Olympen Podcasts
-
Vi reder ut detta med filmen "Kissin' Australia" och kopplingen till ABBA the Movie och vi berör KISS-konserten i Australien 2019 med enbart åtta åskådare. Roger's smörgåsbord bjuder på riktigt ovanliga saker ur KISS karriär.
Gäst: Roger Nilsson
Detta har vi pratat om:
Molipect, groupies, smörgåsbord, buffé, vän vän, varma händer, Eric Carr, Kiss Meets the Phantom, 1980 Unmasked turné, Kissin' Australia, Kiss utredda av FBI i USA och Tyskland, Melody Line, Dynasty Europaturné 1979, Olympen, Peter Ekelöv, Rammstein, Peter Criss, Ace Frehley, George Sewitt, Chris Laney, Spöktrummis, Ballroom Britz, Brian Connolly, You're All That I Want, Turn on the Night, Who Watts to Be Lonely, Let's Put An X in Sex, Smashes Thrashes & Hits, Semester, Dubai, ABBA the Movie, didgeridoo, Uluru (Ayers Rock), What Makes the World Go Around, Is That You?, Sidney, Kiss Globen 1996, Cadillac 1975, Naked City, Perth, Kiss på Island, Queen på Island, Bo Derek, 10, Blåst på konfekten, Bo Dereks flätor, Wellington Nya Zeeland, The Haka, Lydia Criss, Emil Örtmark, Roney Lundell, Sprägning i Vällingby och Nynäshamn.
-
Vi reder ut detta med filmen "Kissin' Australia" och kopplingen till ABBA the Movie och vi berör KISS-konserten i Australien 2019 med enbart åtta åskådare. Roger's smörgåsbord bjuder på riktigt ovanliga saker ur KISS karriär. Gäst: Roger Nilsson Detta har vi pratat om: Molipect, groupies, smörgåsbord, buffé, vän vän, varma händer, Eric Carr, Kiss Meets the Phantom, 1980 Unmasked turné, Kissin' Australia, Kiss utredda av FBI i USA och Tyskland, Melody Line, Dynasty Europaturné 1979, Olympen, Peter Ekelöv, Rammstein, Peter Criss, Ace Frehley, George Sewitt, Chris Laney, Spöktrummis, Ballroom Britz, Brian Connolly, You're All That I Want, Turn on the Night, Who Watts to Be Lonely, Let's Put An X in Sex, Smashes Thrashes & Hits, Semester, Dubai, ABBA the Movie, didgeridoo, Uluru (Ayers Rock), What Makes the World Go Around, Is That You?, Sidney, Kiss Globen 1996, Cadillac 1975, Naked City, Perth, Kiss på Island, Queen på Island, Bo Derek, 10, Blåst på konfekten, Bo Dereks flätor, Wellington Nya Zeeland, The Haka, Lydia Criss, Emil Örtmark, Roney Lundell, Sprägning i Vällingby och Nynäshamn.
-
I början av 1590-talet beställde den tysk-romerske kejsaren Rudolf II en skulptur av den nederländske konstnären Adriaen de Vries. Skulptören valda den antika sagans Psyke som sitt motiv, kungadottern som lyfts upp till Olympens höjder med hjälp av bevingade amoriner för att återförenas med sin älskade Amor. Den stora bronsskulpturen hamnade i Rudolf II:s stora konstsamling i Prag och var ett mästarprov av sällan skådad teknisk skicklighet i sin samtid. År 1648 hamnade den i Sverige, som ett krigsrov i slutskedet av 30-åriga kriget.
Gäster i avsnittet är Linda Hinners och Martin Olin. Linda Hinners är skulpturintendent på Nationalmuseum och konsthistoriker, disputerad vid Stockholms universitet. Martin Olin är konsthistoriker och forskningschef på Nationalmuseum.
Samtalsledare: Anna Jansson.
Klippning: Urban Göranson.
Producent: Magnus Bremmer.
