Göteborgs Konstmuseum Podcasts
-
För konstnären Karin Mamma Andersson är Carl Fredrik Hills konst något mycket särskilt: "Frågar man mig sätter jag Hill högst, han är helt klart den viktigaste i den svenska konsthistorien".
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
CARL FREDRIK HILL – EN AV SVERIGES FRÄMSTA LANDSKAPSMÅLARECarl Fredrik Hill (1849-1911) föddes i Lund. Hans tecknartalang upptäcktes tidigt och trots motstånd från fadern, började han på Konstakademien i Stockholm. Hans landskapsmåleri uppmärksammades och Hill var själv helt övertygad om att han skulle bli en hyllad konstnär. 1873 reste han till Paris och fick bland annat med ett verk på Salongen, dåtidens främsta konstutställning. Men något större genombrott blev det inte, Hill blev alltmer paranoid, ansåg sig motarbetad och övergav landskapsmåleriet för mer symboliska fantasivärldar. 1878 drabbades Hill av ett psykiskt sammanbrott och togs in på mentalsjukhus. Efter fem år på olika sjukhus blev han hämtad för att bo med sin mor och syster Hedda i Lund. Under hela sjukdomstiden gjorde han tusentals teckningar och skrev texter som bevarats till eftervärlden och han anses bland annat ha förebådat expressionismen. Carl Fredrik Hill dog 1911 och hans konst började ställas ut strax därefter. I dag räknas han till en av Sveriges mest framstående konstnärer.
KARIN MAMMA ANDERSSON GREPS AV HILLS KONST FÖR FÖRSTA GÅNGEN FÖR 30 ÅR SEDANKarin Mamma Andersson är en av Sveriges internationellt mest erkända konstnärer och hennes konst finns på bland annat Moderna museet i Stockholm, Göteborgs konstmuseum Nasjonalmuseet i Oslo och MoMA i New York. Separatutställningen "Humdrum days" visades på Louisiana 2021 och det var en unik händelse – ingen annan nu levande svensk konstnär hade tidigare haft en separatutställning på det danska museet och det slog väl ut, kritikerna var genomgående mycket positiva. Mamma Andersson har också representerat Sverige på Venedigbiennalen 2003 och var en av sju konstnärer som medverkade som co-curatorer på 33:e São Paolo Biennalen 2018. Mamma Andersson har bland annat ägnat sig åt landskapsmåleri och just konstnären Carl Fredrik Hill är i fokus på en utställning tillsammans med Tal R på Kunsten Museum of Modern Art i Aalborg hösten 2022.
I avsnittet medverkar också Pedro Westerdahl, konstexpert och konsthistoriker.
GUNNAR BOLIN – KULTURJOURNALIST PÅ SVERIGES RADIOProgramledare Gunnar Bolin är mångårig medarbetare på Sveriges Radio och har arbetat på kulturredaktionen sedan 1989. Förutom otaliga radioinslag har han också skrivit två böcker: "Hovjuvelerarens barn" och "Bibliotekarien i Magdeburg".
Producent: Maria Götselius
-
Hon har kallats för New Yorks första punkare, radikal proto-feminist och inte minst dadaismens moder. För "Baronessan Elsa" var en pionjär när det kom till att göra konstverk och kläder av skräp.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Översvallande, intensiv, nyfiken, djärv, okonventionell, skamlös, aggressiv, bitsk, påträngande, experimentell, chockerande och bråkig. Så har konstnären Elsa von Freytag-Loringhoven, eller Baronessan Elsa som hon också kallades, beskrivits. Hon införde konservburkar i konsten före Andy Warhol, använde mat som accessoarer före Lady Gaga och skrämde vettet ur många av sina samtida kollegor, inte minst män, genom sin färgstarka och rättframma stil. Att skapa kläder av upphittat skräp var något hon var banbrytande på.
Länge har hon stått i skuggan av dadaismens stora stjärna Marcel Duchamp. Han var faktiskt hennes granne i 1910-talets New York och blev hennes vän och konstnärskollega. På senare år har allt fler börjat uppmärksamma den excentriska Elsa von Freytag-Loringhoven och istället pekat ut henne som den första att ha skapat ett så kallat 'ready made' konstverk. Vissa menar till och med att det kan ha varit hon som egentligen låg bakom idén till Duchamps berömda pissoar. Mer om det i veckans Stil, där vi ringer upp konstvetaren Ann-Sofi Noring för att undersöka saken.
