Episodes

  • Rysk-Japanska kriget är för många idag ett relativt okänt krig, trots att det under sin samtid klassades som en av de mest avgörande konflikterna sedan Napoleontiden. Det var första gången i modern tid som en asiatisk stat lyckades i grunden besegra en europeisk stormakt.

    Japan, som hade genomgått den stora Meiji-restorationen visade nu upp vad de var kapabla till på land och till sjöss och lyckades genom det avgörande slaget vid Tsushima få överhanden. Ryssland, som gick in i konflikten med gott självförtroende, fick sluta fred som ett förnedrat land helt utan flotta och med en inrikes situation på randen till total kollaps.


    I avsnitt 49 av Militärhistoriepodden tar sig idéhistorikern Peter Bennesved och Historikern Martin Hårdstedt sig ann Rysk-japanska kriget.

    Många menar att kriget också förebådade första världskriget. Det var ett av de första industriella krigen, och landkrigföringen runt Port Arthur påminde till stor del om det skyttegravskrig med artilleriunderstöd som senare skulle bli legio under första världskriget. Till havs bedrevs kriget med stora pansarklädda slagskepp, men även nymodigheter som torpedbåtar och undervattensminor introducerades nu. Mest känt är slaget vid Tsushima, japans ”Trafalgar”, där Admiralen Heihachiro Togo förde den japanska flottan till seger med en kombination av överlägsen teknik och skickligt manövrerande.


    Trots att kriget slutade till Japans favör fick japanerna dock lära sig att man kan vinna kriget men förlora freden. Händelserna runt rysk-japanska kriget ledde därmed inte heller till att de stora konflikterna kring japans nyorientering under 1900-talet löstes. Detta problem skulle så småningom ledda fram till händelserna vid Pearl Harbor 35 år senare.


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Fortsättningskriget kom att handla om mer än att återta det Finland förlorat till Sovjetunionen under Vinterkriget 1939-40. Något Storfinland blev det aldrig då Finlands allierade Nazityskland förlorade kriget mot Sovjetunionen. Men Finland lyckades bevara sin självständighet genom att överge Tyskland i exakt rätt ögonblick.


    Vinterkrigets fredsslut i mars 1940 hade lämnat ett djupt sår efter sig i Finland. Stora delar av Karelen hade avträtts och Hangö var ockuperat av sovjettrupper. De politiska förvecklingarna ledde till att Finland i juni 1941 deltog i det tyska anfallet på Sovjetunionen och återstod de områden som förlorats och till och med gick en bit längre öster om den gamla riksgränsen.


    Under två år 1942 och 1943 stod fronten stilla. I juni 1944 kom det sovjetiska motanfallet efter det att det stod klart att Hitlertyskland var på väg att förlora kriget. Det sovjetiska anfallet ledde till ett finskt sammanbrott som kunde bromsas upp först väster om Viborg. Situationen var förtvivlad. Finland lett av Mannerheim lyckades trots allt lösgöra sig ur kriget och den 5 september 1944 inleddes vapenvilan och fredsförhandlingarna sattes igång.


    I detta avsnitt av Militärhistoriepodden följer Martin Hårdstedt och Peter Bennesved upp sitt allra första avsnitt om Vinterkriget 1939-40 från november 2019 med en diskussion om Fortsättningskriget. Finland kom under året efter Vinterkriget och den tuffa marsfreden att alltmera bli indragen i tyskarnas förberedelser för anfallet på Sovjetunionen. Frågan är hur medvetet och varför de ansvariga, inte minst presidenten Ryti och överbefälhavaren Mannerheim, drog in Finland i ett nytt krig. Det gick att hävda att det var en fråga om att återta det som ryssarna utan rätt tagit 1940. Problemet var om det i verkligheten fanns andra bevekelsegrunder och hur ska vi uppfatta Finlands samarbete med Tyskland? Förde Finland ett separatkrig?


    Finland samlande den största militärs styrka som landet någonsin ställt på fötter inför anfallet på Karelska näset och Ladoga Karelen. Under anfallet öster om Viborg inringades en stor mängd ryska soldater i operationer som ledde fram till Finlands största militära seger. Under de fem månader långa erövringskriget stupade 25 000 man – ett pris som de ansvariga uppenbarligen var beredda att betala. De finska styrkorna stannade i december upp innan de nått för nära Leningrad, men ett ganska stor territorium öster om den gamla gränsen 1939 ockuperades intill floden Svir. Här kom fronten att ligga ända fram till sommaren 1944.


    I takt med den tyska arméns motgångar i Sovjet 1942-43 blev det aktuellt för Finland att dra sig ur kriget. Det stod ganska klart för alla inblandade att Tyskland skulle komma att förlora kriget. Det visades sig klokt av Mannerheim att finska trupper inte erövrat Leningrad eller Murmanskbanan.


     I juni 1944 inledde Sovjetarmén en offensiv på Karelska näset och i Ladoga karelen. Målet för den sovjetiska ledningen var att undanröja hotet mot Leningrad innan den slutliga offensiven mot Tyskland. Situationen var mycket svår och de ansvariga i Finland var tvungna att balansera på slak lina för att klara av att rädda Finlands självständighet. Den finska armén stod stundtals inför sin undergång och var helt beroende av militärt stöd med trupper och materiel från Tyskland samtidigt som det var dags att inleda fredsförhandlingar med Moskva. Hur skulle man lösa detta dilemma? Tyskarna krävde lojalitet för att understödja och Sovjet krävde att Finland sa upp samarbetet med Hitlertyskland. De gällde att agera exakt rätt och säga upp bekantskapen med Tyskland i samma stund som den sovjetiska offensiven stoppats upp och Moskva inte krävde en villkorslös kapitulation.


    Vi vet i efterhand att den finska ledningen lyckades bevara Finlands suveränitet. Finland kom med Fortsättningskriget att minst sammanlagt 60 000 i stupade. Kriget skapade mycket stora utmaningar. Inget krigförande land under andra världskriget satte fler soldater i proportion till sin befolkning i vapen än Finland. Hemmafronten slapp visserligen de värsta bombanfallen och kriget fördes med undantag av delar av Karelen och ödemarken i norr inte så mycket på finskt territorium. Frågan är i vilken utsträckning Fortsättningskriget blev ett totalt krig för Finland.


    Den som vill läsa vidare kan med fördel ta sig an relevanta kapitel i Henrik Meinanders Republiken Finland - Igår och i dag (2012). Självklart är Väinö Linnas Okänd soldat relevant även om den är fiktiv. Lättillgänglig om än med några år på nacken kan Allan Sandströms bok ge en överblick Fortsättningskriget: 1941-44 (1991). Det finns dessutom på svenska för den lite mer hårdkokte två delar i trebandsverket Finlands krig (2000) som ger detaljerna. På engelska kan den samförfattade boken The continuation and Lapland Wars 1941-44 (2016) vara en bra översikt.


