Vindelälven Podcasts
-
På 1950- och 60-talen byggdes vattenkraftverk i norra Sverige i ett rasande tempo. Några närmare analyser av vad utbyggnaden skulle betyda för människor och miljö gjordes inte. Och länge saknades både debatt och motstånd kring de väldiga projekten.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
För att södra Sverige skulle få el dämdes exempelvis Ume- och Luleälvarna, från att ha varit till större delen fritt strömmande till att mer bli som serier av insjöar, något som bara ansågs vara ren utveckling.
–Konsekvenserna av vattenkraftutbyggnaden har blivit mycket större än man trodde, menar Dag Avango, professor vid Luleå Tekniska Universitet och ledare för forskningsprojektet ”Vattenkraften och Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer”.
I programmet besöks även byn Adolfström som på 1960-talet var tänkt att dränkas, i samband med den planerade utbyggnaden av Vindelälven.
Men med oväntad hjälp från Evert Taube och den kärnkraft som nu började byggas ut i Sverige lyckades bybornas kamp för att rädda Adolfström från att utplånas.
–Vår enighet gjorde oss starka och våra protester var början på Sveriges första miljödebatt, säger Caroline Torfve, som är en av dagens invånare i den lilla byn.
Programmet är en repris från 1 november 2022.
Medverkande: Dag Avango, professor i historia vid Luleå Tekniska Universitet; Johan Cederqvist, doktorand i historia vid Luleå Tekniska Universitet; Frida Palmbo, arkeolog Norrbottens Museum; Evert Vedung, professor emeritus i statsvetenskap vid Uppsala universitet; Caroline Torfve, boende och företagare i Adolfström Lappland; Lasse Björngrim, boende i Harads i Lule älvdal; Cristina och Tore Öberg, boende Sjokksjokk.
Reporter: Mats Carlsson-Lénart
Producent: Björn Gunér
[email protected] -
På 1950- och 60-talen byggdes vattenkraftverk i norra Sverige i ett rasande tempo. Några närmare analyser av vad utbyggnaden skulle betyda för människor och miljö gjordes inte. Och länge saknades både debatt och motstånd kring de väldiga projekten.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
För att södra Sverige skulle få el dämdes exempelvis Ume- och Luleälvarna, från att ha varit till större delen fritt strömmande till att mer bli som serier av insjöar, något som bara ansågs vara ren utveckling.
–Konsekvenserna av vattenkraftutbyggnaden har blivit mycket större än man trodde, menar Dag Avango, professor vid Luleå Tekniska Universitet och ledare för forskningsprojektet ”Vattenkraften och Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer”.
I programmet besöks även byn Adolfström som på 1960-talet var tänkt att dränkas, i samband med den planerade utbyggnaden av Vindelälven.
Men med oväntad hjälp från Evert Taube och den kärnkraft som nu började byggas ut i Sverige lyckades bybornas kamp för att rädda Adolfström från att utplånas.
–Vår enighet gjorde oss starka och våra protester var början på Sveriges första miljödebatt, säger Caroline Torfve, som är en av dagens invånare i den lilla byn.
Medverkande: Dag Avango, professor i historia vid Luleå Tekniska Universitet; Johan Cederqvist, doktorand i historia vid Luleå Tekniska Universitet; Frida Palmbo, arkeolog Norrbottens Museum; Evert Vedung, professor emeritus i statsvetenskap vid Uppsala universitet; Caroline Torfve, boende och företagare i Adolfström Lappland; Lasse Björngrim, boende i Harads i Lule älvdal; Cristina och Tore Öberg, boende Sjokksjokk.
Reporter: Mats Carlsson-Lénart
Producent: Björn Gunér
[email protected] -
Litteraturvetaren Eva Stenskär hör hur en svensk nationalskald tycks ha varit före sin tid med att skriva klimatvänlig litteratur.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
"Sjösala vals", "Fritiof och Carmencita", och "Så länge skutan kan gå" – många av oss har väl någon gång skrålat med i någon Taube-låt! De dyker upp alltsomoftast, särskilt om somrarna, och har en förmåga att göra oss lite så där lagom rosigt patriotiska. För nog klappar våra hjärtan snabbare när vi hör rader som "Se hur hela Uppland står i lågor" och "Så skimrande var aldrig havet." Men faktum är, att Taubes versrader är mer än somriga och skärgårdsromantiska nostalgiknippen, det går nämligen att förstå Taubes sånger som radikalt miljömedvetna texter. Det är en tolkning som kanske först i spåren av en klimatdiskussion går att förstå och uppskatta till fullo. Taubes alter ego Rönnerdahl tycks stå för ett nytt sätt att förhålla sig till naturen – ett förhållningssätt som ter sig allt viktigare när skogsbränder, översvämningar och artutrotningen blivit till stående inslag i nyhetsrapporteringen.
En av de viktigaste teoretikerna inom det som kommit att kallas ekokritik är Lawrence Buell. I sin bok The Environmental Imagination: Thoreau, Nature Writing, and the Formation of American Culture, ifrågasätter han vad som krävs för att en text ska kunna kallas "environmental", det vill säga med fokus på miljön. Han svarar själv genom att göra upp en lista på eventuella inslag. För att en text ska kallas "environmental", menar Buell, så måste miljön utgöra mer än en ram, det mänskliga intresset ska vara införstått men inte vara det enda intresset i texten, mänskligt ansvar för miljön ska vara en del av textens etiska oriententering och slutligen bör miljön porträtteras som något pågående till skillnad från något statiskt. Vid närmare titt på två av Taubes mest folkkära sånger, "Änglamark" och "Sjösala vals", blir det tydligt att båda texterna faktiskt kan ses som miljömässiga, även ur ett akademiskt perspektiv. "Änglamark" skrev Evert Taube 1971 som en uppmaning till att rädda Vindelälven från vattenkraftsutbyggnad , och textens tema är just miljöförstöringen. Djur och miljö utgör verkligen något mer än en kuliss för "handlingen", de skulle till och med kunna kallas för huvudpersoner i texten. "Låt örnen flyga, låt rådjuren löpa!" utropar Taube, och ber oss att tänka om. "Låt sista älven som brusar i vår natur, brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur!" Naturen framstår här som en resurs att använda med försiktighet, med ett barns känsla av lekfullhet – inte för att tillgodose krassa vinstintressen.
