Conrad Podcasts
-
I vårt mest glansfulla avsnitt hittills så går vi igenom semifinalen i European War Challenge – preussisk-österrikiska kriget – och konstaterar med helt omaskerad glädje att Conrad hade goda föregångare.
Mattis håller i taktpinnen den här gången och beskriver kriget och dess förlopp, men framför allt dess många gubbar där de från Österrike uppvisar både storartad charm och uselt ölsinne. Per beskriver å sin sida österrikisk industri och vapenutveckling, men visar primärt upp en ogenerad glädje över den kavalkad av trattighet som var den österrikiska krigsmakten redan innan Sankt Conrad välsignade den med sin gärning.
Dessutom: bortslarvad cognac, generaler som druckit för mycket champagne, långa luncher under pågående slag, gourmandiska färdigheter som grund för att bli generalstabschef, order som man glömmer att skicka, logistik som man inte orkar upprätta, uttrycket ”med Gud och tur” som grund för en defensiv plan och mycket mer!
Avsnittet börjar: 5:35
Get bonus content on PatreonHosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
avsnitt 4. rannsakar mig själv efter att min MacBook Pro gick sönder
cautious - Destin Conrad
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Utrikeskrönikan 1 augusti 2022.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Paris, måndag.
Temperaturen är nu hyfsat normal för årstiden i den franska huvudstaden, men jag har precis återvänt från en resa i trakterna runt Barcelona där mitt fokus handlat om det som inte är så normalt längre; det som uppstått i naturen som en direkt följd av klimatförändringarna.
Torkan på den iberiska halvön börjar bli så allvarlig att en ekologisk grönsaksodlare jag träffade norr om Barcelona blickar mot gammal arabisk kunskap om att odla nästan helt utan vatten.
Längs Medelhavskusten, norr om Barcelona, äter sig också höst och vinterstormarna allt längre in i stränderna. Många stränder har helt försvunnit och frågan är om den havsnära tågsträckan på riktigt ska kollapsa. Än så länge har de partier där havet raserat rälsen lagats och många tror ändå att vetenskapen ska hitta metoder för att hindra vågorna från att gröpa ur kusten ännu mer.
Men det som drabbat mig mest är nog till sist ändå att resa i spåren av de stora skogsbränderna. Det är den katastrof som allra mest är här och nu.
För två veckor sen, mitt under byfesten i den lilla staden Rocafort en bit upp i bergen, så ser borgmästaren hur lågorna närmar sig. Larmet kommer lite försenat – då har redan skogen brunnit ett tag en bit bort. Det är dit jag åker. När vi kör in i området som i folkmun kallas River Park känner jag brandlukten som en vass ton i bakgrunden. Hela dalen nedanför har brunnit och det har även många av husen.
Gatan kantas av halvfyllda containrar. Jag tittar in genom ett trasigt fönster och ser det som varit en diskmaskin. Tallrikarna står fortfarande prydligt inställda i den deformerade plåtlådan, omgiven av glassplitter och ett halvt nedfallet undertak. Här bodde Raoul med sin muskulösa boxer Conrad, som räddades ur elden av en granne eftersom han själv var nere vid kusten och badade när elden med de trettio meter höga lågorna tog sig in i trädgårdarna.
Övervåningen, som de inte kan gå in i längre till följd av rasrisken, har däremot mirakulöst klarat sig. På väggen precis vid ytterdörren hänger en massproducerad målning av helgonet Johannes Döparen som pojke med ett lamm under armen. Den är helt oskadd. Raoul berättar att det är andra branden målningen går helskinnad igenom.
Som de säger, de som sitter i trädgårdarna längs gatan med utbrända hus: Det var ändå tur att elden kom på förmiddagen. Förödelsen var stor, men ingen dog.
Så kanske Johannes Döparen ändå vakade över bostadsområdet? Man behöver inte vara överdrivet religiöst lagd för att tro på det.
Cecilia Blomberg i Paris – just hemkommen från Barcelona
[email protected] -
I vårt mest övermaga avsnitt hittills förklarar vi – två poddare! – hur och varför militära misstag sker.
Mattis kör på den sexigast tänkbara förklaringen – industriella felsatsningar – samt ger tre exempel på varför det här med att underskatta sin fiende nog är en dålig idé. Per är precis lika publikfriande och går igenom varför oklara politiska mål samt detaljstyrning leder till militär katastrof. Båda fnissar därtill mycket över att avsevärt mer begåvade personer än de själva trampat i klaveret under historiens gång.
