Christina Höglund Podcasts
-
Det grekiska Parthenon är kanske vårt mest kända antika monument. Men varför vet vi ändå så lite om templet - och varför väcker det så starka känslor? Mattias Berg guidar genom en förbryllande historia.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Sigmund Freud jämförde att se Parthenon med att få se Loch Ness-odjuret med egna ögon. Författaren Virginia Woolf skrev att templet kommer att stå kvar även när världen gått under. Och arkitekten Le Corbusier menar att det inte har skapats någonting liknande under någon tidsålder.
Byggnaden högst upp på Akropolis-klippan i Aten har dessutom fått symbolisera demokratin, västerlandet, hela vårt kollektiva minne.
Den står även i centrum av en het konflikt mellan England och Grekland om återlämnande av kulturföremål. Den gäller framför allt vad som kallas Parthenon-frisen, den långsmala utsmyckningen högt upp längs templets väggar som fördes från Aten till British Museum i London för mer än 200 år sedan. Men än i dag står frisen i centrum för debatten om var kulturarv egentligen hör hemma: där de hittades eller där de eventuellt kan förvaras bäst.
Ändå menar till exempel den brittiska antikvetaren Mary Beard att vi vet så oerhört lite om det här templet. Romarnas och grekernas tystnad om den storslagna byggnaden är egendomlig: bara ett enda stycke ur en resehandbok finns bevarad från antiken.
Och över och under alltihop ligger Parthenons gåtor. Om vad byggnaden egentligen var till för - om den verkligen var ett tempel, eller kanske mest en skattkammare för Aten - och hur den byggas så samtidigt intuitivt och matematiskt. Vad den berömda frisen egentligen föreställer. Och vart den gigantiska Athena-statyn inne i templet, 13 meter hög, av guld och elfenben, egentligen tog vägen.
I programmet möter vi författaren och journalisten Alexandra Pascalidou, arkeologen Jenny Wallensten som är direktör för Svenska institutet i Aten och arkitekten Christina von Arbin från Svenska Parthenonkommittén.
Dessutom hör vi uppläsningar ur den brittiska antikvetaren Mary Beards bok om Parthenon i svensk översättning av Margareta Eklöf. Uppläsare är Christina Höglund.
Musiken i programmet är komponerad av den grekiska tonsättaren Eleni Karaindrou.
Mattias Berg
[email protected] -
Lasse Liedegren blev känd som den som fick sin arm avbiten av en krokodil på Skansen. Hans lugn efter olyckan har fascinerat många. För Lasse är en förlorad kroppsdel inte allt.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Lasse Liedegren har inrett en mängd krogar och nöjespalats och trodde aldrig att det var som ”Krokodilmannen” han skulle bli känd.
Han har ändå alltid gillat äventyr och njöt särskilt av att höra de andra ”bröderna” i Traveller’s Club berätta om sina hisnande resor och upptäckter. Men under herrklubbens årliga kräftskiva på Skansenakvariet i Stockholm skedde olyckan.Nu har Lasse Liedegren, 80, påbörjat ett nytt liv.
”Jag är som en baby som måste lära mig allt igen”.
Ändå fortsätter han att jobba som arkitekt, trots att det är svårt att klippa och rita i tunt papper med en arm.Lasse Liedegrens perspektiv på livet har förvånat – och imponerat på - omvärlden. Men för trettio år sedan var han tvungen att välja mellan mörker eller ljus första gången. Nu gör han det igen.
”Jag tror det här kommer att berika mitt liv. Inte reducera det”, säger Lasse Liedegren.Programmet är gjort 2020.
Reporter Christina Höglund.
[email protected] -
Översättaren och författaren Isabella Nilsson, känd som nonsensprinsessan, betraktar i denna essä mänskligheten lite grand från sedan.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Texten är inläst av Sveriges radios Christina Höglund. Essän sändes första gången 2020.
På mänsklighetens tid visste nästan alla vad en alliteration var, men nästan ingen visste att det hette så. Exempel på alliterationer som fanns på mänsklighetens tid var Anonyma Alkoholister och Allt åt alla. Det som gör alliterationer värda att nämna är att de bara fanns på mänsklighetens tid. Här är fler saker som bara ältpå mänsklighetens tid: ananasringar, analblekning, alienation.
På mänsklighetens tid var barn mänsklighetens framtid. Ibland existerade barn också i realtid men det var inte lika omtyckt. Fakta om barn var att de tillverkade en stor del av mänsklighetens leksaker. Detta kallades barnarbete om det skedde på en fabrik och Walldorfpedagogik om det skedde på en lågstadieskola.
På mänsklighetens tid skrattade mänskligheten mindre än förväntat. Troligen eftersom så många människor visade sig lida av clownskräck. Andra saker som fick människor att hålla sig för skratt var: cellförändringar, celluliter och cyanid.
På mänsklighetens tid ansågs vållande till annans död vara ett mycket grovt brott. Men ibland, om vållandet skedde i mycket stor skala och kallades för vapenexport, då var det helt okej.
Eftersom nuet var så flyktigt på mänsklighetens tid var det mesta som hände på mänsklighetens tid en efterhandskonstruktion. Även förhandsspekulationer förekom och byggde då på tidigare efterhandskonstruktioner.
På mänsklighetens tid fanns fantasin. Det bästa med fantasin var att den fick verkligheten att kännas mer möjlig att uthärda. Det sämsta med fantasin var att den fick verkligheten att kännas mer löjlig att uthärda.
På mänsklighetens tid fanns gravitationen. Den funkade bra på äpplen men gjorde livet tungt att bära. Gravitationen kallades också för tyngdlagen eller lagen om alltings jävlighet.
