Roland Paulsen Podcasts
-
Hur påverkas litteraturen av att vi ser på oss själva som biologiska varelser snarare än själsliga? Det funderar idéhistorikern Isabelle Ståhl på i den här essän.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
I sin epokgörande text "Vi vantrivs i kulturen" från 1921 beskriver Freud det tillstånd som enligt honom är källan till all religiös energi, nämligen den "oceaniska känslan". Den är "känslan av det eviga, det oändliga, obegränsade", där inga gränser finns mellan jaget och det som inte är jaget. Freud jämför känslan med det tillstånd spädbarnet befinner sig i. Det upplever inte moderns bröst som ett utomstående objekt utan som en del av sig självt, och varseblir således inte sig själv som separerad från världen. Det oceaniska är ett tillstånd där det ännu inte gjorts någon åtskillnad vare sig mellan kropp och själ eller mellan kroppen och världen.
Det som Freud beskriver som den oceaniska känslan, eller rättare sagt avsaknaden av den, är ett bra sätt att närma sig vår samtids skönlitteratur.
De senaste åren har den yngre skönlitteraturen dominerats av skildringar av avförtrollning, där kroppen och den sinnliga erfarenheten beskrivs med kylig distans och tolkas i biologiska termer: jag tänker på de många svenska romaner som skildrar sökandet efter kärlek i moderniteten. "Det finns sällan mystik, romantik eller idealisering i det köttsliga, snarare en närmast förfrämligad upplevelse" inför kroppen i dessa romaner, menar psykologen Hanna Bornäs i en essä i tidskriften Respons.
Litteraturen tycks spegla den samtida kulturens förståelse av människan som en alltigenom biologisk varelse, ett synsätt som blivit allt mer dominant under min livstid. Samtidigt har också en annan viktig förskjutning skett: både det kroppsliga och det psykiska tolkas i dag allt mer genom narrativ om fara och undergång.
De här två tendenserna möts i vårt sätt att beskriva den ökande själsliga ohälsan som en kemisk obalans i hjärnan eller som den inombords levande stenåldersmänniskans rädsla för sabeltandade tigrar.
Jag tänker på Karl-Ove Knausgårds beskrivning av sin känsla inför stjärnhimlen i Min kamp 1: ser han ett lysande föremål på himlen, vet han att det antingen är ett metereologiskt fenomen eller ett flygplan av något slag. "Det finns ingen som inte förstår sin värld", skriver Knausgård. På samma sätt upplever jag de inre fenomenen: jag tolkar dem som biologiska signaler, som symtom på lite ADHD, utmattning eller hormoner. Det finns inget att undra över.
Samtidigt med biologismens segertåg i vår kultur finns en parallell utveckling där psyket och det psykiska beskrivs som en källa till skador. Det är inte längre bara stillasittande och felaktig kost som betraktas som hälsofarliga; också att må dåligt psykiskt beskrivs i termer av en hälsofara. Att vara stressad kan vara farligt, att vara deprimerad länge skadar hjärnan. Vi får ångest över att ha ångest, blir deprimerade av att ha en depression, som sociologen Roland Paulsen skriver i sin bok "Tänk om". Frågan är hur det accelererande diagnosticerandet och patologiserandet av våra mänskliga erfarenheter påverkar vår inställning till att erfara något över huvud taget.
Men vad handlar den här utvecklingen om? Den amerikanska psykologen Nicole LePera skriver på sitt extremt populära instagramkonto The holistic psychologist att kroppen för den som genomlevt trauma inte är en trygg plats, vilket leder till att man dissocierar, kopplar bort och distanserar sig från kroppen och upplever den tänkande delen av jaget som tryggare än den kroppsliga. Det kan ses som en intressant förklaringsmodell till det intellektualiserande och förfrämligade förhållande till det kroppsliga som präglar hela vår kultur.
Att grenar av psykologin visar medvetenhet om den centrala betydelse trauma kan ha för mänskligt lidande är intressant; det är en förklaringsmodell som åtminstone delvis frångår det biologiska narrativet. Men det finns en risk i att allt fler erfarenheter inryms i traumabegreppet. Det finns i vår kultur en allt starkare upptagenhet vid säkerhet, att bevara organismen intakt, och erfarenheter som förut sågs som neutrala delar av livet tolkas som potentiellt förgörande.