Också "Sjösala vals" tycks stämma väl in på Buells kriterier. Djur och natur står i och för sig inte i samma självklara fokus som i "Änglamark", för här dansar människan in, personifierad av Rönnerdahl. Ändå verkar gränserna mellan Rönnerdahl och naturen som omger honom flyta samman. Rönnerdahl, sjunger Taube, skuttar ur sin säng och valsar över Sjösala äng. Här omges han av tärnan, ekorren, finken, göken och – ja, du minns nog – alla de där blommorna som redan slagit ut på ängen: gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol. Det intressanta är att det verkar finnas ett samförstånd mellan Rönnerdahl och naturen omkring honom. Rönnerdahl kallar på djuren, som svarar honom med förståelse. Rönnerdahl är en gammal man, fortsätter Taube, men han dansar minsann ändå. Han har sorger och ont om sekiner och ingen kan riktigt förstå hur han får det att gå ihop. Ingen då, alltså, utom tärnan, ekorren, finken och vårens första gök. Vilket tyder på att det finns ett slags simpatico, det vill säga en vänlig inställning, mellan människa och djur. Naturen i "Sjösala vals" gestaltas som en pågående process, fåglar dyker, ekorrar gungar och blommor blommar – tecken på aktiva ekosystem. "Ekocentrism predikar goda egenskaper som vördnad, ödmjukhet, ansvar och omsorg," skriver den brittiske geografen och miljöaktivisten Timothy O'Riordan i sin bok Environmentalism. Och visst handlar "Änglamark" om att behandla vår jord som ett arv, som måste förvaltas på rätt sätt, med vördnad, ödmjukhet, ansvar och omsorg: blommorna ska leva, fåglarna flyga och sjunga, älven ska brusa.
När Rönnerdahl viftar över ängen lycklig som en lärka i bara nattsärk och blomsterkrans verkar han bli ett med naturen, och därmed också gestalta en livsstil som många tycks längta till. Det är ett tillstånd som fungerar som en förlängning av oss själva. Det är trots allt en så välkänd bild. För nog är det så att Rönnerdahl blir ett med naturen när han dansar fram där, är det inte så vi ser honom? Och är det inte det livet vi längtar till i dessa dagar? Att kunna leva med naturen som en förlängning av oss själva? I inledningen till Future Primitive: The New Ecotopias, skriver science fiction författaren Kim Stanley Robinson att världen, den är minsann inte en maskin vi kan använda och byta ut hursomhelst, den är mer än så, den är en förlängning av vår egen kropp. Försöker vi hugga av den, dör vi.
Taubes texter gestaltar alltså ett tillstånd som många av oss vill uppnå. Han ger också svar på hur det ska gå till. Trots att "Sjösala vals" nämner pengabekymmer, så uttrycks ingen egentlig materialistisk avsaknad. På det viset är Taubes sång mer än en pastoral blick tillbaka i tiden, den är också en uppmaning till att tänka enkelt. Den brittiska filosofen Kate Soper talar i boken The Politics and Pleasures of Consuming Differently, om "alternativ hedonism", med detta menar hon att vi bör öppna våra sinnen för njutningen i ett hållbarare leverne. Soper hävdar att ett mer hållbart användande av resurser inte nödvändigtvis behöver innebära nyutveckling, det kan lika gärna betyda ett återgående till enklare tider. Vi måste, skriver hon, välkomna "nya sätt att tänka på vad som utgör nöjen." Istället för att betrakta den nuvarande situationen som en kris, så menar Soper att vi istället kan se på den som en möjlighet, en möjlighet till ett bättre liv. Inte ens självförverkligandet behöver komma på efterkälken, säger Soper. Nya sätt att tänka på vad som utgör nöjen – kanske är det detta som Professor Lawrence Buell syftar på när han talar om begreppet "voluntary simplicity" – "frivillig enkelhet" – ett begrepp han menar har bl.a. Buddha och Gandhi som föregångsgestalter. Frivillig enkelhet förespråkar ett mer hållbart leverne, ett liv där vi konsumerar mindre, och väljer bort en materialistisk livsstil. Buddha, Gandhi och… Rönnerdahl. Taube har gett oss mer än en trevlig visa att nynna på, en fingervisning om njutningen i det lilla. Kanske bör vi helt enkelt följa med Rönnerdahl i dansen ut i naturen bland djuren på väg mot en hållbar, bättre, och – förhoppningsvis – mer njutbar framtid!
Eva Stenskär, litteraturvetare
-
I detta avsnitt förflyttar vi oss till Siksele där berättaren Linda Marklund minns den gemytliga stämningen runt Almas berättelser och med dem hur hela världen kröp in i mormor och morfars stora kök.
Trevlig lyssning!
Denna podcast är producerad av ABF Västerbotten. Besök podcast.abfvasterbotten.se för att hitta alla våra poddar.
