Episoder

  • Kaffet betraktas av mĂ„nga som en mirakeldryck, men pekas ut som en en klimatbov och har Ă€ven historiskt haft sina högljudda kritiker. Hanna Eklund funderar över en varm dryck som vĂ€cker heta kĂ€nslor.

    ESSÄ: Detta Ă€r en text dĂ€r skribenten reflekterar över ett Ă€mne eller ett verk. Åsikter som uttrycks Ă€r skribentens egna. Ursprungligen publiceras 9/9 2020. NĂ€r jag började jobba som reporter blev kollegorna förvĂ„nade över mina preferenser vad gĂ€llde varma drycker. Du kommer inte att bli lĂ„ngvarig i den hĂ€r branschen var standardkommentaren till mitt stĂ€ndiga tryckande pĂ„ knappen varm choklad vid kaffeautomaten. I tio Ă„r framhĂ€rdade jag, sedan blev det för jobbigt och jag lĂ€rde mig att ta en kopp eller fika (som det ocksĂ„ kallas). Inte lĂ„ngt dĂ€refter fick jag min första fasta anstĂ€llning.Och jag Ă€r inte den enda genom historien, som har dragit nytta av de svarta dropparna. Kaffe fick tidigt rykte om sig att göra den som dricker kvicktĂ€nkt, sĂ€llskaplig, lycklig och förnuftig. Filosofen James Mackintosh gick sĂ„ lĂ„ngt att han i slutet av 1700-talet hĂ€vdade att en mĂ€nniskas förstĂ„ndsförmĂ„gor stĂ„r i direkt proportion till mĂ€ngden kaffe hon dricker. Kanske Ă€r det inget konstigt att Voltaire sĂ€gs ha druckit minst fyrtio koppar om dagen. Han hade egentligen lika gĂ€rna kunnat dricka choklad, som pĂ„stods ha samma goda effekter, om det inte vore för risken det ansĂ„gs medföra. Bisarra och depraverade böjelser kunde nĂ€mligen vara en möjlig biverkning av varm choklad - Marquis de Sades favoritdryck.Den pĂ„stĂ„dda kopplingen mellan kaffe och förnuft har fĂ„tt mig att fundera pĂ„ i vilken mĂ„n koffeinhaltiga drycker kan ha haft betydelse för vĂ„r samhĂ€llsutveckling. Bönornas intĂ„g i Europa och Sverige rĂ„kar nĂ€mligen, som av en tillfĂ€llighet, sammanfalla med upplysningen.Första gĂ„ngen en svensk berĂ€ttar om kaffe Ă€r 1658. Clas RĂ„lamb Ă€r pĂ„ resa som kungligt sĂ€ndebud i Turkiet nĂ€r han blir bjuden pĂ„ nĂ„got helt nytt och sjudande hett, tillverkat av ett slags Ă€rter frĂ„n Egypten, skriver han, som förnĂ€ma turkar sörplar in mellan lĂ€pparna istĂ€llet för brĂ€nnvin, i tron att det ska motverka inflammationer och uppstigande dunster frĂ„n magen.Som sĂ„ mĂ„nga gĂ„nger genom historien visade sig den nya medicinen vara lite beroendeframkallande, och Karl XII:s besök i Turkiet slutade med att han tog bönorna med sig hem och gjorde kaffet populĂ€rt i Sverige. Men det var inte förrĂ€n under industrialiseringen som fikat blev vardagligt och billigt och kanske ett mĂ„ste för att orka med de nya fabrikstiderna.Innan kaffet slog igenom var öl den vanliga drycken i Sverige och stora delar av Europa, bland sĂ„vĂ€l kvinnor som mĂ€n, Ă€ven om det inte alltid lĂ„ter sĂ„ i den samtida litteraturen. Carl von LinnĂ©, som tyckte att kaffe enbart kunde bidra till slapp mage och en utmĂ€rglad kropp skriver: Karl-öl, mĂ„ste vara beskt. Kvinnfolk och kĂ€ringar, lĂ€gger han till, skola hava sött dricka. Den hĂ€r idĂ©n Ă„terfinns ocksĂ„ hos Bellman, som tycker att vi ska ge vĂ„ra smĂ„ mamseller, vin och sviskon och karameller. Tanken pĂ„ separatistiska dryckesvanor ska vi Ă„terkomma till, men tills vidare rĂ€cker det att konstatera att de allra flesta struntade i vad Carl von LinnĂ© ansĂ„g. Och under hans levnad hade kaffehusen sedan lĂ€nge börjat ta över andra delar av kontinenten.Tronskiftet frĂ„n den bedövade alkoholen till den koffeinstinna varma drycken var en revolution som enligt historikern Daniel Berg skapade ett irritabelt upplysningssinne, kritiskt till allt! Utom kanske till det förtryck som möjliggjorde europeernas nya mörka vanor, Ă€ven om vissa av kaffekolonialismens tidiga kritiker faktiskt kom inifrĂ„n industrin. Men i Europa blev kaffehusen en plats för affĂ€rer och intellektuell verksamhet. HĂ€r vĂ€xte kapitalismen och den borgerliga offentligheten fram, klasserna blandades och ett friare samtal var möjligt. I England kallades de Penny Universities, eftersom det gick att lyssna pĂ„ tidens stora intellektuella, till priset av en kopp java. Men om storleken pĂ„ plĂ„nboken inte var sĂ„ betydelsefull för att komma in pĂ„ kaffehusen var könet desto viktigare. För kvinnor var dörren oftast stĂ€ngd.SĂ„ möttes ocksĂ„ Londons invĂ„nare 1674 av Womens petition against coffee som hĂ€vdade att kaffe gör mĂ€n impotenta, lika fruktsamma som öknarna de försmĂ€dliga bönorna kommer frĂ„n.Och nĂ€r 1600-talets franska överklasskvinnor samlades i salonger för att kritisera Ă€ktenskapets slaveri det som de i princip bara kunde lĂ€mna om maken var impotent - dĂ„ valde de en annan koffeinhaltig dryck. Preciositeten har kallats en av historiens Ă€ldsta feministiska rörelser och gjorde motstĂ„nd genom att förlöjliga klassisk bildning och Ă€gna sig Ă„t förfining istĂ€llet för manligt barbari. Med andra ord drack de te. Och lĂ„ngt senare skulle den svenska författaren Thekla Knös beskriva teet som salongskulturens essens, det som förverkligar dess pedagogiska idĂ©er och förfinar smak och sinnen.SĂ„ verkar alltsĂ„ te i nĂ„gon mĂ„n ha blivit kvinnokampens dryck, medan kaffet blev den offentliga manlighetens brygd, besk och förnuftig och tillrĂ€ckligt begĂ€rlig för att de törstande skulle strunta fullstĂ€ndigt i Carl von LinnĂ©s varningar.BegĂ€ret parodieras i Johann Sebastian Bachs kaffekantat frĂ„n 1730-talet, den unga Liesgen mĂ„ste ha sitt livselixir ljuvligare Ă€n tusen kyssar minst tre gĂ„nger om dagen och förargar sin far: Först nĂ€r pappan hotar med att inte lĂ„ta Liesgen gifta sig gĂ„r hon med pĂ„ att sluta med kaffet, men bara tillfĂ€lligt, eftersom hon i hemlighet smyger in en rad i Ă€ktenskapsförordet om att den blivande maken aldrig fĂ„r hindra henne frĂ„n den högsta njutningen, att koka kaffe precis nĂ€r hon vill.Samtidigt skriver politikern Carl Gyllenborg den första svenska komedin, en pjĂ€s om den löjliga SprĂ€tthöken, representant för unga snobbiga adelsmĂ€n med oförblommerad fĂ€bless för det franska. Han gör allt a la mode, rör sig vant pĂ„ Stockholms kaffehus och skrattar Ă„t lantisar som brĂ€nner sig pĂ„ det svarta ölet. Med facit i hand var oron för franska influenser inte helt obefogad. Upplysningen Ă€gde rum pĂ„ kaffehus och i tesalonger och vem vet om inte gnistan faktiskt lĂ„g i sjĂ€lva drycken. NĂ€r journalisten Camille Desmoulin uppmanade massan att ta till vapen, 1789, lĂ€r han i alla fall ha stĂ„tt uppflugen pĂ„ en stol, eller om det var ett bord, tillhörande CafĂ© de Foy i Paris. Förmodligen hade han redan hunnit ta en kopp, eller tvĂ„.Det Ă€r klart att kaffet blev ett ljus i mörkret ocksĂ„ för nordborna och hade det inte varit för det nya koffeinberoendet, skulle kaffehusen kanske inte blivit sociala rum för hattar och mössor, författare och upprorsmakare.I vĂ„ra dagar Ă€r det inte mĂ„nga som skryter med fyrtio koppar kaffe om dagen. Att dricka riktigt mycket kaffe anses inte helt sunt och nordbor hĂ„nas ibland för sitt enorma koffeinintag. Samtidigt rankas nordens lĂ€nder som nĂ„gra av de bĂ€sta att bo i. Finland började för nĂ„gra Ă„r sedan inta en sĂ€rstĂ€llning, genom att ha vĂ€rldens bĂ€sta skola, vĂ€rldens bĂ€sta rĂ€ttsvĂ€sende, vĂ€rldens Ă€rligaste befolkning, vĂ€rldens lyckligaste invandrare och som av en ren slump vĂ€rldens absolut största kaffekonsumtion.Hanna Eklund, journalist

  • Flera av den polske författaren Bruno Schulz verk gick förlorade i Förintelsen. Mest av dem alla gĂ€ckar romanen "Messias". Jan Henrik Swahn berĂ€ttar den tragiska och snudd pĂ„ magiska historien.

    ESSÄ: Detta Ă€r en text dĂ€r skribenten reflekterar över ett Ă€mne eller ett verk. Åsikter som uttrycks Ă€r skribentens egna.Förtryck, vatten och eld. DĂ€r har du tre av litteraturens största skadegörare. För ett tiotal Ă„r sedan satt jag hemma och sĂ„g pĂ„ Rapport. Det visades bilder pĂ„ en hangar som brann i VĂ€llingby. Flammorna reste sig höga och brandmĂ€nnens vattenstrĂ„lar kĂ€ndes tunna och ynkliga. Jag reste mig för att sĂ€tta pĂ„ tevatten och sa till min grekiska fru att nu brinner det i Stockholm igen. Varför brinner det aldrig i Aten?Jag hade dĂ„ nyligen gett ut en roman som var vĂ€ldigt sjĂ€lvutlĂ€mnande men byggde pĂ„ en grundpremiss som var pĂ„hittad. Att mina dagböcker just brunnit upp och att jag var hĂ€nvisad till mitt minne. I ett brev frĂ„n polisen nĂ„gra dagar senare meddelades att det var mina böcker, manuskript, möbler och dagböcker som brunnit i Rapportinslaget. Jag blev uppringd av en man frĂ„n magasineringsföretaget som skakad sa att han under sitt liv i branschen aldrig varit med om nĂ„gon eldsvĂ„da förut. Jag förklarade för honom att det var mitt eget fel, man ska aldrig hitta pĂ„ nĂ€r man Ă€r författare.Det finns inget hopp om att mina manuskript ska Ă„teruppstĂ„, men för andra verk lever hoppet. Jag tĂ€nker sĂ€rskilt pĂ„ ett försvunnet manus som jag hörde talas om redan pĂ„ 1980-talet. Jag hade lĂ€st nĂ„gra böcker av författaren och fĂ„tt höra att han skrivit ytterligare en roman, med titeln Messias och som börjar sĂ„ hĂ€r:Tidigt en morgon vĂ€ckte min mor mig och sade: Josef, Messias kommer, folk har redan sett honom i staden Sambir.Författaren Ă€r den legendariske Bruno Schulz, skicklig tecknare och en av 1900-talets stora stilister. Hans sĂ€tt att se pĂ„ vĂ€rlden kan pĂ„minna om Franz Kafka och Danilo Ki. Likt fadern med sina tygbalar rullar Schulz upp fantastiska tablĂ„er som saknar all stadga. Det Ă€r lĂ€ngtan efter denna ljuvliga kulissvĂ€rld som bidragit till myterna kring Messias-manuskriptet. En italiensk litteraturvetare, Giorgio van Straten, har antytt att manuset skulle kunna ha brunnit upp i en bilolycka. DĂ€r har vi elden igen. Hans argumentation kĂ€nns dock inte sĂ€rskilt övertygande, mer som en skröna faktiskt. Men förtryck har definitivt ett finger med i spelet. Schulz sköts till döds av en gestapopolis pĂ„ vĂ€gen tillbaka till gettot i Drohobycz 1942.1935 gjorde han en teckning dĂ€r man ser Messias komma flygande ovanför hustaken. Men den messianska tiden handlade för Schulz del inte om en frĂ€lsande profet. Messias Ă€r för honom ett annat namn för den geniala epoken, förverkligandet av barndomen. Regression alltsĂ„ men genom mognad, ett sĂ€tt att komma bort frĂ„n krigets trauma som för hans del omfattar Ă€ven det judiska traumat och faderns död. Drömmen om barndomen sĂ„g han som ett narkotikum för att glömma historien och kriget och fĂ„ fadern och den egna oskuldsfullheten tillbaka. För Schulz var barndomen ett Utopia och för att nĂ„ dit mĂ„ste han fĂ„ tiden att gĂ„ baklĂ€nges, vilket bara kunde ske litterĂ€rt.Schulz berĂ€ttade om arbetet med Messias i brev. Det gick trögt, skrev han, annat kom emellan. Först sedan Tyskland gĂ„tt in i Polen 1939 och Schulz tvingats flytta in i gettot i Drohobycz, lossnade det. Kanske hjĂ€lpte det mer pĂ„trĂ€ngande hotet om död honom att hitta ett sprĂ„k till romanen. Man vet att han gjorde rĂ€der ut frĂ„n gettot, försedd med kartonger fulla med teckningar och skriverier som han försökte rĂ€dda undan Förintelsen genom att be vĂ€nner utanför gettot att ta hand om materialet. En del av dessa kartonger har Ă„terfunnits, dock ingen som innehöll Messias.Visst kan man hoppas pĂ„ att just den kartongen grĂ€vdes ner under en tröskel snarare Ă€n att kastas pĂ„ elden av nĂ„gon som fasade för att bli pĂ„kommen med komprometterande material.En som anvĂ€nde litteraturen för att rĂ€dda boken ur verklighetens lĂ„gor var den amerikanskjudiska författaren Cynthia Ozick. Hon vistades en lĂ€ngre tid i mitten av 1980-talet i Stockholm och anvĂ€nde dess miljöer och persongalleri litterĂ€rt. I romanen Messias i Stockholm skapar hon sitt eget Drohobycz, fullt av mystiska antikvariat och fanatiska boksamlare dĂ€r plötsligt det som alla gĂ„tt och vĂ€ntat pĂ„ sker: Bruno Schulz Messias dyker upp, i hĂ€nderna pĂ„ en kvinna som pĂ„stĂ„r sig vara hans dotter. Behöver jag nĂ€mna att manuset brinner upp i slutkapitlet?Cynthia Ozicks version Ă€r fascinerande men jag tror mer pĂ„ legenden om ett mjölkbud i Drohobycz. En natt fick han ta emot en platt metallask av det slag som herrstrumpeband brukade försĂ€ljas i. FrĂ€mlingen gav honom pengar, bad honom grĂ€va ner asken i kĂ€llaren och Ă„terkom aldrig. En dag blev det översvĂ€mning i kĂ€llaren och mjölkutkörarens hustru upptĂ€ckte att golvet var tĂ€ckt av blöta manussidor.En Ă€nnu troligare version har jag frĂ„n den polske poeten och översĂ€ttaren Jerzy Ficowski. Han var djupt involverad i Bruno Schulz liv och verk och gav aldrig upp hoppet om att manuset till Messias skulle Ă„terfinnas. 1987 blev Ficowski kontaktad av en kusin till Bruno Schulz vid namn Alex, som berĂ€ttade att han i sitt hem i Kalifornien i sin tur blivit kontaktad av en person frĂ„n staden LwĂłw som ville sĂ€lja en tvĂ„ kilo tung bunt manuspapper samt Ă„tta teckningar av Bruno Schulz för tio tusen dollar. Kunde Ficowski i egenskap av expert nĂ€rvara vid överlĂ€mnandet? Schulzforskaren avskrev semesterplanerna och stannade hemma i flera mĂ„nader utan att vĂ„ga lĂ€mna telefonen ur sikte. Sommaren övergick i höst. Till slut ringde kusinen. Mannen med manuskriptet hade hört av sig igen. Allt var klart. Sedan hĂ€nde ingenting. IstĂ€llet nĂ„ddes Ficowski av beskedet att kusinen fĂ„tt en svĂ„r hjĂ€rnblödning. Han dog nĂ„gra dagar senare, utan att lĂ€mna efter sig minsta papperslapp med information om den mystiske mannen frĂ„n LwĂłw.Det fanns dock en fortsĂ€ttning. 1990 trĂ€ffade Ficowski ambassadören Jean Christophe Öberg, Schulz-beundrare Ă€ven han. Enligt Öberg lĂ„g Messias tillsammans med annat handskrivet material i KGB:s arkiv. Öberg hade trĂ€ffat en rysk diplomat som hade sett Schulz portfölj med egna ögon. Problemet var att materialet inte stod i Bruno Schulz namn utan var registrerat pĂ„ den man som tagit emot manuskripten av Schulz men sedan fĂ„tt dessa konfiskerade av Gestapo, arresterats och förmodligen dödats i koncentrationslĂ€ger. TyvĂ€rr avled Öberg kort tid efter mötet och dĂ€rmed mĂ„ste Ficowski Ă€n en gĂ„ng söka vidare pĂ„ egen hand.Det finns rykten som gör gĂ€llande att Öberg faktiskt hann fĂ„ ut Messias ur KGB:s ofantliga gömmor. Andra tror att manuset ligger kvar dĂ€r. Kanske Ă€r det sĂ„, kanske gick det under i eld eller upplöstes i vatten. Det Ă€r som en roman, berĂ€ttelsen om denna roman, som möjligen alltjĂ€mt existerar, förutsatt nu att Schulz verkligen hann skriva klart den. Men sĂ„ lĂ€nge vi drömmer om att fĂ„ lĂ€sa den lever hoppet trots allt om att vi ska fĂ„ Messias tillbaka. Jan Henrik Swahn, författare och översĂ€ttare

  • Manglende episoder?

