Maria Andersson Vogel Podcasts
-
En av filosofihistoriens ständiga frågor handlar om förhållandet mellan kropp och själ. Maria Andersson Vogel funderar på vad hennes egen ovilja och oförmåga att lyssna till kroppen betyder.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
En vecka innan min dotters beräknade ankomstdag vaknade jag av att jag hade ont i magen. Det var som kraftiga kramper som pågick intensivt under en kort stund och sedan försvann, för att några minuter senare komma tillbaka. Jag väckte min sambo: ”Jag har så ont i magen!” När jag någon halvtimme senare förstod vad som pågick hade han redan diskret börjat klocka mina regelbundna anfall av magknip. Trots att jag var höggravid, förstod jag inte vad min kropp ville säga mig.
Den eviga berättelsen om att kvinnor bara vet, att det finns en urkraft som gör att vi instinktivt följer vår kropp genom såväl graviditet som födande, tycktes inte gälla mig. Väl inne på förlossningen lät jag barnmorskan leda mig rakt igenom hela förloppet. Jag gjorde allt hon sa, ifrågasatte ingenting, det var hon som visste och jag hade ingen aning. Att det var min kropp det hände hade liksom inte med saken att göra. Sedan dess har jag aldrig upphört att fascineras av de kvinnor som tycks (i alla fall försöka) ta kontroll över sin egen förlossning. Som har önskemål, idéer om hur eller var de vill föda. Som att de visste vad det innebar. Jag hade inga sådana föreställningar, kände ingen kvinnlig urkraft tala till mig överhuvud taget.
När jag genom åren funderat över detta, och jämfört min upplevelse med alla andra förlossningsberättelser jag fått mig till livs, har jag ofta landat i att det måste ha handlat om åldern. Jag var bara 24 när jag blev mamma. Snittåldern för förstföderskor i Stockholm där jag bor är 32 och alla i min bekantskapskrets har varit äldre än jag var första gången de fött. Många har varit etablerade, utbildade, vana att ställa krav. De har kunnat projektleda sina förlossningar. Men jag har alltmer börjat tvivla på om den förklaringen håller. Handlar det inte snarare om min oförmåga, eller ska jag kalla det ovilja, att på riktigt stå i kontakt med min kropp?
På senare år tycks västvärlden ha flödat över av rörelser som handlar om att på olika sätt vända åter till naturen, inte minst genom att lyssna på kroppen. Vi yogar och vi mediterar, vi försöker sitta still (ibland i mycket märkliga ställningar) för att lyssna inåt. Vi flyttar ut på landet, låter självhushåll och naturens växlingar styra vårt tempo, lär oss leva med kroppens krafter. Det senaste exemplet är den så kallade ”no shower”-rörelsen där man duschar sällan och undviker industriellt framtagna hygienprodukter för att i stället återgå till kroppens naturliga försvar mot smuts. Vad som förenar den här typen av rörelser är synen på kroppen som något vi är. Och att vi i stället för att tukta, manipulera och försöka ta makten över den bör beakta och ta på allvar den kunskap och intelligens den besitter.
Det låter så klokt. Jag menar, hur ska vi annars förhålla oss till våra kroppar om inte lyssnande? Men jag tycks inte kunna. Eller vilja? Det är hela tiden något som skaver. Som ger mig rysningar och får mig att snabbt vilja backa ut ur rummet så fort ”lyssna till din kropp” föreslås. Trots att jag anar att det är det enda rimliga förhållningssättet får sådana uppmaningar mig alltid att omgående vilja halsa en flaska vin och kedjeröka ett helt paket cigg. I sin film ”Sibling Topics” säger den amerikanske konstnären Ryan Trecartin: ”I don’t want a body anymore. Fuck the body”. I motsats till uppmaningarna om att lyssna på kroppen letar detta citat sig raka vägen in i mitt hjärta och jag hummar instämmande. Men varför?
Sedan jag var barn har min relation till kroppen uteslutande handlat om hur den ser ut. Maten har sedan tidiga tonår inte haft något med hälsa, energipåfyllning eller njutning att göra utan varit ett medel för att uppnå en kropp som inte putar, väger eller stör. Jag har, likt alldeles för många andra, i åratal övat mig på att förneka såväl hunger- som mättnadskänslor och bit för bit klippt banden mellan mitt psyke och min kropp. Ibland tänker jag att jag glömt att jag är en kropp, glömt att den är lika mycket jag som mina tankar och inte endast en formbar bit kött. Men ofta undrar jag om jag någonsin vetat det. Att jag har en bristande förmåga att lyssna på kroppen är därför kanske inte så konstigt. Men varifrån kommer oviljan?