    Bild: Finska soldater på VT -linjen 1944. "Larm vid VT -linjestationerna."; Sot.virk. Uuno Laukka - https://finna.fi/Record/sa-kuva.sa-kuva-143060?lng=en-gb , Militärmuseum, Wikipedia, Public Domain.

     


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Missing episodes?

    Click here to refresh the feed.

  • Under Oktoberkriget anföll en koalition av arabstater staten Israel den 6 oktober 1973. De arabiska styrkorna var förkrossande numerärt överlägsna med fördelen av överraskningsmomentet. Mirakulöst klarade den israeliska krigsmakten trots stora förluster att på några dygn stabilisera fronten vid Golanhöjderna och på Sinai och ytterligare några dagar senare inleda en motoffensiv.


    Avvärjningsstriderna som utfördes av delar av 7.pansarbrigaden och Barakbrigaden på Golanhöjden tillhör de mest häpnadsväckande som något förband genomfört. På slagfältet möttes några av de då modernaste stridsvagnar: Centurion och T-62. Kriget var på många sätt en spegelbild av kalla kriget och motsättningen mellan de båda supermakterna USA och Sovjet. Runt hörnet lurade en kärnvapen insats.

    I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved an det hårdaste kriget mellan arabstaterna och staten Israel. Den judiska staten stod aldrig så nära sin utplåning.

    Den överdrivna tron på underrättelsetjänstens förmåga att förutspå ett arabiskt anfall visade sig katastrofal. I Israel firades det judiska nyåret och de flesta soldater var hemförlovade. Det skydd som återstod vid Suezkanalen och på Golanhöjden visade sig vara för svagt för att i längden klara att stå emot. Det israeliska flyget hade dessutom inte den överlägsenhet som i tidigare konflikter utan mötte plötsligt effektiva sovjetiska luftvärnsrobotar.


    Oktoberkriget utkämpades inte isolerat mellan arabstaterna och Israel. Tvärtom var kriget en synnerligen tydlig del av kalla kriget. Sovjet stödde arabstaterna med materiel och instruktörer. Utan detta stöd hade aldrig arabstaterna kunnat mäta sig militärt med det USA-stödda Israel.


    Trots att arabstaterna under kriget hade ett tydligt numerärt övertag och större mängd stridsvagnar kom Israel att snabbt vända de första dagarnas katastrof till seger i kriget. Det går inte bara att förklara detta med stöd från USA. Den israeliska krigsmaktens slogs för att rädda nationen. Golda Meir den israeliske premiärminstern uttryckte att Israel slogs för att överleva medan araberna slogs endast för att förgöra israelerna. På så sätt fanns det en stark motivation på israelisk sida. Dessutom var den israeliska krigsmakten välutbildad och hade en mängd officerare och befäl som kunde fatta egna beslut och motivera sina soldater. Ett exempel på det är de israeliska stridsvagnscheferna som ledde striden stående i sina vagnar med öppen taklucka. Förlusterna bland dessa vagnschefer blev därför mycket stora.


    Vill du läsa mer om Oktoberkriget finns det anledning att rekommendera Simon Dunstans bok i svensk översättning Yom Kippor: oktoberkriget 1973 (2007) som även innehåller en särskild del om Centurionstridsvagnen.


    Bild: Israeliskt artilleri slår syriska styrkor nära Valley of Tears under Yom Kippur-kriget / oktoberkriget 1973, Wikipedia,


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Grunden i det antika Greklands militära organisation var hopliten. Hopliten var alltid en man och medborgare i någon stadsstat. Beväpnad med ett längre spjut, en sköld och ett kortare svärd, formerades hopliterna i så kallade falanger.


    Bland de mest kända grekiska stadsstaterna är Aten och Sparta. Tack vare ett rikt och välutvecklat skriftspråk med många överlevda texter, i kombination med en rad nutida arkeologiska fynd så vet vi ganska mycket om hur krigen under dessa århundraden tedde sig.


    I detta avsnitt 46 av Militärhistoriepodden gräver Peter Bennesved och Martin Hårdstedt djupare i dessa antika fenomen. De går igenom såväl stadsstaternas struktur, ekonomiska förutsättningar, såväl som hopliternas utrustning och den krigsmentalitet som rådde. På vägen hanterar vi också kända händelser som slaget vid Marathon, Salamis, Mantinea, och den fatala atenska expeditionen till Sicilien (ett antikt ”Barbarossa”?) under Peloponnesiska krigets höjdpunkt.


    Vi har en klar bild över hur både samhället och krigföringen organiserades, är stadsstaterna i antikens Grekland. Det fanns ett stort antal av dem, utspridda över kust och landområdena runt Egeiska havet.

    Perioden mellan ca 500-300 år före vår tideräkning är också en mycket intressant period vad gäller krigskonstens utveckling. Det som har beskrivits som en av de viktigaste fördelarna med den västerländska krigföringen, disciplinen, har ett tydligt ursprung i de grekiska stadsstaternas sätt att kriga.


    Grunden i det antika Greklands militära organisation var hopliten. Hopliten var alltid en man och medborgare i någon stadsstat. Beväpnad med ett längre spjut, en sköld och ett kortare svärd, formerades hopliterna i så kallade falanger.


    Falangen var en kompakt fyrkantsformation i flera led med fördelen att de tillsammans med sina kamrater bildade en sköldmur med en svärm av utstickande spjutspetsar. Exakt hur falangstrider gick till vet vi inte, men klart är att grekerna uppvisar en enastående disciplin och taktiskt tänkande som fick stora konsekvenser för dem själva och omvärlden. Deras förmåga att hålla ihop sina trupper och slås till siste man ledde till en rad häpnadsväckande segrar mot bland annat det enorma Persiska imperiet, men det ledde också till svårigheter när greker möte greker i strid. Hur skulle man ta krigskonsten vidare när falang mötte falang, och hur skulle framgångarna till land omsättas till framgångar till havs?


    Bild: Chigi-vas med hopiliter som håller sköldar och svärd. Wikipedia, Public Domain.


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Vid 1800-talets mitt förändrades fokus för många västerländska stater. Napoleonkrigen var över och en relativ fred rådde i Europa. För Storbritannien och för USA var dock förutsättningarna väldigt annorlunda från tidigare. USA var sedan slutet på 1700-talet en självständig stat och hade under 1800-talets början expanderat västerut och snart lagt under sig hela den nordamerikanska kontinenten. Storbritannien hade som en konsekvens av Napoleonkrigen klivit fram som den dominerande sjömakten och i processen tagit besittning av ett antal viktiga sydostasiatiska kolonier.