Dessutom: vietnameser, en märklig brist på Conrad, RysslandLOL, gråa spörsmål, amfibieoperationer under första världskriget, bortprioritering av snefylla som förklaring, cowboysare och mycket mer!
Avsnittet börjar: 12:41
Get bonus content on PatreonHosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
I flera europeiska länder har historiska händelser skärskådats de senaste åren. Erik Lindman Mata funderar på vad den tyska diskussion om landets koloniala förflutna säger om minnesarbetets natur.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Få nationer har en så komplicerad relation till sin minnespolitik och sina historiska övergrepp som Tyskland. Och tyskarna har under 1900-talets senare hälft utan tvekan noga skärskådat sin roll i den nazistiska brutaliteten. Visserligen på olika sätt, men alltid med insikt om den tyngd det förflutna lägger på samtiden. Själva behovet av att bearbeta Förintelsen har till och med blivit en officiell och oomtvistad hållning. Ändå har de senaste åren en diskussion om minnet av Förintelsen återigen blossat upp. Kanske säger den tyska diskussionen, om landets historiska minne, något viktigt, som rör inte bara hur länder bearbetar sitt förflutna, utan också hur förutsättningarna för att hantera och reflektera över det förflutna inte är huggna i sten. Kanske visar den hur alla våra historiska rötter fortsätter att växa, åt olika håll.
Efter kriget reste sig Tyskland relativt snabbt ur sina spillror, för att snart bli centrum för den europeiska politiken. Men man började bara sakta tala om det förflutna. Redan på 1980-talet, när önskan om klarspråk kring den tyska skulden väl hade börjat etablera sig, kom den första motrörelsen – historikerstriden briserade. Det var historikern Ernst Nolte som utlöste det hela, genom att ställa frågan om vad för slags händelse Förintelsen var. Unik i sitt slag? eller en del i det grymhetens kabinett som redan befolkades av folkmordet på Armenier, tortyren i Gulag och de allierades bombningar av tyska civilister? Konfliktlinjen var tydlig: Vore det bättre att sopa det hela under mattan, glömma och gå vidare eller var man snarare tvungen att fokusera och söka bearbeta det folkmord som hade begåtts?
Den senare positionen vann och blev till den rådande, hegemoniska ståndpunkten. I den historiesyn som kom att råda var Förintelsen en egenartad och ojämförlig händelse, en grymhet av oerhörda proportioner och en händelse som Tyskland inte fick vända bort blicken ifrån. Man insåg att man behövde arbeta igenom sin kollektiva erfarenhet, och historikerstriden blev ett minne blott.
Men tjugo år in i det århundrade som många, efter Berlinmurens fall, trodde skulle innebära liberalismens fullständiga seger och historiens slut har så frågan om det förflutna återigen seglat upp. Historikern Aleida Assmann menar att det som nu pågår i Tyskland är ett direkt återupptagande av den tidigare striden. Men nu handlar det inte först och främst om förhållandet till Förintelsen, utan snarare vad man ska göra med sitt koloniala förflutna. Diskussionen, eller diskussionerna, har dykt upp på olika håll; ska man döpa om koloniala gatunamn? Fanns det fog för att avboka den kamerunske filosofen Achille Mbembe, som skulle ha föreläst på en konstfestival, bara på grund av hans stöd för bojkotten av israeliska företag? Ska man återbörda de konstverk som man under koloniala krig har tagit till Europa? och så vidare. Just för att man gör anspråk på ett visst minnesarbete, så knyter dessa frågor också an till arbetet med och minnet av Förintelsen.
Men varför lyfts frågan om Förintelsen just i dag? Historikern Sebastian Conrad menar att det handlar om en övergång från efterkrigstidens historiska berättelse till erfarenheten av en globaliserad samtid.
Efterkrigstidens berättelse bestod i förkastandet av nazismen, en ökad demokratisering och att man avhände sig krigsmakten. Kärnan i figuren var bearbetningen av Tysklands skuld, och speglar den minnespolitik som karaktäriserade det sena 1900-talet. Avgörande var efterkrigstidens transnationella ram och världsordning. Dåtidens minnespolitik var ett villkor för Tysklands väg mot väst och kan bara förstås i den geopolitiska struktur som då växte fram. Den som ville ingå i den Europeiska gemenskapen behövde inte bara anpassa lagar och politiska system, utan också synen på det förgångna.
