Episodit

  • Medierna var en viktig del i spridningen av metoo, men de bär också ett stort ansvar för dess innebörd glömdes bort. Malin Krutmeijer ser bilden av en rörelse äntligen börja klarna.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    Det känns på något sätt länge sedan metoorörelsen drog in över världen. Den tog som bekant fart hösten 2017 och var det riktigt stora genombrottet för så kallad hashtaggfeminism. På sociala medier svarade kvinna efter kvinna ”jag också” på frågan om de utsatts för sexuella trakasserier och övergrepp.

    Medierna hade en stor roll i den storm som blåste upp, men de hade svårt att navigera i den. Efter att den bedarrat var det något som gnagde i mig, som hade med just medierna och metoo-rörelsen att göra.

    Då menar jag inte de långa och många artiklarna med namngivningar av mer eller mindre kända män som blivit anklagade för sexuella övergrepp. Det var mer en känsla av en nyckfullt krängande skuta som först rusade ut på öppet hav – och sedan tvärvände tillbaka till mediehusens egen hamn. Efter det skrev och pratade journalister och krönikörer som om hela metoo-rörelsen hade ägt rum i den mediala hamnen. Och där hade den havererat fullständigt.

    I den bilden fattas det viktiga bitar. Just i Sverige utvecklades rörelsen annorlunda jämfört med andra länder. Här gick yrkesgrupper samman mot sexism och misogyni på arbetsplatserna. Över hundratusen människor, en majoritet kvinnor, skrev under omkring sjuttiofem yrkesupprop.
    Några år senare var denna unika inramning av rörelsen mer eller mindre borta ur offentligheten, och en annan bild av metoo dominerade i medierna, där rörelsen hade spårat ur och bara kommit att handla om uthängningar av män med namn och allt. 2020 förklarade till exempel Aftonbladets Åsa Linderborg i en intervju att ”metoo i Sverige kom att handla om enskilda människor mycket mer än om strukturer och makthierarkier”, eftersom ”medierna publicerade en massa namn som inte skulle publicerats”. Cissi Wallin, som var en av de första att namnge sin förövare inför tusentals följare på sociala medier, blev åtalad för förtal. Hon har kallat åtalet för en backlash för hela metoo. Lina Makboul från SVT:s Uppdrag granskning skrev en bok om mediehysteri och sina fruktansvärda erfarenheter från metoo-tiden. I krönikor har det ofta uttryckts att jo, metoo var viktigt, men det gick för långt.

    Att just journalister fått en dålig eftersmak av allt som hände är inte så konstigt. Medier fälldes på löpande band i Pressens opinionsnämnd för uthängningar och andra övertramp. Men betyder det verkligen att metoo var ett allmänt haveri?

    Nej, är det korta svaret. När forskare från olika discipliner analyserar metoo-rörelsen i antologin ”Maktordningar och motstånd” blir bilden en annan. Malin Sveningsson, Hillevi Ganetz och Karin Hansson har studerat svenska tidningars rapportering, och konstaterar att namngivningar och uthängningar av enskilda förövare inte alls var så dominerande. Det var i själva verket rätt få som namngavs i Sverige, ett femtontal personer får jag det till.

    Forskarna har titttat på de första två månadernas rapportering, och där syns något helt annat än ett fokus på enskilda män som betett sig illa. Sexuella trakasserier och övergrepp ramades omedelbart in som ett politiskt problem. Det handlade inte om privata erfarenheter i relationer mellan enskilda individer. Journalisterna såg en struktur i yrkesuppropen och i löpelden av vittnesmål i sociala medier. Och när de pekade ut vem som bar ansvaret kom samhället, arbetsgivaren och män i den ordningen.

    Uppropen, med sina fyndiga namn som läkarnas #utantystnadsplikt, byggbranschens #sistaspikenikistan och restaurangbranschens #vikokaröver, samlade över hundratusen underskrifter. De betonade rättvisa och arbetsmiljö snarare än feminism, och skrev på så vis in sig i en stark politisk tradition. Yrkesidentitet, inte kön, kom i förgrunden och det höjde rörelsens status. Att som uppropen betona ”jämlikhet, demokrati och rättvisa för alla” är rentav, menar forskarna, en del av vad de kallar ”den svenska nationella självbilden”.

    Allt det här stämmer ju inte alls med den bild av metoo-rörelsen som senare har reflekterats i medierna. När jag läser forskarantologin framstår det som pinsamt inkrökt hur fixerade många journalister är vid sin egen bransch. Visst, massmedierna var helt klart centrala för metoo-rörelsens genomslag. Över 77 000 artiklar på temat publicerades 2017 och 2018. Men artiklarna VAR inte metoo, vilket alltför många verkar ha fått för sig.

    Antologin ger också ett nytt perspektiv på en annan sak som gnagt i mig, nämligen hur medierna i sin bevakning av olika metoo-fall verkade famla efter något slags rättesnöre. Ord stod hela tiden mot ord, och man försökte lösa sanningsproblemet med att låta båda sidor komma till tals. Det liknade ändå mest två partsinlagor, där den ena talade som en röst ur en social rättviserörelse och den andra som en anklagad individ.

    Tidningsartiklar och andra medieinslag kom att hemfalla till ett juridiskt färgat språkbruk. Hade fallet polisanmälts? Hade det gått till åtal? Domstolarna framställdes som den högsta sanningsinstansen. Om förövaren blev dömd i domstol hade offret talat sanning, annars inte.

    Nu är det ju inte så rätten fungerar. Ta förtalsmål till exempel. De negativa uppgifter som spridits om en människa kan mycket väl vara sanna, men ändå utgöra förtal. Domstolen bedömer om det varit försvarligt att sprida uppgifterna, och skadan detta åsamkat den förtalades anseende. När det gäller sexualbrott så kan de ha skett även om bevisföringen inte håller hela vägen.

    Sedan finns hela idén om att det är just genom det juridiska systemet som den som blivit utsatt för sexuella övergrepp kan nå rättvisa. Det tar man gärna för självklart, men som juristerna Ulrika Andersson och Linnea Wegerstad  påminner om så visade ju metoo-rörelsen och uppropen i sig på dimensioner av övergrepp som lagstiftningen inte rått på. Då är det inte så enkelt som att allt blir bra om alla som sextrakasserats på arbetsplatsen eller utsatts för övergrepp får förövarna dömda i domstol. Det duger inte med enbart individuella lösningar på breda samhällsproblem.

    Och det kanske heller inte alltid är nödvändigt med en dom för att den utsatta ska känna sig återupprättad. Forskarna använder begreppet ”kalejdoskopisk rättvisa” för att skildra detta. Det innefattar sådant som att brottsoffret fått göra sin röst hörd och behandlats med värdighet. Fallet kan också ha fått en politisk mening, lett till debatt eller förebyggande åtgärder från samhällets sida. Om fallet är en del av metoo-rörelsen kan det också handla om att brottsoffret upplever samhörighet, oavsett utfallet i domstolen.

    För mig börjar bilden av metoo, medierna och rättvisan faktiskt klarna lite grand. Det gick vilt till när allt blossade upp, det gick så fort och den mediala uppmärksamheten var så massiv. Men det var något viktigt som tog form, en social rättviserörelse vars arbete inte är slutfört – och vars betydelse aldrig kan definieras av mediernas övertramp när de bevakade den.

    Malin Krutmeijer
    kulturjournalist

    Litteratur

    Hillevi Ganetz, Karin Hansson och Malin Sveningsson (red). Maktordningar och motstånd –forskarperspektiv på #metoo i Sverige. Nordic Academic Press, 2022.

  • George Eliot var mycket filosofiskt bevandrad och översatte bland annat Spinozas Etiken. Eliotforskaren Sara Håkansson reflekterar över det djupa sambandet mellan författaren och filosofen.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2020-09-23.

    År 1856 skrev en man vid namn George Henry Lewes till förläggaren Henry Bohn: ”Eftersom jag utan förbehåll undanbeder mig vidare affärer med en människa som uppvisar en sådan fantastisk talang för glömska och en sådan förnekelse av ingångna avtal så ber jag Er skicka tillbaka manuskriptet och betrakta hela affären som avslutad”. George Henry Lewes ville ha £75 för den engelska översättning av Baruch Spinozas filosofiska klassiker ”Etiken”, som hans klient Mr Kelly färdigställt; Henry Bohn menade att överenskommelsen var £50.

    ”Etiken” i översättning var inte en självklarhet vid mitten på 1800-talet. Spinoza var kontroversiell. Filosofen växte upp i en portugisisk-judisk miljö i 1600-talets Amsterdam och blev med sitt rationalistiska, mångfacetterade och systematiska tänkande en föregångare till upplysningen. Men hans strikta determinism, som inte lämnade utrymme för någon fri vilja, och hans synbara jämställande mellan Gud och världsalltet, gjorde att många betraktade honom som ateist.

    Den engelska tolkningen blev hursomhelst inte publicerad och översättaren Mr Kelly, som i verkligheten var George Henry Lewes livskamrat Mary Ann Evans, la sin karriär som översättare åt sidan och inledde istället ett skönlitterärt projekt under pseudonymen George Eliot.

    Det skulle visa bli en mycket framgångsrik satsning. Eliot blev en av sin tids stora författare och hon blev det genom sin fallenhet för att återge realistiska livsöden såväl som sin förmåga att gräva djupt i människans inre.

    I mästerverket ”Middlemarch”, som utsetts till den främsta engelska romanen genom tiderna, meddelar berättaren sin uppgift: ”att reda ut några bestämda människoöden, se hur de är vävda och sammanvävda med varann, att allt det ljus [hon] kan förfoga över måste koncentreras på just denna speciella väv”. Det är också vad som sker. En rad till synes separata handlingar sammansätts till en helhet. Till väven knyts politiska, religiösa och vetenskapliga trådar som bidrar till komplexiteten men samtidigt skänker förståelse för personer och skeenden. Läsaren befinner sig i en märklig situation där hon genom fantasin ingår i väven samtidigt som hon kan betrakta den utifrån.

    Eliot intresserade sig för fler filosofer och fritänkare än Spinoza. Redan innan hon träffat George Henry Lewes hade hon översatt David Friedrich Strauss ”Jesu liv” och Ludwig Feuerbachs ”Kristendomens väsen”. Även dessa verk ansågs vid den tiden vara högst problematiska. De ifrågasatte Bibelns trovärdighet och kopplade uppfattningar om övernaturliga religiösa fenomen till mänskliga psykologiska behov.

    Dessa psykologiska behov utgör ett tema i Eliots romaner. Och inflytandet från Spinoza är påtagligt. I hennes texter är det mänskliga och det gudomliga, precis som hos honom, sammanvävt i ett deterministiskt universum. Alla delar i skapelsen är sammankopplade och inget existerar isolerat från något annat – mänskliga öden utgör en komplex väv; dåtid, nutid och framtid kan endast förstås i relation till vartannat.

    Eliots karaktärer mognar i medvetenhet om att Gud och skapelsen är en och densamma, att alla människor är del av det gudomliga som är komplett och perfekt.

    Men om Spinoza var snål med att tillskriva människan fri vilja, lämnar Eliot öppet för att vi kan styra något över våra livsval och att förnuftet kan ta makten över känslorna. Det går illa för de romanfigurer som drivs och uppfylls av känslor. Deras handlingar har sitt ursprung inte i en förståelse av hur väven fungerar utan i en villfarelse om att de själva utgör ett universellt epicentrum. De har inte kunnat frigöra sig från vad de känner och kan därför aldrig bli lyckliga.

    Det är ungefär samma tidsliga avstånd mellan Spinoza och Eliot som mellan Eliot och vår tid. Men deras tankar om tillvaron knöts samman över århundradena. De var båda högintellektuella skribenter som led av och levde med konsekvenserna av att vara före sin tid, progressiva och kontroversiella; de tog avstånd från konventionella föreställningar om Gud och människans plats i universum och utsattes båda för fördomar och utfrysning av sin egen samtid. Ingen av dem hade en dragning till rampljuset: Spinoza tackade nej till utmärkelser och akademiska tjänster och försörjde sig på att putsa optiska glas. Eliot hade gärna förblivit anonym bakom sin pseudonym om inte märkliga omständigheter tvingat henna att avslöja sin identitet; en fifflare vid namn Joseph Liggins tillskrev sig äran för hennes första roman och beklagade sig i en av Londons största dagstidningar att han inte fått betalt för boken.

    Men medan Spinoza levde i kyskhet och skapade skandaler genom skrifter och uttalanden, så väckte Eliot uppseende genom att förälska sig i och leva med en gift man. Och genom att vara  missklädsamt intelligent för en kvinna i sin tid.

    I vår tid har Eliot retat upp feministiska kritiker för hur hon till stor del ger sina kvinnliga romanfigurer möjlighet att nå lycka genom självförnekelse. Kanske är det en motiverad kritik. Kanske inte. Alla tolkningar görs utifrån olika perspektiv. Den spruckna spegeln är den metafor Eliot använder. Spegelbilden ändras beroende på från vilket håll vi närmar oss sprickorna.

    Det skulle dröja till 1981 innan Salzburgs universitet gav ut hennes översättning av Spinozas ”Etiken”, tryckt i ett par hundra exemplar och främst avsedd för en redan insatt akademisk målgrupp. I januari 2020, drygt 200 år efter Eliots födelse, publicerades äntligen en ny upplaga av Princeton University Press. Inte långt därefter gavs ”Middlemarch” ut för första gången under namnet Mary Ann Evans, det namn hon fick vid födseln. På något vis tycks hon förutbestämd att ständigt återkomma och ge nya perspektiv på ett ständigt växlande nu, samtidigt som hon aldrig står helt i samklang med sin tid, alltid lite avig, lite motsägelsefull. Men dit hon går bär hon Spinozas ande med sig, tätt sammanbundna i den stora väven.

    Sara Håkansson, universitetslektor i engelska

  • Puuttuva jakso?

    Paina tästä ja päivitä feedi.

  • Vetenskapen, livet och litteraturen visar alla hur vi skapar det som redan varit. Marit Furn dyker ner i vår tillvaros paradoxala struktur och Stephen Hawkings slutgiltiga teori.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    I essän Kafka och hans föregångare skriver den argentinske författaren Jorge Luis Borges med sedvanlig finurlighet:

    ”Faktum är att varje författare själv skapar sina föregångare.”

    Tanken svindlar till. Borges byter plats på orsak och verkan, så att den raka tidslinje vi är så vana att förhålla oss till, plötsligt får pilar i bägge riktningarna. Men vi inser också samtidigt, att detta är helt i sin ordning.

    Ur den oöverskådliga röra av kreativa infall som varje samtid är, springer då och då en författare, som har geniet, men också – bör tilläggas – turen, kapitalet och/eller kontakterna, att omvandla de pågående strömningarna till något som blir bestående. Men i samma handling skänker författaren också nytt liv åt sina inspirationskällor, genom att förklara dem värdefulla, omtolka dem och kasta sitt eget ljus på dem, baklänges i tiden.

    Som Borges sammanfattar saken:

    ”Författarens arbete modifierar vår uppfattning av det förflutna liksom det kommer att modifiera framtiden.”

    Eller uttryckt i mer allmängiltiga ordalag: Varje avgörande händelse skapar stigar bakåt i historien, minst lika mycket som den pekar framåt.

    Principen är sann för mycket mer än litteratur.

    Evolutionen ger en förförisk känsla av linearitet när vi tittar tillbaka på den från vår punkt i tiden. Som om varje nytt utvecklingsstadium vore en självklar följd av de föregående, föreställer vi oss hur encelliga organismer blir till fiskar som kravlar upp på land för att bli till däggdjur som reser sig på två ben och börjar skriva böcker och rikta teleskop in i rymden. Över varje arts särskilda linje svävar en nästan aristotelisk känsla av nödvändighet, som om allting lite i taget bara rör sig mot sin slutgiltiga, liksom oundvikliga form.

    Illusionen kan delvis förklaras med den så kallade ”efterklokhetseffekten”, det vill säga att saker alltid upplevs som betydligt mer sannolika efter det att de inträffat. Framtiden tornar upp sig som ett suddigt moln av möjligheter. Men sett över axeln tycks allt som hänt mycket prydligt arrangerat, som smultron trädda på ett strå.

    Befriad från sin skenbara nödvändighet blir evolutionen genast något annat och betydligt mer kaotiskt. Vi tvingas då inte bara ta hänsyn till de fåtal arter som överlevt urvalet och lämnat stigar av föregångare bakom sig. I det negativa utrymmet mellan grenarna anar vi också alla de andra – de oräkneliga, aldrig förverkligade möjligheterna.

    Ungefär som i våra egna liv, där varje ny händelse genast görs till del av den pågående sagan om oss själva, den som vi halvt omedvetet hela tiden kompletterar och modifierar, för att skänka en air av logik åt våra egna ofta inkonsekventa beslut, allt för att kunna integrera dem i vår övergripande självbild. Jag gjorde så eftersom jag är sån, tänker vi. Och jag är sån eftersom jag tidigare har gått igenom det eller det.

    Denna ständigt pågående efterhandskonstruktion handlar dock inte bara om hur vi människor tänker på oss själva och världen. En av de mest förunderliga upptäckterna inom kvantmekaniken är ju att tillvarons minsta beståndsdelar faktiskt inte verkar lyda vår slentrianmässiga föreställning om orsak och verkan.

    Det numera välkända dubbelspaltexperimentet, liksom andra undersökningar av samma slag, avslöjar hur enskilda partiklar tycks befinna sig på alla möjliga platser och många tänkbara tillstånd samtidigt. Inte förrän partiklarna stöter på något som avkräver dem specifika svar om deras egenskaper, kollapsar de många sannolikheterna till bara en enda och alla de övriga försvinner.

    Även partiklarnas historia – var de alltså befann sig för en stund sedan – förvandlas i mätögonblicket från suddigt sannolikhetsmoln till en bestämd väg genom rymden. På något avgörande vis tycks alltså händelser i nuet – svårsmält nog – kunna påverka det som redan har passerat, bara genom att kräva det på svar.

    Paradoxer av detta slag har inspirerat forskare till en uppsjö ontologiska hypoteser, som alla tycks förklara något men inte allt. Vilken av tolkningarna som en dag ska visa sig mest användbar vet vi ännu inte. Arbetsmodellerna befinner sig – skulle man kunna säga – fortfarande i en hetsig evolutionär konkurrens med varandra.

    Mycket pekar ändå på att tillvaron, på mikronivå, inte är tidsmässigt linjär på det sätt vi är vana.

    ”Universums historia hänger på frågan du ställer”, som Stephen Hawking ska ha sagt till sin medarbetare Thomas Hertog något gång under de sista åren av sitt arbetsliv.

    I det som Hertog kallar Nobelprisvinnarens ”slutgiltiga teori” kom Hawking faktiskt att betrakta hela världsalltet som ett enda stort kvantmekaniskt system. Och han frågade sig följaktligen om inte universums hela historia måste betraktas baklänges.

