Episodit

  • Heinrich Schliemann var affärsman, språkgeni, arkeologisk äventyrare och något av en mytoman. Jan Henrik Swahn går genom Aten i Schliemanns och den moderna flyktingkrisens fotspår.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.Jag har alltid försökt närma mig storstäder genom att gå in i dem. Det blir som ett slags arkeologisk utgrävning. Jag söker mig via ytterområdena skikt efter skikt in mot kärnan. Reseguiderna har sina förslag på upptrampade stigar, som alla passerar det största turistmålet. I Aten är denna plats Akropolis.Aten är ingen obekant stad för mig, men vägen jag går är främmande. Jag ska lämna över ett brev och lite pengar till ett syskonpar som bor på gatan i ett tält nära Exarchia, ett område mitt i Aten där poliserna är civilklädda för att de då får färre stenar kastade på sig. Tältet ska finnas på en sidogata till Patissiongatan, eller fotgängarnas gata, som förvandlats till en bullrande boulevard. Kanske fanns här skuggiga alléträd och en hästdragen spårvagn en gång. För att inte missa den lilla sidogatan som saknas på kartan tar jag mig till Patissions början. Den visar sig vara en av stadens längsta gator med över femhundra husnummer. Det är en varm dag.Efter att ha grävt mig igenom de afrikanska och vietnamesiska kvarteren når jag svettig fram till ett palats. Folk sitter på bänkar i lockande skugga bakom pelarna på det arkeologiska museet. Jag går in för att svalka mig. Bland Heinrich Schliemanns fynd från utgrävningar i Mykene 1876 är en dödsmask i guld höjdpunkten. "Jag har skådat Agamemnon", skriver den omstridde tyske entreprenören och arkeologipionjären i ett telegram till grekiske kungen efter fyndet. Schliemann har tidigare skådat även Odysseus och Penelopes aska och hittat staden Troja tre gånger. För honom är hjältarna vid liv och kriget pågår. Att masken är många hundra år äldre och måste ha tillhört någon annan ser han som en petitess. Den kallas än i dag för Agamemnons dödsmask.Jag går vidare längs fotgängarnas gata; sidogatan jag letat efter räddar mig undan trafiken. Och där ser jag tältet. Ur öppningen räcker en hand ut en kittel. Rubina häller upp te, pratar. Till slut måste jag lämna över brevet och på svaga ben vandra vidare mot Omoniatorget. Här dyker det upp en gatstump uppkallad efter den fyrfaldige brittiske premiärministern och Homerosälskaren Gladstone. Han representerar en epok då politiker runt om i Europa inte bara läser Homeros, de skriver böcker om honom också. Och tanken börjar ta form kanske går Iliadens och Odysséns värld att gräva fram?Efter arkeologiska museet och Gladstones gata når jag fram till Schliemanns hus. Det verkar som att denna vandring är tänkt att ske i hans fotspår. Jag slinker in på kaféet i trädgården bakom huset, som idag är ett numismatiskt museum, och unnar mig och mina öron en stunds vila.Schliemanns hus kunde uppfattas som ett museum redan när han bodde i det, med sina mäktiga rum, marmorfriser och marmorgolv, väggarna fulltecknade med antika citat. Det känns på något sätt självklart att han döper sina barn till Agamemnon och Andromache.Jag häller vattnet jag fått till kaffet nerför ryggen och går ut på gatan. Benen styr mig mot Schliemanns mausoleum men tankarna är hos Rubina och tältet, hennes kamp för upprättelse, svårigheterna att få tag i vatten, till te, tvätt och personlig hygien.Efter att ha korsat Syntagma viker jag av i riktning mot kyrkogården. Där högst upp ligger mausoleet. En fris berättar om Schliemanns liv, så som han själv ville att det skulle återges. Här är hans älskade Sophia med på varje utgrävning, en självklar sekundant vid kniviga frågor. I själva verket stannade hon mest hemma och var förmodligen ganska ointresserad av arkeologi.Schliemann skaffar sig många fiender, inte för att han är elak men för att han saknar etikett och vägrar låta någon stå i vägen för sig. Frank Calvert, den vänlige och lågmälde, lätt aristokratiske och svårt skuldsatte man som äger marken där han tror att Troja ligger gömt, saknar resurser att genomföra utgrävningar. Calvert erbjuder Schliemann att ta över. Det har varit hans pojkdröm att hitta Troja. Schliemann snor drömmen från honom, gör den till sin, och så är Calvert ute ur leken.Ingen kan ta ifrån Schliemann att han varvar elva språk i sina dagböcker och gör sig förstådd på ytterligare ett dussin. Han blir förmögen flera gånger om, bland annat i guldruschens Kalifornien, han överlever ett skeppsbrott. Han umgås med kungar och presidenter och blir omskriven i all världens tidningar. Att det bakom mausoleets helgonlegend döljer sig en rejäl bunt rövarhistorier är lätt att glömma bort där jag står och ser ut över Atens kullar.Engelska, franska, italienska, holländska, spanska och portugisiska är språk Schliemann lär sig genom att rabbla ord och meningar, som en papegoja. Grammatiken hoppar han över. Det gäller även den arkeologiska grammatiken. Noggrannhet vad gäller arkeologiska strata ligger inte för honom. Att i stekande sol pensla bort sandkorn för sandkorn är honom främmande. Han använder spade och vid behov dynamit.Det egentliga året för hans pensionering infaller 1864. Då är han 42 år. Behovet av resor och ny kunskap är omättligt. Barnen och hustrun har han inte tid med men, det hade ju inte Odysseus heller. 1868 gör han sina första utgrävningar i Grekland, besöker Ithaka och det heliga Athosberget. Homeros läser han som den bokstavstrogne läser bibeln. Allt i Iliaden ser han som sant, låt vara att gudarnas inblandning i kriget vittnar om viss spekulation Homeros var ju poet. Men i Schliemanns ögon är Homeros framför allt en historiker. Ja, närmast en krigsreporter som vesslesnabbt slinker ut och in genom stadsportarna för att få höra det senaste. Schliemann stakar ut riktningen med hjälp av Homeros och Pausanias, antikens och förmodligen världens förste författare av guideböcker, numera ersatta av GPS, som hjälper dagens turister till målet, om än till priset att de missar vägen dit.Det finns ingen nu levande arkeolog eller historiker som inte ifrågasätter Schliemanns metoder och ovetenskapliga, alltför snabbt dragna slutsatser, hans tendens att anpassa fynden efter teorin och inte teorin efter fynden, hans girighet och brutala utgrävningar. Knappast någon ifrågasätter dock hans betydelse för arkeologin i stort. Han har gjort den till ett äventyr. Låt vara att han i de allra flesta biografier framstår som en mytoman och en skrävlare, men visst är det väl ändå lite fint att att även skrävlare kan visa upp goda sidor och faktiskt, som i Schliemanns fall, förändra världen, om så bara genom att upptäcka den.I historiens och poesins ljus blir dessa platser magiska. Men eposen berättar också om krig och lidande, om flyktingar på nya kontinenter och om vad det innebär att längta hem.Jag tänker återigen på Rubina. Varje vandring som gör anspråk på att visa Aten och spegla vår samtid i historiens ljus borde inte enbart passera Akropolis höjd utan även hennes knappt meterhöga tält.Jan Henrik Swahn, författare

  • Vad är det för skillnad på klagan och beklagan? Mikael van Reis reflekterar över den åtskillnaden, som skiljer Kafkas privata liv från hans litteratur. Där beklagan sällan fick ta plats i hans böcker.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången 2019.Översekreteraren vid Institutet för arbetarnas olycksfallsförsäkring i Kungariket Böhmen hade ibland skäl att klaga. Även som blivande sjukpensionär.Som när han i januari 1922 befinner sig på vintersportorten Spindelmühle en plats där det inte blir så mycket skidor men väl utmattande kälkåkning.Han påbörjar nu sin snörika roman om den vilsne lantmätaren K. Den får titeln Das Schloss på svenska Slottet.Det faller mycket snö också i Spindelmühle. Han finner frid i ensamheten och skriver: Det skulle vara fruktansvärt om exempelvis Milena plötsligt kom hit. Från samma vistelse finns i författarens dagbok en underbar passage som handlar om ett klagomål:Trots att jag skrivit till hotellet och klart och tydligt uppgett mitt namn, och trots att de två gånger korrekt angett mitt namn när de skrivit till mig, står det ändå Josef K. nere på anslagstavlan. Ska jag förklara för dem, eller ska jag låta dem förklara för mig?Författaren förlorar sitt egennamn, han blir en Annan och ändå sin egen och snart postuma mästerfiktion det vill säga Josef K. i romanen Processen. Det är som om hotellpersonalen i Spindelmühle redan räknat ut att den väntade gästen kommer att bli 1900-talets mest spridda litterära varumärke och i förblandning med hans alltid förmodade alter ego, romangestalten Josef K.Nu är de båda inskrivna gäster i Spindelmühle. Det vore nog bäst om receptionen förklarade sammanhanget för sin störde gäst.Men romanen om Josef K. utkommer först 1925, ett år efter Kafkas död. Nu är det 1922. Här i dagboken ryms så både humor och fiktioner.Den som klagar finner sig vanligen förpassad till periferin som förvisad från ljuset i centrum. Jag är övergiven, missförstådd, berövad, försummad, ratad, underskattad när jag egentligen skulle vara en uppskattad och gärna älskad person. Det är en klagan som söker uttryck som hos Ovidius en gång när han landsförvisats från Rom till bistra Svarta havet. Det är där som han skriver Tristia, sina klagosånger.Hur mycket sångbar musik har det senare inte blivit av all denna klagan jeremiader, elegier, blues, fado Och hur omvänd är inte deportationens och exilens djupa förstumning?De som vid mitten av 2010-talet kom till vårt lands gränser från Levanten, de beklagade sig inte de kom gående med sin milslånga tystnad och mötte här ett land som beklagade sig över de främmande. De fåordiga från bombade Aleppo mötte så den svenska jämmerdalen. Där finns en skillnad mellan klagan och beklagande. Det är skillnaden mellan en djupt känd saknad och närmast juridiska fel. Klagan kan bli litteratur, beklagande blir lätt ett anmält missnöje eller blott ett formellt uttryck jag beklagar sorgen.Till mina fixa idéer hör att det finns gradskillnader mellan en fuktig och en torr litteratur. Den fuktiga tåras av känslor eller svettas av ruelser. Som i Dostojevskijs växelsång av bekännelser och anklagelser.Till de torra författarna hör avgjort Franz Kafka. Han beskriver det obegripliga hos de mänskliga villkoren men sällan som klagan. Han vet att det enda svaret och försvaret är en litteraturens stiff upper lip. Som en utredare med stel överläpp bland lagar, domar och plötsliga olycksfall.Skulle Kafkas märkligt upprymda berättelser börja lamentera med bekännelser och anklagelser skulle hans texter stelna till grimaser. Men det gör de inte. Hans gestalter saknar oftast minspel, tårkanaler och hjärtsmärta. Kvar är kroppen som gester och en vilsen undran. Det är nog därför som hans berättelser berör oss.Skall Kafka beklaga sig få det ske i dagböcker och brev hur han attackeras av huvudvärk eller könsdrift eller andras dumhet. När han plågas av ensamhet sker det i en klassisk författarklyvning dels bor lyckan i att leva med andra vilket löser upp ensamheten och dels bor lyckan i ensamheten som är villkoret för att skriva. Kafka vill båda det blir en källa till klagan.Ta skilsmässan från Felice Bauer, den processen rymmer detta vankelmod som i ett nötskal. Den 1 juli 1916 inleds fältslaget vid Somme som skall resultera i en miljon döda. Den katastrofen har inte Franz Kafka en tanke på när han den 5 juli skriver om sina inre samlevnadsstrider.Påfrestande att leva tillsammans. Man tvingas till det av främlingskap, medlidande, åtrå, feghet, fåfänga och endast längst ner i djupet kanske en liten rännil värd att kallas kärlek, omöjlig att finna om man söker den, men ibland glimmar den till för ett kort ögonblick. Stackars Felice.Dagen senare, den 6 juli 1916: Svår natt. Omöjligt att leva med Felice. Outhärdligt att över huvud taget leva med någon. Beklaga inte detta, beklaga istället omöjligheten att vara ensam. Men egentligen: meningslöst att beklaga sig, bättre att foga sig och äntligen förstå. Resa sig från marken. Håll dig till boken! Å andra sidan: sömnlöshet, huvudvärk; lika bra att hoppa ut ur det höga fönstret, men jag skulle antagligen inte slå ihjäl mig, eftersom regnet mjukat upp jorden. Vridit och vänt mig hela natten med slutna ögon, det kändes som om någon stirrade på mig.Vi kan inte bortse från den bläckfärgade humorn i detta beklagliga tillstånd. Kafka spelar sin roll väl. Det mesta i hans litterära berättelser gestaltas emellertid genom distansens tredjeperson. De mänskliga villkoren blir då synliga redan i den där torra stilen Där finns inte dagboksjagets hudlöshet. Han beklagar sig ogärna i sin prosa. Han förfrämligar sig i stället. Blir en Annan.Mikael van Reis, litteraturvetare, författare och skribent

  • Puuttuva jakso?

    Paina tästä ja päivitä feedi.

  • Få känslor är lika stigmatiserade som skam. Men skammen erbjuder också möjligheter, och är kanske nödvändig för ett anständigt samhälle. Det menar författaren och lektorn i pedagogik, Marie Hållander.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Han sa till mig: "Man säger inte hongri, man säger hungrig. Du låter bonnig. Säger du Amerikat också kanske?".Jag gick på högstadiet och han som sa det till mig var en klasskamrat. Orden yttrades inte till fler där i klassrummet, det var bara jag som hörde, men likväl rodnade jag. Skämdes. Det stämde också att mina föräldrar var bönder. Hans föräldrar var lärare, visste jag. Vältalig, bra betyg. Från ett grannsamhälle och från en annan social klass än jag själv. Jag kände mig underlägsen. Skamkänslan kom plötsligt och följdes av tystnad. Det är inte ett ovanligt sätt att möta skammen.Men skammen kan också byggas upp över tid. Édouard Louis fångar det väl i klasskildringen Göra sig kvitt Eddy Belleguele, när han skriver om hur allt från namnet, sättet att tala, kläderna, tv:n, i princip allt, gav upphov till skam. Han skriver om hur medelklasseleverna i skolan "log åt min jacka. Tre dagar senare trycker jag ner den i en papperskorg på stan, full av skam". Hans mamma, som knappt hade haft råd att köpa jackan, gråter när Eddy berättar, eller snarare ljuger, om att han tappade bort den.Skammen kuvar oss. Samtidigt finns det något i skammen som får oss att rannsaka oss själva och för oss framåt, som lär oss något om oss själva och om vår omgivning. I Göra sig kvitt Eddy Belleguele ägnar sig Louis lika mycket åt att skriva fram skammen, som att röra sig bort från den. Skammen är på det sättet central i hans analys av samhället. I Louis senare bok Vem dödade min far? yttrar sig denna rörelse också som en anklagelse. Det samhälle och den stat som fick honom och hans familj att skämmas står sedan i skottlinjen, anklagad för att döda. Borgerligheten i staden får klä skott för sin falskhet.Kanske är det dags att uppvärdera skammen, dess skamfilade historia till trots. Det finns, menar jag, tillfällen där skam kan betyda något viktigt och kan förstås och användas pedagogiskt.Det finns en välkänd bild av hur skammen används i skolan: skamvrån. Men skamvrån är sedan länge en metod som är urfasad från undervisningen. I de klassrum som jag befann mig i under min uppväxt fanns inte en sådan företeelse. Jag är född 1981. Min mamma upplevde heller aldrig skamvrån, men bilden av vrån, ja kanske med den skamfyllda struten på huvudet, existerar som en föreställning kring hur lärandet skulle ske. Sitt där och skäms så kommer du inte att göra om styggelsen, var tanken.För några år sedan fanns det de som argumenterade för en snarlik uppfostringsmetod: "Time out". Den innebar att tvinga barnet att sitta bredvid, i trappan, eller på pallen och begrunda vad det hade gjort. Vissa menade att det var ett sätt att skambelägga barnet. Andra menade att det helt enkelt var en lugn stund, en återhämtningspaus. Men visst hade metoden något av en skamvrå över sig. Metoden ifrågasattes också utifrån svensk lag eftersom den kan tolkas som ett exempel på det som lagen kallar "annan kränkande behandling", eftersom barnet fråntas både sin kroppsliga, själsliga och rumsliga frihet.Men vad är skam egentligen? Skam är besläktad med skuld. Men det går att känna skam utan att vara skyldig. Den som erkänner sin skuld, erkänner att hen har gjort ett specifikt fel. Den som känner skam känner att hela hens existens är under attack.Filosofen Emmanuel Levinas utvecklar detta. Enligt honom handlar skam inte om att man blir medveten om sin egen ofullkomlighet eller sina egna brister, utan om att jaget i sin egen nakenhet och intimitet inte kan gömma sig. Vi kan inte fly från oss själva. Skammen gör att jaget upptäcker sig själv. När jag som barn fick höra att jag var bonnig rodnade jag därför inte bara över mitt sätt att tala och uttrycka mig, det var hela mitt jag som jag skämdes över.Enligt Levinas är skam inte en känsla som vilken annan. Den innehåller obehag, avvisande, misslyckande och osäkerhet, men den skapar också normer och hindrar oss från att begå oförrätter. Därmed kan skammen också skapa förutsättningar för något positivt. Att kunna hantera skammen är också att kunna hantera det osäkra, det vi inte kan, vår egen svaghet. Det är förmågor som är omistliga i ett samhälle som vill vara anständigt. Motsatsen är förskräcklig.Kanske blir skammens olika egenskaper som allra tydligast när vi jämför den med stoltheten. Båda begreppen behövs för att förstå hur en politisk kamp kan se ut. Kärnan i arbetarrörelsens metoder; dess fanor, plakat och bildningsarbete strävar efter att föda en stolthet inför arbete och liv. Och just därför är det viktigt att HBTQ-rörelsens Pride heter just pride. Borta är skammen. Kvar finns stoltheten.Men precis som skammen är inte heller stoltheten en entydig känsla. Det menar utbildningsfilosofen Michalinos Zembylas. Också stoltheten har sina problem. Stoltheten kan stå i vägen för självkritik och kan i sin yttersta form hindra människor från att mötas. Jag tänker närmast på den stolthet som yttrar sig som nationalism eller patriotism där självkritik saknas och även uppenbara felaktigheter försvaras.Enligt Zembylas behöver vi därför erkänna skammen som en möjlighet till självkritik, till en etisk, politisk och pedagogisk deliberation. Han skriver hur skammen kan vara produktiv i en utbildning som vill rätta oförrätter, exempelvis samhällens historia av våld mot minoriteter, ursprungsfolk, arbetarklassen eller HBTQ-personer. Han menar att förnekandet av skammen kan leda till aggression, ressentiment och konflikter. Och stolthet kan i sin tur innebära ett förnekande av de oförrätter som har begåtts. På så vis kan skammen också, under vissa omständigheter, erbjuda en möjlig väg till solidaritet, som en inbjudan där den som skammat och den som blivit skammad, kan mötas.Genom att frigöra oss från bilden av skammen som en stigmatisering, förknippad med dumstrutar och skamvrår, skulle det gå att använda skammen som en konstruktiv känsla både i undervisning i skolan och i ett större, politiskt sammanhang. Denna frigörelse kräver mycket ödmjukhet, solidaritet, takt och känsla, men skulle kunna innebära ett lärande och att se, möta och komma till rätta med de oförrätter som begåtts. Därmed skulle vi också kunna upptäcka oss själva.Marie Hållander, författare och lektor i pedagogik