    För att vidare expandera och för att konsolidera denna nya situation hamnade nu Kina och Japan i blickfånget. Britterna ville utöka importen av kinesiska varor, och USA ville från sin västkust etablera förbindelser med både Kina och Japan för att själva utmana den brittiska handelshegemonin. Valfisket runt japanska sjön var ytterligare en faktor. Problemet var bara att både Kina och Japan, som sedan urminnes tider fört sin egen agenda och agerat under helt andra geopolitiska förutsättningar, var helt ointresserade av att utveckla samarbete med de stora imperierna. Storbritannien, USA, Ryssland och Frankrike blev visade dörren, och hänvisades till ett fåtal hamnar med begränsat utbud. I längden skulle det visa sig ödesdigert.


    Dessa förutsättningar, å ena sidan västerländska imperiesträvanden, å andra sidan kinesisk och japansk isolationism är grunden för de två konflikter som detta avsnitt av Militärhistoriepodden handlar om.

    I slutändan skulle västerländsk teknologi i kombination med skrupelfri smuggling, handelskrig, utpressning och direkta militära aktioner, visa att västerländska imperier var fullkomligt överlägsna. Både Kina och Japan fick se sig själva förnedrade inför brittisk och amerikansk list och vapenskrammel. I kinas fall skulle högmodet kosta dem stor blodspillan, och för japans del blev konsekvensen förnedrande intrång och inhemskt politiskt tumult.


    Kina och Japan är dock två helt olika typer av stater, och skulle hantera mötet med de västerländska imperierna på olika sätt. Emedan den ena kollapsade under trycket, skulle den andra vända ut och in på sig själv för att själv snart kliva fram som en betydande militärstat med imperiedrömmar. För händelserna under 1900-talet blev dessa utvecklingslinjer, med rötter i europeiska kolonialsträvanden, helt avgörande.

    Bild: Det 98:e fotregimentet vid attacken mot Chin-Kiang-Foo (Zhenjiang), den 21 juli 1842, som påverkade Manchu-regeringens nederlag. Akvarell av militärillustratören Richard Simkin (1840–1926). Wikipedia, public domain.


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Den ryska ockupationen av Finland 1713-21 kallas för Stora ofreden. Namnet är passande eftersom civilbefolkningen på olika sätt fick utstå mycket stora umbäranden – särskilt under åren 1713-14.

    Stora delar av Österbotten föröddes som en del av en militär strategi att hindra den svenska armén från att kunna hitta förnödenheter och operera mot den ryska ockupationsmakten. I de våldsamheter som de ryska soldaterna utförde ingick våldtäkter, tortyr, kidnappning och mord. Tiotusentals människor lämnade dessutom sina hem på flykt undan ryssarna. Åland tömdes i stort sätt helt på sin befolkning.

    I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om en av de mer våldsamma perioderna i Finlands och Sveriges historia.


    Stora nordiska kriget pågick och den ryska tsaren Peter den store var efter det svenska nederlaget vid Poltava 1709 fast besluten att slutligen knäcka det svenska väldet i Östersjön. Problemet var att ett anfall för att ta Stockholm och tvinga Sverige på knä måste ske via södra Finland.


    I Östersjön härskade den svenska örlogsflottan. Efter ett misslyckat försök 1712 satte ryssarna in sin nybyggda och nyutbildade galärflotta längs den finska kusten. 1713-14 erövrades Finland och avgörande strider utkämpades vid Storkyro i februari 1714 och vid Hangö udde på sommaren samma år. En mångårig ockupation inleddes som fick stora konsekvenser för civilbefolkningen fram till freden 1721 i Nystad som avslutade den långa krigsperioden.


    Det svenska riket var i detta skede av Stora nordiska kriget oförmöget att försvara Finland med mer trupper än de som redan fanns inom riksdelen. Det föranleder frågan om det svenska riket övergav Finland. Faktum är att det aldrig kom särskilt stort stöd från de styrande i Stockholm som hade ansvaret under kungen Karl XIIs frånvaro i Turkiet.

    Kopplade till plundringen och skövlingen var underhållsproblemen och krigföringens villkor i fattiga och glest befolkade områdena i Finland. Vägsystemet var för dåligt för att kunna erbjuda transportleder och tillgången på mat knapp. Ryssarna tvingades att föra in stora mängder förnödenheter till Finland för att kunna hålla sin mer än 20 000 man starka ockupationsarmé vid liv. Stora delar av den spannmål som fördes till Finland kom sjövägen och transporterades längs kusten till den framryckande ryska armén.


    Den hittills bästa boken om Stora ofreden är skriven av den finske historikern Christer Kuvaja När Finland stod i brand. Rysshärjningarna 1713-1721 (2020). I den hittar man allt man behöver veta om denna dramatiska period. Även Göran Erikssons bok Slaget vid Rilax 1714 är lättillgänglig.

    Bild: En kosack i tjänst av Józef Brandt, wikipedia, public domain.

     


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Hitlertysklands fälttåg i öster inleddes den 22 juni 1941. Längs en front med gigantiska dimensioner anföll en miljonarmé starkare än något som någonsin dragit i fält.


    Ledda av fyra pansargrupper skulle bolsjevismen besegras och Tyskland skaffa sig livsrum i öster. Det gick inte helt som den tyska krigsledningen och Hitler hade tänkt sig. Tyskarna förintade i stort sätt den sovjetiska armén i de västra delarna av Sovjetunionen. Trots detta tappade offensiven fart och stannade upp i början på december framför Moskva och Leningrad. Frågan varför har varit föremål för eftervärlden ända sedan dess – så också för detta avsnitt av Militärhistoriepodden.


    I avsnitt 43 av Militärhistoriepodden genomför Martin Hårdstedt och Peter Bennesved ett nästan terapeutiskt samtal. Barbarossa är ett ämne som delvis är svårt att närma sig eftersom det innehåller så mycket och har så många brutala och nästintill bisarra inslag. Mytbildningarna och romantiseringarna har varit många. Barbarossa skapar ångest hos många inte bara Militärhistoriepoddens programledare.


    Förknippat med Barbarossa är inte bara de operativa och strategiska frågorna. Kriget som inleddes i juni 1941 var lika mycket en fråga om ideologi och förintelse. I kölvattnet på de framgångsrika tyska arméerna kom våldet, övergreppen, massakrerna av civilbefolkningen i de erövrade områdena. Motivet var att skapa livsrum – Lebensraum – för den överlägsna tyska rasen och hämta behövliga förnödenheter och råvaror till Tyskland. Bolsjevismen skulle utrotas och landen i öster skulle omvandlas för att föda den tyska befolkningen.


