger undan allt även sina känslor för att rädda liv.Jag reser vidare mellan städerna i den drabbade regionen, och kommer till allt värre platser. Och i en mindre stad med en befolkning som före skalvet räknades till 40 000 invånare når till slut insikten mig om skalvets mardrömslika kraft och dess konsekvenser.Det sker genom en liten flickas ögon.Det är i hennes blick jordbävningens innersta väsen synliggörs för mig. Hennes sorgliga skratt hon är nyfiken på oss journalister, hennes ansikte skiftar miner... allvar och sorg, skratt och fnitter. Det kommer och går medan sekunderna tickar.Hon är kanske sex år och hemlös, bor ute i kylan. Det finns inte ett helt hus i sikte, förödelsen är ofattbar. Men på frågan om hon längtar till värmen i ett hus, att få lämna tältet, möter jag skräck i hennes blick, och hon säger tyst att hon vill härifrån, långt bort från den här platsen...Då faller min gard, mitt filter. De egna barnen där hemma de är i flickans ålder flashar i mitt huvud, rasmassorna växer, katastrofens omfattning sjunker in...Det blir blixtrande vitt för en stund, en intensiv känsla genom kroppen och sedan måste jag plocka ihop mig själv.Dagens Eko närmar sig, jag ska strax försöka förmedla det ofattbara, ogripbara...Milan Djelevic, Östeuropakorrespondent [email protected] -
Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
Helsingfors, måndag. Grå dimma omsluter riksdagshuset i Helsingfors när jag sitter och tittar på den pampiga byggnaden från en fönsterplats i det vackra biblioteket på andra sidan gatan.Här inne råder ett dämpat sorl, Biblioteket Ode är välbesökt. Huset är en omtyckt mötesplats för Helsingforsborna och hyllas av många. Det har till och med beskrivits som det bästa som gjorts för de boende.Annars lider även Helsingfors av brist på solljus den här vintern och det känns nästan lite symboliskt för den tid vi lever i.Vinterns värsta energikris verkar vara över men inflationen finns kvar och så närmar vi oss årsdagen av Rysslands invasion i Ukraina och även det kan kännas som ytterligare en grå dimma, som en våt filt som trycker tungt.Ett år av fullskaligt krig i Europa. Det var ingen årsdag man ville få uppleva.Putins krig i Ukraina skrämde Sverige och Finland in i Nato har det sagts men än är det inte klart.Inom kort väntas Finlands riksdag godkänna den lagstiftning som krävs för att gå med i Nato. Besluten skyndas på för att vara klart innan riksdagsvalet den 2 april. Man vill inte få förseningar i besluten om det riskerar att dra ut på tiden att bilda ny regering och riksdag.Olika steg i den demokratiska processen inför en av de största utrikespolitiska vändningarna som medlemskapet i försvarsalliansen innebär.Spekulationerna och debatten om anslutningsprocessen ger höga svallvågor även i Finland.Frågorna är välkända - när ska Turkiet och Ungern godkänna ansökan, kommer Sverige och Finland bli medlemmar samtidigt, ska Finland överge den gemensamma linje och gå före Sverige?Jodå, det skrivs och pratas i tidningar, radio och TV även i Finland. Experter, politiker och vanliga medborgare yttrar sig fakta och känslor högt och lågt. Uttalanden analyseras, olika scenarier målas upp.Det enda tydliga klara besked som finns från officiellt håll är detsamma som från start det bästa är om Sverige och Finland blir medlemmar i Nato samtidigt. Och det blir symboliskt fint om det kan ske vid Natomötet i Vilnius i sommar.Vad som sägs och görs i förhandlingarna däremellan är höljt i dimma. Precis som den där grå dimman som omsluter riksdagshuset.Det är råkallt och ruggigt i dimman i Helsingfors. Snön har fallit tungt över helgen. Mycket känns skakigt och osäkert men genom de stora fönstren på riksdagshuset anas ljuset från kristallkronorna i den pampiga hallen utanför plenisalen.Och ljusare, längre dagar och liiite mildare temperaturer i veckan som gick, ger en föraning om att våren är på väg.Jag väljer att se det som ett tecken på att det finns hopp, ljus och värme och bättre tider.Carina Holmberg, Helsingfors [email protected] -
Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
München fredag.Det här är den glada "ompa-ompa stämningen" i en av Münchens berömda ölhallar igår kväll."Maasen", alltså enlitersglasen med öl, flödade och folk beställde "Schweinehaxe" och kringlan "Bretzel" som om det inte fanns någon morgondag.Och många mil bort, i västra Tyskland, i Köln och i Düsseldorf och i flera andra städer i väst inleddes igår den traditionella karnevalen med tiotusentals utklädda tyskar som festade och skrattade, för första gången på tre år utan covidregler.Och i huvudstaden Berlin var röda mattan utrullad för filmstjärnor och berömda regissörer och filmfans samlades i tusentals utanför filmfestivalpalatset för festivalen Berlinale för att få en skymt av sina idoler, covidregelfritt.Ja, det här är bara tre exempel på återtagen tysk glädje just nu.Men samtidigt, detta var också tysk stämning igår:En ung kvinna ställer en allvarlig fråga på ett stormöte här i München om den tyska hållningen till vapenleveranser till Ukraina och om hur kriget kommer fortsätta.Det var kvällen före den stora säkerhetskonferensen här i München inleds idag och med stort allvar diskuterades de stora frågorna om krig och fred. Sällan har den kommande säkerhetskonferens i München känts lika angelägen som detta år.Samtidigt i Berlin hölls krismöte mellan förbundsländer, kommuner och regeringen om hur den fortsatta flykting- och migrantmottagningen i landet ska se ut. Kommuner och delstater har slagit larm om att de återigen kommit så många migranter och flyktingar till Tyskland, över en miljon ukrainarna t ex, att man precis som 2015 återigen får kämpa intill bristningsgränsen för att lösa bostads- förskole- och skolfrågan för alla som kommer.Ja, det är kontrasternas tid här i Tyskland. Glädjen över att de så hårda covidåren är över, att man kan festa och "ompaompa" igen är påtaglig här samtidigt som frågan om krig och fred och vapenleveranser och dess olika konsekvenser svävar över alltihop.Precis som på den fest på nyår jag var på hos vänner utanför Berlin.Vi var folk med bakgrund i Sverige och i f d och Öst- och Västtyskland. Feststämningen var påtaglig tills vi oundvikligen började diskutera Ukraina- och vapenleveransfrågan.Jag höll mig i bakgrunden länge men när de inte ovanliga verbala anklagelserna mot journalister och "det får man inte säga i det här landet" kom så kunde jag inte längre hålla tyst.Det hela slutade med en riktigt engagerad diskussion, för att uttrycka sig milt, mellan alla, en diskussion som nådde sin intensiva höjdpunkt ca 10 minuter före tolvslaget.Vi tog då en lätt ansträngd paus i det hetsiga, skålade in det nya året med sneda och på något sätt glada och allvarliga leenden på samma gång.Se där, några miniatyrbilder av stämningen här i Tyskland just nu, glädje över återvunnen frihet men allvar och hetsiga diskussioner om krig och fred.Daniel Alling, München [email protected] -