  • Har vi förlorat förmågan att uppleva de där storslagna sinnesrörelserna som det talas om i romantikens diktning? Och vad söker vi efter istället? Det funderar Dan Jönsson på i den här essän.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ni som var med 2010 minns kanske Youtube-fenomenet Double Rainbow, en kort filmsnutt där en ung amerikan fullkomligt bryter samman inför anblicken av en ja en dubbel regnbåge helt enkelt. Paul Vasquez som han heter, filmar den i drygt tre minuter, först med andlös bävan, men rätt snart under alltmer oregerliga utbrott av estetisk hysteri. Han kvider, skriker, snyftar, gapskrattar, allt på en gång medan kameran sakligt panorerar fram och tillbaka över regnbågen där den reser sig över en oansenlig bergknalle. Filmen fick på kort tid mer än tjugo miljoner visningar och är fortfarande ett av de mest populära internetklippen genom tiderna.Man får tänka sig att det som Vasquez ville förmedla i sin lilla film var ett möte med det som romantikerna på artonhundratalet kallade det sublima alltså en skönhetsupplevelse så genomgripande att den framstår som överjordisk, ominös, till och med skrämmande. Vad betyder det här? What does this mean? var mycket riktigt också det enda begripliga han lyckades få ur sig under sina tre minuters världsberömmelse. Men istället för den stilla andakt som man traditionellt väntar sig av den här sortens upplevelser framstod Vasquez reaktion mest som löjeväckande. Kanske var det något i kontrasten mellan hans överspända utbrott och det småtrista panorerandet över den på skärmen rätt prosaiska regnbågen som gjorde det; kanske var det också något i själva tekniken, det digitala mediet som sådant, som fick hans säkert uppriktiga hänförelse att verka både tvivelaktig och skrattretande.Vad betyder det, i så fall? Skulle vi kanske avfärda den klassiska konstens sublima effekter med samma ironiska distans, om de dök upp idag? Ta till exempel den berömda, potentiellt löjliga scenen i Goethes Werther, ett av den romantiska litteraturens portalverk, där Lotte faller i vanmakt inför anblicken av ett åskväder. Har vi numera tappat förmågan att se den sortens högspända skönhetsrus som trovärdiga? Ja; enligt den amerikanska kulturteoretikern Sianne Ngai har den moderna, och särskilt postmoderna kapitalismen utvecklat en kultur så genompyrd av en kommersiell estetik att de där absoluta idealen har trängts undan. Gårdagens stora, moraliskt uppfordrande estetiska kategorier har fått ersättas av mindre. Alltså: där våra romantiska förfäder strävade mot det sköna, det rätta och det sanna som Tegnér skaldade i Det eviga får deras senkapitalistiska ätteläggar nöja sig med att söka det gulliga, det knasiga och det intressanta.I sin bok Our Aesthetic Categories från 2012 gör Ngai en grundlig genomlysning av detta relativt nya, estetiska begreppskomplex. Den historiska bakgrunden ser hon i den gradvisa utfasning av det sakrala, eller heliga, som pågått de senaste par hundra åren i den västerländska kulturen. När estetiken som disciplin uppstod i slutet av 1700-talet var det som ett svar på upplysningens brott med de religiösa dogmerna. Estetiken och särskilt en kategori som just det sublima blev helt enkelt den kulturella behållare där sakrala föreställningar kunde leva vidare. Under 1800-talet rullade så den moderna kapitalismen ut sin varuestetik över världen, och sakta men säkert har den trängt in i snart sagt varje skrymsle av vår vardag. Estetik och design genomsyrar numera allt från jeans till gener from jeans to genes, som konsthistorikern Hal Foster har formulerat det. I denna hyperdesignade, estetiserade värld trängs det sakrala oundvikligen ut i marginalen, förklarar Ngai.Och med det upphör också ett absolut begrepp som skönhet att verka meningsfullt. Den kapitalistiska varuformens mindre anspråksfulla, mer hanterliga motsvarighet blir istället gulligheten. Ngai spårar den mer än hundra år tillbaka, i sådant som jugendkonstens ornamentglädje men framför allt i den modernistiska poesins nyväckta intresse för intima detaljer och vardagsföreteelser. I gulligheten blir konsumtionsvaran mänsklig, men också ömkansvärd; den väcker så att säga inte bara vårt habegär utan vår beskyddarinstinkt, vädjar till oss som ett värnlöst barn om att bli omhändertagen. Samtidigt, skriver Ngai: just i svaghet ryms också en vilande aggressivitet som i förlängningen föder fantasier om ett möjligt, hotande uppror från gullighetens sida. Något som kommer till uttryck i populärkulturens alla myter om besatta, ondskefulla barn och djur.I en sorts motsats till det gulliga står det knasiga, som gör missanpassningen och normbrottet till konst. Till skillnad från gulligheten skapar knasigheten inte närhet utan distans till sitt objekt. Där gulligheten handlar om konsumtion handlar knasigheten, enligt Ngai, istället om arbete närmare bestämt om de förändringar i yrkesidentiteten som har satt sin prägel på västvärlden under efterkrigstiden. I allt från knäppa sitcoms till performancekonst ventilerar samtidskulturen de lätt ångestladdade kraven på den moderne löntagaren att när som helst vara beredd att iföra sig vilken roll som helst och då i värsta fall avslöjas som en inkompetent amatör. I knasigheten får vår tids osäkra, flytande identiteter ett uttryck som svarar precis mot vårt behov att känna lite avstånd till de prekära kraven, då och då lätta på det sociala trycket i ett befriat skratt.Som en tredje, balanserande och sammanbindande pol i detta estetiska kraftfält hittar vi alltså det intressanta. Det intressanta uppmärksammades visserligen som kategori redan under romantiken, men det var först med moderniteten den fick verklig betydelse, skriver Ngai, eftersom den handlar om att se och värdera skillnader, en basfärdighet i det moderna konsumtionssamhället. Idén om det intressanta färgar hela vår kultur men drivs till sin spets i den postmoderna konceptkonsten, som med förebild i Marcel Duchamps berömda pissoar är en genre som helt går ut på att välja ur verklighetens flöden av föremål och företeelser. Konstnären blir här, som konst- och medieteoretikern Boris Groys har kallat det, en sorts modellkonsument som med sina installationer både idealiserar och lägger en svalkande distans till konsumtionskretsloppets eviga cirkulation av varor och mediefenomen.Låter det här som en väl futtig bild av vår samtida kultur? Kanske det själv undrar jag till sist om inte Sianne Ngais estetiska triad borde utökas med ännu en kategori: det äkta. Ju mer jag fördjupar mig i hennes utan tvivel fascinerande analys, desto mer får jag känslan att den någonstans kretsar kring ett existentiellt tomrum som jag tror får sitt starkaste uttryck i vår tids kulturella verklighetskomplex. Konsten är numera, tycks det mig, inte sig själv nog; dess gestaltningar inte riktigt trovärdiga om de inte i någon mening, som det heter, baseras på en sann historia. Ur allt från reality-tv till gangsterrap, från dramadokumentärer till autofiktiva romaner strålar detta löfte om autenticitet, ett möjligen illusoriskt hopp om någon sorts fast mark under fötterna som väl, om den nu finns, i sina anspråk inte skiljer sig så mycket från de där absoluta värdena Tegnér skaldade om i Det eviga.Dan Jönsson, författare och essäist

  • Många av oss tillbringar mycket tid på sociala medier. Ibland får vi lust att göra motstånd. Men hur ska det gå till egentligen? Författaren David Jonstad funderar över några motståndsstrategier.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I ljudinspelningsteknikens barndom gjordes ett test. Folk fick ställa sig vid ett skynke och lyssna till ett stycke operasång från två olika ljudkällor. De visste att det bakom skynket fanns dels en rullbandspelare, dels en riktig operasångare. För de flesta var det svårt att urskilja när sången kom från bandspelaren och när den kom från operasångaren, trots att ljudkvaliteten på bandspelaren var rätt usel. Men tekniken var ny och häpnadsväckande, och i försökspersonernas hjärnor upplevdes därför maskinkopian som lika verklig som verkligheten.På liknande sätt har det gått till när annan ny teknologi har introducerats. Men efter en tid har vi vant oss och upplevelsen blir då en helt annan. Tekniken får då snarare verkligheten att framstå som mer verklig. I fallet med bandspelaren fick den oss att uppskatta den unika upplevelsen av livemusik.Det digitala teknikskifte vi nu befinner oss i är ännu så pass nytt att det fortfarande har förmågan att hänföra oss. Så pass att den handfull storföretag som dominerar tekniken har kunnat slå klorna i större delen av mänskligheten och det är först nu som de mörka sidorna av denna revolution börjar framträda.Vi häpnar över hur mycket som kan rymmas i en manick inte större än en handflata. Att vi i våra fickor kan bära runt en portal in i ett eget universum av relationer, kunskap, ljud och bild. Men medan vi tillbringar allt större del av våra liv i denna värld exploateras vi utan att märka det. Författaren och Harvard-professorn Shoshana Zuboff kallar det för övervakningskapitalismen i sin bok med samma titel. Hon jämför Google, Facebook och de andra techjättarnas explosionsartade uppgång med den industriella revolutionen. Då var det naturen och dess resurser som förvandlades till varor på en global marknad. I dag är det vi själva och i synnerhet våra beteenden som är råvaran som får kapitalismen att frodas.Industrikapitalismen hotar att kosta oss jorden, skriver Zuboff, övervakningskapitalismen hotar att kosta oss vår mänsklighet.Det är en dystopisk verklighet hon målar upp. Med maktfullkomliga organisationer som vet mer om oss än vad vi själva gör och hur dessa blir allt skickligare på att förutse och styra våra beteenden. Ofta i syfte att hålla kvar vår uppmärksamhet på skärmen och allt vad denna erbjuder på bekostnad av livet i övrigt.Mot detta bör vi göra motstånd, om vi håller livet kärt. Frågan är bara hur. Zuboff hoppas att vi med hjälp av lagstiftning ska upprätta ett nytt kontrakt för en digital kapitalism där medborgarna är med och bestämmer vem som äger makten över informationen. Vi ska göra den digitala framtiden till vårt hem, skriver hon.I viss mån görs försök att reglera övervakningskapitalismen, men de kommer sent och det lär inte bli enkelt att rå på dessa giganter som använder sin enorma makt till att motsätta sig alla försök till regleringar. De fem största bolagen är nu dessutom så stora att de utgör en tiondel av USA:s totala börsvärde vilken politiker vågar vingklippa dem och riskera en börskrasch?Medan Zuboff alltså tar sikte på hur vi med samhällets etablerade institutioner ska kunna återföra makten över internet till dess användare tar sig den amerikanska konstnären och skribenten Jenny Odell an frågan om motstånd från ett helt annat håll. I den hyllade boken How to do nothing. Resisting the Attention Economy utforskar hon mer och mindre genomtänkta strategier för att krångla oss ur techbolagens klor. En av dessa är att betrakta skärmen som ett gift och att åka på retreat för digital detox. Budgetlösningar finns i allehanda appar som syftar till att begränsa användningen av framför allt sociala medier. Det lite ironiska med denna strategi, konstaterar Odell, är att den ofta säljs in med argumentet att den ökar användarens möjlighet att vara mer produktiv på sitt arbete (inom kapitalismen).Mer drastiskt är att fly fältet en metod med tusenåriga rötter. Med start hos filosofen Epikuros i det antika Grekland berättas om historiens många försök att exempelvis bygga upp lantliga kollektiv där deltagarna kan undkomma den rådande kulturens urartning för en sundare tillvaro med fokus på det goda livet. Erfarenheterna från 1960-talets Back to the land-rörelse avskräcker dock Odell som menar att de flesta ändå inte har möjlighet att dra sig undan på det sättet. Inte heller ger hon så mycket för strategin att bojkotta Facebook eller andra plattformar eftersom det sällan är någon bestående lösning. Och vi vet ju hur det brukar bli. De som lämnar gör det med dunder och brak, men det dröjer inte länge innan de kommer smygande tillbaka till den moderna lägerelden.Istället föreslår Odell något enklare: Bryt trollbindningen till skärmen! Hennes uppmaning om att göra inget ska förstås som att göra det du verkligen vill göra, snarare än det som andra vill att du ska göra. Den produktivitet eller nytta som vi tycker oss uppnå genom skärmen sker alltid på bekostnad av sådant vi hade kunnat göra någon annanstans. Hon skriver: Den första delen av att göra inget är att frigöra sig från uppmärksamhetsekonomin; den andra delen är att återengagera sig i något annat.Det saknas alltså inte förslag och idéer om hur en motståndskamp skulle kunna se ut. Håller rullbandsspelarens knastrande ljud alltså återigen på att bli avslöjat? Möjligen har vi nu kommit så långt i det digitala teknikskiftet att vår upplevelse av tekniken är på väg att förbytas. Från nyhetens behag och hänförelse till mognad och krasshet. Visst har digitaliseringen många nyttor, men det innebär inte att vi vill gå helt upp i den.Ironiskt nog får detta draghjälp av techindustrin själv. När Facebooks moderbolag hösten 2021 bytte namn till Meta och presenterade sin vision för framtidens fördjupade social medier-imperium, The Metaverse, framkallade det mer kalla kårar än entusiasm. Med hjälp av VR-glasögon och augmented reality-teknik ska vi konsumenter smälta samman med den digitala världen så att vi till slut inte vet var den ena världen slutar och den andra börjar. The Metaverse presenterar en utopi som låter oss fly den kaotiska och skitiga analoga världen in i rena underbara miljöer som vi själva bestämmer, liksom vi bestämmer hur vi själva ska se ut och uppfattas av andra. Som många har påpekat framstår detta inte som en utopi utan som en dystopi i linje med den som Zuboff varnar för där ännu större delar av våra liv blir kontrollerade av en handfull bolag som kommer spela på våra känslor och begär som ett piano.Kanske är det försent att återta makten. Men att döma av kommentarerna som följde på lanseringen lever fortfarande hoppet om något annat. Om det digitala universum som Facebook vill skapa framstår som en mardröm snarare än en dröm är det inget vi vill fly till, men ifrån. Ut i en analog verklighet, med all sin skitighet och sitt naturliga kaos.David Jonstad, författareLitteraturShoshana Zuboff: Övervakningskapitalismen vid maktens nya frontlinjer. Översättare: Ola Nilsson. Ordfront förlag, 2021.Jenny Odell: How to do nothing resisting the attention economy. Melville House Publishing, 2020.