    Frågan är slutligen varför tyskarna misslyckades att ta Moskva och Leningrad. Många faktorer har lyfts fram som vädret – den ryska leran i oktober, kölden i november och december – och felaktiga beslut av den tyska krigsledningen. Men var det verkligen det avgjorde? Sovjet hade enorma mänskliga resurser. Nya förband sattes upp och kastades in i striderna framför Moskva i november. Industri plockades ner och räddades österut. Vilket annat land som helst hade gett upp inför de massiva förlusterna under krigets första månader. Men inte den kommunistiska diktaturens Sovjet. Det var det som avgjorde.


    Mycket är skrivet om Barbarossa. En innehållsrik och väl illustrerad bok på svenska är Christer Bergströms Operation Barbarossa – världshistoriens största fälttåg (2016). Denna kan kompletteras med till exempel David M. Glantz Barbarossa: Hitler´s invasion of Russia 1941 (2001) och Johan Erickson Stalin´s war with Hitler Vol 1: The road to Stalingrad (1999).


    Bild omslag: Tyska trupper vid Sovjetunionens gräns den 22 juni 1941

    Bild:Tyska trupper strider med sovjetiska försvarare i staden Kharkov den 25 oktober 1941.


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Efter lunch den 21 oktober 1805 bröt den brittiska flottan in i den fransk-spanska flottans linje utanför Kap Trafalgar. I spetsen för anfallet seglade det stora linjeskeppet HMS Victory med amiralen Nelson ombord. Det som sedan utspelade sig är ett stycke klassisk sjökrigshistoria.


    Krigets till sjöss under Napoleonkrigen avgjordes till brittisk fördel i och med Nelsons förkrossande seger över den fransk-spanska flottan vid Trafalgar. Hotet om en fransk invasion av de brittiska öarna var därmed undanröjt. Historien om slaget vid Trafalgar blir inte sämre av att hjälten själv Nelson stupade och fördes hem i en tunna med brandy.

    I avsnitt 42 av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sig ann ett av sjöhistoriens mest berömda och betydelsefulla slag. Slaget utgör slutpunkten på de stora seglande linjeskeppens epok. Under 1800-talet skulle teknikutvecklingen så småningom göra dessa artilleriplattformar i ek obsoleta.


    Britterna inledde med från 1805 en mer än hundra år lång dominans på de sju haven. Napoleon behärskade visserligen ännu ett årtionde kontinenten, men britterna lade grunden till ett världsomspännande kolonialimperium.


    Nelson var på många sätt en innovatör när det gällde sjökrigstaktik – även om han byggde vidare på förändringar som satts igång av andra. Han valde att bryta mönster och förlita sig på den brittiska flottans avgjorda kvalitativa övertag över sina motståndare. Inte minst hade de brittiska fartygen ett effektivare artilleri med mer välövade besättningar. Till det kan läggas en överlägsen förmåga att segla i formation och samordna attackerna på en motståndare som dessutom många gånger uppträdde passivt.


    Mycket har skrivits om Trafalgar och Nelson för att inte tala om Napoleonkrigen. Ur den digra högen av litteratur går det ändå att föreslå Alan Schoms bok Trafalgar. Countdown to battle 1803-1805 (1990) och Roger Knights The Pursuit of Victory. The Life and Achievement of Horatio Nelson (2006). Lite kortare med bra skisser i Ospreys serie Angus Konstans Horatio Nelson. Leadership, Strategy, Conflict (2011) och Gregory Fremont-Barnes Trafalgar 1805 (2005).


    Bild: Slaget vid Trafalgar av J. M. W. Turner kombinerar flera händelser vid slaget i en tavla.

     


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Den franska revolutionen gjorde medborgaren till ett politiskt subjekt. Och den nya krigföringen med massarméer på flera hundra tusen man krävde medborgarens samtycke för krigets sak på ett sätt som tidigare aldrig förekommit. Det var utifrån detta krav på samtycke som pacifismen växte fram.


    Under alla tider har det funnits människor som bekänt sig till någon form av icke-vålds princip av moraliska skäl. Ibland kallas denna hållning för ”anti-war” eller ”non-violence”. Inte sällan grundas dessa uppfattningar i religiösa eller moraliska och filosofiska argument, och det finns gott om exempel på tänkare från alla tider som försökt ta avstånd från alla former av krig. Bland de äldsta, och kanske mest kända finns personer som Siddartha Gautama och Jesus från Nasaret.


    I avsnitt 42 av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om ”Pacifism” och vi frågar oss: Vad är egentligen den politiska pacifismen, och vilken roll har den spelat för militärhistorien

    ?

    Till skillnad från den mer personligt orienterade livsåskådningen är Icke-våld som politisk rörelse ett ganska nytt fenomen. De första sammanslutningarna för fred växer fram i London, Paris och USA under åren efter Napoleonkrigen och är således inte äldre än 200 år. Ett krigstrött Europa försökte då resa sig ur askan, samtidigt som upplysningsmän framhävde samhällsvetenskapliga skäl till varför freden, diplomatin och multi-lateralt samarbete var så mycket bättre än krig för att driva samhället framåt.


    Samtidigt hade den franska revolutionen gjort medborgaren till ett politiskt subjekt på ett helt nytt sätt under den här perioden. Den nya krigföringen med massarméer på flera hundra tusen man krävde medborgarens samtycke för krigets sak på ett sätt som tidigare aldrig förekommit. Men detta hade ju också en baksida. Om kriget hänger på medborgarens medverkan och samtycke, vad händer om han eller hon inte längre vill?


    Det var ur denna politiska möjlighet som den politiska pacifismen föddes. Så småningom växte ambitionerna till en politisk källa som skulle bland annat leda till nedrustningstraktat, internationella domstolar, men även hjälpa till att ge rösträtt för kvinnor under ett känsligt skede för demokratin. Ordet ”pacifism” myntas för första gången strax efter sekelskiftet, och begreppet kan delvis ses som en spegling av den allmänna militarisering som också skedde samtidigt. Trots detta måste man också fundera på hur lyckad den politiska pacifismen blev. Fick den några konsekvenser i det långa loppet? Och på vilket sätt lever den kvar idag?

    Bild: Skulpturen "Ickevåld" av Carl Fredrik Reuterswärd, Wikipedia, Creative Commons


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Karl X:s vandring över Stora och Lilla Bält vintern 1658 är en av de mest mytomspunna händelserna i svensk historia. Kungens hela armé hängde i vågskålen. Den framgångsrika marschen genom Jylland och kapitulationen av fästningen i Fredriksodde under 1657 riskerade att gå fullständigt om intet om marschen misslyckades. Men om isen höll, ja då låg Köpenhamn och Själland öppet.