Jag tycker mig märka hur det här sättet att närma sig den egna kroppen påverkar också mig, och mina minnen. Mina minnen blir allt vagare av hur jag som barn kunde tolka mitt jag och mitt känsloliv som något mer än kemiska processer.
Man kan tänka sig att erfarenheten av den oceaniska känslan har blivit allt mer sällsynt i ett tidevarv av kroppsligt förfrämligande och ett biopsykologiskt genomlyst inre liv. Kanske är det därför jag allt oftare söker alternativa kulturella skildringar av det inre, där inte allt som upplevs tolkas som biofysikaliska signaler eller psykologiska fenomen, där det inte är helt tydligt vare sig för läsaren eller för berättarjaget vad det upplevda är.
Jag har sett några sådana skildringar på film, exempelvis i "Blå är den varmaste färgen"; förälskelsen skildras där i drömlika men hallucinatoriskt skarpa sekvenser, som någonting formlöst men ändå extremt tydligt. Det är ljusår ifrån de kalla biopsykologiska skildringarna i svensk samtidslitteratur.
Kanske kan filmens och den rörliga bildens dominans i vår tid förklaras med att de kan gestalta det onämnbara eller gåtfulla på ett mer direkt och lättgripligt sätt än litteraturen.
När jag själv försöker närma mig svårfattliga erfarenheter i text sätter det analytiska tänkandet genast i gång och dissekerar sönder det jag försöker nå. Romanformen framstår för mig ofta som så konstruerad. Den lämpar sig kanske för att beskriva något som redan har hänt, det färdigutformade. Sämre tycks den vara på att fånga det mänskliga livets hemlighetsfulla, flytande karaktär, det som inte ännu stelnat i en färdig form.
Jag undrar hur ett återtagande av skönlitteraturen som bärare av det oceaniska skulle kunna se ut.
Jag hittar ingen återförtrollning hos den tidigare nämnde Knausgård – hans prosa är linjär och välordnad. Det magiska, vansinniga eller gränsöverskridande ter sig redan insorterat i en rationell upplevelse av världen som jag varken känner igen mig i eller blir särskilt fascinerad av.
Går vägen till återförtrollning kanske via poesin? Även den tycks mig ofta som lite stelnad och anemisk. I samtida svensk litteratur finns få skildringar av vad som skulle kunna beskrivas som den oceanska känslan, däremot hittar jag något som liknar den i Carl-Henning Wijkmarks romaner "Da Capo" (1994) och "Sista dagar" (1986). Där ges beskrivningar av gränsöverskridande, kroppsliga erfarenheter som beskrivs utan att förklaras med hänvisningar till biologiska eller psykologiska tillstånd. Det är otydligt för läsaren vad som händer, ändå på något sätt kristallklart.
Wijkmark gör det som Viktor Shklovskij 1917 uppmanade konstnärer och författare till: att förmedla en förnimmelse av föremål som "visioner" som inte skapar igenkännande. Konsten är enligt Shklovskij ett verktyg för att uppleva företeelsers tillblivelse – det som redan har blivit till har ingen betydelse i konsten. Kanske är det där nyckeln till den litterära återförtrollningen finns, i förfrämligandet som låter oss se världen och det inre på nytt.
Isabelle Ståhl, idéhistoriker
-
Gigekonomin hyllas som ett verktyg för att skapa nya jobb – men vad är det egentligen för jobb som skapas, och varför kretsar hela samhället kring att skapa mer arbete?
Vi bjöd in sociologen och arbetskritikern Roland Paulsen för att prata om jobbskapandets ideologi, den allt mer flytande gränsen mellan arbete och arbetslöshet, och var gränsen går mellan att jobba och att äta tårta.
Arbetssamhället (2010)
Vi bara lyder: en berättelse om Arbetsförmedlingen (2016)
Podden görs av Gigwatch. Läs mer om oss på gigwatch.se.