  • Nu står vi ännu en gång inför en storslagen teknologisk utveckling. Men vem är det som skymtar där med löften om en ny och bättre värld? Statsvetaren Markus Furendal följer bedragarna i spåren.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I Olle Adolphsons visa Konstnasaren möter vi en kringresande försäljare av förfalskade tavlor. I sin nerisade Volvo reser han runt i Skåne och lurar folk att köpa konstverken han har i sitt släp.Trots att visan skrevs för mer än 50 år sedan berättar den någonting viktigt också om vår tid: för konstnasarens bedrägerier möjliggörs inte av tavlorna utan av bilen. Det är tack vare den gamla Volvon som konstnasaren klarar av att förflytta sig snabbare än ryktet om bedrägerierna vilket är helt nödvändigt för att hans bluff ska fortsätta fungera. Därmed blir visan en berättelse om hur ny teknik alltid riskerar att användas och utnyttjas av charlataner.När radion blev stor i USA i början av 1900-talet började kvacksalvare sända ut reklam för mirakelkurer. Hundra år senare innebar Internet att spam kunde skickas gratis och budskapen nådde ännu längre. Men nya teknologier utnyttjas inte bara för att lura av folk pengar. Också själva löftet om teknikens möjligheter kan användas för att bli rik. Kulten kring så kallade enhörningar det vill säga bolag som värderas till mer än en miljard dollar vid sin börsintroduktion är stark och vår tid är mättad med berättelser om entreprenörer som under enkla förhållanden utvecklar idéer som omkullkastar sättet vi organiserat samhället och bygger upp det på nytt. Förespråkarna för så kallad blockkedjeteknik tekniken som används för kryptovalutor som bitcoin förutspår till exempel en värld utan centralbanker där människor kontrollerar pengar tillsammans. Samma teknik kan också garantera ett slags äkthetsbevis som ska göra det möjligt att ensamt äga en viss digital fil en så kallad non-fungible token trots att det finns otaliga kopior av den.Men det mest omvälvande teknikskifte mänskligheten står inför är, om vi ska tro experterna, ankomsten av allt mer komplicerad artificiell intelligens. AI beskrivs ofta som ett nästan magiskt sätt att automatisera en rad sysslor som tidigare har krävt mänskliga händer eller hjärnor för att utföra. Såväl yrkesförare som radiologer riskerar därmed att bli överflödiga på framtidens arbetsmarknad. Medan pessimister menar att AI till slut kommer att förpassa människor till en andra klassens angelägenheter lyfter optimisterna fram den närmast ofattbara kraft som kan frigöras när AI får genomslag i produktionen. Den inflytelserika Sam Altman på AI-labbet OpenAI tror till exempel att vi i en nära framtid kommer att slippa betala löner till mänskliga arbetare och därmed se priserna på allt vi kan tänkas vilja köpa sjunka drastiskt. Altman förkunnar att Moores lag det vill säga observationen att antalet transistorer som ryms på ett datorchip fördubblas vartannat år kommer börja gälla för allting. När produktionen växer exponentiellt och priserna sjunker kan alla få det ofantligt mycket bättre, säger AI-missionärerna. Även om yrkesförarna blir arbetslösa kommer produktivitetsökningen att vara så enorm att även de får det bättre i slutändan.Problemet är emellertid att vi idag omöjligen kan avgöra vilka av AI-utvecklarnas profetior som har en chans att slå in och vilka som är rena fantasier, eller medvetna försök att föra oss bakom ljuset. Många AI-företag sysslar till exempel inte alls med AI-teknik utan anammar bara ett trendigt begrepp. Dessutom är mänskliga insatser idag helt avgörande för att AI överhuvudtaget ska fungera. Den träningsdata som behövs för att AI ska bli intelligent sorteras och kategoriseras t.ex. alltjämt av människor så kallade mikroarbetare som får betalt per utförd uppgift. Likt daglönare i hamnen samlas de på digitala plattformar som Amazons Mechanical Turk döpt efter en 1700-talsrobot som tycktes kunna spela schack men i själva verket styrdes av en människa. Ibland ersätter de AI-systemens arbete fullt ut: när Uberförare fotograferar sin legitimation i början av sitt skift händer det ofta att ansiktsigenkänningen inte alls sker med hjälp av en algoritm, utan utförs av en människa vid en datorskärm på andra sidan jorden som får några cent för besväret. Precis som andra delar av gigekonomin lyfts den här typen av arbete ibland fram som något positivt, som främjar arbetares autonomi. Men i boken Work without the worker följer författaren Phil Jones ett antal mikroarbetare och skildrar deras kamp för att tjäna tillräckligt med pengar, och hur plattformarna aktivt hindrar dem från att organisera sig.Precis som tidigare i historien kommer ny teknik alltså säkert användas av personer med långt ifrån ädla syften. Men denna gång verkar det ännu allvarligare, eftersom det inte längre bara är våra pengar entreprenörerna vill åt utan allt som rör våra personer och kroppar. AI-optimisten Sam Altman har till exempel lanserat en kryptovaluta kallad Worldcoin och erbjudit alla i hela världen att gratis få en viss summa i valutan. Men, för att säkerställa att allt går rätt till är mottagarna tvungna att identifiera sig genom ögonskanning. Det får en att undra om Altman är mest intresserad av att ge främlingar pengar, eller att skapa världens största register över människors iris.Vad är det då som gör att vi faller för bluffmakarnas löften gång på gång? En del av svaret är nog att människor ständigt vill tro att de lever i en speciell tid, där nya rön löser gamla tiders problem. Olle Adolphsons konstnasare reser inte längre runt i sin Volvo, men han tycks ständigt återfödas i nya skepnader. Och precis som de stackars kunder som ställdes inför chansen att investera i en heläkta oljemålning på duk är vi oförmögna att bedöma värdet i den nya tekniken. Digitala konstverk säljs t.ex. nu som non-fungible tokens för mångmiljonbelopp. Optimisterna menar att blockkedjetekniken skapar ett slags digital proveniens, medan skeptikerna menar att det fortfarande är vanliga elektroniska filer som vem som helst kan skaffa sig en gratis kopia av. Vem som har rätt vet vi först i framtiden. Men vid det laget kommer konstnasaren förmodligen ha rest vidare till en annan by, som ännu inte nåtts av hans rykte. Markus Furendal, statsvetare

  • Det finns flera kopplingar till verkligheten i Vladimir Nabokovs "Lolita". Romanen och fallet Sally Horner får kritikern Hanna Johansson att reflektera över att bli sedd och se sig själv utifrån.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.På det mest kända fotografiet av Sally Horner sitter hon på en gunga vars rep hon håller i sina båda händer. Hon har en ljus kortärmad klänning, vita tjocka sockor och lackskor. Hon ler, hon är solbränd, hon har några fräknar. Hon är elva men ser ut att vara äldre, nästan som en tonåring eller som en vuxen kvinna som har spökats ut till ett barn.Fotografiet är taget i Atlantic City sommaren 1948. Bakom kameran stod Frank Lasalle, hennes kidnappare och våldtäktsman som skulle komma att hålla henne fången i ytterligare tjugo månader efter att bilden togs, på en färd som skulle ta dem kors och tvärs genom USA med stopp på otaliga motell och husvagnsområden.Om historien känns bekant från Vladimir Nabokovs roman Lolita från 1955 är det inte en slump. Där drabbas den tolvåriga amerikanska flickan Dolores Haze av den högutbildade europén Humbert Humberts pedofila besatthet. Efter att han har gift sig med Dolores mamma som praktiskt nog strax därefter omkommer i en bilolycka tar han med sig henne på en febrig resa genom landet, kantad av övergrepp. Lolita är det smeknamn han ger sitt unga offer, sin nya styvdotter nymfetten, som han kallar henne och namnet har kommit att bli synonymt med det sexualiserade barnet.Hade jag gjort samma sak med Dolly, tänker Humbert Humbert mot romanens slut, som Frank Lasalle, en femtioårig mekaniker, gjort med elvaåriga Sally Horner 1948?Inspirerades alltså Nabokov av Sally Horners historia, är det hon som är Lolita? Denna lite grovhuggna fråga försökte författaren Sarah Weinman besvara i en bok från 2018, och bokens titel ger kanske en ledtråd om hennes syn på saken: den heter The Real Lolita.Relationen mellan verklighet och fiktion i Lolita är omskriven sedan tidigare. Dels i förhållande till romanens opålitlige berättare, dels med hänsyn till de verkliga händelser som då och då bryter igenom berättelsen.Kritikern Alexander Dolinin har diskuterat hur Nabokov använde sig av den sanna historien om Sally Horner, hur han placerade ut ledtrådar i texten innan denna mening dyker upp och bekräftar sambandet.Till exempel låter han Dick Schiller, den man Dolores gifter sig med efter att hon har flytt Humbert Humberts våld, vara mekaniker. Och i Humbert Humberts mun lägger han formuleringar i stort sett direkt kapade ur de tidningsnotiser om Sally och Lasalle som Nabokov läste medan han skrev sin roman.Dessutom, spekulerar Dolinin, måste särskilt en författare som Nabokov, så förtjust i anspelningar och allitterationer som han var, ha blivit överlycklig av duons likartat klingande namn Sally och Lasalle som ju påminner om sale, det franska ordet för smutsig.Men någon större gåta är det egentligen inte, förhållandet mellan den verkliga Sally Horner och den fiktiva Dolores Haze. Sally Horner var varken den första eller den sista att drabbas av ett öde som liknar Lolitas.När jag pratar om Lolita med andra kvinnor visar det sig nästan alltid att vi någon gång under läsningen har frågat oss själva: var jag som hon? Frestade jag någon när jag var i hennes ålder, med den förpubertala kropp jag avskydde så mycket, en kropp som varken tillhörde ett barn eller en kvinna, som kändes som en asymmetrisk hög av ben och fett?Det verkade otänkbart, och ändå visste vi ju att det inte alls var det. Jag minns när jag som sexåring fick höra talas om hur en flicka som hette Natasha Kampusch hade försvunnit i Österrike, och när jag som fjortonåring läste i tidningen att hon hade rymt efter åtta års fångenskap. Jag växte upp med en skräck för vita skåpbilar och främmande män.Men i den frågan frestade jag någon? ligger också en dold önskan. Att bli sedd av en man, att göra män galna, såldes in som existensens högsta syfte och finaste pris. Frestelsen framstod som så mystisk för att den var något att både befara och begära.I en av låtarna på Lana Del Reys första skiva, Off to the races lånar hon de berömda öppningsorden från Lolita: light of my life, fire of my loins. Eller i Aris Fioretos svenska översättning: ljuset i mitt liv, elden i mina länder. Den dubbla betydelsen i länder blir som en illustration av denna brända jordens kärlekshistoria, där det enda som får Dolores att stanna hos sin styvfar är att han förstör hennes möjligheter till ett annat liv.Lana Del Reys låt är, som så många av hennes låtar, en berättelse om att vara galen, att vara förälskad, om att vara snygg, om att bli iakttagen; låtens jag beskriver sig själv sedd utifrån, i en vit bikini i en ljusblå simbassäng, i en röd klänning i ett rum av glas. Det är en berättelse om frestelsens frestelse.Jag tänker ofta på Sara Stridsberg när jag lyssnar på Lana Del Rey, fascinationen inför en särskild version av Amerika som de delar, som de delar också med Nabokov. I romanen Darling River, med undertiteln Doloresvariationer, bearbetar hon Nabokovs nymfettgestalt och låter den ta olika skepnader: där finns Dolores Haze, där finns Lo som är döpt efter henne, där finns en aphona som utsätts för vetenskapliga experiment. Vid ett tillfälle talar Lo såhär: Jag stod borta vid jukeboxen och valde musik.Jag stod borta; till och med när det är hennes egen röst vi hör är det som om hon såg sig själv från ett avstånd, precis som Lana Del Rey i den där låten.En vanlig reaktion hos den som blir utsatt för ett övergrepp är att avskärma sig från sin egen upplevelse, lämna kroppen; så kan man förstå det avståndet. Men kanske ringar det in något långt mer grundläggande än så: den komplexa, skräckblandade förtjusningen inför att bli betraktad.Det var genom Sarah Weinmans bok som jag lärde mig att Frank Lasalle tog den mest kända bilden av Sally Horner, och jag har inte kunnat sluta tänka på det. Jag hade utgått från att fotografiet var taget av en familjemedlem, ett möjligen iscensatt lyckligt barndomsminne, men ändå ett slags lyckligt barndomsminne, och inte en bild av konstruerad barnslighet regisserad av en besatt och våldsam man.Fotografiet är inte alls explicit. Det är inte som bilderna jag ofrivilligt har kommit att förknippa med Lolitas namn: bilderna av henne som en ung fresterska, bilden av Sue Lyon i Stanley Kubricks filmatisering som på filmaffischen suger förföriskt på en rubinröd klubba bakom hjärtformade solglasögon. I sitt arkiv hade paret Nabokov ett nummer av magasinet Cosmopolitan från 1960, där en fyrtiotreårig Zsa Zsa Gabor är utklädd till en Lolitafigur med nattlinne och ett äpple i handen. Lolitas namn och idén om det sexiga barnet är oskiljaktiga. Lolita är någon som vuxna kvinnor kan spökas ut till.Det är som om Sally Horner, också i detta avseende, har drabbats av Lolitas öde. Den fiktiva Dolores Haze är hågkommen för det smeknamn hon fick av en man som våldtog och rövade bort henne. Sally Horners namn kommer aldrig att nämnas utan Frank Lasalles. Och på den mest kända bilden av henne, den som vid första anblick tycks uttrycka sorgfri barndom, är det honom hon ser och han som ser henne.Hanna Johansson, kritikerLitteraturSarah Weinman: The Real Lolita The Kidnapping of Sally Horner and the Novel That Scandalized the World. Harper Collins, 2018.

  • Litteraturvetaren Eva Stenskär hör hur en svensk nationalskald tycks ha varit före sin tid med att skriva klimatvänlig litteratur.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna."Sjösala vals", "Fritiof och Carmencita", och "Så länge skutan kan gå" många av oss har väl någon gång skrålat med i någon Taube-låt! De dyker upp alltsomoftast, särskilt om somrarna, och har en förmåga att göra oss lite så där lagom rosigt patriotiska. För nog klappar våra hjärtan snabbare när vi hör rader som "Se hur hela Uppland står i lågor" och "Så skimrande var aldrig havet." Men faktum är, att Taubes versrader är mer än somriga och skärgårdsromantiska nostalgiknippen, det går nämligen att förstå Taubes sånger som radikalt miljömedvetna texter. Det är en tolkning som kanske först i spåren av en klimatdiskussion går att förstå och uppskatta till fullo. Taubes alter ego Rönnerdahl tycks stå för ett nytt sätt att förhålla sig till naturen ett förhållningssätt som ter sig allt viktigare när skogsbränder, översvämningar och artutrotningen blivit till stående inslag i nyhetsrapporteringen.En av de viktigaste teoretikerna inom det som kommit att kallas ekokritik är Lawrence Buell. I sin bok The Environmental Imagination: Thoreau, Nature Writing, and the Formation of American Culture, ifrågasätter han vad som krävs för att en text ska kunna kallas "environmental", det vill säga med fokus på miljön. Han svarar själv genom att göra upp en lista på eventuella inslag. För att en text ska kallas "environmental", menar Buell, så måste miljön utgöra mer än en ram, det mänskliga intresset ska vara införstått men inte vara det enda intresset i texten, mänskligt ansvar för miljön ska vara en del av textens etiska oriententering och slutligen bör miljön porträtteras som något pågående till skillnad från något statiskt. Vid närmare titt på två av Taubes mest folkkära sånger, "Änglamark" och "Sjösala vals", blir det tydligt att båda texterna faktiskt kan ses som miljömässiga, även ur ett akademiskt perspektiv. "Änglamark" skrev Evert Taube 1971 som en uppmaning till att rädda Vindelälven från vattenkraftsutbyggnad , och textens tema är just miljöförstöringen. Djur och miljö utgör verkligen något mer än en kuliss för "handlingen", de skulle till och med kunna kallas för huvudpersoner i texten. "Låt örnen flyga, låt rådjuren löpa!" utropar Taube, och ber oss att tänka om. "Låt sista älven som brusar i vår natur, brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur!" Naturen framstår här som en resurs att använda med försiktighet, med ett barns känsla av lekfullhet inte för att tillgodose krassa vinstintressen.Också "Sjösala vals" tycks stämma väl in på Buells kriterier. Djur och natur står i och för sig inte i samma självklara fokus som i "Änglamark", för här dansar människan in, personifierad av Rönnerdahl. Ändå verkar gränserna mellan Rönnerdahl och naturen som omger honom flyta samman. Rönnerdahl, sjunger Taube, skuttar ur sin säng och valsar över Sjösala äng. Här omges han av tärnan, ekorren, finken, göken och ja, du minns nog alla de där blommorna som redan slagit ut på ängen: gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol. Det intressanta är att det verkar finnas ett samförstånd mellan Rönnerdahl och naturen omkring honom. Rönnerdahl kallar på djuren, som svarar honom med förståelse. Rönnerdahl är en gammal man, fortsätter Taube, men han dansar minsann ändå. Han har sorger och ont om sekiner och ingen kan riktigt förstå hur han får det att gå ihop. Ingen då, alltså, utom tärnan, ekorren, finken och vårens första gök. Vilket tyder på att det finns ett slags simpatico, det vill säga en vänlig inställning, mellan människa och djur. Naturen i "Sjösala vals" gestaltas som en pågående process, fåglar dyker, ekorrar gungar och blommor blommar tecken på aktiva ekosystem. "Ekocentrism predikar goda egenskaper som vördnad, ödmjukhet, ansvar och omsorg," skriver den brittiske geografen och miljöaktivisten Timothy O'Riordan i sin bok Environmentalism. Och visst handlar "Änglamark" om att behandla vår jord som ett arv, som måste förvaltas på rätt sätt, med vördnad, ödmjukhet, ansvar och omsorg: blommorna ska leva, fåglarna flyga och sjunga, älven ska brusa.När Rönnerdahl viftar över ängen lycklig som en lärka i bara nattsärk och blomsterkrans verkar han bli ett med naturen, och därmed också gestalta en livsstil som många tycks längta till. Det är ett tillstånd som fungerar som en förlängning av oss själva. Det är trots allt en så välkänd bild. För nog är det så att Rönnerdahl blir ett med naturen när han dansar fram där, är det inte så vi ser honom? Och är det inte det livet vi längtar till i dessa dagar? Att kunna leva med naturen som en förlängning av oss själva? I inledningen till Future Primitive: The New Ecotopias, skriver science fiction författaren Kim Stanley Robinson att världen, den är minsann inte en maskin vi kan använda och byta ut hursomhelst, den är mer än så, den är en förlängning av vår egen kropp. Försöker vi hugga av den, dör vi.Taubes texter gestaltar alltså ett tillstånd som många av oss vill uppnå. Han ger också svar på hur det ska gå till. Trots att "Sjösala vals" nämner pengabekymmer, så uttrycks ingen egentlig materialistisk avsaknad. På det viset är Taubes sång mer än en pastoral blick tillbaka i tiden, den är också en uppmaning till att tänka enkelt. Den brittiska filosofen Kate Soper talar i boken The Politics and Pleasures of Consuming Differently, om "alternativ hedonism", med detta menar hon att vi bör öppna våra sinnen för njutningen i ett hållbarare leverne. Soper hävdar att ett mer hållbart användande av resurser inte nödvändigtvis behöver innebära nyutveckling, det kan lika gärna betyda ett återgående till enklare tider. Vi måste, skriver hon, välkomna "nya sätt att tänka på vad som utgör nöjen." Istället för att betrakta den nuvarande situationen som en kris, så menar Soper att vi istället kan se på den som en möjlighet, en möjlighet till ett bättre liv. Inte ens självförverkligandet behöver komma på efterkälken, säger Soper. Nya sätt att tänka på vad som utgör nöjen kanske är det detta som Professor Lawrence Buell syftar på när han talar om begreppet "voluntary simplicity" "frivillig enkelhet" ett begrepp han menar har bl.a. Buddha och Gandhi som föregångsgestalter. Frivillig enkelhet förespråkar ett mer hållbart leverne, ett liv där vi konsumerar mindre, och väljer bort en materialistisk livsstil. Buddha, Gandhi och Rönnerdahl. Taube har gett oss mer än en trevlig visa att nynna på, en fingervisning om njutningen i det lilla. Kanske bör vi helt enkelt följa med Rönnerdahl i dansen ut i naturen bland djuren på väg mot en hållbar, bättre, och förhoppningsvis mer njutbar framtid!Eva Stenskär, litteraturvetare

