Episodes

  • Bitska hälsningar, Jane Austen

    · 00:09:48 · OBS

    Inte särskilt snäll, men ofta ganska rolig. Litteraturkritikern Annina Rabe har läst Jane Austens privata brev. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Längst inne i mitt överfulla källarförråd har jag ett antal numera oåtkomliga flyttkartonger fyllda med brev. Alltså riktiga brev. Sådana där som lagts i kuvert som slickats igen, ett frimärke har letats fram, ett postnummer har plitats ner. Slutligen har någon tagit sig besväret att gå till brevlådan, smugit ner brevet där för att sedan gå vidare. Lyckligtvis är det bara brev skrivna till mig som ligger i de där lådorna. Jag har aldrig varit en sådan som tagit kopior på mina egna brev. Någonstans, i någon annans flyttlådor, ligger kanske alla de där breven jag skrev en gång. Brev som innehåller avgörande uppgörelser; vänskap och kärlek, göra slut, bli sams, ställa någon till svars eller bara uttrycka saknad. Men allra mest brev som innehåller vardag. Den läsare som letar efter mer substantiella funderingar kring litteratur, politik, religion eller existens kommer att bli besviken. En mycket stor del av de där breven i min källare är från min vän R. Under 40 års tid har vi skrivit till varandra på ett närmast grafomaniskt vis. Numera kommunicerar vi kortare och bara via diverse sociala medier men i de tidiga tonåren skrev vi säkert fem långa brev i veckan till varandra. Detta trots att vi bodde tre tunnelbanestationer ifrån varandra, pratade i telefon nästan dagligen och sågs väldigt ofta. Vad innehöll breven? Verkligen inte mycket, skulle nog en utomstående säga. Det var högst vardagliga observationer från våra respektive horisonter. Långa redogörelser för hur tråkigt vi hade, vad vi lyssnade på för musik medan vi skrev, kläder vi ville ha, fantasier om våra framtida liv med diverse popstjärnor. Lite längre fram blev det redogörelser om från våra arbetsplatser. Ganska ofta handlade det om människor som på olika sätt irriterade oss och deras respektive lyten. Nej, vi var nog inte särskilt snälla, men jag tror att vi ofta var ganska roliga. Och jag tänker ofta på den där maniska skrivklådan; hur avgörande den måste varit för vår språkliga utveckling. Glädjen i att hitta en formulering, och veta att det fanns en mottagare som skulle förstå den precis. Inte särskilt snäll, men ofta ganska rolig. Nu vill jag sannerligen inte jämföra mig själv med Jane Austen, men några gånger när jag läser Paulina Helgesons översättning av hennes bevarade brev går tankarna ändå till min och R:s juvenila brevväxling. Det är någonting med den där formuleringsglädjen, den självklara och närmast symbiotiska förståelsen mellan brevskrivare och mottagare som jag känner igen. Och förstås, vardagligheten. För det är vardagen som präglar Austens brev. Den och inte så mycket annat. Den läsare som letar efter mer substantiella funderingar kring litteratur, politik, religion eller existens kommer att bli besviken. Det är en småborgerlig och ganska begränsad värld som den brittiska 1800-talsförfattaren beskriver, en miljö som är väl bekant för läsare av hennes romaner. Men det är knappast en stillsam och odramatisk tillvaro; mellan alla otaliga klänningsbryderier, mer eller mindre tråkiga sociala samkväm, utflykter och trädgårdsbestyr finns ju också livets stora händelser: födslar, dödsfall, kärlek och sjukdom. Ofta behandlas dessa avgörande moment lite i förbifarten, och ibland i respektlösa, för att inte säga vanvördiga termer. Så fasansfullt med alla dessa döda! utbrister Jane i ett brev till systern Cassandra från 1811. För att sedan tillägga: Och en sådan välsignelse att ingen av dem var någon som man tyckte om! börjar vi rannsaka oss själva inser nog de flesta av oss att vi har skrivit liknande gräsligheter Det är över huvud taget inte någon särskilt ädel person som träder fram i dessa brev, snarare framstår hon rätt ofta som småsint och bitchig. Särskilt ungdomsbreven till systern har en skvallrig ton, ofta kryddad med diverse vällustigt elaka kommentarer om människors utseende: Lyssna till exempel på följande betraktelser från en bal: Där fanns få skönheter, & de som fanns var inte uppseendeväckande vackra. Miss Iremonger såg inte alls kry ut och mrs Blount var den enda som blev mycket beundrad. Hon tedde sig just som hon gjorde i september, med samma breda ansikte, diamantbandå, vita skor, rosaröda make & tjocka hals. // Jag betraktade sir Thomas Champney & tänkte på stackars Rosalie; jag betraktade hans dotter & fann henne vara ett märkligt djur med vit hals. Jag nödgades tycka att mrs Warren var en mycket belevad ung dam, vilket jag beklagar. Hon har blivit av med en del av den vikt som återstod efter hennes havandeskap & dansade ytterst livligt, utan att se så väldigt stor ut. Hennes man är ful så det förslår, fulare till och med än hans kusin John, men han förefaller inte så hiskligt gammal. Stycken som de här är förstås ytterligt roande att läsa, även om man ibland hickar till inför den skamlöst råa elakheten, som i dessa rader om en bekant som förlorat ett barn: Mrs Hall nedkom med ett dödfött barn igår, några veckor tidigare än beräknat, och det hela berodde på att hon blev skrämd. Jag antar att hon oförhappandes fick syn på sin make. Fast börjar vi rannsaka oss själva inser nog de flesta av oss att vi har skrivit liknande gräsligheter i egna brev och mejl under åren: rader som förhoppningsvis aldrig kommer att komma till någon allmänhets beskådande. För känslan av nyckelhålstittande dyker onekligen upp när man läser Austens brev. Inte för att de beskriver några utlämnande detaljer, men för att det är så tydligt att de aldrig skrivits för att läsas av någon utomstående. Det är stor skillnad mellan att läsa litterära brevväxlingar som inte skrivits för någon annan än mottagaren och sådana som alldeles uppenbart är skrivna för en läsande eftervärld. Den senare kategorin framstår ofta som alltför konstruerad för att vara riktigt intressant, hur storslagna tankar som än redovisas. Cassandra Austen brände en stor del av Janes brev efter hennes död; något som har gjort henne impopulär blad såväl litteraturvetare som hängivna Austen-fans. En vanlig uppfattning är att Cassandra har velat tillrättalägga bilden av systern; få henne att framstå som mer mild och helgonlik än hon var. Det där tror jag inte stämmer. Var och en som läst Jane Austen vet att hon snarare var en krass skildrare av det sociala spelet än den helromantiska författare som framstått i de ofta rätt sliskiga filmatiseringarna av hennes böcker och liv. Och även i de brev som Cassandra valt att bevara är det en ganska ocensurerad bild som framkommer. Cassandra gjorde nog bara vad vilken riktig vän som helst hade gjort: behållit det mest privata just privat. För handen på hjärtat, vad är det man helst vill undanhålla för en framtida omvärld, oavsett om det som i Austens fall består av en hel värld eller bara ens barn eller vänner? Inte i första hand, tror jag, de mest självutlämnande tankarna, inte livets dramer. Nej, det är banaliteterna, de små elaka kommentarerna, de dåliga skämten. De som bara är avsedda för en enda människa, den som förstår när det är allvar eller inte. Jag är glad att mina och R:s brev kommer att förbli hemliga oss emellan. För är det något som slår mig vid läsningen av Austens brev är det hur viktigt det är att ha en Cassandra. Någon som förstår och tolkar en rätt i alla tonlägen. Någon för vilken ingen vardagsdetalj är för trivial eller obetydlig. Annina Rabe, litteraturkritiker Litteratur Jane Austens brev, översättning Paulina Helgeson, Albert Bonniers förlag, 2017.

    starstarstarstarstar
  • Missing episodes?

    Click here to refresh the feed.

  • Olga Ravn och rosens litteraturhistoria

    · 00:10:07 · OBS

    Litteraturvetaren Karin Nykvist om läser en diktsamling om rosor och känner doften från årstusenden av dikter. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag läser Olga Ravns diktsamling Den vita rosen och befinner mig plötsligt i en mörk tungt doftande trädgård upplyst enbart av bleka blommande rosor. För boken formligen svämmar över av dem. Det är besjälade vita rosor med dödslängtan, rosor med handskar, med tårar, med tänder, rosor som gråter, lyder, blomstrar, skälver, dör. Och jag tänker att rosen, den har en alldeles egen litteraturhistoria. För de finns ju överallt, rosorna. Alldeles nyss hos Jenny Tunedal, där rosen framför allt fick stå för smärta och förlust: den demenssjukes förlust av språket, och den närståendes förlust av den sjuke. Tunedals rosor är rosa och minner därför lite paradoxalt om den ros Evert Taube liknade sin älskling vid för snart hundra år sen: en nyutsprungen skär. Taube minde i sin tur om skotten Robert Burns som hade gjort nästan detsamma mer än hundra år tidigare när han skrev att my Luve is like a red red rose /Thats newly sprung in June. Ytterligare ett par tusen år innan dess hade morgonrodnaden varit som en ros: varje gång solen går upp hos Homeros är det ju den rosenfingrade Eos som visar sig. Och mellan Taube och Homeros breder rosorna ut sig över århundradena: hos Shakespeare ger sig Julia ut i språkfilosofiska funderingar när hon tänker över varför Romeo så tvunget måste gå och heta Montague: namnet skymmer ju människan, menar hon, och utbrister att rosor ju doftar fantastiskt vad vi än kallar dem. Gustaf Fröding var inne på samma linje när han skrev att rosor i spruckna krus också är rosor, medan helt andra ting var på gång när älskaren kastade sin röda ros i kvinnans vita sköte i Edith Södergrans mest kända dikt Dagen svalnar. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt. För det var ju inte en vanlig ros han kastade. Rosen i litteraturen är nämligen sällan bara ros: dess metaforiska möjligheter verkar nästan gränslösa. Stjälkens falliska form och blommans alla kronblad gör att den exempelvis lämpar sig väl både som bild för mannens och kvinnans anatomier. Om rosen är manlig hos Södergran är den kvinnlig hos Taube, inte bara i tangon där älsklingen är en nyutsprungen skär, utan också i visan där den uppenbart prostituerade flickan i Havanna något desperat erbjuder sjömatrosen sin röda ros. Andra gånger, hos åter andra författare, kan rosen bli en bild för det flyktiga livets och ungdomens blomning, eller tvärtom få stå för det allra mest beständiga: det gudomliga - så är det är ju enligt 1500-talspsalmen en ros utsprungen ur Jesse rot och stam. Och det stannar inte där: rosen, har det visat sig, kan användas också inom filosofin. Både Olga Ravn och Jenny Tunedal har lånat rosor från alla poeters favoritfilosof Ludwig Wittgenstein, som på nära nog litterärt vis använde tanken på en ros med tänder för att fundera över språksystemets gränser som kunskapsverktyg. När Olga Ravn därför väljer att kalla sin rosa bok för Den vita rosen är det ingen tvekan om att hon vet vad hon gör. Med sig in i samlingen drar hon fullt medvetet rosens mångtusenåriga litteraturhistoria, språkhistoria och kulturhistoria. Men vad gör hon då med alla dessa rosor: jo, hon vevar igång en klichétröska som med hjälp av de allra mest slitna av språkets och poesins alla verktyg gestaltar världen på nytt, får rosorna att dofta, metaforerna att verka. Det sätter igång redan på sida ett. Precis som när Gertrude Stein i ett försvar av rosen som just ros istället för urvattnat tecken skrev att: rose is a rose is a rose is a rose där samma fras upprepas trefalt, som i en besvärjelse, inleder Ravn med att tre gånger ge oss samma korta dikt:   Allt vad jag har gjort för att behålla dig blomstrar   Allt vad jag har gjort för att behålla dig blomstrar   Allt vad jag har gjort för att behålla dig blomstrar   Rosen är rosen är rosen: men där Gertude Stein ville plocka bort metaforikbagaget som skymde sikten plockar Ravn fram den igen och håller upp den för oss: allt jag har gjort blomstrar. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt. Inledningens upprepning är den första av många i diktsamlingen Men upprepningen är inte bara ett retoriskt grepp eller uttryck för magiskt tänkande. Nej, hos Ravn blir den framför allt ett grepp som gestaltar tvångstanken och den klaustrofobiska, plågsamma upplevelsen av att sitta fast och inte komma loss i tanken, i livet och i förtvivlan. Upprepningen och rundgången gör också något med tidsuppfattningen: här står allting stilla. Samma bilder kommer om och om igen och de hämtas alla från ett par tre bildsfärer: framförallt då trädgårdens och vattnets. Ord som blomstrar, gräs, nässlor, och så klart ros möter väta i flera former: det är vått gräs, svart vatten, hav, och så olja som droppar. Dessa bilder tas om så många gånger, att de liksom Steins ros till slut nästan framstår som helt nya, tömda på sitt litteraturhistoriska bagage. I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett. Till skillnad från många av litteraturhistoriens rosor är Ravns blommor inte heller ljuvliga på något vis. De är snarare nästan skrämmande i sin blekhet. Istället för röda, blodfulla och passionerade är de anemiskt vita, och minner snarare om döden och sorgen. På ytan gestaltas maktlösheten när den man älskar blir svårt sjuk. Men rosendikterna handlar också om minnet av kärleken, om fruktbarhet och skapande, och om självföraktet hos den som inte älskar tillräckligt eller på rätt sätt:   Alla gåvorna som jag mottog jag har varit för bortskämd och för rutten   På baksidan till den svenska utgåvan kallas Den vita rosen för systemdikt. Och visst: Ravns diktsamling är starkt formbunden den består av 160 dikter som alla är fem korta rader långa. Tillsammans med upprepningarna och de återkommande tomma sidorna ger den sken av att följa ett intrikat system vars principer jag inte lyckas kartlägga. Men jag tänker att det snarare är längtan efter systematik och ordning som är själva systemet hos Ravn. Och det som skenbart framstår som tänkt och ordnat saknar en tydlig plan - liksom så ofta i livet självt, där vi människor lever som om varje verkan hade en orsak. Den stränga regelbundenheten blir något att hålla fast i: den tvingar fram ett lugn och en stadga i det förtvivlans kaos som dikterna ger uttryck för. Samtidigt blir formen en bild för det fängelse som sjukdomen är: både för den sjuke och för den som står bredvid. Och liksom sjukdomen har ett förlopp har dikten det: samlingen gestaltar en böljande rörelse där nedåtstiganden följs av uppåtstiganden. Inledningsvis dominerar rörelsen nedåt: allt dryper, droppar, faller och böjs nedåt, och den älskade vänder ansiktet bort och ner i gräset. Mitt hjärta faller som en fettdroppe skriver Ravn i en dikt. Men här finns också stigandet. Bara några sidor senare skriver hon att I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett. I avslutningens dikter blir fallet och uppåtgåendet ett, när solens strålar faller i den första solen soluppgången. Och med den nya solen kommer en ny färg: rosaröd, som den friska kinden. Eller som den rosenfingrade Eos, morgonrodnaden. Så dundrar hela litteraturhistorien in igen. Och den blomstrar. Karin Nykvist, litteraturvetare   Litteratur Olga Ravn: Den vita rosen. Johanne Lykke Holm. Modernista, 2017.

    starstarstarstarstar
  • Kommer pandemin eller paranoian att döda oss först?