I Karl-Ove Knausgårds roman "Morgonstjärnan" beskriver Eskil att kroppen hans kommer att dö, men inte det i honom som ”är”. I en intervju i P1-programmet Lundströms bokradio säger Knausgård att han föreställer sig den odödliga delen av människan som en ”klang”. Handlar min ovilja att lyssna på kroppen om dödsskräck? Om jag erkänner att kroppen är jag, erkänner jag också att jag kommer att dö.
Om dödsskräck är förklaringen framstår min copingstrategi att halsa en flaska vin och kedjeröka ett paket cigg som högst kontraproduktiv. För att inte tala om de åratal då jag försökt låta bli att äta. Ryan Trecartin fortsätter sitt ”fuck the body” med ”I want a soul”. Kanske är allt Descartes fel? Den franske filosofen menade att medan själens främsta attribut är tänkandet, det rörliga, följer den kroppsliga substansen naturens mekanistiska lagar. En sådan uppdelning gör mig knappast mer sugen på att identifiera mig med min kropp, vem vill vara styrd av lagar när alternativet är att vara rörlig och fri? Men det är också en dikotomi som i århundranden har utnyttjats för att rättfärdiga mäns överordning och kvinnors underordning, där mannen varit intellektet och kvinnan den passiva kroppen. Det är ett särskilt riskabelt projekt att som kvinna identifiera sig med sin kropp.
Samtidigt vet alla som någon gång haft fjärilar i magen på grund av nervositet att ett fullständigt separerande av kropp och själ inte är möjligt. Såväl Descartes själv som en lång rad efterföljande filosofer har försökt lösa gåtan kring hur det materiella och det själsliga kommunicerar med varandra. Samma gåta som jag själv alltså inte kan sluta grubbla på.
Jag hör en historia om den svenska konstkritikern Ulf Linde. När läkaren meddelar honom att han måste sluta röka, för att de annars måste kapa hans ben, svarar Linde: ”ta benen”. Oavsett sanningshalten i historien säger den något om vad vi betraktar som essensen i våra identiteter. Är det intellektet eller är det kroppen? För Linde var rökningen en större del av den han var än hans ben, hans kropp. Kanske har Linde och jag det gemensamt, att vi inte klarar av att se kroppen som en del av oss? Att vi bedömer intellektet som viktigare. Det låter vackert, men det räddar oss inte från döden. Vi kan bara hoppas att klangen stannar kvar.
Maria Andersson Vogel
-
Vad händer när vi inte längre kan välja vilken roll vi spelar eftersom allt sker samtidigt i den digitala offentligheten? Det funderar Maria Andersson Vogel på i den här essän.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
När min dotter var i femtonårsåldern spelade vi ofta ett sällskapsspel som kallas för Orangino. Spelet går till så att jag drar ett kort som beskriver ett personlighetsdrag i form av ett påstående, till exempel kan det stå: ”Skeptisk. Jag intar en avvaktande hållning i många frågor.” Utifrån en skala från ett till fem ska jag sedan ta ställning till hur väl det stämmer in på min motspelare. Och vad som stämmer avgörs av vad denna själv anser. Så för att jag ska få poäng måste vi vara överens. Det är alltså en sak att jag har en tydlig bild av i vilken grad min dotter är skeptisk, men är min uppfattning i linje med hennes självbild?För oss blev spelandet mer ett sätt att umgås än att försöka vinna eller riskera att förlora. Våra spelsessioner blev till långa samtal om hur vi själva och världen fungerar och som förälder tar man med andakt emot varje tillfälle som ges att få höra tonåringens funderingar kring sig och sitt liv. Men vad som också blev tydligt när vi spelade var hur mycket svårare det var för min dotter. Det hände ofta att hon inte visste huruvida ett påstående stämde på mig eller ej, medan jag, med förälderns ständiga övertag, nästan alltid var rätt ute. Vid något tillfälle ledde detta till påtaglig frustration, varför delade jag inte med mig mer om vem jag egentligen var? Varför kände hon inte mig annat än i min roll som mamma?
Hennes frustration påminde mig om hur jag själv tänkte som barn. Hur lång tid det tog för mig att inse att min mamma var en individ med personlighet, känslor och åsikter. Inte bara Mamma. Det finns ju en orsak till att det är så. Som förälder undanhåller man alltid en del av sina mer personliga grubblerier från sina barn. Ibland för att de är för små för att förstå, men också för att de helt enkelt inte ska behöva hantera sina föräldrars ångest och kriser. Relationen mellan barn och förälder är oundvikligen skev på det sättet. Men handlar det också om att föräldrarollen är så snäv att många av våra personlighetsdrag inte ryms i den?
