Episodes

  • Utrikeskrönika 28 mars 2023.

    Nashville, tisdag.En kvinna kånkar på en stor nalle som hon sätter mot den tegelvägg som under dagen förvandlats till en improviserad minnesplats över de dödade i skolskjutningen på Covenant School i Nashville.I nallens famn sätter hon några mindre mjukisdjur - en sengångare och en enhörning. Sen sätter hon sig ner på marken, medan tårarna rinner nerför kinderna.Och hon är inte ensam. Under den bistra vårkvällen stannar bilar till med jämna mellanrum, och folk hoppar av och lämnar blommor i höjd med polisavspärrningen. Flera jag pratar med har inte någon egentlig koppling till den kristna privatskolan med runt 200 elever där 3 skolbarn och 3 vuxna dödades tidigare under dagen, men känner att de vill göra någonting. Kanske be en bön. Eller bara försöka hitta andra att prata med. Allt medan de iakttas av en rad med tv-kameror på andra sidan vägen.Scenen är dessvärre inte unik, och de amerikanska medierna trummar ut den sorgliga statistiken kring dödsskjutningar i USA. Det här var den 128:e masskjutningen hittills i år i landet. Det är mer än en om dagen.Och ytterligare en gång, precis som så många gånger förr, blandas sorgen med det som hänt med krav på skärpta vapenlagar, bland annat från president Biden.Men här i Tennessee verkar man snarare gå i andra riktningen. Det här är en vapendelstat, säger en kvinna till mig och skakar på huvudet. Här förändras inget i första taget.Redan när jag anlände till Nashville såg jag reklam för två olika skjutbanor när jag stod och väntade på mitt bagage på flygplatsen.Och politikerna i delstaten håller på att göra vapenlagarna ännu mer liberala. Så sent som i slutet av förra veckan röstade ett utskott för att gå vidare med ett lagförslag som ger artonåringar rätt att bära vapen utan tillstånd.I stället försöker man hitta andra sätt att förhindra skolskjutningar. En del hävdar att beväpnade vakter är det enklaste sättet att skydda skolbarnen. Andra har föreslagit att även lärare ska vara beväpnade, och kunna skydda sina klasser.Och så finns det förstås den nu erkända strategin vid skjutningar, i skolor och på andra platser. Den som oftast formuleras i stil med Run, Hide, Fight. I första hand ska man fly bort från platsen. Om det inte går ska man gömma sig. Och om det också är omöjligt ska man försöka övermanna den beväpnade personen.I Alabama testar man ett nytt sätt att försöka komma runt hotet från skolskjutningar. På en film på nätet visar man hur en whiteboard i klassrummet kan dras ut och bilda väggarna till ett slags litet skyddsrum. Ett rum i klassrummet där eleverna och läraren ska kunna vara skyddade från en attack.Att förvandla klassrum till skyddsrum är åtminstone ett konkret förslag. Men lär ju inte hindra att vapenvåldet fortsätter att dra fram utanför klassrummen i USA, likt en farsot.Roger Wilson, USA-korrespondent [email protected]

  • Utrikeskrönika 27 mars 2023

    Dhaka, måndag.Det är tidig kväll och snart är stunden kommen att bryta fastan. Lika delar lugn och förväntan hägrar i luften. Till moskén nära mitt hotell strömmar männen. Andra står bara rakt upp och ner och väntar. De troende har inte druckit en droppe eller ätit ens en smula sedan soluppgång. Ramadan mina vänner är här. Under en månads tid är fasta påbjuden medan solen är uppe. Här i Bangladesh inleddes den i fredags morse.Det är något fint och stämningsfullt med den här stunden när människor snart ska få bryta fastan tillsammans och äta iftar. För om man ser bortom det religiösa och varför man fastar så finns det också en social aspekt i det här. Att tillsammans oavsett om man är på bussen, jobbet eller med familjen dela en stunds samvaro och en gemensam måltid.Motsatsen finns också och kallas roja dhorsay; att någon blivit tagen av fastan. Ett användbart uttryck för att beskriva någon som agerar irrationellt eller gör löjliga misstag dessa dagar.Men tillbaka till gemenskapen; häromkvällen besökte jag ett av Dhakas universitet. Studenterna satt i stora klungor med mat framför sig som de delade. Uppskuren färsk frukt, vatten eller den lokala svalkande yoghurtdrycken labang och så moori. Det är en bengalisk "måste rätt" i dessa fastetider. Basen består av puffat ris, i det lägger man bitar av friterade grönsaker som kallas pakora, kikärtscurry går också att stoppa i, kanske kött om man har råd och så den friterade sötsaken jalebi även den i småbitar. Det är krispigt, kryddigt, salt och sött. På det följer middag några timmar senare och innan solen går upp äter man igen. Senaste trenden här i Dhaka är att gå på restaurang si sådär vid tre-tiden på natten. Nej, man äter inte mindre eller sämre bara för att man fastar när solen är uppe, snarare tvärtom faktiskt. Om man har pengar vill säga.För det här är ingen lätt Ramadan för landets ekonomiskt svaga och de är många. Det senaste årets kraftiga prishöjningar efter Rysslands invasion av Ukraina gör den här fastemånaden till en utmaning. Inflationen på matvaror låg i februari på över åtta procent. En kvinna som precis köpt en kokosnöt klagar över att priserna alltid går upp vid fastan men i år är det mer än någonsin säger hon.Till och med i Dhakas gamla stadsdel vid Chowk Bazar som är berömt för sina Ramadandelikatesser går försäljningen sämre än vanligt säger handlare jag pratar med. Det trots att det är knökfullt med folk som trängs och knuffas mellan stånden. En del verkar dock vara där för att filma och ta selfies.De fyllda bröden och friterade läckerheterna får det att vattnas i munnen. Jag har utav respekt för mina lokala kollegor inte ätit och försökt dricka i smyg för att inte fresta.Kvart över sex när så stunden äntligen är kommen smakar kebaben, det fyllda brödet och yoghurtdrycken ljuvligt. Och då händer det; denna 20 miljoners stad tystnar och allt blir stilla.Naila Saleem, Dhaka

  • Episodes manquant?

    Cliquez ici pour raffraichir la page manuellement.

  • Utrikeskrönika 24 mars 2023.

