Edith Södergran Podcasts
-
Finlands folksjäls vagga så kallas ibland det Karelen som gick förlorat i krigen mot Sovjetunionen. Över 400 000 människor tvingades fly från områdena kring Ladoga-sjön, Viborg och Karelska näset för snart 80 år sedan.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Finlands nationalepos Kalevala bygger på visor från Karelen och kulturpersoner såsom Edith Södergran och Akseli Gallen-Kallela vallfärdade till Karelska näset för att uppleva den mångkulturella miljön och de natursköna stränderna.
Stora delar av Karelen tillhör numera Ryssland, men ett nytt kapitel håller på att skrivas med tanke på Finlands stundande NATO-medlemskap. Det tidigare goda gränssamarbetet har somnat in, samtidigt som invasionen av Ukraina har väckt gamla minnen till liv hos de vars familjer en gång flydde Karelen.
Ett program av Julia Wiræus
Producent: Tiina Laitila Kälvemark
[email protected]Slutmix: Emilia Martin
Programmet producerades av Sveriges Radio Finska år 2022.
Medverkande:
Johanna Holmström, författare
Rainer Knapas, kulturhistoriker
Jyrki Ijäs, föreningsaktivist, ordförande för sockenföreningen Hiitola i Karelska Förbundet
Marika Tandefelt, språkvetare med rötter i Viborg
Lars-Einar Floman, chefredaktör för Wiborgs Nyheter, född i Viborg
Pentti Palomäki, antikvarie i Villmanstrand, specialiserad på karelsk litteratur
-
Hur ser en hand ut för någon som är van vid att betrakta händer ur alla olika synvinklar? Hör handkirurgen Hanna Frosts vindlande essä.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 1/6 2020.
När man läser till läkare lär man sig handens plats är nedom armbågsbenet och strålbenet. Att handen är en förlängning av hjärnan och har en stor och viktig plats i känselbarken. Men vad man lär sig efter läkarutbildningen, är att handen har en egen plats i människans hjärta.
När man ska lyssna på en babys hjärta kupar man handen över dess hjässa för att lugna den. I stetoskopet hörs hur babyns ökade hjärtslag saktar ner. Handen och hjärtat hörsammar varandra, redan under vår första dag. Med barnahänder klamrar vi oss senare fast vid vår systers hår och i vår fars armar. ”Håll mannens hjärta i dina oerfarna barnafingrar”, skriver Edith Södergran. Vid livets slut överlämnar vi våra döda i Guds händer. När Thomas Buddenbrook faller skriver Thomas Mann att: ”Hans händer, i de vita glacéhandskarna, låg utsträckta i en vattenpuss.”
Som handkirurg är det som om blodfläckarna inte går att tvätta bort. Inte handgripligen, för händer exsangvineras före operation. Varv efter varv av gummilinda viras runt armen för att pressa tillbaka blodet mot hjärtat innan blodet stängs av med en manschett på överarmen. Det går inte att se och akta alla små strukturer med kniven om patienten blöder.
Händer är det första jag ser hos en människa, men många konstnärer verkar inte gilla dem. De göms i klädveck och bakom föremål. Det är talande att de mest underbart skildrade händerna är kriminella: Hades händer i Persefones lår i kejsarsalen på Villa Borghese i Rom, skulpterade av Bernini. Stenen är som hud, bara blekare. Nagelplanens rotation är perfekt, ringfingret lite snedare än långfingret. Marmorn återkastar ljuset över sträcksenorna.
Manus på latin betyder hand. Likadant klingar sanskrits manus, som har gett upphov till engelskans man, isländskans manneskja, och vårt människa. Bildliga uttryck där hand står för en hel människa finns i många språk. Kungens hand; min högra hand. Ur latinets hand kommer ord som manuskript och manual.
Tillbaka till Villa Borghese. I salen bredvid står Berninis Daphne. Hon står med händerna förtrollade. Ett bladverk i marmor är inympat på fingerblommorna, så tunt att solen silar genom det. Daphne flyr genom att förvandlas till ett lagerträd. Också vi flyr, bakom närmsta buske, ut i skogen, ner i trädgårdslandet. Vi dras till jord under naglarna, som om vi skulle kunna gräva oss in till kärnan där all längtan upphör och bli helt organiska.