Det som nu har hänt är att minnet av 1900-talet står inför nya sociala, kulturella och geopolitiska förutsättningarna, vilket till exempel märks i skiftet i synen på Tysklands koloniala övergrepp. Det tyska uppmärksammandet av folkmordet på hererofolket i Namibia är, enligt Conrad, ett tydligt exempel på vad som har förändrats. Under 80-talet fanns inget utrymme för att erkänna vad som hade hänt i Namibia. Då talade man om folkmordet i termer av ett svårmanövrerat, martyrliknande krig för tyskarna – i skarp kontrast till hur man såg sin egen roll i Förintelsen. Först 2016 bad tyska staten om förlåtelse för vad som hänt i Namibia. Minnesarbetets objekt hade skiftat.
Att arbeta igenom trauman, individuella såväl som kollektiva, är svårare än att bara städa upp, dra ett streck och gå vidare. Minnen somnar, minnen väcks till liv. Även sår som läker lämnar spår på kroppen, och även brott som erkänts gör ont.
Men till skillnad från ett ärr, så skiftar minnet beroende på vilken konstellation det hamnar i, vilka andra minnen det förhåller sig till. Därför behövde frågan om kolonialismens förbrytelser mäta sig med Förintelsen, eftersom den rådande tanken om Förintelsens unikhet inte släppte in andra förbrytelser i sin omkrets. För att räknas som legitim – för att kunna bli en del av arbetet med det förflutna – behövde frågan om kolonialismen ställas bredvid Förintelsen – trots att man ihärdigt hävdat det senares unikhet.
Ett strikt nationellt minne är i dag kanske inte möjligt. Precis som den offentliga diskussionen fokuserar konflikter både innanför och utanför det enskilda landets gränser, är också minnespolitiken en globaliserad och spretig fråga. Det gäller för både det kollektiva minnesarbetet, som för olika grupper eller individers förståelse av sin egen historia. Också det svenska minnet är alltmer sammanflätat med omvärldens. Detta syns inte minst i vilka händelser som påverkar och formar oss.
Så har rivningen av koloniala statyer i både USA och England återspeglats i liknande konflikter kring Sveriges rasbiologiska historia; nya konfliktlinjer mellan USA och Ryssland påminner oss om den svåra balansgång vår förmenta neutralitetspolitik inneburit; Nordirlands utträde ur EU och Kosovos självständighetsförklaring påminner hela Europa om hur nyfött det rådande fredstillståndet är. Minnets rötter spretar.
Det är värt att påminna sig om att det alltså inte är fråga om att jämföra olika katastrofer, för att bedöma vilken som är störst eller mest egentlig eller vidrigast. Det handlar snarare om att förhålla sig till att förutsättningarna för att minnas en katastrof – eller att minnas sin katastrof – har förändrats.
Som Assmann påpekar, innebär det singulära och unika hos en händelse inte att den också måste vara uteslutande. Minnet och den politik som kretsar kring det kollektiva minnesarbetet är inte ett nollsummespel, utan en övning i uppmärksamhet och arbete. Ett arbete vi inte kommer bli färdiga med på mycket länge.
Erik Lindman Mata, poet
-
I vårt mest ärorika avsnitt hittills så går vi i enlighet med vårt sjätte stretch goal igenom Conrad von Hötzendorfs liv; från vaggan till graven.
Det du får här är den första biografin om Sankt Conrad på svenska och du får den dessutom i lättuggad ljudform. Vi kastar oss in i de lovande ungdomsåren (en tid innan Conrad blev Conrad), den cognacsosande förkrigstiden och givetvis i vårt skyddshelgons göranden och låtanden under första världskriget. Vi uppehåller oss även orimligt mycket vid Conrads älskarinna Gina von Reininghaus – vilket är fullt rimligt, för det gjorde Conrad också.
Dessutom: cognac, ära, ulaner som rider chock mot kulsprutor, meningen ”det var lite olyckligt”, sanslösa stickspår, Conrad som straight edgeare, kärleksbrevskrivande, upptåg, småaktigheter, en trött Erich von Falkenhayn och mycket mer. Förbered dig för ÄRA!