Utrikeskrönikan 16 februari 2023
Paris, torsdag. Vad heter egentligen den tidigare brittiska regenten? Ja, just hon som avled i somras, mitt i steget, om än i slutet av promenaden... Dum fråga, tänker du drottning Elisabeth så klart! Eller möjligen Elizabeth med ett försök till engelskt uttal, som är helt okej att säga i radio enligt svensk public service-praxis. I Italien däremot, heter hon absolut inte Elisabeth utan Elisabetta. Det är inte så konstigt kanske. Det blir ju inte italienska annars. I Spanien har de dragit det ytterligare ett varv. Där heter nämligen samma drottning Isabel. Och hennes son, den nye kungen, heter inte Charles, utan Carlos. Går man vägen via franskan blir övergången mjukare och mer begriplig, Charles, Charles, Carlos. Det här är ju i grunden fint, att varje språk anpassar egennamnen efter de olika språkens särdrag, intonation, stavning och uttal. Det ger ju inte minst möjligheter, att kunna byta personlighet. Vi låter inte likadant på olika språk, uppfattas garanterat heller inte likvärdigt i olika språkliga kontexter så varför heta samma, menar jag. Vad skulle en Mary Nielsen hitta på i London till exempel? Oklart, kanske värt testa? Men, denna namnröra kan lätt bli ett arbetsmiljöproblem för en korrespondent som ska rapportera i hast från ett event, till exempel en tidigare påves begravning. Vad heter människan? Jo, på Italienska Benedetto, på spanska Benedicto och på franska Benoit. På svenska då? Ja, Benedikt, fast på svenska går det också bra med det latinska namnet Benedictus. Han som innehar posten nu, heter Francesco på italienska, Francisco på spanska och Francois på Franska. Och på svenska då ja Fransiskus, samma som på latin denna gång, fast OBS stavningen skiljer sig, k på svenska och c på Latin. Sen var det ju den lilla, men helt avgörande, detaljen, platsen där begravningsceremonin hölls? Piazza di san Pietro på italienska. Plaza de san Pedro på spanska. Place Saint Pierre på franska, Pietroplatsen kanske, på svenska? Nej, Petersplatsen heter den, såklart! Alltså, jag är helt med på att man ibland kan behöva ändra stavning eller uttal vid översättning av egennamn av andra skäl, om betydelsen eller lydelsen krockar med andra redan existerande ord, som leder tanken åt ett håll man kanske inte önskar. Om jag hette Dick till exempel, kanske jag skulle kalla mig Daniel i engelsktalande länder... Putin, till exempel stavas inte P U T I N på franska utan P O U T I N E, annars hade uttalet på franska lätt kunnat bli "putain", dvs en mycket ful svordom... Men som princip tycker jag att min kära kollega Katrin Zimmerman har en poäng. Exakt, vi vet ju alla att hon inte heter Katrin... Hon heter Kathrine, Kathrine Zimmerman på på alla språk! Föredömligt!Marie Nilsson Boij, Paris [email protected] -
Utrikeskrönikan 15 februari
Moskva onsdagUtanför mitt köksfönster här i Moskva syns en enorm gyllne kupol, just nu med ett lätt pudertäcke av snö. Den ser ut som en semla. Bakom den skymtar de gigantiska skyskraporna nära Kutuzovskij prospekt.På grå plåttak kan jag just nu se snöskyfflarna, som utan minsta uns till säkerhetslinor med nån slags stolthet över sitt arbete skyfflar och skyfflar bort minsta snöflinga. En av dem klättrar över det låga staketet vid takfoten för att ta bort det sista. Han håller sig i handen i staketet när han gör det. Men det ser livsfarligt ut.Från mitt sovrumsfönster åt andra hållet är vyn likadan. På en skola i närheten ser jag hur två män springer nedför taket och sen upp igen.Själv har jag, numera alltid broddskor på mig. Här är det särskilt viktigt för även om det snöröjs, så är det ofta is på trottoarerna eller is under ett tunt lager snö. Men sen finns också de ojämna stenplattorna. På den vackra inre boulevardringen går stenplattorna i vågor. Ett uselt hantverk är orsaken och tjälen i marken har gjort sitt.Under mina många år här var det ständigt nya plattsättningar på allt bredare trottoarer, men någonstans gick det fel. Moskvabor brukar säga att det där varar bara ett år, sen görs det om igen. Pengar i nåns ficka, det ser fint ut ett tag, men sen....På trottoarerna finns förutom halkrisk, snubbelrisk också krockrisk från alla matbuden, som kör elcyklar eller små elmoppar. Krisskrossar mellan gående.Ja jag vet det här är ju absolut ingenting jämfört med jordbävningskatastrofen eller kriget i Ukraina.Men när jag går på de buckliga gatstenarna tänker jag på att det är inte så konstigt att den ryska krigsapparaten inte förmått leva upp till de stora orden uppifrån. Världens näst mäktigaste armé. Det är ju precis som vid upphandling av stenläggning av trottoarer här i Moskva så klart. Det upphandlas, men det fuskas, det går pengar till annat än det var avsett. Korruption helt enkelt.För att ytterligare sänka Moskvabornas humör finns nyheten om mattheten i Moskva, om det gråa Moskva där det på 55 år inte varit så få dagar med sol, som i år. Själv har jag sett solglimten en dag under två veckor, annars kompakt grått. Statliga Vesti har intervjuat en psykolog, som varnar för det hälsovådliga i att leva i det grå mörkret. .Själv tröstar jag mig med en tur till närbutiken, handlar billigaste toarullen, ett kilo potatis och en gul lök. Sen måste jag betala kontant, för internationella kreditkort fungerar inte här. Med snoret hängande i den röda näsan börjar jag räkna upp mynt för att ge jämna pengar, men jag har inte tillräckligt. Killen i kassan ler stort och säger äsch det behövs inte. I hans ögon har han gjort en god gärning till en fattig rödnäst tant, som bara hade råd med potatis,lök och en toarulle.Maria Persson Löfgren för P1 morgon i [email protected] -
Utrikeskrönika 14 februari 2023.