    Inspirerad av evolutionsteorin öppnade Hawking för möjligheten att inte ens naturens lagar behöver vara bestämda från början. Istället kan universums krafter ha mejslats fram steg för steg genom samma uteslutningsprocess som den för växter och djur. Den specifika bukett av fysikaliska krafter vi förhåller oss till här och nu, skulle alltså bara vara en av alla dem som lika gärna kunde ha uppstått, men som konkurrerades ut mycket tidigt i universums historia.

    Vad vi ser när vi tittar långt in i rymden – och samtidigt allt längre bakåt i tiden – påstod den sene, radikale Hawking dessutom vara helt beroende av vad det är vi letar efter, eftersom vi, på ett kvantmekaniskt plan, hela tiden tvingar det vi mäter att välja väg – allt i ett slags svindlande, dubbelriktad tango av orsak och verkan.

    På det viset kunde Hawking också upphöja oss människor från obetydligt stjärndamm till medskapare i vårt eget universum – och då inte bara genom vårt ständiga återberättande av händelser för oss själva, där överlevarna hela tiden skriver och skriver om historien, utan på ett mycket mer fundamentalt plan än så. Helt kort: Som man frågar får man svar.

    I detta kaos av då och sen, med det flyktiga nuet som hela tiden blandar sig i såväl det kommande som det förgångna, tvingas vi leva våra liv som om allt var helt i sin ordning.

    Som Søren Kierkegaard en gång konstaterade:

    ”Det är helt sant, som filosofin säger, att livet måste förstås baklänges. Men då glömmer man den andra principen, att det måste levas framlänges”.

    Slutsatsen han drog var att livet i något givet ögonblick aldrig helt kan förstås.

    Kierkegaard var också en av Borges föregångare. Det förklarar en del av den argentinske författarens många paradoxala tidsloopar och sammanflätningar, som alla rymmer en hisnande, existentiell dimension. På samma sätt som kvantmekaniken, med sin antydan om orsakssambandens dubbla riktning, får Borges med sitt skrivande själva verkligheten att gunga till.

    Fysik, filosofi, litteratur, liv.

    Marit Furn
    författare och konstnär

    Litteratur

    Thomas Hertog: Om tidens uppkomst – Stephen Hawkings slutgiltiga teori. Översättning Lisa Sjösten. Fri tanke, 2023.

    Jorge Luis Borges: Borges II – 1945–1970. Översättning Lasse Söderberg, Oscar Hemer, Sun Axelsson, Ingegerd Wiking, m fl. Bokförlaget Tranan, 2019.

     

  • Åtminstone sedan antiken har härskare letat efter en metod att göra sig av med alla fiender. Men först på 1900-talet blev den evige tyrannen bönhörd. Vincent Flink Amble-Naess hör ekot av hans röst.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-09-05.

    Han hade kunnat ge dem åt lejonen, eller låta dem sönderslitas på sträckbänken, eller spika dem på kors längs med landsvägen. Men han var en barmhärtig kejsare, och fann därför svärdet mera lämpligt.

    Det hindrade honom inte från att känna njutning vid åsynen av sina fienders blod, som stänkte över sanden och förvandlades till ånga i sommarsolen. Själv satt han i skuggan och fläktades av sina slavinnor. Han tänkte på dem som kommit undan: De som kritiserat hans skådespel, de som skrattat åt honom och som försummat att svära vid hans genius.

    För hans inre öga framstod deras antal som oändligt. Om rättvisan skulle skipas, tänkte han, skulle bödeln aldrig få släppa sitt svärd. Det skulle inte finnas nog med timmar under en livstid för att ta dem alla av daga. Men plötsligt kom lösningen till honom. Han reste sig ur stolen och talade, högt så att alla kunde höra:

    Om bara hela Rom hade en och samma hals.

    Repliken återges av historikern Suetonius i en biografi över det romerska imperiets tredje kejsare, Caligula. Egentligen delade han namn med sin berömde anfader Gaius Julius Caesar. Sitt alias fick han som liten pojke av soldaterna i sin faders här. Den lilla stöveln, betyder det.

    Den unge kejsaren har sedan antiken inspirerat otaliga författare och konstnärer. Faktum är att vår kultur tycks vara besatt av den ondskefulle härskaren som litterär trop. Ibland får man känslan av att syftet är att legitimera våra egna härskare, vars godhet ställs i skarp kontrast till Caligula eller till någon av hans epigoner.

    Den tragiska sanningen är emellertid att det inte i första hand är härskarnas medmänsklighet som räddar världen från undergång, utan deras brist på makt och – inte minst – på fantasi. Eller som bilmagnaten Henry Ford lär ha formulerat saken i en tidningsintervju: Om jag hade frågat människor vad de ville ha, hade de bara bett mig om en snabbare häst. Konsumenterna kunde inte föreställa sig explosionsmotorn eller automobilen. Och allt Caligula kunde föreställa sig var – åtminstone som det verkade – en ny och förbättrad halshuggning. Men kanske var han ändå någonting på spåren.

    Kejsarens önskan skulle nämligen komma att infrias, men först millennier senare, och av en ättling till det romerska imperiets ärkefiender, germanerna.

    Den tysk-amerikanske kärnfysikern Robert J Oppenheimer var 38 år gammal när han tog anställning vid laboratoriet i Los Alamos. Trots att han var lungsiktig och mager som en pinne var han en handlingens man. I samtal med militären, som finansierade laboratoriet, visade han prov på en beslutsamhet de aldrig tidigare hade skådat. Det tog inte lång tid förrän han utnämndes till vetenskaplig ledare för den forskarinsats som skulle komma att gå till historien som Manhattanprojektet.

    Målet för verksamheten var att skapa ett vapen. Ett kärnvapen kallade man det redan under arbetets gång, eftersom den relevanta processen var tänkt att äga rum inuti kärnan av en uranatom. Idén var enkel: Neutroner från en kluven atomkärna störtar in i två intilliggande kärnor. En kedjereaktion utlöses, och sprängkraften som utvecklas blir mycket stor, inte minst med tanke på hur lite material som egentligen krävs. Det vapen som sedermera blev projektets slutprodukt – atombomben Little boy – innehöll inte mer än 60 kilo uran.

    Bomben i sig vägde emellertid väl över 4 ton. Det berodde inte minst på de säkerhetsanordningar som krävdes för att säkerställa att explosionen inte utlöstes tidigare än väntat. Dessa anordningar var så omfattande att de amerikanska generalerna länge var osäkra på om vapnet verkligen skulle gå att använda. Kanske hade de förslösat hela sin budget på ett meningslöst metallstycke. Kanske var Oppenheimer bara en förvirrad vetenskapsman som saknade kontakt med krigets realiteter. Det var först vid testsprängningen de fick bevis på motsatsen.

    Sprängningen ägde rum den 16 juli 1945 i öknen Jornada del Muerto i New Mexico. Oppenheimer stod på behörigt avstånd och betraktade detonationen genom skyddsglasögon. I en tv-intervju långt senare skulle han berätta om hur han vid åsynen av svampmolnet drog sig till minnes några rader ur det indiska diktverket Bhagavadgita, närmare bestämt ur guden Vishnus varningstal till mänskligheten: Mitt namn är Döden, världarnas förstörare. Eller som det heter i Oppenheimers egen översättning: Now I am become Death, the destroyer of worlds.

    Det han bevittnade var samma urkraft som några månader senare skulle hemsöka Hiroshima och Nagasaki, och bidrog till att sätta stopp för 1900-talets allra blodigaste konflikt till priset av 200 000 människoliv. Några dagar efter dådet skulle Oppenheimer storma in på president Trumans kontor, smälla igen dörren bakom sig och kräva att de resterande vapnen skulle plockas isär. Kanske insåg han att det inte skulle krävas många fler bomber än de som redan fanns, för att utplåna hela den mänskliga civilisationen. Men det var för sent. Oppenheimer hade redan spelat ut sin roll. Och Caligulas önskan var infriad:

    Nu hade hela Rom en och samma hals.

    Det finns indicier som pekar mot att den unge kejsaren redan under sin livstid hade sina aningar om att han tids nog skulle få sin vilja igenom. År 41 efter Kristus planerade han att lämna Rom för gott och resa till Alexandria, där han hoppades bli dyrkad som en gud. Men innan avresan gick han en blodig död till mötes, mördad på väg från sitt hem av de politiska rivalerna. Trettio hugg gav de honom, nästan samma antal som dem hans anfader hade tillfogats under marsfestligheterna åttio år tidigare.

    Liksom vid mordet på Caesar var de sammansvurna överens om att dådets syfte var att återföra makten från kejsaren till senaten. Men inte heller nu skulle de få som de ville. Man kan döda tyrannen, men imperiet lever vidare. Nya härskare träder fram ur kulisserna, berättelserna om deras illdåd flyter samman i historieböckerna och snart är de lika svåra att urskilja som kejsarnas ansikten i marmor. Efter Caligula kom Claudius, och efter honom Nero.

    Emellanåt framstår hela raden av romerska kejsare – liksom av storkungar och tsar-pretendenter – som en lång serie upprepningar. Vare sig det hotas med de romerska legionerna, med den tyska blitzen eller med kärnvapenspetsarna i Ryssland, tycks det mig som att hotet kommer från en och samma man.

    Caligula var 28 år gammal när han förblödde i en tunnel på väg från palatset. Men enligt Suetonius lär han dessförinnan ha upplåtit ett sista ord, ur djupet av sitt lidande. Vivo, jag lever, lär han ha skrikit, så att det ekade i stengolvet.

    Tanken är ofrånkomlig: Kanske tillhörde rösten inte enbart Caligula, den förvuxne pojken som mot allt förnuft insisterade på sin egen odödlighet. Kanske var det i själva verket en annan som talade – den evige tyrannen, som genom kejsarens strupe lät meddela oss:

    Jag lever vidare.

    Vincent Flink Amble-Naess
    frilansskribent och läkare

  • Att var konsekvent och stå upp för sina ideal är svårt, särskilt i oroliga tider. Det gäller även filosofer, konstaterar Eva-Lotta Hultén.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    Eleverna var upprörda när de kom in i mitt klassrum. Lektionen före hade de haft matematik och när de inte förstått lärarens genomgång hade de bett honom förklara igen. Och igen. Till sist hade läraren blivit frustrerad och utbrustit: ”Men är ni dumma i huvudet!?”

    Det är svårt att tänka sig ett mindre lämpligt tillfälle att ryta något sådant än i ett klassrum där elever ber om hjälp med att förstå. Men i ärlighetens namn är vi nog fler som tänkt, och kanske någon gång också råkat uttalat oss, just så när något vi säger inte går in hos den tänkta mottagaren.

    Jag arbetar inte längre som lärare men vacklar ständigt mellan mina spontana reaktioner och min mer viljebaserade strävan efter att förstå andras situation och grundvalar. Vanlig okunskap eller oförmåga har jag ofta stort tålamod med men jag vill vara respektfull mot och kunna känna empati även för dem som gör eller säger saker som jag ogillar. Jag har rentav skrivit både artiklar och böcker om vikten av att lyssna, sätta sig in i andras perspektiv och tala vänligt också med dem som har åsikter man avskyr. Ändå kan ”Hur dum får man vara!?” dyka upp som ett mantra i huvudet när jag tar del av nyhetsintervjuer eller diskussioner på sociala medier. Varför fattar folk så trögt?! Jag vet vikten av att hålla mig lugn i samtal med meningsmotståndare. Trots det blir jag ibland hätsk eller nedlåtande.

    Det är lätt hänt att vara förstående och lyhörd när man filosoferar och misantrop när man reagerar när det kommer till politik och andras människosyn. Verkligheten, och våra känslor, envisas hela tiden med att sabotera för oss i vår praktiska tillämpning av ståndpunkter.

    Jag finner tröst i att en av de filosofer som jag tycker allra sämst om, Ayn Rand, misslyckades kapitalt med att leva upp till sina egna uppförandeideal. Rand var den rationella egoismens lovsångare. De enda plikter man har i livet, menade Rand, var att i alla lägen hålla fast vid egennyttan och se precis allt, inklusive relationer, som transaktioner. Till och med kärlek skulle vara en rationell uppgörelse mellan två förnuftiga parter som i första hand hade sin egen välgång för ögonen.

    I hennes böcker lyser dessutom ett starkt svaghetsförakt igenom. Ändå levde hon större delen av sitt liv med en man som i mångas ögon antagligen framstod som tämligen misslyckad. Den vänlige Frank O’Connor började som skådespelare men fick få roller. Han försökte sig på även flera andra yrken utan större framgång. Men Rand tycks ha älskat honom ändå. I sina böcker skriver hon dessutom hela tiden fram hjältar som är helt oberörda inför andras uppfattning om dem och rationellt kyliga i alla relationer. För egen del tycks hon i perioder ha varit ganska känslig för vad andra tyckte om henne och när hennes unge älskare lämnade henne fick hon ett mentalt sammanbrott.

    Intrigerna i Ayn Rands böcker må vara banala och karaktärerna platta. Men Rand själv var långt ifrån så okomplicerad som hennes idealmänniskotyp. Vilket gör henne till en mer sympatisk och intressant person i mina ögon.

    Ayn Rand klarade alltså inte att hålla linjen i sin egen livsfilosofi: rationalitet och styrka framför allt. Att leva som man lär är ofta svårt. Särskilt i omvälvande tider, som åren före och under andra världskriget, då både Ayn Rand och Simone Weil verkade. De kan betraktas som varandras motpoler. Den totala egoismens filosof mot den totala uppoffringens. Men när det gäller förmågan att få livsideal att gå ihop med verkligheten kom de båda till korta. Simone Weil brann för att göra världen till en mer rättvis och jämlik plats. Det ledde henne till att ta värvning som frivillig i spanska inbördeskriget – trots att hon var pacifist. En motsättning i sig. Väl vid fronten krävde hon dessutom att förses med gevär trots att hon såg så dåligt och var så tafatt att hennes brigadkamrater var rädda att hon skulle råka skjuta dem i stället för fienden.

    Om detta berättas i Wolfram Eilenbergers bok ”Frihetens lågor” där han följer inte bara Rand och Weil utan även Simone de Beauvoir och Hanna Arendt under åren 1933-1943. Inte minst Arendt sattes på svåra prov. Som judinna hade hon varit en stark förespråkare för ett hem för judarna i Palestina. Men under Biltmorekonferensen som den sionistiska rörelsen anordnade i New York 1942 antogs en vision om Palestina som ett ”judiskt samhälle”. Den faktiska majoritetsbefolkningen av palestinier skulle bara ges minoritetsrättigheter och till exempel inte ha rösträtt. Arendt blev både rasande och förtvivlad.

    Idén om en enhetligt judisk nationalstat utan inkludering av det folk som redan bodde i området krockade med hennes syn på hur en välfungerande nation borde se ut och fungera. För Arendt ledde detta till en brytning med den sionistiska rörelsen. En brytning som skedde samtidigt som Det tredje rikets grymheter mot det judiska folket blev alltmer extremt och uppmärksammat i världen. Arendt lyckades alltså hålla fast vid sina ideal även i en tid av mycket stark press, som borde ha kunnat göra vem som helst ideologiskt förvirrad och benägen att följa med den flock man anslutit sig till.

    Men ingen lyckas förstås hålla fast vid sina ideal i varje situation. Inte heller Hannah Arendt. En av den moderna västerländska filosofins mest välkända romantiska skandaler måste vara hennes relation till den tyske filosofen Martin Heidegger. Som 18-årig student hade hon inlett en relation med sin då 35-årige lärare. Den varade i flera år och de höll kontakten och förblev vänner även efter brytningen. Trots att Martin Heidegger 1933 gick med i nazistpartiet och bad aldrig om ursäkt för det. Efter kriget försökte Arendt bidra till att tvätta Heideggers gärning ren.

    Ju mer världen och andra människor kräver av oss desto svårare blir det att leva upp till idealen och navigera mellan grynnorna i de egna tankesystemen. Så hur ska vi förhålla oss till våra ideal när omvärlden gungar? Hur ska vi klara att hålla fast vid det som vi håller för rätt och sant också när allt kastas omkull? Hur ska vi göra med vårt tvivel på andra människors förståndsförmåga i en tid av enorma motsättningar och hot mot mänskligheten? Så mycket krävs, och kommer att krävas av oss. Inte minst förmågan att ompröva gamla sanningar. Men vilka, och när?

    Öppenhet är kanske en av vår oroliga sam- och framtids allra främsta dygder. För att inte tala om förmåga att ifrågasätta också sin egen omdömes- eller fattningsförmåga. Det kan alltid vara man själv som fattar trögt.

    På hyllan med pennor över mitt skrivbord har jag nu satt upp en uppmaning till mig själv: Vid komplexitet – tvivla! Det finns alltid andra vägar ut och i prövande samtal med andra – och oss själva, kan vi hitta dem. Det gäller även om folk ibland, ofrånkomligen, är dumma i huvudet.

    Eva-Lotta Hultén
    författare och journalist

    Litteratur

    Wolfram Eilenberger: Frihetens lågor : filosofins räddning i en mörk tid 1933–1943. Simone de Beauvoir, Simone Weil, Hannah Arendt, Ayn Rand. Bokförlaget Daidalos, 2023.

  • Hon möter en naken Odysseus och en onanerande Leopold Bloom. Men inget, konstaterar Pontus Kyander, tycks kunna ta ifrån prinsessan Nausikaa hennes ljus.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    En man vaknar på en strand, ilandfluten efter en storm. I tjugo dagar har han färdats på en flotte innan han räddat sig till ön. Han är naken, riven av vassa klippor, törstig och utmattad. Han har släpat sig till ett buskage och somnat i en hög av torra löv. Hans namn är Odysseus.

    Samma morgon ger sig en grupp slavinnor ledda av kungadottern Nausikaa ut för att tvätta i en vik. Innan dagen blivit alltför het har tvätten stökats undan, och medan den torkar leker kvinnorna med en boll. De höga skriken väcker Odysseus. Han reser sig, naken, och skyler sig hastigt med några kvistar.

    Denna luggslitna och nakna gestalt möter Nausikaa när hon springer efter bollen. Medan de andra kvinnorna skyggar står hon kvar. Han övertygar henne om att hon inget har att frukta. Kanske anar hon av hans sätt att tala att han inte är vem som helst. Hon lånar honom sin fars och sina bröders kläder och ger råd om hur han ska närma sig föräldrarna, kungaparet på fajakernas ö.

    Man kallar detta avsnitt i Odysséen för Nausikaa-episoden. I Odysséen berättas på bunden vers, hexameter, om hjälten Odysseus tioåriga och strapatsrika hemfärd från kriget i Troja. Det är den sjätte av Odysséens tjugofyra sånger, som sägs ha skrivits av Homeros och som präntades ner 700 år före vår tideräkning.