  • Nästan allt drottning Kristina tog sig för misslyckades hon med. Det menar Linda Skugge och reflekterar över saken i ljuset av sina många egna misslyckanden.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.I drottning Kristinas efterlämnade manus förutspådde hon att hon som äldre skulle förvandlas till en vacker yngling som hette Alexander. Efter hennes idol Alexander den store.Hon trodde att hon med alkemins hjälp skulle kunna omvandlas till man. Likaså var hon övertygad om att hon genom en alkemisk metamorfos kunde bli odödlig.I slutet av sitt liv fick hon äntligen syn på något som stack ut och skavde när hon satt till häst, något som hade slående likheter med en manslem. Hennes livmedikus blev utom sig, men fick till sist medge sitt misstag. Det var ingen penis, utan ett livmoderframfall.Drottning Kristina nämns alltid som en stor förebild, hon var ju så bildad och vis och bjöd in Europas intellektuella till Stockholm. Dessutom var hon en egensinnig och stark kvinna som absolut inte tänkte bli underordnad en man vilket skulle hända om hon gifte sig. Nej, istället abdikerade hon och skapade sig ett helt nytt liv i Rom men för att verkligen förstå hennes liv måste man känna till vilken roll misslyckandet spelade i det.I hela sitt liv misslyckades Kristina med i stort sett allt hon företog sig. Hon hade litterära ambitioner och påbörjade ett flertal gånger sina memoarer. Men skräll! självbiografin slutar efter ett fåtal sidor med att hon längre fram avser förklara varför det var lite väl hårdhjärtat av förmyndarna att skilja henne som liten flicka från sin mor. Mer om detta får vi aldrig veta.Hon misslyckades med alla sina storslagna politiska projekt som att agera fredsmäklare mellan Spanien och Frankrike, hon blev inte kung över Neapel, heller inte över det polsk-litauiska samväldet och det blev inget med det stora korståget där hon skulle rida i täten av hären för att befria Konstantinopel från turkarna.Samtliga hennes kreativa planer att få till stånd en bättre försörjning efter abdikationen misslyckades. Hon försökte naturligtvis utan framgång sälja svenska krigsskepp till Frankrike, varpå hon ansåg att hon personligen skulle få den för den tiden nätta summan 300 000 riksdaler. Hon försökte tvinga Sveriges nya kung Karl X Gustav att skänka henne 6000 rustade soldater. Det blev fetnobben. Trots att de var kusiner och växt upp tillsammans och trots att hon hade gett honom kronan och allt.Med tanke på hennes låga tankar om kvinnor ansåg hon förmodligen att det var ett misstag att födas som kvinna. I sina memoarer skriver hon till Gud att jag hade varit så lycklig om jag hade fått dö innan jag gjort orätt och blivit otacksam mot Dig. Hon syftar på den serie olyckor som drabbade henne redan som spädbarn då hon som enligt egen utsaga utsattes för attentat. Som när en bjälke föll ner och nästan krossade vaggan hon låg i, eller när hon tappades i golvet, med en livslång snedhet i ryggen som följd. Det sista, misstänker hon, gjorde hennes egen mor, Maria Eleonora, avsiktligt.Peter Englund framför i sitt förord till Kristinas oavslutade memoarer en sympatisk förklaring till hennes notoriska misslyckanden. Hon var en kvinna med makt i en alltigenom manlig värld och hade plågsamt mycket att leva upp till och det enda spår av ödmjukhet hon lämnade efter sig var det faktum att hon helt enkelt inte mäktade med att slutföra sin bok.Englund skriver: Att lämna efter sig blott en torso är kanske så nära denna ytterligt stolta kvinna kunde komma den speciella sorg vi andra brukar kalla ödmjukhet?.Den konstform Kristina behärskade allra bäst var kanske den uteblivna framgången?Det räcker att se på sitt eget liv för att inse det riktiga i det påståendet. Vad ger mest energi och vilja till förändring, att lyckas eller misslyckas? Jag minns alla mina misslyckanden och hur de brukade ja inte ta på mig, men ta mig någon annanstans. Till en ny, kanske inte bättre, men i alla fall oprövad och spännande plats.Som när mitt förlag konkade, eller min eventbyrå. Eller när jag under pågående styrelsemöte fick sparken som producent för teatern jag drev och den tjugo år yngre assistenten fick ta över min tjänst. För att jag var för undermålig. Jag kommer aldrig glömma vad jag hade på mig. En ljust rosagrå knytblus. Jag åt ur en medhavd matlåda full med melonbitar. Lite melondregel rann ner på blusen. Fläcken gick aldrig bort. Trots det kan jag inte förmå mig att kasta blusen. Den väcker så många starka minnen. Smaken av galiamelon kommer jag för alltid att förknippa med att få sparken. Det finns få saker som slår det misslyckandet och lika få händelser som gör mig på lika muntert humör. För att det är så praktpajigt att man aldrig tröttnar på att vare sig berätta om det eller tänka på det. Eller alla böcker jag skriver som ingen vill läsa? Alla projekt jag inte kan låta bli att starta trots att de bara blöder och tar tid, som fanzinet och antikvariatet. Vad är det egentligen för fel på mig? Varför ger jag helt enkelt inte bara upp?Varför gav drottning Kristina aldrig upp? Varför slutade hon aldrig att smida den ena planen efter den andra? Varför erkände hon aldrig att hon nog ångrade abdikationen eftersom den gjorde henne utfattig resten av livet? Och hur var det med katolicismen egentligen, misslyckades hon inte till och med att bli en from katolik?Kristina höll krampartat på med sina mer eller mindre storslagna idéer fram till ögonblicket hon dog. Hon skulle bara vila lite och la sitt recept på den så kallade universalmedicinen som påstods bota allt på nattduksbordet, och lutade sig tillbaka. Men medicinen botade ingenting, utan Kristina dog, gammal och ful, precis som alla andra. Gravöppningen från 1965 påvisade dessutom att hon aldrig lyckades med att förvandlas till biologisk man.Många av historiens mest framgångsrika människor har varit insnöade på sitt ämne, vänt på varenda sten och filat på varje analys för att åstadkomma något storartat inom just sin disciplin. Kanske är det en väg till framgång, men är det nödvändigtvis ett bättre liv? Är det inte i själva försöket som storheten ligger, och i att våga försöka igen? Med andra ord: är det inte misslyckandet som gör livet större och rikare?Att misslyckas är ett sätt att leva. Misslyckanden är aldrig ointressanta, aldrig långtråkiga, aldrig stagnation. Hela livet är en risk. Drottning Kristina ansåg att hon var värd den risken.Linda Skugge, författare och skribentDrottning KristinaFödd 8december 1626, död 19 april 1689.Drottning av Sverige 164454, dotter till GustavII Adolf och Maria Eleonora av Brandenburg.I december 1654 övergick Kristina i Bryssel i hemlighet till katolicismen och därefter officiellt i Innsbruck i november 1655. Den 23 december samma år gjorde hon sitt intåg i Rom och var därefter bosatt där under namnet Kristina Alexandra. (ne.se)Böcker som legat till grund för denna essä:Peter Englund: Silvermasken en kort biografi över drottning Kristina (Albert Bonniers förlag)Erik Petersson: Maktspelerskan drottning Kristinas revolt (Natur&kultur)Erik Petersson: Drottning utan land Kristina i Rom (Natur&kultur)Kristina brev och skrifter (utgivna av Svenska akademien)Marie-Louise Rodén: Drottning Christina en biografi (Prisma)Susanna Åkerman: Fenixelden drottning Kristina som alkemist (Gidlunds förlag)Kjell Lekeby: Kung Kristina (Vertigo förlag)

  • Går det att ta emot en gåva utan att försättas i skuld? Konstnären Samira Tohidi undersöker i den här essän gåvans natur, med hjälp av den amerikanske filosofen Ralph Waldo Emerson.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Finns den gåva som kan befria oss eller våra samveten från världens orättvisor? Det är snart jul, och jag är på studiebesök i den framlidne konstnären Guttorm Guttormsgaards arkiv och gamla hem i Blaker, Norge. I ett dokumentskåp ligger ett femtiotal tennaskar. Jag öppnar en efter en. Askarna är tomma. Men på deras fram- och baksida finns amatörmässigt men omsorgsfullt utförda inristningar: CCCP, hammaren och skäran, Norge 1945, ekivoka avbildningar av nakna kvinnor, sexuella akter, namn, blommor och båtar. De enkla men uttrycksfulla inristningarna för mina tankar till Matisse. Särskilt en av graveringarna uppehåller mig. Den föreställer två händer som möts på mitten av askens baksida, i ett slags evigt handslag. Tennaskarna är cigarettaskar, tillverkade av sovjetiska krigsfångar under andra världskriget. Handgjorda gåvor till de norrmän som hjälpte soldaterna överleva fånglägren.I Store Norske Leksikon går att läsa om hur runt hundratusen ryska soldater kördes till nazisternas arbetsläger i Norge. Närmre fjortontusen av dem dog på norsk mark. I lexikonet går även att läsa vittnesmål från norrmän som hjälpt de svältande fångarna, trots att hjälpen varit strängt förbjuden. Jag fastnar vid ett av minnena, från en kvinna vid namn Eli Holtsmark, som berättar om hur hon som tolvåring gått till ett av arbetslägrens staket med matpaket: En gång då jag överlämnade mat under stängslet, kom en stor hand fram och greppade min i ett handslag.Tennaskarna hade de ryska krigsfångarna tillverkat av sina egna tallrikar. Troligtvis ett slags tack och minnessak till de som hjälpt dem överleva. Eller fungerade askarna som ett substitut för pengar ett försök att förklä hjälpen som transaktion. Jag tänker på ordet tacksamhetsskuld. Tacksamhet och skuld. Kan tacksamhet betala en skuld, och vari uppstår skulden när något getts som gåva? Maten hade norrmännen självmant gett de uppenbart svältande soldaterna, och cigarettaskarna hade trots sitt symboliska värde, inte något betydande materiellt värde. I grund och botten bör vi kanske fråga oss ifall man över huvud taget kan ta emot något, vare sig man bett om det eller inte, utan att försätta sig i skuld.I essän The Gift skriver filosofen Ralph Waldo Emerson:Det sägs att världen står på randen till konkurs, att världen är skyldig sig själv mer än den kan betala tillbaka, och därför rentav borde beslagtas och säljas. Men jag tror inte att denna allmänna utmätning, som mer eller mindre involverar hela befolkningen, är skälet till den olustiga känsla som infinner sig vid varje jul och nyår, och även andra tillfällen, då man förväntas skänka gåvor eftersom det alltid är lika angenämt att vara generös, men i lika hög grad, besvärande att sättas i skuld.Resonemanget låter modernt och till synes anti-kapitalistiskt, men skrevs av Emerson, kallad den amerikanska transcendentalismens fader, i mitten av artonhundratalet. I essän beskriver han gåvans komplexa natur och symbolik. Han urskiljer speciellt en typ av gåva den nödvändiga gåvan, i form av till exempel mat eller kläder. Enligt Emerson är den nödvändiga gåvan enklare att både ta emot och att ge. Däremot riskerar den att göra parternas ojämlikhet smärtsamt påtaglig. Att givaren då dessutom förväntar sig tacksamhet, menar Emerson är grymt. Enligt honom önskar människor, och särskilt män, att vara självförsörjande. De förändrar hellre hela världen för att besitta det som de menar är rättmätigt deras, än ber om hjälp. Vi förlåter inte helt en främjare, skriver Emerson.Kanske är vi beroende av en varufiering av oss själva och våra skapelser för att undgå att kränkas eller råka förolämpa varandra. Enligt marxistisk teori osynliggör ett objekts eller en tjänsts inträde på marknaden dess nödvändighet för individen. Därmed kan vi maskera våra individuella behov bakom rollerna av köpare och säljare. Jag tänker att vi kanske också har blivit känslomässigt betingade att föredra varufieringen, och gömma oss bakom masker, framför att acceptera den smärtsamma sanningen att världen är orättvis och att vi alla är beroende av varandra.Emerson presenterar i sin essä en för mig oväntat cynisk tanke insikten om att människors vänlighet och grymhet ofta är så godtycklig, att det inte ger mening att lägga någon större vikt vid dess betydelse. Våra och andras intentioner är inte så uttänkta som vi kan tro. Jag känner själv igen den skam som kommit över mig, de gånger jag till exempel gett ett par slantar till en tiggare. Hur mycket jag ger, varför just idag och till just den här människan, vet jag är ytterst tillfälligt. Efter att ha räckt över slantarna har jag mest mått illa över mig själv. Som en följd av insikten om människors oberäknelighet, menar Emerson att ingen bör förvänta sig varken vänlighet eller givmildhet, och att vi istället borde överlåta godheten till vårt öde. Här riskerar han att överge sin pragmatiska hållning och istället övergå i ett religiöst tankesystem. Men kanske uppmanar han oss att omfamna det tillfälliga och klumpiga i vänligheten, istället för att skämmas över den eller förvänta oss något i gengäld.Jag är tillbaka på arkivet, och tittar på askens lock: CCCP, Norge 1945. Sovjet, symbolen för en dröm om jämlikhet, men med en verklig terror som följd. Jag har svårt att greppa motsägelserna och tragiken askarna speglar. Huvudsakligen fungerar de som behållare till cigaretter, en av konsumtionssamhällets mest absurda uppfinningar. Men paradoxalt nog är de tillverkade av sovjetiska krigsfångars tallrikar, och till råga på allt, som tack för mat som räddat deras liv. Allt som allt, är cigarettaskarna ett hopplöst försök av den maktlöse soldaten att betala en tacksamhetsskuld ingen människa någonsin borde behöva bära. En produkt av en smärta så stor, att det känns lönlöst för mig att försöka förstå den. Men den tomma asken i min hand väcker ändå frågan om hur ett framtida, mer jämlikt samhälle skulle kunna se ut. Jag tittar på den. Öppnar och stänger locket, som i hopp om att den skulle kunna rymma något svar. Jag vänder bort sidan med hammaren och skäran, och ser det inristade, förevigade handslaget på baksidan. Emerson menade att vi aldrig borde känna tacksamhet, eftersom vi alla, i grunden, har samma rätt till världen vi råkat hamna i. Men han avslutar sin essä The Gift med att hävda att det faktiskt finns ett skäl att ge gåvor: För att visa kärlek. Inom kärlekens irrationella sfär kan vi både ge och förvänta oss presenter från våra nära och kära, utan att sättas i skuld. Emerson skriver: Då jag försökt förena mig med andra via tjänster, har det visat sig vara ett intellektuellt trick intet mer. De andra kan äta dina tjänster, såsom äpplen, och lämna dig utanför. Men älska dem, och de kommer att känna dig, och glädjas av dig obegränsat. Samira Tohidi, konstnär

  • Döden i Venedig är en av världens mest kända noveller. I dess kölvatten har verklighet och dikt färgat av sig på varandra - ibland med förödande resultat. Det noterar Ulrika Kärnborg i denna essä.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är vårvinter i Stockholm med kyla och blek sol. Året är 1970 och den världsberömde filmregissören Luchino Visconti har bestämt sig för att göra film av Thomas Manns novell Döden i Venedig.Visconti är perfektionist. Jakten på rätt huvudperson har fört honom till många länder och nu har turen kommit till Sverige. Bredvid Grand Hôtel köar unga pojkar som väntar på att få provspela. De är fyllda av förväntan. Det är nämligen inte vilken ung pojke som helst den italienska filmregissören söker. Till pressen säger han att han letar efter den absoluta skönheten. Efter en yngling som inte är en människa av kött och blod utan en dödsängel.En av pojkarna heter Björn Andrésen. Han är 15 och bara ljummet intresserad av film. Hemma bor han hos mormor som på olika sätt försöker profitera på sitt barnbarn. Efter en biroll i Roy Anderssons prisbelönta film En kärlekshistoria finns hans bild i Europafilms arkiv. Det är där Visconti hittar honom.Kritikerna har ofta varit oense om Döden i Venedig. Är det en berättelse om kärlek? Om skönheten i livet i kontrast till skönheten i konsten? Eller handlar den om kreativ torka eftersom huvudpersonen, musikern Aschenbach, verkar ha drabbats av skrivkramp.Bara några har vågat nämna författarens egentliga ärende, som var att beskriva en viss sorts abstrakt gossekärlek, den som under antiken kallades pederasti. Tolkningen stärks av Thomas Mann själv. I ett brev till en god vän erkände han frankt att han skrev på ett verk om en åldrad konstnär med pedofila böjelser. Men han menade också att han ville diskutera skönheten som idé. Mann publicerade sin novell 1912. Det var alldeles mot slutet av en apokalyptisk epok som påminner om vår egen tid. Europa stod på randen till ett världskrig. Känslan av undergång var stark. Döden som titeln syftar på kommer från öst. Venedig var vid den här perioden en stad där resenärer från hela Europa möttes. En dag när huvudpersonen Aschenbach går på gatorna märker han att det knappt finns några tyska turister kvar. När han tittar igenom tidningarna på hotellet upptäcker han att just de tyska rapporterar att en pest har drabbat Venedig. Sedan träffar han en välunderrättad britt som kan berätta att pesten alstrats ur de varma träsken i Gangesdeltat och därefter spridit sig till Kina och färdats västerut till Medelhavet på syriska fartyg.I Aschenbachs upphettade hjärna blandas skräcken för sjukdom ihop med hans homoerotiska förälskelse i den tonårige hotellgästen Tadzio. Trots att han vet att de venetianska frukthandlarna sprider smittan genom sina varor, köper han några jordgubbar. När han äter av den förbjudna frukten tänker han på pojken. Snart börjar han smyga på honom för att få en glimt av hans halvnakna kropp. Vad som händer med Tadzio efter att han utnyttjats som minderårigt sexualobjekt får vi aldrig veta. I novellen förblir han okunnig om Aschenbachs uppvaktning. Han ser aldrig den fula gubben som lurar i buskarna. Luchino Visconti var öppet gay och hans version skiljer sig från Manns. I filmatiseringen låter han Björn Andrésens Tadzio bli medveten om Aschenbachs blickar. Pojken inte bara möter dem, han flirtar tillbaka. Och när han på stranden exponerar sin magra överkropp uppträder han kokett, som en eskortpojke.Thomas Manns berättelse utspelar sig mot fonden av det klassiska, kantianska skönhetsbegreppet, där den som betraktar det vackra objektet, till exempel den sköne ynglingen, erfar ett intresselöst välbehag. Det förutsätter distans, och står i vägen för annan exploatering än det rena betraktandets. I Viscontis film avskaffas den distansen när pojken besvarar blickarna och vi förstår att det finns en sexuell avsikt med tittandet. En gräns överskrids, och det får konsekvenser också i verkligheten.Björn Andrésen, som spelar Tadzio i Viscontis film, vittnar själv om dem i Kristian Petris och Kristina Lindströms dokumentär Världens vackraste pojke. I samband med världspremiären 1971 i London med drottning Elizabeth och prinsessan Anne på första parkett sprider demonregissören ut att Andrésen är världens vackraste pojke.Det tar skruv. Alla börjar slita och dra i honom. Beundrarpost väller in i säck efter säck, mest från unga tjejer men också från äldre män som blivit besatta av Tadzio. Vilket inte hindrar Björn Andrésen från att känna sig alltmer exploaterad och övergiven. Och det är Visconti själv som punkterar ballongen. När Döden i Venedig går upp på filmfestivalen i Cannes, skämtar regissören med reportrarna om att hans svenska stjärna håller på att tappa lyskraften. Han är 16 nu, han börjar bli för gammal. Precis som de gamla grekerna verkar regissören anse att gosseskönheter har ett bäst före datum. Björn Andrésen blir ett av filmindustrins minderåriga offer, men då, på det sexliberala 70-talet, är det ingen som bryr sig. Thomas Manns novell slutar med att Aschenbach dör. Till slut tvingas han erkänna sanningen. Vad han söker är inte den perfekta formen utan den extatiska utlevelsen. Det är inte Skönheten som idé han längtar efter utan det som Nietzsche kallade det dionysiska ruset. Extas i stället för måttfullhet och rå sexualitet snarare än dyrkan på distans. Kanske ville Mann visa att konstnären inte klarar sig utan det dionysiska, att konsten förtvinar när den förlorar kontakten med det primitiva och vilda. Men han förmedlar också en ambivalent medkänsla med den unga pojken och hans sårbarhet. Tadzio är ingen dödsängel utan en vanlig pojke av kött och blod. Mann vet någonstans att en vuxens fysiska närmanden kan krossa honom. I stället för att fullborda tragedin låter han Aschenbach gå under medan Tadzio får leva vidare, lyckligt ovetande.Så barmhärtig var varken Visconti, hans tid eller bransch. Filmatiseringen saknar den empati med sexualobjektet som Manns novell är så fylld av. Därför blir den betydligt svagare som konstverk av några kritiker avvisad som kalkonfilm men desto uppriktigare kring den övergreppskultur som kunde råda i gaykretsar under 70-talet.Ulrika Kärnborg, författare