En ung kirurg gör våld på sig själv. Hjärtat bultar, pådrivet av ansamlat adrenalin. Med tiden blir vi lugna och metodiska. Vi smeker fram nerverna med kniven. Genom de kirurgiska lupparna framträder ett underhudslandskap. Fettpärlor glänser i ljuset. Vi lär oss laga det mjuka och det hårda. Till handkirurgen kommer händer som blivit krossade och hackade, skjutna, skurna, sågade och sprängda. Bitna, brända, stansade och smälta.
Gräs och kvistar har jag hämtat ut när jag har opererat. Glas, porslinsskärvor, färg och trä. Kulor som inte är av silver. Spik som fastnat. Tandsten från stora hundar.
Det som känns obehagligast för mig som handkirurg är märkligt nog det minsta ingreppet. Evulsio på latin. Urdragning av fingernaglar. En ny nagel växer ut på 60 till 180 dagar. På operationsavdelningen är patienten fullt bedövad. Kirurgen lossar nageln längs ena sidan med skalpell, rullar ihop den som en madrass över nagelbädden, och skär loss den andra randen. Även operationssjuksköterskor som sett de mest förfärliga handskador kan välja att se bort. Smärtan är avväpnande, och det är också som om avnaglingen lämnar en medmänniska skyddslös. ”Livet är att välja”, skriver Karl Vennberg i en älskad dikt, ”mellan betongmuren // och de sönderklösta naglarna”. Avnaglad och vingklippt.
Rut Hillarps Tristan rodde med Isoldes mors salvor ännu väsandes i såren. Handkirurgens patienter rullar eller går. Salvkompresser läggs för att förbanden inte ska fastna. Försäljare av förbandsmaterial suckar över oss kirurger, som envisas med kompresser över våra operationssår. Kompresser, gasbinda, kalkgips, mera gasbinda. Det finns inget vetenskapligt stöd för något avancerat om huden väl är sydd. Det enkla är bra och finns till hands.
Hur blir du hel när du är trasig? Ja, om ögonen är själens spegel står vägen öppen också i den andra riktningen. Själen kan projicera ut kroppen genom ögonen. Genom så kallad spegelträning kan man lura hjärnan att den andra handen finns och känns och rör sig som den ska. Visualisering kan få amputerade spökhänder att lossa sitt smärtsamma dödsgrepp. Bedövningssalva över hud med normal känsel kan väcka hjärnans reservkraft ur sin slummer, och förbättra känseln i skadade områden. Malmös handkirurgiska forskargrupp har blivit ett nav för nervskadeforskningen. Jag undersökte om våra kärlekshandtag kan läka skadade nerver genom att flytta stamceller från det kroppsegna fettet. Men det är en egen bok och en annan berättelse.
Våra händer manifesterar hjärnans och naturens asymmetri. Höger-vänstersymbolik förekommer överallt i historien. I det klassiska Grekland delades mat upp i kategorier, och stapelmat – sitos - åts med vänster hand, medan opson - fisk, kött och lök - åts med höger. Våra händer är ytterligheter, men hela människokroppen är uppdelad på detta sätt. Att våra hjärtkammare har olika funktioner är förståeligt, men bara en av fem människor kan vifta på öronen, och av dem som bara kan vifta på det ena örat är det dubbelt så vanligt att kunna vifta på det vänstra. 60 procent klappar helst i händerna med vänster tumme överst, och ungefär 90 procent är högerhänta. Andelen vänsterhänta har ökat sedan 1900-talets början, och är lite vanligare hos män.
Med undantag för viss roterande mekanik är i princip alla skruvar högergängade och drivs in medurs. Men glödlampor på tåg och hotell har varit vänstergängade för att försvåra stöld, och vänstergängade skruvar lär ha använts i kistor. En eftergift för rädslan. Då blir det både svårare att öppna dem utifrån och lättare att öppna dem inifrån.
Vad lär vi oss av våra händer, med vår övertygelse om naturens enhetlighet? Människan drar lätt paralleller mellan nära och fjärran objekt. Lär vi oss att ensam inte är stark, att samarbete är nödvändigt? Eller omvänt: höger-vänster, ren och smutsig, hög och låg. Vore tvåsamhet och dualitet så förekommande om vi alla vore flerhänta?
Handen på hjärtat. Hur många hårstrån kan du inte stryka med din handflata? Vi kavlar upp ärmarna och satsar helhjärtat. Vi tvår våra händer och tar hand om varandra. Det är bättre med en fågel i handen. Handen finns i språkets hjärta, och har format det. Den har hackat runorna, stämplat kilskriften, ristat, glödgat, skrivit. En penna i hjärtat och du är död. En penna i handen och du kan leva för evigt.