    Homeros understryker Nausikaas ställning som giftasvuxen, omkring fjorton år gammal. Det är för hennes förestående bröllop som tvätten hastar denna morgon. En make verkar inte vara utsedd, men tiden är mogen. Genom att tala till henne i en dröm har i själv verket gudinnan Athena arrangerat hennes oförmodade möte med Odysseus. Ingenting av vikt sker i den homeriska världen utan att gudarna har ett finger med i spelet.

    Fajakerna är lika undflyende mytologiska som själva episoden är verklig och vardaglig,. Till skillnad från många andra passager i Odysséen skildras här inte våldsamma och fantastiska hjältedåd. Istället påminner det om en hemkomst, den hemkomst till ön Ithaka som Odysseus resa syftar till; han blir omplåstrad och omhändertagen, till sist även välkomnad som den väntade maken till Nausikaa.

    Någon kan invända mot att en kungadotter så hals över huvud faller för en plötsligt uppdykande medelålders naken främling. Numera protesterar vi även mot en relation mellan en tonårsflicka och en gubbe som Odysseus.

    Men det finns mer i Nausikaa-gestalten. Hon har agens, en egen vilja och förmågan att få det hon önskar. Hon övertygar sin far om det nödvändiga i att brådstörtat ge sig ut att sköta hushållets tvätt. Det är hennes plan för hur Odysseus ska ta sig till kungaborgen. Hon säger till honom hur han ska närma sig föräldrarna. Medan Odysseus pratar är det Nausikaa som tar de avgörande initiativen. I en patriarkal ordning där en make skulle utsetts åt henne tar hon chansen att själv introducera en kandidat.

    Inget annat avsnitt i Odysséen berör mig som detta. Det är lågmält och bildrikt, med sensualismen undertryckt och antydd i den böljande hexametern.

    Tvärs över Europa, i en annan tid och en annan berättelse möts också en äldre man och en yngre kvinna på en strand. Leopold Bloom är en annonsförsäljare som den 16 juni 1904 slår dank på Sandymount Strand utanför Dublin medan hans hustru Molly har en kärleksaffär därhemma. Också han är på drift, utan riktning och för ögonblicket utan hem. Han sitter på en bänk; mittemot sitter tjugoåriga Gerty MacDowell med två väninnor som passar sina småsyskon. Gerty drömmer sig bort och hoppas på en man. Hon lever i omskrivningarnas språkliga fängelse, medan det i hennes kropp pyr en längtan som är lika existentiell som sexuell.

    Bloom ser på flickan samtidigt som en kör i kyrkan intill brister ut i hymnen Tantum Ergo Sacramentum. Hon svingar sina ben till musiken, obesvärad av att Bloom stirrar på henne. Hon svänger mer och mer på benen så att allt mer av låren och underbyxorna syns. Bloom har händerna i fickorna. Han onanerar. När ett fyrverkeri slår ut längre bort briserar även Bloom.

    Förhandspubliceringen av detta kapitel ur James Joyce roman Ulysses ledde till åtal och konfiskering i USA 1921. Fortfarande kan en och annan bli stött av att en man smygtittar och gnider sitt kön på en offentlig strand. Samtidigt som den katolska kyrkan skändas i förbigående sker det i episoden en mångtydig litterär blasfemi mot Homeros Odysséen. Gerty, som svarar mot Nausikaagestalten, gestaltas med ett förnumstigt veckotidningsspråk som kontrasteras mot Blooms livserfarna cynism. Det är ett utstuderat konstruerat parti i Joyces experimentella stilkatedral.

    Ett grundmönster har hämtats ur Odysséen, men rollerna är delvis ombytta: Bloom är aktiv, Gertie låter sig observeras. När Bloom ejakulerar återställs en patriarkal ordning. Gerty kan bara utöva något slags makt medan hon sitter. När hon gående ger sig av avslöjas hennes hemlighet: hon haltar efter en olycka. ”Poor girl” tänker Bloom. Till sist har Bloom både makten över språket och situationen.

    Nyare Joyceforskning har invändningar mot en så förenklad läsning. Istället betonas den ömsesidiga sexualiteten i Leopold Blooms och Gerty MacDowells möte. Men det är trots äreräddningsförsöken svårt att komma ifrån den verbala obalansen dem emellan.

    När Eyvind Johnson skrev romanen Strändernas svall var andra världskriget på väg mot sitt slut. Hans nyss avslutade Krilon-trilogi tilldrog sig i konfliktens skugga. Med Strändernas svall gav han sig in på det tidlöst mänskliga genom en kärleksfull omdiktning av Odysséen. Blasfemin intresserar honom inte, men väl psykologin och realismen. Särskilt gripen tycks han ha varit av Nausikaa-episoden. Han återkom till den i det dramatiska fragmentet ”Nausikaa ensam”, publicerat i Erik Lindegrens tidskrift Prisma 1948.

    Ingen annanstans i romanen är vågsvallet så kännbart som i mötet mellan Nausikaa och Odysseus. Texten är inledningsvis komponerad som en växelsång där berättarens perspektiv mjukt och smidigt vandrar mellan de två. Där Joyce var cynisk och exponerande är Johnson ömsint undersökande. Inte minst intresserar han sig för den unga Nausikaa och hennes belägenhet mellan barndomens begränsningar och lek, och vuxenhetens krav och möjligheter. Medan Odysseus sakta vaknar ur sin tunga sömn är det Nausikaas oroliga verksamhetslust på stranden som dominerar.

    Nausikaa har inspirerat till poesi, musik och mangafigurer, men det är som om hon i varje omdiktning behåller en kärna av det ljus som Homeros vävt in i gestalten. I episoden finns ett elegiskt element som gör sig märkbart till och med hos Joyce. Som på en våg reser sig Odysseus från sin lövbädd, som på en våg vaggas Nausikaa på sin tvättbrygga. En kort stund möts de, som himmel möter hav en glittrande morgon vid en strand nu och för länge sedan.

    Pontus Kyander
    kritiker, konsthistoriker och utställningskurator

  • En av skandinavisk filosofihistorias märkvärdigaste böcker skrevs av en dansk adelsdam. Matilda Amundsen Bergström berättar om Birgitte Thott och en stoisk självhjälpsbok om hur vi kan leva lyckligt.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    Lycka har aldrig varit viktigare för oss. Det är statistiskt säkerhetsställt. I en återblickande World Happiness Report meddelade FN 2022 att det globala intresset för lycka exploderat under 2000-talet. Idag mäter många länder befolkningens mående och lyckoforskning har blivit ett expansivt fält. Samtidigt visar mätningarna två illavarslande trender: vi känner mer oro, stress och ångest, och vi njuter mindre av livet. Vi bryr oss alltmer om lycka och blir allt olyckligare.

    Varför är det så? Ett svar är rimligen de reella kriser som förmörkar världen. De senaste åren har präglats av pandemier, krigsutbrott, inflation och värmerekord. Men är också själva vår idé om lycka problematisk? Författarna till World Happiness Report verkar ana något sådant. Ursprungligen undersökte man enbart yttre faktorer som ekonomisk välgång, sociala skyddssystem och frihet. Men år 2020 introducerades en kompletterande uppsättning lyckokriterier, som har att göra med inre upplevelser som tillfredsställelse, lugn och omsorg.

    Tanken att vägen till lycka går genom människans inre genomsyrar också ett fascinerande filosofiskt samtidsfenomen: stoicismens renässans. Enligt denna antika filosofi är alla yttre faktorer – pengar och framgång, men också relationer och fysisk hälsa – betydelselösa för människans lycka. Lyckliga blir vi inte genom världsliga ting, menar stoikerna, utan genom att odla själsstyrka nog att lugnt acceptera en okontrollerbar omvärlds skiftningar. Idag har internetcommunitys som The Daily Stoic hundratusentals medlemmar som mot en månadsavgift tar del av dagliga stoiska meditationer. Självhjälpsböcker löst baserade på antika stoiker som Seneca och Marcus Aurelius blir storsäljare. 

    Av någon anledning tycks de flesta som lockas av den samtida stoicismen vara män. Men en av de första och viktigaste skandinaviska stoikerna var faktiskt en kvinna. Hon hette Birgitte Thott och föddes i Danmark år 1610. På modern Sophie Belows initiativ fick Thott, som tillhörde den danska adeln, en sällsynt gedigen utbildning. Hon lärde sig såväl franska, tyska, och italienska som antik filosofi. När hon 31 år gammal blev änka gav hon sig i kast med latin och grekiska. Samtidigt började hon översätta – allt från franska 1600-talstänkare till antikens filosofer. År 1658 trycktes hennes 1000 sidor långa översättning av Senecas samlade verk. Det var den första stora översättningen av antik filosofi till danska, och Thott dedicerade den till filosofiintresserade kvinnor. Men hon förmedlade inte bara andra stoikers ord. Parallellt med översättningsarbetet utvecklade Thott sin egen filosofi i en bok hon gav titeln Vägen till ett lycksaligt liv. 

    Det här är en av skandinavisk filosofihistorias märkvärdigaste böcker – idag endast tillgänglig i två handskrifter undanskuffade i en bibliotekskällare i Roskilde. Det är det första filosofiska traktatet på danska och det enda av en skandinavisk kvinna före 1800-talet. Det är också en stoisk självhjälpsbok som lär sina läsare uppnå den lycka som framstod lika svårfångad på 1650-talet som idag. 1600-talet var en extremkristid, präglad av uppslitande krig, epidemier och klimatförändringar. Det är mot den fonden Thott skriver. Hon vill visa sina medmänniskor hur de kan leva lyckligt trots att, skriver hon, ”så mycket bedrövelse följer oss i hälarna att vi förr kommer fattas tårar än orsaker att gråta”. 

    Thott visste vad hon pratade om. Under kung Karl X Gustavs danska krig 1658 – när han gick över isen vid Bält – stormade den svenska armén Thotts gods och tvingade henne på flykt. Resten av sitt liv levde hon i exil. Föga förvånande vänder sig Thott därför inåt. Liksom de antika stoikerna betraktar hon yttre faktorer som oväsentliga för lycka. ”Eftersom vi varken kan avsvärja eller förmildra någon olycka”, skriver hon, ”finns inget bättre råd än att arbeta på att stilla sitt eget sinne till freds och bemöta allt med lugn”. 

    Thott visste att framgång lätt förbyts i motgång, högkonjunktur i lågkonjunktur, fred i krig. Men det betyder inte att även lyckan är obeständig. Vi måste bara söka den på rätt plats. Vi kan alltid bli lyckliga, skriver Thott, om vi ”sätter [vår] lycksalighet i de ting som kan återfinnas hos oss själva”. Människan bär sitt lyckofrö inom sig.

    Med det menar Thott inte att människan är sin egen lyckas smed eller bör ägna sig åt magiskt positivt tänkande, som vi idag ibland hävdar. Hennes stoiska lösning är istället: dygd och visdom – ord som idag framstår som historiska kuriositeter. Vad betyder de? Thotts dygd är inte att likställa med anständighet eller påtvingade moralkoder. Det är fråga om något djupare, mer uppfordrande. Dygd innebär att leva etiskt, utifrån en idé om vad som är gott, och att genom livet främja detta goda. Ett sådant etiskt liv kräver visdom. Idag skulle vi kanske säga omdöme. Det handlar om förmågan att avgöra, och modet att reflektera över, vilka livsmöjligheter som låter förena sig med vår etik.

    Thott sammanfattar det hela med ett högaktuellt imperativ: lev i enlighet med naturen! I Vägen till ett lycksaligt liv ger hon exempel på hur man gör det – det handlar om att uppöva dygder som rättvisa, måttfullhet, generositet och vänskap. Grunden är ett liv som utgår från vår omvärld och våra medmänniskor snarare än våra egna begär. Ett liv med och i den natur vi är del av. Det är bara ett perspektivskifte – från yttre till inre, från oss själva till andra – men det är också en möjlig ny värld.

    Men var inte målet med Thotts filosofi lycka? Ja och nej. För Thott är lycka det etiska livets följdverkan. Först när vi slutar fokusera på lyckan infinner den sig. Vad har vi då att vänta? Thotts vackraste definition lyder: ”han är lycksalig, för vilken ingenting världsligt tycks så olidligt att han däröver skulle tappa modet”. Det är skrämmande att leva, särskilt i kristid. Lycka, menar Thott, är att trots rädslan våga. Våga leva etiskt, våga fatta svåra beslut, våga tro väl om andra. Lycka är inte att undslippa lidande. Det är att förmå lida utan att förlora förtröstan i vår förmåga att göra gott.

    Thott dog år 1662. Vi vet inte om hon någonsin hade tänkt publicera Vägen till ett lycksaligt liv. Att boken inte gick förlorad kan vi tacka boksamlarna Anne Gøie och Karen Brahe för. Mot slutet av 1600-talet införskaffade de två handskrivna exemplar av Thotts bok. Deras boksamlingar donerades sedan till Odense adliga jungfrukloster – en fristad för ogifta, intellektuella adelsdamer. Ända tills klostret stängdes på 1970-talet och böckerna hamnade i källaren i Roskilde, vårdades där Thotts ord av generation efter generation kvinnor som liksom de antika stoikerna valt att leva liv tillägnade visdom och dygd.

    Matilda Amundsen Bergström
    litteraturvetare

    Litteratur:

    World Happiness Report, 2022: https://worldhappiness.report/ed/2022/

    Marianne Alenius, ”Med den ena foten i graven skulle jag alltjämt läsa”. Elisabeth Møller (red.), Nordisk kvinnolitteraturhistoria. Wiken, 1993: https://nordicwomensliterature.net/se/2011/01/04/med-den-ena-foten-i-graven-skulle-jag-alltjamt-lasa/

    Marianne Alenius, ”Tidlig dansk moralfilosofi og Birgitte Thotts ”Om Weyen till et Lycksalligt Liff”. Henrik Blicher et. al (red.), Tænkesedler. C.A Reitzel, 2007: https://www.academia.edu/36692419/2007_Tidlig_dansk_moralfilosofi_og_Birgitte_Thotts_Om_Weyen_till_et_Lycksalligt_Liff_1659_

    Samtal om Karen Brahes bibliotek: Karen Brahe and her library at Odense Adelige Jomfrukloster (Odense Secular Convent for Unmarried Noblewomen) - Nordic Women's Literature (nordicwomensliterature.net)

  • Theodor Adornos nedtecknande av sina drömmar bär på en imponerande återhållsamhet. Det kritiska filosofen undviker nämligen att tolka. Aris Fioretos följer med honom in i natten.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    Tomas Tranströmer har lärt oss att uppvaknandet är ett ”fallskärmshopp från drömmen”. Drömlivet äger rum någonstans ovanför den sovande, i en viktlös och luftig, ja, eterisk sfär. När den anonyma huvudpersonen i hans berömda dikt ”Preludium” lämnar sömnen, sjunker ”han” därför nedåt ”morgonens gröna zon”. Plötsligt hejdas ”denna lodräta färd genom ögonblicket” och mannen som är på väg att vakna breder svävande ut vingarna som över ”strömmande vatten”. Så landar han mjukt; med fötterna på marken är han med ens klarvaken. Stående under ett lövverk några timmar senare undrar han om ”ett stort ljus [skall] vecklas ut över hans huvud”.

    Det är lätt att känna igen sig. Då vi drömmer tycks jaget, eller om det är själen, sväva några meter upp medan kroppen blir kvar under filtarna. Inte konstigt att fallskärmshopparen funderar över vad han varit med om när gruset väl gnuggats ur ögonen. På diktens sista rad är han en nybliven uttydare, väntande på att ljuset bokstavligt talat skall gå upp och drömmen prisge sina hemligheter. Nattens skimrande händelser och varelserna som befolkade medvetandet, bristen på konsekvenstänkande eller tvärtom den ödesbundna logik med vilken allt tycktes ske, de ömsom lustfyllda, ömsom fasansfulla stämningarna, skiftningarna i ljussättning och kulisserna som växlar – allt verkar på ett lika undanglidande som betydelsedigert sätt rymma intima budskap om livet. Eller som den tysk-judiske filosofen Theodor W. Adorno konstaterar, även han förstås en falskärmshoppare: skeendena pekar mot ”den fåfängliga existensens innersta hemlighet”.

    Adorno nedtecknade sina drömmar så fort han vaknat – inte för att tolka dem, utan för att bevara deras efterglöd. Därför blev uppvaknandet avgörande. Strax efter landningen i en värld av hårda fakta, där gravitationen är lag, förbinds vi ännu med drömmen på samma sätt som fallskärmshopparen som via bärlinor hänger ihop med polyestern som så hastigt skrynklas samman över huvudet. Det finns något i detta ömtåliga ögonblick som senare tolkningsinsatser inte kommer åt. Drömtydningen lägger tillrätta. Nu har selarna lossats och fallskärmen skall packas ned i förklaringarnas fodral – som om den väldiga sfären som bar oss fortfarande liknade en glödlampa och inte en manet på torra land. Uppvaknandet sker innan denna efterbehandling, som oavsett om den är varsam eller hårdhänt söker göra drömmens egenart tillgänglig för begrepp. Vi är fortfarande förenade med vad som höll oss uppe, till synes viktlösa och fria från avsikt. Om drömmen skulle ha en sensmoral, stickad på kudden som vi vilat vårt huvud mot, kunde denna lyda: ”Jag vet inte vad som händer mig”.

    Redan före sin flykt från hemlandet, undan nazisterna, började Adorno protokollföra drömmar. Han som skulle bli Efterkrigstysklands främste representant för ett ungt och kritiskt förnuft, ja, för en ny upplysningstid som ville verka för den sortens klarhet som Tranströmers resenär tycks vänta på, var inte intresserad av att tolka de nattliga visionerna. Tvärtom gällde det, som han skriver, att betrakta dem inte bara som ”’våra’, utan de utgör också ett kontinuum, [de] tillhör en enhetlig värld”. För Adorno var uppvaknandet ett avbrott i detta större förlopp, ett flöde i vilket drömtillvaron fortsatte även då vi inte sov.

    Hur vaknade han själv? Den första anteckningen från året efter nazisternas maktgripande, i januari 1934, bådar illa. Filosofen drömmer att han tillsammans med Gretel Karplus, som han skulle gifta sig med tre år senare, råkar ut för en trafikolycka. Bussen som paret färdas med störtar ned i en ravin i schweiziska Alperna, lyckligtvis kan båda resa sig ur vraket:

     

    Jag kände hur jag grät när jag sa: Jag hade så gärna fortsatt att leva med dig. Först då insåg jag att min kropp var fullständigt sönderslagen. Jag vaknade med döden.

     

    Adornos första protokoll slutar bokstavligt talat med döden. Ja, även drömmen i vilken denna död får sista ordet dör, för i samma ögonblick som ordet faller slår han upp ögonen och incidenten förflyktigas likt ont mörker då ljuset tänds.