  • Dubbelgångare är vanliga i litteraturen sedan 1800-talet. Men de verkar livskraftiga och har fått nytt liv i den moderna tv-serien. Gabriella Håkansson har en teori om varför.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen den 12 september 2018.En av Fjodor Dostojevskijs mest lästa böcker är Dubbelgångaren. Det är hans andra bok som kom bara några veckor efter succédebuten Arma människor 1846. Kritikerna gillade den inte. Den var alldeles för absurd för tidens realistiska ideal. Ärligt talat är den heller inte en av hans bästa böcker, men idén med en dubbelgångare som en dag dyker upp och totalförstör huvudpersonens liv är intressant. Den ställer en intrikat fråga som löper genom hela den moderna litteraturen, och vidare in i dagens tv-serier och populärkultur.Inom den gotiska skräcktraditionen har man tolkat det som en viktoriansk ängslan för gränsöverskridanden, inte minst sexuella sådana.Dubbelgångaren börjar med att den strävsamme, lite märklige kanslisten Goljadkin får ett ryck. Han är övertygad om att alla hans problem kommer att försvinna om han får gifta sig med chefens dotter Klara. Maniskt shoppar han kläder och tar en droska till chefens galamiddag övertygad om att han kommer att göra succé. Men Goljadkin är varken inbjuden eller önskad. Och det som skulle bli den första kvällen i ett helt nytt liv, slutar med brakskandal och han slängs ut från festen.Det är på hemvägen, när han fylld av skam och självhat går längs kanalen som dubbelgångaren dyker upp, som en personifikation av de sidor hos sig själv han inte står ut med. Goljadkin bjuder hem honom, super till och ett besynnerligt tycke, nästan som kärlek, uppstår i ruset mellan de två männen. Men det dröjer inte länge förrän dubbelgångaren har tagit över Goljadkins arbete, lägenhet, umgänge och sociala status medan kanslisten själv degraderats till en sjavig loser. Det slutar med att han måste läggas in på psyket.Även om dubbelgångartemat gjorde entré i litteraturen redan något decennium tidigare med böcker som Hoffmans Djävulsdrogen, och Mary Shelleys Frankenstein, så var det helt nytt för publiken att få följa en sinnesförvirrad person inifrån. Dostojevskij inspirerades av den mallade gotiska romanen, men hans mer egensinniga komposition slog an något som gjorde att snart sagt varje författare med anseende ville skriva en egen dubbelgångarberättelse. Poe, Stevenson, Dickens, Wilde, Conrad, du Maurier och Nabokov alla har de gett sin version av temat. Så vad är det hos dubbelgångaren som attraherar egentligen? Inom den gotiska skräcktraditionen har man tolkat det som en viktoriansk ängslan för gränsöverskridanden, inte minst sexuella sådana. Den mörka andre är ett monster som uppstår när människan syndat mot Gud, moralen eller naturen, som doktor Frankenstein när han skapar liv ur död materia.I den traditionella skönlitteraturen har tolkningen istället kommit att präglas av Sigmund Freud. I sin essä Det kusliga använder han Hoffmans dubbelgångare i novellen Sandmannen som exempel på just det kusliga något som är välbekant men ändå främmande. I dubbelgångaren känner du igen dig själv, men får samtidigt möjlighet att se dig själv utifrån, med andras blick, precis som Goljadkin. Och Freud satte tonen. Under dubbelgångarlitteraturens glansperiod blev de psykologiska läsningarna helt dominerande. Den andre skulle förstås som en rädsla för att det psykiskt förträngda kunde blottas, men kanske gav den läsningen inte hela bilden?I familjevåningen och salongen fanns inte plats för några låga begär [...] samtidigt som staden och gatan med sina lockande synder låg öppen.För om vi går tillbaka till Dostojevskij och skalar bort allt utanpåverk så handlar ju romanen om en man som vanäras socialt och går under. Om och om igen upprepas, i Bengt Samuelsons fina översättning, fraserna dra i smutsen och få sitt rykte svärtat om den stackars Goljadkin. Samma sak sker i Edgar Allas Poes William Wilson där huvudpersonen avslöjas som en tarvlig falskspelare av sin dubbelgångare och i Vladimir Nabokovs Förtvivlan så är det den skötsamme affärsmannen Felix som får idén att mörda sin dubbelgångare för att få ut livförsäkringen, och naturligtvis misslyckas.Det karakteristiska verkar vara att dubbelgångaren synliggör huvudpersonens dåliga sidor, antingen genom att själv vara tygellös och amoralisk, eller genom att trigga och avslöja originalets bristande moral. Och frågan är om det inte är moralproblematiken som är genrens fundament? Konflikten som gestaltas utspelar sig kanske inte, som Freud menar, inom individen, utan mellan individen och samhället, eller mer specifikt, mellan mannen och samhället, för den stora majoriteten författare som skrivit om dubbelgångare är ju, liksom dubbelgångarna själva, män.Så vad är det för djupt liggande oro manlig dubbelgångaren ger uttryck för? Kanske har det något att göra med de sociala regelsystem som växte fram under moderniteten, och som kom att kontrollera och forma just mansrollen på ett nytt sätt. Huvudpersonerna är ju kanslister, läkare och jurister, män ur det hårt arbetande borgerskapet som byggde sin klassidentitet på ordningssamhet, pliktkänsla och moralisk rättskaffenhet. I familjevåningen och salongen fanns inte plats för några låga begär eller utsvävningar, allra minst vad gällde det sexuella, samtidigt som staden och gatan med sina lockande synder låg öppen. Men bara för mannen, vilket nog förklarar varför dubbelgångarlitteraturen är en så specifikt manlig genre.I 1800-talets dagböcker och brev ser man ofta män som ger uttryck för sin skam över att ha supit ner sig, spelat bort pengar eller köpt sex, men mycket lite av detta ventileras i romanen på grund av den hårda censuren. Dubbelgångaren blir då en litterär gestaltning av en rädsla som inte kan vädras offentligt, och som bottnar i en skräck för deklassering och social utstötning.För det ju är mot det postindustriella samhällets normer och moral som den manliga dubbelgångaren brottas idag,Men var hittar vi då dubbelgångaren idag, när censuren avskaffats och vi kan prata om allt? Ett bra exempel är tv-serien True detective från 2014, som skapats av litteraturhistorikern Nic Pizzalotti. Kriminalarna Rust Cohle och Marty Hart gestaltar två sidor av manligheten; den fria amoraliska outsidern som varken tror på gud, naturen eller samhället, men ändå är den som agerar rätt och är sann, och den tyglade, moraliska familjefadern som bygger samhället, men ändå hycklar och begår onda handlingar. Serien har kritiserats för att vara en bromance, och enbart fokusera på mäns relationer, men jag tycker den kan ses som vidareutveckling av det gamla dubbelgångartemat, som gestaltar konflikten mellan det otyglade driftslivet, och kravet på att kontrollera begären och inlemma sig i den sociala ordningen. Frågan som gestaltas är precis samma som hos Dostojevskij och Poe: Hur ska mannen möta de moralkrav som ställs på honom, hur ser den goda maskuliniteten ut?Som en extra krydda kan man säga att serien har en tredje huvudperson, den inavlade seriemördaren ett driftsstyrt mansmonster som utgör den goda maskulinitetetens motsats, och är ett talande exempel på hur det går om man hamnar utanför samhället. Även en fjärde huvudperson anas. Precis som Sankt Petersburg i början av industrialismens och byråkratins era i Ryssland spelade en avgörande roll för Dostojevskij, så spelar den amerikanska södern med sitt industriella förfall, och sitt dubbla rop på gudsfruktan och frihet, en av huvudrollerna i gotiska True Detective.För det ju är mot det postindustriella samhällets normer och moral som den manliga dubbelgångaren brottas idag, och även om True Detective gestaltar ett specifikt amerikansk dilemma med sin rashistoria och sin klasskamp, så finns grundkonflikten i alla samhällen. De gemensamma lagarna och det sociala trycket ställs mot den enskilda personens frihetslängtan och begär. Den konflikten kommer aldrig lösas, och dubbelgångaren, ja han kommer komma tillbaka om och om igen.Gabriella Håkansson, författare DubbelgångarlitteraturFjodor Dostojevskij Dubbelgångaren, översatt av Bengt Samuelson, Bakhåll, 2004Vladimir Nabokov Förtvivlan, översatt av Aris Fioretos, Modernista, 2017Edgar Allan Poe William Wilson, översatt av Erik Carlquist, i Edgar Allan Poe. Samlade noveller volym 1, H:ström, 2005Mary Shelley Frankenstein eller den moderne Prometheus, översatt av Måns Winberg, Bakhåll, 2017E.T.A. Hoffmann, Djävulsdrogen, översatt av Knut Stubbendorrf, Vertigo, 2017E.T.A. Hoffmann, Sandmannen, översatt av Jan Nyvelius, Natur&Kultur, 2001Robert W. Chambers, Kungen i gult, översatt av Jonas Wessel, Hastur, 2014Sigmund Freud, Det kusliga, översatt av Ingrid Wikén Bonde, Clarence Craaford, Lars Sjögren, i serien Samlade skrifter, av Sigmund Freud, volym XI Konst och litteratur, Natur&Kultur, 2007

  • Visa vem du är när du spelar om pengar och jag ska berättta vem du är. Morris Wikström reflekterar över hasardspelens djupa betydelse i den klassiska ryska litteraturen.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 22/9 2020.Jag spelar inte om pengar. Tvärtom. Jag har en djupt liggande oro för att stå barskrapad särskilt utan att ha hunnit fundera över konsekvenserna av mina beslut. Därför tog det lång tid innan jag besökte ett spelhus. Men så en sen kväll blev jag spontant medbjuden till ett av Stockholms casinon och tackade ja. Jag underströk att jag absolut inte tänkte spela, utan att jag följde med bara för att se en miljö som jag aldrig sett förut. Till saken hörde också att jag just avslutat Fjodor Dostojevskijs Spelaren.I den korta romanen befinner sig huvudpersonen spelaren i den tyska staden Roulettenburg. Han är där som privatlärare åt en förmögen familj, och är djupt förälskad i familjens dotter. Samtidigt, i kulisserna, befinner sig familjen i en prekär situation med ekonomiska skulder. För att klara sig ur knipan sätter familjen sitt hopp till en förmögen släkting, farmodern som förväntas gå bort inom kort och lämna efter sig ett stort arv. Till allas förvåning dyker hon själv upp i Roulettenburg inte alls sjuk och börjar spela bort sin förmögenhet på stadens casino.Dostojevskij hade själv återkommande skov av spelmani. Många är breven till hans fru Anna som förgäves väntar på honom i Ryssland under tiden som författaren tillbringar dag och natt på ett casino i Tyskland. Kan du skicka mera pengar, skriver han som svar på hennes långa brev om saknad och oro. Allt kommer bli bra, jag reser strax hem, jag ska bara vinna tillbaka det jag förlorat Som många spelmissbrukare försöker Dostojevskij hitta orsaken till sina misslyckanden hos sina nära och kära. I spel, hävdar Dostojevskij, vinner man så länge man behåller sitt kallsinne. Men de kärleksfulla breven och saknaden efter Anna gör Dostojevskij emotionell, och därför går det sämre.Dostojevskij är långt ifrån den enda ryska 1800-talsförfattare som låtit kort- och hasardspel ta stor plats i sina litterära verk. Kortspelet är, tillsammans med baler, danser och parader, en nyckel för att förstå romanfigurerna också hos författare som Tolstoj, Pusjkin och Gogol. Spader dam, ruter knekt, hjärter tre. Alla kort har sin roll att spela och det har också valet av kortspel. Litteraturvetaren och kulturhistorikern Jurij Lotman beskriver i sitt verk Besedy o russkoj kulture (Samtal om rysk kultur) hur valet av kortspel speglar romanpersonernas status och känsla av kontroll över sina liv. Det finns kortspel som bygger på slumpen. Sådana kortspel är illa sedda av den ryska överklassen. Högre status har spelen som kräver skicklighet i den typen av spel faller ansvaret tyngre på spelarens axlar, det finns en teoretisk möjlighet att faktiskt kontrollera spelets gång. Men i gengäld är också insatserna större och fallet högre.Men typen av spel säger inte bara något om den som deltar, det avslöjar också något om samhället personen lever i. Jurij Lotman gör en poäng av att kortspelets lockelse under första häften av 1800-talet uppstod i kontrast till det rangbundna, högst hierarkiska samhället i Sankt Petersburg. Allting var lagbundet och reglerat. Kortspelet var en av få tillflyktsorter där slumpen och ödet fortfarande spelade en viss roll. Samtidigt skulle den emotionella upphetsningen under kortspelen inte märkas spelaren skulle stoiskt uthärda förluster och hålla god min. Få har gestaltat den kontrasten bättre än Leo Tolstoj, som i Krig och Fred låter Nikolaj Rostov spela bort familjens sista pengar i ett rusigt kortspel utan att kunna visa sin förtvivlan.Samtidigt regerade såklart ett verkligt godtycke i det ryska samhället. Det är inte en slump att handlingen i Dostojevskijs Spelaren kretsar kring striden om ett arv. Ett penndrag på ett papper kunde i tsar-Ryssland, där tillgångarna var så extremt ojämnt fördelade innebära skillnaden mellan livslångt överflöd och livslång svält. På det viset förvandlar Dostojevskij sina romanfigurers sociala spel till en form av roulett där varje ny relation och bekantskap blir en insats som förhoppningsvis ska löna sig.För Dostojevskij, som under 1860-talet gav sig i kast med dåtidens stora ryska identitetsfrågor, fanns såklart också en dimension av storpolitik och kulturell identitet i att hänge sig åt ödet. I Spelaren låter huvudpersonen det irrationella och ödesstyrda stå i kontrast till den västerländska sparsamheten. Enligt min åsikt, säger spelaren, är rouletten uppfunnen just för ryssarna. [] Ryssar har inte den där förmågan att samla kapital som är så utmärkande för de västeuropeiska civiliserade invånarna och som av dem anses vara en så väsentlig grundval för den jordiska lyckan. [] Men det är inte helt säkert, vilket som är mest tarvligt: det dåraktiga lättsinnet hos ryssarna eller detta sparande och hopskrapande av pengar, som utmärker våra hedervärda grannar [] För min del [] vill jag hellre tillbringa hela mitt liv i ett kirgistält, än böja mig för sparandets ideal, som tillintetgör individualiteten och gör människan till ett bihang åt sin plånbok.Jag vandrar runt på heltäckningsmattorna under vargtimmarna på casinot i Stockholm. Här, liksom i Ryssland på 1800-talet, går det att se tydliga skillnader i de olika spelens status. På bottenvåningen återfinns spelen som styrs av slumpen, medan pokerspelarna, vars insatser är större, sitter på de övre våningsplanen. Ett minne kommer till mig. Det är fredag, mamma kommer hem från jobbet på dåligt humör, frustrerad. Nu satsar vi, säger hon till mig och min bror. Vi går ner till spelbutiken på ICA och mamma säger åt oss att plocka på oss de olika spelkupongerna i spelbutiken. Vi är inte säkra på vad spelen går ut på. Men vi fyller i kuponger för Bingolotto, Keno, Stryktipset och v75. Vi är rusiga. Nu händer det. Jag är så trött på att inte ha pengar, säger mamma. Dagen efter bänkar vi oss framför tv:n och har koll på resultatservicen på text-tv. Vi för anteckningar och gör streck i våra kuponger. Men det går inte. Vi vinner ingenting och mamma säger uppgiven och full av ångest: det här gör vi aldrig igen.Ingen kan i längden vinna mot banken eller vem det nu är som delar ut korten i spelen vi för tillfället deltar i. Men enbart ritualer och sociala koder är inte nog för att förstå varför vi under olika faser i våra liv ändå försöker. Speldjävulens långa fingrar kan nå vem som helst. Det vet Dostojevskij bättre än någon annan. I den melankoliska slutscenen i Spelaren, efter att huvudpersonen förstått att hans spelande gjort att han förlorat sitt livs kärlek, påminner han sig i en hastig tillbakablick om hur han en gång hade en enda gulden kvar. En enda gulden efter att ha spelat bort alla sina tillgångar. Han hade tvekat. Skulle han satsa sitt sista mynt eller låta förlusterna stå. Skillnaden mellan en gulden och inga pengar alls är enorm. Men, säger spelaren, jag satsade min gulden min allra sista. Endast 20 minuter stannade jag i spelsalen och då jag lämnade den hade jag 170 gulden på fickan. Detta är ett faktum! Så mycket kan ibland en enda gulden betyda!, utropar han.Och vad skulle ha inträffat om jag då hade förlorat modet, säger han och vänder tillbaka till roulettbordet.Morris Wikström, journalist