Köpenhamn, tisdag.Jag sitter ibland och tänker på Kaffeklubben. Och Kaffeklubben är - för tydlighetens skull - inte en kaffeklubb, utan det lite märkliga namnet på den ö som är det nordligaste stycke land som finns på jordklotet. Nordpolen ligger sådär 70 mil längre norrut, men närmare än såhär går det inte komma om man vill ha fast mark under fötterna. Ön är inte stor, och rätt stenig, men där lär växa både purpurbräcka och fjällvallmo - två vackra små arktiska blommor.Kaffeklubben ligger precis norr om Grönland, och det var den danska polarforskaren Lauge Koch som var den första som steg i land här för drygt 100 år sedan - det var också han som gav ön sitt lite märkliga namn. Men de flesta andra dagar sen dess har platsen varit öde. Äventyrliga polarforskare flyger förbi här uppe ibland, ofta i jakten på en ännu nordligare plätt land att upptäcka, namnge och skriva in sig i historieböckerna för. Några gånger har man trott sig lyckas, men hittills har det visat sig bara handla om tillfälliga grusbankar från avsmälta isberg. Men oftast är det som sagt öde och tomt i trakterna kring Kaffeklubben.Och handen på hjärtat, är det inte så vi tänker oss Arktis - kallt, isigt och tomt. En plats utan vidare intresse eller betydelse. Arktis är så pass oviktigt att de som tillverkade min jordglob satte en stor plastgrej där för att fästa själva globen i sin axel, en plastbit som nonchalant täcker det mesta av regionen. Där finns ändå inget att se. Har du ingen egen jordglob kan du istället försöka få en rimlig kartbild över Arktis i Google maps. Hör av dig om du lyckas.Nu har ni nog gissat vart jag vill komma, kanske har ni hört mig tjata om det förr: Arktis förtjänar att betraktas som något annat än det där vaga och märkligt utdragna i ovankanten av våra världskartor. Ingen har väl undgått hur USA skjutit ner misstänkta ballonger över Arktis senaste veckan. Vilka rubriker det skapat. I stormakternas värld är Arktis superhet.Men när jag tänker på Kaffeklubben tänker jag nog ändå inte mest på stormakter, utan på de som gett ön sitt egentliga namn - på grönländska heter den Inuit Qeqertaat. Inuiterna och alla de andra ursprungsfolk som lever uppe runt norra ishavet. De som alltid bott här, men alltid dominerats av andra. De vars kulturer och ekonomier nu håller på att tappa fotfästet när klimatförändringarna smälter bort den is de alltid stått på.När jag tänker på Kaffeklubben tänker jag att ingen vet hur världen här uppe kommer bli. Kanske kommer människor att anpassa sig - och bo kvar. Eller kommer de arktiska kulturerna bleka bort, samtidigt som regionen fylls av andra människor i jakt på de ekonomiska möjligheter som klimatkatastrofen kommer föra med sig.Oavsett så står Arktis på tröskeln till något dramatiskt. De kommande 100 åren kommer det inte vara lika öde runt Kaffeklubben som det varit. Så nu är det kanske dags att skaffa en ordentlig karta över Arktis - och hänga med. Börja med att se om du kan hitta Kaffeklubben.Samuel Larsson, Köpenhamn [email protected] -
Måndag 13 februari
Kahramanmaras, måndagPlötsligt ser jag något som slår till med sådan kraft.Vi har vandrat i dagar i ett katastrofområde. Vandrat bland ruiner, söndersmulade hus som mer liknar högar av byggavfall.Betraktat räddningsarbete, när levande räddas från ett fastklämt helvete i betongmassor, när döda varsamt läggs i liksäckar och värdigt förs i väg med förtvivlade anhöriga som följe.Vi har lyssnat till chockade anhöriga, apatiska föräldrar vars barn ligger kvar under tonvis av bråte. En liten låga av hopp är allt de har kvar. En låga som oftast sakta pyr ut.Det som i söndags var planer för framtiden, planer för i morgon, blev på två minuter ett liv i mörker. Hayat Bitti, säger de här - livet slut.På mindre än två minuter krossades livsverk och drömmar. Familjer splittrades, liv förintades och för överlevande blir livet aldrig sig likt igen.Kraften nästan overklig. Men när vi går där i ruinerna och tragedin är det som att det inte går att ta in.Betonghögar där kvarlevor av människor fortfarande är kvar. Under ett hus en handfull döda, men i ett annat närmare hundra.Ruinerna där grävskopors vassa tänder likt hajar biter sig igenom lager av betong och spretiga armeringsjärn.Det är svårt att ta in. Omfattningen för stor. Vi småpratar, ler, min kollega och jag. Men när man tittar sig omkring ser man att här finns inga leenden kvar. Här har skratten dött.Även det är svårt att ta in, trots att jag är mitt i det. Sedan ser jag det, det som slår till med kraft.På bänken i en krossad busskur framför ett helt hoprasat 10-våningshus står ett fotografi. Skinande och oskatt. Det är en bröllopsbild.Mannen i svart kostym, vit skjorta och röd slips. Han håller sin hustru i handen. Hon ler svagt. Båda tittar in i kameran. Hon med rosa klänning, stort släp, mycket tyll.Jag tittar på bilden, allt blir så verkligt. En äldre man kommer fram och gråter.Det går inte, det går inte, säger han mellan tårarna. Han tittar på bilden: De var så fina, de hälsade alltid, hjälpte mig att bära när jag behövde, nu är de döda, ligger här under betongen.Nu kan jag plötsligt ta på den, döden. Inte som de stela, dammtäckta kroppar med levrat blod som förs bort från rasmassor.På bröllopsbilden är döden konkret. Plötsligt blir katastrofen mer än siffror som stiger för varje timme.Siffror blir till ansikten, till människor.Katastrofens omfattning sätter sig som en klump i bröstet, som en av de betongklumpar räddningspersonal timme efter timme rensar från rasmassorna för att nå nya kroppar.Alla dessa människor, alla dessa liv - Hayat bitti! Livet slut.Johan Mathias Sommarström [email protected] -
Utrikeskrönika 10 februari 2023.