    Klik her for at forny feed.

  • HjĂ€rnan Ă€r sĂ„ mycket mer Ă€n förnuft. Malena Forsare reflekterar över att nĂ€r kroppen berĂ€ttar det intellektet inte förstĂ„tt.

    ESSÄ: Detta Ă€r en text dĂ€r skribenten reflekterar över ett Ă€mne eller ett verk. Åsikter som uttrycks Ă€r skribentens egna.Första gĂ„ngen det hĂ€nde var pĂ„ Patologen i Lund. Utanför var det grönskande vĂ„r. Men ingenting av det, och ingenting av allt som dĂ„ verkligen betydde nĂ„got, mĂ€rktes i den lilla ringen av studenter som slöt sig runt den ensamma hjĂ€rnklumpen. Docenten hade precis rullat in hjĂ€rnan, som nu lĂ„g och guppade i en bunke. HjĂ€rnan hade ingen blick, ingen kropp eller vilja. Den hade förlorat sin mĂ€nniska. Och nu skulle den noga skivas upp framför vĂ„ra ögon, sĂ„ att vi skulle fĂ„ veta nĂ„got om demenssjukdomens inre anatomi.Jag gjorde ett tankefel, som varje luttrad obducent noga lĂ€rt sig att undvika. IstĂ€llet för att tĂ€nka pĂ„ hjĂ€rnan, började jag tĂ€nka pĂ„ mĂ€nniskan. Jag stĂ€llde en frĂ„ga om begravningen; vad hjĂ€rnan tĂ€nkte om att den nu lĂ„g hĂ€r, istĂ€llet för i jorden dĂ€r kroppen fanns. Jag minns doften av desinfektionsmedel och skaldjur. Att jag tog nĂ„gra steg mot skjutdörren, och dĂ€r nĂ„gonstans, i det gungande mötet med gravitationen, fĂ„ngade docenten mig med ett vant grepp.AvstĂ„ndet mellan hjĂ€rna och kropp hur skulle vi begripa det? I neuropsykologikursen var det aldrig nĂ„got som direkt diskuterades. I gruppen av blivande psykologer pratades det överhuvud taget vĂ€ldigt lite om att kroppen talar sitt eget sprĂ„k och ofta Ă€r snabbare Ă€n tanken. Att den fĂ„ngar upp vĂ„r existens övergĂ„ngarna i livet och reagerar pĂ„ dem, ibland innan vi sjĂ€lva fattat.Den hollĂ€ndska lĂ€karen och traumaforskaren Bessel Van Der Kolk beskriver i sin bok, The Body Keeps the Score, hur Darwin var tidig med att peka ut förbindelser mellan kropp och hjĂ€rna. Enligt Darwin involverades den pneumogastriska nerven vid stark psykisk upphetsning, sĂ„ att Ă€ven inĂ€lvornas tillstĂ„nd pĂ„verkades. Terminologin har förĂ€ndrats, men inom dagens traumavĂ„rd Ă€r man allt mer överens om att behandlingen vid posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, behöver inbegripa kroppen, eftersom det som hĂ€nder den skapar avtryck i hjĂ€rnans olika minnescentra.Darwin var sĂ„ledes nĂ„got pĂ„ spĂ„ren. PĂ„ 1990-talet introducerades en viktig, om Ă€n omstridd teori, som bygger pĂ„ denna enkla slutsats: att hjĂ€rna och kropp hör intimt ihop. Den amerikanska psykologprofessorn Stephen Porges myntade den sĂ„ kallade polyvagala teorin, som utgĂ„r frĂ„n vagusnervens förgreningar, vilka skapar förbindelser mellan olika organ, sĂ„som hjĂ€rna, lungor, hjĂ€rta och mage. Och den betonar hur viktigt det sociala samspelet Ă€r i vĂ„rt psykiska och fysiska mĂ„ende. Kroppar talar till varandra med ansiktsuttryck, gester och tonfall, och om traumatiska minnen lĂ€rt oss att vara rĂ€dda för andra, ja, dĂ„ mĂ„ste terapeuten mer Ă€n vanligt visa tĂ„lmodig vĂ€rme och empati.Andra gĂ„ngen det hĂ€nde var i en biosalong. Jag hade drabbats av en aning om att jag inte lĂ€ngre fick plats i tillvaron sĂ„som den sĂ„g ut. Men det visste jag inte dĂ„, för tanken var inte fĂ€rdig. I ett försök att greppa vad som höll pĂ„ att hĂ€nda, trampade jag en lördag ivĂ€g pĂ„ min cykel för att se filmatiseringen av Annie Ernauxs sjĂ€lvbiografiska LĂ©vĂ©nement. Egentligen mest för titelns skull: OmstĂ€ndigheter Ă€r ett vidöppet ord. I filmen Ă€r det katolskt 60-tal, i Frankrike nĂ„gonstans, och en ung kvinna söker, dag efter dag, med blicken i sina trosor. Hon Ă€r gravid och vill allt annat Ă€n det. SĂ„ hon kĂ€mpar för rĂ€tten att vĂ€lja. Samtidigt som lĂ€karna vĂ€grar att gĂ„ henne till mötes, vĂ€ninnorna vĂ€nder bort blicken och den manlige vĂ€nnen vill passa pĂ„ det Ă€r ju utan risk för en ny konception.NĂ„gonstans mellan vecka 8 och 9 tar hon en strumpsticka, och för den lĂ„ngt in i sig sjĂ€lv. NĂ€r biomörkret börjar snurra Ă€r det som om jag redan Ă€r i filmens slut. DĂ€r ett för tungt foster hĂ€nger pĂ„ sin strĂ€ng ner i toaletten och blödningen inte gĂ„r att stoppa. Jag famlar mig ut och sjunker ihop under en grön exitskylt i biografens öde kĂ€llare. DĂ€r svettas jag ut Ă„ngesten som kommer av att vara instĂ€ngd i livets cellsystem. Fostret Ă€r inte mitt, men kroppen, den Ă€r min. Och nu vĂ€grar den plötsligt att samarbeta.Som fĂ€rdig psykolog började jag sĂ„ smĂ„ningom att arbeta med traumatiserade barn. Bland patienterna fanns en grupp som var sĂ€rskilt svĂ„rlĂ€kt: barn som tidigt utsatts för sexuella övergrepp. En del av de hĂ€r barnen hade utvecklat en strategi som en gĂ„ng hjĂ€lpt dem. De hade övergett sina kroppar för att stĂ„ ut. Övergreppen tillhörde nu det förflutna, men barnen fortsatte att av och till checka ut frĂ„n sin fysiska tillvaro. Det kallas dissociation och kan beskrivas som den yttersta förlusten. Barnet försvinner bort och blir okontaktbar. Enligt van der Kolk mĂ„ste vi nĂ€rma oss en sĂ„dan patient just genom kroppen. Med försiktiga försök till rörelse, beröring och ögonkontakt. För att pĂ„ sĂ„ sĂ€tt Ă„terföra barnet till hĂ€r och nu.Det skulle hĂ€nda en tredje gĂ„ng, men dĂ„ inte i form av en svimning. Sent en natt, nĂ€r allt var för sent och det som verkligen betytt nĂ„got inte lĂ€ngre fanns kvar, rann all kraft som en ström ur kroppen. Jag hamnade kraftlös och skakande pĂ„ golvet. Det blev svart och tonat blĂ„tt, det skimrade som inuti ett regn, och samtidigt som jag var fastkĂ€ttrad sĂ„g jag allt utifrĂ„n. EfterĂ„t rĂ„dfrĂ„gade jag en fysioterapeut om det som hĂ€nt; det liknande ingen tidigare erfarenhet. Hon svarade nĂ„got om nervsystemet, men jag minns inte riktigt vad. Och förresten hade hon sjĂ€lv varit med om samma sak. SĂ„ hĂ€r i retrospektiv blir det Ă€ndĂ„ begripligt: kĂ€rleken hade tagit slut, och kroppen, den var förtvivlad och kunde liksom inget göra.Hur lĂ„ngt Ă€r avstĂ„ndet mellan hjĂ€rna och kropp? Hur lĂ„ngt Ă€r avstĂ„ndet mellan det som en mĂ€nniska tĂ€nker och det hon kĂ€nner? Kanske har vi bĂ€st chans att förstĂ„ det i de ögonblick, dĂ„ kroppen talar om för oss vad vi mĂ„ste göra. NĂ€r vi mĂ„ste bryta upp. Fly frĂ„n en plats. Eller nĂ€r vi bara behöver slĂ€ppa taget om nĂ„got för att överleva sjĂ€lsligt.Efter den hastiga sortin frĂ„n hjĂ€rnobduktionen hamnade jag i ett litet uppvakningsrum. Rummet Ă€r till för sĂ„dana som jag, som svimmar vid Ă„synen av mĂ€nniskans innanmĂ€te. Docenten berĂ€ttade att flera av hennes medicindoktorander börjat sina karriĂ€rer just sĂ„. Som om de, nĂ€r de betraktat vĂ„r köttiga insida, aktiverats i sin existentiella varseblivning. För vi har att inse att avstĂ„ndet mellan hjĂ€rna och kropp Ă€r en illusion. Miljarder nervtrĂ„dar förbinder hjĂ€rnan med resten av oss sjĂ€lva. VĂ„rt misstag Ă€r att vi tror att intellektet Ă€r överordnat vĂ„ra sinnesförnimmelser. I sjĂ€lva verket, menar Bessel van der Kolk, hĂ„ller kroppen rĂ€kningen. Den Ă€r vĂ„rt bĂ€sta instrument.Malena Forsare, kulturjournalist och psykolog

  • SmĂ€rta kan fördĂ€rva ett liv, men i grunden Ă€r smĂ€rtan mĂ€nniskans vĂ€n. SĂ„ varför tycks samtidsmĂ€nniskan göra allt för att fly det som gör ont? Ulf Karl Olov Nilsson funderar över saken.

    ESSÄ: Detta Ă€r en text dĂ€r skribenten reflekterar över ett Ă€mne eller ett verk. Åsikter som uttrycks Ă€r skribentens egna.SmĂ€rta innebĂ€r inte tystnad, men vĂ€l sprĂ„kets slut. FĂ„r vi tillrĂ€ckligt ont slutar vi berĂ€tta om hur ont det gör, slutar tala. SmĂ€rta tar oss tillbaka till det försprĂ„kliga, till vĂ„r barndom, nĂ€r vi gnydde, grĂ€t eller skrek. En mĂ€nniska i smĂ€rta blir alltsĂ„ i sprĂ„klig mening ensam. Men smĂ€rtan Ă€r samtidigt rentav etiken och det mellanmĂ€nskligas början. NĂ€r nĂ„gon annan skriker eller kvider ett barn, ett djur, nĂ„gon sjuk Ă€r det nĂ€stan omöjligt att inte lida sjĂ€lv. Och vilja hjĂ€lpa.Skulle smĂ€rtan gud bevare oss! bli Ă€nnu större försvinner vi, alltsĂ„ svimmar. Tack och lov, fĂ„r man vĂ€l nĂ€stan sĂ€ga. För det gĂ„r knappast att tĂ€nka sig nĂ„got vĂ€rre Ă€n att inte bli rĂ€ddad av medvetslöshet. Som i Helvetet i Dantes Gudomliga komedi dĂ€r de förtappade sjĂ€larna varken kan sona sina synder eller dö bort utan istĂ€llet nĂ„gorlunda vakna och alerta i evighet fortsĂ€tter att svĂ€lta, eller frysa, eller brinna, eller gisslas, eller bli stungna av getingar. Det Ă€r inte svĂ„rt att förstĂ„ varför medeltidsmĂ€nniskan verkligen inte ville hamna i helvetet. Ett slags modern version av samma vidrighet kunde vara nĂ€r torterare nuförtiden vĂ€cker upp den avsvimmade fĂ„ngen med en spruta adrenalin för att fortsĂ€tta tortyren.Men talet och smĂ€rtan Ă€r motsatser Ă€ven pĂ„ andra sĂ€tt. Elaine Scarry visar i sin klassiska fenomenologiska studie The Body in Pain oupphörligen pĂ„ det mĂ€nskligt odelbara i smĂ€rtan. Att sjĂ€lv ha smĂ€rta Ă€r att leva i visshet den som har mycket ont Ă€r helt sĂ€ker pĂ„ saken men att höra om en annan mĂ€nniskas smĂ€rta Ă€r att befinna sig i tvivel. För hur kan man veta vad en annan mĂ€nniska egentligen kĂ€nner?SmĂ€rtförnimmelsens sprĂ„kliga outtryckbarhet tvingar oss att tala om den med ett slags omskrivningar, menar Scarry. Vi talar om smĂ€rta ocksĂ„ utan yttre orsak och utan kroppslig skada som om den Ă€ndĂ„ hade det, sĂ„ hĂ€r exempelvis: Det kĂ€nns som om nĂ„gon bankar inuti mitt huvud med en hammare. Det kĂ€nns som jag hade ett rivjĂ€rn i halsen. Den kĂ€nns som om min magsĂ€ck har gĂ„tt sönder och min ryggrad gĂ„tt av.Friedrich Nietzsche gĂ„r i Den glada vetenskapen Ă€nnu lĂ€ngre i sitt smĂ€rtbildsprĂ„k och skriver: Jag har gett min smĂ€rta ett namn och kallar den Hunden. Den Ă€r lika trogen, lika pĂ„trĂ€ngande och skamlös som varje annan hund. Genom att benĂ€mna smĂ€rtan för hunden, kan Nietzsche förlĂ€gga den utanför sig sjĂ€lv, betrakta den utifrĂ„n, kanske kontrollera den. Det Ă€r dĂ€rför en hĂ€ndelse som ser ut som en tanke att man under 2000-talet trĂ€nat upp sĂ„ kallade smĂ€rthundar som ledsagare Ă„t kroniska smĂ€rtpatienter. Hundarna fĂ„r lukta pĂ„ bomull som patienten andats pĂ„ eller strukit över huden och trĂ€nas pĂ„ det sĂ€ttet till att larma vid begynnande smĂ€rtattacker; smĂ€rthunden kan hĂ€pnadsvĂ€ckande nog varna innan attacken brutit ut och dessutom lĂ€ra sig vilken typ av smĂ€rta som nalkas, sĂ„ att patienten i förebyggande syfte kan ta rĂ€tt medicin i rĂ€tt styrka i rĂ€tt tid.Är inte detta ett exempel pĂ„ hur vi allt oftare inte bara lĂ€r oss utan rentav förnimmer saker, sĂ„ att sĂ€ga, utifrĂ„n och in snarare Ă€n inifrĂ„n och ut. Är jag trött? Jag vet inte, men min sömnapp pĂ„ telefonen talar om för mig hur mĂ„nga timmar jag sovit. Är jag hungrig? Jag vet inte, borde jag vara det? Jag fĂ„r titta i kaloritabellen.En smĂ€rta som pĂ„ liknande sĂ€tt mĂ„ste lĂ€sas av i det yttre beskrivs i Valerie Fritschs roman HjĂ€rtklaffar frĂ„n Johnson & Johnson. DĂ€r föds gossen Emil utan förmĂ„ga till smĂ€rtförnimmelser och Fritsch skriver: Han kĂ€nde varken ett ytligt skrapsĂ„r eller ett djupt snitt, ingen magsmĂ€rta och ingen brĂ€nnskada, inte den rĂ„a smĂ€rtan i ett skrubbsĂ„r och inte den osynliga hos huvudvĂ€rken. Emil Ă€r ett vilt barn som undersöker sin hejdlösa kropps yttre begrĂ€nsningar: [Han] Satte handen pĂ„ den glödande spisplattan nĂ€r ingen tittade eftersom det sĂ„g sĂ„ roligt ut nĂ€r brĂ€nnblĂ„sorna vĂ€xte, Med intresserad min höll han upp sina blodiga hĂ€nder framför nĂ€san pĂ„ förĂ€ldrarna och frĂ„gade: mamma, gör det hĂ€r ont?NĂ€r jag kollar upp saken visar det sig att Fritsch beskriver ett syndrom som gĂ„r under namnet HereditĂ€r sensorisk och autonom neuropati typ V. NĂ„got bot finns inte och viktigt Ă€r att lĂ€ra barnet vad som normalt ger smĂ€rta, vilken vattentemperatur som Ă€r lagom och hur man klĂ€r sig nĂ€r det Ă€r minus trettio ute. Eller plus, och gassande sol. NĂ„gonting liknande beskriver lĂ€karen Paul Brand som arbetade med leprasjuka pĂ„ 1950-talet och förmodligen var den första att argumentera för att spetĂ€lska i första hand inte, som man tidigare trodde, var en sjukdom i muskelvĂ€vnaden utan i nerverna. Den deformation som lepran ofta resulterade i var inte endast en effekt av bakterier orsakade av sjĂ€lva sjukdomen; istĂ€llet hade skadorna ofta att göra med den sjukes oförmĂ„ga att kĂ€nna smĂ€rta och att han dĂ€rför rĂ„kade skada sig sjĂ€lv. Paul Brands mest kĂ€nda bok heter sĂ„ledes The Gift of Pain.Brands arbete och Fritsch roman blir tydliga exempel pĂ„ hur vi behöver smĂ€rtan som ett slags orientering i tillvaron. SmĂ€rta har ett slags verklighetseffekt: enda gĂ„ngen vi verkligen uppfattar och kĂ€nner vĂ„ra kroppsdelar och organ Ă€r nĂ€r vi har ont i dem. Och utan smĂ€rtsignaler kan vi aldrig riktigt veta vad vi ska skydda oss mot.Koreansk-tyska filosofen Byung-Chul Han menar i boken PalliativsamhĂ€llet att vĂ„r tid prĂ€glas av algofobi, en allmĂ€nt utbredd rĂ€dsla för smĂ€rta och att det gör vĂ„ra liv vilsna och tomma pĂ„ mening. Den moderna mĂ€nniskan söker trivsel, lycka, individuell framgĂ„ng och Ă€r den första generation som uppfattar smĂ€rtfrihet som ett slags lagstadgad rĂ€ttighet. SmĂ€rta som historiskt associerats med rening, hjĂ€ltemod, motstĂ„ndskraft och i Nietzsches fall rentav som lyckans tvilling ses idag som meningslös, ett medicinskt problem att bli av med. Andra sidan av palliativsamhĂ€llets mynt, menar Byung-Chul Han, Ă€r att det parallellt med tendensen att fly smĂ€rtan paradoxalt nog löper en motsatt rörelse dĂ€r extremsport och sjĂ€lvskadebeteende utgör försök att förvissa sig om den egna existensen. Jag kĂ€nner smĂ€rta, alltsĂ„ finns jag.Den utbredda algofobin Ă€r en av anledningarna till, menar Byung-Chul Han, att opioidmediciner som ursprungligen anvĂ€ndes inom palliativ vĂ„rd alltsĂ„ vĂ„rd i livets slutskede nĂ€r inget bot lĂ€ngre stĂ„r till buds sĂ„ frikostigt skrivs ut till och konsumeras av friska mĂ€nniskor. Han syftar pĂ„ opiod-krisen i USA och menar att den akut ökande anvĂ€ndningen av smĂ€rtstillande morfinlĂ€kemedel kommit att dölja samhĂ€llsförhĂ„llanden som leder till lidande. Vi skulle kunna beskriva detta och kanske hela det smĂ€rtlösa men tomma tillstĂ„nd vĂ„rt samhĂ€lle Ă€r pĂ„ vĂ€g mot med en tautologi: opium har blivit ett opium för folket.Ulf Karl Olov Nilsson, författare och psykoanalytikerLitteraturByung-Chul Han: PalliativsamhĂ€llet smĂ€rta idag. ÖversĂ€ttning: Anna Bengtsson. Ersatz, 2021.Valerie Fritsch: HjĂ€rtklaffar frĂ„n Johnson & Johnson. ÖversĂ€ttare: Linda Östergaard. Bokförlaget Faethon, 2022.Elaine Scarry: The body in pain The making and unmaking of the world. Oxford University Press, 1988.Friedrich Nietzsche: Samlade skrifter band 5, Den glada vetenskapen "la gaya scienza". ÖversĂ€ttning Carl-Henning Wijkmark. Brutus ÖStlings bokförlag Symposion, 2019.