    I december 1940 vaknade Adorno med en känsla av främlingskap i New York, dit han flytt med sin nyblivna hustru. Året därpå öppnade han ögonen ”av skräck och bävan” under palmerna i Los Angeles, dit paret flyttat vidare. Under de sista krigsåren vaknade han ”utan förhoppningar”, senare ”med kväljningar” och ytterligare några år därefter ”full i skratt”. Ena gången ter sig övergången till vakenlivet lustfylld, andra gången smärtsam, på gränsen till traumatisk. Adorno drömmer om bordeller, fast också om koncentrationsläger.

    Det kan förvåna att denne tänkare, som mer än någon annan förknippas med ”den kritiska teorin”, knappt nagelfar sina nattliga upplevelser. På några ställen undslipper honom visserligen en tolkning. 1948 konstaterade han att drömmens ”verkliga betydelse ligger i öppen dag”: vad han just erfarit innebar att han ville ”återvinna det europeiska liv som gått förlorat”. Trots våldsamheterna som drabbar Adorno i drömmarna, vilka till antalet nog bara överträffas av gångerna då han umgås med kvinnor i olika stadier av avkläddhet, månade han dock om att bevara dem så intakta som möjligt.

    Den som tar del av dessa protokoll, som finns i en fin och finurlig svensk översättning med den lätt missvisande titeln Drömdagbok (det handlar ju just inte om att föra bok över sitt dagliga liv), får svårt att inte imponeras av Adornos återhållsamhet. När han på annat ställe understryker att drömmarna är av ”väsentlig betydelse för begreppet” är det denna deras ofrivilliga, liksom oformade eller ännu begreppslösa karaktär som han önskar lyfta fram. De markerar, som litteraturvetaren och sociologen Jan Philipp Reemtsma framhåller i sitt kloka fast krångliga efterord, ett ”oberoende av den kommunikativa socialiseringens krav på konformitet”. Vi tar om det där: ett ”oberoende av den kommunikativa socialiseringens krav på konformitet” … Vad Reemtsma menar är att drömmen, i likhet med exempelvis litteraturen, utgör en uttrycksakt, i vilken personen vars blick rör sig bakom ögonlocken kan omfatta hela tillvaron, även de delar som ligger bortom sociala regelverk och egna intentioner.

    För Adorno gjorde drömmen det till och med möjligt att uppleva döden utan att dö. Åter tillbaka i Frankfurt, i november 1956, noterade han:

     

    Jag drömde om en förfärlig värmekatastrof. I glöden – en kosmisk glöd – flammade alla döda än en gång upp i sin forna gestalt under några sekunder, och jag visste: först nu är de helt och hållet döda.

     

    Genom att avstå från tolkning ville Adorno bevara drömlivets efterglöd. Allt annat vore en hädelse mot dess miljöer, stämningar, invånare. På sitt sätt är protokollen ett rekviem. Eller som denne nattexistensens trogne bundsförvant skriver i en av sina sista rapporter: ”Med tanken: vi får be för att det blir något kvar, vaknade jag.”

    Aris Fioretos
    författare, översättare och professor i estetik

    Litteratur

    Theodor W. Adorno: Drömdagbok. Svensk översättning av Anna Petronella Foultier med efterord av Jan Philipp Reemtsma. Nirstedt/litteratur, 2024.

  • Det är i gränslandet mellan sömn och vakenhet som litteraturen föds och blir till. Författaren Martin Engberg reflekterar över hur drömmen och skrivandet förhåller sig till varandra.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-09-08.

    Benen ligger i kors. Obekvämt inklämda under skrivbordet. Käken är avslappnad, hakan lyft, munnen lätt öppen, blicken riktar sig i vinkel snett ut i rummet. Tanken rör sig bortom tanken. I nästa stund vänder jag mig mot papperet och börjar skriva.

    Jag sitter gärna på det sättet ögonblicket innan jag glider från ett tillstånd med osorterade tankar, in i det aktiva skrivandet där orden hamnar på papperet i en bestämd följd vid pennas spets. I alla fall tillräckligt ofta för att ha noterat vanan. Kroppens vridning inbillar jag mig är särskilt viktig. Blicken som drar sig från papperet utåt. Som om en diagonal linje måste upprättas för att en kontakt ska uppstå mellan papperet och det som ska skrivas.

    Denna förflyttning mellan tillstånd, och nödvändigheten att förbereda tillståndet med en kroppslig positionering, tycks mig likna den sänggåendes ritual. Liksom skribenten vid sitt skrivbord, begagnar hon en möbel särskilt ämnad för ändamålet. Placerar kroppen i en gynnsam position (vanligtvis liggande på sidan) för att därefter släppa den medvetna kontrollen av tankarna, ifall det går. Varken skrivkramp eller sömnlöshet låter sig hur som helst avhjälpas med ihärdig tankeverksamhet. Den som kommer på sig själv med att vara på väg att somna vaknar lätt igen. Pennan tvekar om det första ordet granskas för noga.

    När drömmen sedan öppnar sig kommer den med stämningar och bilder som ibland överträffar diktens.

    Inte underligt att det därför finns författare som på olika sätt försökt dyrka upp sömnens svarta låda. Om Stig Dagerman berättas det att han skrev de sista sextio sidorna av den mardrömslika De dömdas ö i ett ”inspirerat rus”. Från kvällen ena dagen till följande dags förmiddag. I ett brev har han själv beskrivit att han inte tänkte ”utan lät Gud göra det”.

    För att inte tala om Kafka som var en mästare i drömsk berättelselogik. Jag skulle nog gärna låna hans drömdyrkar till en berättelse eller två.

    I antologin Tag och skriv från 2020, hävdar författaren Kristoffer Leandoer att ju tröttare han är, desto bättre skriver han. ”När man är riktigt trött orkar man inte stå i vägen för sig själv längre”, säger han. ”Det är det ena sättet att lösa de problem som uppstår under arbetet, att vara så trött att man inte ens ser dem som problem längre. Det andra är att sova bort dem. När man vaknat har allting hamnat på plats. […] I sovande tillstånd kan man inte lura sig själv.”

    Science fiction-författaren A E Van Vogt var mer systematisk. I en intervju beskriver han hur han i början av författarskapet alltid sov dåligt medan han skrev på en roman för att han hela tiden vaknade och bekymrade sig för hur han skulle få ihop storyn. Efter ett antal år kom han fram till att lösningen fanns i själva sömnstörningen. Samma kväll tog han med sig familjens väckarklocka in i gästrummet och ställde den på en och en halv timme.

    ”Och efter det brukade jag, varje gång jag arbetade med en berättelse, väcka mig själv efter en och en halv timme, natten igenom – tvinga mig själv att vakna upp, tänka på berättelsen, försöka lösa den, och fortfarande medan jag arbetade på den åter falla i sömn. Och på morgonen hade jag en lösning […]”

    Han menade att det var ett oslagbart sätt att tränga in i det omedvetna. ”Jag tror inte att någon skulle kunna göra det på ett bättre sätt, ens om trettio år”, sa han då, 1980.

    Hur bra nu metoden var. Van Vogts böcker är rätt märkliga. När jag läser om en av dem minns jag genast både vad det var som irriterade mig med dem och fick mig att plocka upp dem igen efter att ha kastat dem i väggen. Glöm psykologisk trovärdighet. Eller begriplig intrig. Ska de läsas, ska de läsas just för sin drömska kvalitet. Den suggererande, ibland bisarra stämningen.

    Men vad är det egentligen litteraturen avundas drömmen? Jag tror att det har med drömmens status som sanningsbärare att göra.

    För oavsett om drömmen betraktats som en maskerad budbärare – eller den hand som river bort fikonlövet – har den väl alltid setts som förmedlare av en sanning som är oåtkomlig för ett vaket (bevakande) medvetande? Under natten öppnar sig rum som vi inte visste existerade inom oss. I sin bok om skrivande Så nära livet man kan komma säger James Woods att vi är ”inre expansionister”. Att de berättelser vi berättar tyst för oss själv är de viktigaste berättelserna. Som jag förstår det, att vi har ett mycket starkt behov av inre vidd. Ett berättelselandskap där vi tillåts vara mer än vad vi kan vara i det verkliga livet. Dit kan de nattliga drömmarna släppa in oss, ibland med en knuff i ryggen, ifall det är ett monster som väntar.

    Inte sällan är det väl också denna sida av oss litteraturen vill gestalta. Litteraturen som liksom drömmen öppnar världar där lagar och regler råder som skiljer sig från dem i den fysiska världen och sträcker sig in i författaren efter stoff att gestalta detta med.

    Kristofer Leandoer säger i sin essä att det läsning bokstavligen handlar om är att ”drömma någon annans drömmar”. En form av galenskap som lockar oss att tro på människor som inte finns. Som kan låta dig vara med om slaget vid Waterloo, till och med bli Napoleon. Samtidigt tar vi över dessa drömmar medan vi läser, fyller dem våra egna bilder. För mig ligger det där rummet Virginia Woolf skriver om till exempel på en Folkhögskola jag gått på. Landsbygden i en bok är alltid den jag växte upp i, även om det står att den utspelar sig i norra England.

    Och är det något vi övar oss på under natten är det väl att dra fram bilder ur vårt inre.

    I "Oavsiktligt - Om att läsa och skriva" säger Karl Ove Knausgård: ”Litteraturen är inte först och främst en plats för sanningar, det är en plats för det rum där sanningar tar gestalt.” Istället för att byråkratiskt säga att litteraturens sanning ligger i gestaltningen – i den mån det är en lyckad gestaltning – synliggör han gestaltningens själva förutsättning. Den måste ha möjligheten till utsträckning i flera dimensioner. Inget kan veckla ut sig och ta gestalt om rummet är platt.

    Kan inte samma sak sägas om drömmen? Att den också – som Knausgård uttrycker sig om skrivandet – skapar ”ett rum där något är möjligt att säga”? Underförstått, visar det som annars skulle ha förblivit dolt. Vi sover. Expanderar inåt. Ögonen rör sig ryckigt bakom ögonlocken. Bilderna avlöser varandra. Övar oss i att bli goda läsare av den litteratur som låter oss drömma varandras drömmar. Ett abrupt kast och jag ser min egen nacke. Hur jag böjer mig fram över drömmens källa. Stoppar armarna i det mörka vattnet ända upp till armbågarna.

    Sedan vaknar jag. Viker täcket åt sidan. Slår mig ned vid skrivbordet med benen krångligt inklämda under det. Lyfter blicken, uppåt, utåt, låter käken slappna av, väntar, och vad är det jag väntar på?

    Hur en bild på nytt ska stiga upp för att den här gången låta sig formuleras.

    Martin Engberg, författare

  • Tänk om drömmarna inte berättar om det som har varit utan det som ska komma, att vi inte är uppmärksamma nog i vår verklighetsregistrering. Författaren Nabokov antecknade 64 drömmar 1964. Slog de in?

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 10 januari 2019.

    När man uppnått en viss ålder är drömmarna mycket mer intressanta än livet. I gryningen vaknar man, försöker förgäves få tag i en flik av det där märkliga följet som just passerade, eller stanna ytterligare en stund i de okända men ändå så bekanta rum där man just stigit in. Och vem är den där snygga främlingen som också missade tåget? 

    Den 14 oktober 1964 på det hotell i Montreux i Schweiz där han hade bott i tre år och skulle bo i ytterligare 13, ända fram till sin död, så inledde författaren Vladimir Nabokov tillsammans med sin fru Vera, ett experiment som varade fram till den 3 januari året efter, i sammanlagt 80 nätter. Varje morgon strax efter att de hade vaknat så skrev han ner vad de mindes av sina drömmar. De följande dagarna såg de sig omkring för att hitta något i verkligheten som anknöt till drömmarna som de hade registrerat. Det blev 118 handskrivna indexkort med 64 drömmar som nu förvaras på New York Public Library och som hamnat i boken "Insomniac Dreams" skriven av litteraturprofessorn och Nabokovkännaren Gennady Barabtarlo.

    Och vem är den där snygga främlingen som också missade tåget? 

    Meningen med experimentet var att testa en teori av flygplansingenjören och filosofen John Dunne som han hade utvecklat i sin bok "An experiment with time" 1927, i vilken han menar att drömmar kan vara förutsägande lika väl som de relaterar till det förflutna, de kan alltså säga oss något om det som ska komma vilket ger en tillfredsställande förklaring till deju vu-upplevelser, känslan av att har jag inte varit här förut? Jo, du kan ha varit här förut! I drömmen. Tiden går ju också bakåt utan att vi märker det för vi inte är uppmärksamma nog. Världen är utsträckt i tiden men vi kan inte se den framtida delen i vaket tillstånd. En senare händelse kan således leda till en tidigare dröm. Ofta är drömmarna sammansmältningar av bilder från det förflutna och bilder från framtiden, menade Dunne.

    Nabokov kunde inte sova. Hela sitt liv hade han lidit av sömnlöshet och nu vid 65 års ålder hade han dessutom prostataproblem vilket ledde till att han måste upp på toaletten flera gånger per natt. Han tog insomningstabletter och han tog fler tabletter mitt i natten och ibland lyckades han inte slumra till förrän framåt morgonkvisten. I rummet intill på hotellet där de alltså bodde permanent där sov hans fru Vera, som han hade träffat i Berlin redan på tjugotalet efter han hade flytt från revolutionens Ryssland och som han varit gift med allt sedan dess. Tillsammans hade de flackat över kontinenterna, Vera skrev också men la sin författarkarriär på hyllan och skrev fortsättningsvis ut Vladimirs dikterade manus på maskin. De hade en son Dmitri som nu var vuxen.

    Vad kom då ut av dessa 80 nätters nedskrivna drömmar? Tilläggas ska att Nabokov var en övertygad och ettrig icke-Freudian som så fort han fick chansen gav Freud och hans omedvetna och hans drömtydningar en känga, skrev i sina memoarer att han ”förkastade Freuds vulgära, sjabbiga, fundamentala medeltida värld med dess absurda sökande efter sexuella symboler.” Så på de 118 indexkorten hittar man inte heller några tolkningsförslag. Enligt Dunnes teori skulle man däremot söka bland händelserna de kommande dagarna för att hitta drömmens så att säga omvända källa.

    Det är som när man skalar ägg och först bara får tag i en liten, liten bit.

    Om du som jag är mer intresserad av metoden än av Nabokov kan man här lära sig att ha anteckningsbok och penna under kudden, och innan man ens tittar upp och tänker på något annat försöka minnas den bortflyende drömmen. Om du inte kan minnas hela försök åtminstone få tag i en enskild episod med så många precisa detaljer som möjligt, även om de kan tyckas som bisarra obetydligheter. Det kommer att leda till fler, det är som när man skalar ägg och först bara får tag i en liten, liten bit. Varje kväll, uppmanade Dunne, ska man dessutom gå igenom hela det nedtecknade drömmaterialet. Det var inte undra på att Nabokov ledsnade.

    För det gjorde han och det blev alltfler blanka kort bland alla drömfragment med fjärilshåvar, tågresor och borttappat bagage, tjusiga främlingar som talade ryska, trivial erotik som han sällan preciserade och återvändande döda föräldrar. Om han någon gång hittade en redan drömd händelse där ute i verkligheten var det i ett teveprogram tre dagar senare. Lite småtråkigt kanske.

    Men nu är det på detta vis att universitetsprofessorn Barabtarlo i efterhand sett att vissa av Nabokovs drömmar slog in först in efter hans död. Bland annat en där en rysk kvinna frågar honom om han trivs här i S:t Martin, och han i drömmen rättar henne och säger: Inte i Martin utan i Mentone, men 13 år senare kommer han att kremeras i S.t Martin begravningscenter.  En sorts postmortem-profetia som nog Nabokov hade gillat menar Barabtaralo även om den går emot Donnes idé att en dröm bara har ett par dagar på sig. Ofta nog kan inte heller Nabokov härleda exempelvis en museidröm han har haft där han äter jord fast han redan har skrivit en novell om saken på trettiotalet. Den somnambula byrån försummar ett och annat, som han själv konstaterar i en dröm. Vilken tur att någon annan har tagit sig an detta arbete.

    För det är svårt att berätta om sina drömmar för andra människor i vanliga livet och förvänta sig att de ska upprätthålla intresset och inte börja flacka med blicken och faktiskt nicka till. Drömmar är kanske något man bör hålla för sig själv, hemligheter som inte tål alltför mycket allmänt plockande, man är ju själv både drömmaren och författaren, tolkaren, envar har sin egen drömfabrik men hur många kan det egentligen finnas? Nabokov gjorde underavdelningar av sina, arbetsdrömmar, undergångsdrömmar, erotiska och hjärtskärande, barndom och framåtsyftande osv.

    18 november 1964 drömmer Nabokov om den svåra bronkit som ska orsaka hans död tretton år senare.

    Jag måste säga att Vera Nabokovs drömmar är mer detaljerade, oväntade och mer spännande att läsa vare sig de nu slog in eller inte. Hon släpps ut från ett portugisiskt fängelse fyra gånger. Går barfota med bebisen Dimitrov på sådana kullerstenar som finns i S:t Petersburg i en sorts atmosfär av inkvisitionen, drömmer om illegala OS-deltagare i sjönöd och ryska admiralskor och sprickor i golvet det trots allt går att skyla över med mattor. Intressant är att det då pågående OS alltmer letar sig in i bådas drömmar där på hotellet tillsammans med en och annan föreläsningsdröm, tillbaka i skolbänken utan att kunna läxan, som i en Bergman-film. Klockan är halv elva, döda kusiner, mamma ska med tåget, Vladimir misshandlar en man som kollar för djupt i Veras urringning, drömmer att han ska skriva ner allt det här. Eller diktera det för Vera. Lager på lager av falska uppvaknanden.

    När jag läser om det här drömexperimentet slås jag av att det som så ofta hos exilmänniskor finns en längtan nedlagd i stenarna, gatorna, släktingarna, husen. Att redan innan avresan fanns avresans konsekvenser där. Det är lite som hos Duras – redan i Trouville saknade jag Trouville, typ. Jag tror att Duras också skriver att det som sker mellan två människor i drömmen förändrar relationen mellan de människorna i det vakna livet. Och då är det ju som om dessa två världar, drömmens och den vakna tidens, inte bara är parallella utan överlappar varandra.

    18 november 1964 drömmer Nabokov om den svåra bronkit som ska orsaka hans död tretton år senare. Men redan 1916, då han är sjutton år, drömmer han att hans onkel Vasili, vars förmögenhet som han strax innan fått ärva och som sen sveptes bort av ryska revolutionen, säger att han ska återvända till honom som Harry och Kuvyrkin. Vilket slog in 42 år senare då Harris and Kubrick Pictures gav Nabokov en gigantisk summa pengar för filmrättigheterna till romanen Lolita.

    I sin dagbok skriver han 1951: Tiden står helt stilla. Vi upplever att den rör sig bara för den är mediet där växande och förändring tar plats eller där saker upphör, som stationer. Och någon annanstans: Tänk om allt bara är en ond dröm och jag kommer att vakna upp på en gräsmatta nära Prag.