-
I detta avsnitt leder Håkan Thörn och Åsa Wettergren ett samtal med Shai Mulinari, Roland Paulsen och Maria Törnqvist, samtliga docenter i sociologi. Ämnet gäller hur covid-19 påverkade det svenska samhället, och hur vi i förlängningen av detta kan förstå samhälleliga svar på kriser. Avsnittet är inspelat live på Sociologidagarna i Uppsala, och ägde rum den 18 mars 2022.
Erna Danielsson, Fredrik Liljeros, Shai Mulinari & Linda Soneryd (2020) ”Sociologiska perspektiv på coronakrisen: Fyra sociologer om samhällets reaktion på covid-19”, Sociologisk Forskning, (57) 1: 67-76.
Shai Mulinari & Courtney Davis (2017 ”Why European and United States Drug Regulators are not speaking in one voice on anti-influenza drugs: Regulatory review methodologies and the importance of ‘deep’ product reviews”, I Health Research Policy and Social Systems (15): 1, 1-14.
Maria Törnqvist (2020) ”Isolering som dödar – ett socialt experiment”. Aftonbladet 24 mars.
Maria Törnqvist (2020) ” Utan kropparna blir vi spöklika inför varandra.” DN, 14 december.
Roland Paulsen (2020) Tänk om. En studie i oro. (Albert Bonnier förlag).
-
Varför säger vi arbetsgivare och inte arbetsköpare? Varför är det så svårt att få mer fritid trots att vi hela tiden blir alltmer produktiva och effektiva? Hur kan arbetslivet tjäna människan istället för tvärtom? Vi pratar med forskaren Roland Paulsen om varför politiken måste hitta tillbaka till att våga ta risker och varför en garanterad basinkomst för alla är en så viktig reform för både inre och yttre hållbarhet.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Håller vi våra barn i för hårt kopplade på grund av gnagande oro? Gör vi föräldraskap till en övning i teknisk övervakning - som små diktatoringenjörer?
I detta avsnitt diskuterar vi en artikel från Roland Paulsen om hur barns frihet inkräktas av föräldrar som vill vara på den säkra sidan. Vi reder i detta och funderar på om vi tappat etiken och gjort allt till en matematisk fråga om riskkalkyler. Anton berättar om sitt slappa badvattensföräldraskap och om explosioner i Västerbotten. Annika misslyckas med att ge sina barn en kristen påsk och berättar om barndomens kärr.
Väl mött!
-
De utslitna kropparna befolkar poesin, prekariatet hämnas i prosan och robotarna knuffar ut tjänstemännen från kontoren.
Efter vårens arbetskritiska debatt fokuserar Katarina Wikars och Jenny Aschenbrenner på arbetet i sig. Vad gör folk på jobbet egentligen? Och hur skildras det i konsten och litteraturen?Hur ser en filosof ut när den arbetar? Labour in a single shot heter filmaren Harun Farockis sista utställning om arbete i Rio, Berlin, Hanoi. Hör serietecknaren Klara Wiksten om fas 3 och författaren Elise Karlsson om Linjen. En klassiker om arbetslivet är fotografen Lars Tunbjörks bok Kontor från 2002. Poeten Johan Jönson skriver om kroppen och slitet. Sociologen Roland Paulsen försöker svara på sina egna frågor ur Vi bara lyder. Och ur arkivet läser Willy Kyrklund ur Solange: Varje dag klockan fem när jag går ut genom kontorsdörren ska en strömbrytare vridas om i min själ och alla minnen från denna drömlika plats ska slockna.Vidare en scen ur Välkommen till prekariatet med Teateretablissemanget, dikten Arbetsglädje av Jenny Wrangborg, en intervju om Kontorsfolket med etnologen Birgitta Conradson och citat ur Cirkulation av Magnus Florin. Länk till utställningen Labour in a single shot: http://www.labour-in-a-single-shot.net/en/films/ -
I detta avsnitt tar Tankesmedjanankaret Dilan Apak, satirgeniet Moa Lundqvist samt Roland Paulsen doktor i sociologi sig igenom boken som fick Roland att till sist utbrista "Måste vi läsa allt?"