  • MĂ„nga har försökt skapa ett sprĂ„k som förbrödrar vĂ€rlden, men inget kom lĂ€ngre Ă€n esperanto. Dan Jönsson reflekterar över tungomĂ„let som blev USA:s lĂ„tsasfiende och ett offer för Stalintidens paranoia.

    ESSÄ: Detta Ă€r en text dĂ€r skribenten reflekterar över ett Ă€mne eller ett verk. Åsikter som uttrycks Ă€r skribentens egna.Året var 1947, Tyskland var besegrat, kalla kriget hade knappt börjat och den amerikanska armĂ©n insĂ„g att det nu behövdes en ny fiende att öva mot om man skulle hĂ„lla Ă„ngan uppe. Pentagons strateger uppfann dĂ„ en ondskefull militĂ€rmakt med namnet Aggressor, som hade som sin plan att assimilera amerikanska medborgare in i sin egen frihetshatande och mĂ€nniskofientliga kultur. Denna lĂ€tt förklĂ€dda kommunistiska fiende talade sĂ„klart ocksĂ„ ett vilt frĂ€mmande tungomĂ„l. Ryska, tĂ€nker ni men nej, faktiskt inte. AlltsĂ„ kinesiska? Nej, inte det heller. Aggressorerna frĂ„n Aggressor pratade hĂ„ll i er nu esperanto. Logiken var klar och redig: helt i enlighet med Aggressors lumpna assimileringsplaner fungerade ju esperanto just genom att assimilera ord frĂ„n en mĂ€ngd olika sprĂ„k. Symbolen för Aggressors sĂ„ kallade Circle Trigon Party var en grön triangel som pĂ„minde om esperantorörelsens gröna stjĂ€rna, och USA:s försvarsdepartement gick rentav sĂ„ lĂ„ngt att man 1959 gav ut en lĂ€robok med titeln Esperanto: The Aggressor Language. Inte förrĂ€n i slutet av sextiotalet gjorde Vietnamkrigets barska realiteter slut pĂ„ fantasierna.Hur i all vĂ€rlden var nu detta möjligt? frĂ„gar man sig. Esperanto, som ju Ă€nda frĂ„n början bĂ„de konstruerades och spreds som ett fredens och förbrödringens sprĂ„k? Ska man inte vara bra paranoid för att se det som ett hot? Svaret Ă€r att jo, det ska man nog, men det Ă€r det alltsĂ„ en och annan som Ă€r och US Army var lĂ„ngtifrĂ„n de första.SĂ„ lĂ„t oss ta historien frĂ„n början. NĂ€r den judiske, rysktalande lĂ€karen Ludovik Zamenhof frĂ„n Bialystok i nuvarande Polen 1887 lade fram grunderna för det han dĂ„ kallade lingvo internacia sĂ„ var det lĂ„ngtifrĂ„n första gĂ„ngen nĂ„gon hade försökt konstruera ett nytt vĂ€rldssprĂ„k för att göra slut pĂ„ mĂ€nsklig fiendskap. Hade man lĂ€st sin bibel visste man att det var först med den babyloniska sprĂ„kförbistringen som mĂ€nniskornas tungomĂ„l söndrades och blev sinsemellan obegripliga. I Första Mosebok lĂ„ter ju Gud Adam ge namn Ă„t alla levande varelser, och tanken pĂ„ att hitta tillbaka till detta ursprungliga, adamitiska sprĂ„k var nĂ„got som kittlade bĂ„de fantasin och Ă€regirigheten.Ett tidigt försök att rekonstruera nĂ„got liknande var medeltidsmystikern Hildegard von Bingens lingua ignota men riktigt pĂ„ allvar vaknade intresset först pĂ„ sextonhundratalet. SkĂ€let var att latinet dĂ„ sakta men sĂ€kert började förlora sin stĂ€llning som den lĂ€rda vĂ€rldens gemensamma sĂ„ kallade lingua franca. VetenskapsmĂ€n som Galileo, Descartes och Newton publicerade sig bĂ„de pĂ„ latin och sina respektive modersmĂ„l. Samtidigt frĂ„gade man sig om det trots allt inte behövdes ett sprĂ„k som alla kunde förstĂ„ och som i tidens anda dĂ„ tĂ€nktes utgĂ„ helt frĂ„n rationella begrepp: matematiskt exakt och rensat frĂ„n alla avvikelser och möjliga missförstĂ„nd. Flera av tidens stora forskare och filosofer utarbetade sina olika förslag till hur ett sĂ„dant sprĂ„k skulle kunna se ut och fungera. Alla strandade de till slut pĂ„ att de blev pĂ„ tok för oöverskĂ„dliga och komplicerade, men idĂ©n levde vidare och fick pĂ„ sitt sĂ€tt ny energi i nittonhundratalets analytiska sprĂ„klogik.NĂ€r Zamenhof lanserade lingvo internacia var det Ă„terigen i en sprĂ„kligt förbistrad vĂ€rld. Tyska, franska och engelska konkurrerade om herravĂ€ldet och det var lĂ€tt att se behovet av ett neutralt, mellanfolkligt hjĂ€lpsprĂ„k. Tio Ă„r tidigare hade den bayerske prĂ€sten Johann Schleyer introducerat sitt volapĂŒk, vĂ€rldssprĂ„ket, och pĂ„ kort tid lyckats engagera mĂ„nga entusiaster i framför allt Tyskland och Frankrike, lĂ€nder som just hade varit indragna i ett förödande krig. Men förbrödringen kom av sig, av flera skĂ€l. VolapĂŒks system av affix var svĂ„rt och krĂ„ngligt, och Schleyer visade sig vara en smĂ„tt diktatorisk figur som hĂ„rdnackat motsatte sig alla tankar pĂ„ reformer. Dessutom kom de grĂ€nsöverskridande visionerna pĂ„ kollisionskurs med de nationalistiska stĂ€mningarna i bĂ„de Bismarcks Tyskland och det efter kriget stukade Frankrike, dĂ€r volapĂŒkisterna blev fritt villebrĂ„d för tidningsspalternas satiriker. Zamenhofs esperanto hoppets sprĂ„k, som det snart kom att kallas var tillrĂ€ckligt likt, men ocksĂ„ tillrĂ€ckligt olikt för att kunna fĂ„nga upp den ideologiska budkaveln. Med sin rysk-judiska bas kunde det för det första knappast utmĂ„las som en fiendelist, för det andra var det ocksĂ„ lĂ€ttare att lĂ€ra sig, och Zamenhof var för det tredje ett helt annat slags ledare Ă€n Schleyer hans instĂ€llning var kort och gott att sprĂ„ket Ă€gdes av dem som talade det. Det viktiga var inte att grammatiken förblev intakt utan att man höll fast vid det han kallade för esperantos interna ideo, den inre idĂ© som handlade om att med sprĂ„ket som grund bygga en fredlig, global gemenskap.Det var sĂ„dana pĂ„ en gĂ„ng demokratiska och visionĂ€ra principer som gjorde att esperanto dels snabbt fick fĂ€ste och kunde vĂ€xa till en vĂ€rldsomspĂ€nnande rörelse; dels ocksĂ„ lyckades avvĂ€rja konkurrensen frĂ„n de olika förbĂ€ttrade vĂ€rldssprĂ„k ido, patolglob, idiom neutral och allt vad de hette som runt förra sekelskiftet dök upp som svampar ur jorden. Esperanto attraherade drömmare och aktivister frĂ„n vitt skilda hĂ„ll: pacifister och feminister, ockultister och revolutionĂ€rer men ocksĂ„ regionala sprĂ„kprotektionister som i esperanto sĂ„g ett vĂ€rn mot utbredningen av de koloniala vĂ€rldssprĂ„ken. Rörelsen nĂ„dde sin kulmen efter första vĂ€rldskriget, och aldrig var den sĂ„ nĂ€ra en avgörande seger som nĂ€r Nationernas Förbund 1922 tog upp frĂ„gan om att göra esperanto till det rekommenderade andrasprĂ„ket i vĂ€rldens skolor. Men förslaget föll efter hĂ„rt nationalistiskt motstĂ„nd, Ă„terigen frĂ„n franskt hĂ„ll, och de följande Ă„ren stod hoppet istĂ€llet framför allt till Sovjetunionen, som 1926 stod vĂ€rd för vĂ€rldskongressen i Leningrad. Kanske kunde esperanto bli sprĂ„ket som fick vĂ€rldens proletĂ€rer att förena sig? Komintern hade saken pĂ„ sin dagordning, men med stalintidens alltmer paranoida och isolationistiska politik krossades till slut Ă€ven den sovjetiska esperantorörelsen.Och dĂ€rmed kanske den utopiska drömmen om ett fredens vĂ€rldssprĂ„k. Esperanto lever visserligen vidare; sprĂ„ket har idag mellan 50 000 och en miljon talare, beroende pĂ„ hur man rĂ€knar, Ă€ven om de som vĂ€xer upp med esperanto som modersmĂ„l Ă€r försvinnande fĂ„. Men de finns. Och trots att ingen inbillar sig att esperanto idag kan utmana engelskans stĂ€llning som globalt lingua franca, sĂ„ vem vet, tiderna förĂ€ndras, förr Ă€n vi anar stĂ„r vi pĂ„ nytt inför ett sprĂ„kligt maktvakuum, och vĂ€gen ligger Ă„ter öppen för det som kallas fina venko, slutsegern för rörelsens interna ideo. Eller ocksĂ„ inte. Tago post tago, som man sĂ€ger pĂ„ esperanto: man fĂ„r ta en dag i sĂ€nder. Tiel la mondo iras.Dan Jönsson, författare och essĂ€istLitteraturRoberto GarvĂ­a: Esperanto and its Rivals. University of Pennsylvania Press, 2015.Esther Schor.: Bridge of Words. Metropolitan books, 2016.Brigid O'Keeffe: Esperanto and Languages of Internationalism in Revolutionary Russia. Bloomsbury publishing, 2022.

  • Att vara tonĂ„ring handlar inte sĂ€llan om att pröva grĂ€nser och pendla mellan myndigt och barnsligt beteende, med jĂ€mnĂ„riga. Malin Krutmeijer ser hur mĂ€nniskor och andra djur förenas i vuxenblivandet.