Samtalen med min dotter väckte frågor om hur vi människor hanterar den ibland relativt omfattande uppsättning av olika identiteter och roller vi har, och i vilken utsträckning de blandas samman eller hålls separerade. Inte minst i en samtid av ständig uppkoppling och sociala medier, där just identitet prånglas ut och bedöms på löpande band.
Ett intressant perspektiv på frågor om identitet, roller och sociala medier utformades något överraskande redan i slutet av 1950-talet av den amerikanske sociologen Erving Goffman. Hans teori om totala institutioner åsyftade egentligen mycket slutna platser, som exempelvis fängelser eller kloster, där en egen världsordning på många sätt skapas och dit det omgivande samhället har svårt att tränga in. Ett av den totala institutionens kännetecken är att gränser mellan olika livssfärer som normalt är separerade, såsom sömn, arbete och fritid, suddas ut eftersom hela livet utspelar sig på en avgränsad plats i en oundvikligt kollektiv miljö.
En aspekt av att leva i den totala institutionen är det som kallas för looping och som rör just hur vi blir lästa och bedömda av andra. Alla människor har en rad roller i olika sammanhang och den ena rollen har inte nödvändigtvis betydelse för hur den andra bedöms. Det vill säga, hur jag är som mamma spelar liten roll för hur mina kollegor uppfattar mig i min yrkesroll. Men när loopingen drar igång sätts sådana regler ur spel och allt du gör kommer påverka hur andra läser och bedömer dig oavsett relation eller sammanhang. Det är en skrämmande tanke, att mitt sätt att utöva mitt moderskap skulle få reella konsekvenser för hur mina kollegor anser att jag sköter mitt jobb. Eller kanske ännu värre, om min dotters syn på mig som mamma skulle påverkas av hur jag agerar på jobbet.
Men tänk om det är så att looping inte längre är förbehållet de totala institutionerna utan gäller oss alla? För till skillnad från när Goffman utarbetade sina teorier är vi nu så oerhört och oavbrutet synliga för varandra. Vi lämnar digitala fotspår vare sig vi vill det eller inte, och vi lägger frivilligt upp bilder och funderingar på sociala medier där följarskaran för de flesta av oss är ett sammelsurium av släkt, familj, nära vänner, kollegor och ytligt bekanta. Denna sammanblandning av roller gäller i ännu högre utsträckning offentliga personer, vars synlighet knappt längre vet några gränser, och som allt oftare tycks bli föremål för det som går under benämningen cancel-kultur. Det är en process som innebär att när en offentlig person gör eller säger något som omvärlden uppfattar som moraliskt förkastligt tycks det allt oftare få konsekvensen att denna person bojkottas från alla arenor den är verksam på. Men är inte det en form av looping? Goffman talade om hur en persons agerande i en situation kan användas som bevis för dennes (bristande) karaktär i vilken annan situation som helst. Det låter förvillande likt hur cancel-kulturen fungerar.
Precis som att gränserna mellan normalt separerade livsfärer suddas ut i den totala institutionen, tycks gränserna för vad som är privatliv, jobb och politik alltmer suddas ut i våra digitaliserade liv. För offentliga personer kan detta få konsekvenserna att de stängs ute från alla tidigare födkrokar och nätverk. I vissa fall är det kanske befogat, men oaktat hur man ställer sig till det är frågan vad gör det med oss som samhällsvarelser. Vad gör det med våra mellanmänskliga relationer om den totala institutionen flyttar ut från sin avgränsade yta och in i våra vardagsliv?
Här finns risken för ett mer fängelselikt samhälle där vi inte längre lika lätt kan separera våra roller och anpassa oss till olika situationer och förväntningar, utan i varje stund står nakna på scenen, bedömda från alla håll samtidigt. Å andra sidan kan man tänka sig att samma synlighet också kan möjliggöra en större förståelse för det faktum att varje människa besitter många olika roller och identiteter samtidigt. För om vi alla samtidigt är obönhörligt synliga för varandra så gäller det även fängelsevakten, vars makt att bedöma våra bristande karaktärer i så fall upplöses.
Kanske betyder det att nästa gång vi spelar vårt sällskapsspel kan min dotter läsa mig lika bra som jag läser henne, eftersom min roll som mamma inte längre är isolerad och avgränsad från alla mina andra identiteter. Förhoppningsvis innebär det att jag då kan framträda som den komplexa människa jag, likt alla andra, är – också inför mitt eget barn.
Maria Andersson Vogel, kulturskribent och doktor i socialt arbete
