Stuart Mill Podcasts
-
Få fenomen har blivit så omdiskuterade de senaste åren som liberalismens kris. I den här essän funderar författaren Per Wirtén på om utvägen ur krisen kanske ligger dold i liberalismens historia.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
De senaste trettio åren har varit liberalismens epok. Den har vunnit på alla fronter. Men om man ska vara mer korrekt, och det är viktigt i sammanhanget, så är det en specifik riktning inom den annars vittförgrenade liberalismen som dominerat, den så kallade nyliberalismen. Huvuddragen är vid det här laget välbekanta: privatiseringar, fria självreglerande marknader, individuell valfrihet i alla lägen och en krympande statsmakt.
Men sedan några år har allt fler noterat att det liberala projektet drabbats av osäkerhet och förvirring. Liberalismens kris har blivit ett etablerat begrepp. Det som för trettio år sedan verkade så nytt och lovande uppfattas nu av många som slitet och tilltufsat. Först kom finanskraschen 2008 och sedan eurokrisen. Men det är så mycket mer som bidragit till diskussionerna om en liberalismens kris: envist hög arbetslöshet, växande inkomstskillnader och en utbredd känsla av att det gemensamma – själva samhällsprojektet – upplösts till förmån för ett race där de enskilda vinnarna tar allt.
I början av 1900-talet stod liberalismen inför en lika djup kris som nu. Den ansågs uttjänt och omodern, svarslös inför dåtidens uppflammande klasskonflikter. Det utlöste en omtolkning av det liberala uppdraget på båda sidor om Atlanten.
I USA skedde det genom den så kallade progressiva rörelsen där intellektuella och politiker gemensamt drog slutsatsen att i det storindustriella samhället behövde de liberala frihetsidealen garanteras och försvaras av en stark stat, ett nytt slags fördelningspolitik med progressiva skatter och en arbetslagstiftning som garanterade arbetarna viktiga rättigheter. Liberalerna lämnade helt enkelt sina tidigare dominerande doktriner om en minimal stat, fria marknader och begränsad rösträtt.
Kanske kommer de som i framtiden ser tillbaka på vår tids samhällsomvandlingar ta fasta på de lika stora förändringar som skakade världen vid det förra sekelskiftet. Kanske kommer de att leta samband och undersöka skillnader mellan de utmaningar liberalismens idéer stod inför i början av 1900-talet och den hårda kritik den möter i dag. Då kom utmaningen från socialismen och arbetarrörelsen. Nu kommer den från ett helt annat håll: från den hårda konservatismens återkomst, från nationalismen och från auktoritära politiker.
En del liberaler vill inte se några som helst problem i den förda politiken. De vill möta utmaningen med ännu fler avregleringar och skattesänkningar. Andra anpassar sig efter den nya konservativa nationalismens vindriktningar. Men inget av de båda vägvalen verkar kunna häva den liberala krisen.
Möjligen är det något helt annat som behövs: en kritisk omorientering inifrån det liberala idéarvet, i likhet med den som skedde för drygt hundra år sedan. Det finns en pågående internationell debatt i den riktningen. För några år sedan drog till exempel den amerikanska journalisten James Traub en besk slutsats i boken "What was Liberalism?" om att det är liberalismen, så som den utformats under de här trettio åren, som berett vägen för den illiberala revolten. Som passionerad liberal menade Traub att räddningen ligger gömd i de liberala idéernas mångfacetterade historia.
Liberalismen är ju som ett stort hus med många rum. Där har det alltid funnits konflikter och strider om hur den ska tolkas. Om de individuella friheterna är viktigare än demokratins majoritetsstyre. Om principen om fria marknader ska vara starkare än politikens försök att tämja dem.
Nyliberalerna har i trettio år haft tolkningsmonopol på vad liberalism egentligen är. Men för att komma ur sin kris behöver liberaler antagligen gå tillbaka in i sitt eget hus, för att identifiera andra röster, andra texter och historiska erfarenheter.
Ett viktigt bidrag finns i historikern Helena Rosenblatts uppmärksammade "The Lost History of Liberalism" där hon vänder sig till 1800-talets franska och tyska liberaler för en sådan omorientering. Hon framhåller till exempel de liberala pionjärerna Benjamin Constant och Madame de Staël. Hon visar hur de förkastade det individuella egenintresset – som de kallade egoism – till förmån för allmänintresset och det gemensamma ansvaret.