  • Fjodor Dostojevskij (1821-1881) skrev annat än romaner. Men varför? 200 år efter författarens död läser Vincent Flink Amble-Naess hans slagfärdiga opinionsjournalistik.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.År 1873 skriver en kolumnist i den ryska tidningen Grazjdanin. Han hetsar till krig.I text efter text återkommer han till hur tiden har kommit för Ryssland den ortodoxa kristendomens beskyddare att resa sig mot det Osmanska väldet i Turkiet, och inta Istanbul. När staden är erövrad ska den byta namn till Tsargrad, Tsarens stad, liksom Konstantin den store en gång lät döpa den till Konstantinopel. Många gånger tidigare har Rysslands svärd fått blänka i Östern, påminner skribenten. Han syftar på Peter den stores krig mot turkarna och på det nyligen avslutade Krimkriget. Men den kommande konflikten är annorlunda. Den är inte bara av politiskt intresse. Kriget bär också på löften om ett andligt uppvaknande för det ryska folket, som under decennier har förgiftats av västerlandets cynism och vetenskapstro: Kriget, skriver han, kommer att rensa den luft vi andas.Skribentens namn är Fjodor Dostojevskij. För eftervärlden är han i första hand känd som författaren till romaner som Brott och straff, Onda andar och Idioten. Vad som är mindre känt är att han även verkade som journalist. Under en stor del av sin karriär skrev Dostojevskij för tidskrifterna Vremja och Epocha. Men först från och med 1873 började han skriva mera regelbundet. Varje månad publicerades en av hans kolumner i den nystartade tidningen Grazjdanin, som på ryska betyder Medborgaren. Spalten kallades En författares dagbok, och fick stor spridning i det ryska samhället. Under Dostojevskijs livstid blev hans opinionsjournalistiska arbeten förmodligen mera lästa än hans romaner.Socialisterna vill se världen bada i blodBakom tidningen stod Vladimir Mesjtjerskij, en förmögen furste som beskyddades av tsaren. På ledarsidan drevs en reaktionär linje, som gynnade adelns och hovets intressen. Dostojevskij bidrog i stor utsträckning till detta projekt. Med sina texter företrädde han ett slavofilt program, som syftade till att bevara det ryska samhällets särart. Hans ideologiska fiender var zapadnikerna, en heterogen grupp av mer eller mindre västvänliga ryssar som ville att kejsardömet skulle utvecklas till en republik.Dessa tsarväldets fiender får i Dostojevskijs tidningsartiklar utstå en serie våldsamma angrepp: Jesuiterna är en samling antikristliga bedragare, anarkisterna är kannibaler och brodermördare, socialisterna vill se världen bada i blod.Det är emellertid inte de enskilda personerna som är Dostojevskijs huvudsakliga måltavlor; det är liberalismen, upplysningen och den europeiska moderniteten. Mot dessa företeelser argumenterar han med en iver som för en nutida läsare kan framstå som underlig.Också i författarens romaner återfinns visserligen de reaktionära tankegångarna: Den religiöse grubblaren Sjatov i "Onda andar", som vill att Ryssland ska nå världsherravälde; de antisemitiska fångarna i Döda huset; den namnlöse tjänstemannen i "Anteckningar från källarhålet, som väljer lidandet framför moderniteten och vetenskapstron. I romanerna lägger man emellertid inte märke till den överhettade argumentationen på samma sätt. Delvis beror det förmodligen på mångfalden av röster, det fenomen den ryske litteraturhistorikern Michail Bachtin kallade för Dostojevskijs polyfoni. Dialogformen ger romanerna en form av balans som i de journalistiska texterna lyser med sin frånvaro.Kanske kan tonläget i En författares dagbok i någon mån förklaras av hur texterna kom till. I fembandsverket Dostoevsky: A Writer in his Time ger Dostojevskijs levnadstecknare Joseph Frank en bild av deras tillkomst:Vid tretiden intar han en enkel lunch: två skivor svartbröd och ett glas vodka.Skrivandet äger rum helt och hållet efter mörkrets inbrott. Först vid gryningen går författaren och lägger sig på sin vaxdukssoffa, som vid sidan om det grovhuggna bordet och pinnstolen är arbetsrummets enda möbel. Klockan två på eftermiddagen slår han upp ögonen, drar på sig sin morgonrock och går ut till samovaren i matsalen. Medan han dricker sitt te rullar han sig cigaretter i saffransgult rispapper och skummar igenom dagstidningarna. Vid tretiden intar han en enkel lunch: två skivor svartbröd och ett glas vodka. Efter en promenad genom S:t Petersburg återvänder han till sitt hem för att äta middag med sin familj. Han nattar sina barn. Han återvänder till arbetsrummet. Och skrivandet fortsätter.Med få undantag upprepas proceduren varje dag, varje vecka, varje månad, varje år.Texterna i "En författares dagbok" är ofta underhållande, och håller generellt en hög stilistisk nivå. Ändå kommer de inte i närheten av den storhet som återfinns i Dostojevskijs skönlitterära verk. Kvalitetsskillnaden är av sådan art att författaren själv måste ha varit medveten om den. Man kan därför fråga sig varför han valde att ödsla tid på sin journalistiska verksamhet, istället för att ägna sig åt det romanbygge som skulle komma att ge honom hans plats i litteraturhistorien.Visst led han av ständiga ekonomiska bekymmer, men forskningen har visat att kolumnerna skrevs mot ett uselt arvode. Vad Dostojevskij däremot krävde var en oinskränkt frihet att uttrycka sig såsom han själv behagade. Kanske lockades han av möjligheten att för en gångs skull få skriva i egen sak, och framträda som Fjodor Dostojevskij, snarare än som en av hans litterära karaktärer. Kanske såg han texterna som ett sätt att råda bot på den ensamhet som hade kommit att prägla hela hans tillvaro som ett sätt att nå ut.Denna möjlighet tycks utöva samma lockelse på Dostojevskijs sentida yrkesbröder och -systrar som på honom själv. För många av dagens författare tycks opinionsjournalistiken framstå som ett behändigt mellanting mellan ett vanligt, utåtriktat liv och den typ av utanförskap som deras yrke i slutändan kräver. Genom att redogöra för sina åsikter hoppas författaren kunna bilda sig en persona och få tillfälle att spela rollen av respektabel medborgare. På så sätt kan hennes skrivande fås att framstå som en samhällsviktig tjänst som vilken som helst, kanske rentav som en av de mera oumbärliga. Genom debattsidorna får hon möjlighet att lämna sitt elfenbenstorn och träda in i den folkliga gemenskapen. Men manövern är dömd att misslyckas.År 1880 upphörde En författares dagbok att utkomma i Grazjdanin. Till stor del berodde det på att Dostojevskij var upptagen med att skriva på det som skulle komma att bli hans sista roman, Bröderna Karamazov. Bokens handling kretsar kring brödernas far, en opålitlig alkoholist och spelmissbrukare, som förskingrar sönernas arv och förnedrar sig offentligt. Fadern bär namnet Fjodor, vilket är Dostojevskijs eget namn.Namnvalet kan tolkas som en självbekännelse. Romanen publiceras några månader innan Dostojevskij avlider i den lungsjukdom han ådragit sig under sin tid som straffånge i Sibirien. Maskeraden är slut, och författaren avslöjar sitt skrivande som den bisarra verksamhet det alltid har varit:Ett berusat samtal han för med sig själv.Vincent Flink Amble-Naess

  • Vad händer med vår förståelse av den äldre litteraturen när en så grundläggande sak som fysiska kontanter försvinner ur vårt medvetande? Det frågar sig litteraturvetaren Sven Anders Johansson.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I sin bok Kapitalet i tjugoförsta århundradet observerar den franske ekonomen Thomas Piketty att pengasummor är vanligt förekommande i 1800-talets romaner, men däremot inte i 1900-talets. Det beror, menar han, på att pengars värde var stabilt på 1800-talet. Konkreta summor tusen pund, hundra riksdaler, femtio dollar betydde något specifikt för läsarna. Detta förändrades i och med Första världskriget och den inflation som följde under mellankrigstiden. Allt blev relativt, och pengasummor försvann därför ur böckerna de hade blivit flyktiga siffror utan innebörd.Pikettys tes kan illustreras av Fjodor Dostojevskijs romaner. Anteckningar från ett källarhål till exempel. Bara några sidor in i den korta romanen nämns summan sextusen rubel. De har testamenterats till berättarjaget av en avlägsen släkting och gjort det möjligt för honom att säga upp sig från sitt meningslösa jobb för att ägna sig åt skrivandet. Arvet är alltså författandets ekonomiska förutsättning.I avslutningen av romanen spelar en annan pengasumma en avgörande roll. Huvudpersonen försöker ge en femrubelsedel till Liza, en prostituerad kvinna som han vill hjälpa. Hon tar emellertid inte emot gåvan eller var det en betalning? eller ett hån? eller kanske en missriktad kärleksförklaring? utan lämnar sedeln hopskrynklad på ett bord och de skiljs åt. Ett möte, en relation som hade kunnat förändra allt, tar därmed slut.Om Piketty har rätt så hade även denna summa, fem rubel, en betydelse som dagens läsare bara kan gissa sig till. Men har Piketty verkligen rätt? I ett kapitel om Dostojevskij i boken Economies of Feeling visar litteraturvetaren Jillian Porter hur kunskap om den finansiella situationen i Ryssland vid 1800-talets mitt påverkar förståelsen av Dostojevskijs verk. Hennes exempel är novellen Dubbelgångaren, som skildrar hur en person drivs till vansinne av en enerverande dubbelgångare som tränger sig in i och tar över hans liv.Porter läser novellen som en allegori över den ryska statens försök att hantera en finansiell kris genom att trycka fler sedlar och ge ut fler krediter än man hade täckning för. Denna huvudlösa politik ledde till svår inflation, som tacklades med ännu fler krediter När huvudpersonen i Dubbelgångaren, i sina försök att vinna förtroende, spenderar pengar han inte får något för, och slösar med orden utan att få något sagt, så är det enligt Porter en bild av tidens ekonomiska politik. I bägge fallen resulterar agerandet i ett slags värdeförlust precis motsatsen till det som eftersträvas.Man kan säga att Dostojevkijs novell undergrävde den litterära realismen, som bygger på att förhållandet mellan ord och verklighet är stabilt. Och det gjorde den i samma historiska ögonblick som pengarna upphörde att vara tillförlitliga tecken för ett visst värde. Förändringarna gick inte bara hand i hand; de ingick också i ett större förflyktigande, där alla värdesystem förlorade sin stabilitet.På så vis kan man säga att Porters artikel både tillbakavisar och bekräftar Pikettys tes. Å ena sidan uppmärksammar hon att inflationen var en realitet i Ryssland redan under tidigt 1800-tal. Å andra sidan utvecklar hon Pikettys tanke om en förbindelse mellan de ekonomiska och de litterära referenssystemen.Och om det nu finns ett sånt samband, hur ser det då ut idag, i en tid där litteraturens betydelse tycks bli alltmer marginell, och där pengarna, som alldeles nyss var fysiska ting, är på väg att bli helt och hållet digitala?För ett par år sedan uttryckte den svenska riksbankschefen oro över den utvecklingen. Den sortens oro brukar ju uttryckas av nostalgiska kolumnister, men nu var det alltså riksbankschefen som var oroad. Varför då egentligen? Det är ju inte kapitalismen som går under när vi slutar använda kontanter digitaliseringen är, kan man säga, marknadens sätt att göra sina egna transaktioner mer effektiva. Vinster och skulder, räntor och lån, rikedom och fattigdom försvinner inte bara för att kontanterna gör det.Försvinner gör däremot pengarnas konkretion, den som ofta är så viktig i Dostojevskijs universum. Snart kommer det inte längre vara möjligt att i vredesmod kasta växelmynten på en kypare, knyckla ihop en sedel och lämna den i någons hand eller gömma det futtiga bytet från ett rånmord under en sten.Kommer vi därmed alls att kunna förstå Dostojevskijs karaktärer och deras agerande? Hade inte riksbankschefen rätt: om vi slutar använda kontanter så kommer själva förståelsen av vad pengar är att gå förlorad. Ja, kanske är det också något hos oss själva som går förlorat när alla ekonomiska transaktioner blir digitala?Under julhandeln för ett par år sedan rapporterade Sveriges Radio om en ökad mängd falska pengar i omlopp. Antalet förfalskade sedlar som lämnades in till Nationellt Forensiskt Centrum hade fyrdubblats på fyra år. Förklaringen var, sas det, att den minskade kontanthantering hade gjort oss så ovana vid papperspengar att vi inte längre visste hur en äkta sedel ser ut eller känns. När kontanterna försvinner blir det allt svårare att skilja det äkta från det falska.Men rimligen finns det ju fler falska sedlar i omlopp än de som lämnas in till Nationellt Forensiskt Centrum. Så länge ingen klagar fungerar ju den falska sedeln faktiskt lika bra som den äkta. Är då distinktionen mellan dem egentligen så viktig?Sedan man slutade prägla mynt av värdefulla metaller, är pengars värde helt och hållet baserat på överenskommelser och vår tilltro till pengarnas betecknande förmåga. Inte bara i de vardagliga transaktioner där sedlar och mynt fortfarande används, utan också på bolånemarknaden, eller i den internationella valutahandeln. Plötsligt kan den svenska kronan tappa i värde gentemot euron och dollarn. Experternas förklaringar framstår lätt som ett slags bak-och-framvända spådomar, famlande efter en orsak som alltid undflyr dem. För är inte allt psykologi?Falska pengar skulle kunna beskrivas som simulakra: de är bilder som inte föreställer ett original, de föreställer bara andra bilder. Ja, genom sitt sätt att vara hävdar de att det bara finns kopior originalets existens förnekas. Men är det inte precis så alla pengar fungerar, äkta såväl som falska, fysiska såväl som digitala? Ja, är det inte rent av så att de falska pengarna på ett sätt är de mest äkta, de som tydligast inkarnerar pengarnas essens: de är inte bara instabila och tomma i sig själva, de har raderat ut den referent de hänvisar till. De gör anspråk på ett värde och en verklighet de samtidigt saknar, men genom den avsaknaden griper de in i och förändrar den verklighet de befinner sig i.I det avseendet fungerar falska pengar som litteraturen. De är skandalösa, men också kuriösa. Sällsynta, nästan magiska, så till vida att de genom sin rent fiktiva karaktär kan åstadkomma verkliga förändringar. Precis som litteraturen förmedlar de genom sin falskhet något sant. Kanske uppenbaras på den vägen ytterligare en dimension i exempelvis Dostojevskijs verk: så länge någon tror på illusionen finns magin kvar. Och få förfalskningar är så trovärdiga som Dostojevskijs.Sven Anders Johansson, litteraturvetare