    · 00:10:37 · OBS

    Varför har Spanska sjukan aldrig förknippats med poesi? Författaren och läkaren Salomon Schulman om relationen mellan pandemier och paranoia. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det finns sjukdomar som ger associationer till något poetiskt. Som tuberkulos. Magra bleka kvinnogestalter framträder spöklikt ur litterära skildringar medan männen ligger och inandas den syrefriska luften i Davos eller andra fashionabla kurorter. Det är en kontemplativ värld som döljer sig bakom sanatorieväggarna. Den har avtecknat sig i böckerna Thomas Manns Bergtagen är klassikern som än idag fascinerar läsare i en västvärld där tuberkulosen nästan försvunnit. Inte minst författare drabbades av denna tvinsot som hotade ända deras liv i en fatal blodig upphostning likt den som till slut drabbade exempelvis Oscar Levertin. Författarlistan över de tbc-kranka kan göras hur lång som helst: Franz Kafka, Albert Camus, Harry Martinson, Edith Södergran och så vidare. Det var ofta en långsam död som väntade men många klarade sig från lungsotshostan. Tiden till eftertanke berikade deras författarskap i dödens skugga. Mellan femtio och hundra miljoner människor dog i denna världsomfattande pandemi. Annorlunda var det med den betydligt mer dräpande spanska sjukan. Denna influensa kunde döda på några timmar eller så kunde allt värre plågor sätta in tills slutet infann sig . De drabbade blev våldsamt sjuka och här fanns ingen tid till djupsinniga metaforer. När huden blev mörkviolett, febermardrömmarna satte fart, man började hosta blod och fick allt svårare att andas för att lungorna fylldes med en rödaktig vätska då var döden nära.  Spanskan, som influensan kallades i vardagligt tal, tycks nästan bortglömd idag. är så gott som glömd idag. Få tänker på att den i dödstal räknat var förra århundradets största katastrof. Tankarna fördes dock till epidemin när den medialt uppskruvade men ändå allvarliga svininfluensan slog till år 2009. Spanska sjukan anlände i tre svåra vågor, av vilka den mellersta som kom under hösten 1918 förorsakade de flesta dödsoffren. Åren 1918 till 1919 var epidemins värsta oår. Den förtärande kallbrand vi förknippar med första världskrigets skyttegravar var av en mer obetydlig omfattning jämfört med den samtida influensans härjningar. Mellan femtio och hundra miljoner människor dog i denna världsomfattande pandemi. Det ger ett dödstal som vida överskrider det första världskrigets offer som stannade vid 17 miljoner. Andra världskriget skördade 60 miljoner människoliv så frågan är om inte de som strök med i spanska sjukan faktiskt överskred de bägge ohyggliga världskrigens sammanlagda dödssiffra!  Hela världen låg i plågor. Tala om Weltschmerz!  Det var unga människor som fick skatta åt förgängelsen, människor i sina bästa år. I själva verket kom betydligt fler att gå i graven utanför Europa och USA. Indien, Afrika och Persien var hårt drabbade. Morbida kalenderbitare fokuserade på ung och bråd död har nu möjligheten att räkna sina offer i Laura Spinneys nyutkomna bok Pale Rider. Titelnamnet anspelar på en vision ur Uppenbarelseboken där den bleke ryttaren som är Döden fullgör sitt oförsonliga verk. Det är en populärvetenskaplig bok av hög klass som presenterar möjliga teorier för spanska sjukans hastiga och förödande förlopp. Inte sedan digerdöden under medeltiden har en pandemi så avgörande förändrat den världsliga demografin. Digerdöden som spreds med svartråttor och pestloppor hade raderat ut en tredjedel av Europas befolkning. Dess bölder och blodförgiftningar förorsakades av en bakterie, Yersinia Pestis, medan spanska sjukan var virusbetingad. Vi går vidare med en gnagande ovisshet. Är det döden eller demonerna som kommer att förgöra oss?  Spanskan kunde vara svårdiagnostiserad. Ofta tog läkarna fel på den snarlika och parallellt förlöpande tyfusen som var det signifikativa tecknet på ett samhälle i kollaps. Man stod maktlös inför sjukdomarnas obarmhärtiga framfart. I avsaknad av vaccin och läkemedel kunde man intet annat göra än att anbefalla karantän och avråda från folksamlingar. Även vi lever i en allt osäkrare tid. Imorgon kan ett kärnvapenkrig förgöra världen, en ny pandemi bryta ut och spridas likt en löpeld över hela klotet eller så får en sekt för sig att vi onda skall förgöras. Med fattigmannens kemiska och biologiska vapen kan de illvilliga lägga under sig länder med tämligen osofistikerade gifter och välsigna sin Gud på världens nya ödemarker.   Paranoia och pandemi. Beröringspunkterna är inte bara ordens allitteration. Fenomenen smittar varandra. Den ovissa faran järtecknet för olycka, vi ser oss om. Visst minns många HIV-smittan från ett panikslaget åttiotal då domedagsprofeterna domderade att all sexuell lust skulle komma att läggas i träda. Vi går vidare med en gnagande ovisshet. Är det döden eller demonerna som kommer att förgöra oss?  Vi famlar och stapplar oss fram. I ena ögonblicket förblindade, i nästa klarsynta. Det är paranoikerns vardag men det är också pandemitidens realitet. Who's  next, vem härnäst? det som verkligen sprider sig som en pandemi över vår kontinent är paranoian. Afghanerna känner den, somalierna känner den och vi judar känner igen den alltför väl. Man vet inte fortfarande inte var den spanska epidemin hade sitt geografiska ursprung. En teori förklarade att den hade sitt upphov i Kina. Människor samlades ihop, närmare bestämt 135 000 kineser som fördes iväg till Europa för att hjälpa till att gräva skyttegravar. I den provinsen de rekryterats hade en pestsjukdom grasserat, oklart vilken men spanska sjukan var en möjlighet. Gästarbetarna låg packade som sardiner i tre veckor på sina samfärdsmedel mot Europa och smittade ner varandra innan de lämnade över viruset till sina europeiska värdar. Villrådigheten var stor och alltfler soldater ådrog sig sjukan som sedan spreds som en löpeld till de mest avlägsna byar i Alaska och de mest isolerade öar i Stilla Havet. Ingen gick säker. Idag är det flyktingar som tvingas packa ihop sig på båtar på vägen mot Europa. Det talas om att de bär tuberkulosen med sig, men det som verkligen sprider sig som en pandemi över vår kontinent är paranoian. Afghanerna känner den, somalierna känner den och vi judar känner igen den alltför väl. Idag vet man att spanska sjukan orsakades av ett fågelvirus. Man har isolerat viruset och karaktäriserat dess genetiska hemhörighet. Men idag är det inte bara fåglar som flyger mellan kontinenterna. Och i en värld som även utan flyktingkris är mer sammanknuten än någonsin är det kanske bara en tidsfråga innan ett muterat virus rubbar vårt infektionsförsvar. Och vi står där nakna inför nästa pandemi. Den kommer i så fall drabba fattig som rik, religiös som ateist, ljus som mörk, medborgare som asylsökande. Och paranoian kommer att vara befogad. Salomon Schulman, författare och läkare   Litteratur Laura Spinney: Pale rider   the Spanish flu of 1918 and how it changed the World. Jonathan Cape, 2017.

    starstarstarstarstar
  • Kvinnohatet som inte går ur mode

    · 00:09:08 · OBS

    Kvinnoförakt tycks vara ett tidlöst fenomen. I dagens essä från OBS läser journalisten Anna Thulin två romaner med misogyni som tema. Det skiljer 600 år mellan böckerna - men båda är lika aktuella. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ibland tycks sexuella trakasserier vara en modefråga. Inte som i att vi talar för mycket om dem, utan som i den utslitna frågan: Men vad hade hon på sig? Hösten 2017 gick ett uppror som en löpeld genom världen. Under hashtaggen "me too" berättade miljontals kvinnor i sociala medier om våld och övergrepp som de utsatts för. Trakasserier mot kvinnor är så vanliga att många av oss inte ens reflekterar över dem. Ibland krävs det att någon utomstående påpekar just hur orimlig situationen är för att man ska erkänna det själv. Jag kommer att tänka på hur advokaten Elisabeth Massi Fritz en gång frågade om gärningsmannens kalsonger under en våldtäktsrättegång. Det var ju precis lika absurt att fråga om offrets stringtrosor. Kvinnoförakt är som modets "lilla svarta", en tidlös skapelse som tycks passa både till fest och till vardag. Av en slump läser jag två romaner med misogyni som tema efter varandra. Det skiljer sexhundra år mellan böckerna, men de känns båda obehagligt aktuella. Den ena är en dystopi: Margaret Atwoods roman "Tjänarinnans berättelse", som gavs ut 1985, och som ligger till grund för den hyllade tv-serien "The Handmaid's Tale". Den andra är en utopi: "Kvinnostaden", som skrevs 1405. Författaren Christine de Pizan kallas ibland för en av Europas första feminister. Rätten till sin egen kropp var en fråga som Christine de Pizan funderade över redan år 1405 I "Kvinnostaden" tar berättaren hjälp av "tre höga fruar" som hjälper henne att bevisa att kvinnor är lika kapabla som män. I korta kapitel ges exempel på dygdiga kvinnor, allt från historiska drottningar till helgonförklarade hjältinnor. Christine de Pizan är inte ute efter att skapa en kvinnostad i verkligheten, men en litterär frizon där kvinnors röster lyfts fram och där de hittar styrka i kollektivet. Bokens främsta syfte är att gå till angrepp mot den medeltida misogynin. Kvinnohatet har en lång historia, vilket inte minst märks på alla modetrender som har gått ut på att linda, knyta, binda, bända och omforma kvinnors kroppar. Korsetter som har orsakat svimningar, matsmältningsbesvär och svårigheter att andas. Lindandet av fötter där de brutna benen har lett till begränsad rörlighet, infektioner och i värsta fall döden. Vid samma tid som Christine de Pizans namn började bli känt i vidare kretsar, plockade europeiska kvinnor bort ögonbryn för att få en renare panna.  Hon föddes i Venedig 1364 och kom till Paris som fyraåring. Pappan var astrolog hos den franska kungen - därför växte Christine de Pizan upp med de kungliga arkiven nära till hands och fick en god utbildning. Hon talade och skrev flytande franska och italienska, och läste latin, filosofi och historia. Som femtonåring gifte hon sig med en tio år äldre man. När både hennes man och far dog, blev hon ensam med tre barn och en mamma att försörja. Hon började skriva och skrev i rasande fart - omkring trehundra verk med poesi, kortnoveller och specialbeställda hyllningar. Trots att hon var tvungen att vara produktiv för att få in pengar till familjen, gjorde det inte innehållet i hennes texter mindre radikalt. Rätten till sin egen kropp var en fråga som Christine de Pizan funderade över redan år 1405. Berättaren i "Kvinnostaden" konstaterar: "det irriterar och beklämmer mig att män så ofta säger att kvinnor egentligen vill bli våldtagna." Men detta är trots allt 1400-talet vi talar om. Christine de Pizans syn på kvinnan var med våra mått mätt traditionell. Hon lovordade kyskhet och jungfrulighet. Kan då en av Europas första feminister ens kallas feminist? Kanske är det inte så viktigt vilken etikett vi sätter på henne. Hon kunde ställa sig utanför och se samhällets orättvisa strukturer. En banbrytare som behövdes i sin tid, som behövs i alla tider. Även vår. Oavsett hur uselt man har det verkar det alltid finnas en lägre grupp, inte sällan inom gruppen, som man kan klanka ned på. Margaret Atwood i sin tur ställer sig tvekande till om hennes roman, "Tjänarinnans berättelse", ska ses som feministisk. Om man med feministisk menar en ideologisk pamflett - så nej, skriver hon. Om man däremot menar en roman där kvinnor är människor, med allehanda skiftande personligheter och beteenden, där det som händer dem är helt avgörande för bokens tema, struktur och handling - så är svaret ja. I "Tjänarinnans berättelse" har mänskligheten drabbats av en epidemi som orsakar infertilitet. En grupp fertila kvinnor tas därför som konkubiner för att föda makthavarnas barn. Här används kläder för att signalera vilken klass man hör till: Tjänarinnorna är klädda i vinröda klänningar och vita huvor som gör det svårt för dem att se sig omkring. Anspråkslöshetsdräkterna har sitt ursprung i kristen ikonografi. Hustrurna bär blått, Jungfru Maria och renhetens färg. Tjänarinnorna bär rött, för att symbolisera födelse. Rött är dessutom lättare att upptäcka hos personer som försöker fly.  I båda romanerna finns ett visst mått av anpassning för att stå ut i en kvinnofientlig värld. I "Kvinnostaden" utgår Christine de Pizan om vanliga fördomar mot kvinnor, men pratar samtidigt om de andra, de dåliga kvinnorna, som inte uppfyller de höviska idealen. I "Tjänarinnans berättelse" finns det hierarkier mellan hustrur och konkubinerna, och ännu längre ned: okvinnorna som skickas till kolonier för att städa giftigt avfall. Man vaktar sina gränser för inte hamna längre ned på samhällstrappan. Oavsett hur uselt man har det verkar det alltid finnas en lägre grupp, inte sällan inom gruppen, som man kan klanka ned på. En okastad sten, två okastade stenar - det hade inte gjort någon skillnad. Men en enkel handling, utförd i grupp, förändrar allt. Jämställdheten har såklart förbättrats radikalt på sexhundra år. Men fortfarande kan inte alla kvinnor röra sig fritt på stan, klä sig som de vill, köra bil utan tillstånd från en man, föda eller inte föda barn, och arbeta med likvärdig lön utan att kroppen går sönder. Och rättigheter och framsteg är inte garanterade, de måste försvaras om och om igen. Hur kan de då försvaras? I båda romanerna finns det ett motstånd och tänjande av gränser som ger inspiration. Christine de Pizans kvinnoförebilder var inte enbart höviska, utan kunde kriga, klä sig i byxor och älska med andra kvinnor. De var normbrytare som vidgade bilden av vad en kvinna kan vara. I tv-serien "The Handmaid's Tale" finns en gripande scen som saknas i boken. Det är när tjänarinnorna ställs inför att stena en vän till döds, men vägrar. En efter en släpper kvinnorna stenarna i marken. En okastad sten, två okastade stenar - det hade inte gjort någon skillnad. Men en enkel handling, utförd i grupp, förändrar allt. Som att skriva under hashtaggen "me too" i sociala medier. En enkel handling, utförd i grupp, som synliggör hur vanligt förekommande trakasserier och övergrepp faktiskt är. Det är en av de mest effektiva nätkampanjer jag har sett. Eller nätkampanj förresten - det är ett uppror. En folkrörelse som vinner kraft tack vare den överväldigande andel som deltar. Det är denna lärdom vi behöver hålla fast vid för att vi på allvar ska kunna bryta mönstret. Så att ojämställdhet och kvinnohat, någon gång i framtiden, verkligen blir passé. Något man nämner i samma andetag som korsetten, jazzbyxan och våfflat hår. Anna Thulin, journalist Litteratur: "Kvinnostaden"; Christine de Pizan. Svensk översättning av Jens Nordenhök, Ersatz förlag (2017). "Tjänarinnans berättelse"; Margaret Atwood. Svensk översättning av Maria Ekman, Norstedts förlag (2017).

    starstarstarstarstar
  • Mötet 4: Celans och Heideggers mörka vandring

    · 00:11:41 · OBS

    Den ene kallas 1900-talets största poet, den andre för samma sekels största filosof. Den ena var överlevare, den andra nazist. Mikel van Reis skildrar mötet mellan Paul Celan och Martin Heidegger. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det är augusti 1948 i Paris och den 27-årige, rumänskfödde poeten som just tagit sig det nya namnet Paul Celan skriver till en anhörig i Israel. Han är just kommen till staden och ser nu en oerhörd uppgift framför sig. Han skriver i brevet: Kanske är jag en av de sista i Europa som måste leva den judiska andlighetens öde till sitt slut.  Europa ligger i ruiner och de förföljda som överlevt Förintelsen irrar hemlöst mot en marginal av fortsatt liv. Förintelsen i Rumänien var skoningslös. 400 000 människor mördades. Vad kan poesin säga om detta tillstånd i tiden? Eller mer precist hur skall Celan som överlevande poet kunna ge den bråddjupa tidserfarenheten språkets maximalt förtätade rymd av dröm och vaka?  Det är vad han gör de kommande åren fram till sin död 1970. Han är rumänsk jude, han skriver på tyska men lever sitt författande liv i Paris. I åtta diktsamlingar ger han som ingen annan - poesin en svindlande komplexitet med djupa filosofiska förgreningar. Två decennier senare. Det är en mulen sommardag 1967 i södra Tyskland, närmare bestämt i universitetsstaden Freiburg. Tidens störste tänkare skall då möta tidens störste poet. Filosofen heter Martin Heidegger och poeten var alltså Paul Celan. Den förste en urtysk med nazistiskt bagage och den andre en överlevande jude från den tyskspråkiga periferin. Heidegger hade varit nazistisk universitetsrektor 1933 och sedan partimedlem under tolv år. De två är varandras motsatser och ändå fanns här ömsesidiga band vad gäller tänkandet kring filosofi och poesi. Grundades filosofin i poesins heliga uttryck eller var denna grund nu i själva verket en avgrund? Det senare blev Celans insikt. Det poetiska ordet uppenbarade inte Varats väsen utan människans bräcklighet och ändlighet.   Den store tyske anden hade ju legitimerat de allra värsta demonerna. Det hela började 1951 samma år som Heidegger tagits i nåder i Freiburg som avnazifierad. Celan möter då den österrikiska poeten Ingeborg Bachmann som just disputerat på en avhandling om Heidegger. En förälskelse tar fart men som skall bli en olycklig kärlekssaga. Med den förälskelsen börjar Celan att läsa Heideggers verk, bok efter bok. Under femtiotalet får han själv sin poesi utgiven i Tyskland och han prisas högt av det litterära etablissemanget. Poeten och filosofen börjar växla brev och böcker, men efter hand blir Celans relation till Heidegger alltmer inflammerad. Han beundrar filosofens verk, men fylls av agg mot hans obekymrade medlöperi. Den store tyske anden hade ju legitimerat de allra värsta demonerna. Nu var han knäpptyst om sin nazism. Skall de träffas? Så sker alltså 1967. Den 24 juli läser Celan sin poesi för auditoriet på Freiburgs universitet. Det är mer än tusen personer i publiken och Heidegger sitter på främsta raden. Det är i samma sal där Heidegger hade hållit sitt beryktade rektorstal 1933. Situationen är mycket spänd. Celan meddelar bryskt att han inte vill fotograferas med den hövlige Heidegger. Poeten hade i flera år härjats av paranoia och skarpa humörsvängningar efter en förtalskampanj i tysk press. Celan såg övervintrande nazister i alla riktningar. Till saken hör även att Celan var tillfälligtvis utskriven från en psykiatrisk klinik i Paris. I januari samma år hade han försökt beröva sig livet med en kniv i bröstet. Efter läsningen i Freiburg inviterar Heidegger Celan till sin skidstuga i Todtnauberg i närliggande Schwarzwald. Där kunde de ju promenera tillsammans - och samtala. Celan tackar överraskande nog ja och dagen efter den 25 juli far de i väg i bil. Vädret är regntungt. Vad som nu händer är mycket diskuterat. De flesta beskriver mötet som en stor besvikelse för Celan. Kunde inte Heidegger fatta pennan och varna för nazismen? De når den lilla skidstugan med brunnen med den berömda åttkantiga stjärntärningen. De dricker brunn och går in. Celan skriver i gästboken följande rader: In i gästboken med blicken på brunnsstjärnan, med förhoppning om ett kommande ord i hjärtat. Den 25 juli 1967. Paul Celan. Han väntade sig en förklaring av Heidegger för det nazistiska medlöperiet, men de orden kom aldrig över läpparna. Hade filosofen slutit sig inne i självtillräcklighet? Var han en stor filosof men en liten människa? En jättelik dvärg, som Edgar Morin kallade honom. De tar en promenad. De två skall bege sig till en högmosse. De går på kavelstigar över våtmarker. Den botaniskt bildade Celan noterar växtligheten noga, men regnet får dem att stanna och till slut återvända. De når inte fram. Celan är djupt missräknad, men i bilen tillbaka till Freiburg talar han klarspråk med den så tystlåtne filosofen. Kunde inte Heidegger fatta pennan och varna för nazismen? Det frågar han lite senare i ett brev till hustrun Gisèle.                                                                 Celan reser hem från Freiburg till Paris och psykiatrin där. Han skriver en ordknapp dikt med titeln Todtnauberg. Var den ett uttryck för hans djupa besvikelse? Mötet som icke-möte? Kanske är det inte hela bilden. Somliga vittnar om Celans muntra lättnad efter mötet. Som att en spänning löstes upp. Jag tror själv att den dikten uttrycker den djupa klyvnaden mellan beundran och aversion. ordet för ordet das Wort är infogat i diktens exakta hjärtpunkt. Ordet om förlåtelse som inte kom. Celan kan inte ge upp Heidegger, han måste replikera på filosofen, men också uttrycka en förhoppning. I dikten läser vi orden från gästboken om brunnen med stjärntärningen och förhoppningen om en tänkandes kommande ord i hjärtat. I hans dikt är orden som gruvgångar. Vi anar att den vandrande poeten befinner sig mellan bergets underjord och himlens regn. Poeten kan floran Arnika, Augentrost. Arnika och ögontröst var läkeörter. För den sårade Celan? Den första har en gul fläck i kalken, som en judefläck. Den senare vidrör ett ungdomsminne från arbetslägren i Rumänien 1942. Jag noterar att ordet för ordet das Wort är infogat i diktens exakta hjärtpunkt. Ordet om förlåtelse som inte kom. Dikten slutar med regn, mycket regn och en känsla av underjord och dolda döda. Namnet på blomman orchis liknar Orkus, romarnas namn för underjorden.  Todtnauberg blir här också Dödsberget.  Ljuset blev för Paul Celan också ett kallt och nattligt strålkastarljus. Det är dock inte sista mötet. Celan återvänder faktiskt till Freiburg och Heidegger följande år sommaren 1968. De två gör om sin bergsvandring till högmossen. Men vad som då passerar vet vi ingenting om. När poeten och filosofen möts ytterligare två år senare vid ett Hölderlinjubileum är Celans själsliga tillstånd akut. Poeten brusar upp i vrede över filosofen. Och filosofen säger sedan: Han är sjuk hjälplöst. En månad senare dränker sig Celan i Seine i Paris. Troligen den 20 april 1970. Man kan då åter betänka den uppgift som han förelade sig i augusti 1948 i ett brev till en anhörig i Israel. Den oerhörda uppgiften som nu ändade djupt tragiskt: Kanske är jag en av de sista i Europa som måste leva den judiska andlighetens öde till sitt slut. Hur kan den djupa skillnaden mellan filosofen och poeten då läsas? Det kan handla om ljuset. Ett nyckelbegrepp hos Heidegger är Lichtung som betyder glänta, en solljus plats i skogen där Varat uppenbaras för den vandrande. Celan vänder på begreppet i sin boktitel "Lichtzwang", ljustvång. Postumt utgiven 1970 med bland annat dikten Todtnauberg. Ljustvånget som motsatsen till solljuset. Ljuset blev för Paul Celan också ett kallt och nattligt strålkastarljus. Lägerljuset. Mikael van Reis, litteraturvetare, författare och skribent