    Det kan vara dags att ta en liten tupplur, eller mikrosömn som det väl heter numera. Låt inget störa efter uppvaknandet. Betänk att drömmarna kan slå in efter döden. Du har bara ingen som kommer att ta sig an dem men det kan vara så att allt redan har hänt. Eller som min äldste son till sin moders häpnad konstaterade redan när han var 4 år: Tänk om alla de roliga dagarna bara är en dröm och det är de tråkiga som är livet.

    Katarina Wikars
    [email protected]

    Insomniac Dreams. Experiments with time by Vladimir Nabokov. Edited by Gennady Barabtarlo (Princeton University Press)

       

     

     

     

     

     

     

     

    .

  • Mellan 1933 och 1939 samlade den tyskjudiska journalisten och författaren Charlotte Beradt in drömmar. Drömmar som i detalj verkade berätta om fasorna som väntade, säger Maria Küchen.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången i juni 2018.

    Drömmar har alltid ansetts vara profetior, budbärare eller existerande platser som människan uppsöker i sömnen. I bibeln finns hundratals referenser till drömmar, både som visioner av framtiden och som Guds anvisningar till människan:

    Josef i första mosebok drömde flitigt om sin egen kommande storhet. Hans elva bröder skulle underkasta sig honom, drömde han. Det irriterade dem så pass att de slängde honom i en brunn. Och i evangeliet flyr Josef och Maria till Egypten med det nyfödda Jesusbarnet på order från en ängel i en dröm.

    Shamanresor in i drömmar och syner ses i sina kulturella sammanhang som verkliga. För schamanen finns ingen gräns mellan sömn och vaka, vardag och syner. I det rationella sekulära samtida västerlandet drar vi däremot en gräns mellan dagens verklighet och nattens drömmar, men gränsen är flytande, otydlig och rörlig.

    'De som drömmer här', konstaterade hon, 'bearbetar inte privata konflikter.'

    Rörligheten sätts i skarpt ljus i tyska journalisten Charlotte Beradts bok ”Drömmar i tredje riket” som gavs ut första gången 1963 och kom på svenska 2018 i översättning av Jesper Festin. Beradts skildrar människors drömmar i Tyskland från nazisternas maktövertagande 1933 och framåt – hundratals drömmar som hon samlade in och skrev ner, innan hon 1939 tvingades lämna sitt hemland och fly till USA.

    Det rör sig om drömmar ”från den då ännu smygande regimens första tid, från dess urtillstånd.”

    Och denna totalitära regim styr inte bara människors vakna liv, den styr med järnhand vad de drömmer.

    När Beradts först försökte strukturera sitt material, hade hon Freuds tankar om drömtydning i bakhuvudet. Freudianskt sett är det drömda privat. Och Beradts tidiga reflektioner om vad människor drömde i tredje riket handlade i Freuds anda om skam, rädsla och omedvetna önskningar. Men så småningom ändrade hon perspektiv.

    I första mosebok formulerade Josef sina maktanspråk i drömmar. Josefs och Marias flyktdröm i evangeliet räddade Jesus från kung Herodes politiskt motiverade massaker på småbarn. Och 1963 definierade Charlotte Beradts tredje rikets drömmar som en ”overklig mosaik, vars stenar består av element från den politiska verkligheten”.

    ”De som drömmer här”, konstaterade hon, ”bearbetar inte privata konflikter.”

    Flykt var förstås ett vanligt tema. En ung kvinna med markant näsa, inte judinna, drömde flera år före raslagarna långa episka drömmar om näsor och papper. I drömmarna jagade hon attester och dokument, bar runt på mappar med alla sina släktpapper, ifrågasattes och förföljdes.

    ”Plötsligt ett skrik: de kommer. … Flykt, flykt, flykt. Jag letar efter ett … gömställe. … Plötsligt ligger jag långt ner i en hög med lik … – äntligen ett bra gömställe. Ren och skär salighet där under likhögen, men mappen med papperen under armen.”

    Detta drömde hon tio år innan massförintelserna inleddes och människor faktiskt gömde sig under högar av lik. Flera gånger återkommer Beradts till drömmarnas profetiska drag:

    Flera år innan skyltar om att judar inte är önskvärda börjar sättas upp på restauranger, drömmer en kvinna att hon sitter på en restaurang, under en skylt där det står ”Ut med skadedjuren”.

    En annan kvinna drömmer om en maskin som kontrollerar tankar och beskriver den som ”elektrisk, ett virrvarr av trådar” innan sådan elektronisk avlyssningsapparatur finns.

    Före koncentrationslägrens kollektiva bestraffningsmetoder drömmer en mörkhårig, ickejudisk kvinna om hur hon hindrar sig själv att göra saker ”som kan slå tillbaka mot min grupp, eftersom ju alla mörka bestraffas när en av oss gör något förbjudet”.

    I drömmarnas mosaik används fragment ur verkligheten för att ge en bild av framtiden som sedan visar sig korrekt. Det drömda tycks faktiskt profetiskt. Men troligen är drömmarnas profetior inte mer ockulta än om någon som är vaken under nazismens första tid säger:

    ”Om några år sitter det skyltar på restauranger om att judar inte är önskvärda. Det kommer att sluta med att människor tvingas gömma sig i likhögar.”

    I Tyskland på 30-talet drömde många att vardagsföremål vände sig emot dem. En kvinna drömde att en medlem i nazisternas paramilitära underorganisation SA öppnade luckorna till hennes kakelugn. Med skärande röst började ugnen upprepa ”varenda mening som vi yttrat mot regeringen, vartenda skämt som vi dragit.

    En annan kvinnas sänglampa gjorde samma sak. En grönsakshandlares soffkudde, ett skrivbord, ett påskägg, alla dessa ting blev angivare.

    Rasismen och antisemitismen har monterats in i de förföljda så att de i drömmarna förföljer sig själva.

    Dessa drömmar hade ett budskap – inte från Gud, eller en ockult verklighet eller inifrån det egna psyket, utan från diktaturen: ”Ni ska vara rädda.”

    ”Kan det finnas en nyttigare dröm för en totalitär regim?” frågar Beradt retoriskt.

    Och ett annat återkommande budskap i drömmarna var: ”Ni ska vara tysta.”

    En städerska börjar i sin dröm prata ryska, som hon inte alls kan, för att hon inte ska förstå sig själv om hon säger något förbjudet om staten.

    En kontorist drömmer att han ska lämna in ett skriftligt klagomål över det rådande tillståndet. I ett kuvert stoppar han ett blankt pappersark utan ett enda ord på och känner sig stolt över att ha sagt ifrån.

    De som drömmer i Beradts bok är kritiska till den nya ordningen och rädda för den. Ett eget avsnitt ägnas judarnas drömmar. En judisk ung kvinna drömmer att hon, precis som sina förtryckare, uppfattar judar som äckliga och fula. En judisk jurist drömmer att han i en park, i stället för att sätta sig på den gula bänken för judar, sätter sig på papperskorgen. En annan jurist drömmer att han kastas ner på marken av nazistiska vakter och säger: ”Jag kysser marken som ni kastar mig på.”

    Rasismen och antisemitismen har monterats in i de förföljda så att de i drömmarna förföljer sig själva. Det framstår som en seger för det totalitära samhället.

    Beradt betraktar sitt dröm-material främst som en studie i totalitarism. Hon citerar Robert Ley, nazistisk riksorganisationschef, som sa att ”de enda som fortfarande har något privatliv i Tyskland är de som sover”, och hon slår fast att han hade fel.

    Likheterna är stora mellan dröm-materialet Beradt har samlat ihop och Kafkas böcker. Även parallellerna med Becketts, Orwells och Huxleys verk är slående, och Charlotte Beradt ser de insamlade drömmarna som högst tidsspecifika. Drömmarna i tredje riket handlar inte om förtryck i allmänhet, utan om den paradoxala och säregna tillvaron under en totalitär regim på nittonhundratalet.

    Men förtryckta har förstås alltid drömt mardrömmar om förtryckarna, och härskare världen över i alla tider har frågat drömtydare om råd och om framtiden. Vad drömde de övertygade nazisterna på nätterna? Drömde de som gamla testamentets Josef, om sädeskärvar och stjärnor som bugade sig för dem och underkastade sig? Eller ångestdrömmar som alstrades av ett undanträngt samvete?

    Den frågan besvarar inte Charlotte Beradts. Nazisters drömmar hade hon inga möjligheter att samla in. Vad makthavarna i tredje riket drömde på nätterna, det återstår för skönlitteraturen att gestalta.

    Maria Küchen
    författare


    Litteratur

    Charlotte Beradt: Drömmar i tredje riket. Översättning Jesper Festin, Ersatz, 2018.

  • REM-sömnen är den tid på natten då vi drömmer. För att minnas drömmarna måste vi vakna i anslutning till dem, men oavsett vilket så är de viktiga för oss, berättar sömnforskaren Torbjörn Åkerstedt.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången i juni 2018.

    Människan har i alla tider intresserat sig för drömmarnas betydelse och sett dem som en inblick i själens dunklaste djup. Men det var först kring förra sekelskiftet som utforskandet av drömmarnas innehåll tog fart på allvar i Europa. Med Freud och psykoanalysen kom drömmarna att ses som en reflektion av omedvetna drivkrafter, och viktiga för förståelsen av psykiska problem i det dagliga livet.

    Man började också använda traditionella naturvetenskapliga metoder för att undersöka dröminnehåll, men det gav inte så mycket och idag är omfattningen av denna forskning ganska liten.

    I stället började man ägna sig åt själva den fysiologiska drömsömnen. Vad är den för något? Vad gör den? Och varför?

    I samband med en sömnregistreringsstudie 1953 märkte forskarna Aserinsky och Kleitman att försöksdeltagarna regelbundet, ungefär var nittionde minut gick in i en fas med snabba och ryckiga ögonrörelse och ett EEG som såg ut som om personen var (nästan) vaken. Drömsömnen – Rapid Eye Movement Sleep eller REM-sömn var upptäckt.

    Forskarna lade också märke till andra avvikelser: halsmusklerna slappnade av, medan hjärtfrekvens och blodtryck steg. Det här stod i stark kontrast till övrig sömn, som man idag kallar Non-REM – då är EEG-vågorna är långsamma och böljande, medan ögonrörelserna är frånvarande eller mjukt böljande och andningfrekevensen och blodtrycket är låga. Aserinsky och Kleitman visade också att sömnen rörde sig från ytlig nivå, ner mot djup sömn (N3), och därefter, som något av en efterrätt, kom REM-sömnen.

    En person med ostörd sömn kommer alltså inte att rapportera någon dröm på morgonen

    En av de mest fascinerande aspekterna av REM är att vi är förlamade under tiden som den pågår. Det är ju så att allt man gör i drömmen också sker biologiskt; alla signaler för att springa, hoppa, och så vidare, är på väg ut till musklerna. Och musklerna i bland annat armar, händer, fingrar och ansikte uttrycker förvisso ofta intensiteten och känsloläget i drömmen. Men signalerna till bland annat ben, rygg, nacke och säte blockeras. Vilket nog är tur, med tanke på hur många som springer i drömmen.

    Kanske är upplevelsen av att vara fastspänd eller orörlig, som är så vanlig i drömmar, kopplad till det här förlamningstillståndet. Och sambandet mellan REM och drömmens innehåll finns trots allt, eftersom det är via dessa faser vi kommer åt drömmarna.

    Forskarna Aserinsky och Kleitman noterade också att om man väckte människor under REM-sömnen, så fick man oftast en rapport om drömmar. Under övrig sömn var det mycket ovanligt. Men det räcker inte att man vaknar i direkt anslutning till drömmarna, man måste också vara vaken några minuter. En person med ostörd sömn kommer alltså inte att rapportera någon dröm på morgonen, medan den som vaknar ofta sannolikt kommer att göra det. Eftersom man lättare väcks av en intensiv dröm så är det troligt att spontana drömrapporter kommer att ha ett mer dramatiskt innehåll än icke-rapporterade drömmar. Det ligger därför nära till hands att tro att de psykoanalytiska drömanalyserna byggde på de mest spektakulära och intensiva drömmarna.

    Man gjorde också en rad fysiologiska studier av REM sömn. Bland annat upptäckte man att däggdjur, som ju är varmblodiga, blev kallblodiga under REM. De förlorar alltså förmågan att svara på temperaturförändringar. Det här ledde till hypoteser om att REM-sömnen hjälpte temperaturregleringscentrum att vila/sova under just REM. Men på 1970-talet verkade man inte komma så mycket längre ur klinisk synpunkt. Och blickarna riktades nu mot djupsömnen, som tycktes spegla hjärnans återhämtningsbehov.

    Man försökte också tidigt undersöka drömsömnens betydelse genom att förhindra den genom att väcka den sovande när drömsömnen kom. Märkligt nog tycktes inte detta ge några effekter på till exempel psykisk balans, så den här typen av forskning minskade sedan kraftigt.

    REM-sömnen verkar alltså ha kommit tillbaka efter att psykiatrin förlorade intresset för den på 1960-talet.

    Men fram mot 1990-talet så hände något. Det började det dyka upp minnesforskare som hittade kopplingar mellan REM-sömn och överföring av minne från korttidslagring i hippokampus till långtidslagring i hjärnbarken. Nu fick REM-sömnen plötsligt en viktig funktion och forskningen tog ny fart.

    De senaste åren har det också börjat dyka upp resultat som tyder på mycket REM-sömn ger mindre ångest vid uppvaknandet. Detta har förstås stort kliniskt intresse och mycket forskning pågår. Om resultaten håller, så får vi säkert se forskning där man försöker förbättra REM-sömnen på olika sätt. REM-sömnen verkar alltså ha kommit tillbaka efter att psykiatrin förlorade intresset för den på 1960-talet.

    I och för sig kunde man redan på den tiden se att de som led av depression och vissa andra psykiatriska diagnoser gick in i sin första REM-period redan efter omkring tio minuter, i stället för det vanliga cirka åttio. Men något orsaksförhållande påvisades aldrig.

    Och det finns andra skäl att tänka i de banorna. Det verkar nämligen som att insomniker, personer med stora sömnbesvär, tenderar att ha en kraftigt fragmenterad REM-sömn med mycket ögonrörelser. Kanske är detta det centrala problemet för personer som inte kan sova. REM-sömnen är också speciellt intensiv hos patienter med post-traumatiskt stressyndrom (PTSD), oftast till den grad att man ibland inte vågar sova över huvud taget för att slippa de otäcka drömmarna. Bakom de återkommande mardrömmarna antas ligga en oförmåga att montera bort den emotionella laddningen i ett minne. Detta görs normalt under REM i samband med överföringen från korttidsminne (i hippokampus) till långtidsminne (i hjärnbarken).

    I dagens samhälle finns en stor medvetenhet om problemen som följer på för lite sömn. Och kanske står vi inför en liknande ökad medvetenhet om drömmens betydelse.

    Nya psykologiska behandlingsmetoder förefaller kunna hjälpa till att montera bort den där emotionella laddningen och på det sättet minska mardrömmarnas intensitet.

    Utvecklingen har kommit långt, men det finns mycket kvar att förstå både vad det gäller vad som händer när vi drömmer och orsakerna till att vi drömmer. I dagens samhälle finns en stor medvetenhet om problemen som följer på för lite sömn. Och kanske står vi inför en liknande ökad medvetenhet om drömmens betydelse. För att må och fungera bra behöver vi få sova, men vi måste också få drömma.

    Torbjörn Åkerstedt
    professor emiritus vid Stockholms universitet och Karolinska institutet

  • I över fyrtio år samlade forskare in drömmar från jordens alla hörn. Men både metoderna och förvaringstekniken föråldrades. I dag bokförs våra inre liv på ett annat sätt, säger Ulf Karl Olov Nilsson.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången i juni 2018.

    Mellan åren 1920 och 1963 samlade mer än sextio hårt arbetande amerikanska antropologer och psykologer in enorma mängder drömmar, livsberättelser och resultat från projektiva tester, såsom Rorschach-testet. Forskarna sökte inte i första hand upp de vanliga informanterna – storstadsbor ur den bildade medelklassen – utan ursprungsfolk och olika minoriteter och målet var ett slags arkiv över hela mänsklighetens inre liv. 

    I en synnerligen välskriven studie, "Database of Dreams, the Lost Quest to Catalogue Humanity", berättar vetenskapshistorikern Rebecca Lemov om detta modernitetsprojekt med det knastertorra namnet ”Microcard Publications of Primary Records in Culture and Personality”. Forskarna ställde sig frågor som: Har olika folkgrupper liknande nattliga drömmar? Drömmer vi olika över tid? Förändrades det nattliga drömmandet globalt mellan åren 1925 och 1955? Vad tyckte olika folkgrupper att Rorschach-testets tio tavlor med bläckplumpar visade? Vad – om något – är mänsklighetens minsta själsliga gemensamma nämnare? Ingen blygsam forskningsansats kan tyckas! 

    Påtaglig var den höga tilltron till drömberättelser och projektiva test. Rebecca Lemov skriver i ett kapitel Rorschach-testets historia där vi också kan läsa om hur 26 nazi-förbrytare testades under Nürnbergrättegångarna, Göring, Hess, von Ribbentrop, bland andra. Deras svar på Rorschach-testets ständigt första fråga: ”Vad skulle det här kunna föreställa?” sågs som vägen in i deras patologiska, eller kanske helt enkelt onda, inre. Idag hade man förmodligen scannat hjärnor och undersökt genuppsättningar. 

    Men forskarna ville framför allt samla in material från icke-europeer och begav sig till avlägsna platser för att tala med urbefolkningar. De åkte till Stilla havs-öarna, Australien och Afrika; de bad inuit-barn om teckningar. De talade med cheyenne, hopi och zuni-stammarna. Lemov skriver: ”Som ett slags inverterat mjölkbud gick en antropolog stationerad i Tanzania omkring i byn varje morgon innan frukost för att samla ihop byinvånarnas drömmar innan de glömt dem.” Nästan aldrig uppstod det någon ideal och kontrollerad test-situation utan de fick improvisera och ofta betala för tjänsterna. Komplicerade band mellan forskare och test-personer uppstod där vissa kunde försörja sig på att berätta om sina nattliga drömmar och ibland blev de utfrusna av de egna för att avslöja gruppens hemligheter. Detta föranledde den flitigaste av drömsamlarna, Dorothy Eggan, att försäkra hopi-stammen hon arbetade med i två decennier: ”Jag vill inte ha hemligheter, jag vill bara ha era drömmar”. Ändå kritiserades projektet för att informanterna ibland tycks ha lämnat ut mer än de önskade.

    Drömmarna betraktades som hårddata, där själva kvantiteten och ytskiktet var viktigast. Vad, rent konkret, drömde de intervjuade om? Hur levde de, vad mindes de av sin uppväxt, vad tänkte de på och fantiserade om? Ja, man ville veta ALLT och Lemov sätter ett träffande namn på forskarambitionen: ”The Fantasy of Total Information”. Om svaren på forskarens frågor inte infunnit sig beror det enligt denna forskarfantasi inte på felaktigt ställda frågor utan att det helt enkelt behövs mer data. Men hur skulle denna suggestiva, potentiellt poetiska och svåröverskådliga hårddata kategoriseras och arkiveras?