Verket – en podd om klassiker, produceras av bildningsmagasinet Anekdot i samarbete med Nationalmuseum, Dramaten och Litteraturbanken. Fler poddar, filmer och essäer hittar du på anekdot.se. -
DACAPO - Våra extranummer Vi minns vår vän Daniel Westerfors, ett samtal om lycka och sorg, där våra tankar går till de anhöriga. Detta har vi pratat om: KISS, Ghost, Royal Albert Hall, Kattis Westerfors, Kiss i Stockholm 2022, Gene Simmons i Stockholm 2018, Kattis & Daniels förlovning, Gene Simmons bröllop, Kattis & Daniels bröllop 2022, We Are One, En tyst minut, Vinnie Vincent, Detroit Rock City, Creatures of the Night, Kiss Olympen Lund 1984, Kiss Sioux City 1982, Halloween filmerna, Fredag den 13:e filmerna, minneslund, Nynäshamns begravningsplats, Råcksta begravningsfält, Skogskyrkogården, Nils Ferlin, KISS i Japan, Vad händer efter detta?, sorgearbetet, Warmachine, Eric Carr, Mark St. John, Freddie Mercury,
-
Varför har just tidsloopar blivit så populärt i amerikansk film de senaste åren? Torbjörn Elensky letar efter svar i den här essän.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det måste vara någon mer än jag som har lagt märke till en rätt märklig trend i framför allt amerikansk film under senare år: fler och fler filmer handlar om människor som fastnar i tidsloopar. Tidsresor är en sak, sådana har länge varit vanliga, både frivilliga och ofrivilliga, det är inte sådana jag tänker på. Utan det här när folk fastnar i en dag, som sedan bara går om och om och om... Den mest kända är fortfarande Groundhog day, på svenska Måndag hela veckan, från 1993, i vilken Bill Murrays självupptagne, cyniske och manipulative rollfigur, som är väderman på någon halvstor tv-kanal, ska rapportera om ett murmeldjur som traditionsenligt ska spå hur länge vintern kommer att vara. Det är urlarvigt, han tycker det är urlarvigt, han hatar hela den urlarviga grejen. Och så vaknar han upp, gång på gång på gång, till samma dag, med Sonny and Cher som sjunger I got you babe på klockradion. Han blir förtvivlad, road, passar på att utnyttja läget, försöker ta livet av sig, men hela tiden vaknar han upp till precis samma enahanda dag. Tills han börjar lära sig sin läxa, blir en god människa och vinner den sanna kärleken. Det ges aldrig någon förklaring till varför han hölls kvar i den här dagen och tvingades genomleva den igen och igen och igen. Men den moraliska lektionen är klassisk och förlösningen genom en kvinnas kärlek likaså.
Den filmen verkar inte ha startat någon trend under 90-talet. Det är ju också svårt att upprepa en idé som bygger på ett så specifikt koncept utan att det blir efterapning, måndag hela veckan det också. Men på senare år har det kommit den ena efter den andra filmen som utnyttjar just detta motiv, med olika variationer. Som Boss Level, en film i vilken någon fastnat i en sorts dataspel, som den får spela om gång efter gång, och The map of tiny perfect thing, i vilken två tonåringar fastnar i samma loopade dag, finner varandra och blir kära. Det finns skräckfilmsvarianter och det finns komedier, storbudgetrullar som Edge of tomorrow med Tom Cruise och indiefilmer som den suggestiva The endless, av Justin Benson och Aaron Morrhead, som bägge också spelar huvudrollerna: två bröder som återvänder till den UFO-kult där de växte upp, och som upptäcker att människor i den lever fängslade i var sin liten loop. Bröderna måste fly igen för att inte fastna i en egen loop.
När en trend blir så påtaglig, som denna är, måste det bero på något. Vad är det i tidsandan som speglas i den stora mängden tidloopsfilmer? Något måste det ha att göra med den generella känslan av att vi fastnat, att vi inte lyckas förnya oss, att vi bara upprepar, citerar, bearbetar, parodierar. Kulturutbudet är proppfullt av uppkok på gamla rester. Jag skulle vilja påstå att vi lever i vad som kan kallas en alexandrinsk epok, en där bevarandet, förvaltandet, kommenterandet och citerandet är viktigare än nyskapandet. Den kommer inte att vara för evigt, men det är rätt speciellt att den börjar kännas så seg att den bearbetas även i Hollywoodfilmer, där man knappast egentligen bryr sig om kulturens vitalitet så länge man drar publik.