Avsnittet börjar: 5:41
Get bonus content on PatreonHosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
SPONSRAT AVSNITT I SAMARBETE MED SAAB
I vårt mest högtflygande avsnitt hittills så bjuds vi in av/gör ett betalt samarbete med SAAB för att beskriva bolagets blygsamma (läs: totala) bidrag till det svenska flygvapnet; plus flygkrig efter andra världskriget generellt.
Mattis inleder med att snubbla sig fram genom de olika flyggenerationerna vilket följs upp av en genomgång av 29 Tunnan (viss repetition), 32 Lansen (viss repetition), 35 Draken (ÄRA) och 37 Viggen (OFÖRFLÄCKAD ÄRA!). Per tar sedan över rodret och går igenom 39 Gripen samt varför den är mycket bättre än vad alla tror plus varför den skulle skända ryska flygvapnet om Putin (åt helvete med honom!) vågade utmana de svenska flygstridskrafterna på slaggis. Samtalet avslutas med Mattis ogenomtänkta rönnbärsfilosofi om flygkrigets påverkan på det moderna kriget.
Dessutom: intervju med Wiseman, klacken, ära, svenska Viggenpiloter som får amerikanska medaljer, svenska flygare som blir äss (i övningssammanhang), kringflackande ammunition avfyrad från MLRS, fasansfulla italienare, Conrad som flygvisionär och mycket mer!
Avsnittet börjar: 5:35
Get bonus content on PatreonHosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
I vårt mest debatterande avsnitt hittills så grälar vi om huruvida Douglas MacArthur var överskattad eller rakt av Conrad m/1941; en helt kritisk fråga för mänsklighetens fortlevnad som nu äntligen avgörs.
I ena ringhörnan står Per som inleder med att ta heder och ära av Dogge genom att helt enkelt beskriva hans tidiga karriär, megalomana karaktär och "insatser" för att hålla Filippinerna 1941–1942. I andra ringhörnan står tråk-Mattis som typ håller med Per (ni hör, episk debatt mellan extrema ståndpunkter utlovas), men vill moderera bilden en smula genom att ta upp Hollandia- och Inchon-landningarna; operationer som varit omöjliga utan amerikanska resurser i ryggen, men ändå var rätt väl utförda.
Dessutom: byfight i México, MacArthurs lakejer, MacArthurs skenande självbild, japanska sjömän med ett "färgstarkt" förflutet, MacArthurs mamma och mycket mer!
Avsnittet börjar: 8:27
Get bonus content on PatreonHosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Dubbelgångare är vanliga i litteraturen sedan 1800-talet. Men de verkar livskraftiga och har fått nytt liv i den moderna tv-serien. Gabriella Håkansson har en teori om varför.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen den 12 september 2018.
En av Fjodor Dostojevskijs mest lästa böcker är ”Dubbelgångaren”. Det är hans andra bok som kom bara några veckor efter succédebuten ”Arma människor” 1846. Kritikerna gillade den inte. Den var alldeles för absurd för tidens realistiska ideal. Ärligt talat är den heller inte en av hans bästa böcker, men idén med en dubbelgångare som en dag dyker upp och totalförstör huvudpersonens liv är intressant. Den ställer en intrikat fråga som löper genom hela den moderna litteraturen, och vidare in i dagens tv-serier och populärkultur.
Inom den gotiska skräcktraditionen har man tolkat det som en viktoriansk ängslan för gränsöverskridanden, inte minst sexuella sådana.
”Dubbelgångaren” börjar med att den strävsamme, lite märklige kanslisten Goljadkin får ett ryck. Han är övertygad om att alla hans problem kommer att försvinna om han får gifta sig med chefens dotter Klara. Maniskt shoppar han kläder och tar en droska till chefens galamiddag – övertygad om att han kommer att göra succé. Men Goljadkin är varken inbjuden eller önskad. Och det som skulle bli den första kvällen i ett helt nytt liv, slutar med brakskandal – och han slängs ut från festen.
Det är på hemvägen, när han fylld av skam och självhat går längs kanalen som dubbelgångaren dyker upp, som en personifikation av de sidor hos sig själv han inte står ut med. Goljadkin bjuder hem honom, super till och ett besynnerligt tycke, nästan som kärlek, uppstår i ruset mellan de två männen. Men det dröjer inte länge förrän dubbelgångaren har tagit över Goljadkins arbete, lägenhet, umgänge och sociala status – medan kanslisten själv degraderats till en sjavig loser. Det slutar med att han måste läggas in på psyket.