    Till ordningsman för insamlingsprojektet utsågs en pragmatisk och byråkratisk psykolog vid Harvard, Bert Kaplan. Med tanke på datans omfång bestämdes att dåtidens allra modernaste sorteringsteknik skulle tas i anspråk, det så kallade mikro-kortet. En analog teknik som med dagens mått knappast kan anses märkvärdig men då sannerligen var det: en vanlig A4-sida kunde krympas till storleken av en tumnagel och rapporterna och testresultaten, som sammanlagt kom att omfatta drygt 20 000 sidor, bevarades i kartonger. För att läsa krävdes en speciell förstoringsapparat, en så kallad Readex-maskin. 

    Kvantiteten innebar också att ordentliga regler för datakatalogisering var nödvändiga. Till sist enades forskarna om 553 huvudkategorier med mängder av underavdelningar. I själva verket blev detta ett slags föregångare – visserligen en havererad sådan – till dagens Big Data, alltså de stora nätföretagens, Google, Facebook, Youtube, osv, hantering av enorma mängder data: allt vi köper, tweetar, klickar och tittar på, ja – just det – allt! 

    Här återfinner vi den totalitära fantasin i uppdaterad tappning. Till drömmarnas databas kan vi nu också kan lägga till de nya sömnapparna, där vår djup- och REM-sömn registreras, via andningen. Men också drömappen som vill att vi ska registrera våra drömmar för att hjälpa oss att komma ihåg dem, samtidigt som appen naturligtvis också stjäl dem. Så är det: vi buggas numera frivilligt i kuddarna.

    Men på 1960-talet visade det sig att både datainsamlingsprojektets socialantropologiska perspektiv och dess lagringsteknik, mikro-kortet, snart blev omoderna. De ambitiösa frågeställningarna fick aldrig några svar. Delvis kanske det berodde på att projektet aldrig slutfördes, men framför allt, tror jag, på att liknande spörsmål helt enkelt inte låter sig besvaras. Snarare löstes frågorna upp i myriader av berättelser. Vissa av intervjuerna kom dock att missbrukas, framför allt ledde en grovt spekulativ och nedsättande artikel i Newsweek om Navajo-folket kallad ”The Sick People”, till att samarbetet med stammen fick avbrytas.

    Den digra samlingen av miniatyr-sidor med tillhörande förstoringsapparat hade dock redan köpts in av hundratals bibliotek. Men observera, bara hundratals och inte de flera tusental som hade varit rimligt med tanke på de väldiga summor som investerats i projektet av exempelvis National Institute of Health. När Rebecca Lemov 2007 började uppsöka de bibliotek – exempelvis The Library of Congress – där exemplar skulle finnas visade de sig vara synnerligen svåra att finna. Ofta fick hon svaret att arkivet var extremt sparsamt efterfrågat, om någonsin överhuvudtaget. Andra gånger var lådorna försvunna eller ofullständiga – och Readexförstoringsmaskinen kaputt. 

    Tänk er dessa lager av drömmar och livsberättelser som ingen någonsin läst, längs ned i bibliotekens dammiga källare, ”som en slumrande jätte, inte död, men inte levande heller.” Det påminner onekligen, som Lemov inte undgår att påtala, om José Luis Borges-novellen om den upphittade encyklopedin över det fiktiva landet Tlön: ”Nu höll jag i mina händer ett omfattande systematiskt fragment av en okänd planets hela historia, […] med dess mytologiska fruktan och språkens sorl, med kejsare och hav, med mineraler och fåglar och fiskar, med algebra och eld, med dess teologiska och metafysiska diskussion.”

    Det kommer såklart att bli vanligare: överblivna bilder, berättelser, chattdialoger och mem som flyter omkring i limbo när nyss så ny teknik blivit gammal. Vad gömmer sig i molnet och atom-skrotet och alla döda satelliter? Betänk de centiljarder fotografier som vilar i pajade datorer, vindsförråd med floppy discs, vhs-band och nedlagda bloggar. I tömda communitys, Lunarstorm, Skunk, Napster, My Space. Och om några år i den monumentala Facebook-kyrkogården när användarna har dött eftersom ungdomen alltid kommer att vilja ha sina egna nätverk.

    Men dessa spår – är det ändå inte vår bästa chans till evigt liv? Det är den slumrande datans löfte: att vi ska få leva en gång till, när någon finner våra efterlämnade emojier och tar dem på det allvar de förtjänar.

    Ulf Karl Olov Nilsson
    författare och psykoanalytiker

  • 4000 veckor lever vi i snitt. Men om vi håller på att ständigt effektivisera och försöka hinna med mer, så kommer de att bli både korta och otillfredsställande, konstaterar David Jonstad.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2022.

    Ungefär samtidigt som jag flyttade från en lägenhet i stan till en gård på landet läste jag Tomas Bannerheds roman Korparna som handlar om uppväxten på ett lantbruk i Småland på 1970-talet. En av romanens (och senare även filmens) nyckelrepliker levereras av pappa Agne. Sittande vid köksbordet, dammig efter ännu ett kvällspass i traktorn.

    ”På det här stället blir vi aldrig färdiga”.

    Repliken faller ner på bordet som en säck rutten potatis.

    Trots det envisa slitet på åker och i lagård tycks tiden aldrig räcka till för alla göromål på det olönsamma lantbruket och pappa Agne drivs sakta men säkert till vansinne.

    Den där hopplösa känslan av att aldrig någonsin bli färdig blev även en växande stress i mig när jag i min nya tillvaro på landet gav mig i kast med allt för många sysslor samtidigt: barn, trädgård, får, gamla hus, höns, grönsaksodlingar, ankor och allt annat i livet. Frågan uppstod snart, skulle också jag drabbas av vansinne?

    Upplevelsen – som nästan kan beskrivas som klaustrofobisk – att inte hinna med allt man vill göra är vitt utbredd i dag. Ett av de vanligaste svaren på frågan ”hur är läget?” är numer, ”bra, men lite körigt just nu”. Där ”just nu” är ett sätt att låtsas som om den stressiga situationen bara är tillfällig. Vilken den sällan är. Samtiden präglas av en kronisk tidsbrist. Vilket inte beror på att tiden rör sig fortare eller att dygnet tappat timmar, men att vi hela tiden försöker knö in mer och mer aktiviteter i våra liv. En följd av det som den tyska sociologen Hartmut Rosa kallar den sociala accelerationen. Att livstempot hela tiden skruvas upp av teknologisk utveckling och ökade förväntningar på hur mycket man ska kunna hinna med i form av fritidsaktiviteter, relationer, lönearbete och en massa annat.

    De vanliga sätten att hantera detta på är också typiskt för vårt gränslösa samhälle: Vi ska absolut inte avstå från något, utan i stället satsa på att bli än mer effektiva och produktiva. Med hjälp av smarta metoder för hur du läser din mejl, appar som planerar din tid, system för att göra-listor och så vidare.

    Författaren  och tidigare ”produktivitetsnörden” Oliver Burkeman har testat det mesta av detta och konstaterar i sin underhållande bok ”Fyra tusen veckor” att nästan inga fungerar. Produktiviteten är en fälla! Ju mer effektiv du blir, ju mer förväntas du hinna med och desto mer måste du därför jäkta. Även om du exempelvis blir en fena på att beta av inkommande mejl är belöningen förmodligen bara att du kommer få ännu fler mejl att hantera.

    I Burkemans bok, vars undertitel är ”Tidshantering för ett ändligt liv”, ställs allt detta på huvudet. Den föreslagna kuren för att bota känslan av att aldrig riktigt hinna med handlar inte om att försöka töja ut tiden, men att bejaka våra begränsningar. Bejaka att du inte kommer att hinna med allt du vill och därför aktivt måste avstå från en massa saker i livet. Det är verkligen ingen enkel sak, särskilt inte när vi påminns om hur kort livet är – i genomsnitt fyra tusen veckor. Vår begränsade tid leder därför lätt till en rädsla för att gå miste om möjligheten att uppleva något, eller som det heter på samtida internetspråk, FOMO, Fear of missing out. Men, argumenterar Burkeman, din tillvaro blir mer produktiv, meningsfull och glädjerik om du ger upp illusionen att någonsin hinna med så mycket du egentligen skulle vilja göra.

    Strategierna för att uppnå detta är uppfriskande i sin otidsenliga anti-effektivitet: ”Sätt gränser för din produktivitet”, ”Bestäm i förväg vad du ska misslyckas med” och ”Öva på att göra ingenting”.

    Efter att jag själv halvt gått in i väggen på grund av försöken att hinna med allt och lite till leddes jag av någon sorts självbevarelsedrift till just denna typ av insikt. Plötsligt en dag förstod jag att det faktum att jag aldrig kommer att bli färdig på gården inte är något stressande. Tvärtom. Det är en befrielse! Om jag ändå aldrig kommer att bli klar behöver jag ju inte heller stressas av att inte bli klar. Äntligen kunde jag slå av på takten och i stället börja uppskatta vad jag hade.

    Kanske underlättades detta av att jag inlemmades i en jordad rytm som inte gick att påverka: ankorna ruvar på våren, höet tas på sommaren och rödbetorna skördas på hösten. Burkeman jämför i en historisk utvikning hur radikalt vårt förhållande till tiden har förändrats. Så pass att vi i dag har svårt att ta till oss hur exempelvis en medeltida bonde verkar ha uppfattat tiden. För denne tycks nämligen inte tiden alls ha varit så abstrakt som den är för oss. Den gick varken för snabbt eller för långsamt, den kunde inte slösas bort eller sparas. Den var inte åtskild från oss själva och världen runt omkring oss.

    Tiden var det medium där livet utspelade sig, det ämne som livet bestod av. Dygnsrytmen sattes främst av solen och de sysslor som behövde göras just denna dag. Den instrumentella synen på tiden kom med moderniseringen och i dag häpnar vi om vi någon gång förmår uppleva det som kallas ”den djupa tiden”. Där vi, för att citera författaren Gary Eberle ”glider in i en värld där det finns nog av allt, där vi inte försöker fylla ett tomrum i oss själva eller i tillvaron”. Där gränsen som skiljer jaget från den övriga verkligheten suddas ut och tiden står stilla. ”Klockan stannar förstås inte”, skriver Eberle, ”men vi hör den inte ticka”.

    I mitt liv har jag nu – förutsatt att jag får leva medellänge – sett ungefär hälften av mina utmätta veckor ticka förbi. Två tusen återstår och det kan såklart kännas en aning vemodigt, särskilt som Oliver Burkeman är vänlig nog att påminna om att upplevelsen av hur fort tiden går ökar ju äldre vi blir. Men detta kompenseras av en viss livserfarenhet. Om det är körigt just nu, kommer det med stor säkerhet att vara körigt senare också – ifall man inte rannsakar sig själv och kapar bort en del av sina anspråk på hur mycket som ska kunna hinnas med.

    Burkemans bok får mig att tänka på en av dessa livserfarenheter, den som har med bufféer att göra. Att leva i ett av världens rikaste länder där möjligheterna är enorma, både i en historisk och global jämförelse, är lite som att stå med tallriken i handen och blicka ut över en buffé med ett överflöd av läckerheter. Det är lockande att vilja smaka av allt, för tänk om jag missar något härligt? Med tiden har jag dock lärt mig att det är klokt att stå emot denna lockelse. Om man blandar massor av smaker smakar inget gott. På samma sätt som man inte hinner med något om man försöker göra för mycket. Tricket är att välja ett mindre antal rätter på buffébordet och sedan lugnt njuta av dem. Gick jag kanske miste om något? So what? Jag njuter ju av god mat, vilket ju var själva syftet med det hela.

    David Jonstad, författare

    Litteratur

    Oliver Burkeman: Fyratusen veckor – Tidshantering för ett ändligt liv. Översatt av Claes Bernes. natur & kultur, 2021.

  • Den mest slitna av metaforer får ständigt nytt liv. Litteraturvetaren Karin Nykvist läser en diktsamling som odlar klichéerna och kliver in i litteraturhistoriens blomstrande rosenträdgård.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017.

    Jag läser Olga Ravns diktsamling ”Den vita rosen” och befinner mig plötsligt i en mörk tungt doftande trädgård upplyst enbart av bleka blommande rosor. För boken formligen svämmar över av dem. Det är besjälade vita rosor med dödslängtan, rosor med handskar, med tårar, med tänder, rosor som gråter, lyder, blomstrar, skälver, dör. Och jag tänker att rosen, den har en alldeles egen litteraturhistoria.

    För de finns ju överallt, rosorna. Hos till exempel Jenny Tunedal, där rosen framför allt fick stå för smärta och förlust: den demenssjukes förlust av språket, och den närståendes förlust av den sjuke. Tunedals rosor är rosa och minner därför lite paradoxalt om den ros Evert Taube liknade sin älskling vid för snart hundra år sen: en nyutsprungen skär. Taube minde i sin tur om skotten Robert Burns som hade gjort nästan detsamma mer än hundra år tidigare när han skrev att ”my Luve is like a red red rose /That’s newly sprung in June”. Ytterligare ett par tusen år innan dess hade morgonrodnaden varit som en ros: varje gång solen går upp hos Homeros är det ju den rosenfingrade Eos som visar sig. Och mellan Taube och Homeros breder rosorna ut sig över århundradena: hos Shakespeare ger sig Julia ut i språkfilosofiska funderingar när hon tänker över varför Romeo så tvunget måste gå och heta Montague: namnet skymmer ju människan, menar hon, och utbrister att rosor ju doftar fantastiskt vad vi än kallar dem. Gustaf Fröding var inne på samma linje när han skrev att rosor i spruckna krus också är rosor, medan helt andra ting var på gång när älskaren kastade sin röda ros i kvinnans vita sköte i Edith Södergrans mest kända dikt ”Dagen svalnar”.

    Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt.

    För det var ju inte en vanlig ros han kastade. Rosen i litteraturen är nämligen sällan bara ros: dess metaforiska möjligheter verkar nästan gränslösa. Stjälkens falliska form och blommans alla kronblad gör att den exempelvis lämpar sig väl både som bild för mannens och kvinnans anatomier. Om rosen är manlig hos Södergran är den kvinnlig hos Taube, inte bara i tangon där älsklingen är en nyutsprungen skär, utan också i visan där den uppenbart prostituerade flickan i Havanna något desperat erbjuder sjömatrosen sin röda ros. Andra gånger, hos åter andra författare, kan rosen bli en bild för det flyktiga livets och ungdomens blomning, eller tvärtom få stå för det allra mest beständiga: det gudomliga - så är det är ju enligt 1500-talspsalmen en ros utsprungen ur Jesse rot och stam.

    Och det stannar inte där: rosen, har det visat sig, kan användas också inom filosofin. Både Olga Ravn och Jenny Tunedal har lånat rosor från alla poeters favoritfilosof Ludwig Wittgenstein, som på nära nog litterärt vis använde tanken på en ros med tänder för att fundera över språksystemets gränser som kunskapsverktyg.

    När Olga Ravn därför väljer att kalla sin rosa bok för ”Den vita rosen” är det ingen tvekan om att hon vet vad hon gör. Med sig in i samlingen drar hon fullt medvetet rosens mångtusenåriga litteraturhistoria, språkhistoria och kulturhistoria.

    Men vad gör hon då med alla dessa rosor: jo, hon vevar igång en klichétröska som med hjälp av de allra mest slitna av språkets och poesins alla verktyg gestaltar världen på nytt, får rosorna att dofta, metaforerna att verka.

    Det sätter igång redan på sida ett. Precis som när Gertrude Stein i ett försvar av rosen som just ros istället för urvattnat tecken skrev att: ”rose is a rose is a rose is a rose” där samma fras upprepas trefalt, som i en besvärjelse, inleder Ravn med att tre gånger ge oss samma korta dikt:

     

    Allt

    vad jag

    har gjort

    för att

    behålla dig

    blomstrar

     

    Allt

    vad jag

    har gjort

    för att

    behålla dig

    blomstrar

     

    Allt

    vad jag

    har gjort

    för att

    behålla dig

    blomstrar

     

    Rosen är rosen är rosen: men där Gertude Stein ville plocka bort metaforikbagaget som skymde sikten plockar Ravn fram den igen och håller upp den för oss: allt jag har gjort blomstrar. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt.

    Inledningens upprepning är den första av många i diktsamlingen Men upprepningen är inte bara ett retoriskt grepp eller uttryck för magiskt tänkande. Nej, hos Ravn blir den framför allt ett grepp som gestaltar tvångstanken och den klaustrofobiska, plågsamma upplevelsen av att sitta fast och inte komma loss – i tanken, i livet och i förtvivlan. Upprepningen och rundgången gör också något med tidsuppfattningen: här står allting stilla. Samma bilder kommer om och om igen och de hämtas alla från ett par tre bildsfärer: framförallt då trädgårdens och vattnets. Ord som ”blomstrar”, ”gräs”, ”nässlor”, och – så klart – ”ros” möter väta i flera former: det är vått gräs, svart vatten, hav, och så olja som droppar. Dessa bilder tas om så många gånger, att de liksom Steins ros till slut nästan framstår som helt nya, tömda på sitt litteraturhistoriska bagage.

    ”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”.

    Till skillnad från många av litteraturhistoriens rosor är Ravns blommor inte heller ljuvliga på något vis. De är snarare nästan skrämmande i sin blekhet. Istället för röda, blodfulla och passionerade är de anemiskt vita, och minner snarare om döden och sorgen.

    På ytan gestaltas maktlösheten när den man älskar blir svårt sjuk. Men rosendikterna handlar också om minnet av kärleken, om fruktbarhet och skapande, och om självföraktet hos den som inte älskar tillräckligt eller på rätt sätt:

     

    Alla gåvorna

    som jag mottog

    jag har varit

    för bortskämd och för

    rutten

     

    På baksidan till den svenska utgåvan kallas ”Den vita rosen” för systemdikt. Och visst: Ravns diktsamling är starkt formbunden – den består av 160 dikter som alla är fem korta rader långa. Tillsammans med upprepningarna och de återkommande tomma sidorna ger den sken av att följa ett intrikat system vars principer jag inte lyckas kartlägga. Men jag tänker att det snarare är längtan efter systematik och ordning som är själva systemet hos Ravn. Och det som skenbart framstår som tänkt och ordnat saknar en tydlig plan - liksom så ofta i livet självt, där vi människor lever som om varje verkan hade en orsak. Den stränga regelbundenheten blir något att hålla fast i: den tvingar fram ett lugn och en stadga i det förtvivlans kaos som dikterna ger uttryck för. Samtidigt blir formen en bild för det fängelse som sjukdomen är: både för den sjuke och för den som står bredvid.