-
Är friheten absolut eller är den relativ för sin tid och sitt sammanhang? I Moskva minns poeten och essäsisten Lev Rubinstein Sovjetunionen i slutet av 1950-talet, ett inte alls fritt samhälle men där en glipa öppnades i järnridån och en vind av frihet strömmade in. Samtidigt funderar serietecknaren och förläggaren Fabian Göransson att det är svårt att hålla två tankar i huvudet efter attentaten mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo. Det riskerar att relativisera dåden.
Medielandskapet i Ryssland domineras av de rikstäckande statsstyrda tv-bolagen där informationen sedan länge är filtrerad för att passa myndigheternas syften. I värsta fall sprids ren desinformation genom dessa tv-kanaler. Men den hårt styrda mediemarknaden har skapat ett sug efter alternativa projekt på internet som fortfarande är i stort sett fritt i Ryssland. Sotnik TV har funnits i tre år och är en Youtube-kanal med samhällskritiska reportage och enkäter på stan om aktuella frågor.Programledaren Sasha Sotnik säger att de som går med på att bli intervjuade på Moskvas gator och parker kan delas in i tre kategorier- Den första gruppen består av de som helt enkelt är rädda. De är rädda för en öppen mikrofon och för kameran. De springer sin väg genast medan de säger att de är väldigt upptagna.- Den andra gruppen är de som brukar titta på de stora tv-kanalerna. De upprepar nästan ordagrant de visor som de hör på statliga tv-nyheterna när de svarar på frågorna.- Sedan finns det en tredje mycket liten grupp, säger Sasha Sotnik. De som inte är ett dugg rädda. De säger det de tänker och svarar öppenhjärtigt på frågor.Ofta handlar enkäterna på Sotnik TV om politiskt känsliga frågor: Rysslands roll i kriget i Ukraina, mordet på öppen gata på oppositionspolitikern Boris Nemtsov, osv.- Det är ungefär en tiondel av de medverkande som tillhör den tredje orädda gruppen, säger Sasha Sotnik som tror att de där 10 procenten orädda i reportagen motsvarar nog de verkliga förhållandena i Ryssland idag rätt så bra. - Alla övriga är skrämda till tystnad. Det här är ett land som just nu består av härskare och slavar. Det finns absolut ingen frihet, säger Sasha Sotnik.Kulturreportagets serie "Var slutar friheten?" ställer frågor kring villkoren för yttrandefrihet, konstnärligt skapande och för grundläggande mänskliga rättigheter. Finns det en bortre gräns för friheten och hur ser den i så fall ut i olika samhällen?Medverkande i femte delen: Lev Rubinstein, Fabian Göransson, Sasha Sotnik, Roland Paulsen, m flReportrar: Karsten Thurfjell, Erik Laquist, Kerstin Wixe, Katarina Wikars, Fanny Härgestam, Fredrik WadströmProducent för programserien är Fredrik Wadström -
Vad är friheten värd utan materiell trygghet? För de flesta av oss är förutsättningen för materiell trygghet ett arbete och den lön det ger. Men vad händer när arbetet i sig inte bara erbjuder frihet utan också innebär begränsningar, ofriheter, i värsta fall underkastelse? För många människor i dagens Europa och i andra världsdelar är arbetet i själva verket förknippat med otrygghet och brist på framtidsutsikter.