Stockholm, fredag.Så är det snart dags igen för det rosafärgade och hjärtformade jippot Alla hjärtans dag. Den infaller på tisdag om någon missat annonserna. Ta nu inte illa upp alla ni som längtar till denna händelse, smaken är bekant som baken och jag föredrar andra sätt att visa min kärlek på.I Indien är Alla hjärtans dag eller Valentines Day som den kallas, en populär tillställning inte minst bland de unga paren i storstäderna, men det finns krafter som tycker att det här representerar västerländsk dekadens och saluför en promiskuitet som Indien gott kan vara utan. Vissa hårdföra hinduer har bränt kärlekskort och gett sig på par som hand i hand besökt restauranger och parker just denna dag.Så inför Alla hjärtans dag har ett alternativ till det vanliga firandet presenterats. Det handlar om en kärlekshandling av det mer udda slaget som landets regering gått ut med: De uppmanar människor att krama en ko istället för en mänsklig partner på Alla hjärtans dag!Det är regeringens avdelning för djurskydd som ligger bakom förslaget att göra om Alla hjärtans dag till Krama en ko-dagen som ett sätt att främja hinduiska värderingar på. Djurskyddsmyndigheten menar att genom att krama en ko i stället så blir man emotionellt berikad och både individens och gruppens lycka ökar.Detta med kor är en komplex fråga i Indien. Kor är heliga enligt hinduismen, djuret visas djup vördnad och att äta ko-kött är inte bara otänkbart det är också en handling som väcker sådan vrede att människor som misstänks för att ha ätit köttet då och då attackeras. Även de som hanterar döda djur och ko-skinn har råkat mycket illa ut. Myndigheter och välgörenhetsorganisationer driver hem för hemlösa kor.Samtidigt exporterar Indien stora mängder kött till bland annat grannlandet Bangladesh. Och bland indiska bönder finns också en oerhört stor irritation över de kor som bara driver runt och äter upp deras grödor. Det handlar om djur utan ägare och där har myndigheterna lovat insatser men de dröjer på sina håll.Mina egna erfarenheter av indiska kor präglas tyvärr av några läskiga möten med ilskna kossor. När jag läste hindi i staden Varanasi vandrade tydligt stressade kor runt i de trånga gränderna närmast Ganges flodbank. På väg till favoritkaféet var jag jämt på min vakt för just i de kvarteren höll en ilsken vit kossa till. När den kom springandes gjorde man bäst att kasta sig åt sidan för att inte bli stångad.Förslaget att byta ut Alla hjärtans dag till Krama en ko-dag har förstås väckt reaktioner och ses av vissa som ännu ett exempel på att hinduismen lyfts fram på bekostnad av de andra religionerna i landet. Den indiska regeringen har på senare år lanserat flera ur-indiska företeelser i stor skala. Yogan är en av dem och det ordnas nu träningssessioner på Yogans dag världen över. Om Krama en ko-dagen kan bli en verklig utmanare till det hjärtformade rosa slisket återstår att se.Naila Saleem, Sydasienkorrespondent [email protected] -
Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
Stockholm, torsdag.Det har gått tre dagar sen jag kom hem från en reportageresa till andra sidan jorden. Närmare bestämt Nya Zeeland och Fiji, två ö-nationer i södra Stilla havet. En rik och en fattig. Båda för tillfället hårt drabbade av klimathändelser.På min väg tillbaka från Fiji hem till Sverige har jag en dag i Auckland, Nya Zeelands största stad. Jag och min kollega har varit där tre veckor tidigare. Då sken solen. Nu när jag kommer tillbaka, är det grått och dimmigt. Toppen av stans signum Sky Tower syns inte ens. Det är nästan som att komma tillbaka till en annan stad. Och det är det, delvis.För under tiden jag och min kollega varit i Fiji, har stan och regionen haft de värsta översvämningarna någonsin. På ett dygn kom lika mycket regn som det vanligtvis gör under en hel sommar. Under 50 minuter, när det regnade som mest, kom mer vatten än det normalt gör under hela januari. Fyra personer har dött, hus, och vägar har rasat och hundratals människor har blivit hemlösa.Klimatförändringarna gör att extrema väderhändelser blir allt vanligare. Och samtidigt pågår något mindre dramatiska skeenden, med minst lika svåra konsekvenser. Också de orsakade av vår uppvärmning av planeten.Fiji är ett av länderna i världen som minst av alla bidragit till klimatförändringarna, men som nu drabbas hårt av dess effekter.Det har varit svårt att, som det heter på journalistspråk, "välja vinkel" när jag velat titta närmare på hur klimatförändringarna påverkar människor och deras hälsa i Fiji. För det påverkar på så många sätt. Dricksvattnet kontamineras när floder allt oftare svämmar över. Fiskfångsterna blir mindre när havet vid korallreven blivit varmare och odlingar förstörs när saltvatten tränger in. Det här ökar matosäkerheten och kan leda till ökad fattigdom, vilket på alla vis underminerar förutsättningarna för hälsa.Översvämningar och stormar förstör hus, vägar, skolor och sjukhus. De för Fiji så viktiga turisterna kan sluta komma om el och vatten blir alltför stora osäkerheter.Det som satt sig mest på näthinnan är krabborna i byn Buretu. Krabbor som trivs i lera har invaderat byn, när den tidigare torra marken har blivit träskmark av de ständiga översvämningarna av floden. Krabborna gräver gångar under marken och kastar upp leran i små högar. Vart vi än går i byn är marken mjuk, fuktig och full av lerhögar.De dramatiska och de mer långsamma effekterna av klimatförändringarna kommer fortsätta. Det är både förutsägbart och helt oförutsägbart. När det blir dramatiskt, är enda trösten den solidaritet som alltid visas. I Auckland går jag förbi ett hjälpcenter som fyllts av skänkta kläder, filtar och mat. Det är svårare med konkreta hjälpinsatser för det som sker långsamt.Det som alltid gäller är att det är de redan mest utsatta - de utan hemförsäkring, de utan en säkerhet på banken, de som redan är sjuka - som drabbas hårdast.Sara Heyman, korrespondent för global hälsa [email protected] -