  • I en ny naturlära kan man lära hur vargen blev ond och vad som hänt med människan när den slutligen kom tillbaka. Katarina Wikars om den sista vargen, varulvarna och de som är håriga på insidan.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 4 december 2018.Äta upp barn och gamla, ulliga lamm och lata grisar som inte har ork att bygga hus av sten. För att sedan själv fyllas med sten och ramla i brunnen och få magen uppsprättad av jägaren ­­­ - och ut kommer de helskinnade, Rödluvan och mormor och alla de andra som vargen slukat.Detta var min barndoms andliga spis, jag bläddrar igenom åtta inbundna band av samlade sagor i min jakt efter vargen, och det jag kan konstatera är att vargen till skillnad från nästan alla de andra djuren slipper förmänskligas, få kostym och promenadkäpp som elefanten Babar, slipper fira jul med igelkottsfamiljen, och då björnen måste försvara sin status som djur i berättelsen där människorna bara tror att han är en långhårig kille i päls som inte vill jobba är det aldrig någon som ifrågasätter vargens rätt att vara farlig och fri.I en estetisk utgåva av små naturläror, översatta från tyska, är det nu dags för Vargar. Ett porträtt, i svensk översättning av Joachim Retzlaff. Petra Ahne följer vargen både i naturen och kulturen. Från ett uppstoppat exemplar från 1904 med ögon av glas av alldeles fel färg, mörkbruna istället för bärnstensfärgade, ett exemplar som först turnerade runt under namnet Tigern från Sabrodt, och som nu står och dammar på ett regionalt museum med skylten Den sista vargen i Lausitz. Överallt i Tyskland finns det sådana sista vargar från 1800-talet, konstaterar författaren.Men vad säger den oss idag? Vi ser ju inte längre en best som slutligen mött sitt öde som dåtidens människor gjorde, de som nästan lyckades utrota vargen både från den europiska och den nordamerikanska kontinenten. Idag är vargen tillbaka. Värnad av vissa, hatad av andra. Det har varit flera incidenter i djurparker med vargar i Sverige de senaste åren, vi som i årtionden vant oss vid att alla djur som är instängda på något outgrundligt sätt ändå borde gå att gulla med, ja, förutom krokodiler, då kanske. Filmer kan heta sådant som Dansar med vargar men inte Simmar med alligatorer.Det är en dubbel blick på rovdjur numera, och på vargen allra mest, som fortfarande gräver skyttegravar mellan människor, mellan jägare och djurrättsaktivister. När vargen kom tillbaka hade den inte förändrats, men människan, som Petra Ahne så klokt skriver. När det på1990-talet kom ett vargpar till skogarna vid just Lausitz, där den sista vargen hade skjutits 1904, så kom de till en tid som bestämt sig för att också djur har rättigheter, i det här fallet rätten att leva obemärkt av människor, och för att vargen ska komma tillbaka behövs inte mycket, den behöver bara få vara ifred. Det här är, som Ahne, skriver, ett nytt och ännu mycket kort kapitel i historien om förhållandet mellan människa och varg som fram till nu gått ut på att utplåna den ända sen de urminnes tider då människan började hålla boskap, skogarna höggs ner och marken odlades upp. Då kom ofrivilligt alla de vilda djuren närmare, och vissa arter klarade inte den omställningen, men vargen, som setts som den vildaste av de vilda, skriver Ahne, klarade sig bra utan vildmark, livnärde sig alltmer på boskap och blev därigenom alltmer hatad i en evig spiral ända till närapå utrotning. Sent 1800-tal fanns nästan inga vargar i Europa. När vargen hade försvunnit ur naturen fortsatte den att vara ond i litteraturen och kulturen. Vargen fick stå för det mörka, den andra sidan, för natten, det otämjda, pakten med djävulen. Ännu i vår tid är en fjortonhundratalsfigur som varulven gångbar, en dominikanmunk skrev i Häxhammaren 1487 att djävulen kan bedra människans föreställning så att en verklig människa framträder som ett djur, det är alltså på föreställningen varulvarna kommer an. Och det är en obehaglig läsning om pöbeln och kyrkan i maskopi som på 1500-talet anklagade redan marginaliserade människor för att vara varulvar eller häxor, avvärja hot mot den kristna gemenskapen helt enkelt. Jesus sågs ju som herde, omgiven av lamm. En gammal varg i Karpaterna som är bortstött från sin flock jobbar ihop med en korp, Jag ser en fransk dokumentär på tv om en herde med trehundra får och fem varghundar som ser precis ut som vargen men med hängande öron och som verkar i människans tjänst mot och slippa vildmarken. Korpen hittar djur som vargen försöker döda och korpen får sen resterna. Men i och med att både herden och hundarna är på helspänn dygnet runt så lyckas inte vargen ta något enda får, han misslyckas med att döda ett ensamt tjurigt vildsvin och får nöja sig med en kanin som korpen hittar. Kontentan är att i Karpaterna där flest vilda vargar finns i hela Europa har människan lärt sig samexistera med vargarna, alla får plats.För vargen har, kan man läsa, ett beteende som påminner om vårt, om människans, den är ytterst social och gillar familjär samlevnad, lever i utvidgade flockar som består av flera generationer, och om den inte tvingas in i djurparker och hägn reglerar den dominanshierarkierna på egen hand. Genom ylandet kan den också kommunicera med sina likar över stora avstånd, ett yl kan höras 16 kilometer bort. Varglitteraturen kom med tiden att bli full av förslagna flickor, den brittiska författaren Angela Carter låter sin Rödluva ha sex med vargen eller varulvsmannen, inte bara för att inte bli uppäten. Också i en fransk saga för barn släpper två små systrar in vargen om eftermiddagarna när föräldrarna är på jobbet för att leka med honom, efter det att vargen har bett om ursäkt både för Rödluvan och lammen. Flickorna konstaterar att de senast igår själva minsann åt lammstek till middag. Trots alla goda intentioner får vargen en sorts instinkternas kollaps och äter upp flickorna mest av gammal vana, det går inte att hejda sig. Då föräldrarna kommer hem sprättar de rådigt upp vargens mage men flickorna gillar ju vargen så de ber att magen ska sys ihop igen med två meter talgat snöre. Jag ska aldrig mer vara så glupsk, säger vargen och lommar ut.Men vem är det som irrar i kulissen i gråraggig päls? Den senaste vargen jag såg på film värld var Anna Odell i X&Y, som är ett konstnärligt utforskande av identiteterna och sexualiteterna, där inom filmens ram Odell vill ha sex med Persbrandt iförd en vargdräkt hon egenhändigt förfärdigat med öron och nos och allt. Är det de gamla varulvsfantasierna som spökar? Att man kan frikoppla sexualiteten från alla små läbbiga känslor, om man ger den en vargpersona, en rent djurisk drift, besten därinne i sig. Det är ändå bättre att vara varg själv och slippa den gamla unkna drömmen om farliga män, man slipper vara rädd om man själv har päls. Åtminstone i en studio.Vargen därute, den gäckar våra försök att skapa entydighet, konstaterar Petra Ahne i sista stycket i sin Naturlära, den är inte grym och den inte god eftersom de kategorierna enbart gäller för dem som känner till dem, det vill säga människan. Vargen springer bara vidare. Det händer något i ett landskap där det finns vargar, människan flyttas från skogens medelpunkt till marginalen, och skogen blir en rikare, mer hemlighetsfull plats.Och minns vad mormor i Angela Carters saga säger till Rödluvan: De värsta vargarna är håriga på insidan.Katarina Wikars katarina.wikars@sverigesradio.seLitteratur: "Vargar." Ett porträtt av Petra Ahne, Översättning Joachim Retzlaff, Ersatz, 2018"The Bloody Chamber And Other Stories" av Angela Carter, 1979Film: "The Company of wolves", Neil Jordan, 1984"Vargen och fåraherden", dokumentär, UR Play, 2016"X&Y", Anna Odell, 2018

  • Är jag ett tomrum under lite tyg? Eller en människa? Jenny Teleman reflekterar över vad ett oönskat grepp om en liten flickas bröst egentligen betyder. Något som avgörs av de som står runtomkring.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017.På 1980-talet var det modernt med stickade tröjor i luftiga maskor. Som små öglor av hårigt garn, sammantvinnade till en sorts nät.Jag hade en kycklinggul. Under den bodde två mycket diskreta bröst. Sådana där som fortfarande mer har formen av strutar, orunda, nästan trekantiga. En vacker dag promenerades det i tröjan förbi kvarterets köpcenter. Så plötsligt satt en tumme fast längst ut på den ögletäckta lilla strutens ovansida och ett pekfinger satt fast under. Ett berusat ansikte svävade på något vis både till vänster och höger i flickans maghöjd. Det tillhörde en person i den kategori hon och kompisarna kallade fullgubbe, en av de högljudda bråkiga och oförargliga, en av de med vinslitna händer och kul hundar.Häpnaden. Så monumental. Absolut. Inte minsta strimmad av skam. Inte alls upphettad av rädsla. Blank.En stor vit yta bara. Lockes tomma papper, som sänkte sig över tumgreppet, trottoaren och tröjan.Och frågan uppstår: Är detta en människa? Finns jag? Är jag en handduk? Om ingen säger nej det är du inte så är jag det.Men en tolvårig fråga skriver sig så sakta och prydligt överst. "Denna upplevelse är så högst egendomlig, jag behöver ett facit nu, ett svar, den här tummen här och pekfingret som placerat sig på min alldeles nya kroppsdel, hur förhåller jag mig till den tycker ni? Jag gör som ni brukar göra för jag har ingen som helst aning."Den italienske författaren och överlevaren Primo Levi skriver om en enskild incident, den som fick honom att tvivla på sitt människovärde kanske djupast och mest förvirrat. Bland de många fasor han mötte kan den på ytan framstå som en liten kränkning. Han beskriver hur en lägervakt utan att se på honom torkar av sina händer på hans smutsiga kläder som om de vore en trasa. Som om han var en handduk. Som om personen Primo Levi inte fanns alls utan blivit ett tomrum i tyg, praktiskt nära några tillfälliga tummar och pekfingrar. Och frågan uppstår: Är detta en människa? Finns jag? Är jag en handduk? Om ingen säger nej det är du inte så är jag det.Så vad hände med flickan i tröjan vars bröstvårta någon använde till att killa sin egen tumhud med, vad svarade omgivningen på hennes fråga? Går det bra att gnida sina fingrar över mina kläder?Pang. Farbrorn låg hoprasad vid köpcenterväggen. Mamman tog flickan under armbågen och stormade iväg, fast stannade tvärt och såg med verkligt orolig blick på flickan med de små strutarna som blivit så flyktiga värddjur för vinhanden, och frågade: Vänta lite, du kanske också hade velat sopa till honom? Nä, det är lugnt, sa flickan. Aldrig har hon sen haft nycklar i näven och 112 intryckt när hon vandrar genom parken. Omgivningen hade svarat.Alltså, det är ingen fara med den här historien, som är helt sann. Farbrorn var jättefull, ramlade lätt, kroken var inte så hård, han fick hjälp upp och gjorde sig inte illa. Här förfäktas inte den sträva åsikten att slå till bara, heja våldet, nita dem. Utan att mors omedelbara, blixtsnabba, oreflekterade välriktade nej har varit som en trollfilt att svepa in sig i sen dess. Inte skyddat mot alla faror men det där första och viktigaste svaret jag fick, det första svaret att kreta ner under frågan på det vita pappret: Hur ska jag förhålla mig till tummen och pekfingret på min tröja? Är jag ett tomrum under lite tyg?Svaret blev ett rätt tydligt: Nej det är du inte.I filmen byggd på romanen "Purpurfärgen" av Alice Walker beskrivs ett ofrivilligt men tyst accepterat samlag, någon kommenterar "men det du säger låter ju som att han går på toaletten på dig" Jag har alltid varit betagen av den bilden. För så blir det med hudblänk och vävnad ibland när det bara blir använt som objekt, subjektet blir toalett.Nåväl trettio år senare ger sig en annan liten flicka ut. Debatten går för tillfället vild kring tystnadskultur, sexuella övergrepp och omgivningens brist på svar på frågan som den under pekfingret och tummen alltid ställer. Poetiska hashtaggar som #tystnadtagning och #visjungerut rullar fram nästan parallellt med de första försiktigt diskuterande nyanstexterna. "Ett missförstått sexuellt spel är inte detsamma som våldtäkt", "kvinnor har också kraftiga begär och långa fingrar", "det erotiska språket måste också värnas". Intressanta synpunkter, fördjupande, men också förutsägbart vältajmade i sin nyktert, lite ironiskt svalt genomskådande "jag-går-lite-mot-strömmen-nu-opportunism".I vilket fall. Gatan den nya flickan promenerar på heter Instagram och är en lek på nätet där man visar bilder man tycker är fina, roliga eller konstiga.Hon tycker om bilder på sig själv, lökiga citat om kärlek och foton på vänner. Men alldeles särskilt bilder på sig själv. Ett fascinerat elvaårigt självstudium pågår. Den här underläppen kolla det skimrar i håret när man har gult filter på lampan mitt nyckelben ser ut som en skål. Tänk, detta är en människa. Men det gäller att stänga dörren om sig.Flickan glömde det där med privat. Efter kompislarm ses följarlistan över. 33 av 77 följare är okända vuxna män. Gulp, säger omgivningen familj sluter kontot och börjar blocka, gömma, hojta: In från gatan! Små flickor kan ju inte gå där för sig själva med sina knölar.En vemodig stund ändå. Den vaga skuldkänslan, obehaget och genansen hos den stora och den lilla som rensar och rensar bort Ibrahim, Johan och Lars. Den vita häpnaden. Hälften av tummarna upp var en tumme med pekfinger. Tänk jag syntes inte alls.En kylig liten bild av skamkulturen återupprepad som ur ett gammalt manus. Råden desamma som i alla tider: Akta! Håll jungfrun i fredat rum, ulvarna flockas.Omgivningen hade svarat. Helt och hållet en människa är du inte, många kommer vilja torka tassarna på dina kläder.Men medan saxen gick för högvarv genom följarskaran hann det ändå synas hur ensamt det såg ut där på kontot, en oändlig torr öken av medvetet missförstådda signaler mellan det nyblanka flickrouget och hjärtemojisarna på hennes bilder och det helt tysta betraktandet, samlandet, 2000 småflickor var följde dom Bert-Åke och Hasic. Sa aldrig något. En sån absolut ödslighet för bägge parter, de som tittar men inte ens ser på underläppen med den fascinerade tanken i släptåg "tänk detta är en människa", och hon som bär den. En komplett skyddad verkstad var tanken. En långsamt svängande högerkrok av pk-elitism till skydd för denna nykläckta pubertalt självdyrkande vätte var planen.Så flickans mamma mindes en högerkrok för länge sen. Hennes första svar. Och gjorde det mest förbjudna. Hon curlade.Hon curlade hårt, tveklöst, brett.Ett upprop gick till en flock kulturtanter: Hej, jag känner en flicka som är ensam på Insta, (hon måste ju låsa in sig nu sen konerna kom med sina fyra klasskamrater och mormor. Ni vet hur det är, tummen och pekfingret och alltihop, det är ju bara en tidsfråga innan hon inte längre är helt säker på om hon är en handduk eller inte och sen kommer hon aldrig vara det riktigt och det blir en massa röriga lägen och nej blir svårt och alltihop blir) ja, ni vet Kan ni vara omgivning åt henne tro?Historien har ett soligt slut. Alla tanterna sa ja. Det kanske var dumt. Att sopa och trixa så att flickan nu ovetande skickar sina plutbilder, nyflätade hårstudier och pandor rakt ut in i en madrasserad vägg av vuxenvännineflockens avhandlingar i medeltida latin, arkitektutbildningar, matlagningsbilder och skådespelartalanger.En komplett skyddad verkstad var tanken. En långsamt svängande högerkrok av pk-elitism till skydd för denna nykläckta pubertalt självdyrkande vätte var planen. Jag hör ju att det låter galet.Men alla står någon gång i det vita ögonblicket och kan förväntas komma med ett svar, jag förnimmer tummen och pekfingret närma sig mamma och pappa. Är jag en människa?Jag lutar mig över flickan som nöjt somnat med sina nya 91 följare i den hårt kramade djupt älskade mobilen. De 33 blockade är glömda.Jag viskar i örat: Jag tog den här åt dig. Nästa gång kanske du vill svinga alldeles själv, du människa.Jenny Teleman, medarbetare på kulturredaktionen