    Pretoria fredag.Återigen blir mörkt. Allt slocknar. Denna gång är det inte planerat, appen för de planerade strömavbrotten har inte aviserat något. Men likväl uteblir strömmen. Visst har man börjat vänja sig vid de det här, men det är ändå en källa till irritation och frustration.Den omfattande elkrisen i Sydafrika, som beräknas kosta 500 miljoner kronor om dagen i uteblivna inkomster, slår inte bara hårt mot ekonomin, som riskerar att närma sig en recession, utan framförallt de fattigaste ute i kåkstäderna. Våldet och kriminaliteten, som redan är hög, ökar ännu mer när kriminella gäng passar på att härja bland plåtskjulen i mörkret.Det som till det yttre kan ses som en elkris, har blivit en politisk kris för ANC. Hela haveriet med det statliga elbolaget Eskom, sätter nämligen fingret på ett tyvärr allt för vanligt fenomen i Afrika korruptionen. Sedan ANC tog över ledningen för Eskom för drygt 20 år sedan har företaget sakta förfallit på grund av korruption och misskötsel. Samma öde har drabbat andra statliga bolag, som vapentillverkaren Denel, järnvägsbolaget Transnet, eller varför inte flygbolaget South African Airways som till slut var tvunget att upphöra med sin verksamhet.Skillnaden denna gång, är att Eskom-krisen, eller elkrisen, drabbar alla. Vill man flyga kan man välja ett annat bolag, vill man ta tåget, så kan man alltid välja bil eller buss istället. Men saknar man el, finns det inget alternativ egentligen. Det är som att korruptionens sanna väsen kommit upp till ytan. För varje strömavbrott tappar ANC i politiskt stöd, korruptionen har liksom kommit ikapp partiet och biter den i svansen. Korruptionens effekter blir synliga och tydliga för alla. Det tar också fram det sämsta hos människan.Jag brukar ibland jämföra korruption med organiserad brottslighet, som inte bidrar med något, bara kostar, skadar och har sönder. Enkla snabba genvägar på kort sikt, leder till inkompetens, svågerpolitik och en allmän resignation på lång sikt. Personer som är odugliga får sitta kvar, lojalitet viktigare än kompetens. Fusk lönar sig, och de som begår brott kommer undan. Det här syns inte lika tydligt i de fall då ekonomin växer och rullar på. Då går det att skyla över och alltid sipprar nåt ner till de fattigaste. Men när det utsätts för yttre tryck eller en kris, så faller allt samman och blir så tydligt. En omfattande korruption, kan också bli ett säkerhetsproblem.Nyligen så kom jag tillbaka från Burkina Faso som drabbats hårt av islamistisk terror, och för inte så länge sedan var jag i Cabo Delgado i norra Mocambique som har samma problematik. En korrupt elit och svaga statliga funktioner, kanske just på grund av korruptionen, har blottlagt bristerna, ländernas illa fungerande arméer har tagits på sängen, och ingen verkar riktigt ha brytt sig om de fattiga marginaliserade grupperna där terrorgrupperna kunnat växa och gro. Och så står man där i en situation som är närmast ohanterlig.Många fruktar att elkrisen här i Sydafrika kan leda till kravaller och våldsamheter, om den fortsätter. När korruptionen blottläggs i all sin ynklighet, så kan det bli kostsamt, på alla plan.Richard Myrenberg, Pretoria

  • Utrikeskrönika 23 mars 2023.

    Kiev, torsdag.På väg igen genom Ukraina. Bilen skumpar, vindrutetorkare sveper över rutan, radion står på. En nyskriven ukrainsk punklåt ljuder från högtalarna. Siluetter.Texten svår, mörk. Siluetter hävdar att fred finns men natten är lång, sjunger bandet vemodigt.Jag och chauffören sitter tysta. Blickar ut över de oändliga fälten, småhusen längs vägen, en och annan bensinstation.Men så avbryts vi. En ljus kvinnoröst. Reklampaus.Har du ont i hjärtat? säger radiokvinnan. Lider du av ångest, oro? Vårt preparat lindrar allt. Du får ökad arbetskapacitet, blir på bättre humör, det ger lugnande effekt och hjälper dessutom mot hjärt- och kärlsjukdomar. Två tabletter om dagen och du kommer snart märka hur allt blir lite bättre.Vi fnissar i samförstånd, jag och chauffören. Ändå frågar jag honom varför, varför han ler så där skeptiskt. För att det inte finns några tabletter mot sorg, säger han. Tabletter mot krig.Förra året lämnade en av hans vänner jobbet som elektriker och blev militär. Han hade aldrig hållit i ett vapen tidigare men nu har han varit vid nästan varenda front längs hela östra Ukraina. Bakhmut, Avdiivka, Kherson. Platser som knappt längre finns, där det sällan är tyst, artilleri, beskjutning, värn, attacker, död, antingen vi eller dem.I början gick det bra, de pratade i telefon regelbundet, skämtade, uppdaterade varandra om det senaste. Men så blev kontakten mer sporadisk, sällsynt.Nu hörs de inte alls, han har blivit galen. Pratar osammanhängande, säger att han vill bort från allt, från livet. Ändå vill eller kan han inte åka hem. Vem om inte jag? säger chaufförens vän.En av många, många unga som skadats av kriget, psykiskt. En generation som hela livet kommer minnas, förföljas av sina minnen, även om det tar slut imorgon.I Kiev finns en av de främsta psykiatriska klinikerna i landet. I fjol öppnade de en ny avdelning för soldater, då med 40 sängar. Några veckor senare satte de in hundra till, enligt en rapport från NYT. Soldater som inte kan sova, plågas av sina drömmar, en del drabbats av schizofreni, maniskt beteende, självmordstankar.En verklighet bortom hjälteberättelserna. Nä, det finns inga tabletter mot sorg, vi måste bara lära oss att hantera verkligheten, säger chauffören. Blir tyst.I backspegeln syns fälten, radion spelar nästa låt.Lubna El-Shanti, Kiev [email protected]

  • Utrikeskrönikan 22 mars 2023.

    Rovaniemi, onsdag.Det biter lite i kinderna av en narig vind, solen strålar och det starka ljuset som reflekteras i snön får mig att kisa.På Kemi älv ser jag människor på skidor i till synes oändligt långa skidspår. Det är vackert och storslaget.Jag är i Rovanimei i finska Lappland, känd både som en huvudort i Arktis och tomtens hemvist.Men vilken representation ska norra Finland få i riksdagen de kommande åren?Det är en av frågorna som diskuteras här inför riksdagsvalet.Den 2 april ska 200 nya ledamöter röstas fram och valrörelsen är i allra högsta grad igång.I centrala Rovaniemi syns valaffischer för olika partier, det i bygden traditionellt starka Centerpartiet har inrättat en egen partilokal vid gågatan men det lilla trähuset vid torget är ingen valbod nä där är det tomten som tar emot när jag tittar in. Redo att ta emot önskelistor och bli fotograferad. Valet sägs handla om ideologi och ekonomi, men vi är långt ifrån huvudstaden.Det är drygt 800 kilometer mellan Rovaniemi och Helsingfors och det sätter också sin prägel på vilka frågor som står högst på agendan.Nato jomenvisst stödet är starkt, men här möts jag av nya aspekter.Närheten till Ryssland är i högsta grad närvarande. Minnet av tidigare krig levande. I köpcentret står unga män och samlar in pengar till gamla krigsveteraner.Ryssland som en aggressiv, hotfull granne finns där som ett mörkt moln. Då ses Nato som en ökad trygghet, men inte bara för de boende utan också för att trygga den viktiga turistnäringen.Nato blir en garant som gör att turister våga åka till Rovaniemi.Och det gör många. Årets vintersäsong går mot rekord. Turistnäringen skördar postpandemiska frukter, i ett uppdämt resebehov, och många nya direktlinjer landar på flygplatsen, vilket lockar många att resa.Men det är svårt att hitta tillräckligt med personal att anställa, finländarna själva räcker inte till. En fråga som har större tyngd här i norr och hur mycket arbetskraftsinvandring det ska bli är en fråga som skiljer partierna åt.Sannfinländarna säger nej, Socialdemokrater och Moderata Samlingspartiet säger ja.Och det är tätt i toppstriden om att bli största parti.Samlingspartiet hade länge en stabil ledning, men Socialdemokrater och Sannfinländare har knappat in.Och för Centerpartiet som traditionellt stått sig stark här i norr går det riktigt dåligt. Partiet tappar rejält i opinionsmätningarnaOch sedan återstår ju den vanliga frågan om vem som tar vem när det gäller att bjuda in till regeringssamarbete.Det är en och en halv vecka kvar till valet i Finland.I Lappland talas det om turism, gruvnäring, skogsbruk och vindkraft.Och även om ljuset och vårvintern är här så jobbar tomten oförtrutet på.Julgranar och julbelysning pryder gatorna i centrum.I Rovaniemi lyser snön vit på taken och tomten är ännu vaken.Carina Holmberg [email protected]

  • Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

    Stockholm, tisdag.Den lilla flickans eleganta kappa lyser upp i skenet av de brinnande bengalerna. En kontrast mot allt som händer runt om mig ett kaos av eld, rök och vrål.Hon håller sin mamma i handen, även mamman elegant och oklanderligt klädd som en riktig Belgrad-dam, och de går rakt in i ett hav av svartklädda män med vilda blickar bakom sina täckta ansikten.Bilden etsar sig omedelbart fast bräcklig elegans i en hård aggressiv massa.En tung känsla griper samtidigt tag i mig, som en dov molande sång som hänger sig kvarDet min tanke nuddar vid när jag ser den kanske femåriga flickan gå i allt kaos, utan att visa en min, ingen rädsla men hennes hand hårt knuten i mammans är hur människorna i den här delen av världen i århundraden från tidig ålder fått vänja sig vid uppbrott, vid spänningar, orättvisor, hårt slit och mycket jobb. Med ofta mager lön för all möda.Jag är på en av många demonstrationer i den här delen av Europa, den här sker i Serbien. För några veckor sedan var jag vid ännu sydligare breddgrader då i Aten.Vad de demonstrerade mot, egentligen kan det kvitta.Min poäng är en annan. Folket här drabbas av olika händelser som på olika sätt påverkar deras liv och vardag ofta negativt. Det finns en evigt återkommande turbulens, som en uttalad och oändlig förbannelse.Här är småpåvarna, storfurstarna, demagogerna, kejsarna, ja, oftast män med makt, som drar de stora linjerna. Och folket försöker hänga med...Sånt vi inte har hemma hos oss.Visst, även här sker demonstrationer men inte på samma sätt, inte med samma desperata innebörd. Vi kan demonstrera för eller emot nåt, men det sker ju ganska sällan egentligen. Andra saker i vårt vardagliga, ofta trygga, livspussel är viktigare.Tillbaka till flickan. Redan fyllda några få år är hon luttrad, Vid kaosets yttringar, eldarna, skriken, explosionerna det är en del av den värld hon lever i. Hon passerar den skriande horden, hon är väl medveten om vad som händermen hennes blick är fast och tittar rakt fram. Hon och mamma ska hem, här måste dom passera...Och jag vet egentligen inte varför en tung känsla övermannar mig, men jag tänker när jag ser henne att hon inte borde vara van vid det. Att världen flickan växer upp i skulle vara ljusare, inte bestå av korrupt politik, orättvisa dispyter, kamp för överlevnad hela tidenSom människor måste streta mot, kriga mot, protestera mot hela tiden.Den där känslan förföljer mig några dagar, väl hemma i min trygghet i norr väntar mina egna flickor, en av dem i samma ålder som flickan i Belgrad. Glada, små flickor helt ovana vid bengaliska eldar och extatiskt vrålande och ilskna kvinnor och män flickor som lever ett liv man önskar alla små femåringar skulle få levaMen som jag vet är utopiernas utopi: att få ha det som vi.Kanske är det tyngden av den vetskapen som då och då drabbar mig.Milan Djelevic för P1 Morgon [email protected]

  • Utrikeskrönikan 20 mars 2023

    Stockholm Måndag,För några veckor sedan var jag i Ukraina igen. Jag har bevakat kriget i ett år, men den här gången infann sig en känsla som var lite annorlunda än tidigare.Det kändes ibland lite som att allt var ett spel. En man står framför mig, han beskriver sin bästa vän, någon som varit vid hans sida nästan hela livet, hans lillebror. En kille som gillade naturen, som hade stormkök hemma, som brukade spela gitarr ofta, som hade ett foto på sin dotter i plånboken. En kille som han fick se bäras ut från en källare, dödad, med bakbundna händer.Mannen som jag pratar med skickade en bild till sin familj i Ryssland, de som inte trodde på vad han berättade innan. Han skickade en bild på sin döde bror och skrev kontakta mig aldrig ingen. Han säger att hans bror brukade ringa honom nästan varje dag. Sista gången de pratade var samtalet 10 sekunder långt - han sa bara att han levde. Nu kommer han aldrig ringa igen.Samtidigt i Kiev kommer en president till staden, den amerikanska. Det är dagarna runt ettårs-dagen sedan Ryssland inledde sin fullskaliga invasion. På nyhetsflasharna står det om ett annat samtal. USA har informerat Ryssland om att Joe Biden ska till Kiev, för att inte öka konfliktnivån stod det. Bad de Ryssland att inte bomba huvudstaden just nu, undrar jag när jag står och väntar på att bli insläppt i en live-sändning om Bidens besök.Påverkar besöket om de skjuter mot Kiev idag eller inte tänker jag.Dagar efter står jag på en fängelsegård med murar och taggtråd runt mig. Det regnar lite. Här inne hålls ryska krigsfångar - i ett fångläger. En av dem ser inte så brydd ut över att vara här - han rycker på axlarna. Det är fångenskap det är inte hemma, men det är inte hans första krig, han hoppas på att bli utbytt snart. Man är inte fången här för att åtalas utan för att hållas borta från krigföring för motståndarsidan. Efter krigets slut ska krigsfångar i regel släppas. Ja i regel, det finns ju regler i krig, hur konstigt det än låter. Det stämmer inte det där med att kriget och kärleken inte har några lagar. Det har det, vissa saker får man göra, andra inte. Här inne sitter ryska soldaterna och väntar på att bli utbytta - att få åka hem igen.Det känns konstigt att säga det , men det är något som får mig att tänka på spökboll i grundskolan när jag står där inne i fängelset och får det förklarat för mig. Ni vet bollspelet i en gymnastikhall med grönt golv. Den som träffades blev ett spöke, och fick inte vara med inne på spelplanen. Tills den kunde återuppstå igen och få komma in. Soldaterna här kan också återuppstå - de kan bytas ut. Ryssland och Ukraina förhandlar. Det tas fram listor på vilka fångar som ska bytas mot några egna som fängslats av Ryssland. Sen bussas de iväg till fronten och byter plats. Dina soldater mot mina soldater. Men det är inte ett spel. Vi är inte i gympasalen, vi är i ett fångläger. De som sitter här har sett vänner dö, de har själva dödat. Människor som inte kan uppstå igen.Caroline Kernen, korrespondent med fokus på unga [email protected]