På mänsklighetens tid ville människorna att hoppet skulle tända ett ljus i mörkret. Det var därför framtiden alltid tedde sig så nattsvart på mänsklighetens tid, för att hoppet skulle ha någonting mörkt att lysa i.
På mänsklighetens tid var det vanligt att man bara inbillade sig. Exempel på människor som bara inbillade sig var: hypokondriker, paranoiker, författare. När hypokondriker och paranoiker bara inbillade sig kallades det för inbillningssjuka. När författare bara inbillade sig kallades det för inbillningskraft.
På mänsklighetens tid fanns inte tomten. Särskilt påtagligt blev hans ickeexisterande i jultider. Därför kom tomten att starkt förknippas med julen och människorna kallade honom för jultomten.
På mänsklighetens tid ställde man ofta till det. Ibland ställde man till med kalas, ibland ställde man till med kaos. Skillnaden mellan kalas och kaos var ofta en fråga om inställning. Men man kallade det tillställning.
På mänsklighetens tid skiljde man på liv och litteratur. Såhär i efterhand har forskarna dock inte kunnat upptäcka någon skillnad.
På mänsklighetens tid gick högmod före fall. Efter en människas fall krävdes i regel ett helt annat sorts mod. Detta mod kallades armod.
På mänsklighetens tid fanns naturen. Den var en svuren fiende till kulturen, som den ansågs parasitera på.
På mänsklighetens tid var det coolt att vara oberörd, vill säga: berörd av bokstaven O. I led med detta utvecklades bruket att helt enkelt sätta ett o framför ett ord man ville använda, när man ville låta cool och oberörd. Exempel: väldigt coola ljud kallades för oljud, väldigt coola djur kallades för odjur, väldigt coola lägenheter kallades för sanitära olägenheter o.s.v.
På mänsklighetens tid fanns PR-maskineriet å ena sidan och poesin å andra sidan. PR-maskineriet och poesin var ofta varandras baksidor. När de var på samma sida kallades hopslagningen för propaganda.
På mänsklighetens tid befann sig bokstaven Q oftast på sydligare breddgrader, där den var mycket efterfrågad: Que? Quien? Quel? Quelle?
På mänsklighetens tid tyckte man mycket om att resa. Till exempel runstenar och till Rhodos. När människorna var på resande fot var de antingen på väg hem till det de längtat bort från, eller på väg bort från det de längtat hem till. Summan av dessa transportsträckor kallades ”livets resa”.
På mänsklighetens tid var simultankapacitet en uppskattad egenskap. Simultankapacitet var förmågan att kunna göra två saker samtidigt. Ibland förväntades människor göra två helt inkompatibla saker samtidigt, t.ex. byta stödstrumpor på en hemtjänsttagare på Kaprifolvägen 27 och samtidigt lägga om ett bensår på en annan hemtjänsttagare på Länsmansgatan 5b. Inom företagshälsovården kallades sådana omöjliga uppgifter för ”utmaningar” och åtgärdades i normalfallet med en inspirationsdag där en bokaktuell extremsportare föreläste om mindfulness.
På mänsklighetens tid läkte tiden alla sår. När levnadsår lades till levnadsår uppstod därför en sorts ärrbildning. Denna ärrbildning kallades i folkmun för allmänbildning.
På mänsklighetens tid gick undergångsstämningen oftast över efter en stund. Det var bara sista gången den inte gick över, och även då gick den över till slut.
På mänsklighetens tid fanns verkligheten. Den användes framförallt till att framkalla overklighetskänslor. Fakta om verkligheten var att den hade ett eget folk och överträffade dikten. En liknande grej som också fanns på mänsklighetens tid var ”den bistra verkligheten”, men den var mest till för grävande journalister.
På mänsklighetens tid fanns wellpapp. Det var, well, papp.
På mänsklighetens tid var X symbolen för ett kryss. Ett kryss var en markering som betydde olika saker beroende på var i livet man befann sig. Befann man sig i barndomen sattes krysset på en hemlig karta och markerade förekomsten av en piratskatt. Befann man sig i vuxenlivet sattes krysset i ett självskattningsformulär och markerade då hur nedstämd man känt sig de senaste 14 dagarna. Troligen skulle krysset mitt i ordet ”vuxen” symbolisera just detta mer självcentrerade kryssande i tillvaron.
På mänsklighetens tid fanns ytan. Den fanns för att människorna skulle misstänka att det låg något dolt under den. Ytor som befann sig under andra ytor kallades för djup. När ytan fanns under ytan på en person kallades den ytlighet.
På mänsklighetens tid fanns ett hästdjur som hette zebra. Zebran var i svartvitt och långrandig. Som en tidig Bergmanfilm ungefär.
På mänsklighetens tid bildade många bäckar små en hel å. Det var troligen dessa många bäckar små som bildade ån i ordet ångest.
På mänsklighetens tid var det coolt att säga "Äsch det löser sig". Människor som inte sa "Äsch det löser sig" klassificerades som ältare. De flesta ältare var allältare, men även växtältare förekom. Dessa kallades också för idisslare. Under största delen av mänsklighetens tid var köttältarna ganska sällsynta men deras antal ökade på slutet, när köttskammen bredde ut sig i samhället.
Det som vi idag mest tänker på när vi tänker på mänsklighetens tid är kanske önsketänkandet, som ju var väldigt unikt för denna tid. Mänsklighetens tid lämnade mycket att önska, t.ex:
Krya på dig och lycka till!
Isabella Nilsson, författare och översättareInläst av Christina Höglund på Sveriges radio.