Även om dubbelgångartemat gjorde entré i litteraturen redan något decennium tidigare med böcker som Hoffmans ”Djävulsdrogen”, och Mary Shelleys ”Frankenstein”, så var det helt nytt för publiken att få följa en sinnesförvirrad person inifrån. Dostojevskij inspirerades av den mallade gotiska romanen, men hans mer egensinniga komposition slog an något som gjorde att snart sagt varje författare med anseende ville skriva en egen dubbelgångarberättelse. Poe, Stevenson, Dickens, Wilde, Conrad, du Maurier och Nabokov – alla har de gett sin version av temat. Så vad är det hos dubbelgångaren som attraherar egentligen? Inom den gotiska skräcktraditionen har man tolkat det som en viktoriansk ängslan för gränsöverskridanden, inte minst sexuella sådana. Den mörka andre är ett monster som uppstår när människan syndat mot Gud, moralen eller naturen, som doktor Frankenstein när han skapar liv ur död materia.
I den traditionella skönlitteraturen har tolkningen istället kommit att präglas av Sigmund Freud. I sin essä ”Det kusliga” använder han Hoffmans dubbelgångare i novellen ”Sandmannen” som exempel på just det kusliga – något som är välbekant men ändå främmande. I dubbelgångaren känner du igen dig själv, men får samtidigt möjlighet att se dig själv utifrån, med andras blick, precis som Goljadkin. Och Freud satte tonen. Under dubbelgångarlitteraturens glansperiod blev de psykologiska läsningarna helt dominerande. Den andre skulle förstås som en rädsla för att det psykiskt förträngda kunde blottas, men kanske gav den läsningen inte hela bilden?
I familjevåningen och salongen fanns inte plats för några låga begär [...] samtidigt som staden och gatan med sina lockande synder låg öppen.
För om vi går tillbaka till Dostojevskij och skalar bort allt utanpåverk så handlar ju romanen om en man som vanäras socialt och går under. Om och om igen upprepas, i Bengt Samuelsons fina översättning, fraserna ”dra i smutsen” och ”få sitt rykte svärtat” om den stackars Goljadkin. Samma sak sker i Edgar Allas Poes ”William Wilson” där huvudpersonen avslöjas som en tarvlig falskspelare av sin dubbelgångare – och i Vladimir Nabokovs ”Förtvivlan” så är det den skötsamme affärsmannen Felix som får idén att mörda sin dubbelgångare för att få ut livförsäkringen, och naturligtvis misslyckas.
Det karakteristiska verkar vara att dubbelgångaren synliggör huvudpersonens dåliga sidor, antingen genom att själv vara tygellös och amoralisk, eller genom att trigga och avslöja originalets bristande moral. Och frågan är om det inte är moralproblematiken som är genrens fundament? Konflikten som gestaltas utspelar sig kanske inte, som Freud menar, inom individen, utan mellan individen och samhället, eller mer specifikt, mellan mannen och samhället, för den stora majoriteten författare som skrivit om dubbelgångare är ju, liksom dubbelgångarna själva, män.
Så vad är det för djupt liggande oro manlig dubbelgångaren ger uttryck för? Kanske har det något att göra med de sociala regelsystem som växte fram under moderniteten, och som kom att kontrollera och forma just mansrollen på ett nytt sätt. Huvudpersonerna är ju kanslister, läkare och jurister, män ur det hårt arbetande borgerskapet som byggde sin klassidentitet på ordningssamhet, pliktkänsla och moralisk rättskaffenhet. I familjevåningen och salongen fanns inte plats för några låga begär eller utsvävningar, allra minst vad gällde det sexuella, samtidigt som staden och gatan med sina lockande synder låg öppen. Men bara för mannen, vilket nog förklarar varför dubbelgångarlitteraturen är en så specifikt manlig genre.
I 1800-talets dagböcker och brev ser man ofta män som ger uttryck för sin skam över att ha supit ner sig, spelat bort pengar eller köpt sex, men mycket lite av detta ventileras i romanen på grund av den hårda censuren. Dubbelgångaren blir då en litterär gestaltning av en rädsla som inte kan vädras offentligt, och som bottnar i en skräck för deklassering och social utstötning.