Utrikeskrönikan 8 februari
Dublin, onsdagDet är något speciellt med den här gröna ön. Jag brukar ta färjan hit över den Irländska sjön och möts då av friska vindar, havssalt och stänk och det är något som alltid känns välkomnande när jag kliver i land. Inget känns långt borta på en ö där man kan köra till andra sidan på bara några timmar.Längs kusten finns klipporna som slåss mot havets vågor, på landsbygden tornar slott och berg upp sig framför hagar av rufsiga får, i städerna sjunger gatumusikanter på kullerstensgator. Den irländska dialekten känns direkt igen med sina spetsiga T och rullande R ibland ackompanjerad av folkmusiken som ljuder ur en pub på hörnet.Inspirationen för poesi och litteratur har alltid funnits här, från James Joyce till Yeats, från Oscar Wilde till Sally Rooney. Berättelser som tecknar ett porträtt av ett land med en snårig historia - om flykt, om svält, om kolonialism men också berättelser fulla av stolthet över denna plats de kallar hem.När jag tillbringade en sommar på västkusten och försökte lära mig språket iriska träffade jag människor från en rad andra länder, många amerikaner i synnerhet, som kände en närhet till Irland generationer efter att deras förfäder sökt en ljusare framtid någon annanstans.Jag lånar ett ord av walesarna iriskan och kymriskan är ändå keltiska kusiner. Hiraeth ibland översätts det som hemlängtan men det är något mer det står för ett hem, en plats i ens drömmar eller själ, en känsla av längtan och nostalgi och sorg över något som varit. I dag är det inte dåtidens hungersnöd eller inbördeskrig som hindrar den som vill skapa sig ett hem här i Irland, utan det är bostadsbristen. Problemen har växt under flera års tid och det senaste halvåret har antalet hemlösa ökat varje månad med rekordmånga nu utan tak över huvudet. Regeringen, som lovat investera i fler bostäder, medgav nyligen att de uppsatta målen ligger långt fram i tiden.Och de rum, lägenheter och hus som finns de går för skyhöga priser. På hyressajter kan du hitta vad som närmast liknar en skrubb eller ett källarförråd utan fönster som hyrs ut till ockerpriser för att människor är desperata. I höstas spreds en video i sociala medier där kön till en lägenhetsvisning slingrade sig runt flera kvarterNästan varje kväll får nu gatumusikanterna på Dublins gator sällskap av hjälporganisationer som serverar mat och soppa till de som inte har något hem att gå till.Stephanie Zakrisson, Dublin [email protected] -
Utrikeskrönikan 7 februari 2023
Washington tisdag morgon,Det skedde plötsligt för några veckor sedan. Jag scrollade genom mitt sociala medier-flöde och såg hur det märkligt nog svämmade över av gasspisar. Bilder på brinnande blågula lågor under en kastrull eller en stekpanna, eller bara spisplattor flammande upp i tomma intet, fyllde Instagram och Twitter. Och de som lade upp bilderna verkade säga samma sak: Se upp: Nu är staten ute efter din gasspis också. Konservativa röster och republikanska politiker gjorde upphetsat, i versaler, klart att de minsann aldrig tänker ge upp sin älskade gasspis. Senatorn Ted Cruz och guvernören och möjliga Trumputmanaren om presidentposten Ron DeSantis gav sig direkt in i diskussionen. "Kom och ta den", varnade Ted Cruz. Och kongressledamoten Ronny Jackson skrev: "Om galningarna i Vita Huset försöker ta min gasspis, så får de bända loss den från mina kalla döda händer". Den sista biten ett känt citat ifrån vapendebatten här i USA, och därmed var den parallellen dragen.Absolut, många tycker att en gasspis är det mest överlägsna sättet att laga mat på och omkring 40 procent av amerikaner har en sådan. Ämnet passar också prydligt in i den höger- och vänsterdebatt som redan pågår, det handlar om klimatet och om det privata- köket och hur du tillagar din familjs middagar och den klåfingriga staten.Men det var inte helt väntat att det ja, heta kulturkrig som pågår i USA skulle komma att innefatta slaget om en köksapparat. Men gasspisen läggs nu till listan över det högerdebattörer menar är PK-elitens försök att inskränka amerikaners friheter och till och med skada barn. Det pågår på olika sätt diskussioner om drag queens, om undervisning av rasism och hbtq-frågor i skolan, om könsneutrala badrum om plastsugrör och barnboksförfattare och Disneyfilmer.Allt började i januari med att en tjänsteman på USAs motsvarighet till Konsumentverket sa att man ska se över vilka skadeeffekter en gasspis har på miljön och på människors hälsa. Och i en intervju nämnde han att flera olika åtgärder kan bli aktuella, även ett förbud, om spisarna visar sig vara tillräckligt skadliga. Men när sociala medier-explosionen, var ett faktum fick tjänstemannens chef förtydliga att gasspisarna inte ska förbjudas, och även president Joe Biden tvingades göra klart att han inte är för ett förbud.Det är hög tid för primärvalssäsong i USA, där flera republikaner snart kan komma att meddela sin kandidatur till presidentposten. Och det är viktigt för dem att ge sig in i kulturkriget. Det var därför många av dem utan att tveka snabbt drog sin lans för gasspisen. Men redan nu har lågorna börjat falna. Bilderna på gasspisar har bytts ut i sociala medier. Nu postar vänsterdebattörer istället foton på övertäckta böcker i klassrumsbibliotek som en del i den växande och allt mer betydelsefulla skolstriden här i USA. Kulturkriget rasar vidare.Cecilia Khavar i Washington -
Utrikeskrönika 6 februari 2023