    Och liksom sjukdomen har ett förlopp har dikten det: samlingen gestaltar en böljande rörelse där nedåtstiganden följs av uppåtstiganden. Inledningsvis dominerar rörelsen nedåt: allt dryper, droppar, faller och böjs nedåt, och den älskade vänder ansiktet bort och ner i gräset. ”Mitt hjärta faller som en fettdroppe” skriver Ravn i en dikt. Men här finns också stigandet. Bara några sidor senare skriver hon att ”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”. I avslutningens dikter blir fallet och uppåtgåendet ett, när solens strålar faller i den första solen – soluppgången. Och med den nya solen kommer en ny färg: rosaröd, som den friska kinden. Eller som den rosenfingrade Eos, morgonrodnaden. Så dundrar hela litteraturhistorien in igen. Och den blomstrar.

    Karin Nykvist, litteraturvetare

     

    Litteratur
    Olga Ravn: Den vita rosen. Johanne Lykke Holm. Modernista, 2017.

  • Ett frö är en förhoppning om det som en dag ska gro, men det rymmer också information om det som har varit. På så vis liknar de idéer från tidigare kulturer, reflekterar Johan Landgren.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    Vad är ett frö, egentligen? Jag sitter vid köksbordet. Runt omkring mig ligger små påsar och burkar utspridda. Vissa med vackra målningar av grönsaker, andra hemvikta med nästintill oläsliga tecken på. Någonstans mellan femtio och hundra sorter skulle jag gissa att det är. I antal utgör de tusentals fröer. Vart och ett av dem bär inom sig en förhoppning. Att det en dag ska gro. Slå rot. Växa till. Bli något mer. Man kanske kan kalla det ett slags tro?

    Samtidigt, utanför fönstret, flyger fåglar i skytteltrafik mellan äppelträdets grenar och matstationen. Entita, blåmes, talgoxe, bergfink. För dem är frön något ytterst substantiellt: mat. Överlevnad för dagen. Enligt den brittiska intresseföreningen för fåglar, British Trust for Ornithology, behöver en blåmes energi motsvarande 24 solrosfrön, en femtedel av dess vikt, varje dag. Fröna på bordet framför mig skulle alltså kunna göda en blåmesfamilj en hel vinter! Om blåmesarna kan tänka sig att byta till en mer varierad diet, vill säga. För just de här fröerna har jag dock andra planer.

    Sedan femton år tillbaka kommer en del av den energi jag stoppar i mig från min egen trädgård. Jag odlar, mestadels sådant som går att äta. Det gör att jag samlat på mig en del fröer genom åren. Dels köpta, dels skördade på plats, dels tillbytta. Under denna period har jag också, den hårda vägen, lärt mig att fröförvaring är en konst. Och att jag definitivt är en amatör.

    I den byrå i vardagsrummet där jag förvarar mina fröer, i vilken temperaturen över året växlar mellan 15 och 30 grader, förlorar de flesta fröer sin förmåga att gro inom en femårsperiod. Vissa tidigare än andra. Exempelvis kan man undra hur palsternackan har kunnat klara sig i konkurrensen när dess grobarhet sjunker rejält redan efter ett års lagring. Att den därtill, i likhet med de flesta rötter vi odlar här i norr, inte sätter frö förrän andra året gör den inte till den enklaste grönsak att kultivera på egen hand. Mycket lättare är det med andra, som till exempel pumpa och tomat. Vad gäller dessa kan man både äta och ha kakan kvar. Varje fruktkropp innehåller mängder av fröer som enkelt kan torkas och sparas för eget bruk.

    Några som länge fått äran för att förvara fröer på ett exemplariskt vis är de gamla egyptierna. Enligt historien, som arkeologen Gabriel Moshenka undersöker närmare i en artikel om fröhistoria och myten om mumievetet, lyckades forskare i mitten av 1800-talet odla vete från fröer hittade i Cheopspyramiden. Som Moshenka visar är tyvärr hela historien en myt, och en synnerligen långlivad sådan. Än idag används den i olika sammanhang som en symbol för livskraft och återuppståndelse. En lämplig grogrund för att, som Moshenka uttrycker det, svindla turister, trädgårdsmästare och bönder. Som så mycket annat säljer fröer bättre om de serveras med en riktigt bra historia. Tilläggas bör kanske att egyptiernas tanke med att placera frö i sina gravkammare knappast var att fröerna, tusentals år senare, skulle planteras av ett gäng bleka kolonisatörer hundratals mil norrut. Fröna var tänkta för livet på andra sidan, i vilket grobarheten torde förhålla sig till helt andra parametrar än våra.

    Ett mer naturvetenskapligt förhållningssätt till frökonservering hittar man hos ”Svalbard Global Seed Vault”, ett internationellt frösamarbete finansierat av norska staten och administrerat av Nordiskt genresurscentrum. Frövalvet, som ligger någon kilometer utanför Longyearbyn, invigdes 2008 och består av ett antal lagerrum som sprängts ut 120 meter in berggrunden. På grund av permafrosten har lokalerna närmast perfekta förhållanden: låg luftfuktighet och en konstant temperatur på –18 grader. Även utan tekniska hjälpmedel kan man där förvara en stor del av världens frösorter på ett sätt som gör att de kan övervintra i hundratals år. Till Frövalvet kan stater vända sig för att säkerställa att lokala frösorter inte förloras för alltid, i händelse av storskaliga naturkatastrofer eller långvariga krig. För några år sedan kunde man läsa i dagstidningarna att ett första sådant uttag av fröer gjorts, av Syrien, några år efter att den egna fröbanken hamnat mitt i stridslinjen.

    Liksom fröförvaring är en konst är fröodling det. Visst går det att plocka en kärna från ett äpple du just köpt och stoppa ned den i jorden. Den kommer troligen att gro, och om förutsättningarna är någorlunda gynnsamma, växa upp till ett äppelträd. Men med största sannolikhet kommer det inte ge samma sorts frukt som den du just ätit, då äppelblomman som fröet härstammar från pollinerats av pollen från blommor på andra äppelsorter med delvis andra genuppsättningar. Kanske blir det ändå ett gott äpple, och en helt ny sort är född.

    Jag sitter med mina fröer. Väger dem i handen, mäter dem mellan fingertopparna. Allt som göms i dem. Inte bara gener, utan också information om vad vart och ett av fröna varit med om. Jordmån, vattentillgång, temperatur är registrerad. På så sätt liknar fröna de idéer från tidigare kulturer, nedtecknade på papyrusblad och pergament, som vi ännu idag går tillbaka till. Hoprullade skrifter. Också för de flesta av dem är originalen sedan länge förlorade. Vi vet till exempel inte vad som inspirerade Hesiodos att i ”Verk och dagar”, på sjungande hexameter, nedteckna en lång rad instruktioner och förmaningar om konsten att odla. Eller vilka odlingsexperiment som föregick Columellas lexikon om romerskt jordbruk, ”De Re Rustica”. De manuskript som existerar idag är till största del traderade kopior av tidigare manuskript, vilka nedtecknats och sparats i bibliotek runt om i världen.

    Och även om det största av biblioteken, det i Alexandria, brann upp, och med det många oersättliga tankar och idéer, är det tack vare de bibliotekarier och skrivare som arbetade där, och på andra platser i det vidsträckta romerska riket, som ändå något finns kvar. Vi kanske inte vet exakt vad som ligger bakom Hesiodos och Columellas tankegods – men vi har det viktigaste kvar – idéerna. På samma sätt är det med äpplen och päron, palsternackor och pumpor. Vi kan inte med säkerhet veta deras ursprung, men vi kan ta ett bett av dem. Känna smaken och konsistensen. Låta dem fylla magsäcken. Sönderdelas och spridas i kroppen.

    Skicka därför, när du smälter maten, en tanke till alla dåtida, nutida och framtida fröarkivarier och bibliotekarier. Till Svalbard, som sägs vara säkrat även för de värsta klimatscenarierna. Och till biblioteken som i kulvertar runt om i världen, ofta djupt under jord, förvarar vårt tankegods till kommande generationer.

    Johan Landgren, poet och litteraturvetare

    Litteratur:

    Gabriel Moshenska: “Esoteric Egyptology, Seed Science and the Myth of Mummy Wheat”, Open Library of Humanities 3(1), 2017. https://doi.org/10.16995/olh.83

    Hesiodos: Theogonin samt Verk och dagar. Översättning Ingvar Björkeson. Natur och kultur, 2003.

    Columella: Tolv böcker om lantbruk: en tvåtusenårig romersk lantbrukslära (De re rustica). Översättning Sten Hedberg. Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien, 2009.

  • Att ta ner skulpturer är att förneka historien, sägs det. Men detsamma gäller förstås den som är emot ändringen. Patricia Lorenzoni funderar över poängen med att riva skulpturer och att resa nya.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2017-08-15.

    Beslutet att plocka ner general Lee och tre andra monument i New Orleans togs i efterdyningarna av massakern i Charleston 2015, då nio personer sköts ihjäl av rasisten Dylann Roof under ett bönemöte i en svart kyrka. Roofs poserande med konfederationens symboler utlöste en debatt om dessas plats i det offentliga rummet. I flera städer har tagits beslut liknande dem i New Orleans. Aggressiva protester har följt – hot mot såväl politiker som byggarbetare, öppet beväpnade demonstranter, nationella mobiliseringar av den US-amerikanska extremhögern vid utvalda monument. I augusti 2017 var en annan staty av general Lee föremål för sådan mobilisering, i Charlottesville, Virginia. När en bil i hög fart körde rätt in i en samling antirasister, med en död och flera skadade som följd, var det bara kulmen på ett våld som redan fått guvernören att utlysa undantagstillstånd i staden.

    Ibland sägs att bortplockandet av statyer visar på oförmågan att hantera obehagligheter i historien, att dessa istället förnekas. Men vad är i så fall vägran att acceptera vissa statyers fall? Kritik för just historieförnekelse riktades också mot proteströrelsen Rhodes Must Fall i Sydafrika. Sedan 1934 hade Cecil Rhodes tronat över Kapstadens universitet. 2015, efter massiv studentmobilisering, plockades den gamle brittiske imperialisten ner.

    Den österrikiske författaren Robert Musil skrev 1936 en liten betraktelse över statyer och minnesmärken. Musil hävdar att statyns främsta egenskap, paradoxalt nog, är att den inte märks. Orörlig smälter statyn in i stadslandskapet, och vi passerar den utan att ens notera den. Musil säger att resandet av statyer efter bemärkta personer är en alldeles särskild liten elakhet: Vi kan inte längre skada dem i livet, men med en minnessten om halsen kan vi störta dem i glömskans grav.

    Försöker jag minnas gestalterna som står staty i städer jag bott, löses många av dem mycket riktigt upp i en anonym massa av sten- och bronsstoder. Kanske var det vad Musil menade. Men rabaldern kring såväl general Lee som Cecil Rhodes kan tyckas motsäga honom. Eller, tvinga fram en precisering: Ibland träder historien in och gör ideologin synlig. Då blir statyerna stötestenar, omöjliga att bara passera.

    Kampanjen Rhodes Must Fall var del av en bredare studentrörelse med krav på att avkolonisera utbildningssystemet. Den gamle imperialistens tronande över campus var en perfekt bild av de koloniala strukturer som ännu genomsyrar Sydafrikas utbildningssystem. Att avskaffa bilden krossar inte strukturerna, men det är en tydlig signal: Detta må vi förändra.

    Och i USA, vad åstadkom terroristen Dylann Roof om inte att synliggöra den ideologiska kontinuiteten mellan konfederationens ideal och mord? Mellan en viss historieskrivning och rasismens yttersta konsekvenser? Monument som tidigare kunnat glida in i bakgrunden blev nu allt mer stötande, även för den som inte själv drabbas av rasism.

    Jag föreställer mig ett de fallna statyernas rike, befolkat av nedrivna och bortplockade bilder. Från de romare som efter sin död dömdes till damnatio memoriae, fördömelse ur det offentliga minnet, till de moderna statsmän som rivits ner vid folkresningar, maktskiften eller som resultat av politiska beslut. Här skulle kejsare Nero samsas med påve Julius II i Michelangelos tappning. Napoleon III skulle finnas i alla de versioner som i de revolutionära turbulenserna mellan 1818 och 1871 störtades och åter restes på Place Vendôme i Paris. Här skulle vi träffa på den Stalin som blott fem år gammal revs ner av Budapestborna 1956, och vars stolta huvud hamnade i spårvagnsspåren med en gatuskylt inborrad mellan ögonen. Kanske skulle han, och alla hans nedrivna kloner, kunna språka med alla de versioner av Saddam som störtades i marken i samband med invasionen av Irak 2003; statyn på Paradistorget i Baghdad var bara den mest medialt uppmärksammade.

    När en staty faller kan vi diskutera både motiv och legitimitet. Men fällandet av statyer förekommer så rikligt historiskt att det är svårt att hävda att det är ett förnekande av historien. Snarare är det ett av många sätt att göra historia. Eller, som filosofen Achille Mbembe säger i en kommentar till Rhodes Must Fall-kampanjen: ett minnesarbete.

    Det finns redan mindre versioner av mitt tänkta rike i de gamla öststaterna, där staty- och temaparker på flera håll gett statskommunismens fallna hjältar nya hem. För det Afrika som fortfarande med jämna mellanrum får veta att det ska vara tacksamt för kolonialismen, efterlyser Mbembe ett nytt slags institution; både park och begravningsplats. Här skulle Rhodes och hans likar äntligen kunna läggas till ”vila”.

    En av de mest talrika invånarna i mitt statyrike skulle för övrigt vara Lenin. Efter murens fall föll han igen och igen i otaliga städer. Kanske till sitt spökes lättnad. Det låg en bitter ironi i att just Lenin skulle bli föremål för statykult. 1918, i revolutionens späda barndom, utfärdade han ett dekret om avlägsnandet av flera av tsartidens statyer. Dessa skulle ersättas med tillfälliga monument, tillverkade i förgängliga material. Ett av revolutionens många sätt att försöka omförhandla relationen till tiden, var att utrusta statyerna med dödlighet.

    Tanken var radikal, men svårare att förverkliga i tänkt omfattning. I en dikt riktad till Lenin ett drygt halvår efter dekretet skaldar poeten Vladimir Majakovskij otåligt.

    Men Tsar Aleksander / står än / på Upprorstorget? /  Skicka dynamit!

    Snart skulle också revolutionen själv stelna till ett förvridet jättemonument i vilket personkulten var en central del. Majakovskij tycktes ana denna utveckling när han i en annan tidig dikt ironiskt skildrar Lenin som staty: Kan de inte se att jag är upptagen, klagar den store revolutionären. Jag står som monument!

    Inte ens Majakovskij slapp undan. 1958 avtäcktes hans staty i sann sovjetisk realism på Majakovskijtorget i Moskva. Den intensiva rörelsens poet var nu stelnad i brons, sannerligen en elakhet.

    Statyer av bemärkta personer är nästan alltid män. På så vis berättar de också om den glömska som omgärdar kvinnor, men det är en historia som måste pekas ut för att vi ska kunna läsa den. Ett sätt är att resa nya statyer. I centrala Norrköping står Kata Dalström i skulptören Pye Engströms robusta gestaltning från 1984. Dalström var en av den tidiga svenska arbetarrörelsens mest inflytelserika agitatorer, men nämndes inte i en enda bok jag kan minnas från mina studieår. Engström avbildar henne med den knutna näven höjd mot skyn. Bakom henne går en grupp arbeterskor till attack mot ett kreatur i guld på piedestal. En bildstormeriets ursprungsberättelse, störtandet av guldkalven, med arbetarkvinnan som subjekt och kapitalismen som avgud.

    Både rivandet och resandet av statyer är del av ett minnesarbete, i vilket relationen mellan nuet och det förflutna förhandlas. General Lee faller. Gott så. Jag hoppas att Kata får stå kvar med sin lyfta näve länge än.

    Patricia Lorenzoni
    idéhistoriker och författare

  • Är det verkligen fred vi vill ha? I så fall måste vi veta vad fred är. Dan Jönsson läser Immanuel Kants Om den eviga freden och inser att vi kanske aldrig riktigt har vetat.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerat i en tidigare version 2018-09-13.

    Någonstans i ett kontrollrum i staden Langley i den amerikanska delstaten Virginia rör en människa sin hand över ett tangentbord. Vi får tänka oss scenen ungefär som vilket större myndighetskontor som helst, med rader av blinkande datorskärmar, pappmuggar med automatkaffe, folk i lediga kontorskläder bekvämt tillbakalutade på sina snurrstolar som då och då hojtar något till en kollega eller fäller en förströdd kommentar om inget särskilt. En helt vardaglig miljö alltså – bara det att var och en av de här datorerna i verkligheten är ett dödligt vapen. När fingrarna utfört sitt kommando på tangentbordet lyfter en så kallad drönare från ett hangarfartyg i Indiska Oceanen, minuten senare exploderar ett hus någonstans i Jemen och ett okänt antal människor dör. Operationen går att följa via gps på datorskärmen, kaffet i pappmuggen hinner knappt svalna innan det är klart.

    Det görs flera hundra av den här sortens robotattacker varje år – några stycken om dagen – de allra flesta i Afghanistan, men också i Somalia, Pakistan och alltså Jemen: länder där USA inte officiellt befinner sig i krig men där man alltså ändå uppenbarligen anser sig ha rätt att fälla bomber. Frågan är: om dessa tillslag, eller vad vi nu ska kalla dem, inte är att se som krigshandlingar, vad är de då? För personen i kontrollrummet har det förmodligen ingen praktisk betydelse, lika lite som för den som sprängs i luften. För alla oss andra, däremot, kan det kanske vara av visst intresse.

    Jag tycker nog att han kunde ha förutsett den här situationen, Immanuel Kant, när han 1795 skrev sin traktat ”Om den eviga freden”. Kanske inte just att krig i framtiden skulle föras med datorstyrda robotar – men däremot att det skulle kunna dyka upp en Storebror som påstår att krig är fred, och faktiskt få folk att acceptera det: eftersom gränsen mellan krig och fred är på väg att suddas ut. Och eftersom makten att definiera vad som är vad tillkommer den som har de tyngsta vapnen. Som pacifist var han trots allt inte helt naiv, Kant – det är med en sorts besvärjande ironi han inleder sin lilla skrift med den berömda bilden av en värdshusskylt föreställande en kyrkogård, Zum ewigen Frieden. Som för att redan från början göra klart att den enda riktigt beständiga freden är den där alla människor är döda.

    Nu var han inte fullt så cynisk heller, när allt kommer omkring. Kants fiktiva traktat är skriven i upplysningens anda, och genomsyras av en trotsig förnuftstro, en övertygelse att människan trots historiens förskräckande spår har förmågan att utvecklas till det bättre – inte för att vår moral i sig skulle förädlas, utan helt enkelt för att vi med tiden inser att vi alla tjänar på gemensamma principer och civiliserade institutioner. Kants vision är en folkrättslig världsfederation av suveräna republiker, bundna till varandra genom några enkla grundsatser, som förbud mot stående arméer och skuldsättning för militära ändamål. Men att denna korta skrift fått så stor betydelse beror nog mest på dess dubbla perspektiv, att den så ledigt förenar en historiskt luttrad realism med en idealistisk framstegstanke. Kanske kan man rentav säga att det är här den moderna fredstanken föds, i dessa visionära, lätt naiva tankar om en fredlig världsordning säkrad genom ömsesidigt bindande principer. Folkrätten som begrepp är svår att tänka sig utan inspirationen från Kant.