För det ju är mot det postindustriella samhällets normer och moral som den manliga dubbelgångaren brottas idag,
Men var hittar vi då dubbelgångaren idag, när censuren avskaffats och vi kan prata om allt? Ett bra exempel är tv-serien ”True detective” från 2014, som skapats av litteraturhistorikern Nic Pizzalotti. Kriminalarna Rust Cohle och Marty Hart gestaltar två sidor av manligheten; den fria amoraliska outsidern som varken tror på gud, naturen eller samhället, men ändå är den som agerar rätt och är sann, och den tyglade, moraliska familjefadern som bygger samhället, men ändå hycklar och begår onda handlingar. Serien har kritiserats för att vara en bromance, och enbart fokusera på mäns relationer, men jag tycker den kan ses som vidareutveckling av det gamla dubbelgångartemat, som gestaltar konflikten mellan det otyglade driftslivet, och kravet på att kontrollera begären och inlemma sig i den sociala ordningen. Frågan som gestaltas är precis samma som hos Dostojevskij och Poe: Hur ska mannen möta de moralkrav som ställs på honom, hur ser den goda maskuliniteten ut?
Som en extra krydda kan man säga att serien har en tredje huvudperson, den inavlade seriemördaren – ett driftsstyrt mansmonster som utgör den goda maskulinitetetens motsats, och är ett talande exempel på hur det går om man hamnar utanför samhället. Även en fjärde huvudperson anas. Precis som Sankt Petersburg i början av industrialismens och byråkratins era i Ryssland spelade en avgörande roll för Dostojevskij, så spelar den amerikanska södern med sitt industriella förfall, och sitt dubbla rop på gudsfruktan och frihet, en av huvudrollerna i gotiska ”True Detective”.
För det ju är mot det postindustriella samhällets normer och moral som den manliga dubbelgångaren brottas idag, och även om ”True Detective” gestaltar ett specifikt amerikansk dilemma med sin rashistoria och sin klasskamp, så finns grundkonflikten i alla samhällen. De gemensamma lagarna och det sociala trycket ställs mot den enskilda personens frihetslängtan och begär. Den konflikten kommer aldrig lösas, och dubbelgångaren, ja han kommer komma tillbaka – om och om igen.
Gabriella Håkansson, författare
Dubbelgångarlitteratur
Fjodor Dostojevskij ”Dubbelgångaren”, översatt av Bengt Samuelson, Bakhåll, 2004
Vladimir Nabokov ”Förtvivlan”, översatt av Aris Fioretos, Modernista, 2017
Edgar Allan Poe ”William Wilson”, översatt av Erik Carlquist, i ”Edgar Allan Poe. Samlade noveller” volym 1, H:ström, 2005
Mary Shelley ”Frankenstein eller den moderne Prometheus”, översatt av Måns Winberg, Bakhåll, 2017
E.T.A. Hoffmann, ”Djävulsdrogen”, översatt av Knut Stubbendorrf, Vertigo, 2017
E.T.A. Hoffmann, ”Sandmannen”, översatt av Jan Nyvelius, Natur&Kultur, 2001
Robert W. Chambers, ”Kungen i gult”, översatt av Jonas Wessel, Hastur, 2014
Sigmund Freud, ”Det kusliga”, översatt av Ingrid Wikén Bonde, Clarence Craaford, Lars Sjögren, i serien ”Samlade skrifter, av Sigmund Freud”, volym XI ”Konst och litteratur”, Natur&Kultur, 2007
-
I vårt längsta och eventuellt bästa avsnitt hittills så uppfyller vi vårt andra strechgoal och går igenom hela första fakking världskriget i ett avsnitt. Ja, hela. Ja, du får en mindre ljudbok.
Mattis kastar sig ner i ett hav av förtvivlan (och raljans) medan Per gör sitt yttersta för att pigga upp stämningen en smula. Utifrån dessa premisser går vi igenom kriget år för år, slag för slag och klavertramp för klavertramp. Vi tar oss här an samtliga fronter, beskriver taktisk och teknisk utveckling, härjar på om krigets generaler, fäller tårar över dess skyttesoldater vilket för den sakens skull inte hindrar oss från att flamsa loss i tid och otid.