  • Utrikeskrönikan 17 mars 2023

    Warszawa fredag.Det stormar rejält här i Polen kring landets nationalhjälte, förr-förre påven Johannes Paulus II, och i mina försök att bringa reda historien hamnade jag härom kvällen utanför en katolsk kyrka här i stan, pratade med kyrkobesökare, församlingens präst bjöd på kaffe och delade sin syn på saken.Det kommer ett reportage så småningom, så vi behöver inte fördjupa oss mer i den storyn nu. Men förhoppningsvis blir reportaget det ni ska kunna förvänta er av radions utrikesrapportering: röster fångade direkt från platser och mitt i skeenden som kan vara dramatiska, unika eller helt vardagliga, i en kontext en bit ifrån den svenska.Det jag vill komma till är hur allt det där går till. För det slog mig där utanför kyrkporten att de här människorna, hade jag varken hittat eller kunnat förstå, om det inte var för min fixare.Fixaren, denna osjungna hjälte och arbetsmyra som anonym skugga bakom väldigt mycket av den utrikesjournalistik ni hör, ser och läser.En person från orten som man betalar för att under några dagar boka, ringa, guida, tipsa och översätta. Fixa, helt enkelt. Som nu i Warszawa, där Andrzej, en pensionerad journalist med fickan full av kontakter, erfarenhet och en förvånansvärd arbetsiver trots sina 74 år, är helt avgörande för att den här berättelsen om Johannes Paulos II ska kunna nå er radiolyssnare så småningom.Men vad gör ni korrespondenter då, kanske du undrar nu. Kasar ni bara bakefter på en räkmacka då eller? Tja, det är ju ett slags samarbete, men om inte annat så blir man ju till slut rätt bra på att jobba ihop med väldigt olika typer av människor för även om fixarjobbet är ungefär det samma på Färöarna, i Polen eller någonstans i Sudan, så har ju fixarna själva visat sig vara en brokig skara människor.Förutom Andzej här i Warszawa måste jag nämna den ambitiösa unga killen i Malawi, DJ på reklamradion men som drömde om att få satsa på grävande journalistik för att avslöja landets murkna politiska elit. Vi har kontakt på sociala medier, han har lyckats med sin dröm och jobbar med de riktigt stora nu. Eller turistföretagaren i Etiopien som kunde trolla fram helt unikt material, snacka sig ur de mest trassliga situationer och som trots att det gått flera år sen vi sågs, brukar höra av sig och fråga hur det står till med familjen. Andra träffade man en gång, och sen inte mer. Som den unga studenten som var helt ovärderlig under tio dagar vid ukrainska gränsen förra våren när kriget just startat, eller överklassrebellen i Mocambique, hon som kunde skälla ut korrupta statstjänstemän så man rodnade. Tyvärr minns jag också den stroppiga hotshot-fixaren i Nigeria som skröt hejdlöst om sin egen skicklighet och tog hutlöst betalt för nästan inget arbete alls.Olika människor, som sagt. Men alla är de fixare i mitt liv och ditt. För utan deras arbete skulle åtminstone den här korrespondentens rapportering utifrån världen vara en betydligt tunnare soppa.Samuel Larsson, Warszawa [email protected]

  • Utrikeskrönika 16 mars 2023.

    Pokhara, torsdag.Är det kanske dags att vi pratar om alla mina män? Nu tänker jag inte på högersvepare i dejtingapparnas värld. Inte heller på utkomsten av den kontaktannons jag försökte mig på här i en tidigare krönika i höstas när jag fått rådet att försöka lösa mitt indiska visumproblem genom att gifta mig med en indier. Nej, jag tänker på mina manliga kollegor. För i länderna där jag arbetar, är i princip alla chaufförer män. De flesta lokala journalister som jag samarbetar med likaså men jag har till min stora glädje lyckats hitta några kvinnliga fixare som den här yrkeskategorin kallas. Inte samma tur när det kommer till chaufförer. Och just chaufförer är en ständig källa till huvudbry. Av någon slags trist, gammal tradition är de lågt rankande i kast- och klasshierarkierna. Så att svara ärligt på hur pass trötta de egentligen är efter en krävande resa verkar de ha svårt för. Det går bra! Jag mår fint, madam, får jag jämt höra. Den positiva attityden uppskattas men den allra största säkerhetsrisken på mina resor är faktiskt trafiken så jag önskar mer ärlighet. Så att vi tar den där te-pausen eller lilla tuppluren vid vägkanten istället för att nästan krocka. För nästan krocka gör vi på då och då på mina resor. Jag har försökt mig på peppande samtal: om du är trött, hungrig, törstig, toanödig så kör bara till ett ställe där önskemålen kan lösas! Visst lyder svaret. Men det händer i princip inte. Så jag har blivit en slags mamma åt de här karlarna. Skulle det smaka med lite nötter kanske? En bit choklad? Vad sägs om en te-paus? Du ser trött ut! Eller nu vill jag sträcka på benen så stanna, oavsett sanningshalten i det påståendet. Häromdagen körde vi från Nepals huvudstad Kathmandu till turistmeckat Pokhara. Härifrån kan man vandra i undersköna bergsmassiv med toppar på 8 000 meter. Det är precis så vackert som det låter. Men vägen hit? Den vill jag helst glömma. Särskilt som jag måsta ta samma rutt tillbaka. Jag blev nämligen så skraj efter flygplanskraschen här i Pokhara i januari då samtliga 72 ombord omkom, att jag inte vågade flyga inrikes. Jag har lärt mig mer sedan det beslutet fattades och kommer nog att flyga nästa gång. Bidragande till den insikten är de tio timmar det tog att köra de 20 milen hit. Chauffören var exemplarisk och rolig när han sa, ja det tar ju tid för jag hade ju fått besked om att köra långsamt så att du känner dig trygg. Resan hade präglats av galna möten i en hastighet som kanske inte var så hög men tillräcklig för att innebära en färd nerför en ravin om man krockade, eller jordskred som inte åtgärdats fast att de inträffade för flera år sedan eller stora hål i vägbanan som inga däck klarar om man inte krypkör fram.Vägen mellan Kathmandu och Pokhara är sämre än många av vägarna jag åkt på i Afghanistan och då kan det här landets politiker inte skylla på ett långt krig. Den var sämre än nästan allt jag åkt på hittills när jag tänker efter. Varför protesterar ni inte högljutt eller gör revolution utbrast jag när vi var inne på timme nio. Vi är ju vana vid att detta, sa mitt resesällskap. Och våra politiker byts ständigt ut och är mer intresserade av maktspel än av att åstadkomma förändring lyder ett återkommande svar. Jag hade trots allt tur för chauffören tackade glatt ja till te- och rökpauserna. Naila Saleem, Sydasienkorrespondent [email protected]

  • Utrikeskrönika 15 mars 2023.

    Stockholm, torsdag.I snöslask och iskalla skurar går tankarna till Maldiverna och en övernattning på lyxhotellet Waldorf Astoria för ungefär en svensk sjuksköterskas månadslön.Men för ryska Valentina Matvienkos svärdotter Julia en kostnad som en spott i havet. Så rik är hon. Hon spenderade nyårshelgen där. En genomgång av den ryska maktelitens vuxna barn visar en liknande trend. Försvarsministern Sergei Sjojgus vuxna dotter Ksenia firade sitt nyår i Dubai. Veronika, dotter till säkerhetstjänstens Sergej Narusjkin har under det gångna året varit både i Dubai, Turkiet, Seyshellerna och på Bali. Samma Bali är samtidigt ett favorittillhåll för en stor grupp unga exilryssar, som inte vill bli mobiliserade eller är lite kritiska till sitt lands system, men inte så kritiska att de gör mer än sätter sig och distansarbetar för sina gamla ryska företag från Bali istället för i Ryssland. Andra kända elitbarn har semestrat i grekiska övärlden och precis som dem som valde Turkiet fullständigt struntat i att de faktiskt befunnit sig i ett Natoland, alltså fienden. Nato bär enligt deras föräldrar skulden för kriget, ett krig som eliten lögnaktigt skyller på alla andra - som när utrikesminister Sergej Lavrov blev utskrattad i Indien när han sa just det - det var inte vi som startade kriget - vi bara försvarar oss. Det sas på en ovanligt bruten engelska för att höras från Lavrov, som har ett långt förflutet från USA och vars dotter länge bodde kvar i detta enligt officiell retorik ryskt fiendeland. Ryska eliten i hyckleriets högborg. Deras liv förutsätter ett betryggande avstånd från majoriteten av ryssar, ett avgrundsdjupt avstånd för att slippa konfronteras, men ett avstånd som också skapar en enorm osäkerhet för eliten vet egentligen ingenting om vad gemene ryss tänker på sin kammare. Det är där eller snarare i köket du som ryss vågar tycka något så bara de mest pålitliga av vänner hör. För de får ju inte vädra några åsikter offentligt - trots att de har rätt till det enligt rysk grundlag, men att säga till exempel jag är emot krig är straffbart. Allt mer blir straffbart och kan leda till stämpling som utländsk agent, alltså att du samarbetar med främmande makt. Men det är lagar som inte gäller eliten eller elitens barn, som inte vill sluta semestra i utlandet, det vill säga fiendeutlandet så som det utmålas av eliten. Men vem bryr sig om sånt när solen gassar över gyllene stränder på Bali, i Thailand eller Maldiverna. Lika lite som just denna superrika ryska eliten egentligen bryr sig ett skvatt om att deras land krigar i Ukraina.Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent [email protected]