Vi beger oss även till Göteborg för att träffa designduon Hurra Pangpang som består av Hanna Ryd och Bella Simmons. Precis som Baronessan Elsa jobbar de med upphittade kläder, tyger och prylar som blivit över och ingen längre vill ha. Av dessa saker skapar de nya och fantasifulla plagg.Sättet som Elsa von Freytag-Loringhoven i det tidiga 1900-talet använde sig av sin kropp var normbrytande och provocerande för många. En av hennes mest kända klädkreationer är en bh hon tillverkade av tomatsoppskonservburkar. Några decennier senare kom kvinnor att provocera genom att helt och håller kasta bort bh:n, något som sedan dess kommit och gått i modet – för att nu återigen vara aktuellt. Vi frågar lektor i modevetenskap Emma Severinsson vad som ligger bakom den senaste vågen av bortkastade bh:s.
Veckans gäst är Patrik Steorn, museichef på Göteborgs konstmuseum.
-
Göteborgs konstmuseum visar ett 40-tal av Barbro Östlihns säregna målningar. P1 Kultur har träffat konstvetaren och Östlihnexperten Annika Öhrner.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
BARBRO ÖSTLIHN VAR GIFT MED ÖYVIND FAHLSTRÖMBarbro Östlihn (1930-1995) var länge mest känd för att hon varit gift med kollegan Öyvind Fahlström, men på senare tid har hennes säregna måleri – inte minst från åren i New York på 60-talet – uppmärksammats mer sin i egen rätt. Ändå var det nästan 20 år sedan man kunde se hennes bilder samlade i en utställning, då på Norrköpings konstmuseum.
Nu visar Göteborgs konstmuseum ett 40-tal av Barbro Östlihns målningar i utställningen New York Imprint. P1 Kultur såg utställningen tillsammans med en av curatorerna: konstvetaren Annika Öhrner, som skrev sin avhandling om just Barbro Östlihn och hennes tid i New York.
Reporter: Mårten Arndtzén
-
Kulturredaktionens konstkritiker Cecilia Blomberg och Mårten Arndtzén sammanfattar konståret 2021. Ännu ett år av restriktioner som drabbat konstvärlden hårt.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Konståret 2021 har i likhet med scenkonsten och filmvärlden präglats av de publikbegränsningar som rått.
Våra konstkritiker Mårten Arndtzén och Cecilia Blomberg har ändå lyckats ta del av en hel del konst. De rapporterar bland annat om det interaktiva konstverket ”Involution” av konstnärsduon Lundahl och Seitl på Uppsala konstmuseum och från en utställning med den tyska konstnären Anne Imhof på Palais du Tokyo i Paris.
Årets konsthändelser inkluderar utbyggnaden Liljevalchs+ i Stockholm av arkitekten Gert Wingårdh, debatten om "Vita havet" på Konstfack och kryptokonstens uppgång och fall. Dessutom minns vi två personer i konstvärlden som gått bort under året: konstnären Lars Vilks och konstkritikern Ingela Lind.
Vi tipsar också om tre av årets konstböcker:
"Hilma af Klint. En bioografi. Mänskligheten kommer att förundras" av Julia Voss.
"Brännpunkt Europa. Nysakligheter 1919-1939" av Kristoffer Arvidsson, Michael Azar, Lena Johannesson, Sacha Llewellyn, Mieke Rijnders (utgiven av Göteborgs Konstmuseum i samband med utställningen "Brännpunkt Europa" som pågick 12 juni–19 september 2021)
"Axel Törneman 1880-1925. Pionjär i brytningstid" av Anita Theorell och Bengt Wanselius
Programledare: Gunnar Bolin
Producent: Nina Asarnoj -
Ett möte mellan två skandinaviska kvinnliga konstnärer i 1880-talets Paris. Venny Soldan agerar modell och Hanna Hirsch målar. Linda Fagerström reflekterar över allt som döljer sig i ett porträtt.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången 2017.
Det är en januarimorgon i Paris 1887. Fuktig kyla sveper med flodvattnet längs Seines kajer. Drar utmed boulevarderna, förbi trottoarkaféernas skrangliga bord och letar sig fram över golvplankorna inomhus. Kallast är det förmodligen i konstnärsateljéerna i Montparnasse. I en av dem, på Rue Notre-Dame-des-Champs 53, möts konstnärerna Hanna Hirsch, 23 år och Venny Soldan, 24 år. Syftet är att arbeta på ett porträtt. Hanna Hirsch ställer sig vid staffliet. Venny Soldan, som idag tar på sig rollen som modell, sätter sig på golvet. Mattan är tunn och skrynklig, men skyddar från det värsta kalldraget. Bakom henne står en målarduk på sin spännram lutad mot väggen intill en gipsfigur, kanske en halvmeter hög.