    ESSÄ: Detta Ă€r en text dĂ€r skribenten reflekterar över ett Ă€mne eller ett verk. Åsikter som uttrycks Ă€r skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 19 februari 2020.PĂ„ en tĂ„gresa hem frĂ„n Tyskland slog sig en grupp ungdomar ner i fyrsĂ€tet bredvid mitt. De var tre tjejer och en kille, gissningsvis 18-19 Ă„r gamla. De kastade sig över ett paket chokladkex som hungriga vargar. Deras intensiva samtal varvade snabbt upp till tordönsnivĂ„, avbrutet endast av vĂ„ldsamma fnissattacker. En tjej löste upp sin hĂ€stsvans och slĂ€ngde sin praktfulla hĂ„rman rĂ€tt över mittgĂ„ngen sĂ„ att den, utan att hon mĂ€rkte det, nuddade smörgĂ„sen som jag med vuxen diskretion satt och mumsade pĂ„.Folk omkring började utbyta blickar och smacka ogillande med tungan.Sedan fick en annan av flickorna telefon, och dĂ„ gav hon plötsligt direktiv i luren pĂ„ ett oerhört professionellt sĂ€tt. Det lĂ€t som att det var nĂ„gon frĂ„n jobbet som ringde, och betraktade henne som en auktoritet. Efter telefonsamtalet började hon, skrikande och skrattande, skojbrottas med killen som satt bredvid henne.De var med andra ord fyra helt normala ungdomar i fasen mellan pubertet och vuxen. Inte bara det: om vi ska tro evolutionsbiologen Barbara Natterson-Horowitz och vetenskapsjournalisten Kathryn Bowers sĂ„ var de vĂ€ldigt lika de flesta djur i samma livsfas. AlltifrĂ„n pingviner till knölvalar, apor och mĂ€nniskor gĂ„r igenom denna mognadsperiod, dĂ„ de framstĂ„r som ömsom yviga och vĂ„ghalsiga, ömsom vuxna och balanserade, och vĂ€ldigt orienterade mot andra jĂ€mnĂ„riga.I sin bok Wildhood: an epic journey from adolescence to adulthood in humans and other animals driver författarna tesen att ungdomstiden Ă€r artöverskridande och universell. Adolescensen definierar de som den sociala och mentala mognadsprocess som fortsĂ€tter i flera Ă„r efter puberteten. Boken dignar av exempel frĂ„n djurriket, alla baserade pĂ„ forskningsstudier. Författarnas jĂ€mförande infallsvinkel Ă€r inspirerad av antropologen Margaret Mead, sĂ€rskilt hennes klassiker Coming of age in Samoa frĂ„n 1928.Men Natterson-Horowitz och Bowers tar alltsĂ„ det komparativa perspektivet vidare, och inkluderar djurens vĂ€rld. Det Ă€r smĂ„tt revolutionerande, men mot fonden av annan forskning om djurs kommunikation, kĂ€nsloliv och intellektuella förmĂ„gor sĂ„ Ă€r det kanske inte sĂ„ anmĂ€rkningsvĂ€rt Ă€ndĂ„. De senaste Ă„rens populĂ€rvetenskapliga litteratur berĂ€ttar saker som att grisar kan reflektera över sin individuella existens, och att blĂ€ckfiskar pratar med varandra genom komplicerade fĂ€rgsignaler. SĂ„ varför skulle deras ungdom inte kunna dela mĂ„nga grundlĂ€ggande drag med vĂ„r?Författarna identifierar fyra centrala fĂ€rdigheter som ungdomar av alla arter behöver tillskansa sig. De mĂ„ste hĂ„lla sig i sĂ€kerhet, kunna navigera i sociala hierarkier, lĂ€ra sig att uttrycka sin sexualitet och förstĂ„ sexuella signaler, och klara av att lĂ€mna boet och försörja sig sjĂ€lv.För att trĂ€na pĂ„ allt detta ger de sig ut pĂ„ Ă€ventyr, helst ihop med andra i samma Ă„lder. Och man kan sĂ€ga att det var just dessa saker som ungdomarna bredvid mig pĂ„ tĂ„get höll pĂ„ med.De var tyskar pĂ„ vĂ€g till Danmark ett litet Ă€ventyr en bit hemifrĂ„n. De reste i grupp, och var dĂ€rför mycket tryggare Ă€n om de hade gett sig ivĂ€g var för sig. Om nĂ„gon hotade dem skulle de till exempel kunna göra som unga laxar: vĂ€nda sig om i en koordinerad formation och skrĂ€mma bort angriparen.Tjejen som fick telefon frĂ„n jobbet försörjde kanske redan sig sjĂ€lv. Hon framstod ocksĂ„ som en oomstridd ledargestalt i gruppen. Det var hon som pratade med tĂ„gkonduktören, och det var hon som tog initiativ till kortspel och chokladkexĂ€tande.Det var dessutom hon som skojbrottades med gruppens kille och finns det nĂ„got mer klassiskt beteende bland halvstora dĂ€ggdjursvalpar Ă€n skojbrottning? Min egen hund strĂ„lade av lycka nĂ€r han i ettĂ„rsĂ„ldern umgicks med en lika muskulös och brottningssugen tik i samma Ă„lder. SĂ„ trĂ€nar, enligt Wildhood, unga djur inför strid men ocksĂ„ konflikthantering. De skapar starka band med varandra nĂ€r de brottas. Man skulle kunna lĂ€gga till att det ibland ocksĂ„ kan vara ett sĂ€tt att aningen klumpigt signalera sexuellt intresse.En annan sak som unga gör Ă€r nĂ„got som Natterson-Horowitz och Bowers kallar predator inspection, att undersöka rovdjur eller mer generellt faror. NĂ€r fladdermöss i den hĂ€r Ă„ldern hör ett varningsrop frĂ„n en vuxen artfrĂ€nde kan de reagera med att flyga rakt mot faran. De vill se vad det Ă€r.SjĂ€lv tĂ€nker jag osökt pĂ„ hur jag och mina kompisar i början av 80-talet ringde den sĂ„ kallade Heta linjen. Det var ett primitivt förstadium till sociala medier, dĂ€r alla som ringde kunde prata samtidigt med varandra i telefon. Givetvis kryllade dĂ€r av snuskiga gubbar, tyvĂ€rr just en typ av fara som flickor i tonĂ„ren behöver lĂ€ra sig att identifiera. Vi inspekterade sĂ„ att sĂ€ga rovdjuren tillsammans, pĂ„ avstĂ„nd och i trygg gemenskap.Den hĂ€r tendensen att söka upp faror oroar vuxenvĂ€rlden, Ă„tminstone den mĂ€nskliga. De vuxna kungspingviner som skildras i Wildhood tittar dĂ€remot inte ens nĂ€r deras avkomma kastar sig i havet som Ă€r fullt av pingvinĂ€tande sjöleoparder.Men den mĂ€nskliga adolescensen har traditionellt varit kringgĂ€rdad av kontrollinstanser. Det kan handla om alltifrĂ„n passageriter dĂ€r ungdomarna möter olika utmaningar under kontrollerade former, till att tvinga vĂ€ldigt unga flickor in i Ă€ktenskap.I samtida, uttalat moderna samhĂ€llen Ă€r balansgĂ„ngen delikat pĂ„ ett annat sĂ€tt. Det finns en förvĂ€ntan pĂ„ ungdomar att de ska vara kreativa och rebelliska, men de fĂ„r ju Ă„ andra sidan helst inte göra revolution eller bli helt depraverade.Minns utbrotten av sĂ„ kallad moralpanik över dansbanorna, videovĂ„ldet, hĂ„rdrocken och dataspelen. Plötsligt kĂ€nner sig vuxenvĂ€rlden alltför frĂ€mmande för ungdomskulturen och drabbas av panik i regel förgĂ€ves.Natterson-Horowitz och Bowers Ă€r för sin del mest oroade över internet och sociala medier. DĂ€r pĂ„gĂ„r, menar de, dag och natt en stenhĂ„rd statuskamp bland unga, som de aldrig fĂ„r vila ifrĂ„n. I djurens vĂ€rld varierar det mellan arterna hur hierarkisk deras sociala vĂ€rld Ă€r, men alla behöver lĂ€ra sig hur man navigerar bland rangordningar och statusmarkörer.Den mest fantastiska historien i boken Ă€r den om hyenavalpen Shrinks klassresa. Hyenor lever i starkt hierarkiska flockar, och Shrink föddes pĂ„ botten. Hans mamma var mycket ranglĂ„g, och till rĂ„ga pĂ„ allt hade han en dominant tvillingsyster. Faktum var att Shrink lĂ„g illa till för att dö av svĂ€lt.Men nĂ€r han hamnade i ett slags ungdomslya, dĂ€r hyenaförĂ€ldrar placerar sina valpar nĂ€r de nĂ„tt en viss Ă„lder, började han omedelbart ta initiativ till sĂ„ kallade vĂ€nskapspromenader. Att gĂ„ pĂ„ tur ihop Ă€r ett viktigt sĂ€tt för hyenor att skapa sociala band, och Shrink blev en uppskattad promenadpartner bland sina jĂ€mnĂ„riga.Efter ett tag lyckades han dessutom övertala flockens obestridliga ledare, hyenadrottningen kallas hon i boken, om att han ocksĂ„ skulle fĂ„ dia jĂ€mte hennes egen valp. Shrink fick nu nĂ€ringsrik mat och mĂ„nga vĂ€nner. Han kom att leva ett bekvĂ€mt liv nĂ„gonstans i mitten av flockens hierarki.Vad ska vi dĂ„ dra för slutsatser av allt det hĂ€r? Att social kompetens i vissa lĂ€gen kan rĂ€dda ens liv. Att bakom ungdomars pĂ„frestande stökighet döljs en avancerad mognadsprocess. Och att snart sagt varje ny forskningsstudie om djurs beteenden och förmĂ„gor för dem nĂ€rmare oss mĂ€nniskor.Malin Krutmeijer, kulturjournalistLitteraturBarbara Natterson-Horowitz och Kathryn Bowers: Wildhood an epic journey from adolescence to adulthood in humans and other animals. Förlag: Scribner.

  • Är det omöjligt att kombinera dikt och politik? Med författarparet George och Mary Oppen som exempel reflekterar David Zimmerman över relationen mellan liv och konst.

    ESSÄ: Detta Ă€r en text dĂ€r skribenten reflekterar över ett Ă€mne eller ett verk. Åsikter som uttrycks Ă€r skribentens egna.Den 11 juni 1950 passerar det amerikanska författarparet Mary och George Oppen grĂ€nsen mot Mexiko. De Ă€r oroliga. Sonoraöknen Ă€r sĂ„ hĂ€r Ă„rs otroligt het, omkring 50 grader. Inte bara deras dobermann och papegoja ser vissna ut inne i bilen, mest Ă€ngslas de för sin tioĂ„riga dotter Linda. De frĂ„gar varandra: vad ska ske med oss nu? Hur lĂ€nge ska vi bo i Mexiko? Kommer FBI att lĂ€mna oss ifred?VĂ€l i Mexiko blir Linda och Mary matförgiftade och familjen tvingas dela pĂ„ sig. En vecka senare ses de igen i ett hotellrum i Mexico City. Alla somnar omedelbart, Mary och Linda i sĂ€ngen, George i badkaret. De klarade sig, den hĂ€r gĂ„ngen.George och Mary Oppen var beredda att offra ovanligt mycket för sina konstnĂ€rliga och politiska övertygelser. Denna typ av heroism har jag sjĂ€lv aldrig varit i nĂ€rheten av, vilket nog gĂ€ller mĂ„nga av oss som grunnar pĂ„ hur man egentligen bör leva ett liv med skapardrömmar. Av nĂ„gon anledning hamnar nĂ€mligen idĂ©n om att leva gott eller rĂ€ttfĂ€rdigt ofta i konflikt med att skapa konst. SĂ„ var det ocksĂ„ för makarna Oppen, innan de mot slutet av sitt liv faktiskt verkade hitta en lösning. Kanske kan deras historia dĂ€rför lĂ€ra oss nĂ„got om relationen mellan liv och konst. Under sin exil tĂ€nker nog varken George eller Mary Oppen pĂ„ att skapa. De Ă€r 42 Ă„r, har övergett konsten för politiken och förklarats vara nationens fiender. Det har gĂ„tt sexton Ă„r sedan George publicerade en kort diktsamling och det ska dröja innan han blir en storfavorit bĂ„de hos avantgardepoeter och mer traditionella lyriker som Louise GlĂŒck. Det dröjer ocksĂ„ innan Mary Ă„terupptar sitt mĂ„leri och skriver den rafflande sjĂ€lvbiografin Meaning a Life, som kommer att göra berĂ€ttelsen om parets liv till en amerikansk legend.Det Ă€r en berĂ€ttelse som börjar romantiskt. De trĂ€ffas pĂ„ college och bestĂ€mmer sig som artonĂ„ringar för att bryta upp tillsammans. De liftar genom USA och gifter sig hux flux pĂ„ vĂ€gen, för att slippa polisens misstĂ€nksamma frĂ„gor.I Michigan skaffar de sig en segelbĂ„t och seglar mot Manhattan. SĂ„ fort de hoppat i land rusar de oanmĂ€lda in i en spirande litterĂ€r sammanslutning kring poeterna Charles Reznikoff och Louis Zukofsky. Gruppen kallar sig för objektivister och upprĂ€ttar strĂ€nga krav pĂ„ poesins saklighet. De vill att dikten i nĂ„gon mĂ„n ska vara sann mot poetens konkreta erfarenhet av vĂ€rlden. I en kĂ€llare trycker de böcker, bland annat Georges debutbok Diskret serie. George Oppen förklarar sin strĂ€van pĂ„ följande sĂ€tt: Om ingen utmanade mig, skulle jag kalla poesin ett prov pĂ„ sanning. Om nĂ„gon Ă€ndĂ„ gjorde det, skulle jag sĂ€ga: ett prov pĂ„ uppriktighet.Det Ă€r kanske denna empiriska poetik som tvingar makarna Oppen att omvĂ€rdera sina liv radikalt i början pĂ„ 30-talet, nĂ€r vĂ€rlden hastigt förĂ€ndras och den konstnĂ€rsbubbla som de lever i spricker. Bestörta bevittnar de hur mĂ€nniskor omkring dem plötsligt saknar bostad och arbete, och hur fascismen vinner mark. Att stĂ€lla konsten i politikens tjĂ€nst strider mot deras strĂ€nga estetiska krav. De förstĂ„r att de skulle behöva ta till retoriska knep och förenklingar för att bli hörda pĂ„ ett politiskt möte. Är det möjligt att i detta skede i stĂ€llet Ă€gna sig Ă„t en apolitisk konst? Nej. De lĂ€gger ned sina pennor och gĂ„r med i kommunistpartiet. Nu inleds ett mĂ„ngĂ„rigt socialt arbete, och nĂ€r kriget kommer tar George vĂ€rvning och reser till Frankrike. Som jude och kommunist ser han det som sin plikt att slĂ„ss mot fascisterna.MĂ„nga av oss hade tĂ€nkt och gjort annorlunda. Är det verkligen omöjligt att kombinera poesi och politik? Nej, vill jag protestera. Inte minst med tanke pĂ„ att den poesi George Oppen senare skrev i mĂ„ngt och mycket kan kallas politisk. Parets drastiska beslut kastar Ă€ndĂ„ ljus över en frĂ„ga som jag i vanliga fall försöker förtrĂ€nga Ă€r inte konsten ibland blott en undanflykt?Kort före krigsslutet letar sig en tysk granat in i det rĂ€vgryt dĂ€r George Oppen gömmer sig tillsammans med tvĂ„ kamrater. Han Ă€r den enda som klarar sig och Ă„tervĂ€nder hem, skadad och traumatiserad. DĂ€r har den sĂ„ kallade McCarthy-eran börjat, vilket innebar att FBI vĂ€nder pĂ„ varje sten i jakt pĂ„ misstĂ€nkta kommunistsympatisörer. De knackar pĂ„ hos makarna Oppen. StĂ€ller frĂ„gor. Söker upp grannar och slĂ€ktingar. Var familjen Ă€n gĂ„r följer agenterna efter, alltmer pĂ„trĂ€ngande, hotfulla. NĂ€r kamrater fĂ€ngslas ser familjen ingen annan utvĂ€g Ă€n att fly landet. De bor i Mexiko i Ă„tta Ă„r, umgĂ„s med andra radikaler i exil och brödjobbar. George arbetar exempelvis med att bygga hus. Men snart börjar det krypa i dem, det Ă€r nĂ„got som saknas. En psykiatriker fĂ„r dem att inse: de behöver konsten! Nu genast. Raskt flyttar de till Brooklyn och George publicerar den ena diktsamlingen efter den andra. Mary mĂ„lar och tar upp skrivandet. De hĂ„ller fast vid sitt ideal att konsten ska vara grundad i egna erfarenheter. Och nu har de fĂ„tt ett rikt register av upplevelser att ösa ur. George Oppens bok Of Being Numerous fĂ„r Pulitzerpriset 1969. Denna exceptionellt mĂ€rkliga och kĂ€nsliga anti-krigsdikt inleds just med orden: Det finns saker som omger vĂ„ra liv, och att se dem Ă€r att kĂ€nna oss sjĂ€lva. Förtrogenheten med det praktiska livet Ă€r en av styrkorna i sĂ„vĂ€l Georges poesi som Marys memoar. Sakerna och mĂ€nniskorna omkring dem var avgörande byggstenar i konstverken. I en central passage skriver Mary Oppen att vi sökte efter en estetik enligt vilken vi kunde leva. Att leva, oavsett om det Ă€r ett konstnĂ€rligt eller politiskt liv, Ă€r alltsĂ„ en estetisk frĂ„ga.Kanske kommer sig min egen skuldkĂ€nsla av en fixering vid det fĂ€rdiga konstverket. Jag tĂ€nker mig att en konstnĂ€r i första hand ska producera nĂ„got. Men vad som framgĂ„r nĂ€r jag lĂ€ser makarna Oppens texter Ă€r att den konstnĂ€rliga slutprodukten aldrig varit deras huvudsakliga mĂ„l. Det Ă€r det livslĂ„nga skapandet av mening som Ă€r poĂ€ngen med ett estetiskt liv. Dessutom har mĂ€nniskan valt meningen / i att vara talrika, som George skriver i Of Being Numerous. Det innebĂ€r att vi mĂ„ste förhĂ„lla oss till det gemensammas bĂ€sta.Till sist tycks makarna Oppen landa i att liv, politik och konst inte Ă€r Ă„tskilda, trots allt. Estetik handlade för dem inte bara om att iaktta vĂ€rlden noggrant, utan ocksĂ„ om att vĂ„ga dra slutsatser av vad de sĂ„g. Insikter som flera gĂ„nger krĂ€vde obekvĂ€ma uppoffringar. PĂ„ sĂ„ vis blir estetiken en frĂ„ga som innefattar alla livets aspekter, inte bara dem som utspelar sig vid skrivbordet. Jag tvivlar pĂ„ att de sjĂ€lva skulle rekommendera alla att leva pĂ„ exakt samma sĂ€tt, men finner Ă€ndĂ„ nĂ„got djupt uppfordrande i Oppens livsestetik. Lev genom konsten, inte för den. David Zimmerman, poet och redaktör för tidskriften LyrikvĂ€nnen

  • Predikaren eller Kohelet ses ibland som Bibelns dysterkvist. Men Natalie Lantz hör en radikal filosof som slungar ur sig glödande provokationer i en tillvaro prĂ€glad av fĂ„fĂ€nglighet.