Vid den nedlagda bilfabriken Packard Plant i Detroit står den pensionären Rich Feldman, tidigare anställd på en annan av Detroits bilfabriker. För hundra år sedan arbetade 40 000 människor på Packard Plant som då var världens modernaste fabrik i sitt slag. Idag är den ett betongskelett. "Människorna som arbetade i fabriker som Packard Plant behövs inte längre" säger Rich Feldman. "Allt som skapades under kapitalismen och rasismen i USA är på väg att försvinna. Vi måste tänka nytt kring hur vi organiserar våra städer nu."Möt en serietecknare, en sociolog, en ingenjör, en ekonom, en psykolog och ett par skådespelare som undersöker begreppet 'arbete' och funderar på vad det är idag och vad det skulle kunna vara. Följ också med till Turin där Valentina Morano, 28, fortfarande bor hemma eftersom det bara finns tillfälliga och lågavlönade jobb i den ekonomiska krisens Italien, en situation hon delar med miljoner andra sydeuropéer. Medverkande: Serietecknaren Klara Wiksten, sociologen Roland Paulsen, Helena Sandström i gruppen Teateretablissemanget, Rich Feldman i Detroit, Valentina Morano i Turin, Mikael Haglund på IBM, Anna Breman på Swedbank, Christoffer Gradin Franzén från projektet Hoffice.Reportrar: Katarina Wikars, Jenny Aschenbrenner, Kristian Åström, Anna TullbergProducent för programserien är Fredrik Wadström -
I veckans avsnitt ägnar sig Lilla drevet åt popvänsterns opium, det vill säga att tänka på saker olika sociologer sagt. Utifrån den ständigt aktuella nyheten om att de som släpps ut ur fängelse återfaller i kriminalitet tänker Liv Strömquist på Randall Collins teorier om brott och straff. Ola Söderholm tänker på svenska vänsterns Rihanna, Roland Paulsen, och känner sig besviken över att för få säger emot honom. K Svensson tänker på vad en sociolog han inte minns namnet på som han träffade på fyllan i Göteborg berättade för honom om 1 maj-firande.
-
Marockanskt kulturcenter mot radikalisering av unga, det ryska kulturlivet under allt hårdare tryck och diskussionen om Andres Serranos krucifix i urin fortsätter att väcka starka känslor i USA.
I tredje programmet i serien besöker vi Moskva och Casablanca, talar med gruppen Teateretablissemanget om prekariatet och otryggheten på den moderna arbetsmarknaden samt med Andres Serrano om frihetens gränser i fotokonsten.I över 25 år har det stormat kring bilden "Piss Christ", den amerikanske konstnären Andres Serranos foto av ett krucifix nedsänkt i konstnärens eget urin. Efter terrordåden i Paris i januari i år drog debatten igång med ny förnyad kraft."Om det är så känsligt med bilder av Muhammed, hur kan den där Serrano få hålla på med det han gör?" citerar Andres Serrano ur en tv-intervju med en företrädare för en katolsk lobbygrupp i USA efter terrordådet mot bl a "Charlie Hebdo" i Frankrike. Den distinktion Andres Serrano själv gör att han är troende katolik. "Den kristna bildvärlden är min" säger han. Andres Serrano tycker sig däremot inte ha rätt att göra bilder om en religion som inte är hans egen och han har också sagt att han drar en gräns vid barn.Debatten om frihetens villkor och pris har varit intensiv efter de dödliga attackerna i Paris i januari mot satirtidningen Charlie Hebdo och en judisk butik. Diskussionen tog ny fart efter terrordådet i Köpenhamn i februari när bland andra svenske konstnären Lars Vilks skulle framträda. Och i Ryssland strax därpå blev mordet på oppositionspolitikern Boris Nemtsov en signal om att insatserna för oliktänkande höjts ytterligare. Kulturreportaget ger sig i en serie på fem program ut i världen för att undersöka frågan "Var slutar friheten?". Följ med till Tunisien, Marocko, Ryssland, Frankrike, Turkiet, USA och Sverige för en diskussion om våra föreställningar om vad frihet är.Medverkande i det andra programmet: Anastasia Patlay, Andres Serrano, Nabil Ayouch, Roland Paulsen, Guy Standing, medlemmar ur gruppen Teateretablissemanget, m flReportrar: Cecilia Blomberg, Fanny Härgestam, Katarina Wikars och Fredrik Wadström. -
Satirtecknare från Syrien i Sverige, ett hundra år gammalt folkmord som fortfarande inte erkänns av alla och läsningen av Erich Fromms "Flykten från friheten" fortsätter. Vilka är villkoren för yttrandefrihet, konstnärligt skapande eller bara för grundläggande mänskliga rättigheter? Finns det en bortre gräns för friheten och hur ser den i så fall ut i olika samhällen?