Bryssel, måndagHur säger man ugnsbakad falukorv på engelska? Tänker jag medan jag sitter på en bakgrundsbriefing inför EUs toppmöte.Varför i herrans namn sitter radiokorren och tänker på falukorv på arbetstid, tänker ni kanske?Jag kommer till det om en liten stund.Först får ni lyssna på det här:Välkommen till Europaparlamentet!Tack herr ordförande!Jag delar den höga ambitionsnivån...ett fint samarbeteDe senaste veckorna har man kunnat höra ovanligt mycket svenska i EUs institutioner.Det har så klart att göra med det svenska ordförandeskapet. Det är svenska politiker som leder ministermöten. Och otaliga svenska ministrar har nyligen frågats ut i Europaparlamentets olika utskott om vad Sverige vill uträtta fram till sommaren.Som vi hörde i klippet har många av dem då pratat svenska. Vilket är helt i sin ordning. Det är därför EU har tusen tolkar.Det har varit rätt kul att lyssna på. Där i parlamentets utfrågningslokaler har man direkt kunnat avgöra vilka i rummet som är svenskar eller som kan svenska för det är dem sitter utan hörlurar och inte behöver tolkning.Det kan också bjuda på språkliga överraskningar. Som under utfrågningen med statsminister Ulf Kristersson där en estnisk ledamot, Jaak Madison, helt plötsligt ställde sig i talarstolen och pratade svenska.Det svenska ordförandeskapet är väldigt viktigtDet visade sig att han hade pluggat i en stad i Estland där många pratar svenska och dessutom hade jobbat på en båt som gick mellan Estland och Sverige.Men det är inte bara från politiker som det hörs mycket svenska just nu här i Bryssel utan också från tjänstemän som håller i bakgrundsbriefingar. Det vill säga träffar där de anonymt berättar vad som är på gång och vad man kan vänta sig inför politiska möten.Det var på en sådan träff jag satt och tänkte på ugnsbakad falukorv.Dragningen handlade om EUs kommande toppmöte senare i veckan där migration är en av huvudfrågorna.Det ligger ju ett stort lagförslag på bordet sedan över två år tillbaka: EUs migrationspakt som innehåller flera olika lagförslag.Den svenska tjänstemannen som höll i dragningen hade tidigare beskrivit detta just som en ugnsbakad falukorv. Där delarna är uppskurna men där allt sitter ihop i botten.Jag ville fråga om det fortfarande var så, om allt fortfarande hängde ihop eller om EU-länderna skulle kunna klubba igenom någon enskild del separat.Men just denna dragning skedde på engelska och jag kom inte på någon lämplig översättning så där på rak arm.Och även om jag hade kommit på det tror jag inte att någon av mina internationella korrekollegor hade förstått vad jag menat. Vad är det för oven baked falu sausage svensken jiddrar om skulle de nog ha tänkt. Men tur då att vi svenska journalister just nu har ett övertag gentemot våra kollegor från andra EU-länder. Vi har enklare tillträde till de svenska tjänstemännen som rattar medlemsländernas politiska arbete. Så jag kunde ställa min fråga på svenska efter briefingen.Och jodå, beskedet var att EUs migrationspakt fortfarande är en ugnsbakad falukorv. Alla de enskilda lagarna hör ihop och det blir ingen rätt om inte alla delar är klara. Andreas Liljeheden, i Bryssel [email protected] -
Utrikeskrönikan 3 februari 2023
Peking, fredag.Att jobba som journalist i Kina innebär att du blir övervakad.Det har varit tydligt under mina år som korrespondent här och det är något jag brukar räkna med när jag är ute på fältet.Men häromveckan nådde det hela en ny nivå när min mobil ringde efter att jag klivit på ett flygplan i Peking, men ännu inte lyft från flygplatsen.Det var den lokala polisen i staden dit jag skulle, som undrade vad jag skulle göra där.Jag har flera gånger varit med om att det man får anta är civilklädda poliser eller tjänstemän från lokala myndigheter följer efter mig på plats eller väntar på mig vid ankomsten, men det här var första gången de tog kontakt redan innan avfärd.Ett nytt grepp måhända, men det som följde när jag väl landade var väl ungefär det förväntade.Det vill säga en välkomstkommitté som jag såg viska i örat på en uniformerad polis i ankomsthallen.Gissa vem som blev stoppad för en passkontroll.Jag har behövt hantera olika typer av överrockar under åren i Kina.Vissa nöjer sig med att iaktta på avstånd, andra går nära inpå och filmar och tar foton.Ibland är de tysta och vägrar ta kontakt, medan andra går att prata med.Som den här gången, när resan gick till Ruili i sydvästra Kina.En av mina följeslagare var dag två uppenbarligen lite less och efter att par timmar nära gränsen mot Myanmar frågade han lite uppgivet när jag tänkte mig åka tillbaka till hotellet.Kanske var han hungrig, för en stund senare blev jag bjuden på mat av ett gäng uniformerade poliser som verkligen insisterade på att det lunchdags nu.Ofta är det bättre i storstäderna, där det tycks lättare att flyga under radarn.Men även i Peking har jag bokstavligen talat stött på patrull.När jag innan jul försökte intervjua chaufförer som köade till ett krematorium till exempel, avbröts jag snabbt av en civilklädd kvinna som undrade vad jag gjorde där.Enträget fortsatte hon ifrågasätta mig och gjorde en stor sak av att ringa polisen, samtidigt som hon följde mig runt på området.När den uniformerade polisen till slut dök upp, passade jag på att själv beklaga mig över den här kvinnan som vägrade lämna mig i fred."Jasså hon, hon är också polis", sade polismannen, varpå kvinnan snabbt försvann iväg.Just sådana här händelser är på sitt sätt lite komiska.Men det finns såklart ett allvar här. Övervakningen försvårar arbetet och omöjliggör ibland intervjuer. Röster som kunde ha hörts, förblir tysta.Och tyvärr tror jag det i slutändan drabbar omvärldens förståelse av Kina.Och de som styr i det här landet är inte dummare än att de förstår det.Det sorgliga är att det trots det inte verkar göras något för att förbättra situationen.Tvärtom upplever jag att övervakningen ökat.Kanske är det det vi måste förstå.Björn Djurberg, Peking [email protected] -
Utrikeskrönikan 2 februari 2023.