    Den danska kungen Fredrik III förhandlingsposition i ett sådant läge skulle bli förödande dåligt. Vintern var ju kallare än vanligt, med vädret var nyckfullt. Skulle isen hålla?


    I avsnitt 40 av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved Karl X:s danska krig. Hur ska man egentligen se på Karl X:s danska krig? Var han en maktfullkomlig imperialist, eller var han en tidig skandinavist? Och varför är vi så måna om att diskutera framgången 1658 och tåget över bält, när allt höll på att gå om intet bara året efter? Man kan också fråga sig om inte myten om tåget över bält har lett till en överskattning av de svenska och danska kungarnas roller i sammanhanget. Kanske var det egentligen de europeiska stormakterna som hade sista ordet i Fredrik III och Karl X avgörande fejd.


    Episoden har varit ett återkommande tema bland historiker, och många har diskuterat Karl X strategi och vägval, de risker han tog, och på vilka grunder han fattade sina beslut. Vansinnigt nog lyckades hela operationen utan några avgörande förluster, och väl framme i Själland kunde kungen signera ett förödande fredstraktat för dansk del, den så kallade freden i Roskilde. Skåne, Blekinge och Halland blev nu svenskt och skulle förbli det för ”evinnerlig tid”. Aldrig hade Sverige varit större och starkare än nu.


    Samtidigt går det inte att rygga för det romantiska draget i berättelsen om händelserna 1658. De praktiska omständigheterna i sig, men även skildringarna i efterhand öppnar för frågor om svensk stormaktspolitik i Norden och gentemot de nya landskapen.


    Bild: Karl X Gustaf (1622-1660) efter slaget vid Iversnaes av Johann Filip Lemke, public domain, wikipedia.


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • En av andra världskrigets mer dramatiska händelser var den brittiska jakten på det tyska slagskeppet Bismarck i maj 1941. Det tyska slagskeppet inledde en utbrytning på Atlanten den 19 maj och sänktes endast åtta dagar senare den 27 maj efter anfall från ett stort antal brittiska fartyg och marinflygplan. Under den korta operationen hann det tyska slagskeppet i en kort strid sänka brittiska flottans stora stolthet slagkryssaren HMS Hood i Danmarksundet.


    I avsnitt 39 av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved den dramatiska historien om sänkningen av ett av det största och mest fulländade slagskepp som byggts och satts i operativ tjänst. Men berättelsen är inte bara dramatisk utan hela händelsen ställer en rad frågor till eftervärlden. Vad var syftet med att till synes kasta bort ett så dyrt och stort fartyg i något som kan uppfattas som en självmordsattack? Vilken roll hade Bismarck och de tunga ytfartygen i andra världskrigets kamp om herraväldet över Atlanten? Och vem sänkte egentligen Bismarck – britterna eller den tyska besättningen?


    Historien om Bismarcks sänkning är inte bara dramatiska utan genom att följa operationen och tankarna bakom Bismarcks utbrytning på Atlanten får vi inblickar i det strategiska spelet om Atlanten och försörjningen av den brittiska krigsinsatsen. De tyska slagskeppen hade inte som främsta syfte att utmana den brittiska flottan. För att kunna göra det krävdes större resurser. Istället kom de stora tunga tyska fartygen att användas för att bekämpa de allierades konvojer på Atlanten och tillsammans med ubåtarna strypa den brittiska försörjningen.


    Den som vill veta mer om sänkningen av Bismarck kan läsa Burkard von Müllenheim-Rechbergs skildring Slagskeppet Bismarck (1983). Han deltog ombord på Bismarck och överlevde som artilleriofficer sänkningen. Endast 115 av mer än 2 200 besättningsmän överlevde. Ett annat boktips i den stor flora av litteratur om händelsen är Michael Tamelander och Niclas Zennertegs bok Bismarck kampen om Atlanten (2004).

     

    Bild: Överlevande från slagskeppet Bismarck plockas upp till HMS Dorsetshire den 27 maj

     


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Dansk-tyska kriget år 1864 eller andra slesvigska kriget blev på många sätt en katastrof för den danska nationen. Kriget reducerade Danmark ytterligare och slet bort de tyska hertigdömena som var ekonomiskt rika och befolkningstäta.

     

    Danmark hade sedan mitten av 1600-talet succesivt tappat landområde efter landområde. Efter 1814 var Danmark ett ”lilleputt”-imperium bestående av de atlantiska öarna (bland annat Island), de danska öarna och tre hertigdömen i söder.

     

    I nationalismens tidevarv skapade tanken på en tysk nation problem i hertigdömen som hade en i huvudsak tyskspråkig befolkning. Ett krig hade redan utkämpats 1848-51 då Slesvig och Holstein hade gjort uppror för att vinna självständighet från den danska kronan. Då hade den danska armén segrat och Danmark hade fått stöd av bland annat Sverige. År 1864 blossade motsättningarna upp igen, men denna gång ställdes Danmark ensamt mot upprorsarmén stödd av Preussen och Österrike. Det kunde bara gå på ett sätt.

     

    I avsnitt 38 av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om det kanske största traumat i danska historia – nederlaget år 1864. Hur kunde det gå så illa? Varför utmanade Danmark de tyska staterna istället för att hitta en politisk kompromiss med sina hertigdömen?

     

    Den danska krigsmakten gick i krig 1864 med en stark tro på sig själv. Kriget skulle visa sig att det danska självförtroendet var total missbedömning. Armén tvingades omgående utrymma försvarsverken vid Daneviken i Slesvig. En försvarslinje som uppfattades som ointaglig. På detta bakslag följde den hopplösa striden vid Dybbølns skansar som den 18 april 1864 avslutades med en blodig preussisk stormning. Den udde som skansarna försvarade var det sista lilla område som danskarna höll av sina hertigdömen. De danska skansarna hade veckorna före stormningen skjutits sönder till grushögar av det moderna bakladdade och räfflande preussiska artilleriet.

     

    Vad räddade danskarna från totalt nederlag och utplåning? I dansk självförståelse skapades en myt kring 1864 som talade om att offret på slagfältet räddade nationen. I verkligheten avgjordes kriget i mindre utsträckning på slagfältet. Det var stormakterna och inte minst britterna som räddade Danmark. Preussarna och österrikarna stoppades och förlusten stannade vid en inkorporering av de tre tyska hertigdömena i det som sex år senare skulle bli det tyska kejsardömet. Kriget 1864 har en större dimension. Det var en viktig del av den tyska enandeprocessen som dirigerades av den tyske rikskanslern Otto von Bismarck och verkställdes av den skicklige generalstabschefen Helmuth von Moltke.

