Siv Strömquist Podcasts
-
Flera språk saknar eller har saknat mellanrum mellan orden, men för de flesta voredetextremtjobbigtomtextensågutsåhärellerhur? Författaren Jörgen Gassilewski reflekterar över mallanrummens betydelse.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 15 maj 2019.
Jag blev glad när jag fick reda på att mellanrum räknas som ett skiljetecken. Dessutom vårt äldsta. "I skriftens begynnelse fanns inte något mellanrum mellan orden. Det var först under antiken som det började hända saker. Mellanrummet gick tidigast under beteckningen spatium." Så står det att läsa i Siv Strömquists Skiljeteckensboken.
På kolonnerna på Forum Romanum i Rom kan man se att mellanrummet markerades med en halvhög punkt, ungefär på samma ställe som ett multiplikationstecken. Trajanuskolonnens uthuggna stora bokstäver, Capitalis monumentalis, löper på i god och fullständigt regelbunden marschordning. Det är bara Interpunct, den halvhöga punkten, som markerar gräns mellan orden. Här bevittnar vi interpunktionens, skiljetecknens födelse, eftersom inga andra avgränsande tecken utvecklats vid denna tid.
En poetisk tanke är att alla skiljetecken, som punkt, frågetecken, utropstecken, kolon, semikolon, kommatecken, tankstreck, parentes och så vidare liksom förgrenats och fällts ut ur mellanrummet, den tomma ytan. Det är i djupare mening sant, men just här inte i någon konkret betydelse, eftersom det rör sig om ett tecken för mellanrum, och inte något fysiskt mellanslag eller blanksteg, för att lite anakronistiskt använda två mer eller mindre nutida skrifttekniska beteckningar.Kanske upplevdes det som en förolämpning av den insatte att i skrift markera radslutet
Det antika Grekland använde sig inte av mellanrum och när det grekiska blev högsta mode som kulturell förebild i Rom, föll Interpunct ur bruk även där. En man vid namn Aristofanes, som var filolog och bibliotekarie i Alexandria på 200-talet före Kristus, hade tidigare försökt införa ett system med punkter placerade på olika höjd, för att markera en kort paus, en lång paus och den ungefärliga motsvarigheten till vår punkt, utan att vinna någon permanent framgång.
Överklassens barn i Rom lärde sig läsa och skriva på latin med hjälp av läroboksmanuskript med konkreta mellanrum mellan orden, men för vuxna ansågs det barnsligt och illitterat. Det var helt enkelt obildat att inte veta var orden och satserna började och slutade och vilken diktion som var den rätta när det skrivna lästes högt. Det är roande att tänka på att vi idag klagar över att barnen klumpar ihop alla ord när de ska lära sig skriva, när de inte särskriver förstås.Det var inte förrän någon gång mellan 600- och 800-talet inpå vår tideräkning som man började ha riktiga, fysiska, mellanrum mellan orden. Men det är inte heller riktigt sant, eftersom ett annat mellanrum, lyrikens, epikens och dramats radbrytning, funnits där hela tiden. Fast det är mycket oklart hur skriftliga rutiner för det vi kallar versens ojämna högermarginal etablerades.
All litteratur kommer ur en muntlig tradition. Meter och rim och den rätta pauseringen lärdes utantill. Bokstavsraderna skrevs ner som ett stöd för minnet. Var versen och strofen slutade, gav sig självt.
Kanske upplevdes det som en förolämpning av den insatte att i skrift markera radslutet. Det var ont om plats på skriftrullar av papyrus och skinn och ofta suddades text ut både en och flera gånger för att lämna plats åt ny, så kallade palimpsest. I stort sett hela den antika litteraturen har förmedlats till oss via avskrifter nedtecknade ett antal århundraden efter Kristi födelse.Från och med femhundratalet är Codex, alltså den nutida bokformen, som utvecklats ur de romerska vaxtavlorna, vanligare än skriftrullarna, och då blir också ordmellanrummen mer konsekventa. Men det är inte förrän boktryckarkonsten i pedagogisk och demokratisk anda massproducerar till en större intresserad allmänhet, som mellanrummet införs som ett skiljetecken över hela linjen.