Gaza, torsdag.Här har jordgubbarna just mognat och de är faktiskt nästan lika goda som svenska jordgubbar trots att de är stora som plommon. Jag står och pratar med en tonårig jordgubbsförsäljare som staplat de röda bären till en liten pyramid när jag får ett meddelande från en släkting i Sverige, och sen ett till från en god vän, och ett till. Alla med ungefär samma fråga: Hur är det att vara i Gaza med all ilska mot Sverige?Jag tittar misstänksamt på pojken som säljer jordgubbar, men han har inte ens hört talas om Koranbränningen. En 30-årig man i stickad yllepullover svarar reflexmässigt: Svenskar är världens bästa folk.Jag trodde alla hatade oss, invänder jag, och då säger han: Ja, alltså jo, alla muslimer är arga och besvikna, vi trodde inte detta om Sverige, att regeringen försvarar koranbränning och tillåter att miljontals muslimer blir sårade, det var hemskt att se bilderna på Facebook, säger han.Men på ett café möter jag en ung kvinna som tycker att Gazabor har värre problem än en koranbränning människor dör här, säger hon, och närsomhelst kan det bli krig, vi kan inte haka upp oss på vad en extremist gjort, och förresten så tror jag inte att vår Gud och vår koran behöver försvaras, även om jag mår illa av det ni gjort.Jag söker upp en talesperson för Hamas som säger: Inbilla dig inte att vi inte är heligt förbannade och förnedrade bara för att ingen reagerar starkt här.När jag försöker föreställa mig hotbilden mot Sverige, blir jag påmind om klyftan mellan sociala medier och den så kallade verkligheten. Vi journalister beskylls ofta för att göra Twitter till verklighetens sanningsorakel. Och se en saudisk twittrare fick 58 000 uppskattande kommentarer när han skrev att den demokrati som kränker det heliga, ja den demokratin kan ni stoppa upp i arslet eller ännu hellre drottningens röv. Tusentals följare gillade påståendet att Sverige är antimuslimskt men gömmer sig bakom en banderoll som kallas yttrandefrihet och på sociala medier är det nu många som återknyter till kampanjerna mot socialtjänsten i Sverige där muslimska barn påstås ha kidnappats, tvingats äta griskött och fått homosexuella fosterföräldrar.Den unge jordgubbsförsäljaren i Gaza vinglar till när det börjar dåna koranrecitation ur butiken bredvid oss där man kan köpa badtofflor. Butiksägaren berättar att han kan stora delar av Koranen utantill och anser att Koranen som nedsänts av Gud, är okränkbar. Ändå säger han till mig: Vi muslimer kan ju inte låta vår syn på Sverige styras av en enskild extremist som bränner koranen, det vore ju som om ni i Sverige skulle låta er syn på alla muslimer styras av en IS-terrorists brott.Mm just det, sa jag och begravde blicken i jordgubbsfatet.Cecilia Uddén, Gaza [email protected] -
Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
Bogotá, onsdag.Känner ni igen låtar som Whenever wherever eller Waka Waka? Eller rättare sagt, vet ni vem som sjunger dem. Ja, det är Shakira, colombianskan som rör sig som en ormtjusares kobra på scenen.Shakiras spruckna förhållande med förra fotbollsstjärnan från Barcelona Gerard Pique har varit den stora snackisen i Latinamerika i flera månader. För tre veckor sen blossade storyn upp rejält i medierna. Anledningen är Shakiras nya låt, som är ett ordentligt verbalt angrepp på både sin ex och hans nya flickvän.Genom enkla ordlekar där både Piqués och flickvännens namn vävs in i texten levererar Shakira en salva av påhopp som har fått feminister, psykologer och musikhistoriker att reagera.Versen där Shakira sjunger du har bytt en rolex mot en casio och en ferrari mot en twingo en jämförelse mellan henne själv och den nya flickvännen har av de utpekade bolagen använts i marknadsföringssyfte.Sen låten släpptes har psykologer diskuterat offentligt om det är helande eller destruktivt för Shakira själv att göra så här. Att slänga ur sig ilskan är en sak, säger de, men det är en annan nivå att göra det så att hela världen hör.Om hon mår bra av det, så fine, säger ena delen av kåren. Hon kan väl inte må bra om hon gör så här, säger den andra delen.Musikhistoriker har skyndat sig att gräva fram andra exempel på artister som sjungit ut sin vrede mot den svikande partnern. De har funnit massa med exempel, men de flesta präglas ändå mest av sorg. Det gör inte Shakiras låt.Låten har även fått den starka feministiska rörelsen i Latinamerika att reagera, även här är åsikterna tudelade. De som nu hejar på Shakira hänvisar till den vers i låten som säger: Kvinnorna gråter inte längre, de bara skickar fakturan.Men andra feminister kritiserar Shakira för att hon har gett sig även på den nya flickvännen, en syster som inte kan anklagas för mannens otrohet och svek. Det är han, Piqué, som är skurken, inte hon, säger de.Hittills har jag inte hört någon säga att Shakira möjligen bara är en duktig affärskvinna. Hennes låt släpptes den 11 januari och slog rekord på Youtube med över 50 miljoner visningar på 24 timmar. Det spekuleras att sångerskan kammade hem nästan en miljon kronor på bara några få timmar.Ivan Garcia, Bogotá [email protected] -
Utrikeskrönikan 31 januari 2023.