Venny Soldan är från Helsingfors, där hon gått fyra år på Finska konstföreningens skola. Hennes far är ingenjör och filosof. Hanna Hirsch har hemma i Stockholm utbildat sig i Konstakademins särskilda klass för kvinnor, kallad Fruntimmersavdelningen. Hon är dotter till musikförläggaren Abraham Hirsch. Efter giftermålet med konstnärskollegan Georg Pauli hösten 1887 byter hon efternamn och är i konsthistorien oftast kallad Hanna Pauli.
Bägge kvinnorna hade kommit till Paris för att bli elever vid stadens fria konstnärsutbildningar med likvärdig undervisning för både kvinnor och män, en fransk nymodighet. Men den här dagen tillbringas alltså i ateljén.
Medan Hanna Hirsch blandar färg på paletten, börjar de bägge kvinnorna prata. Ingen av dem vet ännu, att deras möte kommer resultera i ett porträtt som blir känt och omtyckt, att det samma höst ska ta sig genom nålsögat till den prestigefyllda och jurybedömda Parisutställningen Salongen – och småningom ska hamna i samlingarna på Göteborgs Konstmuseum.
De diskuterar konstnären de bägge beundrar, Jean Bastien-Lepage, och den franska trenden plein-air-måleri. För dem, likt de andra skandinaviska konstnärer som kom till Paris under 1800-talets slut, var det nytt att arbeta utomhus i friska luften – ”plein air”. På kontinenten var det däremot vanligt att lämna ateljén för att skildra verkliga situationer och vardag. Likt flanörer strosade konstnärer som Jean Bastien-Lepage, Edouard Manet och Claude Monet längs stadens gator för att med skissblocket i hand iaktta det moderna livet. Ånglok, hundpromenader, bordeller och Moulin Rouges dansrestauranger – inget motiv var för simpelt.
Som borgerliga flickor hade Venny Soldan och Hanna Hirsch inte riktigt samma möjligheter. Att sitta i hörnet på absinthaket för att teckna stadens larmande nöjesliv var otänkbart för dem. De enda kvinnor som förväntades vara där hörde till arbetarklassen: servitriser och prostituerade. Ingen borgerlig kvinna ville riskera tas för en sådan. Därför kunde de kvinnliga konstnärerna inte skildra de miljöer som i konsthistorien senare skulle kodas som tecken för det moderna: bardisken, cabaretscenen eller revyernas kvällsföreställningar.
Vanligare i Venny Soldans och Hanna Hirschs motivkrets blev frukostbordet, verandan eller eftermiddagsutflykter till stranden och parken, alla ögonblicksbilder som vittnar om borgerliga kvinnors begränsade rörelsemöjlighet under slutet av 1800-talet – och som anger vilka situationer och platser Soldan och Hirsch hade att navigera mellan och konstnärligt förhålla sig till.
Ändå utmanade de konventionerna på andra sätt; de hade dragit till Paris för att leva fria från föräldrarnas krav och kontrollerande blickar. Sedan 1881, då ogifta kvinnor i svensk lag blev betraktade som myndiga vid 21 års ålder, hade världen öppnat sig för dem. På åtminstone nästan samma villkor som sina manliga generationskamrater kunde de resa och leva självständigt.
I den skandinaviska konstnärsgruppen i Paris fanns den självupptagne Carl Larsson, som aldrig missade ett tillfälle att uttrycka sin avsky för kvinnliga konstnärer. En kväll hade han inför gästerna vid en stor middagsbjudning skällt ut hustrun Karin Bergöö – också konstnär – då hon av misstag vält en stol, eftersom hon hade en baby i famnen. Säkert pratade Hanna Hirsch och Venny Soldan även om sådana händelser i vänkretsen under mötet i ateljén på Rue Notre-Dame-des-Champs, men det är också lätt att föreställa sig hur de sinsemellan diskuterar kompositionen, färgerna och vinklarna i målningen som växer fram. Att de kommer överens om att Soldans bekvämt framsträckta ben ska målas just så, trots att det innebär att undersidan på hennes smutsiga sko syns, och nästan trycks upp i ansikten på betraktaren. Att de skrattar åt hur provocerad konstpubliken kommer bli av det. Och, att de enas om att tiden är mogen för ett realistiskt porträtt av en kvinnlig konstnär: i enkla ateljékläder med färg på fingrarna. Inga koketterier, inga tvättade händer.