Indraget, det som markerar nytt stycke, och blankraden, det som markerar nytt avsnitt, är enligt Siv Strömquist och andra även de skiljetecken.
Mellanrummet, mellanslaget, blanksteget, indraget, blankraden och radbrytningen är de mest sociala och relationella av skiljetecken. De betyder och är ju bokstavligt talat ingenting utan andra tecken i skriftsystemet. De är en del av underlaget mot vilket bokstäver och övriga tecken avtecknar sig och påminner på grund av det om textens fysiska sida. Därför kan deras utsträckning och betydelse tänjas och förskjutas mer än andra tecken, utan att helt gå förlorad.
Gör ett extra blanksteg mellan två ord i en text du håller på med. Det ser lite konstigt ut, men meningen förändras inte nämnvärt. Gör ett blanksteg till, det hela fortsätter att beteckna i stort sett samma sak, men man börjar ana att något modererats eller fogats till, men vad?Det är en öppen fråga hur det bör läsas högt, eller innantill för den delen.
Stéphane Mallarmé, den franske poeten och modernisten, utnyttjade mellanrummets ambivalens till fullo. Han drog konsekvenserna av att det faktum att det inte finns någon exakt gräns mellan mellanrumstecknet och den omgivande satsytan:
bortom inlärda beräkningar
och med tiden glömda handgreppförr höll han rodret
närmade sig hans fötter
från horisontens obrutna linjeDet var några rader ur Mallarmés dikt "Ett tärningskast" från 1897, i översättning av Harry Järv. Det avsnitt jag läste består av fem radbrytningar och tre strofer med blankrad emellan. Raderna saknar stor bokstav och andra interpunktionstecken än mellanrum. Alla rader börjar på olika platser i sidled. Det är en öppen fråga hur det bör läsas högt, eller innantill för den delen. Det beror på satsernas grammatiska ofullständighet, men kanske framför allt på att mellanrummen mellan orden å ena sidan pekar på teckensystemets kronologiska pauser och å andra sidan på ordens fysiska rum, som vi talat om förut, på texten som bild.
Jag valde att läsa med något förlängda pauser vid radbrytningarna och ännu lite längre vid blankraderna, men ingenting som tidsmässigt skulle motsvara de utsträckta tomrummen mellan satserna. Det skulle betyda att jag tolkade dikten som bild snarare än att följa interpunktionens regler för utsträckning i tid.Någon som däremot utarbetat helt egna och strikta regler för hur hans dikter ska läsas högt är den samtida franske poeten Claude Royet-Journoud. Här rekommenderas man som uppläsare att ta med sig tidtagarur – och det är fem sekunder för radbrytning, tio sekunder för blankrad och femton sekunder för ny sida som gäller. Jag minns hur stolt jag var när jag vid en uppläsning på Kulturhuset i Stockholm år 2001, läste upp översättningen av en tjugo minuter lång dikt och missade längden på Royet-Journouds egen läsning med få sekunder.
Det känns passande att avsluta med några rader ur hans dikt "En tydlig riktning" i översättning av Jonas (J) Magnusson, så att ni får njuta av mellanrummens på en gång exakta och mångtydiga poesi. Den som har ett tidtagarur tillgängligt får gärna kolla mig:på botten
alfabetet med förfadern
är det en sjö
denna tillgänglighet hos ögat?
kroppen glider dit
från ett ord som skall bekämpas
den tvingar djuret
att oavbrutet förflytta sig
Jörgen Gassilwski, författare
-
Utropstecknet kan både signalera ilska och glädje. Kulturskribenten Kristina Lindquist berättar utifrån egna erfarenheter om hur det också kan representera något mycket större än så.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 14 maj 2019.
det väller liksom fram
en flod av grönska,
av blad barr
och fågelsång!