  • Utrikeskrönikan 14 mars 2023.

    Berlin, tisdag.Sie Sind doch ein Klugscheisser.Du är allt en riktig Klugscheisser, du!Direktöversatt betyder ordet något i stil med klokskapsskitare, det vill säga man gödslar klokskaper omkring sig, som ingen har bett om.Eller man överförklarar en sak, lite så där förnumstigt, detta hemska beteende som jag fasar för när och om jag själv gör mig skyldig till.Ni vet hur det kan vara, någon tar fel på ett namn, ett rent slarvfel, som t ex när morsan ibland sa första stavelsen i alla mina fem bröders namn innan hon sa Daniel, men Klugscheissern måste då när den hör slarvfelet komma med en lång övertydlig korrigeringsharangKlugscheissern i oss vill visa att den kan. Lite bättre och trycka till, lite iallafall.Viktigpetter är ett svenskt ord som kommer nära i betydelse. Men det är lite för snällt, för mig, lite för odräpande.Stropp funkar också, men stropp har något lite för lustigt över sig. Kalle Stropp liksom, höhö. Det är lite för mycket pilsnerfilm.Klugscheisser, det är perfekt.Lagom elakt och dräpande med perfekt rytm. Ett av mina favoritord på tyska. Jag hoppas kunna få till det någon gång här. Jag ska berätta varför:Jag har pratat om den förr i mina krönikor från olika korreorter, viljan och önskan att passa in. Att till exempel slippa att direkt få frågan "var kommer du ifrån" när man säger "hallå" på ett sådant sätt, med en liten, liten nyansskillnad, så att den infödde direkt förstår att jag inte är berlinare eller Londonbo eller New yorkare när jag till exempel köper mitt bröd. Så tröttsamt.Men det finns några saker till som fyller mig med extra stor tillfredsställelse och känsla av att passa in, att tillhöra, i de nya samhällen jag bor i. Till exempel när jag antingen fattar ett skämt helt och fullt på det nya språket, skrattar spontant och hjärtligt utan behöva ta till det lite överdrivna göra sig till-skrattet.Eller när man själv får till ett skämt på det inlärda språket så att alla modersmålare runt bordet skrattar från hjärtat, en ren integrationstriumf.Eller som när man spontant och utan att tveka på sitt inlärda språk får till en perfekt elegant verbal kontring, lagom elak och dräpande när man känner sig lite dåligt behandlad.Som häromveckan, när expediten pratade otydligt och jag trodde hen frågade om jag ville ha stora eller små sedlar tillbaka i växel och jag sa att det spelar ingen roll och hen på ett övertydligt irriterat sätt då sa, utan att titta upp das war nicht die Frage, det var inte frågan, utan istället om jag själv hade mynt på mig som kunde underlätta växlingen.Tänk vad skönt det hade varit, vilken integrationstriumf, att helt spontant komma på formuleringen, rätta på ryggen och titta lagom överlägset tillbaka och lugnt och tydligt säga Sie sind doch ein Klugscheisser och gå därifrån.Daniel Alling, Berlin [email protected]

  • Utrikeskrönikan 13 mars 2023.

    Helsingfors MåndagDet finska hårdrocksbandet som med monstermasker sjöng Hard rock Halleljua, tog världen med storm och vann Eurovison Song Contest 2006.I Finland är det ingen som glömmer.Det var en vinst som satte avtryck. I bandets hemstad Rovaniemi i finska Lappland kan monstermaskerna numer till och med spatsera omkring på ett eget torg. Stadens torg döptes helt sonika om till Lorditorget som tack för att bandet skrev musikhistoria med Finlands första och hittills enda vinst i Eurovision.Men hoppet om en ny vinst är ständigt levande och tron på den egna kandidaten lika stark varje år. Så här snart 20 år efter Lordis seger så måste det väl ändå vara Finlands tur igen - är ett tonläge som hörs lite varstans. Och i år är det artisten Käärijä med låten Cha cha cha som ska försvara Finlands blåvita färger i finalen i Eurovision Song Contest som avgörs i Liverpool i maj.Käärijä är en ung rappare, med stor scenshow. Han har ingen monstermask men ändå en stil som man hoppas ska gå hem och trots att de flesta länder i Europa inte ens utsett sina låtar så ser Finland redan sin låt som en toppkandidat.Finländsk media beskriver låten som en favorit, som också satt avtryck internationellt. Och i ivern att hitta positiva omdömen intervjuas också Sveriges Radios expertkommentator Carolina Nore´n.Låten är personlig, sticker ut är olika omdömen. Käärijä sjunger dessutom på finska och det pekas ut som ett trumfkortOch den har placerat sig på musiklistor även i Sverige - så kanske har du hört den?Jo, nog får man tankarna lite till Lordi och 2006.Käärijä kommer från Vanda, strax utanför Helsingfors, om han får ett torg uppkallat efter sig om det blir en vinst är oklart men när man talar om Finland som ett land som alltid är förberedd på det värsta, med stora välfyllda beredskapslager, allmän värnplikt och stort försvar så är det något annat i det finländska kynnet som kommer fram när det gäller Eurovision.Då släpper man liksom förberedd på det värsta och hoppas bara på det bästa.Carina Holmberg [email protected]

  • Utrikeskrönikan 10 mars 2023.