Ateljén såväl som konstnärsyrket, av tradition mansdominerad mark, har de erövrat. Men inte bara det: i porträttet möts de bägge kvinnorna också som konstnär och modell. Denna konsthistoriskt belastade konstruktion – ”konstnären och hans modell” – har de också gjort till sin: modellen är ju i det här fallet konstnär själv och allt annat än den namnlösa kvinna som vi i så många målningar sett ligga avklädd där strax bakom konstnären i fråga: en påklädd man, stolt poserande intill sitt objekt, modellen.
Att den här modellen, Venny Soldan, istället skildras som ett subjekt är förstås den stora skillnaden. Och naturligtvis att hon inte är naken, utan bär enkel, höghalsad svart blus och en lång, vid kjol i samma färg. Sittande på golvet med benet rakt ut framför sig, verkar hon vara mitt i en tanke. Håret är bortstruket från ansiktet, hastigt uppsatt i praktisk frisyr. I handen klämmer hon en bit lera eller en sudd, som vore hon uppslukad av ett konstnärligt avgörande, koncentrerad inför en skiss. Eller kanske på vippen att formulera ett argument i diskussionen med Hanna Hirsch. I vilket fall som helst är hon alldeles obekymrad över att bli iakttagen och avbildad, helt oberörd över kroppens tyngd mot golvet och ryggens krökning. Hon är ande mer än kropp, helt tagen i anspråk av sin koncentration och inspiration.
De upplevelserna bildade klangbotten i mötet mellan Hanna Hirsch och Venny Soldan den där kyliga morgonen. Erfarenheterna av det moderna livet, att leva bortom krav på ordnat liv med rutiner, etiketter och korsetter, delade de. Och då porträttet stod klart några månader senare, kunde det också förnimmas i själva bilden. Kanske särskilt i det djärva tilltaget att skildra Soldan som den yrkesperson hon är, klädd i slitna arbetsplagg sittande på golvet, men också att hon mitt i ett inspirerat ögonblick. Helt ointresserad av att behaga en manlig betraktare är hon istället en kvinna uppslukad av mötet med en annan kvinna, Hanna Hirsch – som för säkerhets skull signerade porträttet med både sitt för- och efternamn i tydliga versaler, mycket synligt helt nära Venny Soldans fot.
Därför kan man säga, att Hanna Hirschs porträtt av Venny Soldan skildrar ett möte mellan två målmedvetna, intellektuella kvinnor, på väg ut i det moderna livet – men också deras möte med detta liv; med Paris och en tillvaro som självständiga individer.
Linda Fagerström, konsthistoriker och konstkritiker
-
Gustav II Adolf grundade Göteborg 1621. För att minnas detta lät Göteborgs stad i mitten av 1800-talet beställa en staty av kungen. Hör vad som hände med de olika gjutningarna innan han kom på plats.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Hjältekonung har han kallats i historieböckerna, men krigarkonung vore ett bättre epitet. Han var fullt sysselsatt med trettioåriga kriget som till stor del böljade fram och åter över nuvarande Tyskland.
Det var viktigt att statyn av Gustav II Adolf "indignerande med högra handen stället för staden”, det vill säga han skulle peka med sin högra hand: där ska staden ligga! Uppdraget gick till konstnären Bengt Erland Fogelberg som mest arbetade i Rom.
Första gjutningen fick kasseras, den andra gjutningen lyckades men fartyget som skulle frakta statyn till Göteborg gick i kvav, statyn hamnade på havets botten vid Helgoland. Driftiga helgolandsbor lyckades dock bärga statyn, men staden Göteborg tyckte att den begärda bärgarlönen var för hög och beställde i stället en ny tredje kopia som äntligen kunde placeras på Gustaf Adolfs Torg 1854.
Det där andra exemplaret, som legat på havets botten, såldes till Bremen, där den märkligt nog restes i centrala stan och fick stå där tills Andra världskriget bröt ut. Då behövdes statyns koppar till annat, Gustav Adolf smältes ner för att användas inom tyska krigsindustrin.
Ett bra exempel på ödets ironi: Gustav II Adolf kom till slut att kämpa på sina forna fienders sida.
I programmet intervjuas Håkan Wettre, f d intendent på Göteborgs Konstmuseum och musiken vi hör är Salve Decus Suecorum Rex Gustave Adolphe, en hyllningskör skriven på 1600-talet och utdrag från Hugo Alfvéns Skådespelsmusiken – ett stycke för kammarblåsare som heter Gustav II Adolf.
Programmet är gjort av Mia Gerdin och sändes första gången 7 maj 2011.