Se där en talande rad ur Eva-Stina Byggmästars diktsamling ”Barrskogarnas barn” från 2014. I Byggmästars skogar finns inga skuggor, bara en yster och naivistisk naturlyrik från första till sista sidan – och just det: en massa utropstecken. ”Får poesi verkligen se ut såhär? Så uppsluppen!” skrev Svenska dagbladets kritiker Therese Eriksson i sin recension. För utropstecknet är ganska sällsynt i den kulturella offentligheten, och något av ett svart får i skriftspråket överhuvudtaget. Ända sedan 1800-talet har det enligt språkforskaren Siv Strömquist varnats för detta stöddiga skiljetecken, som inte sällan beskrivs som skrikigt och vulgärt. Jag minns hur en bekant som arbetade med att besvara allmänhetens brev på Rosenbad fick instruktionen att ersätta det alldeles korrekta utropstecknet i hälsningsfraserna med ett komma – utropstecknet var helt enkelt för ”familjärt” för statsförvaltningen. Och i TT-språkets skrivregler konstateras bara helt kort att utropstecknet bör användas ”sparsamt”.
utropstecknets explicita tydlighet ställs mot ett rådande stilideal som upphöjer det vaga och outtalade.
För tio år sedan skrev den brittiska journalisten Stuart Jeffries i The Guardian om en renässans för utropstecknet i den digitala tidsålderns kommunikation, där detta skiljetecken kan innebära den stora skillnaden mellan det avmätta och det förtjusta. ”Vi ses på konferensen [utropstecken]” förmedlar något helt annat än ”Vi ses på konferensen [punkt]”. Forskning visar också att kvinnor använder utropstecken i högre utsträckning än män, vilket språkforskaren Carol Waseleski förklarar med att utropstecknet kan utstråla vänlighet – vilket alltså anses utmärkande för kvinnors sätt att kommunicera.
Men utropstecknets status som det mest förtalade bland skiljetecken rubbas nog inte så lätt. Det är en flåsig gaphals vi talar om – som gjord för det militära eller för samtidens råbarkade debatter i kommentarsfält och på Twitter. Jeffries tar i sin artikel upp kriminalförfattaren Elmore Leonard, som sagt att två eller tre utropstecken per hundratusen ord prosa möjligen kan passera, vilket innebär ungefär ett per medellång roman. Fantasyförfattaren Terry Pratchett låter en av sina romanfigurer säga att fler än ett i följd av detta skiljetecken är ett uttryck för en ”sjuk hjärna”, medan F. Scott Fitzgerald ansåg att den som överhuvudtaget använder det lika gärna kan skratta åt sina egna skämt. Herrarna har nog en poäng, och samtidigt kan utropstecknet som fenomen bevisligen ligga till grund både för litterär intrig och tidlös komedi.
I den klassiska komediserien ”Seinfeld” kraschar förhållandet mellan Elaine och hennes författarkille för att han inte använder utropstecken i ett nedskrivet telefonmeddelande om en nyfödd bebis i bekantskapskretsen. Hon tycker att han struntar i hennes vänner, han tycker att hon är lite väl slampig med sina skiljetecken. I ett avsnitt av Sex and the city förvandlas ett utlovat utropstecken till ett frågetecken på omslaget till New York Magazine, som pryds av en osmickrande bild av huvudpersonen Carrie. Tidningsrubriken ”Singel och fantastisk?” formulerat som en fråga snarare än med utropstecknets sköna självsäkerhet får Carrie att ifrågasätta hela sin sorglösa livsstil.
Utropstecknet är alltså ett tecken som både väcker och uttrycker känslor, och känslor får väl generellt sägas ha ganska låg status i vårt samhälle. Men kanske handlar frågan också om att utropstecknets explicita tydlighet ställs mot ett rådande stilideal som upphöjer det vaga och outtalade. I en illustrativ passage i romanen ”Argonauterna” fastnar författaren Maggie Nelson vid de tomma hakparenteser som den inflytelserika författaren Anne Carson gett som skriftliga intervjusvar i en tidning – och som signalerar ett slags tyst och sofistikerad återhållsamhet. Nelson skriver: ”Åsynen av Carsons hakparenteser fick mig genast att skämmas för min tvångsmässiga drift att lägga korten mer bestämt på bordet. Men ju mer jag tänkte på hakparenteserna, desto mer störde de mig. De tycktes göra en fetisch av det osagda”. Utropstecknet lägger verkligen korten bestämt på bordet, och tvingar fram ställningstaganden i en tid när det värsta man kan vara är tvärsäker – alldeles oavsett vad man är tvärsäker på. På senare tid har så kallad samtalsaktivism blivit på modet, det vill säga tekniken att genom diskussion och möten försöka motverka polarisering i samhället. Här tycks förmågan att förflytta sig vara viktigare än att syna innehållet i de – inte sällan extrema – åsikter som genom denna typ av samtal erbjuds en plattform. Rörligheten i ståndpunkter blir närmast ett bevis för ett rörligt intellekt, och då finns inte plats för några rigida utropstecken.
