Karl-Ove Knausgård Podcasts
-
Vad är det för vägg som hindrar oss att leva för evigt? Lagom till Allhelgonahelgen tar vi oss i veckans avsnitt an det eviga livet. Utifrån Nobelmuseets utställning "Evigt liv" på Liljevalchs samt texter av Karl-Ove Knausgård går vi igenom det eviga livets historia och särskiljer två former av liv. Vad är det levande och vad är det för låga som släcks när döden infaller?
-
Denna söndag ägnas åt en förödande känsla, nämligen SKAM. Varför skäms vi? Vad skäms Ann över? När känner Anna-Karin skam? Vad är skillnaden på skuld och skam? Och är Sverige en skam eller skuldkultur? Är det alltid destruktivt att skämmas? Kan skam vara bra? Vilken plats har skammen i barnuppfostran? VIDARE: Greta Thunberg, Karl-Ove Knausgård och Tranströmer. DESSUTOM: Köttskam, flygskam och skamlöshet.
Producerat av Silverdrake Förlag
Redaktör: Marcus Tigerdraake
Klipp: Patrik Sundén
[email protected]
www.silverdrakeförlag.se -
Denna söndag ägnas åt en förödande känsla, nämligen SKAM. Varför skäms vi? Vad skäms Ann över? När känner Anna-Karin skam? Vad är skillnaden på skuld och skam? Och är Sverige en skam eller skuldkultur? Är det alltid destruktivt att skämmas? Kan skam vara bra? Vilken plats har skammen i barnuppfostran? VIDARE: Greta Thunberg, Karl-Ove Knausgård och Tranströmer. DESSUTOM: Köttskam, flygskam och skamlöshet. Producerat av Silverdrake Förlag Redaktör: Marcus Tigerdraake Klipp: Patrik Sundén [email protected] www.silverdrakeförlag.se
-
Vi pratar om "Störst av allt" och "I dina händer" av Malin Giolito Persson,
"Morgonstjärnan" av Karl-Ove Knausgård,
"Sommarskuggan och campingmysteriet" av Tina Mackic
"Odla i pallkrage" och "Maxad skörd i din pallkrage" av Eva Robild
"Genvägar till vacker trädgård- tänk som en trädgårdsmästare" av Linda Schilén
"Gödsel - om trädgårdens näringsliv" av Tina Rpåman
"Drömmen om en trädgård" av Sanna Töringe
"Box" och "Kult" av Camilla Läckberg och Henrik Fexeus
-
Anders undrar om Erling Haaland plågas av samma självtvivel som Karl-Ove Knausgård. Johan försöker reda ut vilket lag som gör sina supportrar mest olyckliga.
Dessutom: FC Sheriff, målskygga mittfältare, Bob Houghtons guldnummer, skadeglädje, trygga landslagsvinklar, Jan Tauers kvalvecka, Marcus Bergs onlineläsande och plågade göteborgare som gillar fotboll.
-
Kan en författare samtidigt vara en bra kompis? Författaren Lyra Koli funderar på vilka krav vi kan ställa på en skrivande vän och på litteraturen som vännen skriver.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Föreställ dig att din kompis har donerat sin njure. Hon har gjort det av fullständigt osjälviska skäl: på Facebook skriver hon att hennes svåra barndom har fått henne att fatta hur viktigt det är med empati med främlingar. Därefter har hon lyckats träffa den för henne dittills anonyma mottagaren: en ortodox judisk man, och tagit glada bilder ihop med honom och hans familj. Hon blir ett ansikte utåt för organdonationer. På sociala medier hopas hjärtan och kommentarer om hennes storslagna medkänsla.Du stör dig på statusuppdateringarna, bilderna och reaktionerna. Du tycker inte att hennes organdonation verkar särskilt osjälvisk, men du vågar bara gnälla över det i privata chattrådar. Hur skulle du framstå om du öppet anklagade henne för att vara självgod, du som själv aldrig skulle komma på tanken att ge ett av dina organ till en främling? Och vad exakt är det du stör dig på?
Tankarna börjar snurra, och med dem inspirationen. Snart har du knåpat ihop en novell om en organdonation, där en av din kompis facebookstatusar förekommer nästan ordagrant. Novellen heter ”Den snällaste” och handlar om en narcissistisk organdonator, en vit riddare som bygger sitt rykte på att gett en bit av sin kropp till ett stackars rasifierat offer. Du försöker dölja novellen för din kompis in i det sista, men snart blir den din genombrottsberättelse som en bokfestival ska trycka i 30 000 exemplar och dela ut gratis i hela Boston. Din kompis blir förkrossad och rasande. Hon stämmer dig och festivalen för plagiat.