    ESSÄ: Detta Ă€r en text dĂ€r skribenten reflekterar över ett Ă€mne eller ett verk. Åsikter som uttrycks Ă€r skribentens egna. Tomhet, idel tomhet,SĂ€ger Kohelet,tomhet, idel tomhet,allt Ă€r tomhet.SlĂ€kte gĂ„r och slĂ€kte kommer,jorden Ă€r evigt densamma.Solen gĂ„r upp och solen gĂ„r ner,sĂ„ skyndar den tillbakatill platsen för sin uppgĂ„ng.Vinden blĂ„ser Ă„t söder,sĂ„ slĂ„r den om mot norr,stĂ€ndigt slĂ„r vinden om,slĂ„r om och vĂ€nder igen. Kohelets ord ljungar svavelosande över Stockholms silhuett. I min hand hĂ„ller jag ett litet visitkort av alabasterfĂ€rgat papper, texten har jag valt med stor omsorg. PĂ„ kortet stĂ„r ett citat med kolsvarta hebreiska bokstĂ€ver: Sovev sovev holech ha-ruach, stĂ€ndigt slĂ„r vinden om, och under, pĂ„ svenska: Natalie Lantz, filolog och samtidsuttolkare. Som existentiell konsult skulle jag genom min nystartade firma Exegetic Entertainment minsann pĂ„minna stadens pampar om deras brist pĂ„ originalitet. Jag skulle trĂ€da in i styrelserummen och förkunna: Det finns ingenting nytt under solen. SĂ€ger man om nĂ„got: Det hĂ€r Ă€r nytt! sĂ„ har det Ă€ndĂ„ funnits före oss, alltsedan urminnes tid.Jag tittar ut över civilisationens landvinningar: konferenspalatsen, tunnelbanorna, gatunĂ€ten. Lyftkranar böjer sig som betande urtidsdjur över staden. MĂ€nniskorna rinner ut ur hissar, mötesrum, korridorer. I city hĂ„lls en prisceremoni; en poet och en partikelfysiker ska fĂ„ medalj ur kungens hand. Intill mig frĂ€ser en espressomaskin. I det oupphörliga flödet bekĂ€nner Ă€nnu en kulturskribent sin tro, det kallas för en ny vĂ„g; nu vill alla vara med och Ă„terförtrolla vĂ€rlden. Allt Ă€r fĂ„fĂ€nglighet! skallar Kohelet genom 1917 Ă„rs bibelöversĂ€ttning.Predikaren heter den i svensk översĂ€ttning, Kohelet pĂ„ hebreiska, och den Ă€r min bok genom livet. NĂ€r jag gĂ„r vilse i tidsandans upphetsning söker jag tröst i ifrĂ„gasĂ€ttandet av den rĂ„dande ordningen. Kohelet Ă€r den som förstör festen, som förmörkar stĂ€mningen genom avslöjanden som ingen stĂ„r ut med att höra nĂ€r vinet flödar och samhĂ€llsmaskineriet snurrar pĂ„.Kohelet ingĂ„r i Hebreiska bibelns vishetstexter och kan liknas vid en filosofisk betraktelse över livets villkor. Den som talar Ă€r sjĂ€lvutnĂ€mnd kung av Jerusalem. Han har experimenterat med livsvillkoren och vill lĂ€gga fram sina slutsatser, rentav ge rĂ„d för hur man ska kunna stĂ„ ut med det vidunderliga: att allt Ă€r ett jagande efter vind och att döden tillslut sliter av mödans silvertrĂ„d. NĂ„vĂ€l, sĂ€ger han, dĂ„ vill jag pröva pĂ„ glĂ€djen och njuta livets goda. Han dricker vin, griper sig an med stora företag, bygger hus och anlĂ€gger trĂ€dgĂ„rdar. Allt vad hans ögon begĂ€r lĂ„ter han dem fĂ„, kvinnor och Ă„ter kvinnor. Men sĂ„ vĂ€nder han blicken mot allt han har utfört, och ser att det inte finns nĂ„gon vinst under solen. Inte ens visheten lönar sig, eftersom den vise och dĂ„ren gĂ„r samma öde till mötes.Förbittring, pessimism och uppgivenhet brukar tillskrivas Kohelet, men jag hör en radikal filosof som med glödande hĂ„n slungar ur sig poetiska provokationer mot tanken om den gudomliga lagbundenheten. Solen gĂ„r upp och solen gĂ„r ner, sĂ„ skyndar den tillbaka till platsen för sin uppgĂ„ng. Genom den egyptiska mytologin rullar skarabĂ©n sitt dyngklot, sĂ„som gryningssolen rullas över himlavalvet; om dagen stretar den turkosskimrande skalbaggen med klotet, om natten vĂ€nder den Ă„ter till sin jordhĂ„la. Dygnets himlaspel Ă€r för Kohelet en meningslös upprepning. ÄndĂ„ slĂ„r han fast att mĂ€nniskan kan finna glĂ€dje i arbetet och i all sin möda. Det Ă€r en radikal ansats. För att vilja upprepningen krĂ€vs mod, skriver Kirkegaard. Kohelet stiger upp Ă€nnu en gryning och fĂ€rdas nĂ€rmare sin död under den blinda, brutala solen.Tanken pĂ„ förgĂ€nglighetens cirkulĂ€ra skĂ„despel skiljer sig radikalt frĂ„n idĂ©n om tidens goda förlopp i Första Mosebok, dĂ€r himlaljusen som tĂ€nds och slĂ€cks Ă€r en omistlig del av skapelseberĂ€ttelsens progression mot de sju dagarnas fullbordande. Även om Kohelet anvĂ€nder samma gudsnamn som i skapelseberĂ€ttelsen, Elohim, Ă€r det inte en reflektion av samma gudsbild. I första kapitlet av skapelseberĂ€ttelsen frambringar Elohim allt som Ă€r till och kröner sitt verk med skapandet av mĂ€nniskan, som han sĂ€tter som hĂ€rskare över jorden. Men Kohelets Elohim förefaller vara en sadistisk kosmisk kraft som pĂ„lagt mĂ€nniskan att Ă€gna sig Ă„t ett ont, lönlöst arbete helt utan förmĂ„ga att begripa eller styra de naturlagar som hela tiden upprepar sin meningslösa cykel.En evig vind sveper genom samhĂ€llsbyggena. Redan i inledningsverserna kĂ€nns ett drag av luft i rörelse. Havel havalim översattes i Bibel 2000 till tomhet, idel tomhet, men uttrycket kan hellre översĂ€ttas till flyktighet, idel flyktighet. Ordet hevel indikerar en hastigt försvinnande utandning som den rykande andedrĂ€kten en kall vinterdag. Ett livstecken eteriskt som hastigt skingrande Ă„nga. Hevel Ă€r som en zeitgeist: förgĂ€nglig, undanglidande, flyktig men Ă€ndĂ„ helt avgörande för historieförloppet den Ă€r susningen som retar och oroar strukturerna. Min hand sluter sig om visitkortet: Sovev sovev holech ha-ruach, stĂ€ndigt slĂ„r vinden om. NĂ„gonting rör sig i atmosfĂ€ren, visserligen osynligt, men med substans och verkningskraft: ruach, betyder vind eller ande i bemĂ€rkelsen livgivande andedrĂ€kt. I skapelseberĂ€ttelsen Ă€r det ruach elohim, gudsvinden som sveper fram över vattnet strax innan ljuset blir till. Även om Kohelets vind stĂ€ndigt slĂ„r om, utgör den motsatsen till den undflyende utandningen hevel. Den turbulenta ruach kan sĂ€gas beteckna de stĂ€ndigt vĂ€xlande livsvillkoren, de okontrollerbara naturkrafterna, det kosmiska skĂ„despelet. Mitt i det eviga kretsloppet dĂ„nar en virvelvind, pĂ„ samma gĂ„ng livgivande som utplĂ„nande.Det finns nĂ„got nietzscheanskt över Kohelets erkĂ€nnande och dĂ€rmed bejakande av livsvillkorens grymhet. I den Glada vetenskapen skriver Nietzsche: Existensens eviga timglas ska vĂ€ndas och vĂ€ndas igen och du sjĂ€lv pĂ„ samma gĂ„ng, du lilla stoftkorn i stoftet!MĂ€n och kvinnor av idag! pĂ„börjar jag mejlet som ska marknadsföra mig som samtidsuttolkare. Ingen har makt över vinden, ingen kan hejda vinden För er som tror att er egen samtid Ă€r historiens höjdpunkt, lĂ„t mig nu avslöja: seklernas pendel Ă€r blytung och molande som en förnekad gud och den kommer att krossa er alla. Ingenting kommer att bli kvar Ă„t evigheten att skriva hem om.Men trots vackert visitkort och det hĂ€r oemotstĂ„ndliga marknadsföringsbudskapet, tvingades jag att lĂ€gga ner verksamheten omgĂ„ende pĂ„ grund av grav missbedömning av kundunderlagets mottaglighet för mitt budskap om att vinden stĂ€ndigt slĂ„r om och att ocksĂ„ den insikten Ă€r förgĂ€nglig.Natalie Lantz, doktor i hebreiska bibeln och kulturskribent

  • Ett trauma sĂ€tter inte spĂ„r bara hos den som upplevt det, utan kan prĂ€gla flera generationer. Nazanin Raissi reflekterar över fenomenet som kallas postmemory, eller postminne pĂ„ svenska.

    ESSÄ: Detta Ă€r en text dĂ€r skribenten reflekterar över ett Ă€mne eller ett verk. Åsikter som uttrycks Ă€r skribentens egna.Fotoalbumets pĂ€rmar vilar mot bordet. Jag lösgör det svartvita familjefotografiet bakom det skyddande höljet och vĂ€nder pĂ„ det. Baksidan tĂ€cks av text som strukits över med tĂ€ta cirklar och streck av blĂ„ kulspetspenna. Jag lutar ögat mot Agfa-luppen som förflyttar mig nĂ€rmare. LĂ„ngsamt drar jag luppen över det blĂ„ klottret, som likt tusenĂ„riga svĂ„rtydda inskriptioner pĂ„ pergament, fĂ„r mig att skymta det förflutna genom nuet. Jag visar fotografiet för min far. BerĂ€ttar att jag vĂ€nder pĂ„ varje fotografi. Minnen Ă€r alltid i kris, sĂ€ger han. Texten förblir omöjlig att dechiffrera. Jag placerar tillbaka fotografiet i albumet. MĂ€nniskorna hĂ€r Ă€r borta men deras spĂ„r kvarstĂ„r. Postmemory, eller postminne, beskriver en senare generations förhĂ„llande till det personliga, kollektiva eller kulturella trauma som en tidigare generation upplevt. Vi talar hĂ€r om upplevelser som denna senare generation minns endast genom berĂ€ttelser, bilder och handlingar. Upplevelser som överförts sĂ„ djupt och monumentalt att de tycks utgöra minnen i sig sjĂ€lva enligt Marianne Hirsch, professor i litteratur vid Columbia University som formulerat begreppet. Förledet post ska inte tolkas som att vi i den senare generationen lever bortom minnet och att vi upplever det som historia. Nej, tvĂ€rtom reflekterar post hĂ€r att minnet fritt förflyttar sig mellan generationer och mĂ€nniskors medvetanden och pĂ„ sĂ„ vis blir ett slags gemensamt upplevd biografi. Hirsch utgĂ„r frĂ„n Förintelsen i sin analys men menar att postminne kan uppstĂ„ i mĂ„nga olika sammanhang dĂ€r traumatisk överföring sker. Ofta förs minnena vidare inom en familj, men familjeband Ă€r inte nödvĂ€ndigt för att postminne ska uppstĂ„. Vad som Ă€r av betydelse Ă€r att kunna identifiera sig med den som erfarit traumat. Identifikationen gör det möjligt för traumat att fortplanta sig, att bli ett minne i en yngre generation, ocksĂ„ bortom slĂ€ktskap. FörutsĂ€ttningen Ă€r att dĂ€r finns en lĂ€nk till ett kulturellt eller nationellt trauma som skapar kĂ€nslan av att det kunde ha varit jag. Till skillnad frĂ„n minnen relaterade till posttraumatisk stress rör det sig sĂ„ledes inte om lagrade och faktiska minnen, utan om ett slags icke-minnen överförda genom kroppens sprĂ„k. AlltsĂ„ minnen som saknar en konkret relation till det förflutna och som skapats av tystnad snarare Ă€n tal och av det osynliga snarare Ă€n det synliga. Postminne Ă€r att Ă€rva ett stumt och okĂ€nt förflutet. Det kan liknas vid Sigmund Freuds beskrivning av traumat som att ha en frĂ€mmande kropp i psyket som begĂ€r att fĂ„ bli förstĂ„dd. Att vĂ€xa upp med övervĂ€ldigande postminnen gör att de egna erfarenheterna riskerar att trĂ€ngas undan och dĂ€rmed kan en person indirekt formas av traumatiska hĂ€ndelser tidigare generationer upplevt. Med Hirschs ord hĂ€ndelserna intrĂ€ffade i det förflutna men deras effekter fortsĂ€tter in i nuet. Eller som poeten Solmaz Sharif skriver: Enligt de flesta / definitioner har jag aldrig / varit i krig. // Enligt mina / har merparten av mitt liv / tillbringats dĂ€r. Postminne Ă€r att minnas sina förĂ€ldrars minnen som vore de ens egna erfarenheter. Att minnas deras sĂ„r. Förefaller det dunkelt? Det Ă€r för att det Ă€r det. Det mĂ€nskliga minnet Ă€r ett landskap som till stora delar fortfarande Ă€r dolt och fyllt av hemligheter.Muntliga och skriftliga berĂ€ttelser lĂ€mnar spĂ„r men fotografier gör nĂ„got mer. Fotografiet Ă€r en miniatyr av verkligheten sĂ€ger författaren Susan Sontag. Filosofen och kritikern Roland Barthes menar att fotografiet stĂ€ndigt bĂ€r med sig sitt motiv. Det Ă€r ett nĂ€rvarobevis och ger dĂ€rmed ett löfte om tilltrĂ€de till det avbildade ögonblicket. Barthes skriver: En sorts navelstrĂ€ng, som förbinder det fotograferade tingets kropp med min blick: Ă€ven om jag inte kan ta pĂ„ det blir ljuset hĂ€r ett köttsligt element, en hud som jag delar med den som har fotograferats. För Hirsch Ă€r fotografiet postminnets frĂ€msta medium. Fotografier som överlever trauman, som överlever personerna pĂ„ bilden, besitter en sĂ€llsam förmĂ„ga att verka som spöken som hemsöker nuet menar Hirsch. De visar oss att grĂ€nsen mellan de döda och de levande i sjĂ€lva verket Ă€r mycket tunn. Vi tittar pĂ„ personerna och de tittar tillbaka. Vi förmĂ„r inte lĂ€mna varandra i fred.Varje fotografi behöver tid för att existera. Varje fotografi representerar ett bestĂ€mt ögonblick. Fotografiet sĂ€ger det var. Det var en gĂ„ng ett krig. Det var en gĂ„ng en familj. Det var en gĂ„ng en far som i en hastig flykt valde att ta med ett fotoalbum. Fotografier gör mer Ă€n att visa scener och erfarenheter frĂ„n det förflutna, de frigör sig frĂ„n sin, till synes, tvĂ„dimensionella, stumma, fyrkantiga form och blir till fysiska berĂ€ttelser menar konsthistorikern Jill Bennett. VittnesmĂ„l som gĂ„r under huden, berör och skakar om betraktaren. Antonio Damasio, professor i neurologi, beskriver vĂ„ra synupplevelser som nĂ„got fysiskt det vi kĂ€nner i vĂ„ra kroppar nĂ€r vi ser nĂ„gonting. NĂ€r vi tittar pĂ„ fotografier söker vi mer Ă€n information. Vi tittar för att bli trĂ€ffade, sĂ„rade och chockade. Vi tittar för att vi knyter an till döda objekt som aldrig svarar och vi genomsyrar dem med liv. Fotografiet fĂ„r Ă€ven en symbolisk roll. Det refererar till betydelser bortom det som faktiskt avbildas. Till familj, hem, tillhörighet, trygghet och till den kontinuitet som brutits och som blöder frĂ„n en generation till en annan. DĂ€rför finns en lĂ€nk mellan fotografi och kropp som möjligen förklarar fotografiets kraft att överbrygga gapet mellan dem som kom före och dem som kom efter. Konst som har sin utgĂ„ngspunkt i den tidigare generationens trauma utgör fundamentet för Marianne Hirschs teori. NĂ€r postminnen ges ny form och placeras i nya sammanhang kan de arbetas igenom för att Ă„ter tala med Freud. Inget kan sĂ„som konsten uttrycka sammanblandningen av nĂ€rvaro och frĂ„nvaro, nu och dĂ„, liv och död, ambivalens och begĂ€r. Allt det stoff som postminnen bestĂ„r av. Kanske kan, genom konsten, postminnen bearbetas. Jag trĂ€r pĂ„ mig de vita tunna handskarna, tar fram fotografiet och lĂ€gger det varsamt med baksidan mot skannerns glas. I bildredigeringsprogrammet ökar jag bildens kontrast. Jag förĂ€ndrar brĂ€nnvidden och kommer sakta nĂ€rmare. Bakom kulspetspennans cirklar och streck anar jag bokstĂ€ver och ett Ă„rtal men informationen förblir kodad. Jag kommer nĂ€ra men jag kommer inte fram. FrĂ„n originalfotografiet skapar jag en ny papperskopia. Med en kulspetspenna ritar jag egna cirklar av blĂ„tt blĂ€ck över de redan existerande. Med en sax rispar jag bort de sista synliga spĂ„ren av ord. Minnen Ă€r alltid i kris.Nazanin Raissi, psykolog och konstnĂ€rLitteratur:Barthes, Roland. (1986). Det ljusa rummet. ÖversĂ€ttning: Mats Löfgren. Alfabeta. Stockholm, Sverige. Bennet, Jill. (2005). Empathic vision: Affect, trauma, and contemporary art. Stanford University Press. Stanford, California. Cozolino, Louis. (2006). The neuroscience of human relationships. W.W. Norton & Company. New York City, New York.Damasio, Antonio R. (2003) Descartes Misstag. ÖversĂ€ttning: Per Rundgren. Natur och Kultur. Stockholm, Sverige.Hirsch, Marianne. (1997). Family frames: Photography narrative and postmemory. Harvard University Press. London, England.Hirsch, Marianne. (2012). The generation of postmemory: Writing and visual culture after the holocaust. Columbia University Press. New York City, New York.Sharif, Solmaz. (2017). Look. ÖversĂ€ttning: Ida Börjel och Jennifer Hayashida. RĂĄmus Förlag. Malmö, Sverige.Sontag, Susan. (1977). On photography. Penguin Books. London, England.