     

    Den som vill läsa om kriget är i huvudsak hänvisad till danskspråkig litteratur. De politiska förvecklingarna reds ut i grunden i Rasmus Glentøjs bok Sønner af de Slagne 1864 (2014). I en lite mindre skrift Den Dansk-tyske krig 1864 (1991) utgiven av Tøjhusmuseet har Johs. Nielsen beskrivit kriget på ett kortfattat och övergripande sätt. De tre största slagen under kriget finns skildrade i Danmark i krig av Hans Christian Bjerg och Ole L. Frantzén.


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Det tog över 90 år att bygga färdigt Karlsborgs fästning, ett av sveriges största fortifikationsprojekt genom historien. Men bara några år efter att den färdigställdes var det dags att lägga ner den. Varför? Svaret kan härledas till förändringar i synen på hur krig ska bedrivas.


    När fästningen äntligen blev klar hade den militära utvecklingen förändrats och den bärande principen bakom fästningen – centralförsvarsdoktrinen – hade blivit förlegad. Idag på militärhistoriepodden är temat försvarsdoktriner och vilken roll de har spelar i militärhistorien.


    Som företeelse kan militära doktriner sägas vara lika gamla som den mänskliga civilisationen självt. Så länge härskare har organiserat arméer för bedriva anfallskrig eller försvara sin egen mark så har det funnits ett behov av att på förhand arbeta enligt fastslagna principer. I doktriners namn har stater tömt sina kassor för att bygga fästningar, murar, experimentella sjöstridskrafter och megalomaniska skyddsrumsprojekt. Ibland har det varit lyckade tilltag men lika ofta har det visat sig vara bortkastade pengar, precis som Karlsborgs fästning.


    Det är dock en öppen fråga vilken roll doktriner egentligen spelar för militärhistorien sett ur ett större historiskt perspektiv. I vissa fall är det oklart vad doktriner är över huvud taget, och om de ens finns? Ytterst handlar det om vad man anser styr den militära utvecklingen. Är de inte bara ett sätt att sätta en etikett på de rådande strukturella förutsättningarna? Detta är några av de frågor som Peter Bennesved och Martin Hårdstedt tar sig an i dagens avsnitt.


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • De kristna korstågen till det heliga landet under det elfte århundradet var en helt ny typ av krigföring med religiösa förtecken som inte tidigare existerat i Europa. De kristna korstågen är en av de mest mytomspunna tilldragelserna under medeltiden, och dess historia lockar fortfarande historiker, författare och filmmakare. Det är inte svårt att förstå varför.

    Historien om korstågen börjar i ett splittrat Europa som under århundraden slitits isär av interna strider. Många historiker har fäst stor vikt vid hungersnöd och epidemier som härjade i Europa under decennierna innan det första korståget år 1095.


    I avsnitt 36 av Militärhistoriepodden gräver Peter Bennesved och Martin Hårdstedt allt djupare i korstågens tidiga historia och frågar sig hur och varför de kom till, dramatiken under färden mot Jerusalem, men också vad det var som gjorde korsriddarna så framgångsrika?


    Under medeltiden bredde fattigdom ut sig och skapade en underklass med människor som såg en möjlighet till ett nytt liv i det heliga landet. Samtidigt såg unga adelsmän utan arvsrätt en möjlighet att bli furstar över guds rike på jorden. Påven Urban II, korstågens ”förste rörare”, såg från sitt håll möjligheten att ena europa och stärka kristenhetens världsliga makt på bekostnad av ett splittrat mellanöstern.

    I augusti 1096 gick den första officiella expeditionen mot österlandet. Exakt hur många som gick ner är omöjligt att säga, men tillsammans med icke stridande civila bör det ha handlat om runt 100 000 människor, varav ca en tiondel var regelrätta riddare. Det skulle ta fyra år innan massan nådde Jerusalem i juni 1099.


    På vägen dit utspelade sig svåra strider och belägringar i Nicea och framförallt Antioch. Riddarna med sitt tunga kavaleri svepte genom de muslimska härerna mycket framgångsrikt i detta initiala skede. Men det handlade inte bara om teknisk överlägsenhet. Det handlade också om två helt olika kulturer, två helt olika sätt att strida. Först när muslimerna lärt sig hantera det västerländska taktikerna skulle korsriddarnas krigslycka vända.


    För vidare läsning rekommenderar vi Thomas Asbridges böcker The Crusades: the war for the Holy Land (2010) och The first crusade: a new history (2005). Andrew Wheatcrofts De otrogna (2014), kan också ge spännande perspektiv på den längre konflikten mellan kristendomen och islam under medeltiden fram till idag.


    Lyssna också på Nordiska korståg för tro och plundring samt De mytiska finska korstågen eller hur Finland blev Sverige.


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Någon gång mellan klockan fem och halv sex på eftermiddagen den 26 juni 1876 mötte 210 soldater ur US 7th Cavalry sitt öde på höjderna ovanför Little Big Horn River i nordöstra Montana. Ledda av sin legendariske chef generalen Custer stupade kavalleristerna i en strid mot en överlägsen mängd Cheyenne- och Sioux-krigare. Ytterligare 40 kavallerister stupade denna dag inför övermakten. Halva kavalleriregementet dog.


    I avsnitt 35 av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved upp det mytomspunna slaget vid Little Big Horn eller som det också kallas Custer´s last stand eller slaget vid Greasy Grass. Som vanligt är det inte bara själva striden som avhandlas i avsnittet. Utgångspunkten är att lyfta fram en dramatisk och på många sätt tragiska del av den amerikanska historia som handlar om hur urbefolkningen och inte minst Siouxstammarna tvingades bort från sina jaktmarker.


    Pressade av den vita befolkningens expansion västerut drevs Siouxstammarna in i ohållbar situation. Områden som garanterats invaderades av vita nybyggare gång på gång. 1868 fredades ett stort område i dagens South Dakota oh Wyoming, men bara inom några år kom nybyggare när det hade upptäckts guld i området kring Black Hills.

    Ledda av sin karismatiske ledare Sitting Bull och krigare som Crazy Horse valde allt större grupper av framför allt Sioux och Cheyenne att leva nomadliv i området kring Big Horn Mountains. För att tvinga dessa grupper att återvända till reservaten sände amerikanska regeringen ut trupper. I juni nådde Custers kavalleriregemente fram till ett stort läger vid Little Big Horn river och han beslöt sig övermodigt för att anfalla direkt utan ytterligare understöd. Anfallet slutade i en katastrof. Men varför gick det så illa?


    Striden vid Little Big Horn är ändå att betrakta som en väldigt liten del i ett större drama. I avsnittet diskuterar vi Siouxstammarnas krigföring och hur vi ska se på deras krigarkultur. Var den idylliskt eller våldsam? Och hur ska vi uppfatta den vita kolonisationen av Västern? I avsnittet ventilerar vi en del svåra moraliska frågor.