    starstarstarstarstar
  • Mötet 3: Hirsch, Soldan och konsten att vara fri

    · 00:09:17 · OBS

    Ett möte mellan två skandinaviska kvinnliga konstnärer i 1880-talets Paris. Venny Soldan agerar modell och Hanna Hirsch målar. Linda Fagerström reflekterar över allt som döljer sig i ett porträtt. Det är en januarimorgon i Paris 1887. Fuktig kyla sveper med flodvattnet längs Seines kajer. Drar utmed boulevarderna, förbi trottoarkaféernas skrangliga bord och letar sig fram över golvplankorna inomhus. Kallast är det förmodligen i konstnärsateljéerna i Montparnasse. I en av dem, på Rue Notre-Dame-des-Champs 53, möts konstnärerna Hanna Hirsch, 23 år och Venny Soldan, 24 år. Syftet är att arbeta på ett porträtt. Hanna Hirsch ställer sig vid staffliet. Venny Soldan, som idag tar på sig rollen som modell, sätter sig på golvet. Mattan är tunn och skrynklig, men skyddar från det värsta kalldraget. Bakom henne står en målarduk på sin spännram lutad mot väggen intill en gipsfigur, kanske en halvmeter hög. Venny Soldan är från Helsingfors, där hon gått fyra år på Finska konstföreningens skola. Hennes far är ingenjör och filosof. Hanna Hirsch har hemma i Stockholm utbildat sig i Konstakademins särskilda klass för kvinnor, kallad Fruntimmersavdelningen. Hon är dotter till musikförläggaren Abraham Hirsch. Efter giftermålet med konstnärskollegan Georg Pauli hösten 1887 byter hon efternamn och är i konsthistorien oftast kallad Hanna Pauli. Bägge kvinnorna hade kommit till Paris för att bli elever vid stadens fria konstnärsutbildningar med likvärdig undervisning för både kvinnor och män, en fransk nymodighet. Men den här dagen tillbringas alltså i ateljén. Medan Hanna Hirsch blandar färg på paletten, börjar de bägge kvinnorna prata. Ingen av dem vet ännu, att deras möte kommer resultera i ett porträtt som blir känt och omtyckt, att det samma höst ska ta sig genom nålsögat till den prestigefyllda och jurybedömda Parisutställningen Salongen och småningom ska hamna i samlingarna på Göteborgs Konstmuseum. Medan Hanna Hirsch blandar färg på paletten, börjar de bägge kvinnorna prata. De diskuterar konstnären de bägge beundrar, Jean Bastien-Lepage, och den franska trenden plein-air-måleri. För dem, likt de andra skandinaviska konstnärer som kom till Paris under 1800-talets slut, var det nytt att arbeta utomhus i friska luften plein air. På kontinenten var det däremot vanligt att lämna ateljén för att skildra verkliga situationer och vardag. Likt flanörer strosade konstnärer som Jean Bastien-Lepage, Edouard Manet och Claude Monet längs stadens gator för att med skissblocket i hand iaktta det moderna livet. Ånglok, hundpromenader, bordeller och Moulin Rouges dansrestauranger inget motiv var för simpelt. Som borgerliga flickor hade Venny Soldan och Hanna Hirsch inte riktigt samma möjligheter. Att sitta i hörnet på absinthaket för att teckna stadens larmande nöjesliv var otänkbart för dem. De enda kvinnor som förväntades vara där hörde till arbetarklassen: servitriser och prostituerade. Ingen borgerlig kvinna ville riskera tas för en sådan. Därför kunde de kvinnliga konstnärerna inte skildra de miljöer som i konsthistorien senare skulle kodas som tecken för det moderna: bardisken, cabaretscenen eller revyernas kvällsföreställningar. Vanligare i Venny Soldans och Hanna Hirschs motivkrets blev frukostbordet, verandan eller eftermiddagsutflykter till stranden och parken, alla ögonblicksbilder som vittnar om borgerliga kvinnors begränsade rörelsemöjlighet under slutet av 1800-talet och som anger vilka situationer och platser Soldan och Hirsch hade att navigera mellan och konstnärligt förhålla sig till. Ändå utmanade de konventionerna på andra sätt; de hade dragit till Paris för att leva fria från föräldrarnas krav och kontrollerande blickar. Sedan 1881, då ogifta kvinnor i svensk lag blev betraktade som myndiga vid 21 års ålder, hade världen öppnat sig för dem. På åtminstone nästan samma villkor som sina manliga generationskamrater kunde de resa och leva självständigt. I den skandinaviska konstnärsgruppen i Paris fanns den självupptagne Carl Larsson, som aldrig missade ett tillfälle att uttrycka sin avsky för kvinnliga konstnärer. En kväll hade han inför gästerna vid en stor middagsbjudning skällt ut hustrun Karin Bergöö också konstnär då hon av misstag vält en stol, eftersom hon hade en baby i famnen. Säkert pratade Hanna Hirsch och Venny Soldan även om sådana händelser i vänkretsen under mötet i ateljén på Rue Notre-Dame-des-Champs, men det är också lätt att föreställa sig hur de sinsemellan diskuterar kompositionen, färgerna och vinklarna i målningen som växer fram. Att de kommer överens om att Soldans bekvämt framsträckta ben ska målas just så, trots att det innebär att undersidan på hennes smutsiga sko syns, och nästan trycks upp i ansikten på betraktaren. Att de skrattar åt hur provocerad konstpubliken kommer bli av det. Och, att de enas om att tiden är mogen för ett realistiskt porträtt av en kvinnlig konstnär: i enkla ateljékläder med färg på fingrarna. Inga koketterier, inga tvättade händer. Att de skrattar åt hur provocerad konstpubliken kommer bli av det. Ateljén såväl som konstnärsyrket, av tradition mansdominerad mark, har de erövrat. Men inte bara det: i porträttet möts de bägge kvinnorna också som konstnär och modell. Denna konsthistoriskt belastade konstruktion konstnären och hans modell har de också gjort till sin: modellen är ju i det här fallet konstnär själv och allt annat än den namnlösa kvinna som vi i så många målningar sett ligga avklädd där strax bakom konstnären i fråga: en påklädd man, stolt poserande intill sitt objekt, modellen. Att den här modellen, Venny Soldan, istället skildras som ett subjekt är förstås den stora skillnaden. Och naturligtvis att hon inte är naken, utan bär enkel, höghalsad svart blus och en lång, vid kjol i samma färg. Sittande på golvet med benet rakt ut framför sig, verkar hon vara mitt i en tanke. Håret är bortstruket från ansiktet, hastigt uppsatt i praktisk frisyr. I handen klämmer hon en bit lera eller en sudd, som vore hon uppslukad av ett konstnärligt avgörande, koncentrerad inför en skiss. Eller kanske på vippen att formulera ett argument i diskussionen med Hanna Hirsch. I vilket fall som helst är hon alldeles obekymrad över att bli iakttagen och avbildad, helt oberörd över kroppens tyngd mot golvet och ryggens krökning. Hon är ande mer än kropp, helt tagen i anspråk av sin koncentration och inspiration. De upplevelserna bildade klangbotten i mötet mellan Hanna Hirsch och Venny Soldan den där kyliga morgonen. Erfarenheterna av det moderna livet, att leva bortom krav på ordnat liv med rutiner, etiketter och korsetter, delade de. Och då porträttet stod klart några månader senare, kunde det också förnimmas i själva bilden. Kanske särskilt i det djärva tilltaget att skildra Soldan som den yrkesperson hon är, klädd i slitna arbetsplagg sittande på golvet, men också att hon mitt i ett inspirerat ögonblick. Helt ointresserad av att behaga en manlig betraktare är hon istället en kvinna uppslukad av mötet med en annan kvinna, Hanna Hirsch som för säkerhets skull signerade porträttet med både sitt för- och efternamn i tydliga versaler, mycket synligt helt nära Venny Soldans fot. Helt ointresserad av att behaga en manlig betraktare är hon istället en kvinna uppslukad av mötet med en annan kvinna. Därför kan man säga, att Hanna Hirschs porträtt av Venny Soldan skildrar ett möte mellan två målmedvetna, intellektuella kvinnor, på väg ut i det moderna livet men också deras möte med detta liv; med Paris och en tillvaro som självständiga individer. Linda Fagerström, konsthistoriker och konstkritiker

    starstarstarstarstar
  • Mötet 2: Einstein, Tagore och slaget om verkligheten

    · 00:10:00 · OBS

    Fysikern som gör allt för att hålla fast vid världens begriplighet. Diktaren som ser verkligheten som en mänsklig företeelse. Helena Granström skildrar det laddade mötet mellan Einstein och Tagore. De två männen går varandra till mötes. Besökarens skägg är yvigt och vitt, vita mustascher, vitt utvuxet hår. Han är iklädd en lång kappa i dämpade färger; han bruna skinn är fårat, han går med lugna, värdiga steg. Mannen som tar emot honom är yngre, men också hans hår är vitt. Han är iklädd en lätt skrynklad kritstrecksrandig kostym, en knapp knäppt på kavajen; en slips omsluter den stärkta skjortkragen. Ljus i hyn, mörk mustasch, antydan till en grop i hakan; det bleka håret står som en sky kring hans hjässa. Han hälsar sin gäst: Välkommen, Rabindranath. Besökaren svarar: Albert tack! Det är den 14 juli 1930. De två som nu fattar varandras hand är båda Nobelpristagare, från skilda traditioner men med ett gemensamt intresse för tillvarons inre. Rabindranath Tagore, författare och poet; Albert Einstein, fysiker.  "Sanning och skönhet är i grunden mänskliga företeelser." De befinner sig i Einsteins hus i Kaputh, högt beläget strax utanför Berlin. Det samtal som skall följa kommer att nedtecknas av ett par närvarande åhörare. Du, säger Tagore till sin värd, har varit upptagen. Du har med matematikens hjälp försökt förstå två uråldriga storheter: Tiden och rummet. Tagores eget sökande efter sanningen om universum har tagit sig andra uttryck; litterära, religiösa. För honom är denna sanning innesluten i det mänskliga. Existerar sanningen då inte oberoende av människan, frågar Einstein. Och inte skönheten? Nej, svarar Tagore. När vårt universum är i harmoni med mänsklighetens eviga väsen, känner vi det som sanning, upplever det som skönhet, säger han. Religionen utgör länken mellan de allmänmänskliga sanningarna och den enskildes strävanden och behov. Sanning och skönhet är i grunden mänskliga företeelser. Utan en mänsklig betraktare är det vackra konstverket inte längre vackert om detta kan de två samtalande enas. Men sanningen! Att Einstein är beredd att överge det enas absoluta status, men inte det andras, är anmärkningsvärt: För honom, liksom för många fysiker och matematiker, fungerade skönheten som en vägvisare mot sanningen. När han vid ett besök i Princeton år 1921 konfronterades med observationer som påstods vederlägga hans speciella relativitetsteori svarade han bara med fullständig tillförsikt: Gud är subtil, men han är inte illasinnad. En gud som skulle tillåta en så vacker teori att existera, men sedan inte låta den gälla för verkligheten, skulle vara en illasinnad gud medveten om sin teoris elegans var Einstein tryggt förvissad om dess giltighet. Icke desto mindre: Om många saker kunde Einstein förhandla, men inte om den objektiva sanningen. Att förneka existensen av en sanning oberoende av människan, är att förneka existensen av en verklighet oberoende av människan, menar Einstein. Men, invänder Tagore, också den logiskt tvingande sanningen är i grunden mänsklig logik är den mänskliga tankens ordning. Sanningen är en illusion men inte hos individen, utan hos mänskligheten. Vi kallar någonting för sant när det finns en korrespondens mellan inre föreställning och yttre förhållanden men det som egentligen korresponderar är inre förställning och den mänskliga sinnesupplevelse som vi aldrig kan ta oss utanför. Om många saker kunde Einstein förhandla, men inte om den objektiva sanningen. Föreställ dig ett bord i ett hus. Finns bordet fortfarande där när huset är tomt? Ja, menar Tagore, men fortfarande i en i grunden människospecifik bemärkelse, som en möjlig mänsklig sinneserfarenhet. Bordet finns där, säger Einstein, oberoende av oss, men vi kan inte förklara vad det innebär. Vi kan inte bevisa att det finns en sanning oberoende av människan men det är en övertygelse som ingen kan sakna. Denna verklighet är helt oundgänglig för oss, även om vi inte kan förklara vad den är. Den som talar är en man som i ett annat sammanhang i samtal med vännen   Abraham Pais retoriskt men med uppenbar emfas har undrat: Är månen där när ingen betraktar den? Frågan föranleddes av de resultat från den för tiden fortfarande nya kvantmekaniken, för vars utveckling Einstein själv spelade en avgörande roll, som antydde att det vi genom mätning kan observera hos tingen omkring oss egenskaper som läge, rörelsemängd eller en partikels spinn inte är egenskaper i klassisk bemärkelse, utan realiseras först i och med att de uppmäts. Fem år efter sitt möte med Tagore formulerade Einstein tillsammans med sina kollegor Podolsky och Rosen den så kallade EPR-paradoxen, just i syfte att slå fast att tingens egenskaper är bestämda oavsett om de observeras eller ej, och att den kvantmekaniska beskrivningen således är ofullständig. Resultatet av EPR:s arbete skulle istället bli motsatsen: Med hjälp av deras tankeexperiment skulle John S Bell knappt trettio år senare visa att frågan om huruvida observationen i någon mening skapar den verklighet som observeras faktiskt är möjlig att avgöra i laboratoriet. Det är två ovanliga Nobelpristagare som möts. Ytterligare knappt tjugo år därefter utfördes också detta test, och utfallet var tydligt: Verkligheten är inte bestämd innan någon form av yttre påverkan tvingar den att bestämma sig. Om vi förstår begreppet betraktande i vid mening, är månen faktiskt inte där när ingen betraktar den. Så, när Einstein i sitt hus, i samtal med den bengaliske författaren med det vita skägget och det orubbliga ansiktet, hävdar att ingen kan sakna tilltro till att verkligheten existerar oberoende av att någon observerar den är det helt enkelt inte sant: Aldrig har så många tvivlat på detta faktum som just vid denna tid. Det är två ovanliga Nobelpristagare som möts. Tagore tilldelades litteraturpriset år 1913, som första utomeuropé; bland annat för sina dikters djup och höga syftning. Einstein som med sin speciella och allmänna relativitetsteori på djupet förändrade vår bild av tillvaron, mottog 1921 års fysikpris i första hand för upptäckten av den fotoelektriska effekten inte för sina arbeten inom relativitetsteori, som då fortfarande ansågs kontroversiella. En tid senare träffas de igen hemma hos en gemensam bekant, Dr Mendel. Idag, säger Tagore, diskuterade jag och Dr Mendel de nya matematiska upptäckter som gör gällande att den subatomära världen styrs av slumpen; att tillvaron inte är helt förutbestämd. Einstein svarar honom: De fakta som får vetenskapen att dra sådana slutsatser innebär på intet sätt ett avsked till kausaliteten. Orsak och verkan består. Jag tänker mig att Einstein här fäster sin blick vid Tagore, naglar fast den: efter deras möte skall Tagore beskriva hans brinnande ögon. Einsteins egen relativitetsteori hade inneburit ett avsked till entydiga svar på frågorna var, när och hur; kvantmekaniken ett avsked till den klassiska mekanikens förutsägbarhet och rumsliga begränsningar. Kvantteorin rörde sig enbart med sannolikheter, och medgav mystiska kopplingar över godtyckligt långa avstånd, något som djupt bekymrade Einstein. När han klamrar sig fast vid orsak och verkan, gör han det som en skeppsbruten vid drivved; kausaliteten utgör en spillra av hopp om den fullständiga teori om världen som han in i döden försökte finna. Övertygelsen om världens begriplighet lämnade honom aldrig. Tron på en yttre verklighet oberoende av det subjekt som uppfattar den är, har han betonat, basen för all naturvetenskap. Men detta är just vad det är: En tro. Som Einstein konstaterar är han i denna mening djupt troende. När Tagore nöjer sig med att slå fast att det finns en mänsklig upplevelse av verkligheten, insisterar Einstein själv på att denna verklighet existerar oberoende och absolut. Han vänder sig till Tagore, ett leende spelar som en solkatt över hans ansikte, det yviga vita håret tycks lyfta ännu ett stycke: Då är ju jag, utbrister han, mer religiös än du! Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik

    starstarstarstarstar
  • Mötet 1: Duras och Yann Andréas sällsamma kärlek

    · 00:11:25 · OBS

    Relationen mellan Marguerite Duras och den nästan fyrtio år yngre Yann Andréa var knappast okomplicerad. Men den var stark. Elisabeth Hjorth skildrar ett möte som sammanfogade livet med litteraturen. En bar. Ganska elegant, trevlig. En man och en kvinna sitter vid ett av borden. Han är vacker, olycksbådande. Kvinnan har åldrats, hon måste fortfarande älskas. Någon betraktar paret, det finns alltid en betraktare. Betraktaren är jag. När Marguerite Duras och hennes följeslagare Yann Andréa möts första gången är hon en erfaren författare och han en bedrövad ung man. Det är i alla fall så mötet gestaltas i hennes sena roman Yann Andréa Steiner, som nu finns på svenska i översättning av Kennet Klemets. 1980 börjar järnridån ska i sina grundvalar av de strejkande arbetarna i Gdansk. Duras placerar mötet med Yann i denna politiska kontext, i ett Europa sargat av minnen och förtryck. Hon har ännu inte skrivit Älskaren som ska ge henne läsare över hela världen och som hon själv kallar en flygplatsroman hon skrev när hon var full. Hon har haft framgångar med sina filmer men skrivandet har gått i stå. Ensamheten i det stora huset vid Atlanten är stor som Europas ensamhet. Det är nu som hon möter en 38 år yngre man och de inleder ett beroende av varandra lika starkt som beroendet av alkoholen och skrivandet. Marguerite Duras film India Song visas på en liten biograf i staden där Yann bor. Efteråt går de till en bar. Det är Yann, hans filosofistuderande kompisar och så Marguerite. Hon dricker två whisky och han följer henne till parkeringen där hennes Renault 16 står. Han frågar om hon har några älskare. Hon säger: Inte nu längre. Han frågar hur snabbt hon kör. Hon svarar: I 140, liksom alla som har en R16. Han blev hennes musa, hennes assistent, hennes beskyddare. Yann börjar skriva till Marguerite. Han älskar henne redan, så som man älskar en författare för böckerna hon skrivit, för att de handlar om en själv. Det är korta brev, små biljetter nästan. Marguerite svarar inte, men hon sparar Yanns rader. Sedan ska hon säga att de är det bästa han har åstadkommit i textväg. Sedan ska hon säga att hon tyckte om rösten i breven, den som skulle bli rösten i hennes liv. När breven slutar komma blir Marguerite nervös. Hon är redan beroende av dem. Varför har han tystnat? Hon kan inte tro att han förlorat intresset, kanske har han dött? Hon skriver tillbaka och kontakten återupptas. En dag ringer Yann för att tala om att han kommer på besök. När kommer ni?, frågar hon. Imorgon klockan elva, svarar han. Det är så det går till när Duras gör Yann till litteratur. Det är inte första gången, och han är inte den ende. I Duras böcker rör sig människorna i hennes liv ständigt. De blir mytiska och främmande, antar nya former, byter namn och historier med varandra. En ny bar, den liknar den första. Bara en annan stad, de har kört hela dagen. Mest av allt älskar mannen och kvinnan att åka i bilen tillsammans. Att stanna på en bar eller ett café och hitta på historier om människorna de ser. När Yann väl anlänt med bussen den där dagen stannade han kvar till Marguerite Duras död sexton år senare. Han blev hennes musa, hennes assistent, hennes beskyddare. Han renskrev hennes bilder av deras gemensamma tillvaro, han räddade kanske hennes liv. Hon var ensam, hon drack. Hon behövde en vän, men hävdar envist att Yann var hennes älskare. Den kärlek till Yann som går att spåra i Duras böcker, starkast i Emily L, inverterad i Älskaren, närvarande i bok efter bok, blir en litterär gåta. En kvinna som har levt med krig och förlorat ett barn, som är besatt av att skriva och vars författarskap dignar under nittonhundratalets blodiga historia. Hur ska hon älska en man som är så ung? En pojke vars begär driver honom till barerna på nätterna, i jakt på vackra män från Buenos Aires och Santiago. Detta är inte den tonåriga Marguerite Duras kärlek till en kinesisk miljardär, inte heller den uppoffrande smärtsamma kärleken till maken Robert L, som återvände från koncentrationsläger och tillfrisknade under hennes vård. Kärleken mellan Marguerite och Yann är märkt av litteratur, av den förödande och fruktbara sammanblandningen av liv och skrivande. Yann älskar Marguerites böcker. Hon älskar honom för hans röst, hans kropp, hans tankar. Denna åldrade kvinnas kärlek är luttrad och hjärtskärande, på en gång illusionsfri och påstridig. Det är en skyddslös kärlek, galen, den vet för mycket, den vet allt, men den förstår inte. Åldern, erfarenheten, visdomen kan inte hjälpa hjärtat. Och han? Mannen är för ung. Han är för intelligent. Han är för upptagen med att undersöka om livet är värt att leva. Är det galenskapen som får honom att återvända, ständigt? När Yann kommer till Marguerite är hans pengar slut. Hon betalar för vinet och maten. De talar i timmar, om att skriva, om att läsa. Marguerite säger att hon lätt skulle byta alla Roland Barthes böcker mot platserna i Indokina där hon växte upp. Barthes rådde henne en gång att återvända till stilen i hennes första så enkla och så förtjusande romaner. Hon förlåter honom aldrig för hans nedlåtenhet. Hon vägrar vara nyanserad och tolerant. Så länge hon levde och efter sin död karaktäriseras detta raseri som pinsamt, ovärdigt, kvinnligt. Hon ger generationer kvinnor hopp genom att vara så genant som ingen kvinna får vara. Är det pinsamheten som får Yann att vända sig bort? Som får honom att säga: Ni kommer att överges av alla, för ni är galen, omöjlig att stå ut med. Är det galenskapen som får honom att återvända, ständigt? Som får honom att gå tillbaka till henne när gryningen reser sig ur havet, lämna sina älskare och återvända till huset och kontrollera att manuskriptet hon arbetar med ligger kvar på bordet? Yann Andréa älskar Marguerite Duras böcker, men böckerna är hon. Hans liv blir hennes. Han låter sig förvandlas till en litterär karaktär, och beskriver det själv så. När hon är död fortsätter han författa brev till henne. Hon för sin del kan inte motstå någon som är så barnslig, som vill ha allt och allt på en gång. Hon vill ha denna nya kropp, lång och mager. Hon vill höra denna otroligt mjuka röst som är kunglig och återhållen. För att behålla honom måste hon hota med att kasta manuskriptet i havet. Marguerite Duras vet att kärleken till Yann Andreá blir acceptabel om hon utelämnar det pinsamma, om hon låter det vara en historia om två intellektuella som är besatta av litteratur. Hon vägrar. Yann är hennes älskare. Hon tvekar att skriva ner det, men gör det ändå: Efteråt sa ni att jag hade en osannolikt ung kropp Yann kommer att förneka att han någonsin sagt något så löjligt, att det någonsin funnits en sådan historia. "Det är ingen bar längre, det är en dödsbädd." Den är en hård historia. Marguerite skriver: Ibland är jag rädd från det att ni vaknat. Liksom alla män förvandlas ni till kvinnomördare varje dag, om så bara för några sekunder. Yann får vredesutbrott och de skrattar tillsammans när det är över. Hon skriver: Det händer att jag grips av ömhet för den sortens människor som vi är. Lika centralt som raseriet är för Duras författarskap är förmågan till ömhet. I hennes sista bok Det är allt, delvis en dialog med Yann, ligger denna ömhet i öppen dager tillsammans med hotet av den nära förestående separationen. Det är ingen bar längre, det är en dödsbädd. Den vackre mannen frågar: Hur skulle ni beskriva mig? Den döende kvinnan svarar: Outgrundlig. Den mest förtrollande människa jag mött. Ett gammalt svin. Hon svarar: Jag älskar er. Adjö. Elisabeth Hjorth, författare och doktor i etik   Litteratur Marguerite Duras: Yann Andréa Steiner. Översättning Kennet Klemets, Ellerströms förlag, 2017. Horan på den normandiska kusten. Översättning Kennet Klemets, Ellerströms förlag 2015. Det är allt. Översättning Kennet Klemets, Ellerströms, 2013. Emily L. Översättning Britt Arenander, Modernista, 2011. Dödssjukdomen. Översättning Marie Werup, Modernista, 2007 Blå ögon svart hår. Översättning Kerstin Hallén, Albert Bonniers förlag, 1988.   Fakta Marguerite Duras föddes 1914 och växte upp franska Indokina. Hon betraktas som en av 1900-talets framträdande och säregna författare och filmare. Bland hennes rika produktion kan nämnas Älskaren, Smärtan, En fördämning mot stilla havet, Hiroshima, mon amour och Att skriva. Under 2000-talet har svenska översättningar av hennes böcker utgivits på hela sex olika förlag. Duras dog 1996. Yann Andréa (1952-2014) hette egentligen Yann Lemée      

    starstarstarstarstar
  • Arbetarklassen: Rörelsen som blev en individ

    · 00:10:00 · OBS

    Föraktet för arbetarklassen lever och frodas. Från både vänster och höger. Men för att göra något åt det måste man först se att arbetarklassen är ett politiskt subjekt, menar Elin Grelsson Almestad. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Du hade flyttat till Paris, det var för fyra år sedan, och du var dum nog att vilja likna en borgare för att dölja det du såg som ditt fattiga och provinsiella ursprung som du var rädd för, det var rädslan som avslöjade dig men din bild av borgerskapet var hundra år efter sin tid, just på grund av gapet mellan den världen och dig själv, och du hade köpt den där kravatten och en tredelad kostym som du bar i vått och torrt, ofta med slips, till och med när du skulle till snabbköpet och universitetet. Du tog på dig dina otidsenliga kläder varje morgon och röjde med din ängsliga attityd det förflutna som du så desperat försökte begrava () I Édouard Louis roman Våldets historia tecknas en smärtsam bild över någon som lämnat sitt provinsiella arbetarursprung bakom sig och nu med alla medel försöker imitera och på så sätt smälta in i den borgarklass han så gärna vill tillhöra. Kravatten blir en symbol för avståndet mellan jagets ursprung och hans tafatta försök att lämna det bakom sig, en markör för just det utanförskap han vill dölja snarare än ett sätt att passa in. Passagen får mig att tänka på Frankrikes president Emmanuel Mácron som flertalet gånger fällt omdömen om dem som protesterat mot hans politik. I sitt ämbete som ekonomiminister mötte Mácron 2016 en fackföreningsmedlem som kritiserade försämringar i arbetsrätten och han svarade med att konstatera att du skrämmer mig inte med din T-shirt. Det bästa sättet att ha råd med en kostym är att arbeta. Efter att ha valts till president har han bland annat talat om dem som lyckas och de som inte är något och kallat demonstranter för slackers. Owen Jones visar i Chavs hur föraktet blivit en dominerande diskurs i Storbritannien, men mönstren är skönjbara även i Sverige. Ingen vill längre vara arbetarklass. Mácrons illa dolda förakt för arbetarklassen och de som demonstrerar mot hans politik följer en linje som tecknas i Owen Jones bok Chavs - Föraktet för arbetarklassen. Chav är ett brittiskt begrepp för en person med låg social status och så kallat ovårdat och ohyfsat beteende. Boken kom ut i Storbritannien redan 2011, men har nu översatts till svenska av Joachim Retzlaff. Även om den diskuterar utifrån en brittisk kontext finns flera beröringspunkter med många länder i väst de senaste decennierna. Det handlar dels om nedmonteringen av arbetarklassens institutioner; allmännyttiga bostäder, industrier och fackföreningsrörelsens inflytande, dels om den liberala fokuseringen på individens ansvar och möjligheter. Arbetarklassens villkor ska inte längre förbättras, i stället ska individen ges redskap att undfly den och göra en klassresa. Den som inte gör resan har sig själv att skylla. Storbritannien har en specifik och brutal ingång till hur villkoren för arbetarklassen förändrats sedan slutet av 1970-talet, i och med Margaret Thatchers makttillträde och den politik som det innebar. Men samma processer går att skönja i många länder. Resultaten också snarlika; en demonisering av arbetarklassen och en individualisering av sociala problem som fattigdom och arbetslöshet där det görs till en fråga om bristande ambitioner och individuella karaktärsdrag. Den som protesterar mot inskränkningar i arbetsrätten bör skaffa sig ett mer välbetalt jobb och köpa sig en kostym. Den som tvingas leva på försörjningsstöd ska vara beredd på oanmälda hembesök för att kontrollera så att det inte fuskas. Demoniseringen av arbetarklassen går igen i såväl politik som populärkultur där den vita arbetarklassen är ett tacksamt objekt för humorserier eller uppfostringsunderhållning som Lyxfällan. Owen Jones visar i Chavs hur föraktet blivit en dominerande diskurs i Storbritannien, men mönstren är skönjbara även i Sverige. Ingen vill längre vara arbetarklass. En indikation på utvecklingen här kom med undersökningen Klass-SOM som genomfördes 2008 av statsvetare och sociologer vid Göteborgs universitet. Med utgångspunkt i en gemensam enkätundersökning kunde de visa hur identifikationen med begreppet arbetarklass låg på 24 procent. Bland dem som ekonomiskt och yrkesmässigt kunde definieras som just arbetarklass låg identifikationen på 44 procent, medan en så stor andel som 50 procent såg sig som medel- eller övre medelklass. Påfallande var också att yngre människor som definierades som arbetarklass, hade mindre benägenhet att identifiera sig själva som arbetare än äldre svarande. även i mer vänsterpolitiskt inriktade sammanhang, med hög medvetenhet kring politiska frågor, kan skämtas om chavs eller white trash utan att någon reagerar. Snarare skrattar alla med. Så vad innebär det? Föraktet mot arbetarklassen är ingenting nytt, arbetare har alltid demoniserats och kontrollerats. Men till skillnad från arbetarrörelsens framväxt och guldår under 1900-talet existerar inte längre arbetarklass som politiskt subjekt på samma sätt. Kvar är i stället individerna som borde ta sig i kragen. Eller som skribenten Polly Toynbee uttrycker det i en artikel i The Guardian: Nu när man inte längre fruktar arbetarklassen som ett politiskt hot behöver den inte längre respekteras, och de däruppe kan frossa i sin överlägsenhet som om vi levde på 1700-talet. De däruppe tillhör inte bara högern. I Chavs konstaterar Owen Jones att det även i mer vänsterpolitiskt inriktade sammanhang, med hög medvetenhet kring politiska frågor, kan skämtas om chavs eller white trash utan att någon reagerar. Snarare skrattar alla med. Precis som högern har sina projektioner finns det hos vänstern en slags nostalgisk dröm, om den bildade, välartikulerade arbetaren som läste Moa Martinsson, organiserade sig i fackföreningen och argumenterade för sin sak. I en intressant text om Våldets historia i tidskriften Ord&Bild konstaterar kritikern och författaren Andres Stoopendaal att även Édouard Louis är fångad i denna språkliga diskurs, där en stor poäng i romanen är skillnaden i hur han och systern som fortfarande är fattig arbetare i Nordfrankrike uttrycker sig. Hon berättar på sitt grova, simpla språk för sin man om ett traumatiskt övergrepp som Louis har blivit utsatt för och det är ett slags våld mot honom att höra det återberättas med andra ord. Men påpekar Stoopendaal Louis skönlitterära återgivning av sättet hon talar på blir också ett slags våld mot henne. Ett sätt att distansera sig ytterligare från sin enkla bakgrund genom att tydligt markera det språkliga avståndet mellan sig själv och sin syster. Oavsett vad man identifierar sig som finns klasserna där. I den mån den vita arbetarklassen återvänt som politiskt subjekt har den ju gjort det på helt fel sätt. Som väljare av Trump, Sverigedemokraterna, Le Pen och Brexit. Ängsligt har tyckare och politiker analyserat sönder denna grupp för att förstå varför de gör på detta vis och den vita, missnöjda arbetarklassmannen har både blivit någon att skylla högerpopulistiska framgångar på och någon som utifrån den kontexten måste förstås och talas med. Detta samtidigt som en annan, stor och växande andel av de som utgör arbetarklassen - det vill säga invandrade och personer som rasifieras, misstänkliggörs i jakten på att vinna tillbaka de förlorade arbetarmännen. Oavsett vad man identifierar sig som finns klasserna där. Det handlar först om att se det. Sedan kan man ta sig an den stora, och alltmer akuta utmaningen: att bygga ett politiskt subjekt och en politisk förståelse utifrån klass, utan etnisk stratifiering. En förståelse befriad från nostalgiska drömmar om en 1900-tals-era som ofrånkomligen är över. Elin Grelsson Almestad, författare och skribent   Litteratur Édouard Louis: Våldets historia, översättning Marianne Tufvesson. Wahlström & Widstrand, 2017. Owen Jones: Chavs föraktet för arbetarklassen, översättning Joachim Retzlaff, 2017. Maria Oskarson, Tomas Berglund, Mattias Bengtsson: En fråga om klass levnadsförhållanden, livsstil, politik. Liber, 2010. Andrés Stoopendaal Våldets historia, och dess fortsättning. Ord&Bilds blogg Ord&Blogg, 2017. Polly Toynbee Tony Blair tried to bury it but class politics looks set to return. The Guardian, 2010.