Titeln på Rosenblatts bok är en riktningsgivare för nyorienteringen: Liberalismens förlorade historia. Något har tappats bort, eller i själva verket målmedvetet trängts undan, som nu behöver återfinnas. Det gäller framtiden.
En liknande utgrävning gör holländska Annelien De Dijn i sin otroligt rika idéhistoria "Freedom" om det liberala frihetsbegreppet. Hon följer liberalernas långa brottning med idén om ett demokratiskt folkstyre, som de länge hade förvånansvärt svårt att acceptera. Hon ställer många frågor om vad begreppet liberal demokrati kan vara, men inte alltid varit.
Så vad finns det då för liberala värderingar som kan omvärderas, men på fortsatt liberal grund? Poängen är inte att liberalismen ska förkastas utan återigen omtolkas i ny riktning – ungefär som skedde i början av 1900-talet.
Den första punkten är det meritokratiska idealet om att ge alla samma start i livet, för att sedan acceptera uppkomna ojämlikheter. Detta i motsats till socialdemokratin som kontinuerligt vill rätta till ojämlikheter under livscykeln. Men utan effektiva arvsskatter och enhetlig skola har ju den meritokratiska modellen tömts på reellt innehåll. I stället framträder nu en ny aristokrati som vilar på ärvda förmögenheter.
Den andra punkten är den liberala antropologin, eller människosynen, där människor ses som helt självständiga individer på en valfrihetsmarknad utan några ömsesidiga beroenden. Det leder till just det samhälleliga sönderfall som den liberala pionjären Benjamin Constant befarade för över 200 år sedan. 1800-talets franska liberaler utvecklade därför en idé om mänsklig individualitet i stället för den antropologiska individualismen som de uppfattade som ren egoism. Liberaler behöver helt enkelt återskapa den ofta bortglömda liberala tanken om det gemsamma ansvaret för ett samhällsbygge, för det allmänna.
Den tredje punkten är en uppgörelse med föreställningen om fria och självreglerande marknader. Där finns ju en lång och rik liberal tradition om en politiskt och socialt inbäddad kapitalism, med till exempel Karl Polanyi, Franklin D Roosevelt och John Maynard Keynes som framträdande representanter.
Det är några exempel på hur vägen ut ur liberalismens kris kan ligga i en inventering och utvärdering av dess historia. Nycklarna till en möjlig ny liberal guldålder ligger i sådant fall gömda bland gamla historiska erfarenheter.
En sådan kritisk omorientering behöver göras av just liberaler med sikte på att förändra den liberala politiken. Vi andra kan inskärpa betydelsen av en sådan, till exempel genom att peka på den liberala idéhistoriens rika möjligheter, men inte göra själva jobbet. Liberalismens kris angår alla, men den kan nog bara lösas av liberalerna själva.
Per Wirtén, författare
Litteratur
Helena Rosenblatt: The Lost History of Liberalism: From Ancient Rome to the Twenty-First Century. Princeton University Press, 2018.
Annelien de Dijn: Freedom: An Unruly History. Harvard University Press, 2020.
James Traub: What Was Liberalism? The Past, Present, and Promise of a Noble Idea. Basic Books, 2019.
Bilden
Sex förgrundsfigurer ur liberalismens historia:
James Madison: https://en.wikipedia.org/wiki/File:James_Madison(cropped)(c).jpg
Madame de Staël: https://en.wikipedia.org/wiki/File:Marie_El%C3%A9onore_Godefroid_-_Portrait_of_Mme_de_Sta%C3%ABl.jpg
Adam Smith: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Adam_Smith_The_Muir_portrait.jpg
John Stuart Mill: https://en.wikipedia.org/wiki/File:Stuart_Mill_G_F_Watts.jpg
John Locke: https://en.wikipedia.org/wiki/File:John_Locke.jpg
Mary Wollstonecraft: https://en.wikipedia.org/wiki/File:Mary_Wollstonecraft_by_John_Opie_(c._1797).jpg