    Vill du läsa mer finns åtminstone två böcker att vända sig till. Grundläggande är Peter Panzeris Little Big Horn 1876 (1995) i Ospreys kampanjserie. En annan bok är Robert Marshall Utley The last days of Sioux Nation (1994). Utley har skrivit flera intressanta böcker om frågor som rör den amerikanska expansionen västerut och konfrontationen mellan vita och ursprungsbefolkningen.


    Bild: Custers sista strid av Edgar Samuel Paxson (1852–1919) - Whitney Gallery of Western Art


    Lyssna också på Samurajens unika historiska krigarkultur


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Kriget lagar är något av det märkligaste som människan har uppfunnit. Krigets lagar är ett regelverk för hur vi dödar varandra i krig. I krigslagarna regleras sådant som hur krigsfångar ska hanteras, hur mycket våld som får användas, och vilka vapen som är tillåtna. Ett tecken på civilisatorisk mognad kanske någon tänker, men trots att organisationer som Förenta Nationerna (FN), internationella domstolen i Haag och överenskomna konventioner är moderna fenomen, är historien om krigets lagar en antik företeelse.

    I avsnitt 34 av Militärhistoriepodden gräver Martin Hårdstedt och Peter Bennesved djupare i krigets lagar. När ratificerades egentligen den första krigslagen? Vad innehåller egentligen sådana lagar, och hur kom de till?


    Historien löper från de antika stoikernas tankar om relationen mellan naturrätten och människan, in i medeltiden och föreställningar om vad som är ett rättfärdigt krig ur kristen synpunkt, och vidare in i den förmoderna eran och den holländske juristen Hugo Grotius roll i skapandet av en slags frivillig internationell kodex. Vi diskuterar samtida händelsers inverkan, såsom trettiåriga kriget, men även franska revolutionen och den efterföljande ”Europeiska konserten”, men även synen på krigets uppgift och mål generellt.


    Mot 1800-talets mitt får internationell lag ny aktualitet i samband med amerikanska inbördeskriget. År 1863 nedtecknar Francis Lieber (1798-1872), en tyskfödd professor i statsvetenskap och historia verksam i USA, den så kallade Lieberkoden som så småningom skulle ligga till grund för de konventioner som är verksamma än idag.


    Historien om krigslagarna är snåriga och deras funktion och nytta är inte alltid entydiga. I slutändan kan man också fråga huruvida de har spelat någon roll i det stora hela. Vad fyller de egentligen för funktion i vårt moderna samhälle?


    Lyssna också på Soldaternas försörjning satte ramarna för krig och politik och Upplevelser av krig – att döda eller dödas.


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Luftlandssättningen på Kreta inleddes den 20 maj år 1941 av den tyska krigsmakten - den dittills största luftlandsättningen. Operation Merkurius var i full gång.


    Över ön hoppade hundratals fallskärmsjägare och i glidflygplan seglade ännu fler ner mot de brittiska, nyazeeländska och grekiska försvararna. Det tyska flyget dominerade luften. Några dagar senare följdes detta upp med landsättningar sjövägen.


     I avsnitt 33 av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om en av de mer spektakulära operationerna under andra världskriget. Att genomföra operationen var ingen självklarhet utan föregicks av en hel del diskussioner inom den tyska ledningen. De tyska förberedelserna inför det förestående anfallet på Sovjet var i full gång och tog alla resurser. Varför satsade tyskarna ändå på denna operation? Var det Görings projekt? Ville han uppväga det tyska flygvapnets misslyckande i slaget om Storbritannien?


    Luftlandsättningen på Kreta var ett vågspel som inledningsvis blev en blodig upplevelse för de tyska fallskärmsjägarna som föll i svår terräng eller rakt på försvararna. Först efter några dygn kunde tyskarna få ordentligt fäste på ön. Norr om Kreta utkämpades samtidigt strider till havs då brittiska sjöstridskrafter blockade de tyska landstigningsföretagen. Vad var det avgjorde kampen om Kreta och ledde till den slutliga brittiska evakueringen? Tysk förmåga eller brittiska tillkortakommanden? Vilka slutliga konsekvenser fick den tyska erövringen av Kreta för andra världskrigets förlopp och användandet av luftlandsättningsstyrkor? Detta och mycket annat tas upp i podden.


    Vill man läsa mer om luftlandsättningen på Kreta finns Antony Beevors bok Kreta: erövring och motstånd. För den som vill läsa lite mindre är Peter D. Antills Crete 1941: Germany´s lightning airborne assault i Ospreys militärhistoriska serie att rekommendera (finns även i en version på svenska). Titta även på boktipsen för poddavsnittet om erövringen av Balkan 1941 – händelserna hänger ihop.

     

    Bild: Luftlandssättningen på Kreta. Tyska fallskärmsjägare landar på Kreta från transportflygplan Junker 52 den 20 maj 1941. Wikipedia, Public Domain.


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • I april år 1792 inleddes de så kallade revolutionskrigen i Europa. Det revolutionära Frankrike utmanade monarkierna i en kraftmätning som inleddes mer eller mindre katastrofalt för de franska arméerna. Hösten 1792 hotade en preussisk-österrikisk armé att tränga fram ända till Paris. Revolutionen hade då sannolikt varit över. Men det blev inte så.


    Vid Valmy den 20 september stoppades den preussiska armén av den franska revolutionsarmén. Den sedermera välkände tyske poeten Goethe fanns med och summerade det inträffade för en grupp preussiska officerare som samlades omkring honom i mörkret och regnet efter slaget: ”Från och med i dag börjar en ny epok i världens historia och ni kommer att kunna säga att ni var där”.


    I avsnitt 32 av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved ett av världshistoriens kanske mest betydelsefulla slag. Eller var det verkligen så betydelsefullt? Vad menar Goethe med att en ny epok inleddes i historien? Slagets del i ett större sammanhang ger anledning att diskutera vad franska revolutionen fick för utrikespolitiska konsekvenser. Att sprida revolutionen var ett mål för det revolutionära Frankrike – men fanns det fler skäl att starta krig mot hela Europas monarkier?


    På höjderna vid Valmy stod en fransk armé som var en blandning av gårdagen och morgondagen. Den rojalistiska franska armén utgjorde stommen kompletterad med frivilliga och utskrivna för att försvara revolutionen. Det franska artilleriet som räddade dagen för fransmännen var det gamla kungliga artilleriet, medan infanteriet som stod kvar och inte flydde trots den hotande preussiska uppmarschen var till hälften ett resultat av revolutionens massutskrivningar. Generalen Kellermans stridsrop ”Vive la nation” innebar en tydlig markering av att nya tider hade kommit.