    Chisinau, fredagI drygt ett år nu har Igor Konasjenkov, alltid lika kortklippt, i samma militärgröna medaljtunga uniformsjacka, blickat in i kameran och med entonig röst rabblat den senaste informationen om den militära specialoperationen i Ukraina. Han inleder alltid så: "Ryska federationens väpnade styrkor fortsätter att genomföra en militär specialoperation". Igor Konasjenkov är chef över informationsavdelningen vid Rysslands försvarsministerium. I somras upphöjdes han till generallöjtnant. Igor Konasjenkov föddes 1966 här, i Moldaviens huvudstad Chisinau, i det som då var den Moldaviska socialistiska sovjetrepubliken.Sin utbildning fick han i den Ukrainska socialistiska sovjetrepubliken. Tog 1988 examen med högsta betyg vid militärhögskolan i Zhytomyr, 14 mil väster om Kyiv. Tre år senare föll Sovjetunionen samman och sin klättring på karriärstegen inledde Igor Konasjenkov i Ryssland. Allt jag vet om Igor Konasjenkov har jag läst mig till på Ryska försvarsministeriets hemsida. Jag vet ingenting om vem han egentligen är, vilka åsikter han innerst inne bär på men jag tror mig veta att i den sinnevärld han verkar har Sovjetunionen aldrig till fullo upphört att existera. I den meningen att man i det gamla maktcentret Moskva fortfarande anser sig ha rätt att lägga sig i före detta Sovjetrepublikers vägval. Häromdagen, i Igor Konasjenkovs hemstad Chisinau, träffade jag Olga Rosca, stabschef hos Moldaviens utrikesminister. Hon vill att vi journalister och andra ska sluta benämna Moldavien som den före detta Sovjetrepubliken Moldavien. Visst är historien viktig, sa hon. Den har format oss, vilka vi är. Men nu, när tre decennier passerat sedan självständigheten, är det nuet och framtiden som bör känneteckna oss. Olga Rosca vill hellre att världen ska tala om hennes land som EU-kandidatlandet Moldavien. En status man fick i somras, tillsammans med Ukraina. För är det något som den militära specialoperationen gjort är det att skynda på processen bort från de gamla banden till Ryssland, till Moskva till den historia som knöt länderna samman. Det går fortfarande att ta sig fram på ryska i Moldavien. Det finns platser kvar där Lenin står staty och där människor ännu talar om hur bra allting var då - när Sovjetunionen fanns. Men det har gått så lång tid nu att det mer börjar likna ett mantra. Likt Igor Konasjenkovs dagliga uppdateringar om hur det går i den militära specialoperationen. Han kan förmodligen hålla på hur länge som helst. Jag vet inte hur många som lyssnar. Men i hans entoniga rabblande göms så mycket sorg och död att ekot kommer höras i minst tre decennier till och bli en del av historien om Sovjetunionens upplösning. Johanna Melén, Chisinau [email protected]

  • Utrikeskrönikan 9 mars 2023

    Belfast, torsdagDen senaste veckan har det stora samtalsämnet här i Storbritannien handlat om sms. Eller, för att vara mer specifik, Whatsapp-meddelanden. Meddelanden från den där tiden för två eller tre år sedan, som vi kanske helst av allt skulle vilja glömma. Från tiden när covidpandemin börjat påverka allas våra liv, när skräcken var som störst, oron, rädslan och osäkerheten.Tidningen The Telegraph har i flera dagar pytsat ut publiceringar av meddelanden mellan Storbritanniens dåvarande hälsominister Matt Hancock och andra regeringsmedlemmar: ministrar, tjänstemän, dåvarande premiärministern Boris Johnson. 2,3 miljoner ord finns i chattarna som tidningen kommit över, via en journalist som skrev en bok åt hälsoministern.I en av chattarna diskuteras stängningarna av skolorna, i en annan frågar hälsoministern om en tidning kanske skulle kunna skriva fördelaktiga publiceringar om utrullningen av covidtester. I en tvekar Boris Johnson om det var rätt att stänga stora delar av samhället, i en annan skämtas det om dem som sitter i karantän på lågbudgethotell.Meddelandena har väckt minnen, känslor, ilska, frustration. Och en del här har valt att bläddra genom sina egna telefoner, tillbaka till de där dagarna när så mycket förändrades. Flera av dem har delat sina konversationer i sociala medier.En kvinna, Sonya, skriver om sin pappas sista dagar i livet. Han bodde på ett äldreboende, och hon fick inte komma dit. I pappans sista meddelande skriver han att han fått värktabletter och är trött, att han måste sova. Klockan är kvart i två på eftermiddagen.Dotterns tre följande meddelanden förblir obesvarade. I hennes sista står: jag vet att du inte kommer läsa det här, men jag saknar dig.En annan person, Paul, skriver att hans mamma arbetade på ett äldreboende under pandemin och smittades av covid. I deras sista konversation lovar Paul att de snart ska ses när hon mår bättre, och frossa i fish and chips. Hon svarar med ett skratt och ett x, en kram. Pauls sista meddelande, hoppas du mår ok idag är obesvarat samma dag lades Pauls mamma i respirator, och hon dog två veckor senare.En annan skärmdump visar hur en man hann få veta att han skulle bli farfar dagen innan han själv somnade in för sista gången. En annan visar hur en läkare ber sin partner om förlåt för att han inte kan komma hem och natta barnen. Patienterna är för många, personalen för få, rast och vila obefintlig.Konversationer mellan nära och kära, familjer, sjukvårdspersonal. Som ett tidsdokument av meddelanden som finns kvar ute i etern, och i varandras telefoner, som spår av vad som varit och de som funnits här.Och som Sonya skrev, hon som förlorade sin pappa: hon skickar fortfarande meddelanden till honom.Stephanie Zakrisson, i Belfast [email protected]

  • Utrikeskrönikan 8 mars 2022

    Abidjan onsdag. Bara för några dagar sedan så återsåg jag en gammal vän i Burkina Faso. I det här fallet så är det verkligen en vän från förr i dess rätta bemärkelse. Vi hade inte setts på årtionden, det var sådär så att man var lite osäker på om man skulle känna igen varandra. Min bäste vän från Burkina Faso, från detta fattiga land med ett folk som en gång gjorde så att jag fastande för Afrika. Och det var nog han och hans vänner som fick mig att utse burkinier till världens trevligaste folk. Välkomnande, avslappnade, prestigelösa, underbara. Och han mindes detaljer från vårt första möte som jag hade glömt. Det var skratt och en glädje av att bara ses och sitta tillsammans igen vid ett utomhusfik i dammiga, heta Ouagadougou. Men det var också ett möte med en viss sorg. Han var sliten, haltade och var ganska nedgången. Men hela inramningen illustrerade också att det inte bara var han som hade förändrats, utan hela landet. Och hos världens trevligaste folk så har det kommit in något vassare, en oro, en vaksamhet. Vilket inte är så konstigt. Förr, hade jag lätt kunnat bege mig till min väns by och besöka honom, idag är det helt omöjligt. Islamistiska terrorgrupper kontrollerar allt större delar av landet, folk kidnappas och dödas överallt, även långt söderut, regeringsarmén har tappat kontrollen över 40 procent av landet. Det är illa. Riktigt illa. På det har vi återkommande rykten om att den nya militärledningen kommer anlita ryska Wagnergruppen, precis som i grannlandet Mali, ett exempel som avskräcker. Så när jag flög från detta land som jag rest så mycket i, och känner så mycket för, så var jag närmast nedstämd. Men här i Afrika så bollas man mellan hopp och förtvivlan. Som ni hörde i början så befinner jag mig i Abidjan, Elfenbenskusten största stad. En tropisk gräddbakelse med energi och driv. Konstrasten från Ouagadougou kunde nästan inte vara större. Jag har mött unga välutbildade fransk-ivorianer som hellre jobbar här än i Frankrike. Det är här det händer, som en sa. Det finns en härlig kosmopolitisk anda med en salig blandning av folk; staden påminner en del om Nairobi, fast fransktalande, och med en lite mer glamourös, tjusig sida. Och med en högre funktionalitet, det är vackrare, gatubelysningen funkar, till skillnad från i Nairobi, strömavbrotten är få och ovanliga, till skillnad från i Sydafrika. De finns en struktur, det byggs överallt, ett jätteprojekt växer mitt i stan, ytterligare en bro över alla dessa laguner och vikar i den jäsande värmen, en av många förberedelser inför de afrikanska mästerskapen i fotboll som sparkar igång om mindre än ett år, vilket kommer bli kontinentens absolut största idrottsfest. Flygresan Ouagadougou Abidjan tar en timme och femtio minuter. Längre tid än så är det inte mellan hopp och förtvivlan. Richard Myrenberg Abidjan

  • Utrikeskrönika 7 mars 2023.