    starstarstarstarstar
  • Gränserna måste inte göra människor ofria

    · 00:09:42 · OBS

    Världen är full av gränser och ständigt utropas fler. Vissa erkänns, andra inte. Men nationsgränser behöver inte utgöra ett hinder för en värld för alla, konstaterar Lars Hermansson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Om gränsen mellan Sverige och Norge av någon anledning försvann och länderna slogs samman, skulle Sverige då förlora sin essentiella "svenskhet", och förvandlas till ett Snerige eller Svorge, inte bara i värmlandsskogarna utan ända uppe i Umeå och på Gotland? Frågan är förstås gravt hypotetisk och reser en mängd följdfrågor, inte minst den om på vems villkor sammanslagningen sker. Ändå tror jag att vi kan våga oss på ett svar: Sverige skulle finnas kvar som språkgemenskap och kollektivt minne, alltså som något slags nation, utan gränser mot våra grannländer, i alla fall inom så kallad överskådlig tid. Länderna [...] är ett slags skämtnationer, skrattspeglar för de mer pompösa statsbildningarna med medlemskap i FN och riktiga ambassadbyggnader i huvudstädernas dyrare kvarter. Inom statsvetenskapen brukar man skilja mellan land, stat och nation. Ett land, till exempel Skottland eller Grönland, behöver inte vara en egen stat, och stater kan vara så små, som till exempel Vatikanstaten eller Monaco, att det inte går att tala om dem som länder. Skillnaden mellan stat och nation är svårutredd, men grovt sett kan man säga att nationsbegreppet är ett romantiskt påfund från 1800-talet grundad på idén om ett folk som hör hemma på en viss geografisk plats, svearna i Sverige och nordmännen i Norge, typ. Begreppet stat är äldre. Platon menade att det krävs åtminstone fyra personer för att utropa en stat: en bonde, en snickare, en vävare, en skomakare och möjligen ytterligare något annat slags hantverkare. Enligt Montevideokonventionen från 1933 måste fyra krav vara uppfyllda för att man ska kunna tala om en stat. Det ska finnas en permanent befolkning, ett definierat territorium, en regering, och en möjlighet att etablera relationer med andra stater. Ladonien, den mikronation eller skenstat konstnären Lars Vilks grundade den 2 juni 1996, uppfyller de tre första kraven, men inte det sista. Inga andra erkända stater har erkänt Ladonien. Några sådana ambitioner finns nog inte heller från Ladoniernas sida. Så här säger statssekreterare Vilks i Johan Joelssons och Jonathan Jacobsons reportagebok Mikronationer på besök i hemgjorda länder: Mikronationer erbjuder människor en chans att forma små koncentrerade områden där de själva kan skapa sina idéer om vad som utmärker dem. Vad som utmärker Ladonierna tycks vara en allmänt gycklande attityd till statliga och kommunala myndigheter samt en kärlek till Vilks skulptur Nimis, vilken utgör centrum för det geografiska område på cirka en kvadratkilometer utanför Höganäs i Skåne som Ladonien gör anspråk på. Länderna i Joelsson & Jacobsons bok är ett slags skämtnationer, skrattspeglar för de mer pompösa statsbildningarna med medlemskap i FN och riktiga ambassadbyggnader i huvudstädernas dyrare kvarter. När tulltjänstemännen i öriket Ellore i Roskildefjorden söker igenom dina väskor är det inte knark och vapen de letar efter utan sardiner och exemplar av Daniel Defoes roman Robinson Crusoe eftersom enligt konstitutionen sardiner hör hemma i havet och Defoes roman ger en förvrängd bild av livet på en ö. Det är lite poetiskt att få tänka på sin stortå som sydspetsen på en nation, men den metaforen är rätt sliten vid det här laget. Hur många nationer tål världen? FN har idag 193 medlemmar, men ytterligare ett hundratal nationer drömmer om medlemskap. Det är förstås lätt att känna sympati för förföljda folk som vill bryta sig ut ur en påtvingad nationell gemenskap, som Rohingya i Burma för att ta ett aktuellt exempel Men vad är ett folk? Är lombarderna ett folk, galicierna, jämtarna? Det finns ingen allmänt accepterad definition. FN har en definition på ursprungsbefolkningar, som till exempel samerna. Det ska finnas en historisk kontinuitet; gruppen ska uppfatta sig som skild från resten av befolkningen (som om denna utgjorde en homogen massa); det ska också hos ursprungsbefolkningen finnas en vilja att bevara, utveckla och överföra sitt traditionella territorium och sin etniska identitet till framtida generationer. Den viljan har förstås också funnits i Serbien och Rwanda på sistone, och i stora delar av Europa på 1930-talet. ingen, eller i alla fall ytterst få, skulle vilja argumentera för en gränslös personlig frihet, så att du kan våldta och mörda bäst du vill utan rädsla för repressalier från samhället Ingenting hindrar Lars Vilks och hans Ladonier att kalla sig ett folk och utropa sig till nation, du och dina kompisar kan också göra det, kruxet är som sagt att bli erkänd av andra folk och nationer. Tendensen idag pekar hur som helst mot ökad nationalism, fler gränser och gränskontroller, fler grupper av människor med föregivet utmärkande egenskaper som skiljer dem från andra grupper med andra utmärkande egenskaper. Vilket förstås får en del människor att drömma om motsatsen: en värld utan gränser. Det är en dröm som inte får så stort medialt utrymme, men den finns såväl hos en del vänstermänniskor som hos centerpartister. Torbjörn Elenskys essäbok Gränser kan sammanfattas som ett försök att sticka hål på den drömmen med argument förankrade i en förståelse för gränsens själva natur eller metafysik. Elensky undersöker klassgränser, nationsgränser, gränsen mellan liv och död, människa och maskin, jag och du. Det är uppslagsrikt och lagom lärt, och sympatiskt i sin öppenhet, men också, höll jag på att säga, en smula gränslöst, jag menar: är analogin mellan min fysiska kropps gränser och Sveriges gränser ens relevant? Jag är inte så säker på det. Det är lite poetiskt att få tänka på sin stortå som sydspetsen på en nation, men den metaforen är rätt sliten vid det här laget. Det är också omöjligt inte hålla med Elensky om att gränser behövs för reglera relationer mellan människor och grupper av människor, vilket gör hans argumentation till något av en skuggboxning: ingen, eller i alla fall ytterst få, skulle vilja argumentera för en gränslös personlig frihet, så att du kan våldta och mörda bäst du vill utan rädsla för repressalier från samhället: det går inte att tala om ett samhälle utan gränser för hur vi får bete oss mot varandra. Men att erkänna nödvändigheten av den sortens gränser behöver inte leda till man accepterar vilka gränser som helst. Eller för den delen överger drömmen om att det ska bli en mänsklig rättighet inskriven i FN:s stadgar att vem som helst ska få bosätta sig och söka medborgarskap var som helst. Det skulle gå alldeles utmärkt att genomföra med bibehållande av de nationsgränser vi har. Inte så många skulle söka sig till Nordkorea, desto fler antagligen till västliga demokratier med hyfsat klimat och ekonomi. Det tryck som idag finns på länder med som det heter generös gränslagstiftning skulle antagligen minska; minska skulle också antalet dödsoffer i Medelhavet, förmodligen också antalet separatiströrelser, men det kan jag inte svära på. Dessutom skulle miljontals flyktingar i läger världen över befrias från sina helveten och limbon, kunna bosätta sig någonstans och börjar jobba eller bli arbetslösa. Sverige skulle förbli Sverige, Norge Norge. Det här är ingen utopi, det är fullt genomförbart inom femtio år, med rätt slags ledare och befolkningar som vågar. Det är till exempel betydligt lättare att genomföra än den lagstadgade nollvisionen för antalet döda och skadade i trafiken, som skulle kräva sänkta hastigheter med över hundra procent för att kunna realiseras. Att köra femtio på en motorväg för att rädda liv: där går väl ändå gränsen.  Lars Hermansson, författare och kritiker   Litteratur Torbjörn Elensky: Gränser. Fri tanke förlag, 2017. Johan Joelsson (text) och Jonatan Jacobson (foto): Mikronationer på besök i hemgjorda länder. Gidlunds förlag, 2017.

    starstarstarstarstar
  • Läsningen gjorde mig till mer än en kropp

    · 00:09:33 · OBS

    Skönlitteraturen kan förändra ett liv. Men kommer vi ihåg den aspekten av läsandet i nyttosamhället? undrar litteraturforskaren Jimmy Vulovic. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den som äger goda böcker och känner och älskar deras innehåll, han är därmed en jämlike med varje annan bildad person, med vilken han delar detta andliga innehåll. Ett eget bibliotek i Studiekamraten, 1921:11, Arbetarnas bildningsförbunds litteraturkommitté. Än idag minns jag det tydligt. Jag var i 18-årsåldern. Fjodor Dostojevskijs roman Brott och straff låg framför mig. Den sista tredjedelen hade jag sträckläst under en natt. När jag satt där tidigt på morgonen efter, ensam vid köksbordet med boken, en cigg och mitt morgonkaffe i väntan på att fabriksskiftet skulle börja, kändes något annorlunda. Först visste jag inte hur jag skulle tolka känslan, var den kom ifrån eller vad den betydde. Det enda jag visste var att den var ny. Ett par cigg och några koppar senare förstod jag vad som hade hänt. Det var inte bara en ny känsla. Hela jag var ny. Jag vet, det låter banalt och litteraturromantiserande, men boken hade verkligen förändrat mig. Plötsligt var jag en människa som hade läst och i djupet av mig själv förstått en litterär klassiker. Den morgonen gick jag pånyttfödd till jobbet i mitt gamla mekaniska liv. Först trodde jag att det var berättelsens innehåll som hade påverkat mig så starkt att jag blev en annan. Och visst är slutsatsen rimlig. Det här handlar ju trots allt om en ung man som läser om en annan ung man som försätter sig i en kaotisk situation och tvingas till insikt om sig själv, förstår egna misstag och egna svagheter. Mitt liv var kaotiskt då. Det involverade förstås varken yxor eller rånmord på pantlånare, men rörigt var det. När det var som värst gick jag alltid till biblioteket i staden där jag bodde. Jag läste nästan aldrig någonting. Oftast satt jag bara där i lugnet, i ordningen, och vilade. Eller så gick jag runt bland böckerna i hyllorna, tittade på bokryggarna, tog ut en bok då och då, vägde den i handen, bläddrade lite förstrött och tänkte att den här ska jag läsa när jag blir en riktig läsare.  En upprorshandling, så betraktade jag till slut min läsning. Hyllplanet med Dostojevskijromaner stannade jag ofta vid. Jag vet inte varför, det kan ha berott på en tevedokumentär om litteraturens klassiker som jag hade sett, men hans verk var i min värld bland det finaste man kunde läsa. Så en gryning satt jag alltså där vid ett köksbord med en läst roman framför mig. När jag långt senare i mitt liv fick möjlighet att fördjupa mig i hur och varför den svenska arbetarrörelsen så att säga tog bildningskampen tänkte jag ofta på den morgonen. Trots all tid som gått kändes det som om Arbetarnas bildningsförbund skrev direkt till mig i ett manifest från 1921 om varför arbetare bör skaffa sig ett eget bibliotek: Så bilda böckerna en ersättning för samhällets orättvisor genom det högre innehåll de bjuda, en sköld under dess förödmjukelser och den vapensmedja, i vilken smidas vapen mot maktmedlens innehavare. Jag tänker ofta på de orden. Efter hand har den morgonen framträtt som en seger i en kamp som hade pågått långt innan jag föddes och som kommer att pågå långt efter att jag dör. Ett sammanhang växte fram. Jag förstod allt tydligare både mig själv och den klassposition som jag hade placerats i. En upprorshandling, så betraktade jag till slut min läsning. Jag som ingen någonsin hade förväntat sig eller ens trott kunde bli en riktig läsare. Ett slags omvälvning var det också. När jag senare i livet har fört Brott och straff och andra romaner på tal med sådana som av alla alltid har förväntats bli riktiga läsare, tydliggör ofta höjda ögonbryn och milda leenden att mitt anspråk på en djupare, bättre, förståelse av litteraturen är provocerande. I deras blickar ser jag tvivel blixtra till då de anar att deras förståelse kanske inte är den enarådande eller så speciell och precis som alla alltid har sagt. 1907 är ett viktigt år för bildningsrörelsen inom den svenska arbetarrörelsen och i det svenska samhället. Då förde det socialdemokratiska ungdomsförbundet upp frågan om bildning på en nationell politisk nivå. Den blivande statsministern och utrikesministern Rickard Sandler höll under ungdomsförbundets kongress ett brandtal för bildningens enorma politiska betydelse. Han betonade att bildningskampen måste föras parallellt med socialdemokratins omvälvningsrörelse. Alltså inte först politisk och ekonomisk rättvisa och sedan bildning som ett slags bonus, socialdemokratin måste inse att andens och den praktiska politikens omdaning är två sidor av samma mynt. Demokratisk politik möjliggör bildning för de många och bildning för de många möjliggör ett demokratiskt samhälle. Ungefär så löd hans resonemang. Den existentiella längtan som man [...] vågade fylla folkbildningen med har förstelnats i en instrumentell syn på kunskap och på människan. När Arbetarnas bildningsförbund grundades 1912 togs ännu ett steg in i det som skulle bli ett bildningsårhundrade. Rickard Sandler var åter drivande. Den socialdemokratiske redaktören och kritikern Erik Hedén var också viktig för den utvecklingen. Han ledde under 1920-talet en litteraturkommitté som skrev och distribuerade kulturartiklar till arbetarpressen. När jag tänker på den motivation och organisation som fanns omkring skönlitteraturen är det enkelt att se vad som har gått förlorat. Den existentiella längtan som man då, när man ännu trodde på litteraturens kraft, vågade fylla folkbildningen med har förstelnats i en instrumentell syn på kunskap och på människan. Vi kan i olika bildningsorganisationers regi idag lära oss tala en massa språk, skriva en novell eller två och kanske ta jägarexamen. Allt fyller en tydlig funktion. Ungefär som jag en gång gjorde i fabriken. Men vart, undrar jag när jag bläddrar igenom katalogerna, vart vänder jag mig om jag vill förstå livet och vad jag kan bli i det.        Att läsa en roman är en komplex process. Hjärnan aktiveras på flera olika sätt samtidigt, exempelvis för att förstå språket och för att hålla samman berättelsen. Det är otvetydigt så att det är nyttigt för hjärnan att läsa skönlitteratur. Forskning visar dessutom att det tränar perspektivseendet, alltså förmågan att se saker ur olika perspektiv, vilket kan tolkas som att den empatiska förmågan förbättras. I boken Varför läsa litteratur? visar Magnus Persson hur skolvärldens styrdokument idag legitimerar skönlitterär läsning. Utöver empati-, demokrati- och identitetsargument motiveras läsandet bland annat med att det kan vara en källa till kunskap, att det är språkutvecklande, att det ger en kulturell identitet samtidigt som det bidrar till ökad förståelse för kulturell mångfald. Förhoppningarna på skönlitteraturens nytta är kort sagt många och högt ställda.   Jag ville erövra något från alla som i mig såg enbart kropp Ingen av alla dessa nyttor fick mig att läsa Brott och straff. Dessutom, det kunde nog ha varit vilken roman som helst. Bara den fanns på fina listan. Jag ville bli något annat. Inte hitta mig själv, min identitet, utan bli något annat än den omgivningen såg, någon annan. En del som inte vet bättre kallar min önskan klassförräderi, svaghet inför den borgerliga kulturen. Fast jag ville stjäla något. Tvinga mig ditupp och ta det, inte få det till skänks utan ta det ifrån dem. Jag ville ta något värdefullt från alla de välanpassade leende unga med framtidsutsikter som hela mitt liv hade tyckt sig behöva förklara saker för mig. Och från deras föräldrar. Jag ville erövra något från alla som i mig såg enbart kropp; en skolgårdsatlet, en knullare, en arbetare. Jag förstår nu att min läsning var en kamp för att bli en människa bredvid andra människor. Varför står det ingenting om det i kurskataloger och styrdokument längre?  Jimmy Vulovic, litteraturforskare och föreläsare   Litteraturtips Arbetarnas bildningsförbunds litteraturkommitté, Ett eget bibliotek i Studiekamraten: Tidning för det fria och frivilliga bildningsarbetet, 1921:11. Ej brödet blott : Dokument om arbetarbildning 19071950", red. Inge Johansson, Tiden förlag, 1983. Magnus Persson, Varför läsa litteratur?: Om litteraturundervisningen efter den kulturella vändningen", Studentlitteratur, 2007. Per Sundgren, Kulturen och arbetarrörelsen: Kulturpolitiska strävanden från August Palm till Tage Erlander, Carlsson bokförlag, 2007.