    Men en sak slarvade han med, tyvärr – och det gäller just definitionen av vad fred är. De krig som Kants traktat avser att förhindra är de som utspelar sig mellan suveräna stater. Hans fredsbegrepp utgår med andra ord från det som i modern fredsforskning kallas ”negativ fred”. Om inbördeskrig och befrielsekrig säger den ingenting – än mindre om det som idag brukar ingå i det så kallade ”positiva” fredsbegreppet, det vill säga sådant som mänskliga rättigheter, frånvaro av sociala konflikter, rasism och segregering. I traktatens allra första artikel fördömer han den sortens fredsslut som ingås med baktanken om ett nytt krig – de har ingenting med verklig fred att göra, hävdar Kant, men glömmer sedan bort att tala om hur dessa baktankar ska avslöjas och överhuvudtaget precisera vad de innebär. Fred blir ett tillstånd som är på en gång självklart och problematiskt, ett begrepp så diffust att det för en av historiens största tänkare borde te sig närmast oanvändbart.

    Jag tror faktiskt att ett av fredsrörelsens historiska misstag är just att den har struntat i den här frågan. När jag själv, för många år sedan, höll på med fredsaktivism minns jag inte att vi egentligen någonsin diskuterade saken. Vi jobbade med konkreta frågor, för kärnvapennedrustning, mot vapenexport, och det gjorde vi säkert rätt i. Visst fanns en diskussion om huruvida krig ibland kunde ses som ”rättfärdiga”, om freden alltid var att föredra ”till varje tänkbart pris”, för att citera Hoola Bandoolas gamla låt. Pacifisterna hade sina organisationer, antiimperialisterna sina – men det vi alla var emot, kriget, förblev i stort sett lika otydligt som, låt oss säga ”ondskan”.

    Det här har gjort att myterna fått fritt spelrum. Att Sverige har haft fred i över tvåhundra år – trots att landet deltagit i krig både med trupper under internationell ledning och genom att sälja vapensystem, eller delar av vapensystem, till krigförande länder – är ett exempel på en sådan myt. Men viktigare är de seglivade föreställningarna om stora mäktiga imperier och deras förmåga att garantera fredliga förhållanden. Idealet här är den så kallade Pax Romana under det romerska kejsardömets första tvåhundra år – en guldålder som stått modell för begrepp som Pax Britannica, den period mellan Wienkongressen och första världskriget när den brittiska flottan kontrollerade världens handelsvägar, och den så kallade Pax Americana vi numera brukar sägas leva under. Men den romerska freden krävde, precis som den brittiska, ständig krigföring i imperiets periferier för att hålla illusionen vid liv. Och vår tids amerikanska fred bygger på ett globalt system av hundratals militärbaser, ständiga förebyggande krig och hemliga, robotbaserade operationer utan krigsförklaring. Allt till priset av halva världens samlade militärbudget.

    Med sådana förutsättningar känns utsikterna till en ”evig fred” mest dystopiska. Det så kallade världssamfund som i vår tid upprätthåller den globala ordningen tycks tyvärr förväxla fred med militär och ekonomisk stabilitet. Att läsa Kants lilla traktat idag är ganska nedslående när man ser till hur få av hans idéer som förverkligats – ta bara de båda grundläggande förbuden mot yrkesarméer och mot skuldsättning för militära ändamål – detta trots idoga försök att bygga permanenta, mellanstatliga institutioner och på så vis ersätta makt med rätt. Man vill ju gärna tro att det är möjligt – men rätt ersätter inte makt så länge makten att avgöra vad som är rätt är bortom all rättslig kontroll. Försök själv föreställa dig: den lilla staden någonstans i Jemen; människor samlas till marknad när ett av husen på torget oväntat exploderar. Krig, eller fred? I en rättslös värld spelar den frågan ingen roll.

    Dan Jönsson
    författare och essäist

    Litteratur

    Immanuel Kant: Om den eviga freden. Översättning Alf W Johansson. Daidalos, 2018.

  • För 300 år sedan föddes en av historiens viktigaste filosofer: Immanuel Kant. Thomas Steinfeld reflekterar över en tänkare och människa, som inte alls var så fyrkantig som det påståtts.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    Med berömda filosofer följer alltid anekdoter, avsedda att ta ner de stora tänkarna på jorden. Ibland rent bokstavligt, som när det sägs att Thales från Miletos omkring 600 år före Kristus var så upptagen av att studera stjärnorna att han inte såg var han gick, och föll ner i en grop. Med Immanuel Kant är det annorlunda. Också han formulerade banbrytande hypoteser om himlafenomenen, men stod stadigt på marken. Hans liv brukade beskrivas som så trist och inrutat att folket i Königsberg ställde sina klockor efter den pietistiske professorns promenader. Hela sitt liv tillbringade han i den Ostpreussiska staden, dagens Kaliningrad, och gifte sig aldrig.

    Desto större väsen av sig gjorde hans kritiska filosofi. Än i dag drar filosofihistorien en gräns mellan Kant och allt som kommit före honom. En gräns han var väl medveten om. ”Det låter arrogant och självupptaget”, skrev han år 1785, att påstå ”att det inte fanns någon filosofi alls innan den kritiska filosofin utvecklades”.

    De tidigare filosoferna hade haft sina uppfattningar om förnuftet, världen och många olika ämnen. För det mesta motsade de varandra, bevisen blev torftiga, och någon enighet skulle det aldrig bli. Kant kallade den äldre filosofin ”doktrinär”: den utgick i hans uppfattning från lärosatser som enbart i viss mån tålde att omprövas. Deras beviskraft skulle vara förankrad någon annanstans, framför allt i den gudomliga ordningen.

    Det framstår som ett radikalt brott, men Kants lära var också en syntes. På kontinenten hade René Descartes under 1600-talet försökt att bygga en ny filosofi från grunden, men utgått från det rena tänkandet allena. Denna rationalism hade sin motpart i den brittiska empirismen, som utgick från erfarenheten. Jag tänker alltså är jag, skrev Descartes. Människans föds som ett oskrivet blad, menade John Locke. För att förena de två skapade Kant en filosofi som skulle vara i djupare mening mänsklig: den transcendentala idealismen.

    Kants första kritik – ”Kritik av det rena förnuftet” från år 1781 – ägnar sig åt vetskapen a priori, det vill säga: utan erfarenhet. Rum och tid, förklarade han, är ingenting objektivt eller reellt, utan ett synsätt, som utvecklas av oss själva för att över huvud taget kunna göra sinnliga erfarenheter. Hur kan jag veta, låter den första filosofiska frågan efter Kant. Eller mera utförligt: Hur är det över huvud taget möjligt att saker och ting, händelser och fantasier från yttre världen hamnar i mitt medvetande, och att dessa föreställningar eller tankar kan antas att vara sanna? Svaret må vara lätt, om det handlar sig om sinnligt närvarande föremål. De finns där, de kan man se, höra eller röra vid. Svaret må till och med vara enkelt om det handlar sig om etiska idéer. De påverkar beteendet. Annorlunda är det med abstrakta ting: med själ, mening, sanning, orsak, kraft, vilja eller identitet. Vad dessa ting är, förklarar Kant, förstår människan först när hon börjar fundera över sig själv, när hon betraktar sig själv så som hon vore en annan, genom att tänka sig själv.

    Det är svårt att idag föreställa sig vilken radikal omvälvning detta medförde: Den nya filosofin blev på allvar en mer vetenskaplig disciplin, i högsta rad föremål för kritiska prövningar, för bevis och motbevis. Hela akademiska institutioner började att leta efter tankefel, bristande teoretiska fundament och dolda implikationer, ständigt förnyande och utvidgande den kantianska läran. Universitetet i Jena i Thüringen, en högskola av dittills ringa betydelse, mest känd för sina oroliga studenter och deras iver för att slåss med varandra, blev plötsligt Tysklands, om inte Europas viktigaste universitet: Professorskåren bestod efter år 1790 mestadels av anhängare till Kant, med följden att filosofin upphörde att vara ett ämne underordnat teologin, rättsvetenskapen och medicinen. I stället blev den den allt överordnade läran: Den som visste hur man vet blev herre över alla kunskaper.

    På så vis skapades en akademisk ordning som snart spriddes till en mängd andra universitet – också i Norden: Med filosofin som allmän vetenskap blev enskilda ämnen som historia, fysik och biologi till aktualiseringar av ett överordnat system.

    Så småningom utvidgade Kant den kritiska läran till den praktiska filosofin: Vad skall jag göra? Vad kan jag hoppas på? Och framför allt: Vad är frihet? Mest känd från denna sedernas lära är det så kallade kategoriska imperativet: Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag. Upplysningens universella anspråk gällde inte bara individens rättigheter, utan i lika hög grad hennes skyldigheter.

    Det tredje och sista stora verket, ”Kritik av omdömeskraften” från 1790, ägnade Kant åt både praktisk och teoretisk filosofi, men framför allt åt svårfångade omdömesförmågor kring smak, skönhet och intuitiv förståelse. Hans berömda definition av skönhetsupplevelsen som ”välbehag utan allt intresse” kommer härifrån.

    Men ju mer Kant utvecklade sin filosofi, desto klarare blev det att den hade brister i fundamentet: Nog kunde han förklara övergången från det teoretiska till det praktiska förnuftet, och från den sinnliga iakttagelsen till förståndet. Men var började det hela, var fanns premissen ur vilken hela systemet kunde härledas? Runt år 1800 hade en hel filosofisk industri börjat att leta efter grunden före grunden: i jaget, i åskådningen, i världsanden, överallt. Alla ville fullända vad Kant hade börjat, dock utan att lyckas.

    Den nya ordningen bröt dock samman efter att Hegel, den siste stora filosofen i den av Kant grundade kritisk-idealistiska skolan, dog år 1831. De underordnade akademiska discipliner gick sina egna vägar. Tomheten som den stora filosofin lämnade efter sig sysselsätter vetenskapsteoretikerna än idag.

    Och historierna om filosoferna fortsätter att berättas. För det visade sig att Kant inte riktigt var den tråkmåns man ibland anklagade honom för att vara. I själva verket var han en spirituell sällskapsmänniska, som kunde ta sig både ett och två glas. Ibland, så vet man idag, blev han så berusad att inte hittade hem. Men kanske var han bara för upptagen av den stora frågan: Hur vet man att man vet? Och varför? Sanningen är, än idag: Man vet inte. Förmodligen visste inga filosofer mer om denna fråga än de kritiska. De förpassades till historien, för länge sedan. När Kant började filosofera, så fick han börja om från början. Man borde kanske försöka en gång till, med och utan honom.

    Thomas Steinfeld
    författare och professor kulturvetenskap

  • Lord Byrons memoarer brändes, men kvar finns över 3000 brev. Per Bergström skriver ett svar.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    Min käre LB,

    Jag har länge försökt komma ifatt dig, men inser nu att det är försent. Jag sökte dig på åstranden i Cambridge, men förgäves, på tjurfäktningsarenan i Cadiz och blodstänkta fält i Waterloo, jag såg inte dig men väl ditt namn inristat vid Genèvesjöns strand precis som på Poseidontemplet i Sounion, jag lyfte på masker på karnevalen i Venedig och viftade undan fåglar i ett florentinskt menagerie. Måhända var det för att jag till skillnad från dig inte förmådde simma över Bosporen som jag inte ens i Grekland han ikapp.

    Nu beger jag mig mot Hucknall för att slutligen få möta dig. Ja, du läste rätt. Hucknall intill det Newstead Abbey du en gång lösgjorde dig ifrån. Det är där du slutligen vilar, även om ditt hjärta är kvar i Grekland och Missolonghi. Skilt från din lekamen, precis som Shelleys, efter att ni på stranden i Viareggio lyfte hans hjärta ur begravningsbålet för att överlämna det åt Mary.

    Du ska veta att hon kom att vårda det, i en låda omvirat av en dikt, ända till sin död. Och Grekland vårdar ännu ditt. Ja, Grekland blev verkligen befriat. En förhoppning som blev din död, men att du anslöt dig till dem hjälpte dem att ena sig i sin frihetskamp mot den överhet du föraktade, var den än förekom. Vi hade behövt dig här idag för att fortsatt blotta de maktgalna.

    Och i Grekland hyllas du som frihetshjälte. Jag har sett ditt namn på gator, torg och stadsdelar och du reser dig från socklar över mången stad.

    Vid Akropolis är det lätt att förstå den avsky du kände för Lord Elgin. Hur du fnös åt hans försvar över att Parthenonfriserna bort till avskydd nord bestörta röva. Den avsmak du kände för det engelska barbariet när du såg dem packas i hamnen i Pireus

     

    Kall är den själ, som ej på Hellas ser
    Med älskarens känslor vid sin älsklings grav!
    (…)
    Vars smycken Albion förde bort på hav,
    När just dess skydd de kunnat bäst behöva!

    Och vad hade denne Elgin att sätta emot din penna, som var lika vass mot adelsmän, hovdiktare och gemena kritiker, som mot dina kollegor, där Wordsworth av allt som trist och folkligt är kokar ihop sin poesi, och Coleridges penna åt Morning Post ger aristokrati.

    Ja, jag minns hur du till slut vände dig mot självaste din bundsförvant John Murray. Ni två som var omöjliga att separera, du den liberale omvälvaren, han den mer konservative, och kanske första moderna, förläggaren som såg till att samla ihop dina sånger och ständigt lyckas förse världen med nya upplagor.

    Tänk att det var samma år som du höll ditt liberala jungfrutal i Parlamentet som Murray gav ut de första två sångerna av Junker Harolds pilgrimsfärd, 500 exemplar sålda på tre dagar, 11 upplagor de kommande tre åren. Som du skrev var det han som såg till att du vaknade en morgon, och fann att du var en berömd man.

    Jag måste att erkänna att jag under vår långa vänskap har haft svårt att inte gå vilse bland alla dessa historier. Så många myter, men bland dem också så många sanna. Din förtjusning i Napoleon. Ditt vindrickande ur dödskallar. Hur din mor i din barndom hånade dig för din klumpfot, denna missbildning som skulle följa dig genom livet, men hur du i vattnet kunde känna dig fri när du simmade. Och som du simmade. Inte bara över Bosporen, utan tvärsöver bukten i La Spezia och dagligen i Venedigs Canal Grande.

    De oräkneliga kvinnohistorierna och din sylvassa penna – även du måste ju förstå att det fanns de i England somgjorde allt för att tvinga dig i exil. De fortsatte svärta din ära och ditt rykte även när döden kom att tvinga dig hem igen.

    Jag minns dina ord, när ryktena spreds om ett incestiuöst förhållande med din halvsyster: ”When justice is done to me, it will be when this hand that writes is as cold as the hearts which have stung me”.

    Detta det så kallade Byronmysteriet, du må tror att det har debatterats. Du har försvarats och rentvåtts, men nu säger de att relationen är belagd. Att ni fick barn tillsammans. Men kan det stämma?

    Du skrev:

    Har jag felsteg ock bakom mig,

    Fanns då ingen annan arm,

    Än den arm, som lindats om mig,

    Att ge hugget åt min barm?

    Allt detta till trots sägs det idag att du näst efter Shakespeare är Englands mest älskade skald. Och som med honom försöker man nu finna den du var, glömma att författaren är död, utan i stället följa de spår som kan ge oss ett svar.

    Själv tänker jag att det egentliga skälet till att du lämnade England inte var dessa kvinnorykten utan snarare minnena av ljuvlemmade möten i länder där tveeggad kärlek som din inte straffades med döden.

    Men frågorna kan nu aldrig ställas, och svaren vore svar som knappast behövs. Du må leva i de byroniska hjältarna, i Junker Harold såväl som i Don Juan. Och, med eller utan dig, passar dina dikter för vem som än läser dem, då som idag, likt ock imorgon.

    Men det var de personliga utsvävningarna som fick dekanen i Westminster Abbey att förbjuda din eviga vila där. Som skulle få det att dröja 145 år innan ditt namn fick ta plats i kyrkans Poets Corner. Dessa utsvävningar som århundranden varit så nyfikna på. Och ändå lämnade du allt åt oss. Dina memoarer över ett liv som hade kunnat fylla ett sekel, och som du menade skulle få det sena 1800-talet att häpna. Men jag får göra dig besviken och berätta att dina nära och förläggare lät manuskriptet möta lågorna då de ansåg det alltför skandalöst. Vad hade jag inte gett för att få ta del av det, men kvar sitter jag och dina levnadstecknare med 3000 brev, och nu vill jag ge dig åtminstone ett till svar.

    För jag vill bara säga dig det att hur du än levde, antecknade och svävade ut, så är dina dikter av inre liv en återglans. Som naturens skönhet varar, som river murar och störtar despoter. Som slåss för frihet och fångar kärlek, den förbjudna, den stormande, den obesvarade.

    Och jag tror inte du skulle bli förvånad över att det än idag från scener skriks ut ”She walks in beauty like the night”, att försmådda älskare ännu mumlar ”When we two parted in silence and tears”, och att studenter vandrar hem om morgonen med dina verser snurrande i huvudet:

     

    Fast vi i natten har ägt varandra

    och gryningen kom för snart,

    skall vi två aldrig vandra

    när månen lyser klart.

     

    Nu når jag snart din grav och med mig mitt brev.  Så skön, så fridsam och så mild är döden i sin första bild!

    I över 200 år har du saknats mig, men en hjälte aldrig fattats mig. Du lever bland oss med nya översättningar, biografier och samlingsutgåvor. I allt mörkare och auktoritära tider kan vi vända oss till dig, så som flertalet förtryckta minoriteter och frihetskämpar gjort för att med dina dikter spränga sina bojor. I känslolivets bergochdalbanefärder sitter du bredvid. I humorlösa tider lockar du med spetsfundig ironi.

    Jag vill det folket intet, det är visst, och tar därför vår gamla Byron.

    Låt oss mötas nu.

    Per Bergström
    förläggare

    Litteratur

    O dåna Ocean, Lord Byron, dikter i tolkning av Gunnar Harding. Wahlström & Widstrand, 2024.

    Där döda murar står, Lord Byron och hans samtida, urval och presentation av Gunnar Harding, 2002.

    Byron - A Life in Ten Letters, Andrew Stauffer 2024.

    Lord Byron och det sekelgamla förtalet, G. Åman-Nilsson, 1915.

    Lord Byrons liv och diktning, Erik Björkman, 1918.

    Lord Byron, Erik Björkman, 1916.

    Don Juan, Lord Byron, översättning av C.V.A. Strandberg (Italis Qualis), 1919.