  • Fler Ă€n hĂ€lften av alla konstverk som byter hand tros vara förfalskningar, men straffet Ă€r inte sĂ€rskilt hĂ„rt och brotten inte prioriterade. Lars Hermansson funderar pĂ„ att sjĂ€lv skapa en Ă€kta kopia.

    ESSÄ: Detta Ă€r en text dĂ€r skribenten reflekterar över ett Ă€mne eller ett verk. Åsikter som uttrycks Ă€r skribentens egna.Det hĂ€nder ibland att jag fĂ„r ett starkt begĂ€r till konstverk. Jag vill ha dem i mitt hem och titta pĂ„ dem, lĂ€nge, kanske hela livet. Det Ă€r sĂ€llan de brĂ„kiga, fulsnygga, provocerande verken jag vill ta hem, utan de lite lugnare, meditativa, gĂ„tfulla. En Mark Rothko, en HĂ„kan Rehnberg, pĂ„ sin höjd en Mamma Andersson. Men jag har förstĂ„s inte rĂ„d. DĂ€rför har jag ibland lekt med tanken att göra kopior. Eftersom jag inte kan mĂ„la Ă€r urvalet verk begrĂ€nsat till vissa objekt och assemblage. Hur svĂ„rt kan det vara ett göra en tillfredstĂ€llande kopia av en Clay Ketter lite oljefĂ€rg, lite byggnadsmaterial, lite kartong, jag förestĂ€ller mig att det skulle gĂ„ om jag fick hĂ„lla pĂ„ ett tag.PĂ„ sistone har jag börjat sukta efter ett verk av Zsuzsanna Larsson Gilice. Det heter Lexikon och Ă€r just ett lexikon, ett ungersk-svenskt rĂ„kar jag veta, dĂ€r varje sida, inklusive pĂ€rmarna, Ă€r helt och hĂ„llet tĂ€ckta av stanniol. Det ser ut som en silverbibel liggande pĂ„ en glasskiva svĂ€vande i rummet. Jag tror att jag skulle kunna göra en rĂ€tt bra kopia av det dĂ€r verket. Zsuzsanna och kanske nĂ„gra till skulle se skillnaden, men jag skulle kunna lura nĂ€stan vilken potentiell köpare som helst. Men jag skulle inte försöka avyttra kopian, jag skulle ha den hĂ€ngande i ett soligt fönster och bara titta pĂ„ den, ofta.Men vad hĂ€nder med originalet om det finns en kopia ute i vĂ€rlden? Ingenting sĂ„ lĂ€nge ingen vet om den. FörstĂ„s. Fast i det hĂ€r fallet vet ju jag om den, och redan nu, innan jag ens har börjat slĂ„ in boksidor i stanniol, kĂ€nner jag hur begĂ€ret till originalet minskar. Det blir liksom profanerat vid blotta tanken pĂ„ mina taffliga försök att göra likadant som Zsuzsanna, som om verket bara handlade om ett hantverksmĂ€ssigt förfarande, som om det inte hade en sjĂ€l. Men om verket gĂ„r att kopiera sĂ„ att ingen ser skillnad pĂ„ original och kopia, har dĂ„ originalet en sjĂ€l som kopian inte har? Var nĂ„gonstans skulle den ha sitt sĂ€te, om inte i verkets materiella egenskaper?Hos betraktaren kanske. Konstkritikern Ulf Linde menar i en essĂ€ att om en mĂ„lning som utger sig för att vara en Rembrandt gjord i Rotterdam i mitten av 1600-talet, istĂ€llet visar sig vara en förfalskning mĂ„lad i till exempel Belgrad 1910, slocknar mĂ„lningen för honom, hur vacker den Ă€n Ă€r. Linde skriver: I ett slag töms den pĂ„ all autenticitet, trots att ingenting i sjĂ€lva mĂ„lningen förĂ€ndrats den sĂ€ger detsamma, men det som sĂ€gs nĂ„r mig frĂ„n fel tidpunkt och rum.Hmm. Linde tillverkade ju sjĂ€lv inför en utstĂ€llning pĂ„ Moderna musĂ©et i Stockholm 1963 kopior av nĂ„gra av Marcel Duchamps berömda ready- mades, med tillĂ„telse frĂ„n konstnĂ€ren förstĂ„s. VarifrĂ„n talade de verken? FrĂ„n 1960-talets Stockholm eller 10-talets Paris? Jag förestĂ€ller mig att Linde skulle svara 10-talets Paris, eftersom han hade Duchamps vĂ€lsignelse. I och med den bibehĂ„lls, tĂ€nker jag mig, Lindes omhuldade autenticitet i kopiorna, eftersom den, autenticiteten alltsĂ„, i det hĂ€r fallet Ă€r ett koncept, en idĂ©. Med mĂ„leri och skulptur Ă€r det annorlunda, dĂ€r kommer man inte förbi det dĂ€r med handens beröring och signaturens Ă€kthet. Och kunnandet förstĂ„s, den Ă€kta genialiteten. NĂ€r man tar del av intervjuer och biografier över berömda förfalskare i konsthistorien, fĂ„r man intrycket av att nĂ€stan alla Ă€r tekniskt briljanta, men av konstmarknaden oupptĂ€ckta mĂ„lare och skulptörer. Och att beslutet att börja Ă€gna sig Ă„t förfalskning Ă€r ett slags hĂ€mnd pĂ„ denna marknad. En relativt riskfri sĂ„dan, berĂ€ttar Carl Johan Svensson, lektor i historiedidaktik vid Jönköpings universitet, i sin bok Äkta och oĂ€kta förfalskningar. Straffen för tillverka och sĂ€lja falsk konst Ă€r relativt lĂ„ga. Och det finns inte en enda polis i landet som sysslar pĂ„ heltid med dessa brott, trots att uppskattningsvis 60 procent av all konst som byter Ă€gare i vĂ€rlden antas vara förfalskad, enligt konstexperten Claes Moser som skrivit förord till boken. Den första lagen mot konstförfalskning tillkom i Frankrike 1895. Innan dess var det vanligt att sympatin hamnade hos bedragaren snarare Ă€n den bedragne. Och i viss mĂ„n Ă€r nog sĂ„ fortfarande.Men den stackars konstnĂ€ren dĂ„, den vars verk kopieras, eller, kanske Ă€n vĂ€rre, pasticheras? Det vill sĂ€ga att nĂ„gon försöker kopiera eller hĂ€rma den stil som utmĂ€rker ditt konstnĂ€rskap, inte nödvĂ€ndigtvis de faktiska mĂ„lningarna eller skulpturerna. Ordet pastisch kommer frĂ„n italienskans pasticcio som betyder pastej eller blandning, i dagligt tal ocksĂ„ en salig röra eller liknande. Ordet har alltsĂ„ en lĂ€tt pejorativ, skĂ€mtsam klang. Och visst Ă€r det vĂ€l ett milt vĂ„ld pastischören utövar mot konstnĂ€ren eller författaren, Ă€ven nĂ€r pastischen Ă€r som det heter kĂ€rleksfull, och alltsĂ„ inte karikerar eller uttryckligen driver med upphovspersonens speciella stil. Alla som nĂ„gon gĂ„ng blivit utsatt för hĂ€rmning, av till exempel sitt sĂ€tt att gĂ„, klĂ€ sig, skratta, vet att det Ă€r rĂ€tt obehagligt. Du kĂ€nner dig förfaddad, tillblurrad, som om hĂ€rmaren, pĂ„ lek dessutom, försökt ta din sjĂ€l.Jag antar att det Ă€r sĂ„ man kĂ€nner sig som pastischerad författare eller konstnĂ€r. SĂ„ om du nödvĂ€ndigtvis mĂ„ste göra en pastisch, eller pĂ„ annat sĂ€tt exploatera en kĂ€nd förlaga, vĂ€lj gĂ€rna en död upphovsperson. Som huvudpersonen i Jorge Luis Borges fiktiva essĂ€, Pierre Menard, författare till Don Quijote, som i början av 1900-talet bestĂ€mmer sig för att skriva Miguel de Cervantes riddarroman frĂ„n 1600-talet utan att titta i boken som han lĂ€ste i tolv, trettonĂ„rsĂ„ldern och sedan dess inte lĂ€st om. AlltsĂ„ inte kopiera Cervantes roman, utan sjĂ€lv skriva den, ord för ord.Först tĂ€nker Menard att detta vore möjligt genom total identifikation med författaren, att alltsĂ„ bli Cervantes, genom att lĂ€ra sig sextonhundratalsspanska, Ă„terta den katolska tron, studera i Valladolid och Sevilla, kriga mot morerna, och sedan helt enkelt försöka glömma Europas historia mellan 1602, dĂ„ Cervantes ska ha pĂ„börjat sin Don Quijote, och 1918 dĂ„ Menard pĂ„började sin. Men han avvisar denna metod som alltför enkel. Han ska skriva Don Quijote utan att identifiera sig med Cervantes. Hur det gick? Tja, ganska bra. LĂ€s sjĂ€lv.Vad som förenar Borges Pierre Menard med verklighetens hĂ€rmare, förfalskare och pastischörer, Ă€r, tror jag, en till milt förakt förklĂ€dd avundsjuka, eller om det Ă€r misantropi. Menard har inte valt att skriva sin Don Quijote för att Cervantes roman skulle vara sĂ€rskilt bra, utan bara för att bevisa att han kan, för att leverera ett styrkebesked. Naturligtvis pĂ„ Cervantes bekostnad. Litegrand som de tekniskt briljanta pĂ„ konstbranschen besvikna förfalskarna av Vermeer, Bracque och Rembrandt. AlltsĂ„ van Meegeren, Beltracchi och Keating, som alla sĂ€ger, nĂ€r de till slut avslöjats: Det var inte svĂ„rt. Det Ă€r bara att lĂ€ra sig mĂ„la. UnderförstĂ„tt: Men det Ă€r vĂ€l ni alldeles för obegĂ„vade för att klara av.Lars Hermansson, författare och kritikerLitteraturCarl-Johan Svensson: Äkta och oĂ€kta förfalskningar en konstskatt i polishusets kĂ€llare. Carlssons bokförlag, 2019.

  • Lotta Lotass litteratur Ă€r en egen motstĂ„ndsrörelse mot berĂ€ttelsens hegemoni. Maria Edström lĂ€ser en författare som upprĂ€ttar ett Ă€ldre sprĂ„k för att skapa ett nytt.

    ESSÄ: Detta Ă€r en text dĂ€r skribenten reflekterar över ett Ă€mne eller ett verk. Åsikter som uttrycks Ă€r skribentens egna. Ursprungligen publicerad i en lĂ€ngre version 2014.Övertron pĂ„ berĂ€ttelsen Ă€r ingenting nytt, sĂ„vĂ€l politiker som journalister och allsköns experter har i flera Ă„r lĂ„tit som pr-byrĂ„er. Minsta kafĂ© eller hamburgerbar ska ju ha en berĂ€ttelse som om vi liksom inte begriper nĂ„gonting om det inte förpackas som i en saga, som ginge vi alla under utan en bĂ€rande myt om vad vi ska konsumera, rösta pĂ„, tro pĂ„. Problemet med dessa "berĂ€ttelser" Ă€r naturligtvis förenklingarna, felaktigheterna och riskerna för ren demagogi. Ju enklare berĂ€ttelser ju slagkraftigare och det kanske Ă€r ett mindre problem om det gĂ€ller var vi ska dricka vĂ„rt kaffe men definitivt ett större om det handlar om hur vi ska förstĂ„ vĂ€rlden.Vad har nu det hĂ€r med författaren Lotta Lotass författarskap att göra frĂ„gar sig vĂ€n av ordning? Jo, Ă€ven inom litteraturen dĂ€r man ju i och för sig kan tycka att berĂ€ttelsen har en given plats, sĂ„ har den Ă€ven hĂ€r lyfts fram som ett efterstrĂ€vansvĂ€rt föredöme och dĂ„ talar vi om den lĂ€ttillgĂ€ngliga, begripliga, episka, hĂ€ndelsedrivna berĂ€ttelsen. Och det Ă€r nĂ„gonting som skaver runt allt detta berĂ€ttardriv, dĂ€r en svĂ„rtydd, mĂ„ngfacetterad och motsĂ€gelsefull vĂ€rld till varje pris mĂ„ste göras enkel, lĂ€tt att tyda och lĂ€tt att tillĂ€gna sig. Och dĂ€r kan ett författarskap som Lotta Lotass komma in som en motrörelse med ett helt annat sĂ€tt att utöva och att se pĂ„ litteraturen och dess uppgift.Lotass gav 2007 ut första delen i en trilogi Den vita jorden i en lite ovanlig form, 148 tunna hĂ€ften i en vit liten papplĂ„da att lĂ€sas i valfri ordning. Innan dess hade hon sen debuten 2000 med romanen KallkĂ€llan alltmer kommit att experimenterat med form och distribution och skulle sĂ„ fortsĂ€tta. NĂ€sta bok efter debuten var som en del i ett uppslagsverk Band II FrĂ„n Gabbro till LövĂ€ng, sen följde en förstautgĂ„va i pocket, romaner bestĂ„ende av en enda lĂ„ng mening, labyrintiska texter med rumsbeskrivningar, dikter enkom pĂ„ nĂ€tet publicerade tillsammans med bilder av amerikanska redwood-trĂ€d, amerikanska sinnessjukhus, cirkuselefanter och en enda lĂ„ng dikt pĂ„ en filmad telexremsa.Lotass har skrivit poesi, dramatik och prosa det har handlat om fattighjon pĂ„ hemmet, de sovjetiska kosmonauterna, amerikanska seriemördare, bibliska ökenvandringar, första vĂ€rldskrigets skyttegravar, arktiska utfĂ€rder. Ofta i en vĂ€rld som kĂ€nns som ett parallellt universum eller i en skapad vĂ€rld, ett slags scenografi, en fantasi i ett grumligt sinne eller som i en av hennes mest ifrĂ„gasatta böcker Den svarta solen som kĂ€ndes som att lĂ€sa ett mĂ€rkligt dataspel, en labyrintisk rumsbeskrivning i 342 numrerade stycken dĂ€r man stĂ€ndigt skulle vĂ€lja vĂ€g efter varje och riskerade att bli fast i spelet/texten för evigt. Lotass trilogi om kriget, dess historieskrivning, minnen, krönikor pĂ„börjades 2010 med Sparta och efter Mars avslutades den med Örnen. SmĂ„ nĂ€tta volymer, en vit, en grĂ„ och en brun. Alla utgivna i blott 300 exemplar ungefĂ€r sĂ„ stor som min lĂ€sekrets Ă€r, har Lotass förklarat och Ă€ven detta har nog retat upp i ett kulturklimat dĂ€r masseffekt alltid verkar vilja uppnĂ„s.I den första Sparta befinner vi oss i ett slags antikens krigarstat eller Ă€r vi i minnet av den?Stensoldater. Stensoldater. Vi Ă€r vĂ€ntan. Vi Ă€r tystnad. Vi Ă€r tyngd och stillhet. Vi Ă€r ordhĂ„llighet, visshet, Ă„terstod. SĂ„ blir dessa stensoldater till alla soldater som levt, dött, blivit till historia, till sten. Och sĂ„ finns W gamle double-w kommentator och spelledare, en som raserar gamla vĂ€rldar och bygger nya Snart skall inget Ă„terstĂ„. och han fortsĂ€tter Allt kan brukas till att bygga vĂ€rlden.I den andra Mars Ă€r legionen pĂ„ marsch i ett landskap likt den röda planeten i titelns dubbelexponering med romerske krigarguden Mars. Den gamla myten om ansikten och spĂ„r av liv och kulturer i sten och berg, av forntida hav, kanaler, monument, stenstĂ€der pĂ„ den frĂ€mmande planeten handlar ocksĂ„ om vĂ„r planet och dess lager av tider, förstörelse och glömska.Lotass Ă€r pĂ„ inga vis en modern sprĂ„kförstörare, tvĂ€rtom skulle jag vilja kalla henne för ett slags sprĂ„kupprĂ€ttare, i den meningen att hon Ă„terupprĂ€ttar ett gammalt sprĂ„k, ett ibland nĂ€rmast bibliskt sprĂ„k, ett sprĂ„k dĂ€r verktyg, fĂ„gelarter, adjektiv som skillrande, glanskande, ting som flitter, flisor och flarn, upprĂ€kningar av saker som till slut lĂ„ter som musik. Lotass sprĂ„kradikalism ligger kanske snarare i att just undvika alla de ord och uttryck som vĂ„r samtid klĂ€r sig i. DĂ€remot Ă€r hon i allra högsta grad en berĂ€ttelseförstörare, problematiserar hela idĂ©n om en berĂ€ttelse, frĂ„gar sig hela tiden om vad berĂ€ttas det, vem berĂ€ttar, nĂ€r berĂ€ttas vad det nu Ă€r som berĂ€ttas?Det finns alltid denna osĂ€kerhet hos Lotass och dĂ€ri ligger hennes stĂ€ndiga obstruktion mot en den tidstypiska och tillrĂ€ttalagda berĂ€ttelsens idĂ©. DĂ€remot avisar Lotass inte alls ett slags samtidsavkĂ€nning vem Ă€r vĂ€l den gamle W med alla sina krig, med sitt skapande av nya vĂ€rldar?I den sista delen Örnen sĂ„ Ă€r vi som frĂ„n början i en artefakt, ett teatralt minnesrum Invid horisonten reser sig bergskedjor av söndermalt papper som blandats med mjöl och vatten. StĂ„ltrĂ„dstommen skymtar i enstaka klev, skrevor och rĂ€mnor. Stift och klamrar döljs nogsamt av bergssidornas patinering. VĂ„ra hĂ„gkomster Ă€r alltid en konstruktion, en reproduktion tycks Lotass mena RidĂ„n gĂ„r upp. Spelet kan börja. sĂ„ slutar första kapitlet. Och Örnen den emblematiska titeln dĂ€r örnen som symbol gĂ„r igen i de mĂ„nga av vĂ€rldens stora riken; det romerska, det amerikanska, det nazistiska, och dĂ€r jag möjligtvis tror att bokvolymens bruna fĂ€rg faktiskt betyder nĂ„got.Och kanske Ă€r alltihop ett barn som leker med sina tennsoldater Mor, var Ă€r du? utropas pĂ„ en sida och ingen enskild tolkning göras till den bestĂ€mmande. Örnen blir ocksĂ„ med sin flerskiktiga teknik en pĂ„ sitt sĂ€tt skrĂ€mmande förevisning i hur det förflutnas reminiscenser Ă„terskapas, ges ny drĂ€kt, inte kĂ€nns igen utan tolkas som nya.Lotta Lotass Ă€r en av vĂ„ra mest uppfordrande författare, ett slags civilisationskritiker som vĂ„r tid inte riktigt verkar ha förmĂ„ga att ta till sig annat Ă€n i mindre kluster. Men för den som tar sig tiden vĂ€ntar en sĂ€llsam lĂ€supplevelse som för alltid vaccinerar mot förenklade berĂ€ttelser var de Ă€n upptrĂ€der.Maria Edström, kritiker och tidigare medarbetare pĂ„ kulturredaktion

  • Registret stĂ„r inte sĂ€rskilt högt i kurs i Sverige, men i England finns ett eget skrĂ„ för indexmakare. Fredrik Sjöberg gör nĂ„gra nedslag i bokregistrets fascinerande historia.