All förundran är borta med honom, liksom den kraft som utropstecknet för med sig till det skrivna språket mellan människorna.
Men låt oss återvända till känslorna. I den tidiga novellen ”Utropstecknet” skildrar Anton Tjechov en statstjänsteman som vid juletid konfronteras med att han under 40 yrkesår aldrig har använt ett utropstecken: ”Fördömt! När använder man egentligen utropstecken?” Den grammatiskt skolade hustrun får hjälpa till: Vid hälsningar och utrop och vid uttryck för jubel, indignation och ilska, upplyser hon. Den osalige tjänstemannen jagas av sina utropstecken, och ser hur människor omkring honom förvandlas till långa streck med en punkt under. För tänk om han på 40 år inte har upplevt en enda känsla som förtjänat ett utropstecken – vad säger det om hans liv?
Jag tror – eller rättare sagt: jag vet – att det också kan gå åt andra hållet, så att de starkaste av känslor kan kortsluta användningen av detta känslotecken. Den grönländska poeten Naja Marie Aidt beskriver i den prosalyriska romanen ”Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka” om hur sorgen efter hennes vuxna son slog sönder all syntax och begriplighet i hennes formuleringar. ”inget språk möjligt språk dog med mitt barn”, skriver hon i en lång ordmassa helt utan skiljetecken. När mitt eget barn dog hände det något med mina utropstecken, och specifikt med dem. Utropstecknen försvann ur all skriven kommunikation, och har ännu inte återvänt. Det handlar inte bara om brist på glädje och entusiasm, utan om något som kanske står att finna i utropstecknets historiska rötter. I vår äldsta bevarade handledning i användandet av skiljetecken talas det om ”förundringstecken”, eller punctus admirativus. Utropstecknet hör i sitt ursprung alltså hemma inför skapelsens och varats mirakel. Och för den som sett all sådan skönhet i sin nyfödda sons knubbiga ansikte finns ingen förundran kvar på jorden, inte sedan han skickats iväg för gravsättning i en mönstrad pyjamas. All förundran är borta med honom, liksom den kraft som utropstecknet för med sig till det skrivna språket mellan människorna.
Annat är det i nattens ordlösa klagan, där utropstecknen kastas mot en tom himmel utan svar. Jag läser Jobs bok i Gamla testamentet, och dess berättelse om mannen som inte bara förlorar sina barn och allt han äger utan också drabbas av svåra sjukdomar. Här finns naturligt nog en hel del förtvivlade utropstecken: ”Ropa bara! Finns det någon som svarar?”, som det står i femte kapitlet. Och lite längre fram:
Om jag tänker: 'Det lättar när jag lagt mig,
sömnen skall lindra min sorg',
då skrämmer du mig med drömmar,
förfärar mig med syner,
så att jag hellre vill kvävas.
Hellre döden än denna plåga!
För utropstecknet må vara en flåsig gaphals som skrattar åt sina egna skämt i den politiska polariseringens tid. Men det kan också – både i sin närvaro och i sin frånvaro – bära på ett möjligt språk för det mänskliga livets yttersta gränser.
Kristina Lindquist, kulturskribent
Litteratur
Naja Marie Aidt: ”Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka” (Wahlström & Widstrand, 2018)
Bibeln. Job 5:1, 7:13-15 (2000)
Eva-Stina Byggmästar: ”Barrskogarnas barn” (Wahlström & Widstrand, 2014)
Stuart Jeffries: ”The joy of exclamation marks!” (The Guardian, 29/4 2009)
Maggie Nelson: ”Argonauterna” (Modernista, 2016)
Siv Strömquist: ”Skiljeteckensboken” (Morfem, 2013)
Anton Tjechov: ”The exclamation mark” (Hesperus classics, 2008)