Ungefär såhär går historien om organdonatorn Dawn Dorland och författaren Sonya Larsen, som väckte stor uppmärksamhet i amerikanska litteraturkretsar när New York Times publicerade en lång essä om dem av Robert Kolker med rubriken ”Bad Art Friend”, i oktober 2021. Larsen och Dorland kände varandra från skrivande kretsar i Boston, och båda kände sig svikna av varandra. Dorland tyckte inte att Larsen hade rätt att ta hennes historia, ännu mindre hennes ord. Larsen ansåg att Dorland försökte inskränka hennes konstnärliga frihet och sabba hennes karriär. Vem var egentligen den dåliga konstkompisen här?
Frågan om vad en författare har ”rätt” att göra och inte har ofta svårt att hitta fotfäste, eftersom den skär sig med idén om konstens grundläggande frihet. Det brukar också vara lite otydligt vilken sorts rätt man talar om: juridisk, etisk, social eller estetisk? Ska överträdelsen ställas mot det konstnärliga värdet, som när vissa i debatten om Larsens novell försökte hävda att den var för dålig för att rättfärdigas? Hur bra måste ditt verk i så fall vara för att du ska få såra någon, eller till och med förstöra någons liv? Vad ska hända när du går utanför ”rätten”: ska du censureras, göras ned offentligt eller kanske till och med beläggas med yrkesförbud?
Som författare har jag alltid känt mig som en tvivelaktig person. Oavsett hur mycket jag arbetar med fantasier så hämtar jag näring till skrivandet ur verkliga erfarenheter. Allt jag är med om och alla jag träffar riskerar alltså att användas som material för mina fiktioner. Jag är beredd att ta mig nästan vilka friheter som helst, både vad gäller att återge och förvanska verkligheten, även om det knappast skulle vara moraliskt försvarbart.
Men litteraturens frihet brukar beskrivas som något rakt igenom gott. ”Skamlös” och ”ohämmad” har blivit positiva värdeord i recensioner, ofta sammankopplade med ”kraftfull”, ”drabbande” och ”modig”. Om det inte handlar om en själv tenderar man gärna att bortse från det stötande med biografiskt inspirerad fiktion, eftersom utlämnande texter kan skapa frigörande läsning. Få skulle kanske vara beredda att gifta sig med en Karl-Ove Knausgård, men många vill ta del av privata detaljer om hans äktenskap.
Men litteraturens överträdelser kan inte bara mätas i relation till den information som lämnas ut. Det är snarare något annat som gör författaren obehaglig: en blick som vägrar låta sig slätas över eller relativiseras. Som gärna sväller upp sitt eget godtyckliga omdöme på bekostnad av alla andras, som inte heller avhåller sig från att notera och tänka och känna sådant som man socialt sett borde förtränga. Författaren intresserar sig för det faktum att hon kan känna avsmak för sitt eget barn, begär till sin bästa väns partner eller förakt för sina närmsta vänner. För hennes verk spelar det ingen roll om de här uppfattningarna är rättvisa, rimliga eller direkt skadliga, vare sig för henne själv eller hennes omgivning.
Platon ville bannlysa poeterna från sin filosofistat, eftersom han ansåg det förkastligt att uppmuntra människor till att släppa sitt goda omdöme och bara ge sig hän åt alla möjliga känslor. Svartsjuka, lögnaktighet, depressivitet och skadeglädje närs av att man får se inte bara andra som en själv, utan hjältar och gudar, handla utifrån dem. Kanske hade Platon ändå en poäng. Konstens förmåga att gjuta ett ärofyllt ljus över låga känslor kan göra den verkligt farlig. Goethes roman Den unge Werthers lidanden romantiserade ju självmord så övertygande att den gav upphov till en suicidvåg.
Det finns alltså ingen garanti för att den kraftfulla litteraturen ska göra mer nytta än skada. Idag finns en något naiv syn på att böcker ska bidra till ”det demokratiska samtalet”, bryta normer och tillhandahålla vittnesmål. Men vad romankonsten ofta synliggör är just de delar av oss själva som vi annars, på gott och ont, helst låter bli att dela med oss av. Konstens frihet överstiger den vi kan ge varandra i en fungerande social samvaro. Freud förundrade sig över diktarens förmåga att få sådant som vi annars inte vill veta av, varken i oss själva eller varandra, att låta vackert. Litteraturen kan sudda ut skammen som bevakar det undanträngda, och frånta författaren sitt sociala ansvar.