    starstarstarstarstar
  • Ön – både paradis och helvete

    · 00:09:27 · OBS

    Många är nog nesofiler ö-älskare men genom historien har ön varit allt från orört paradis, överbefolkat charterresmål till kolonial förvisningsort. Och flitigt förekommande i litteraturen. När livet känns stressigt och komplicerat och världsläget förmörkas, då drömmer vi oss gärna bort till en plats där det råder lugn, enkelhet och harmoni. Det paradis vi drömmer om finns förstås inte på riktigt, men om det skulle finnas är det nog beläget på en ö. För utan att veta om det, är de flesta av oss nesofiler, ö-älskare. Det märks inte minst när det gäller val av semesterdestination, där öar sedan länge har en alldeles särskild dragningskraft. Svenskarnas allra första charterresmål sommaren 1955 var ju Mallorca, som fortfarande ligger på turisternas tio-i-topp-topplista, tillsammans med Kanarieöarna och flera grekiska öar. Och det märks i litteraturhistorien, där ön spelat en nyckelroll i allt från "Odysséen" och "Robinson Kruse" till "Flugornas herre" och Alex Garlands bästsäljande "The Beach", där ett gäng ryggsäcksresenärer i Thailand försöker skapa sitt eget idealsamhälle på en ö. Det misslyckas förstås, eftersom inte ens den ljuvliga upplevelsen av en perfekt tropisk strand kan stoppa egoism, avundsjuka och maktbegär. Kanske bättre att låta drömmen om det ideala ö-samhället förbli just en dröm, som i den tyska succéboken "Atlas över avlägsna öar" som kom för några år sedan, där den före detta DDR-medborgaren Judith Schalansky drömmer om 50 öar som hon på grund av diktaturens reserestriktioner inte kunde besöka och som hon nu, när hon kan resa, nöjer sig att fantisera om. För vem vill bli besviken av den krassa verklighet när man istället kan fortsätta drömma? Men vad är det egentligen med öar som triggar igång våra drömmar? Brittiska författaren Lawrence Durrell kanske har svaret. I unga år bodde han på grekiska ön Korfu med sin mamma och tre yngre syskon och senare i livet återvände han till Medelhavets öar för att skriva flera hyllade ö-böcker. Han menade att blotta vetskapen om att man befinner sig i en yttepytteliten värld omgiven av ett nästan oändligt hav fyller en med en obeskrivlig berusning. Den där berusningen har jag känt själv många gånger. Den är nog förklaringen till att jag år efter år återvänder till den grekiska ön Naxos utan att ens överväga fastlandsalternativen. Nu är ju förvisso all landmassa på jorden omgiven av hav, men ö-magin försvinner helt när den blir för stor och svåröverskådlig, som Borneo eller Australien. Men vad det är för sorts gift som gör mig ö-berusad har jag aldrig riktigt förstått. Inte förrän nu. Sedan jag läst "Öar och öighet" av Owe Ronström har jag börjat förstå mig själv och alla andra nesofiler, eller islomaniacs, som Lawrence Durrell kallade oss. I terapeutisk ton förklarar Ronström, som är professor i etnologi på Uppsala universitets filial på Gotland, vad det är som skapat mitt öbegär. Ett begär som han också drabbats av som heltids-öbo. Han menar att öarnas magiska dragningskraft ytterst handlar om människans längtan i en kaotisk värld efter platser som känns avgränsbara, överblickbara, begripliga och trygga. Och att det är en längtan som kan spåras tillbaka till antiken. Grekerna i allmänhet och Platon i synnerhet såg öar som idealiska platser för att anlägga nya städer, både i verkligheten och i fantasin. Platons eget litterära påhitt Atlantis var ju sinnebilden av den perfekta ön där människan levde i paradisisk harmoni. Samtidigt var öborna förblindade av hybris. Efter att de misslyckades med att erövra Aten sjönk deras ö till havets botten på bara en dag och en natt, vilket förstås var en politisk allegori om hur det kan gå när man greppar efter för mycket och överskrider naturens lagar. En varning som är mer relevant än någonsin i klimatuppvärmningens tidevarv. För ytterst är ju hela jorden en ö i universum och riskerar att gå samma öde till mötes som Atlantis om vi tanklöst ångar på. Kanske var den tidiga kolonialismen, som Owe Ronström föreslår, mer än något annat drömmen om att finna lycksalighetens öar, som skildrats första gången i en keltisk folksaga från 500-talet. Columbus föreställde sig därför inte att han skulle segla över vida havsområden, utan genom en tät arkipelag av tusentals öar. När han väl fann Amerika var han så besatt av denna tanke att han livet ut levde i tron att den nya världen inte bestod av en jättelik kontinent, utan av en samling öar, vilket ju delvis också var sant. Vid sidan av den rent ekonomiska lockelsen med global kryddhandel var de europeiska sjöfararna besatta av möjligheten att upptäcka nya okända öar. Öar som sjöfararna, som förstås var män, gärna föreställde sig som runda, feminina och förföriska. Och kolonialisternas skildringar av livet på öarna i den nya världen gav européernas längtan nya mål. Folksagor, dramatik och litteratur började fyllas med berättelser om främmande, förunderliga, och åtråvärda öar som "Utopia", Thomas Mores 1500-talsberättelse om en ö där livet är så mycket vackrare och bättre än hemma i England. Namnet konstruerade More från grekiskans ord för icke och plats. Det handlar alltså om en plats som inte finns. Och de följande århundradena drabbades Europa, som den finländske litteraturvetaren Yrjö Hirn formulerat det, av en gudomlig oro och en seglar- och upptäckarlidelse, som förstärktes av kolonialisternas skildringar av det lyckliga livet på de frodiga västindiska öarna befolkade av lyckliga vildar som ägnade sig åt obegränsad lust och oansvariga nöjen. Men öarna var förstås inte idyller för alla. På öarna anlade man ju plantager, där arbetet utfördes av slavar, som snarare mötte tvång, våld, död och sjukdomar. Öns isolering gör den ju inte bara till den idealiska platsen för ett himmelrike på jorden, opåverkat av fastlandets ondska, utan samtidigt till den perfekta platsen för ett litet helvete. Med det isolerande havet som buffert kan ingen höra dina rop på hjälp. Öar var med andra ord praktiska förvisningsorter för de koloniala imperiernas missanpassade undersåtar. Fransmännen sände sina förtappade själar till Djävulsön strax utanför Franska Guyana och britterna skeppade såväl tjuvar som regimkritiker till ögruppen Andamanerna hundra mil öster om Indien. Lika hoppfullt som ö-livet verkade för de drömmande kolonialisterna lika hopplöst kunde det bli för de underordnade och kolonialiserade. Men i drömmarna, litteraturen och turismen är öarna ändå åtråvärda objekt för vår längtan. Romarna semestrade visserligen på Capri redan för tvåtusen år sedan, men det var först på 1800-talet som turisterna började resa till öar på allvar, ofta i kända författares och konstnärers fotspår, till exempel till Paul Gauguins Tahiti. På ön sökte man förutom sol och bad också ursprung, förflutenhet, småskalighet och gemenskap, allt det som gått förlorat i det industrialiserade, urbana livet på fastlandet. Öborna betraktades visserligen som mindre uppfostrade och bildade än fastlandsborna, men å andra sidan också som naturligare, enklare, ärligare och vänligare. För den ständigt växande skaran turister i världen förblir ön kungen av destinationer. Ju mer vardagsstress och oro för världsläget, desto fler drömmar om den natursköna och problemfria paradisön. En isolerad plats omsluten av vatten som kan få tjänstgöra som den där ideala världen som vi aldrig slutar att tråna efter, men som vi innerst inne vet egentligen inte finns. Per J Andersson, författare och journalist   Litteraturlista Öar och öighet, Owe Ronström, Carlssons, 2016. Atlas över avlägsna öar: femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka, Judith Schalansky, översatt från tyska av Carl Henrik Fredriksson, Pequod Press, 2012. Odysséen, 700-talet f Kr, senast översatt till svenska av Ingvar Björkeson, Natur & Kultur 2008. Utopia, Tomas More, ca 1516, senast översatt till svenska av Anders Piltz, Norma förlag, 2001. Robinson Crusoe, Daniel Defoe, 1719, senast översatt till svenska av Birgit Edlund, kommer 2018 ut i nyutgåva på Modernista. Flugornas herre, William Golding, 1954, översatt från engelska av Sonja Bergvall, Bonniers 2010. The Beach, Alex Garland, 1996, översatt till svenska av Rikard Svartvik och utgiven på Leander Malmsten 1998.

    starstarstarstarstar
  • Germanerna – mellan myt och verklighet

    · 00:09:16 · OBS

    Romarna såg dem som ädla vildar och nazisterna vill fortfarande förvandla dem till ett blont urfolk. Sanningen om germanerna är mer brokig och den visar sig i litteraturen, konstaterar Mats Almegård. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ridley Scott inledde sitt maffiga filmepos "Gladiator" om den romerske generalen Maximus Decimus Meridius med att visa hur han och hans romerska soldater gör sig redo för att strida mot sina fiender och motsatser. Generalen, spelad av Russel Crowe, håller ett tal om att det hans soldater gör i livet ger eko i evigheten. Samtidigt ordnas eldgropar, katapulter laddas, soldater ställer upp i räta kolonner och bågskyttar lägger an strategiskt, disciplinerat och väloljat. Mot denna romerska krigsmaskin ställer Ridley Scott ett gäng skäggiga, storvuxna och muskulösa män som står och hoppar i en skogsdunge. Mest påminner de om smutsiga troll där de står och bankar med sina yxor och svärd. När slaget börjar rusar de en och en rakt in i romarnas räta led mot en säker död. Det avancerade romarriket möter de underutvecklade, men orädda germanerna. När jag läser det inledande kapitlet i Det germanska spåret. En västerländsk litteraturtradition från Tacitus till Tolkien skriven av Lars Lönnroth, professor emeritus i litteraturvetenskap kommer inledningsscenen från Gladiator upp på min näthinna. Det är uppenbart att Ridley Scotts bild av germanerna är starkt påverkad av kanske rent av hämtad från Germania en skrift författad av romaren Publius Cornelius Tacitus under första århundradet efter Kristus. Än idag anser sig forskare faktiskt vara tvungna att ta tillbaka historien om germanerna från högerextremisterna Det vi vet om antikens germaner baserar vi på romerska eller grekiska skriftkällor. De germanska folken själva saknade vid den här tiden skriftspråk. Bilden som romarna gav av dessa vildar är kanske inte helt balanserad själv baserar Tacitus skildringen i Germania på vad han hört berättas av handelsmän och krigare. De beskrev germanerna som tappra i strid, gästfria, trofasta i kärlek och till familjen, men också som stridslystna, vidskepliga och försupna. Att en filmare som Ridley Scott hämtar stoff till en Hollywoodfilm från en sådan historisk skrift gör ingen större skada, men Tacitus beskrivning har lett till betydligt värre tolkningar. Lönnroth skriver att skriften nog faktiskt ligger till grund för de många vanföreställningar om germanerna som otroligt nog fortfarande florerar i nazistkretsar. Föreställningar som har väldigt lite med historien att göra och som lanserades under Hitlerregimen i Tyskland där idén om ett germanskt urfolk i ohelig allians med diverse rasteorier och hämndfantasier banade väg för Förintelsen. Än idag anser sig forskare faktiskt vara tvungna att ta tillbaka historien om germanerna från högerextremisterna även akademiskt gjorde alltså Hitlers german-vurm stor skada. I sitt standardverk "Germanerna" från 2013 skriver språkprofessor Tore Janson uttryckligen om detta. Men det är inte det som är bokens styrka utan att han kartlägger germanerna utifrån vad vi kan veta om dem utifrån myter, historia och språk. Så vilka var de då, germanerna? Det krävs ytterligare en romare för att svara på det. Julius Caesar skriver i De bello Gallico, författad år 51 före Kristus, att germanerna bor norr om floden Donau som var gränsen mot Romarriket och öster om Rhen för på andra sidan om den, västerut höll kelterna till. Att det handlade om en sammanhållen folkgrupp är nästintill uteslutet. Det finns varken spår i språket, i några skrifter eller i arkeologiska fynd som skulle stärka en sådan tes. Snarare handlade det om folkgrupper som sinsemellan krigade, idkade handel och möttes inte minst under de stora folkvandringarna som ägde rum i Europa under 400 och 500-talen efter Kristus. Så småningom växte vissa folkgrupper sig stora och så småningom kom dessa grupper att ingå i olika nationsbildningar i Europa. glosor som binder samman olika länder med varandra Inom språkhistorien brukar forskarna datera språkgruppen germanska språk till tiden mellan 100 före och cirka 500 efter Kristus. Bland annat görs denna tidsbestämning genom en granskning av ord och uttryck som är eller har varit gemensamma för de germanska språken och som under den tiden kommit in i ordförrådet, via mötet med romarna. Ord som säger något om dåtidens värld. Det handlar om krigstermer som pil och kamp, handelstermer som korg och köpman samt arkitekturtermer som tegel och fönster. Romarna bodde till skillnad från germanerna vid den här tiden i stenhus. Själv kom jag på allvar i kontakt med begreppet germaner när jag studerade tyska. Och det var där på det språkhistoriska seminariet på tyska institutionen vid Umeå universitet som jag insåg hur spännande det är att lägga detta språkhistoriska pussel som tydligt visar hur de germanska språken hänger ihop och vilket släktskap som finns mellan dagens moderna språk som norska, isländska, färöiska, danska, svenska, tyska, nederländska och engelska. Plötsligt sa det germanska något om min samtid. En liknande insikt får jag när jag läser Lars Lönnroths bok om det germanska spåret inom litteraturen. Men här är det inte språkliga former och glosor som binder samman olika länder med varandra utan snarare versformer, poetiska formler, tematik, persongalleri och världsbild som kommer till liknande uttryck i verk som varken ligger nära varandra i tid eller rum. Bevis på att denna litteratur har uppstått i ett utbyte en dialog. Som den germanska versens form som inte bara finns i nordgermanska runinskrifter från danskt 400-tal, eller i fornengelska hjältedikten Beowulf som troligen skrevs 300 år senare utan också ger form åt både det forntyska eposet Hildebrandslied, daterat till 800-talet och fornisländska Völuspá som inte skrevs ned förrän långt senare någon gång under 1200-talet. Eller hur hjältarna och de dramatiska händelserna återkommer i verk efter verk. Hur hjälten Siegfried och skurken Hagen från det mäktiga medelhögtyska riddareposet Nibelungenlied också finns med i den isländska Poetiska Eddan även om deras namn är något annorlunda: Sigurd Fafnesbane och Högne. Det finns många fler liknande germanska sagokretsar som tjänat som brunnar till skalder som kunnat ösa handlingstrådar ur dem. forskningen [...] låter oss konstatera att de varken var smutsiga troll som i Gladiator, eller ett blont urfolk som i nazisternas perverterade syn Eller som fortfarande kan ösa. För det germanska spåret finns fortfarande med oss i litteraturen. Det går att använda symboler och sagoepisoder på nytt: som serietidningsaction med åskguden Thor, som stoff till ändlösa fantasyromaner i Tolkiens anda eller som samhällskritik. Med sin mycket uppmärksammade kortroman Den främmande vännen från 1982 lyckades den östtyske författaren Christoph Hein med konststycket att väva samman det germanska motivet från Nibelungenlied då hjälten Siegfried badar i drakblod för att bli odödlig med en svidande och skarp dagsaktuell samhällskritik mot ett DDR-samhälle som Hein såg som både inhumant och alienerande. DDR-regimen förbjöd romanen som bara blir bättre om man kan sin Nibelungenlied. Vilka germanerna egentligen var kommer vi aldrig med säkerhet att få veta. Men forskningen tar oss ständigt närmare en förståelse. Den låter oss konstatera att de varken var smutsiga troll som i Gladiator, eller ett blont urfolk som i nazisternas perverterade syn på saken, utan bra mycket mer mångfacetterade och sammansatta. Och den kultur och litteratur de efterlämnade fortsätter att ge författare rika tolkningsmöjligheter och upphov till nya spännande berättelser. Mats Almegård, journalist   Litteratur Lars Lönnroth: Det germanska spåret en västerländsk litteraturtradition från Tacitus till Tolkien. Natur & kultur, 2017. Tore Jansson: Germanerna myten, historien, språken. Norstedts, 2013.

    starstarstarstarstar
  • Vårt oändliga behov av Homeros

    · 00:10:39 · OBS

    Homeros epos Iliaden och Odysséen får ständigt nya läsare, men också nya tolkningar. Anna Blennow konstaterar att behovet av antikens klassiker är stort, men att analyserna säger mest om vår tid. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vreden, gudinna, besjung som brann hos Peliden Achillevs. Så inleds det grekiska diktverket Iliaden, i Ingvar Björkesons översättning. Teorierna om hur det egentligen tillkom, när det tecknades ned, och vem dess författare egentligen var, har diskuterats från antiken och fram till våra dagar. Oavsett svaren på dessa frågor är Iliaden och Odysséen, de två epos som tillskrivs en person vid namn Homeros, grunden i västerlandets litteraturhistoria. Med ett ben i mytiska hjälteberättelser och gudasagor, och det andra i en möjlig historisk kontext på platsen där staden Troja grävts ut, återger dessa dikter berättelsen om det trojanska kriget och om dess följder för den kringirrande Odysseus. Vad kan de grekiska myterna berätta för oss? Liknade antikens Grekland vår värld, eller inte? Dessa frågor dyker ständigt upp i vår samtid, eftersom samtalet med och om den antika grekiska litteraturen oavbrutet pågår. Och behovet tycks sällan ha varit så stort som nu. Den New York-baserade författaren Daniel Mendelsohn utkom precis med boken An Odyssey a Father, a Son, and an Epic, där han reser i Odysseus kölvatten med sin far. En annan ny bok, Enraged Why Violent Times Need Ancient Greek Myths av Emily Katz Anhalt, professor i klassiska språk, lyfter fram att de antika myterna lär oss att vi får betala dyrt om vi ger efter för vrede och våld. Anhalt menar att Iliaden inte är en oproblematisk hjältesaga, utan att den istället ifrågasätter huvudpersonernas blodiga kamp och dess följder för samhället: vreden hos Akilles, grekernas främste krigare, kom att skänka sorg och död åt såväl greker som trojaner. Homeros visar att även fienden är mänsklig. Författare, forskare och journalister återvänder ständigt till de grekiska myterna för att bearbeta och förklara företeelser i vår egen tid. Så gör även Tomas Lappalainen i sin bok Världens första medborgare, där han vill förklara uppkomsten av det demokratiska samhället i antikens Grekland genom att dra paralleller mellan de homeriska berättelsernas våldskultur och dagens syditalienska maffiavärld. Lappalainen, som tidigare skrivit initierade böcker om Syditaliens ndrangheta och camorra, hävdar att det samhälle som skymtar fram i de homeriska verken har stora likheter med maffians strukturer, eftersom intrigerna ofta behandlar teman som hämnd, beskydd och heder. Han låter sedan detta resonemang bli en förklaringsmodell till hur demokratin uppstod i Grekland som en konsekvens av att man helt enkelt var tvungen att stävja de våldsamma maktstrukturerna politiskt. Lappalainen är inte den förste som läser Iliaden och Odysséen i en civilisationshistorisk kontext. I förordet till den senaste utgåvan av Erland Lagerlöfs sekelgamla svenska översättning av Odysséen skriver akademiledamoten Jesper Svenbro att vendettan, den som driver Iliadens hela berättelse om det trojanska kriget, kommer till en slutpunkt i Odysséen. När Odysseus till sist, på Athenas inrådan, avstår från våld mot dem som söker hämnd på honom, symboliserar han övergången från individuella maktstrider till den politiska stadsstaten. Men är då de homeriska huvudpersonerna, som Lappalainen menar, i själva verket ett slags konkurrerande maffiabossar, som tar blodig hämnd på varandra och samtidigt utövar beskyddarverksamhet mot sina undersåtar? Kan man jämföra eposets arkaiska skildring med en nutida, kriminell subkultur? Den var en religiös plikt som ansågs inrättad av gudarna och som inkluderade även den fattige och främmande. I boken beskriver Lappalainen till exempel hur xenía, den grekiska gästvänskapen, utgör ett förbund mellan mäktiga ätter som skulle kunna liknas vid maffiaklanernas relationer. Men xenía är mycket mer än så. Framför allt Odysséen, berättelsen om en man som i tjugo år reser runt som en främling långt hemifrån, visar på ett långt mer komplext förhållande. När Odysseus son Telemachos i bokens inledning reser för att söka efter sin far, kommer han först till kung Nestor i Pylos. Alla skyndade till när de såg dessa främlingar nalkas, hälsade dem med handslag varmt och bjöd dem att sitta. Hos Menelaos i Sparta sker detsamma. Vilka ni är kan vi fråga om när ni njutit av maten. När Odysseus, skeppsbruten, sköljs upp på fajakernas strand, hittas han av kungadottern Nausikaa. Hon välkomnar den utmattade, halvnakne, smutsige främlingen med orden: Eftersom du nu har anlänt hit till vår stad och vårt rike, skall inga kläder saknas dig eller någonting annat av det en nödställd har rätt att få när han vädjar om misskund. Gästvänskapen var inte ett exkluderande förbund mellan mäktiga. Den var en religiös plikt som ansågs inrättad av gudarna och som inkluderade även den fattige och främmande. Akilles var son till en gudinna, och därför var hans vrede större än vad det mänskliga förståndet kan omfatta. Iliaden och Odysséen handlar också till stor del om människornas relation till gudarna, och hur gudarna ständigt griper in såväl hämnande som stödjande. Samtidigt är gudarna inte allsmäktiga. De lyder precis som människorna under ödets lagar. Och de homeriska verkens fokus är inte huvudsakligen på de odödliga, utan på de dödliga. Det första ordet i Odysséen är ándra,man (i svensk översättning Musa, berätta om mannen). Sture Linnér, som skrev inledningen till Ingvar Björkesons översättning av Iliaden, pekade på hur kärnan i dikterna inte är krigets fasor, utan medlidande och mänsklighet. Detta har skänkt verken den relevans de fortfarande har idag. Samtidigt måste vi se att det ofta är saga och myt, inte samhällsfakta, som de förmedlar. Ordet för vrede i Iliadens inledning, ménis, betecknar ett gudomligt snarare än ett mänskligt raseri. Akilles var son till en gudinna, och därför var hans vrede större än vad det mänskliga förståndet kan omfatta. Vreden, gudinna, besjung. Lever vi återigen i vredens tidsålder? Lappalainens läsning av de antika texterna genom ett samtidsraster är symptomatisk för vår tids sätt att hantera en värld där demokratin ifrågasätts och raseriet råder. Och vårt behov av de grekiska dramerna och dikterna grundar sig just i att de ständigt kan omtolkas och återanvändas. Men de episka myterna om hjältar och krig kan inte läsas som historiska sanningar, och att förklara dem genom nutida samhällsföreteelser låter sig inte heller göras. Istället är de tidlösa verktyg för konflikthantering, sorgebearbetning och försoning. Inom det amerikanska projektet Theatre of War har soldater som återvänt från militärtjänst fått ta del av grekiska tragedier som posttraumatisk stresshantering. 2016, mitt under den brännande flyktingkrisen kring Medelhavet, sattes Euripides pjäs Hekuba upp i den antika teatern på ön Delos i Grekland. Hekuba, drottning i Troja, förlorar sin man och sina barn i kriget, och som krigsfånge i Grekland får hon se sin son spolas upp död på stranden. Varje tid har sina krig och sin vrede. Knappt har vi glömt dem förrän nya tider skapar nya katastrofer. Vilka hav seglar vi på idag? Vem kommer hem? Samtidens bruk av de antika grekiska texterna säger oss långt mer om vårt eget samhälle än om antikens verklighet. Anna Blennow, latinforskare och skribent Litteratur Tomas Lappalainen:Världens första medborgare Om statens uppkomst i det antika Grekland. Lind & co. Homeros: Iliaden. Översättning Ingvar Björkeson. Natur och kultur, 2009 samt i översättning av Erland Lagerlöf 1912 utgiven 2012 på Atlantis. Homeros: Odysséen. Översättning Ingvar Björkeson. Natur och kultur, 2008 samt i översättning av Erland Lagerlöf 1908 utgiven 2012 på Atlantis.