Men det är något annat också, djupare, som jag tycker mig uppfatta i dessa filmer. Tidloopar är något rätt nytt, det känns som science fiction – men tanken att man kan fastna i mönster är mycket äldre. Gestaltterapin exempelvis är en psykologisk metod som handlar om att bli medveten om sina egna mönster och "bryta den onda cirkeln". Och medvetenheten om att vi kan sitta fast i våra egna vanor, känslor, åsikter och rädslor är äldre än så, är det till exempel inte detta den svenske mystikern och visionären Emanuel Swedenborg syftar på då han beskriver helvetet (och för all del också himlen) som något som vi skapar själva: onda handlingar ger upphov till mönster som håller oss fängslade, för Gud skulle inte straffa människor, han är enbart god, utan det är vi själva som snärjer oss i negativiteten.
Världslitteraturens största skildrare av människor som fastnat i loopar är annars Dante Alighieri . Nästan alla de påtagliga straffen i helvetet bygger på att själarna som torteras där sitter fast i upprepningen av det som utgjorde deras synd under livstiden. I Helvetets fjärde krets straffas exempelvis de som varit snåla och de som varit slösaktiga tillsammans, genom att tvingas att rulla runt i eviga cirklar, där de gång på gång möter varandra:
De stötte ihop, sen vände de, och välte
åt andra hållet, under höga tillrop:
"Gnidare där!" och "Allt har ni förslösat!"
Så fortsatte de rulla tills de möttes
vid motsatt punkt på denna mörka cirkel
och skrek på nytt den skymfliga refrängen...
Andra, ännu mera kända exempel är Paolo och Francesca, som straffas för lustfullhet genom att evigt svepas runt av virvelvindar och så frossarna, som visserligen bara befinner sig i skärselden för att renas inför sitt inträde i himlen, men som tvingas gå hungriga i skuggan av träd som dignar av läckra frukter.
Och där känner vi även igen en av Dantes många klassiska influenser: för det är i antiken vi hittar de första looparna. Tantalos, en kung som fick ordna en middag i gudarnas boning på Olympen, och som ville testa Zeus allvetande genom att servera sin egen son. Ett groteskt test, som straffades med att han tvingas stå i vatten upp till hakan, men varje gång han vill dricka viker det undan; och ovanför sig har han, likt frossarna hos Dante, ett träd fullt av frukter, som drar sig undan varje gång han sträcker sig efter det. Bland de myter om eviga straff som vi känner från antikens greker är också Prometheus , vars lever evigt äts av en örn, och naturligtvis den mest kände av dem alla, Sisyfos, som straffas för rätt invecklade brott, på ett pedagogiskt enkelt sätt: genom att tvingas rulla en sten upp för en kulle, som rullar ner igen varje gång han nästan nått toppen.
Albert Camus använde Sisyfos som symbol för människans livsvillkor: det vi sysslar med har ingen mening, men vi måste själva ge det mening, tillskriva det mening genom vår inställning till det. Vi måste, med en berömd fras ur Camus bok, "tänka oss Sisyfos lycklig".
De här motiven ur mytologin och litteraturhistorien har alltid varit populära som motiv för vidarediktning, skulpturer och andra konstverk. Det finns något i dem, som i koncentrerad form säger något om våra livsvillkor, precis som Camus också påpekar. Tvånget att upprepa, svårigheten att komma vidare, känslan av att gå i cirklar, som straff för eller bara följden av ensidighet, fantasilöshet, självupptagenhet, eller någon av de andra eviga synderna, som alla har den egenheten att de straffar sig själva.
Återkommande i filmerna om tidloopar är att det gäller att komma på ett sätt att ta sig ur dem, ett som oftast bygger på att man måste förstå något, lära sig hur världen fungerar, komma till insikt om sig själv kanske. Väldigt tydligt i The map of tiny perfect things, där tjejen måste försonas med sin mors död i cancer för att klara att gå vidare i livet. Men också i The endless, som mest av allt påminner om Dantes helvetesstraff – eller Swedenborgs, för den delen. Är det inte något i vår tid, som vi måste bli medvetna om, som vi måste fatta för att komma vidare? Eller är det helt enkelt insikten om att vi måste rulla Sisyfos sten och att det är måndag hela veckan och det gäller att gilla läget bara? Måste vi tänka oss Bill Murray lycklig? Eller kommer Sisyfos äntligen att vakna till en ny dag?
Torbjörn Elensky, författare och skribent
-
Om hicka, om en greve och operation dagsverke hos Olympens gudar...
Bli medlem i Somna med Henrik PLUS här: https://plus.acast.com/s/somna-med-henrik.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