Hanna Frost, handkirurg och författare
-
Skådespelaren Stina Ekblad var en ung flicka när hon för första gången läste en dikt av den finlandssvenska poeten Edith Södergran: "Upplevelsen sitter mycket djupt, jag fick en fysisk chock."
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
POETEN EDITH SÖDERGRAN – EN AV DE FÖRSTA MODERNISTERNA PÅ SVENSKAEdith Södergran (1892-1923) föddes i Sankt Petersburg, Ryssland. Den finlandssvenska familjen Södergran var välbärgad, men förlorade sina tillgångar efter ryska revolutionen 1917. Den unga Edith Södergran gick i en dyr skola, studerade flera språk och började först skriva poesi på tyska. 1907 god fadern dog i TBC och året efter fick även hon sjukdomen. Under många år vistades hon på sanatorier i Finland och Schweiz och tog del av tidens nya litterära strömningar. Redan med sin första diktsamling 1916, "Dikter", bröt Södergran ny mark med orimmade dikter och ett starkt jag i centrum. Nästa bok, "Septemberlyran", orsakade stor debatt när hon i futuristisk anda och inspirerad av Nietzsches övermänniskoideal utropade sig som ledare för den nya tiden. Med fem böcker under sin livstid och den postumt utgivna Landet som icke är räknas Edith Södergran som en av dom första modernisterna och främsta lyrikerna i Norden.
STINA EKBLAD HAR EN LIVSLÅNG RELATION TILL EDITH SÖDERGRAN
På midsommardagen 1923 dog Edith Södergran av lungsoten, endast 31 år gammal.Stina Ekblad är skådespelare, men har också gett ut dikter och självbiografin "Här brusar strömmen förbi". Hon utbildade sig till skådespelare vid Odense Teater, har arbetat på bland annat Stockholms stadsteater och blev fast anställd på Dramaten i Stockholm 1988. Hon har också medverkat i TV-serier och spelfilmer, till exempel som Agnes von Krusenstjerna i "Amorosa" regisserad av Mai Zetterling 1986. Hon är en mycket uppskattad recitatör och har under många år läst poesi av Edith Södergran på scenen, i radio och på skivinspelningar. Stina Ekblad är hedersdoktor vid Stockholms universitet och har undervisat på Teaterhögskolan i Stockholm.
GUNNAR BOLIN – KULTURJOURNALIST PÅ SVERIGES RADIOProgramledare Gunnar Bolin är mångårig medarbetare på Sveriges Radio och har arbetat på kulturredaktionen sedan 1989. Förutom otaliga radioinslag har han också skrivit två böcker: "Hovjuvelerarens barn" och "Bibliotekarien i Magdeburg".
Producent: Maria Götselius
-
I Lyrikpoddens femte avsnitt pratar Lyrikvännenredaktören David Zimmerman med poeten Eva Ström om den gränsöverskridande Else Lasker-Schüler, träd, Edith Södergran och om att bryta mot poetiska förbud både förr och nu.
Teckna en prenumeration på tidskriften på www.lyrikvannen.se/prenumerera, eller beställ lösnummer på [email protected]. -
Nicolai Dunger är en produktiv och välkänd musiker. Han har spelat med många artister runt om i världen. Nicolai skriver låtar både på svenska och engelska, han har även tonsatt dikter av Edith Södergran och skrivit egen musik till psalmer.
Innan han bestämde sig för att bli musiker var han en mycket lovande fotbollsspelare men valde musiken istället. Idag jobbar han även med konst i olika former men främst skulpturer.I intervjun berättar han om hur han hittade musiken, Gud och att han egentligen inte tycker om att bli intervjuad.
Under körsbärsträdet
Avsnittet är skapat av Frippe Nilsson & Annika Jegbert.
Inspelat 13 september 2021 på Södermalm i Stockholm.
www.poddsamtal.seHosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Efter hennes tidiga död formade litteraturkritiker och litteraturhistoriker en bild av henne som isolerad och provinsiell, en lungsjuk flicka i en by på landet. I själva verket var hon i högsta grad uppkopplad till sin samtids stämningar och ambitioner, litterära och politiska.
Agneta Rahikainen, litteraturdoktor från Helsingfors, utgivare av Edith Södergrans brev, aforismer och fotografier och författare till Kampen om Edith. Biografi och myt, samtalar med Peter Luthersson.