    starstarstarstarstar
  • Blir du genredigerad, lille vän?

    · 00:10:06 · OBS

    Vi kommer att kunna skydda våra barn från allvarliga sjukdomar, men med samma teknik ta död på hela djurarter. Farshid Jalalvand tycker att det är hög tid att börja ta genredigeringen på allvar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag blir alltid lika förvånad när jag hör talas om människor som tror på teorin om intelligent design. Även om man skulle acceptera hypotesen att människan skapats av en gudom borde vår dåligt utformade kropp undanröja alla tankar på att den designades på ett smart sätt. Tänk bara på vårt stora huvud. Vår oproportionerligt stora hjärna har gett upphov till en enorm skalle som orsakat otaliga komplikationer vid födslar genom alla tider. Utöver det besitter hjärnan en värdelös kombination av egenskaper som gör den på samma gång känslig för skador och oförmögen att läka särskilt bra. Vårt immunförsvar flippar allt som oftast ut och attackerar våra egna vävnader. Herregud, vår opraktiskt svaga kropp måste vara totalt avstängd en tredjedel av tiden för att ens kunna fungera normalt. Och vi ska inte ens nämna tala om testiklarnas utsatta placering. Det jag försöker säga är att det finns utrymme för förbättringar.  Om du hade haft makt att förändra din biologi, hade du gjort det? Finns det förbättringar du hade infört? Defekter du hade tagit bort? Vad skulle en verkligt intelligent skapare skapa om hen kunde styra evolutionen? Hur hade du skapat den perfekta människan? Dessa frågeställningar som tidigare tillhörde filosofins teoretiska sfär har blivit en praktisk angelägenhet på grund av en ny genredigeringsteknik kallad CRISPR. Det är mycket viktigt, rent av brådskande, att vi som samhälle diskuterar vår nyfunna genförändrande makt. För som en av teknikens skapare Jennifer Doudna skriver i sin bok Sprickan i skapelsen: genredigeringsrevolutionen håller på att utspela sig bakom ryggen på människorna den kommer att påverka. Gener som tillhör en viss art kan med små medel överföras till andra organismer Genredigeringsforskningen har gjort framsteg i en rasande fart de senaste fem åren. Både lagstiftningen och allmänheten har hamnat på efterkälken. Men makten som CRISPR bär är så stor att den måste underställas demokratin. Demokratisering av forskning kräver intresse och förståelse hos allmänheten. Intresse och förståelse kräver avmystifiering av ämnen som vid första anblick kan verka ogenomträngbara. Och det vore mig främmande att kritisera andra forskares system för att namnge saker men något säger mig att Clustered Regularly Interspaced Short Palindromic Repeats kan verka avskräckande för lekmän, även om förkortningen CRISPR är lite mer sympatiskt. Hade man idag velat ge ett mer passande namn till teknologin hade man kunnat kalla den GenGeneratorn eller, Easy DNA Förändri-fy eller, varför inte det mer skräckinjagande: Artutplånaren. Teknologin är nämligen alla de sakerna samtidigt. Vad kan CRISPR göra då? Kortfattat kan man säga att den har gjort genredigering av alla organismer exponentiellt billigare och lättare. I laboratorier kan man nu mycket enkelt klippa och klistra in gener i människors, djurs och växters arvsmassa. Växtförädling som tidigare kunde ta tusentals år genom korsbefruktningar kan man åstadkomma på ett par dagar. Gener som tillhör en viss art kan med små medel överföras till andra organismer jag hade enkelt kunna skapa grönlysande människoceller genom att klippa in en manetgen vid namn GFP i dess arvsmassa. Forskare har skapat tomater som inte ruttnar på månader, grödor som klarar av torka, myggor som inte kan smitta med malaria och ultramuskulösa hundar till polis och militär. Man har, i provrör, åtgärdat de avvikelser i DNA som orsakar genetiska sjukdomar som cystisk fibros, sicklecellanemi och Huntingtons. Man har också kunnat klippa om friska cellers DNA så att de blir både motståndskraftiga mot HIV och aggressivare mot tumörceller. Kliniska prövningar har redan påbörjats för att utreda CRISPRs effekt i cancerbehandlingar. Men teknologin har också mer destruktiva tillämpningsområden. Kombinerar man CRISPR med ett fenomen som kallas gendrivare kan man minera organismers arvsmassa med en genetisk bomb som kan utplåna hela arter från jordens yta. Detta har redan bevisats fungera med bananflugor i laboratorier. Vi kan, om vi vill, få helt myggfria somrar hädanefter. Eller, i fel händer, utplåning av livsviktiga pollinerande bin. Vad sägs om genredigerade barn som inte kan bli feta, har bättre minne, lever längre och är mer uthålliga? Det mest kontroversiella tillämpningsområdet för CRISPR är förändringar av mänskliga könsceller. Detta ägnar Doudna hela sista delen av boken åt. Man kan, i princip, skapa provrörsbefruktade mänskliga embryon, förändra de genetiskt hur man vill i laboratorier, och sen föra in dem till en kvinnas livmoder för att producera ett designerbarn. Så den egentliga frågan är inte - som jag tidigare lät er tro - hade du förändrat din egen biologi om du hade haft makten?. Den egentliga frågan är: hade du förändrat dina ättlingars biologi om du kunde? De flesta bedömare är överens om att tekniken, om den börjar tillämpas på könsceller, initialt kommer användas för att förhindra foster från att få ärftliga sjukdomar som föräldrarna har anlag för. Saker som Huntingtons, cystisk fibros, och så vidare. Inget ont i det. Men det finns ingen glasklar definition av vad en sjukdom är och kroppens funktioner är mångfacetterade. Vissa genetiska förändringar som kan förebygga sjukdom snuddar vid gränsen till saker som är till gagn i vardagen. Vad sägs om genredigerade barn som inte kan bli feta, har bättre minne, lever längre och är mer uthålliga? Jag vet att tanken är motbjudande till en början, men om man tänker igenom det lite tvingas man nyansera sig. Rent rationellt är det bara en förlängning av vad de flesta föräldrar redan försöker åstadkomma för sig själva och sina barn med icke-genetiska medel. Man kan - utan att fälla en moralisk dom över samtiden - ändå fastslå att status, kost, fitness och prestation har centrala roller i vår kultur. Blir människors strävan att deras barn ska vara friska och ha bra förutsättningar bara moraliskt förkastligt när den förflyttar sig till det genetiska planet? Man måste fråga sig: är det fel att önska dessa saker för sina barn, eller är det bara fel att åstadkomma det effektivt? kommer en värld växa fram där befolkningen i de rika delarna är befriade från genetiska sjukdomar och är funktionellt förstärkta jämfört med resten? Men det är nu man påminns om Immanuel Kants kategoriska imperativ: handla endast efter den maxim, om vilken du samtidigt kan vilja, att den skall bli allmän lag. En sak som vidrörs kort i boken Sprickan i skapelsen, men som jag önskar det hade avsatts mer utrymme till, är frågan om jämlikhet. Låt oss säga att människor efter en initial skepsis som medföljer alla nya teknologier tar till sig tanken på genredigerade foster. Alla kommer inte ha råd. Kommer vi då se framväxten av en ekonomisk överklass som förstärker sig genetiskt för all framtid? Eller om tekniken blir billigare och rika länder gör den allmänt tillgänglig för alla sina medborgare kommer människor känna sig tvungna att genredigera sina barn för att inte missgynna dem i förhållande till andra? Eller kommer en värld växa fram där befolkningen i de rika delarna är befriade från genetiska sjukdomar och är funktionellt förstärkta jämfört med resten? På vilket sätt hade det påverkat de myriader av sociala frågor som vi brottas med idag? Hade vi rent av kunnat artificiellt skapa flera samtidigt levande människoarter? Vilken hierarki hade ersatt den nuvarande? Frågan är hur en intelligent varelse med sinne för design och fingret på styrknappen förhåller sig till dessa möjliga scenarier. Det är hög tid att börja bestämma sig. Farshid Jalalvand, forskare i klinisk mikrobiologi

    starstarstarstarstar
  • Till sakernas försvar

    · 00:09:53 · OBS

    Med avstamp i boken "Döstädning" av Margareta Magnusson försöker Katarina Wikars sortera, spara och slänga. Men klarar man sig verkligen utan gamla julkort från trettiotalet? ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Var är saxen diabilderna från Sicilien åttiofyra femton årgångar av svensk bokhandel barnens betyg vart går alla nycklarna var är handskarna mammas brudklänning hammaren kokboken vägen ut... När hemmet växer en över huvudet är det är mer än en grå mapp från Ordning och reda som behövs. Du kan ha börjat samla på facktidskrifter, och sen en dag staplar du tusen på tusen i högar. Kan inte längre slänga ett reklamblad ens. Miljoner tyskar är Messies läser jag på webben. Kommer från engelskans mess förstås. En Messie är ofta korrekt klädd, många har akademisk examen, sociala eller pedagogiska yrken: kan vara lärare, läkare, sjuksköterskor, socialarbetare. Messies har fasad. Kan vara perfektionister på jobbet. Och ha privatlabyrinter hemma. Så illa kanske det inte är hemma hos oss. Men hur rensar man upp innan det är försent? Hur bedömer man sakers värde? Och vem definierar ordningen?  Det är skillnad på döstädning och dödstädning kan man lära i Margareta Magnussons handbok Döstädning som blivit en internationell bestseller. Döstädning är det man ägnar sig åt själv, man rensar helt enkelt så barnen och andra efterlevande inte ska bli helt belamrade av prylar de inte vill ha. För då får de tillbringa resten av sina liv med att just dödstäda. I min släkt har ingen döstädat på säkert fyra generationer. Vi har helt enkelt grejerna kvar, fint som fult, trasigt som helt. Ingen har som det förordas i Döstädningsboken gjort sig av med en enda onödig pryl för att göra vardagen lättare att hantera. Man ställde helt enkelt bara in det i kallskrubben eller på någon vind. Ingen har så nu mycket bråte som jag, och nu pratar vi fallfärdiga smedjor, hammockskelett från sextiotalet och trasiga tegelpannor i tusental. Jag läser Östern, den polske författaren Andrzej Stasiuks nya essäbok och känner mer igen mig än i Döstädningsboken. Det känns som om jag om inte ska städa ut hela kommunismen så åtminstone stora delar av både jordbruks- och industrisamhället. En väninna med gammalt hus påminner mig om ordet - rämmil. I stan finns det firmor som heter sånt som Orkar inte du så orkar vi. Som kommer och tömmer ens lilla källarförråd och kör till tippen. Sånt finns inte på landet, man tar hand om sitt eget bråte eller också inte. En väninna med gammalt hus påminner mig om ordet - rämmil. Det är dalmål, och ett ord man inte kan klara sig länge utan. Min mamma brukade öppna en dörr till någon gammal loge för att strax stänga den igen och utbrista: där är bara rämmil. Rämmil är just skrot skräp bråte. Men det fanns en tid före den här konsumistiska tiden som är nu där saker gjordes för att hålla länge. Den som spar han har hette det förr. Innan slit och släng-samhället. Och något man längtat efter länge innan man fått råd med kastade man inte i en handvändning. Och de stackars föremålen som överlevt flera generationer försöker krampaktigt hålla sig kvar på hyllan ännu en stund. Håll inte på mer än en timme om dan. Släng genast. Bär iväg med till insamlingen omgående.  För det finns en sakernas hierarki. Sparas. Säljas. Ges bort. Och så till sist slängas men inga starka människor i min närhet är det minsta intresserade av något kör två ton rämmil till tippen för en middag-evenemang. Men hur rensar man upp i ett lite mindre komplicerat hem? Det är lätt. Så här sa en organisationskonsult jag talade med en gång: Man köper tre kartonger, boxar, betar av utrymme efter utrymme. På den första skriver man: att slänga. På den andra: att ge bort. Och på den tredje: att förvara nån annanstans. Håll inte på mer än en timme om dan. Släng genast. Bär iväg med till insamlingen omgående. Sen finns det en till. Allt som tar kortare tid än trettio sekunder att åtgärda gör du på en gång. Det verkar superkorkat, men funkar. Efter dessa två metoder organiserade jag ett hem jag hade förut. Det tog två helger. Allt borta, den gröna sidenklänningen med vinfläckar, mitt allergitestade täcke från sjuttiotalet, hälften av barnens gamla teckningar. Men det var då. Och saker har en tendens att återackumulera sig.  Jag kan tillbringa timmar med att gruppera om. Försöka ta bort. Ska alla vaserna stå ihop eller isär? Var ska gipsschäfern med trasiga öron vara? I soptunnan kanske? Men samtidigt är det det med endast affektionsvärde som definierar en, det handplockade, det som skapar den där hemtrevligheten. Om man inte har den i sig själv får man försöka med sakerna. Och annonserna som vill köpa hela hem har alltid fått mig att må dåligt, för ett uppköpt hem är ju inget hem längre. Tänker jag när jag öppnar ännu en byrålåda på landet och blir sittande med julkort från trettiotalet och almanackor med mycket gammalt väder i. Det går inte heller att ladda föremålen hur länge som helst. Förr eller senare blir de avförtrollade, av med sina historier. Ibland blir jag ledsen när jag tänker på att jag är den sista som vet vad min mormors alla väninnor hette, de som snart bleknar bort från gamla ateljéfoton från förrförra sekelskiftet, sönerna vaknar till och pekar på en väninna: hon ser ut som Kirsten Dunst, säger de. Män tenderar att spara det mesta, läser jag i Döstädning. Min exman sparade en död uggla i en kartong, den hade flugit in genom det öppna spjället i sommarhuset en höst och svultit ihjäl. Den glömdes sedermera kvar på en piskbalkong på Kungsholmen i en flytt. Om man flyttar ofta blir man av med saker ofrivilligt, en kartong här och en där försvinner, och man tvingas gå igenom allt, om och om igen, bära ner till grovsoprummet. Ofta bär någon granne omedelbart upp samma sak till sig. Och det enda man med säkerhet vet är att sakerna helt osentimentalt överlämnar sig i någon annans händer. Det är inte de som är nostalgiska. Nya ägare skapar egna minnen, skriver Margareta Magnusson så klokt. Och du behöver inte veta vart allt tog vägen när du är borta, läser jag. Min äldsta son brukar se sig om i vardagsrummet och säga: det ser ut som en lampaffär här. Hur många tallrikar behöver du? Han kommer nog att osentimentalt ta till tippen. Som min gode vän som när hans mamma dog genast bar ut 30 sopsäckar ur lägenheten med vad han kallade skräp och bråte. Så det är bättre slänga själv. Nya ägare skapar egna minnen, skriver Margareta Magnusson så klokt. Och du behöver inte veta vart allt tog vägen när du är borta. Det brukar sägas att informationssamhällets vinnare blir de som kan sortera och strukturera de stora informationsmängderna som väller in. Och nu är det allt fler som inte kan det, sortera. Är det vår tids sjukdom? Och är det därför alla älskar döstädningsboken. Att vi är som internet i hjärnan, länkar samman godtyckligt, efter infall och impulser, vet inte vad som kan komma till användning, vad som hör ihop med vad. Tänk om det är ett feltänk. Informationssamhällets vinnare är de som kan trycka på delete snabbast, som kan hiva en bunt papper olästa i sopsorteringen. Det kan också vara så att medan vi bygger brandväggar mot informationen så väller sakerna in. En skydd att boa in sig i. Vem vet om en gammal teve kan börja funka igen, om inte en trasig brödrost kan ha ett estetiskt värde. Om jag vaknar upp en dag och har tappat minnet, så kanske mina högar kommer att tala om för mig vem jag har varit. Och då måste jag bara vrida och vända blicken ut och in, citera min gamla favoritdikt av poeten Konstantinos Kavafis fast den kanske inte alls passar in här: "de måste finnas kvar, de arma tingen, någonstans." Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionen

    starstarstarstarstar
  • Att lära av historien är att lära sig göra motstånd

    · 00:09:30 · OBS

    I tider av politisk oro ropas det ofta på mer historieundervisning i skolorna. Men vägen till ett bättre samhälle är en annan, skriver Eva-Lotta Hultén. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Lyd inte i förväg. Håll yrkesetiken högt. Akta dig för paramilitärer. När Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet 2016 satte sig historieprofessorn Timothy Snyder och skrev pamfletten Om tyranni. Tjugo lärdomar från tjugonde århundradet. Uppmaningarna jag inledde med är några av rubrikerna i boken, som är skriven till ett du, i ett land vars demokratiska berggrund börjat vittra. Trump nämns då och då, men de tjugo uppmaningarna är relevanta överallt där antidemokratiska krafter hotar. I politiskt instabila och hotfulla tider kommer ropen på mer historieundervisning i skolorna Referenserna till andra världskriget är många, liksom till kommunistdiktaturerna i de forna östländerna. Timothy Snyder varnar bland annat för att tolka demagogers utsagor välvilligt: säger de att de tänker underminera de demokratiska institutionerna eller krossa mediefriheten så är det just vad de kommer att göra.  Börjar de avhumanisera och hota grupper av människor så finns det ingen anledning att tro att de egentligen menar något annat. I politiskt instabila och hotfulla tider kommer ropen på mer historieundervisning i skolorna och mer historisk kunskap bland politiker och allmänhet. Med bättre vetskap om hur illa det gått förr ska insikter komma om vilken farlig väg fascism, nazism, rasism eller kommunism är och vi ska börja gör motstånd. Men fungerar det verkligen? Gör en tankeövning: Är det brist på historiekunskaper som får nazister att hata judar? Skulle de hata mindre om de fick mer kunskaper om förintelsen? Filosofen Friedrich Hegel sa att av historien lär vi att vi inget lär av historien. En klatschigt cynisk formulering som fått stor spridning. Massor av människor har förvisso med historiekunskaper fått nya insikter om både det ena och det andra men det Hegel avsåg att säga var naturligtvis att kunskap om vad som hänt förr inte räcker som vaccin mot att låta dåliga saker ske igen. Vi måste inte bara förstå hur ett totalitärt samhälle växer fram, vi måste också ha värderingar som säger oss att förtryck och utnyttjande av andra är fel, och vi behöver förmåga att se vad det är som händer medan det händer. Historien upprepar sig nämligen aldrig exakt, vilket gör att vi alltid, som en försvarsmekanism, kan klamra oss fast vid skillnaderna som räddningsplankor eller ursäkter för att blunda. Både Snyder och Sharp pekar på de små gesternas och handlingarnas betydelse: att säga nej när någon i maktställning begär något omoraliskt av oss... Utöver humanistiska värderingar och klarsynthet behöver vi förmåga, civilkurage och självförtroende nog att tänka och handla självständigt. I en stor studie intervjuade de båda forskarna Samuel Oliner och Pearl Oliner hundratals personer som räddat judar under andra världskriget. De visade att många som ingriper och hjälper andra har gemensamma drag: stark medkänsla och förmåga att känna samhörighet med alla sorters människor, ansvarskänsla, känsla för rättvisa och förmåga att se hur de själva kan påverka. De hade vuxit upp med föräldrar som agerat goda förebilder och framhållit värdet av empati och engagemang snarare än av prestationer. Föräldrarna hade resonerat kring rätt och fel, sällan eller aldrig straffat sina barn och uppmärksammat dem på vad som händer i omvärlden och på de orättvisor som drabbade vissa grupper av människor. Allt detta går att åstadkomma också inom skolans ramar. Filosofen Stephen Law har i boken The war for childrens minds visat hur man kan lära barn självständigt tänkande och handlade genom att i gruppdiskussioner träna sådant som att avslöja och ifrågasätta det som tas för givet, upptäcka och diagnosticera felaktiga slutledningar, uttrycka åsikter klart och koncist, se saker ur andras synvinkel och ifrågasätta sina egna känslor eller det rätta i att agera utifrån dem. Socialpsykologen Ervin Staub har i sin tur gjort en rad experiment som visar på betydelsen av foten-i-dörren-fenomenet. Den som en gång börjat hjälpa andra fortsätter. Får vi alltså, genom skolan eller arbetsplatsen, smak för att förbättra livet för andra så är chansen mycket stor att vi sedan fortsätter av egen kraft. Timothy Snyders pamflett påminner mig om en annan professors skrift, statsvetaren Gene Sharps From dictatorship to democracy, där han med utgångspunkt i ett helt livs forskning om totalitära system, motstånd och icke-våld beskriver hur man bäst kan omvandla en diktatur till en demokrati. Liksom Snyder kombinerar han, på det mest sympatiska vis, djupa och vida kunskaper i historia med ett humanistiskt patos och ett uppfordrande tilltal. Gene Sharps bok skrevs på efterfrågan av dissidenter i Burma på 90-talet men eftersom Sharp inte kände till de specifika omständigheterna just där, skrev han en så allmänt hållen bok att den kommit att användas i många, vitt skilda, länder sedan dess. Gene Sharp förklarar att användning av våld är att möta övermakten där den är som starkast, och därmed riskera stora förluster till ingen nytta, eller i värsta fall med ännu större repression som följd. Skulle man trots allt vinna är våldet sedan ofta inbyggt också i den nya maktens regim. Underminera i stället makten genom aktivism, uppbyggnad av alternativa, demokratiska organisationer, civil olydnad och samarbete med andra olydiga och planera maktskiftet noga, uppmuntrar Sharp.  Både Snyder och Sharp pekar på de små gesternas och handlingarnas betydelse: att säga nej när någon i maktställning begär något omoraliskt av oss, att se andra i ögonen och visa välvilja, att uppmuntra andra som kanske är modigare eller att bära en symbol för motstånd på sina kläder. De historiekunskaper som verkligen betyder något när världen gungar är de berättelser som hjälper oss att tolka det som sker Historia är ett viktigt ämne men den tro som finns på historiekunskaper i sig som frälsning från förtryck, krig, folkmord eller odemokratiskt styre är felaktig. Inte ens historieprofessorn Timothy Snyder själv tycks ha kunnat dra nytta av sina kunskaper när det verkligen gällde. I baksidestexten till hans bok kan man läsa att han var övertygad om att USA skulle välja Hillary Clinton till president. Han missade alltså de tecken som pekade åt ett annat håll. Kanske på grund av önsketänkande. Vi människor är ju inte rationella, vi gör oss själva blinda för saker vi inte vill se. Det gäller historieprofessorer såväl som alla andra. Det går alldeles utmärkt att tänka sig en människa helt utan kunskaper i historia, som utifrån humanistiska värderingar, uppövad handlingsförmåga och kunskaper i psykologi framgångsrikt tar upp kampen mot förtryck och våld. Det går lika bra att föreställa sig en spränglärd historieprofessor som missar att agera när det verkligen gäller. De historiekunskaper som verkligen betyder något när världen gungar är de berättelser som hjälper oss att tolka det som sker och lär oss förstå hur det mänskliga psyket fungerar, och i alla tider har fungerat under tryck från auktoritära eller suggestiva och antidemokratiska ledare; då vi kommer i nya och okända situationer eller då vi hamnar i sammanslutningar som utvecklar ett starkt och destruktivt grupptänkande. Allra viktigast är den historia som ger oss exempel på hur man framgångsrikt kan göra motstånd och hjälpa utsatta medmänniskor. Bara så blir historiekunskaper ett skydd mot de krafter som vill underminera demokratin. Eva-Lotta Hultén, journalist och författare   Litteratur Timothy Snyder, Om tyranni. Tjugo lärdomar från tjugonde århundradet, Albert Bonniers förlag 2017 Gene Sharp From dictatorship to democracy, Serpents tale 2011 (först publicerad 1993) Samuel P Oliner, Pearl M Oliner, The altruistic personality. Rescuers of jews in nazi Europe, The free press, 1988 Stephen Lwa, The war for childrens minds, Routledge 2006 Ervin Staub, The psychology of good and evil, Cambridge University press 2006

    starstarstarstarstar_outline
  • Makt präglar vår relation till djuren

    · 00:10:19 · OBS

    Många människor älskar sina djur. Men älskar djuren oss? Och har de i så fall något val? Helena Granström funderar över maktrelationer medan hon matar sina killingar.

    starstarstarstarstar
  • Makt präglar vår relation till djuren

    · 00:10:19 · OBS

    Många människor älskar sina djur. Men älskar djuren oss? Och har de i så fall något val? Helena Granström funderar över maktrelationer medan hon matar sina killingar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Fjärde, kanske femte gången jag försöker händer det: Den lilla munnen, som tidigare mest har gnagt på nappflaskans munstycke, börjar suga, målmedvetet och energiskt. Hennes skära tunga, skålad under nappen, arbetar plötsligt tillsammans med käken, rytmiskt och snabbt. På bara någon minut har flera deciliter av den vita, kroppsvarma vätskan försvunnit ned i hennes kropp. När flaskan är tom tittar hon upp på mig, jag tänker mig att det är förundran jag ser i hennes blanka, grågröna ögon; så tar hon några försiktiga kliv runt mig i halmen och nosar mig i rumpan. Det skulle hon också ha gjort om jag hade varit hennes mamma, och jag skulle ha nosat tillbaka. Det gjorde de förmodligen, hon och hennes mamma, innan vi skiljde dem från varann. Tycker de om mig? Det gör de kanske, men det förändrar inte det faktum att de aldrig skulle valt att tycka om mig om de inte hade varit tvungna. Normen för ekologisk, kravcertifierad mjölkproduktion är att lammet eller killingen får gå med sin mamma tre dagar innan de separeras. För kalvar är kravet endast 24 timmar eftersom, jag citerar ur KRAV:s regelverk, många djurhållare upplever att det skapar stress hos djuren när kalvarna skiljs från korna efter tre dagar, då det hunnit skapas starka band. Det kan man tro, och när killingarna knyter an till mig gör de det enbart eftersom jag inte gett dem något val; jag har tagit dem från deras mamma, och erbjudit dem en nappflaska med mjölkersättning fem gånger om dagen, istället för mammans varma kropp. När de har ätit färdigt ligger de kvar i mitt knä och låter mig stryka dem över raggen; en av dem reser sig på bakbenen och trycker ansiktet mot mitt, vilar klövarna mot mina axlar. Tycker de om mig? Det gör de kanske, men det förändrar inte det faktum att de aldrig skulle valt att tycka om mig om de inte hade varit tvungna. Vi skall, skriver skogvaktaren Peter Wohlleben i sin bok Djurens gåtfulla liv, inte inbilla oss något. Wohlleben, vars genombrott kom med en bok om träd och växters dolda förmågor och kommunikation, ägnar sig här både åt att lyfta fram belägg för en tänkande och kännande icke-mänsklig omvärld, och åt att ifrågasätta idén om djurets villkorslösa kärlek till sina mänskliga vårdare. Våra tamdjur kan tyckas tillgivna och sällskapliga, menar Wohlleben, men fick de bara chansen skulle de med största sannolikhet lämna oss. Om de ändå stannar kan vi inte vara övertygade om att orsaken är kärlek lika gärna kan den vara rädsla. Som Wohlleben konstaterar är de flesta djur, när de för första gången möter sin mänskliga ägare, både avståndstagande och vaksamma. Först efter ett tag hälsar de oss glatt när vi kommer in i hagen.   Wohlleben liknar det vid en sorts Stockholmssyndrom, alltså det fenomen som observerades vid 1970-talets gisslandrama vid Norrmalmstorg. På samma sätt som en mänsklig gisslan av ren självbevarelsedrift kan börja känna sympati och lojalitet gentemot sin förövare känslor liknande de som ett barn hyser i relation till sin mor kan djuren genom en sorts psykisk försvarsmekanism börja ty sig till den som tagit dem till fånga. Om detta är fallet, menar Wohlleben, är det kanske det bästa alternativet: På så sätt accepterar de sitt öde, och upplever det inte som något obehagligt. De domesticerade djuren har sin underordning i någon bemärkelse inskriven i arvsmassan Kanske kan husdjuren katterna och hundarna, snarare än fåren och korna tyckas utgöra ett argument mot att tvång och rädsla skulle vara avgörande; det finns många exempel på hemlösa hundar och katter som mer eller mindre själva valt ut sina värdfamiljer, och därefter envist vägrat ge sig av. Men, man skulle lika gärna kunna säga att tvånget i deras fall når än djupare, ända ned till botten av den genetiska nivå som skiljer dem från deras vilda motsvarigheter. De domesticerade djuren har sin underordning i någon bemärkelse inskriven i arvsmassan, och faktum är att vilda djur, även när de likt tamdjur tas om hand och uppfostras av människor, i något skede kommer att få svårt att fördra dem. Det händer att mitt yngsta barn blir svartsjukt när jag matar killingarna mamma, jag vill också snutta och så sitter jag där med honom vid bröstet, flaskan i handen, en killing i famnen, och de andra två nafsande i tröjärmen. Killingen suger, min son suger, det är uppenbart att det finns en skillnad, men vari består den, och exakt hur stor är den? Generellt sett kan man säga att domesticering tenderar att reducera komplexiteten i djurs beteende och sociala relationer, så att det är hos de vilda djuren snarare än deras tama släktingar som man finner de främsta exemplen på djurs emotionella och intellektuella kompetens. Ändå förekommer också hos kött- och mjölkproduktionens tamdjur beteenden som är svåra att tolka som något annat än uttryck för en komplex inre verklighet. I detta inkluderas också självmedvetande, hävdar Wohlleben: Grisar har till exempel visats kunna orientera sig i rummet genom att skapa inre representationer av sin fysiska omgivning, de lystrar till egennamn och kan också liksom bland annat apor och delfiner klara det så kallade spegeltestet. Testet går ut på att djuret under nedsövning märks i pannan med en liten fläck, och när det vaknar upp placeras framför en spegel. De djur som då genast börjar gnugga sig i pannan anses av forskare besitta en form av medvetande om det egna jaget, eftersom de kan identifiera spegelbilden som sin egen. Det skulle min son, som nu snuttar förnöjt vid sidan om killingarna, inte ha klarat för ett halvår sedan, om man får tro forskarna. Trots det värderade vi också hans då bara sexton månader gamla liv avsevärt högre än livet hos de långt över en miljard grisar som slaktas årligen. En av killingarna får fortfarande inte till det, hon sväljer luft; när jag masserar hennes mage slipper den ut mellan hennes läppar med ett väsande ljud. När vi hämtade henne var hon en vecka gammal, då var hon välvuxen och stark, från sin mammas juver hade hon inga problem att dricka. Nu oroar jag mig för att hon inte får i sig tillräckligt; jag ringer till mjölkbonden som vi köpte henne av. Krafsa henne lite i rumpan, säger hon till mig, det gör deras mammor. Klappa och buffa henne i sidan. Stick in ditt finger i munnen först, det känns mer som en spene än nappflaskan gör. Den makt vi har över våra djur, ger oss också makten att definiera det som utspelar sig mellan oss och dem Axel Lindén, utflyttad akademiker och numera fårbonde, beskriver i anteckningssamlingen Fårdagboken sin relation till de djur han tar om hand: Hur hans känslomässiga engagemang riktar sig inte i första hand mot de enskilda djuren, utan mot flocken, mot själva värvet möjligen, kan man som läsare tillägga, också mot bilden av honom själv som djurhållande lantbrukare. Därför är hans förhållningssätt till de individuella djuren också synnerligen osentimentalt, de är i första hand produktionsenheter, och är därför inte i besittning av någon verklig identitet. När Lindén ser en nyförlöst tacka stöta bort sitt lamm blir han först upprörd, men lugnar sig snart: Man kan inte identifiera sig med de här djuren. De är helt olika oss. Som en fårklippare på besök uttrycker det har får bara tre saker i huvudet: Äta, pöka och hål i staketet. De är bara får. Skenbart upprymda över att de själva är, har blivit, den typ av människor som har sådana sms-konversationer äkta fårbönder alltså skriver Lindén och hans gårdskamrater till varandra: Jag ligger här och lyssnar på fåren, de brölar, de går utanför mitt sovrum. Varför låter de? Valde ut knivar från katalogen igår. Gör en beställning idag. Detta, mediterar författaren över sitt eget meddelande, är blodtörst och kärlek i samma andetag. Men han tycks inte på allvar ställa sig frågan vad innebörden av kärlek i detta sammanhang egentligen är, inte heller vad tagandet av liv eller avlägsnandet av lammet, killingen, kalven från dess mamma betyder. Den makt vi har över våra djur, ger oss också makten att definiera det som utspelar sig mellan oss och dem: Vi kan tänka på det som kärlek, eller låta bli. De är ju bara djur. Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik   Litteratur Peter Wohlleben: Djurens gåtfulla liv Kärlek. Sorg. Omtanke. Fantastiska inblickar i en sluten värld. Norstedts, 2017. Axel Lindén: Fårdagboken. Albert Bonniers förlag, 2017.

    starstarstarstarstar
  • NY Granström djuren och människorna

    · 00:10:19 · OBS

    Många människor älskar sina djur. Men älskar djuren oss? Och har de i så fall något val? Helena Granström funderar över maktrelationer medan hon matar sina killingar.

    starstarstarstarstar