Dessutom: det yttersta beviset för att fransmän är fega, Conrad i parti och minut, verbal arkebusering av flera historiker av facket, Pers morfars smekmånad, kemiska stridsmedel, stridsvagnar, slag som kostade hundratusentals förluster utan nämnvärt resultat, rysk inkompetens, tysk in/kompetens, brittisk styv överläpp, italiensk fanatism och mycket mer!
Det här avsnittet kom till tack vare våra Patreons. Gillar du det vi gör och vill ha fler liknande avsnitt? Bli vår Patreon idag!
OBS! Eftersom det här avsnittet är över sex timmar långt så får du här lite timestamps om du vill lyssna på en särskild del av kriget:
05:22: krigsutbrottet 1914.
17:59: Conrad släpps lös.
54:05: första slaget vid Marne (”något av det sjukaste som har hänt”).
59:45: Rysslands invasion av Tyskland.
1:08:47: första slaget om Ypres.
1:11:41: 1915.
1:15:15: Karpaterkriget.
1:18:49: Gorlice-Tarnówoffensiven (#RysslandLOL).
1:28:49: franska offensiver 1915 (Mattis förstör begreppet Champagneoffensiv).
1:36:04: livet i skyttegravarna.
1:43:02: andra slaget vid Ypres och gaskriget.
1:55:18: Italien hoppar in i kriget (ordet ”praktarsel” används återkommande).
2:07:20: Conrad söker EVIG ÄRA!
2:11:41: 1916.
2:16:55: slaget om Verdun.
2:19:02: den sjukaste stridsberättelsen du någonsin hört.
2:32:13: slaget vid Naroch-sjöarna (en burlesk).
2:36:03: nya vapen/killmys.
3:00:57: sjökriget.
3:08:49: Italiens insatser 1916.
3:14:46: Brusilovoffensiven.
3:23:03: slaget vid Somme.
3:34:42: det gyckelspel som var det rumänska fälttåget.
3:43:46: hemmafronterna.
3:51:57: 1917.
3:53:31: AMERIKAH FACK YEAH!
3:55:55: februarirevolutionen.
4:04:27: Chemin des Dames-offensiven.
4:11:24: den sista ryska storoffensiven.
4:14:59: slaget vid Passchendaele (”Jesus make it stop”).
4:26:46: Italiens insatser 1917 … och Italiens sammanbrott.
4:32:20: första världskrigets stormförband.
4:42:35: 1918.
4:43:17: korvsubstitut, fettfria dagar och österrikiska biljardbord.
4:51:43: freden i Brest-Litovsk.
5:05:03: den sista storoffensiven i tyska kejsardömets historia.
5:17:09: andra slaget vid Marne.
5:21:53: Meuse–Argonne offensiven (det blodigaste slaget i USA:s historia).
5:26:18: det sista slaget i Österrike-Ungerns historia.
5:30:21: vapenvilan träder i kraft.
5:31:49: konsekvenser (spoiler: det blev inga).
5:40:45: de stupade, de sårade de dödade.
5:54:02: sammanfattning av konsekvenser.
Get bonus content on PatreonHosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Skådespelare, komiker, sångare. I sitt Sommar slår han ett slag för alla "lillgamla människor därute" och till sin hjälp har han musiker som spelar live på plats i studion.
Alla Sommarprat finns att lyssna på i Sveriges Radio Play.
Robert Pettersson måste tyvärr lämna återbud och istället sänds Henrik Dorsins uppskattade Sommar från 2012.
Om Henrik DorsinMest känd som odräglige grannen Ove Sundberg i Solsidan, som 2012 fick nytt liv i Kontoret, den svenska versionen av The Office. Medverkat i humorprogrammen Extra Extra och Parlamentet och sjungit i musikalerna Spamalot, I hetaste laget och Singin’ in the Rain. Med humorgänget Grotesco hade han en hit med schlagerparodin Tingeling. Fick Povel Ramels Karamelodiktstipendium 2007.
År 2014 turnerade Dorsin med föreställningen Henrik Dorsin - näktergalen från Holavedsvägen, en "humorkonsert i två akter". Dorsin vann Kristallen 2014 som "Årets manliga skådespelare i en tv-produktion". Sedan 2014 driver han Scalateatern i Stockholm tillsammans med Michael Lindgren samt Conrad och Tova Nyqvist.
Producent: John Swartling