    ESSÄ: Detta Ă€r en text dĂ€r skribenten reflekterar över ett Ă€mne eller ett verk. Åsikter som uttrycks Ă€r skribentens egna.Den amerikanske författaren Norman Mailer sĂ€gs ha varit bĂ„de fĂ„fĂ€ng och sjĂ€lvupptagen. Alla som kĂ€nner nĂ„gon författare vet att egenskaperna i frĂ„ga inte var unika för just honom, men möjligen var han Ă€ndĂ„ vĂ€rre Ă€n andra. SĂ„ berĂ€ttas till exempel att han brukade börja lĂ€sningen av nya böcker med att leta i registret efter sitt eget namn, vilket för yngre lyssnare kan jĂ€mföras med att googla sig sjĂ€lv, alltsĂ„ en vederbörligen skambelagd form av sjĂ€lvbeflĂ€ckelse.Detta visste Mailers kollega William Buckley, sĂ„ nĂ€r han en gĂ„ng pĂ„ 1960-talet skickade en av sina mĂ„nga böcker till Mailer, skrev han ingen dedikation pĂ„ försĂ€ttsbladet, sĂ„dĂ€r som man brukar göra. IstĂ€llet slog han upp sidan 339, tog fram sin röda kulspetspenna och plitade dit ett hurtfriskt Hi there!, intill registerordet Mailer, Norman. Hur denne uppfattade tilltaget Ă€r inte kĂ€nt, men eftersom han behöll boken livet ut fĂ„r man anta att han tog det med fattning.SjĂ€lv skriver jag dedikationer med blyerts, helt enkelt av hĂ€nsyn till mottagarna. Alla Ă€ger ett suddgummi och ibland Ă€r dedicerade böcker bara ett kvitto pĂ„ att ingen brydde sig om att köpa dem, varför upphovsmannen tvingades ge bort dem. Zoologen Olof Ryberg, Ă€ven kallad Lopp-Olle, Ă€r ett bra exempel. Hans avhandling om de svenska fladdermössens parasitfauna Ă€r vĂ€ldigt svĂ„r att fĂ„ tag pĂ„ utan dedikation; ibland Ă€r det flera stycken, för nĂ€r böckerna kom ut pĂ„ andrahandsmarknaden köpte han dem sjĂ€lv och gav bort dem igen.Men vi kommer bort frĂ„n Ă€mnet, som inte Ă€r dedikationer, utan sjĂ€lva registret, vars utveckling frĂ„n medeltiden och framĂ„t visar sig vara en intressant historia. Den som en vacker dag gör sig omaket att röja upp i mitt efterlĂ€mnade bibliotek ska upptĂ€cka att nĂ€stan allt Ă€r fackböcker i vitt skilda Ă€mnen, men med en sak gemensam: i alla finns register. SĂ„dana böcker brukar jag nĂ€mligen spara. De utan register brukar jag kasta bort eller dumpa pĂ„ nĂ€rmsta antikvariat. Att lĂ€sa dem kan vara nog sĂ„ nöjsamt, men sen Ă€r de oanvĂ€ndbara.Ämnet belyses i boken Index, A History of the, av engelsmannen Dennis Duncan. Registrets historia, alltsĂ„. Lite begrĂ€nsat kan tyckas, men faktum Ă€r att ocksĂ„ de som med diagnosmanualmĂ€ssig hetta verkligen Ă€lskar förteckningar i alfabetisk ordning har mycket nytt att lĂ€ra. OvĂ€ntade saker, som att Erasmus av Rotterdam pĂ„ 1500-talet skrev en hel bok dĂ€r han strök texten och endast gav ut registret. Folk lĂ€ser Ă€ndĂ„ inget annat, sa han surt.Till pjĂ€sen hör Ă€ven att boktryckare, Ă„tminstone i England, förr kunde komponera fientliga register för att pĂ„ den vĂ€gen kritisera böckernas innehĂ„ll. MĂ„nga politiska strider utspelade sig i registren, och Ă€ven rent litterĂ€ra debatter, varav det bĂ€sta exemplet Ă€r en 1700-talsroman som hette The Man of Feeling och som senare, under den viktorianska eran, ansĂ„gs beskriva en man av alltför klent virke, sĂ„ nĂ€r en litteraturprofessor gav ut den dĂ€r romanen igen försĂ„g han den med ett Index of tears, ett register som förtecknar alla de stĂ€llen dĂ€r huvudpersonen grĂ„ter. Den strĂ€ve professorn ville dĂ€rmed visa sitt förakt för bokens, som det hette, emotionella inkontinens. Det blev ett lĂ„ngt register, och dĂ„ var han Ă€ndĂ„ tydlig med att han bara förtecknade tĂ„rar, inte suckar och snyftningar.HĂ€r bör inflikas att vi i Sverige har lite andra traditioner, liksom enklare. Skönlitteratur har över huvud taget sĂ€llan register och fackböcker avslutas oftast bara med ett personregister som görs i all hast av redaktören eller korrekturlĂ€saren. Den brittiska litteraturens mer avancerade sakregister har sin grund i att man dĂ€r hĂ„ller sig med professionella registermakare som Ă€r organiserade i Society of Indexers, en intresseorganisation som sĂ€kert har egna julfester ocksĂ„, dĂ„ man samlas och sĂ€nker en bĂ€gare pĂ„ nĂ„gon avsides pub och gratulerar varandra till sĂ€rskilt lyckade uppslagsord.Även fransmĂ€nnen Ă€r av tradition pĂ„fallande noga, lĂ„t vara att ingen Ă€nnu har lyckats upprepa den bragd som vid mitten av 1800-talet utfördes av den katolske teologen Jacques Paul Migne. Han kom pĂ„ den briljanta idĂ©n att lĂ„ta trycka samtliga kyrkofĂ€der i ett enda bokverk. Sagt och gjort. Verket Patrologia Latina gavs ut i 217 volymer, vilket oss emellan lĂ„ter som ett sömnpiller för elefanter; hur som helst var det slutligen dags att skriva registret. Detta kom att omfatta fyra tjocka böcker och var sĂ„ detaljerat att man till sist fann sig tvungen att Ă€ven göra ett register till registret. Enligt legenden ska den fromme prĂ€sten ha hyrt in femtio registermakare som arbetade oavbrutet i tio Ă„r.FrĂ„n början, före Gutenberg och boktryckarkonsten, var det naturligt nog mest kyrkans mĂ€n som höll pĂ„ med register och innehĂ„llsförteckningar, allt för att underlĂ€tta spridningen av Bibelns djupsinnigheter, men det hela komplicerades av att böckerna dĂ„ skrevs för hand av kopister, och inte ens Bibeln var indelad i kapitel och verser pĂ„ den tiden, sĂ„ det var ofta svĂ„rt att hitta. Den alfabetiska ordningen upptĂ€cktes visserligen redan under antiken, men det krĂ€vdes en helt annan innovation för att man skulle fĂ„ snurr pĂ„ verksamheten och vi talar nu om den litterĂ€ra vĂ€rldens motsvarighet till uppfinningen av hjulet, nĂ€mligen sidnumreringen.Detta tekniska alexanderhugg intrĂ€ffade Ă„r 1470, tvĂ„ Ă„r efter Gutenbergs död. Böcker tryckta pĂ„ papper hade sĂ„ledes funnits en tid, men ingen hade förut kommit pĂ„ det dĂ€r med paginering. Nuförtiden Ă€r sidnumren sĂ„ sjĂ€lvklara att vi inte tĂ€nker pĂ„ vilken revolution de innebar.Fast det Ă€r klart, undantag finns. Det vore tjĂ€nstefel att hĂ€r inte nĂ€mna Lars NorĂ©n, vars dagböcker vĂ€ckte sĂ„dan uppstĂ„ndelse, inte bara pĂ„ grund av att författaren ansĂ„gs vara bĂ„de fĂ„fĂ€ng och sjĂ€lvupptagen, utan ocksĂ„ för att hans med god marginal tusensidiga böcker saknar sidnummer. Detta retade framför allt kulturjournalister. De skribenter NorĂ©n beskrev som idioter, och de var mĂ„nga, kunde nu inte tipsa varandra om vilken sida angreppet fanns pĂ„.Kanske, slĂ„r det mig, sitter nu den gode NorĂ©n i sin himmel och ler ikapp med Erasmus av Rotterdam under överinseende av Sankte Per, vars blick för mĂ€nniskornas brott rimligen leder till slutsatsen att förtal av journalister Ă€ndĂ„ inte Ă€r sĂ„ farligt. Förresten gĂ„r vĂ€l skĂ€rselden pĂ„ sparlĂ„ga av energipolitiska skĂ€l, och i det lĂ€get fĂ„r man prioritera, naturligtvis med utgĂ„ngspunkt frĂ„n syndaregistret som sĂ€kerligen, trĂ„kigt nog, Ă€r lĂ€ngst av alla.Fredrik Sjöberg, författare och biolog LitteraturDennis Duncan: Index, A History of the Bookish Adventure from Medieval Manuscripts to the Digital Age. W. W. Norton Company, 2022.

  • Flera sprĂ„k saknar eller har saknat mellanrum mellan orden, men för de flesta voredetextremtjobbigtomtextensĂ„gutsĂ„hĂ€rellerhur? Författaren Jörgen Gassilewski reflekterar över mallanrummens betydelse.

    ESSÄ: Detta Ă€r en text dĂ€r skribenten reflekterar över ett Ă€mne eller ett verk. Åsikter som uttrycks Ă€r skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 15 maj 2019.Jag blev glad nĂ€r jag fick reda pĂ„ att mellanrum rĂ€knas som ett skiljetecken. Dessutom vĂ„rt Ă€ldsta. "I skriftens begynnelse fanns inte nĂ„got mellanrum mellan orden. Det var först under antiken som det började hĂ€nda saker. Mellanrummet gick tidigast under beteckningen spatium." SĂ„ stĂ„r det att lĂ€sa i Siv Strömquists Skiljeteckensboken. PĂ„ kolonnerna pĂ„ Forum Romanum i Rom kan man se att mellanrummet markerades med en halvhög punkt, ungefĂ€r pĂ„ samma stĂ€lle som ett multiplikationstecken. Trajanuskolonnens uthuggna stora bokstĂ€ver, Capitalis monumentalis, löper pĂ„ i god och fullstĂ€ndigt regelbunden marschordning. Det Ă€r bara Interpunct, den halvhöga punkten, som markerar grĂ€ns mellan orden. HĂ€r bevittnar vi interpunktionens, skiljetecknens födelse, eftersom inga andra avgrĂ€nsande tecken utvecklats vid denna tid. En poetisk tanke Ă€r att alla skiljetecken, som punkt, frĂ„getecken, utropstecken, kolon, semikolon, kommatecken, tankstreck, parentes och sĂ„ vidare liksom förgrenats och fĂ€llts ut ur mellanrummet, den tomma ytan. Det Ă€r i djupare mening sant, men just hĂ€r inte i nĂ„gon konkret betydelse, eftersom det rör sig om ett tecken för mellanrum, och inte nĂ„got fysiskt mellanslag eller blanksteg, för att lite anakronistiskt anvĂ€nda tvĂ„ mer eller mindre nutida skrifttekniska beteckningar.Kanske upplevdes det som en förolĂ€mpning av den insatte att i skrift markera radslutetDet antika Grekland anvĂ€nde sig inte av mellanrum och nĂ€r det grekiska blev högsta mode som kulturell förebild i Rom, föll Interpunct ur bruk Ă€ven dĂ€r. En man vid namn Aristofanes, som var filolog och bibliotekarie i Alexandria pĂ„ 200-talet före Kristus, hade tidigare försökt införa ett system med punkter placerade pĂ„ olika höjd, för att markera en kort paus, en lĂ„ng paus och den ungefĂ€rliga motsvarigheten till vĂ„r punkt, utan att vinna nĂ„gon permanent framgĂ„ng. Överklassens barn i Rom lĂ€rde sig lĂ€sa och skriva pĂ„ latin med hjĂ€lp av lĂ€roboksmanuskript med konkreta mellanrum mellan orden, men för vuxna ansĂ„gs det barnsligt och illitterat. Det var helt enkelt obildat att inte veta var orden och satserna började och slutade och vilken diktion som var den rĂ€tta nĂ€r det skrivna lĂ€stes högt. Det Ă€r roande att tĂ€nka pĂ„ att vi idag klagar över att barnen klumpar ihop alla ord nĂ€r de ska lĂ€ra sig skriva, nĂ€r de inte sĂ€rskriver förstĂ„s.Det var inte förrĂ€n nĂ„gon gĂ„ng mellan 600- och 800-talet inpĂ„ vĂ„r tiderĂ€kning som man började ha riktiga, fysiska, mellanrum mellan orden. Men det Ă€r inte heller riktigt sant, eftersom ett annat mellanrum, lyrikens, epikens och dramats radbrytning, funnits dĂ€r hela tiden. Fast det Ă€r mycket oklart hur skriftliga rutiner för det vi kallar versens ojĂ€mna högermarginal etablerades. All litteratur kommer ur en muntlig tradition. Meter och rim och den rĂ€tta pauseringen lĂ€rdes utantill. Bokstavsraderna skrevs ner som ett stöd för minnet. Var versen och strofen slutade, gav sig sjĂ€lvt. Kanske upplevdes det som en förolĂ€mpning av den insatte att i skrift markera radslutet. Det var ont om plats pĂ„ skriftrullar av papyrus och skinn och ofta suddades text ut bĂ„de en och flera gĂ„nger för att lĂ€mna plats Ă„t ny, sĂ„ kallade palimpsest. I stort sett hela den antika litteraturen har förmedlats till oss via avskrifter nedtecknade ett antal Ă„rhundraden efter Kristi födelse.FrĂ„n och med femhundratalet Ă€r Codex, alltsĂ„ den nutida bokformen, som utvecklats ur de romerska vaxtavlorna, vanligare Ă€n skriftrullarna, och dĂ„ blir ocksĂ„ ordmellanrummen mer konsekventa. Men det Ă€r inte förrĂ€n boktryckarkonsten i pedagogisk och demokratisk anda massproducerar till en större intresserad allmĂ€nhet, som mellanrummet införs som ett skiljetecken över hela linjen. Indraget, det som markerar nytt stycke, och blankraden, det som markerar nytt avsnitt, Ă€r enligt Siv Strömquist och andra Ă€ven de skiljetecken. Mellanrummet, mellanslaget, blanksteget, indraget, blankraden och radbrytningen Ă€r de mest sociala och relationella av skiljetecken. De betyder och Ă€r ju bokstavligt talat ingenting utan andra tecken i skriftsystemet. De Ă€r en del av underlaget mot vilket bokstĂ€ver och övriga tecken avtecknar sig och pĂ„minner pĂ„ grund av det om textens fysiska sida. DĂ€rför kan deras utstrĂ€ckning och betydelse tĂ€njas och förskjutas mer Ă€n andra tecken, utan att helt gĂ„ förlorad. Gör ett extra blanksteg mellan tvĂ„ ord i en text du hĂ„ller pĂ„ med. Det ser lite konstigt ut, men meningen förĂ€ndras inte nĂ€mnvĂ€rt. Gör ett blanksteg till, det hela fortsĂ€tter att beteckna i stort sett samma sak, men man börjar ana att nĂ„got modererats eller fogats till, men vad?Det Ă€r en öppen frĂ„ga hur det bör lĂ€sas högt, eller innantill för den delen.StĂ©phane MallarmĂ©, den franske poeten och modernisten, utnyttjade mellanrummets ambivalens till fullo. Han drog konsekvenserna av att det faktum att det inte finns nĂ„gon exakt grĂ€ns mellan mellanrumstecknet och den omgivande satsytan:bortom inlĂ€rda berĂ€kningar och med tiden glömda handgreppförr höll han rodretnĂ€rmade sig hans fötter frĂ„n horisontens obrutna linjeDet var nĂ„gra rader ur MallarmĂ©s dikt "Ett tĂ€rningskast" frĂ„n 1897, i översĂ€ttning av Harry JĂ€rv. Det avsnitt jag lĂ€ste bestĂ„r av fem radbrytningar och tre strofer med blankrad emellan. Raderna saknar stor bokstav och andra interpunktionstecken Ă€n mellanrum. Alla rader börjar pĂ„ olika platser i sidled. Det Ă€r en öppen frĂ„ga hur det bör lĂ€sas högt, eller innantill för den delen. Det beror pĂ„ satsernas grammatiska ofullstĂ€ndighet, men kanske framför allt pĂ„ att mellanrummen mellan orden Ă„ ena sidan pekar pĂ„ teckensystemets kronologiska pauser och Ă„ andra sidan pĂ„ ordens fysiska rum, som vi talat om förut, pĂ„ texten som bild. Jag valde att lĂ€sa med nĂ„got förlĂ€ngda pauser vid radbrytningarna och Ă€nnu lite lĂ€ngre vid blankraderna, men ingenting som tidsmĂ€ssigt skulle motsvara de utstrĂ€ckta tomrummen mellan satserna. Det skulle betyda att jag tolkade dikten som bild snarare Ă€n att följa interpunktionens regler för utstrĂ€ckning i tid.NĂ„gon som dĂ€remot utarbetat helt egna och strikta regler för hur hans dikter ska lĂ€sas högt Ă€r den samtida franske poeten Claude Royet-Journoud. HĂ€r rekommenderas man som upplĂ€sare att ta med sig tidtagarur och det Ă€r fem sekunder för radbrytning, tio sekunder för blankrad och femton sekunder för ny sida som gĂ€ller. Jag minns hur stolt jag var nĂ€r jag vid en upplĂ€sning pĂ„ Kulturhuset i Stockholm Ă„r 2001, lĂ€ste upp översĂ€ttningen av en tjugo minuter lĂ„ng dikt och missade lĂ€ngden pĂ„ Royet-Journouds egen lĂ€sning med fĂ„ sekunder. Det kĂ€nns passande att avsluta med nĂ„gra rader ur hans dikt "En tydlig riktning" i översĂ€ttning av Jonas (J) Magnusson, sĂ„ att ni fĂ„r njuta av mellanrummens pĂ„ en gĂ„ng exakta och mĂ„ngtydiga poesi. Den som har ett tidtagarur tillgĂ€ngligt fĂ„r gĂ€rna kolla mig: pĂ„ botten alfabetet med förfadern Ă€r det en sjö denna tillgĂ€nglighet hos ögat? kroppen glider dit frĂ„n ett ord som skall bekĂ€mpas den tvingar djuret att oavbrutet förflytta sigJörgen Gassilwski, författare