    De nya förhållandena för krigföringen som kom i och med franska revolutionen skulle på sikt förändra både uppträdandet på slagfältet och fälttågens logistik och strategi. Republiken skulle de kommande åren efter Valmy resa sig och faktiskt flytta krigföringen till det tyska området och norra Italien. Den revolutionära krigföringen skulle skörda stora framgångar. Med revolutionen kom även nya möjligheter för ambitiösa och äregiriga unga män – en av dessa var Napoleon Bonaparte.


    Det finns mycket skrivet om revolutionskrigen, men en bok på engelska som är väldigt bra är T C W Blannings The French Revolutionary Wars 1787-1802. För den riktigt intresserade kan Paddy Griffiths The Art of War of Revolutionary France 1789-1802 ge nya kunskaper. Vill man ha en lite lättare variant med nordiskt perspektiv kan kanske Martin Hårdstedts Omvälvningarnas tid vara något – åtminstone de första delarna av boken.


    Bild: Slaget vid Valmy, September 20, 1792 av Horace Vernet - The National Gallery


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Bofors 40 mm luftvärnskanon, i Sverige mest känd under modellnamnet m/36 är en av världens mest framgångsrika luftvärnskanoner och sannolikt Karlskogaverkens absolut främsta exportframgång genom tiderna. I stort sett användes den på alla frontavsnitt under andra världskriget, och i efterhand har den tillskrivits en avgörande roll för de allierades slutgiltiga seger.


    Antalet producerade kanoner under andra världskriget närmar sig 60 000 men den slutgiltiga siffran är ännu okänd. I avsnitt 31 av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sig i kast med denna militär-tekniska och historia.


    Boforskanonens framgången låg i dess uthållighet, långa räckvidd. samt höga eld- och projektilhastighet. Upp till 120 skott i minuten kunde avfyras under korta stunder. Kanonen testades för första gången redan 1928 i Sverige, och var ursprungligen beställd av den svenska flottan. Efter ytterligare arbete med designen blev modellen färdig 1931 och kort därefter kom den ut på marknaden. Provkanonen skickades runt i Europa under åren precis före andra världskrigets utbrott och fick stort gensvar i Europa. Från Belgien till Österrike, till Ungern och Polen kördes den och visades upp framgångsrikt. Även de annars mycket konservativa fransmännen var intresserade före krigets utbrott.


    Boforskanonens spridning över världen var dock inte nödvändigtvis Boforsverkens i Karlskogas förtjänst. Dess spridning inom Europa och västvärlden skedde huvudsakligen genom licenstillverkning. Arton olika länder erhöll licenser, varav de mest produktiva av dessa var USA och Storbritannien. Merparten av de kanoner som producerades under andra världskriget producerades där, och ofta efter modifieringar och tekniska tillägg. Detta ställer oss inför ett antal intressanta frågor. I vilken utsträckning kan Boforskanonens segertåg över världen egentligen tillskrivas svensk ingenjörskonst? Var det verkligen den svenska designen som var avgörande för amerikansk massproduktion? I ett vidare perspektiv kan man också fråga sig vilken roll som tekniska innovationer av detta slag egentligen spelar i andra världskrigets händelseförlopp?


    Bild omslag: Bofors 40 mm luftvärnsautomatkanon m/36 i eldställning under fortsättningskriget 1943. Vilho Koivumäki, SA-kuva - Försvarsmaktens bildarkiv. Helsingfors. 2017-12-06


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Kriget om Falklandsöarna mellan Argentina och Storbritannien år 1982 var kriget som aldrig skulle ha utkämpats. Den negativa inrikespolitiska utvecklingen i militärdiktaturens Argentina samverkade med gamla anspråkskrav på Falklandsöarna – eller Malvinerna som de kallas på spanska.

     


    Argentinarna besatte ögruppen med militär. Storbritannien under Margaret Thatchers ledning antog utmaningen och sände en expeditionsstyrka för att utkämpa britternas måhända sista kolonialkrig. Men var det värt insatsen?

    Denna fråga och mycket mer diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i avsnitt 30 av Militärhistoriepodden.


    Kriget på Falklandsöarna hade många drag som gör det unikt i flera avseenden. Argentinarnas närhet till krigsområdet gav dem en fördel. Dessutom var Argentina inte helt utan militär kapacitet. Både en relativt stor flotta och ett flygvapen att räkna med. Men att möta en motståndare med britternas kapacitet skulle visa sig vara katastrofalt. Det fanns redan på förhand en nivåskillnad i militär kompetens som argentinarna skulle ha tagit mer på allvar. Men kanske utgick de från att det aldrig skulle bli krig?


    Storbritannien förde krig på andra sidan jordklotet med en expeditionsflotta som i mycket stor utsträckning måste klara sig själv. Logistiskt var insatsen anmärkningsvärd. Uppgiften att hålla den ganska stora argentinska flottan på behörigt avstånd och undvika förluster på grund av det argentinska flygvapnets anfall var svår. Trots teknisk överlägsenhet och utbildning var inte framgången given på förhand. Två brigader skulle landsättas och ta sig an uppgiften att besegra en numerärt större motståndare som både hade haft god tid till förberedelser och som dessutom hade tunga vapen att försvara sina ställningar på höjderna kring Port Stanley. Frågan är vad som egentligen avgjorde kriget?


    Falklandskrigets slutstrider vid Goose Green och väster om Port Stanley blev infanteristrid med många brutala påminnelser om krigets nakna verklighet: att döda eller dödas. När det brittiska yrkesinfanteriet av marinkårssoldater, fallskärmsjägare och gardessoldater bröt in och brutalt rensade de argentinska ställningarna som hölls av i huvudsak illa ledda värnpliktiga kan det verka som att allt var givet på förhand. Men ingenting var självklart. Britterna kämpade med krigets friktioner vad gäller transporter, brist på understöd och vädret. Att numerärt underlägsna anfalla en fiende som har haft lång tid till förberedelser innebär förluster. Britterna förlorade i kriget 255 i döda och 775 skadades. Argentina miste 649 döda och 1 657 skadade.


    Om du vill läsa mer kan vi rekommendera den brittiske journalisten och författaren Max Hastings och Simon Jenkins bok som finns på svenska Slaget om Falklandsöarna. I övrigt återfinns en rad titlar om kriget på engelska som tar upp i stort sätt alla aspekter av konflikten. Martin Middlebrook The Falklands War är en som kan rekommenderas eller Duncan Andersson kortare The Falklands War 1982.


    Bild: Den argentinska kryssaren ARA General Belgrano har svår slagsida efter att ha attackerats av en brittisk ubåt under Falklandskonflikten. Den sjönk senare. WIkipedia.


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.