  • Cilla Banck levde fattig och ensam i skånska Arild. Hennes anteckningsbok ger en säregen bild av hennes tid. Kulturredaktionens Mattias Berg dyker in i en 1800-talsmänniskas värld.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017.Vad är egentligen tidens gång? Eller omvärlden? Och vilka spår sätter allt det där i en enskild människas medvetande?I sin ljuvliga lilla bok Vad Cilla Banck visste gör Lundahistorikern Peter K. Andersson ett allvarligt försök att svara på de här omöjliga frågorna. Den är tunn inte ens 100 sidor men blir redan efter min första läsning tung av understrykningar och hundöron.Som framgår av titeln, kretsar den kring en viss Fröken Cilla Banck som bodde ensam och fattig i en stuga i skånska fiskeläget Arild mellan 1830 och 1906. Undertiteln är En 1800-talsmänniskas världsbild vilket ganska exakt fångar Anderssons anspråk. Mikro- eller mentalitetshistoria, som det kallas mer fackmässigt.Men det allra heligaste var ändå hennes egen dopdräktOch att just Cilla Banck intresserar en historiker, beror på att hon till skillnad från de flesta andra outbildade ur fiske- och bondemiljö vid den här tiden skrev en sorts dagbok. Där nedtecknade hon verkligen allt möjligt. Från klassiska minnesanteckningar om egna utflykter eller dödsfall i byn till avskrifter ur veckotidningar, psalmböcker, Bibeln och olika slags kalendrar.Dessutom skapade hon med tidens gång ett museum, eller kanske snarare kuriosakabinett, i sitt hem enligt ungefär samma osorterade princip. En samtida besökare vittnar om hur Cilla Banck började med att visa den första tekanna som kom till Arild och stolt berättade att den tillverkats vid en förfärligt stor fabrik i industrialismens England, för att så småningom föras till lilla Arild av sjömän över havet.Museet var också fullt av betydligt mer långväga föremål. Samma besökare räknar upp fågelbon från Indien, träpapegojor från Kanarieöarna, mandarinkostymer, chilenska kalabasser, sjötång från Stilla Hafvet, japanska kokkärl, ryska mjölkbyttor. Men det allra heligaste var ändå hennes egen dopdräkt.Efter Cilla Bancks död revs museet, vilket knappast hade skett om hon varit en välbärgad kvinna med kulturell nimbus. Men dagboken finns kvar, i all sin målmedvetna gåtfullhet. Peter K. Andersson påpekar att vi nästan alltid betraktar historien ur de mer priviligierades perspektiv. Själv, skriver han, har han ändå försökt ta reda på hur de fattiga som ofta inte kunde vare sig läsa eller skriva faktiskt tänkte. Han liknar det arbetet vid en sorts dekryptering: som att hitta en gammal mystisk bok skriven med ett chiffer vars system sedan länge gått förlorat.Stilbildaren i genren, en influens så stark att den samtidigt tycktes släcka ut alla sina efterföljare, var den italienska historikern Carlo Ginzburg som 1976 kom ut med boken Osten och maskarna. Den handlade om en så kallad vanlig människas världsbild några hundra år före Cilla Banck. Nämligen den italienske mjölnaren Menocchios, som på 1500-talet satte sig upp mot kyrkan med sina tankar om skapelsen.Man kan diskutera hur representativ den här mjölnaren faktiskt var. Hur som helst blev han också oerhört intresserad av filosofi och kyrkan ansåg Menocchios hemsnickrade läror så farliga att han brändes på bål som kättare.Och det är ju ett av mikro- eller mentalitetshistoriens dilemma: att ovanliga människor oftast ändå är intressantare än vanliga. När någon blivit tillräckligt speciell, transformeras åtminstone personen från den ena kategorin till den andra, och lämnar de mindre speciella kvar i historiens skugga.Hur kan man då få reda på någonting alls om dem? Ja, ett sätt, kanske det enda, är att studera hela kollektivet: alltså statistik. Efter att jag själv läst Osten och maskarna när den kom ut i Sverige i början av 80-talet, och då tycktes ligga på vart och vartannat nattduksbord, började jag också studera ämnet i tiden, ekonomisk historia innan jag alltför snabbt kroknade på alla dessa opersonliga förteckningar. Med viss fasa minns jag särskilt den om årsförbrukningen av salt sill under medeltiden.Cilla Banck gör faktiskt också förteckningar, eller åtminstone listor, men på ett helt annat sätt. Peter K Andersson menar att de påminner om trollformler, som traditionellt användes för att skapa trygghet och kontroll.Så hon listar, bokstavligen, allt mellan himmel och hav. Mycket handlar förstås om religion. Till exempel följande förteckning: Guds sons blodsutgjutelser. Först i omskärelsen, 2 i Gethsemane, 3 wid hudflängningen, 4 törnekröningen, 5 wid purpurmantelns afryckande, 6 wid händers och fötters genomborrande, 7 wid sidosårens öppnande.Men framför allt är det ju havet som i fiskeläget Arild är världens början och slut, alltings mått, livet och döden. Risken för drunkning var också ständigt närvarande. Cilla Banck listar hela släkter som dött ut i sjöfartens spår. Till och med hennes egen bror förekommer i en sådan till synes opersonlig förteckning: Efvenledes omnämnes sjömannen Lars Banck som gick bort ifrån skonerten Örnen, det hände i Norsjön den 6 april 1853.Hon sammanfattar också allt detta tragiska i en speciell lista: Döda här i byn i min tid, som jag kan minnas 353 Inberäknade i nämda antal 41 som äro drunknade, 2 som själva afhänt sig lifvet. En hängt sig. Och en sängt sig.de flesta världshändelser tycks skölja rakt igenom henne, medan disparata erfarenheter och lösryckt information fastnar som drivved i medvetandeströmmen.Under Cilla Bancks levnad förändras ändå den globala sjöfartens villkor dramatiskt. När hon föds 1830 hade det inte gått mer än ett decennium sedan den allra första överfarten med ångbåt över Atlanten. Sedan kom de stora passagerarfartygens tid. Suezkanalen och Nordostpassagen band plötsligt ihop jordklotet på ett nytt sätt och med undervattenskablarna för telegrafi vid mitten av 1800-talet blev havet det viktigaste kommunikationsmediet även för den mest inbitna landkrabba.På så sätt flyter havets förändringar ihop med mediehistorien. Dagstidningarnas genombrott skedde också just under hennes livstid. När Cilla Banck precis var på väg att lämna tonåren, 1848, grundades Sydsvenska Dagbladet. 1864 blev Dagens Nyheter den första massmarknadstidningen, riktad till många prenumeranter med ett lägre pris.Vad ser vi då av allt det här i hennes dagbok? Eller, för att tala med bokens titel: Vad var det som Cilla Banck visste?På det ger Peter K. Andersson inget rakt svar, hur nu ett sådant skulle se ut. Men han påpekar till exempel att en dagstidning och då Helsingborgs Dagblad bara nämns en enda gång i hennes dagböcker. Däremot märks den parallellt framväxande populärpressen desto tydligare.Framför allt handlar det om Triumf: Sveriges billigaste veckotidning, som den kallades i annonserna. Ur den har Cilla Banck bland annat skrivit av artiklar om werldens äldsta bibliotek och den fruktansvärdaste jordbäfning som i historisk tid hemsökt menskligheten. I sina listor kan hon också blanda rena faktauppgifter om digerdöden och Stockholms grundande med en äventyrlig teori om tidpunkten för Jesu återkomst till jorden.Så allt detta visste Cilla Banck. Med sin bok har Peter K. Andersson nu gett oss en ömsint nyckel till hela den här krypterade historien: visat hur en enda person kan fungera som konkret länk mellan abstrakta begrepp som makro- och mikro. Hur de flesta världshändelser tycks skölja rakt igenom henne, medan disparata erfarenheter och lösryckt information fastnar som drivved i medvetandeströmmen.Eller som Andersson själv skriver i bokens allra sista stycke, om Cilla Bancks världsbild: Det som utmärker den är inte i första hand dess lantliga utgångspunkt utan dess kumulativa och oanalytiska förhållande till kunskap. Det viktigaste är bara att veta.Mattias Berg, medarbetare på kulturredaktionenLitteraturPeter K Andersson: Vad Cilla Banck visste. Ellerströms, 2017.

  • Många själar har gått vilse i jakten på sanningen om Palmemordet. Kulturredaktionens Olof Åkerlund reflekterar över teorier som alltid saknar minst en pusselbit.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2021.1963 presenterade en trettiofemårig filosof vid namn Edmund Gettier ett par tankeexperiment som fick de akademiska korridorerna att skälva. Ett av dem löd ungefär så här: Personerna Mario och Luigi har båda sökt en tjänst som rörmokare. Mario har av skäl vi inte behöver gå in på mycket starka belägg för två saker:1) Det är inte han själv, utan Luigi, som kommer att få jobbetoch2) Luigi har tio mynt i sin ficka.Mario tror alltså, på goda grunder, att följande påstående är sant den som får jobbet har tio mynt i sin ficka. Men så händer det, mot alla odds blir det ändå Mario som får tjänsten och även han råkar, utan att veta om det, ha exakt tio mynt i sin ficka. För den som är ovan vid den analytiska filosofins ibland lite krystade exempel är det kanske inte uppenbart varför Gettiers artikel väckte så starka reaktioner. Det beror på att den tycktes motbevisa en populär definition av begreppet kunskap som sann, grundad tro. Det var ju sant att personen som fick jobbet hade tio mynt i fickan. Mario trodde också att en person med tio mynt i fickan skulle få jobbet och han hade därtill en god grund, rent av bevis, för att så skulle ske. Ändå tar det emot att kalla hans sanna, grundade tro för kunskap. Den liknar mer en tillfällighet. Och filosofin tycktes, som så ofta, vara tillbaka på startpunkten: Trots 2400 år av grubblerier fanns det ännu ingen definition av något så grundläggande som kunskap att enas kring.Samma år som Gettiers artikel publicerades inträffade något som skulle påverka offentligheten betydligt mer än detta filosofiska dilemma: mordet på USA:s president John F Kennedy. Ett attentat som genererat undersökande och spekulativ litteratur av ett omfång som vida överstiger det om Gettierproblemet, bland annat en kritiserad rapport från 1979 där en undersökningskommitté i representanthuset menade att det troligen låg en konspiration bakom mordet. En åsikt som delas av en majoritet av USA:s invånare, medan minoriteten nöjer sig med den ensamme gärningsmannen Lee Harvey Oswald. I dessa poler gömmer sig två av människans djupa och motstridiga önskningar: Längtan efter mening och längtan efter avslut. En instabil ensamvarg utan klara motiv ger inte mening, diffusa sammansvärjningar utan bevisad koppling till brottsplatsen ger ingen känsla av avslut. Många själar har gått vilse i jakt på det ena eller andra.I konkurrens med dessa drivkrafter står vår längtan efter sanning och kunskap sig slätt, befarar jag. Det vi uppfattar som den bästa storyn vinner oftast. Det gäller för övrigt även inom filosofin, en disciplin som så gott som aldrig erbjuder avslut. Till exempel var Gettier var egentligen inte först med sitt dilemma. Det hade presenterats i olika varianter sedan medeltiden, men tajming och slagkraftighet gjorde att problemet sedan 1963 bär hans namn.Kanske var det längtan efter avslut som fick Stefan Löfven att 2016 offentligt torgföra sin med största sannolikhet felaktiga tro att den ensamme gärningsmannen Christer Pettersson var skyldig till mordet på Olof Palme. Storyn om det som kallats vår motsvarighet till Kennedymordet hade satt sig, det vore på många sätt besvärligt att hitta en ny.Inom kort kom dock en sådan. Och det var en i vissa avseenden så pass bra story att Löfven verkade beredd att ändra sig, lite grann åtminstone. Den handlade om Skandiamannen Stig Engström, som verkade ha trasslat in sig i vittnesutsagor som överdriver hans roll minuterna efter mordet. Det är väl åtminstone så de luttrade ser på saken, de som sett PKK-spår och Christer Pettersson-rättegångar komma och gå medan mer suspekta omständigheter och individer aldrig tycks ha blivit ordentligt utredda. Andra tycker att indicierna som förtjänstfullt togs fram i Lars Larssons och Thomas Petterssons böcker och sedan adopterades av åklagaren räcker för att tron på Stig Engström som gärningsman ska ha en grund.Sann, grundad tro. Definitionen av kunskap som Gettier problematiserade kan spåras tillbaka till Platon och särskilt hans dialog Theaitetos. Där det egentligen heter Sann åsikt förenat med förklaring. Men redan där inser huvudpersonen Sokrates att det inte riktigt håller. Kan man ha en riktigt pålitlig förklaring utan att förutsätta åtminstone någon gnutta kunskap? Och sanningen, kan vi lägga till, är inte det kriteriet nog så problematisk? I det svenska språket används sanning ofta som en ungefärlig synonym till ärlighet, motsatsen till lögn och förljugenhet, medan det i mer tekniska definitioner lätt blir en tårta ovanpå en annan: Att något är sant betyder att det liksom, tja, ligger till på det sättet. Platons ord för sanning aletheia har däremot mytiska proportioner. Det leder ner i underjorden till glömskans flod Lethe, men den lilla inledande bokstaven alfa gör ordet till en negation. Odoldhet eller icke-glömska skulle man kunna översätta det. Eller om man, likt filosofen Martin Heidegger, har en dragning till det omständliga: Oförborgadhet. För Platon är de sanningar som är värda att ta på riktigt allvar eviga och något våra odödliga själar en gång stått i förbindelse med. Våra kroppar, vår kultur och våra oprecisa sinnesförnimmelser bedrar oss däremot hela tiden, får oss att glömma det vi egentligen vet. Det gör det som vi vanligtvis kallar verkligheten till en dimmig plats fylld av glömska. Och vårt uppdrag: Att med stor möda återskapa det som glömts. Då blir sanningen inte något som slås fast med hjälp av opålitliga vittnesutsagor, utan något tidigare dolt som plötsligt visar sig och som mycket väl kan ha funnits framför våra ögon hela tiden. Lite som Stig Engström, som hela tiden fanns där: i tidningarna, på kvällsnyheterna och på mordplatsen. Frågan är bara när och i vilken roll.Och det är väl så att sanningens betydelse är helt avhängig vad man frågar efter. Den polisiära och juridiska frågan om vem som höll i vapnet är kanske inte ointressant, men ändå bara en öppning för vidare frågor: Varför? Ensam eller i konspiration med någon?För även om det är intressant att som Gettier fundera över vad kunskap om ett faktum egentligen är, så är det ju hur allting hänger ihop vi verkligen vill veta. Vi, som törstar efter både mening och avslut.Så om vi någon gång får ett riktigt välgrundat svar på frågan om vem som mördade Olof Palme så kommer vi att ha en sanning men ingen kunskap. Eller kanske tvärtom: viss kunskap, men inte hela sanningen? Ja, vi kommer aldrig riktigt hela vägen fram tycks det varken med sanningen eller med Palmemordet. Återstår alltså lögnen och Palmeutredningen. För medan mordgåtan på många sätt står och stampar på samma plats den gjorde strax före halv tolv på kvällen den 28 februari 1986, så har envetna granskningar gjorda av personer som Stieg Larsson, Lars Borgnäs och Gunnar Wall satt ljuset på allt från misstag till lögner och nätverk inom polisen, högerextremismen, näringslivet och statens mer dolda sidor. Och så har det olösta mordet, som enligt vissa förändrade Sverige i grunden, blivit inte bara ett slukhål för vilsna själar utan också en skola för dem som likt Platons Sokrates är beredda att misstro de föregivna sanningarna och söka vidare under ytan. Lite icke-doldhet trots allt, i den bottenlösa glömskan.Olof Åkerlund, medarbetare på kulturredaktionenLitteraturPlaton: Theaitetos ur Skrifter, band 4. Översättning Jan Stolpe. Atlantis, 2006.Gunnar Wall: Mörkläggning statsmakten och Palmemordet. Bokförlaget Kärret, 2020. Om Stig Engström:Lars Larsson: Nationens fiende Om mordet på Olof Palme. Books on demand, 2016.Thomas Pettersson: Den osannolika mördaren hela berättelsen om Skandiamannen. Offside press, 2021.Lars Olof Lampers: Palmemordet tillbaka till Sveavägen. Storytel publsihing, 2021.

  • På sitt eget sätt berättar vart och ett av de fyra evangelierna historien om Jesus. Många författare har lockats att fylla igen luckorna, men Mattias Hagberg tycker de står sig slätt mot originalen.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judéen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.Lukas berättelse om Jesu födelse med krubban, herdarna och Herrens ängel är förmodligen den mest lästa och mest kända delen av de fyra evangelierna i Nya Testamentet. Det är synd. För julevangeliet är trist och konstlöst i förhållande till berättelserna i övrigt. Det är som att läsa en medioker upptakt till en fantastisk bok.Nej, ska man läsa om Jesus kan man gott hoppa över den storvulna inledningen och gå direkt på den egentliga storyn, den som börjar med att Jesus söker upp Johannes döparen.Själv har jag ofta återvänt till texterna i de fyra evangelierna. Jag har läst, och jag har läst om. Inte för att jag är troende det är jag inte utan för att det är så bra litteratur. Ja, faktiskt något av det bästa jag läst.Framför allt tycker jag om att läsa evangelierna tillsammans, som ett enda polyfont verk.Mängder med författare har inspirerats av dessa texter och gjort sina egna tolkningar och vidareutvecklingar. Här finns romaner av så vitt skilda författare som Norman Mailer och Marianne Fredriksson.Och det kommer hela tiden nya romaner. Ofta intressanta och tankeväckande, men de lever sällan upp till originalen. För det mesta är de bara bleka kopior.För mig är förklaringen enkel. De fyra evangelierna är fulla av luckor och motsägelser. De talar ofta mot varandra och mot sig själva. Markus säger en sak, Lukas en annan. Johannes har ett anslag, Matteus ett annat.Men romanförfattarna som inspirerats av evangelierna försöker ofta täcka över dessa brister. Människosonen av Lennart Hagerfors från 2017 kan fungera som exempel. Han har tagit fasta på det långa tomrum som finns i evangelierna mellan Jesus barndom och tidpunkten när Jesus framträder och börjar förkunna. Han har skrivit en vacker och inkännande roman om en ung man som söker efter mening. Men i samma stund som han fyller tomrummet med ord tar han också död på något av styrkan och spänningen i berättelsen om Jesus. Det oklara och tolkningsbara får sin förklaring. Mysteriet är inte längre ett mysterium.Jag tror att det är så här: Litteraturens styrka ligger i dess öppenhet. Texter som berör är texter som skaver och bråkar, som lämnar fältet fritt för läsaren.Eller annorlunda uttryckt: En text som svarar på läsarens alla frågor är alltid en död text.Författaren Lotta Lotass skrev en fin essä om det där i tidskriften Glänta 1998. Enligt henne måste en text vara öppen för olika slags läsningar för att räknas som litteratur. Allt annat är information. I essän använde hon ord och begrepp som brus, tvetydighet och entropi för att förklara vad hon menade. Och hon skrev: Texten produceras genom de skillnader som finns inskriva i den.Det är symptomatiskt att Lotta Lotass är en av få som lyckats skriva en roman som tar avstamp i evangelierna men som ändå lyckas behålla något av den ursprungliga tvetydigheten. I Konungarnas tillbedjan målar hon en poetisk och dunkel bild av de vise männens färd under julens stjärna.Samtidigt finns det så klart en gräns för hur mycket motsägelser och luckor en text tål. Litteratur helt utan begräsningar blir bara brus.Evangelierna är inget undantag.Trots alla sina motsägelser och luckor har de faktiskt en tydlig struktur en story om man så vill. Och inte vilken story som helst, utan uppenbarligen en berättelse som burit i två tusen år.Historien om Jesus är fascinerande. Särskilt om man försöker skaka av sig en del av kristendomens alla överlagringar och läser texterna med ett öppet sinne.Dramaturgin är enkel. I trettioårsåldern framträder Jesus som predikant, helbrägdagörare och exorcist. Han driver runt på landsbygden; förkunnar tidens slut, driver ut onda andar och utför underverk. Han samlar stora skaror av följare och lärjungar. Men han kommer också i konflikt med sin omgivning. Han provocerar och utmanar skriftlärda och präster. Snabbt trissas konflikten upp och kulminerar under påskfirandet i Jerusalem. Prästerskapet ser till att Jesus grips, döms och utlämnas till romarna. Han torteras och korsfästs. Dör. Men återuppstår.Precis som i alla andra berättelser är konflikten central. Det är kring den allting snurrar.Jesus är en revoltör. Han utmanar. Omkullkastar.Ta bara intåget i Jerusalem. Scenen är karnevalisk och burlesk. En fattig träarbetare från en okänd avkrok som kommer ridande på en åsna och hälsas som en kung.Eller ta hans predikningar där han allt som oftast påpekar att den rådande ordningen skall ställas på huvudet. De sista ska bli de första. De utstötta ska bli de mäktigaste. Guds rike tillhör tullindrivarna och de prostituerade inte prästerna och de rättfärdiga. Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike. Saliga ni som hungrar nu, ni ska få äta er mätta, utropar han i Lukas evangelium.Ja, listan med Jesusord som utmanar kan lätt göras lång. Den som vill vara stor bland er skall vara den andres tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav. Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd. Värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Älska era fiender och be för dem som förföljer er.Men det är inte bara ord riktade mot makten. Nej, även den lilla ordningen vill Jesus krossa: Tro inte att jag kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärfar, och mannens husfolk skall bli hans fiender.Allt kulminerar så klart med korsfästelsen. Det är svårt att tänka sig en mer utmanande tanke: Den allsmäktige Guden som ett maktlöst offer, mördad som en simpel brottsling.Som litterär konstruktion är korsfästelsen svindlande.Ibland tänker jag på evangelierna som de optimala motberättelsena, såväl innehållsmässigt som stilistiskt. Tillsammans bildar de en utmanande textmassa som ställer mycket, för att inte säga allt, på ända. Detta är text som brusar och bråkar, som provocerar tanken.Kan man önska sig mer av litteraturen? Nej, jag tror inte det.Mattias Hagberg, författare