Den holländske historikern Ugur Üngör, själv född i Turkiet, säger att den välorganiserade förnekelsekampanjen som den turkiska staten leder syftar inte till att komma med vetenskapliga argument. Den är ett brus som ska störa diskussionen om folkmordet. För den förströdde lyssnaren som inte är så insatt i frågan ger det turkiska förnekandet av folkmordet på kristna grupper 1915 ofta känslan av att 'det kanske finns två sidor i den här historien'."Hur är det möjligt att den turkiska staten förnekar ett folkmord som stora delar av befolkningen känner till så mycket om" säger Ugur Üngör som bland annat är knuten till Institutet för folkmordsstudier i Amsterdam. När han för några år sedan samlade material till en av sina böcker reste han runt i östra Turkiet där många av armenierna och andra kristna grupper levde fram till för hundra år sedan. Han intervjuade upp emot 200 personer och slogs av hur mycket alla visste om folkmordet. "I många fall mindes människor namnen på de som dödats och fördrivits för hundra år sedan. De sa: i det här huset bodde Simon Sarkisian som var apotekare och på den där kullen är uppkallad efter familjen Abgarian som bodde där".Debatten om frihetens villkor och pris har varit intensiv efter de dödliga attackerna i Paris i januari mot satirtidningen Charlie Hebdo och en judisk butik. Diskussionen tog ny fart efter terrordådet i Köpenhamn i februari när bland andra svenske konstnären Lars Vilks skulle framträda. Kulturreportaget ger sig i en serie på fem program ut i världen för att undersöka frågan "Var slutar friheten?". Följ med till Tunisien, Marocko, Ryssland, Frankrike, Turkiet, USA och Sverige för en diskussion om våra föreställningar om vad frihet är.Medverkande i det andra programmet: Sahar Burhan, Saad Hajo, Andreas Nilsson, Kamel Daoud, Roland Paulsen, Ugur Üngör, Kirkor Shahkoglu och Asena GünalReportrar: Erik Laquist, Fanny Härgestam, Katarina Wikars, Lisa Bergström och Fredrik Wadström. -
Vilka är villkoren för yttrandefrihet, konstnärligt skapande eller bara för grundläggande mänskliga rättigheter? Finns det en bortre gräns för friheten och hur ser den i så fall ut i olika samhällen? Och hur begränsas friheten också i samhällen där demokrati och yttrandefrihet inte är under direkt hot? Arbetslivet är under snabb förändring både internationellt och i Sverige med en allt osäkrare tillvaro för allt fler människor.
”Det är inte ordet Sharia som är viktigast, det viktigaste är att hitta ett sätt att utöva lagen så den är kompatibel med islam.” Så säger den islamistiska tunisiska politikern Ferida Abidi i det första programmet i serien. Just den diskussionen återkom ofta när det nya parlamentet i Tunisien skulle skriva en nya konstitution efter den arabiska våren 2011. ”Vi var inte överens om gränserna. Vissa ville inte ha några gränser alls. Men alla fri- och rättigheter har gränser” säger Ferida Abidi. ”Gud, koranen och profeten, de får inte röra dem.” Hon jämför med hur det är förbjudet enligt lag att förneka förintelsen i Frankrike.”Vi var utan friheter så länge, det är därför vissa inte riktigt vet hur de ska bete sig sen revolutionen. Men frihet betyder ansvar. När man är fri måste man vara ansvarstagande” säger Ferida Abidi.Efter de dödliga attackerna i Paris i januari mot satirtidningen Charlie Hebdo och en judisk butik har frihetens villkor och pris debatterats intensivt. I februari blev fick diskussionen ny fart efter de blodiga dåden i Köpenhamn när bland andra svenske konstnären Lars Vilks skulle framträda. I Tunis dödades månaden därpå 21 människor på ett museum i ett terrordåd.Kulturreportaget ger sig i en serie på fem program ut i världen för att undersöka frågan ”Var slutar friheten?”. Följ med till Tunisien, Marocko, Ryssland, Frankrike, Turkiet, USA och Sverige för en diskussion om våra föreställningar om vad frihet är.Medverkande i första programmet: Nina Hemmingsson, Roland Paulsen, Lev Rubinstein, Selma Mabrouk och Ferida Abidi.Reportrar: Roger Wilson, Erik Laquist, Fanny Härgestam, Katarina Wikars och Fredrik Wadström.