När Birgitta Stenbergs styvfar dör i Apelsinmannen ser hon både honom och hans sörjande systrar i ett löjeväckande ljus. Birgitta smiter iväg med sitt anteckningsblock, och skriver: ”Det kändes som ett förräderi att förvandla de gamla damernas gråt och jämmer till en berättelse, inlåst i formuleringar och ord. Samtidigt var det en befrielse, skulden jag kände fick en logisk mening som också upplöste den i intet. Den blev litteratur, en dag skulle den bli allmän egendom.”
Det är inte bara de gamla damernas gråt, utan framförallt Birgittas något hånfulla blick på dem som blir till allmän egendom. Att litteraturen ibland delger privat information kan göra den suspekt, men det är genom att gestalta de perspektiv och omdömen som vi vanligtvis förstår att hålla för oss själva som den blir verkligt obehaglig. Organdonatorn Dawn Dorland kände inte bara att hennes juridiska rättigheter hade kränkts för att Sonya Larsen hade plagierat hennes facebookstatus. Hon hade blivit framställd som en patetisk narcissist inför hela sin litterära gemenskap. Det är inget man ska göra i en vänskapsrelation, men personligen är jag inte särskilt förvånad över att en författare visar sig vara en usel kompis.
Lyra Koli, författare
-
I det här pilotavsnittet pratar vi om biografier.
För övrigt avskaffades Skråväsendet så sent som 1847 https://www.foretagskallan.se/foretagskallan-nyheter/lektionsmaterial/skravasendet-avskaffades-1847-men-hantverket-lever/
Böcker som nämns: Karin Milles: "Jag måste, när ingen annan vill - kvinnorättskämpen Sophie Sager" ; Per T Ohlsson: "Albert Bonnier och hans tid" ; Michelle Obama: "Min historia" ; Lennart Guldbrandsson med flera: "Din självbiografi" ; Lars Norén: serien "En dramatikers dagbok" ; Karl-Ove Knausgård: serien "Min kamp" ; Ulf Lundell: serien "Vardagar" ; Ishmael Beah: "Lång väg hem"
--- Send in a voice message: https://podcasters.spotify.com/pod/show/ofiktion/message -
K1 Möte med Lars Lerin, konstnär och författare. Ett program av Mia GerdinLars Lerin intervjuas i sitt hem på Hammarö utanför Karlstad. Även hans man, Manoel Marques de Costa (Junior) intervjuas när han kör med sin tågbana. Lerin ror ut i en eka för att sitta och måla på en brygga medan göken gal. Han berättar om uppväxten, att ha en avvikande läggning, misbruket av tabletter och alkohol, skamkänslor, jakten på den rätte och sin relation till Kerstin Högstrand som han i många år haft intensiv brevväxling med. På Laxholmen i Munkfors finns Lerins utställningslokal i en övergiven industribyggnad, där jobbar Tore Forsberg och han intervjuas på plats om Lerins olika motiv genom åren från olika delar av världen. Utanför Årjäng bor Kerstin Högstrand som intervjuas i sitt hem om relationen till Lars och om hur viktig deras brevväxling är för dem båda. Breven finns i bokform, den senaste kom våren 2011 och heter Straffrundor och ärevarv (Natur och Kultur).Mer information och bilder fin
"Jag är inte rädd för att lämna ut mig själv, jag har inga värre hemligheter än någon annan", säger konstnären Lars Lerin som målat in sig i många hjärtan med sina ofta mörka akvareller som visar utsatta platser och öde boningar. För några år sedan slog han rekord på Waldemarsudde då över 100 000 personer kom för att se hans målningar. Men han målar inte bara med färger utan även i ord, han har gett ut mer än 50 böcker, många är i självbiografisk dagboksform kombinerad med hans egna teckningar, och när han skriver är han lika självutlämnande som någonsin Lars Norén eller Karl-Ove Knausgård.Mia Gerdin har träffat honom i hans stora hus vid Vänern där han har egen bastu nere vid vattnet, trots att varken han eller maken Junior gillar att basta.Lars Lerin ror ut i vassen med sin eka för att måla en av sina naturbilder medan göken gal frenetiskt. Han berättar om samspelet mellan pappret, färgen och handen, och hur det kändes växa upp som ett avvikande och udda barn.På i Munkfors finns Lars Lerins utställningslokal, där blandas hans målningar med motiv från Iran, Indien, Lofoten, Arktis, Antarktis och uppväxtorten Munkfors, och i Årjäng bor hans kollega Kerstin Högstrand som är hans brevvän och biktmoder. Tillsammans har de skrivit Straffrundor och ärevarv som kom ut i våras.