Suva, tisdag.Att resa till olika länder är ett privilegium vi korrar har. Den här gången har resan gått till Fiji, ögruppen som består av fler än trehundra öar. För många är Fiji ett paradis i södra Stilla havet. Och det är inget snack. Fiji är ett paradis på många sätt. Den gröna djungeln, kritvita stränder och turkosblått hav. En temperatur som får vilken svårflirtad planta som helst att växa så det knackar. För att inte tala om befolkningen. Fijianerna är ett folk som är svårt att inte tycka om. Leende, glada och trevliga.Men under ytan finns många problem. Rasmotsättningar mellan melanesier, som ursprungsbefolkningen heter, och sedan länge inflyttade indierna. Fiji har skakats av politisk oro under många år och militärkupper har varit ett återkommande problem i landet. Den politiska oron har nu vänt till förhoppningar om en djupare demokrati. Efter det senaste valet som hölls i slutet av förra året så är det nu slut på den före detta kuppmakaren Bainimaramas sextonåriga styre. Ny premiärminister är en annan tidigare kuppmakare, Rabuka som lovar att Fiji ska distansera sig politiskt från Kina, som fått allt större inflytande över nationen, och har dessutom lovat folket demokratiska reformer och större yttrandefrihet. Men det är lite för tidigt att säga hur det kommer att bli. Den nya regeringen har bara suttit vid makten i en månad och de har många saker att ta tag i. För Fiji är ett paradis med problem, problem som omvärlden har skapat. Vi kan börja med problemet med plast. Det är här, precis som på många andra håll i världen, fullt av plast i havet. Plast som dumpats och som förs med havsströmmar och vindar från andra håll i världen spolas upp på Fijis stränder. Ett annat problem är de allt tydliga spåren man kan se av klimatförändringarna. Befolkningen i byar nära havet och floder tvingas fly sina hem när vattnet stiger, och jorden blir obrukbar när saltvattnet tränger allt längre upp i floderna. Som om det inte vore nog. Havsbotten utanför Fiji hotas nu av skövling. Det är internationella gruvföretag som vill inleda gruvdrift på havsbotten. Något som motståndarna säger kommer påverka havsmiljön, riskera att ta död på unika korallrev och hota tillgången på fisk för lokalbefolkningen.Förespråkare för gruvdriften menar att det är bra ekonomiskt för de små önationerna i Stilla havet och att västvärlden måste få tillgång till de viktiga mineraler, som man tror finns på havsbotten, för att kunna tillverka bland annat batterier till elbilar. Lägg där till en lång rad andra problem som den nya regeringen i Fiji kommer att behöva brottas med så förstår ni att det är ganska mulet i paradiset. Men det finns hopp. Framtidstron hos befolkningen är mer positiv än på länge visar en undersökning som ett universitet i Nya Zeeland har gjort. Och eftersom hoppet och kreativiteten är det sista som överger människan så får vi hoppas på att även nästa generation får möjlighet att njuta av ett paradis på jorden.Peder Gustafsson, Suva, Fiji [email protected] -
Utrikeskrönika 26 januari 2023.
Här är Gaza måndag.Nu har de möblerat om igen hemma hos skräddaren. Den rosa soffan som ett tag stod i köket har flyttats tillbaka till det salongslika vardagsrummet - ett sånt där rum som i torp förr i tiden kallades salen och där man egentligen inte vistades annat än under husförhör eller finfrämmande. En av svärdöttrarna viskar till mig att skräddarens fru vänder upp och ner på huset minst varannan månad och ryter ut order om vart möblerna - som hon själv aldrig hjälper till att lyfta - ska flyttas.Ja man behöver ju lite omväxling, säger matriarken skräddarhustrun, som blivit både högljuddare och mer omfångsrik sen första gången jag träffade henne för mer än 25 år sedan när jag intervjuade hennes man om Yasser Arafats kostym. När jag ser den rosa soffan minns jag Minnie, en kvinna i Alabama i USA , hon var gift med en försupen bluessångare och hon möblerade också om hela tiden på det trånga utrymmet i det minimala huset med rosa väggar medan maken satt på krogen.Sen kommer jag in på hotellet, jo det finns hotell i Gaza, och mitt ligger mittemot en moské vid Medelhavet även om kvinnor absolut inte badar här annat än med heltäckande långklänningar och hijab och på själva cornishen kör inga sportbilar utan åsnekärror, men när jag kom in här hade de flyttat receptionsdisken, till synes helt utan anledning. Lite förändring, fint va? sa de, trots att allt blivit mer opraktiskt eftersom personalen inte längre kunde se vem som var på väg in i hotellet.Sen drack jag kaffe med en Gazajournalist som berättade att hemma hos honom hade alla sex familjemedlemmar bytt sovrum med varandra för omväxlings skull. Och det är bra rent psykologiskt, sa han, att känna att något förändras.Men han visste förstås att han lurade sig själv och att inga ommöbleringar kan göra att vyerna vidgas i det som kallas världens största utomhusfängelse Gaza. Möbelflytt ersätter inte utebliven förändring. I 16 år har Gaza varit stängt, belägrat, och styrt av Hamas. Ytterst ytterst få människor får tillstånd att resa härifrån och en man beklagade för mig att det enda tillåtna sätt för oss att få utlopp för vår frustration är att till exempel delta i sånt som det groteska firandet av den blodiga attacken där sju israeler sköts ihjäl utanför en synagoga i Jerusalem i fredags.Och i den väntande våldsspiralens olidliga förutsägbarhet kanske det är naturligt att reducera sina förväntningar till att flytta en rosa soffa från köket till salen.Cecilia Uddén, för P1 Morgon i Gaza [email protected] - Mostrar más