    Stockholm, tisdag.Jag tänkte först att den här krönikan skulle handla om underbemannad sjukvård. Det finns en hel del att prata om på det temat. Men sen tänkte jag lite på vad mina krönikor handlat om på sistone: Hunger, klimatförändringarnas hälsoeffekter, läkemedelsbrist...Sen tittade jag lite på vad jag rapporterat om i övrigt: antibiotikaresistens, kolerautbrott, vårdbehov efter jordbävningar, fågelinfluensa, fetmaepidemi...Det är ju såklart inte bara jag. I mitt flöde i mobilen, i sociala medier och diverse nyhetsappar som brummar till stup i kvarten, är det ett eländesflöde utan dess like. Och jag undrar lite vad det gör med våra hjärnor, detta ständiga mottagande av information om tågolyckor, jordbävningar och krig.Hur som helst, ännu en krönika om ett folkhälsoproblem kändes plötsligt som något jag skulle vilja undvika.Så istället ska jag prata om det som lyser upp i mitt sociala medierflöde, mitt bland nyheterna om allehanda katastrofer. För det har börjat dyka upp inlägg och det är säkert något program som på något vis noterat mina reaktioner och anpassat en algoritm vi kan kalla det inlägg på temat återförening.Det är små amatörfilmer med ett par meningar förklarande text, superkorta men tillräckligt långa för att få mig att börja grina varje gång. Som till exempel så här: En 14-åring i Venezuela har inte sett sin storebror på fem år. Brodern har varit fast i Europa, men nu har han lyckats ta sig hem, utan att meddela sin lillebror. Så plötsligt står han där, bakom 14-åringen, som sitter vid ett bord. Och när 14-åringen vänder sig om och ser sin bror sjunker han ihop, tappar all styrka i kroppen. För några sekunder. Sen reser han sig och, liksom helt utan styrsel, kastar sig om halsen på brorsan.Det går inte att förbli oberörd.Eller den här: en mamma har, kanske på grund av covid, inte sett sin vuxna dotter på flera år. Inte sen dottern blev gravid och födde sitt första barn, och kvinnan blev mormor. Och kvinnan sitter i en soffa, helt ovetandes, och runt om henne står förväntansfulla familjemedlemmar som styrt upp överraskningen. Så står hon där plötsligt i hallen, dottern, med sin bebis i famnen. Och det blir liksom för mycket för mamman, för starka känslor, man blir nästan rädd att hon ska få en hjärtattack när man ser den under minuten korta filmen.Javisst, jag är en lättprovocerad gråterska, mina tårar kommer som ett brev på posten till såväl stråkarna i en rom-com, som till när fotbollsspelare bli sådär otroligt glada över ett mål. Men de här små återföreningsfilmerna är, trots eventuellt pinsamma snörvlingar på bussen, som sagt ljusglimtarna i flödet av eländesnyheter.Kanske borde vi nyhetsmedier göra lite fler nyheter av den här sorten. Som bara berättar en historia med lyckligt slut, utan att peka på något större problem där ute i världen.Jag vet inte. Nyss hemkommen från London, fortsätter jag nu med ett reportage om den underbemannade sjukvården i Storbritannien.Sara Heyman, korrespondent för global hälsa [email protected]

  • Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

    Peking, måndag.Efter tre år av coronarestriktioner så reste jag häromveckan för första gången ut från Kina.Flyget gick till Japan.Det var en omtumlande upplevelse.En känsla av lättnad. Frihet, till och med.Ungefär som att jag omedvetet gått och spänt mig, men äntligen slappnat av.För det kan ju vara rätt påfrestande att jobba som journalist i Kina i och med den övervakning som följer med jobbet.Det brukar jag nämna ibland i min rapportering.Kina har också blivit ett land där den så kallade säkerheten mer generellt är väldigt påtaglig.Antalet övervakningskameror är nästan komiskt många.I gatubilden många staket, stängsel, avspärrningar.Säkerhetskontroller i till exempel tunnelbanan är sedan länge standard.Och likaså att registrera sig med sin id-handling i olika sammanhang. Till exempel online.Och vakter finns det så det räcker till och blir över.I Japan däremot lyste allt detta med sin frånvaro.I alla fall i mina ögon, påverkade som de är av covid-åren då hela den här säkerhetshetsen i Kina trummats upp till nya nivåer.Det här var som sagt min första resa utanför Kina sedan pandemins början.Och, jag tänker att det nog finns många som jag, som nyligen rest till ett annat land för första gången på flera år.Och kanske är det då många, liksom jag, som får möjlighet att få perspektiv på den välbekanta tillvaro man tillfälligt lämnat därhemma.Pandemin gjorde världen mindre, nu expanderar den igen.Och det är nog inte bara vi som har förmånen att resa igen som är glada för det.När jag i det lilla samhället Yufuin i sydvästra Japan en eftermiddag ramlade in på en restaurang för att äta en skål nudlar, så blev den enda andra gästen i lokalen så upprymd att se en utlänning att han insisterade på att betala måltiden för mig.Peak Japan, tänkte jag. Folk är verkligen väldigt artiga i Japan.Några dagar senare landade jag återigen i Peking, som ju varit mitt hem under många år.Och jag tror att en hel del lyssnare nog fattar vad jag menar när jag säger att det kändes väldigt bekvämt.Den där hemmavana känslan av att vara på känd mark.Men till skillnad från många gånger förr, för mig, så höll den bara i sig en kort stund.Tre år med kinesisk nollcovidpolitik har nog satt sina spår, ändå.Och när du hör den här krönikan, kära lyssnare, sitter jag sannolikt på ett flyg ut från Peking igen.Vi får se, eller höra kanske, var jag landar.Björn Djurberg, Kinakorrespondent med rapporteringsansvar också för Östasien [email protected]

  • Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

    Här är Kairo, fredag.Det har varit en våldsam och uppslitande vecka i Mellanöstern, med dödandet av två unga israeliska bosättare, hämnden när bosättare tände eld på palestinska byn Hawara och sen demonstrationer i Israel mot det oppositionen kallar regeringen Netanyahus kupp mot demokratin.Men i onsdagskväll uppstod ett unikt ögonblick av samstämmighet när vissa palestinier och israeler enades i hatet mot Sara Netanyahu, premiärministerns omtvistade hustru. Mitt under de våldsamma sammandrabbningarna mellan demonstranter och säkerhetsstyrkor i Tel Aviv, gick Sara Netanyahu till frissan. Ryktet spred sig och hundratals demonstranter samlades utanför den exklusiva hårsalongen med trummor och tutor och de ropade: Nationen brinner och Sara klipper sig en ramsa som rimmar på hebreiska.Polisförstärkning tillkallades, Israels säkerhetsminister högernationalisten Itamar Ben Gvir, skrev på twitter att han givit polisen order om att rädda livet på premiärministerhustrun eftersom demonstranter belägrat hårsalongen. Hundratals poliser till häst cykel och springande, rusade till undsättning, de bildade en mur utanför hårsalongen och eskorterade sen Sara Netanyahu därifrån under tung polisbevakning.Reportrar på plats hävdar att det aldrig gjordes några försök att storma hårsalongen och att Sara Netanyahu inte på något sätt var hotad, även om det säkerligen var obehagligt. Men när hennes make, premiärministern, strax därefter höll sitt tal till nationen sa han att anarkin måste upphöra och han jämförde demokratiaktivisterna med bosättarna som tände eld på den palestinska byn Hawara i söndags.På sociala medier, bland både palestinier och israeler, exploderar nu elaka och inte sällan misogyna skämt om Sara Netanyahu. Hon är starkt impopulär efter all mediauppmärksamhet hon fått under åren för att hon till exempel beställt hämtmat för höga summor på skattebetalarnas bekostnad trots att premiärmininsterbostaden har en anställd kock, och för att flera av hennes anställda anmält henne och klagat över verbal misshandel, vredesutbrott, och förolämpningar. Hon dömdes att betala motsvarande över 450 000 i skadestånd efter att en tidigare anställd stämt henne.I en av tidningarna idag står det att det som nu dröjer sig kvar utanför hårsalongen är misstankar och en doft av väteperoxid.Väteperoxiden som blonderade Sara Netanyahus hår och misstankarna om att Netanyahu iscensatte det hela för att det skulle se ut som anarkister hotade hans stackars fru så att han kunde jämföra den påstådda belägringen av hårsalongen med det som i Israel kallats pogromen i Hawara.För en tid sedan lyssnade jag på en debatt om israelisk politik där en av panelisterna sa: om bara Netanyahu låtit bli att gifta sig med Sara hade allt varit bättre i Israel. Den enda kvinnan i panelen svarade honom lugnt: Vet du, män kan göra konstiga saker oavsett vem de är gifta med.Cherchez la femme.Cecilia Uddén, Kairo [email protected]

  • Utrikeskrönikan 3 mars 2023.

    Mexiko city, torsdagUtanför tunnelbanestationen Insurgentes i centrala delen av stan ser jag flera texter med feministiskt budskap. Det har varit ett brott att föddas till kvinna, utropar den ena, som en påminnelse om att mord på kvinnor eller deras försvinnande är ett smärtsamt vanligt fenomen.En bit längre bort kan man se muren utmed en aveny som är full med porträtt på barn, män och kvinnor som har försvunnit spårlöst. På en erbjuds en belöning på motsvarande 250 tusen kronor för upplysningar som kan leda till Guadalupe Gallardo, försvunnen den 5 november 2017, då hon var 23 år gammal.Går man ett par kilometer norrut så möter man det idag tomma tältlägret som restes av anhöriga till 43 studenter som försvann 2014 i Ayotzinapa, en stad mellan Mexiko City och Acapulco. Bilderna på dem har alla texten: De togs ifrån oss levande, vi vill ha dem levande tillbaka.Mycket tyder på att de 43 dödades av polis och militär, men ingen har straffats än och kropparna har inte hittats.Vid en rondell hundra meter bort fler bilder på försvunna, här på journalister och människorättsjurister.Jag har kommit till ett land där människor kidnappas och försvinner varje dag, utan att förövarna ställs till svars. Från 2006 beräknas 100 000 personer ha lämnat sina hem och aldrig kommit tillbaka, de allra flesta misstänks ha förts bort för att utnyttjas i prostitution och narkotikabrott, för att sen dödas.Bara under januari i år har nästan 600 personer försvunnit här i Mexiko, det vill säga 20 om dagen.Även om fenomenet är extra stort i Mexiko, så förekommer det även i andra länder i regionen, såsom i Colombia och Perú, men där har jag inte sett samma uppmärksamhet i det offentliga, på gatubilden, som här. Men trots det omfattande synliggörandet, minskar inte problemet.Staten hävdar att man gör allt i sin makt för att stoppa brotten, medan kvinnorättsaktivister och anhöriga till offren menar att staten, tvärtom, försvårar utredningarna och förhindrar rättvisan.Det som är klart är att Mexiko är ett farligt land för många, framför allt för kvinnor. Folk försvinner här utan att någon, utom de allra närmaste, reagerar längre. 20 om dagen, nästan en person varje timme.En verklighet som är långt ifrån bilderna på turistparadis som Acapulco. Ja, förresten, även där kidnappas folk, 60 om året, utan att de nånsin hittas igen.Ivan Garcia, Mexiko city [email protected]

  • Utrikeskrönikan 1 mars 2023.

    Bangkok onsdag.När Ryssland inledde sitt anfallskrig mot Ukraina var Thailand ett av de länder i Sydostasien som beslutade sig för ha en neutral hållning i konflikten. Det för att inte stöta sig med Moskva. Det finns flera anledningar till det. Thailand anser att man inte ska välja sida i konflikter eftersom det tjänar landets intressen bäst. En annan anledning är den viktiga turistnäringen. Thailand välkomnar med öppna armar turister från Ryssland och det har belönat sig. Under sista kvartalet av förra året kom det över 200 000 ryska besökare. I år räknar man med att det ska komma över en miljon ryssar på besök till Thailand. Men det är inte bara frid och fröjd och klirr i kassan för thailändarna.För en tid sedan varnade en representant för turistnäringen på Phuket om hur antalet ryska grupper som driver egna företag på turistön har ökat markant. Företag som är allt annat än lagliga. Representanten sa att de ryska grupperna utför jobb som endast är legala för lokalbefolkningen. Det handlar bland annat om att driva taxi-, hotell-, bar- och nattklubbsrörelse. Dessutom, uttryckte han oro över att ett stort antal ryska hallickar och prostituerade har infiltrerat området kring den populära gågatan Bangla Road i Patong Beach. Något som har orsakat problem för den lokala sexindustrin och handlare längs gatan.I thailändsk press har det som händer slagits upp stort och man talar om en invasion av rysk maffia. Det kanske är att ta i. Men situationen börjar likna den som var i turistorten Pattaya för ett tiotal år sedan. Då försökte en rysk maffialiknande grupp ta över kontrollen över barer, narkotikahandeln och prostitutionen. Det slutade inte bra för de ryska lycksökarna. Den thailändska grupp som hade kontrollen visade sig efter ett stort antal bloda uppgörelser gå segrande ur striden.Nu kräver turistnäringen och lokalbefolkning på Phuket att något måste göras åt den, ska vi kalla den ryska maffian. Den minister som är ansvarig för turism och idrottsfrågor säger att han är säker på att thailändare inte kommer att tolerera om utländska grupper försöker stjäla deras jobb. Thailands premiärminister har beordrat olika myndigheter att undersöka saken och sagt åt polisen att slå till mot de utländska grupper som försöker ta över kontrollen på Phuket.Men problemet är större än så. Thailand har under många år lockat olika mer eller mindre skumma typer att hålla sig gömda i landet. Det handlar om skattesmitare, penningtvättare, olika former av yrkeskriminella och människohandlare. De har varit här länge. Att den här typen av personer har kunnat röra sig fritt i landet beror på en utbredd korruption inom poliskåren. Betalar man så får man stanna.Korruptionen inom polisen är vida känd och nu höjs röster i Thailand att man på allvar måste städa upp inom kåren. Sedan kan man ta tag i problemet med den ryska maffian. Under tiden så lär antalet skyltar skrivna på ryska öka i de thailändska turistorterna. För de ryssar som inte tillhör maffian och reser till Thailand för att njuta av sol och bad lär inte minska de närmaste åren.Peder Gustafsson, Bangkok [email protected]