  • Utropstecknet kan bĂ„de signalera ilska och glĂ€dje. Kulturskribenten Kristina Lindquist berĂ€ttar utifrĂ„n egna erfarenheter om hur det ocksĂ„ kan representera nĂ„got mycket större Ă€n sĂ„.

    ESSÄ: Detta Ă€r en text dĂ€r skribenten reflekterar över ett Ă€mne eller ett verk. Åsikter som uttrycks Ă€r skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 14 maj 2019.det vĂ€ller liksom framen flod av grönska,av blad barroch fĂ„gelsĂ„ng!Se dĂ€r en talande rad ur Eva-Stina ByggmĂ€stars diktsamling Barrskogarnas barn frĂ„n 2014. I ByggmĂ€stars skogar finns inga skuggor, bara en yster och naivistisk naturlyrik frĂ„n första till sista sidan och just det: en massa utropstecken. FĂ„r poesi verkligen se ut sĂ„hĂ€r? SĂ„ uppsluppen! skrev Svenska dagbladets kritiker Therese Eriksson i sin recension. För utropstecknet Ă€r ganska sĂ€llsynt i den kulturella offentligheten, och nĂ„got av ett svart fĂ„r i skriftsprĂ„ket överhuvudtaget. Ända sedan 1800-talet har det enligt sprĂ„kforskaren Siv Strömquist varnats för detta stöddiga skiljetecken, som inte sĂ€llan beskrivs som skrikigt och vulgĂ€rt. Jag minns hur en bekant som arbetade med att besvara allmĂ€nhetens brev pĂ„ Rosenbad fick instruktionen att ersĂ€tta det alldeles korrekta utropstecknet i hĂ€lsningsfraserna med ett komma utropstecknet var helt enkelt för familjĂ€rt för statsförvaltningen. Och i TT-sprĂ„kets skrivregler konstateras bara helt kort att utropstecknet bör anvĂ€ndas sparsamt.utropstecknets explicita tydlighet stĂ€lls mot ett rĂ„dande stilideal som upphöjer det vaga och outtalade.För tio Ă„r sedan skrev den brittiska journalisten Stuart Jeffries i The Guardian om en renĂ€ssans för utropstecknet i den digitala tidsĂ„lderns kommunikation, dĂ€r detta skiljetecken kan innebĂ€ra den stora skillnaden mellan det avmĂ€tta och det förtjusta. Vi ses pĂ„ konferensen [utropstecken] förmedlar nĂ„got helt annat Ă€n Vi ses pĂ„ konferensen [punkt]. Forskning visar ocksĂ„ att kvinnor anvĂ€nder utropstecken i högre utstrĂ€ckning Ă€n mĂ€n, vilket sprĂ„kforskaren Carol Waseleski förklarar med att utropstecknet kan utstrĂ„la vĂ€nlighet vilket alltsĂ„ anses utmĂ€rkande för kvinnors sĂ€tt att kommunicera.Men utropstecknets status som det mest förtalade bland skiljetecken rubbas nog inte sĂ„ lĂ€tt. Det Ă€r en flĂ„sig gaphals vi talar om som gjord för det militĂ€ra eller för samtidens rĂ„barkade debatter i kommentarsfĂ€lt och pĂ„ Twitter. Jeffries tar i sin artikel upp kriminalförfattaren Elmore Leonard, som sagt att tvĂ„ eller tre utropstecken per hundratusen ord prosa möjligen kan passera, vilket innebĂ€r ungefĂ€r ett per medellĂ„ng roman. Fantasyförfattaren Terry Pratchett lĂ„ter en av sina romanfigurer sĂ€ga att fler Ă€n ett i följd av detta skiljetecken Ă€r ett uttryck för en sjuk hjĂ€rna, medan F. Scott Fitzgerald ansĂ„g att den som överhuvudtaget anvĂ€nder det lika gĂ€rna kan skratta Ă„t sina egna skĂ€mt. Herrarna har nog en poĂ€ng, och samtidigt kan utropstecknet som fenomen bevisligen ligga till grund bĂ„de för litterĂ€r intrig och tidlös komedi.I den klassiska komediserien Seinfeld kraschar förhĂ„llandet mellan Elaine och hennes författarkille för att han inte anvĂ€nder utropstecken i ett nedskrivet telefonmeddelande om en nyfödd bebis i bekantskapskretsen. Hon tycker att han struntar i hennes vĂ€nner, han tycker att hon Ă€r lite vĂ€l slampig med sina skiljetecken. I ett avsnitt av Sex and the city förvandlas ett utlovat utropstecken till ett frĂ„getecken pĂ„ omslaget till New York Magazine, som pryds av en osmickrande bild av huvudpersonen Carrie. Tidningsrubriken Singel och fantastisk? formulerat som en frĂ„ga snarare Ă€n med utropstecknets sköna sjĂ€lvsĂ€kerhet fĂ„r Carrie att ifrĂ„gasĂ€tta hela sin sorglösa livsstil.Utropstecknet Ă€r alltsĂ„ ett tecken som bĂ„de vĂ€cker och uttrycker kĂ€nslor, och kĂ€nslor fĂ„r vĂ€l generellt sĂ€gas ha ganska lĂ„g status i vĂ„rt samhĂ€lle. Men kanske handlar frĂ„gan ocksĂ„ om att utropstecknets explicita tydlighet stĂ€lls mot ett rĂ„dande stilideal som upphöjer det vaga och outtalade. I en illustrativ passage i romanen Argonauterna fastnar författaren Maggie Nelson vid de tomma hakparenteser som den inflytelserika författaren Anne Carson gett som skriftliga intervjusvar i en tidning och som signalerar ett slags tyst och sofistikerad Ă„terhĂ„llsamhet. Nelson skriver: Åsynen av Carsons hakparenteser fick mig genast att skĂ€mmas för min tvĂ„ngsmĂ€ssiga drift att lĂ€gga korten mer bestĂ€mt pĂ„ bordet. Men ju mer jag tĂ€nkte pĂ„ hakparenteserna, desto mer störde de mig. De tycktes göra en fetisch av det osagda. Utropstecknet lĂ€gger verkligen korten bestĂ€mt pĂ„ bordet, och tvingar fram stĂ€llningstaganden i en tid nĂ€r det vĂ€rsta man kan vara Ă€r tvĂ€rsĂ€ker alldeles oavsett vad man Ă€r tvĂ€rsĂ€ker pĂ„. PĂ„ senare tid har sĂ„ kallad samtalsaktivism blivit pĂ„ modet, det vill sĂ€ga tekniken att genom diskussion och möten försöka motverka polarisering i samhĂ€llet. HĂ€r tycks förmĂ„gan att förflytta sig vara viktigare Ă€n att syna innehĂ„llet i de inte sĂ€llan extrema Ă„sikter som genom denna typ av samtal erbjuds en plattform. Rörligheten i stĂ„ndpunkter blir nĂ€rmast ett bevis för ett rörligt intellekt, och dĂ„ finns inte plats för nĂ„gra rigida utropstecken.All förundran Ă€r borta med honom, liksom den kraft som utropstecknet för med sig till det skrivna sprĂ„ket mellan mĂ€nniskorna.Men lĂ„t oss Ă„tervĂ€nda till kĂ€nslorna. I den tidiga novellen Utropstecknet skildrar Anton Tjechov en statstjĂ€nsteman som vid juletid konfronteras med att han under 40 yrkesĂ„r aldrig har anvĂ€nt ett utropstecken: Fördömt! NĂ€r anvĂ€nder man egentligen utropstecken? Den grammatiskt skolade hustrun fĂ„r hjĂ€lpa till: Vid hĂ€lsningar och utrop och vid uttryck för jubel, indignation och ilska, upplyser hon. Den osalige tjĂ€nstemannen jagas av sina utropstecken, och ser hur mĂ€nniskor omkring honom förvandlas till lĂ„nga streck med en punkt under. För tĂ€nk om han pĂ„ 40 Ă„r inte har upplevt en enda kĂ€nsla som förtjĂ€nat ett utropstecken vad sĂ€ger det om hans liv?Jag tror eller rĂ€ttare sagt: jag vet att det ocksĂ„ kan gĂ„ Ă„t andra hĂ„llet, sĂ„ att de starkaste av kĂ€nslor kan kortsluta anvĂ€ndningen av detta kĂ€nslotecken. Den grönlĂ€ndska poeten Naja Marie Aidt beskriver i den prosalyriska romanen Har döden tagit nĂ„got ifrĂ„n dig sĂ„ ge det tillbaka om hur sorgen efter hennes vuxna son slog sönder all syntax och begriplighet i hennes formuleringar. inget sprĂ„k möjligt sprĂ„k dog med mitt barn, skriver hon i en lĂ„ng ordmassa helt utan skiljetecken. NĂ€r mitt eget barn dog hĂ€nde det nĂ„got med mina utropstecken, och specifikt med dem. Utropstecknen försvann ur all skriven kommunikation, och har Ă€nnu inte Ă„tervĂ€nt. Det handlar inte bara om brist pĂ„ glĂ€dje och entusiasm, utan om nĂ„got som kanske stĂ„r att finna i utropstecknets historiska rötter. I vĂ„r Ă€ldsta bevarade handledning i anvĂ€ndandet av skiljetecken talas det om förundringstecken, eller punctus admirativus. Utropstecknet hör i sitt ursprung alltsĂ„ hemma inför skapelsens och varats mirakel. Och för den som sett all sĂ„dan skönhet i sin nyfödda sons knubbiga ansikte finns ingen förundran kvar pĂ„ jorden, inte sedan han skickats ivĂ€g för gravsĂ€ttning i en mönstrad pyjamas. All förundran Ă€r borta med honom, liksom den kraft som utropstecknet för med sig till det skrivna sprĂ„ket mellan mĂ€nniskorna.Annat Ă€r det i nattens ordlösa klagan, dĂ€r utropstecknen kastas mot en tom himmel utan svar. Jag lĂ€ser Jobs bok i Gamla testamentet, och dess berĂ€ttelse om mannen som inte bara förlorar sina barn och allt han Ă€ger utan ocksĂ„ drabbas av svĂ„ra sjukdomar. HĂ€r finns naturligt nog en hel del förtvivlade utropstecken: Ropa bara! Finns det nĂ„gon som svarar?, som det stĂ„r i femte kapitlet. Och lite lĂ€ngre fram:Om jag tĂ€nker: 'Det lĂ€ttar nĂ€r jag lagt mig,sömnen skall lindra min sorg',dĂ„ skrĂ€mmer du mig med drömmar,förfĂ€rar mig med syner,sĂ„ att jag hellre vill kvĂ€vas.Hellre döden Ă€n denna plĂ„ga!För utropstecknet mĂ„ vara en flĂ„sig gaphals som skrattar Ă„t sina egna skĂ€mt i den politiska polariseringens tid. Men det kan ocksĂ„ bĂ„de i sin nĂ€rvaro och i sin frĂ„nvaro bĂ€ra pĂ„ ett möjligt sprĂ„k för det mĂ€nskliga livets yttersta grĂ€nser.Kristina Lindquist, kulturskribentLitteraturNaja Marie Aidt: Har döden tagit nĂ„got ifrĂ„n dig sĂ„ ge det tillbaka (Wahlström & Widstrand, 2018)Bibeln. Job 5:1, 7:13-15 (2000)Eva-Stina ByggmĂ€star: Barrskogarnas barn (Wahlström & Widstrand, 2014)Stuart Jeffries: The joy of exclamation marks! (The Guardian, 29/4 2009)Maggie Nelson: Argonauterna (Modernista, 2016)Siv Strömquist: Skiljeteckensboken (Morfem, 2013)Anton Tjechov: The exclamation mark (Hesperus classics, 2008)

  • HĂ„ller tankstrecket pĂ„ att förvandlas till ett ynka bindestreck? Författaren och översĂ€ttaren Erik Andersson tar fram sin linjal och upptĂ€cker oroande tendenser.

    ESSÄ: Detta Ă€r en text dĂ€r skribenten reflekterar över ett Ă€mne eller ett verk. Åsikter som uttrycks Ă€r skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 13 maj 2019.Fjorton dagar efter balen pĂ„ Borg var dĂ€r fest pĂ„ Ekeby.Det var den hĂ€rligaste af fester, men frĂ„ga ej för hvem, frĂ„ga ej för hvad. För det enda, hvilket det af Ă„lder Ă€r lönt att göra fester för, var den anordnad: för att ögon skola strĂ„la, hjĂ€rtan klappa, fötter dansa, för att glĂ€djen mĂ„tte stiga ned bland mĂ€nniskorna, för att hĂ€nder skola mötas, sköna lĂ€ppar kyssa . . - - Åhnej tyst, tala inte om kyssar! Jag vet inte om ni hörde vad som hĂ€nde dĂ€r efter sköna lĂ€ppar kyssa. Jag försökte göra en liten paus, sĂ„ att kyssarna skulle hinna sjunka in, sĂ„ att sĂ€ga. Men om man tittar i författarens handskrivna manuskript sĂ„ hĂ€nder det en hel del dĂ€r. Först kommer det tvĂ„ punkter, sedan tvĂ„ korta streck och sĂ„ tvĂ„ litet lĂ€ngre streck. NĂ„gon sorts emotion har kommit över författarens hand och fĂ„tt den att röra sig spasmodiskt.NĂ€r Gösta Berlings saga, som citatet Ă€r hĂ€mtat ur, hamnade hos sĂ€ttaren sĂ„ blev berĂ€ttarens rörelse översatt till tvĂ„ tankstreck. Fyra Ă„r senare kom den andra upplagan och dĂ„ hade hela det hĂ€r stycket försvunnit.sĂ„ Ă€r tankstreckets uppgift att ta plats, att ta tidÄn i dag finns det författare som helst skriver för hand. Jag tĂ€nker mig att de vill skjuta upp det ögonblick dĂ„ texten blir offentlig: berĂ€ttelsen Ă€r en sak mellan författaren och pappret, och först nĂ€r den Ă€r klar typograferas den och gĂ„r ut till lĂ€saren.Jag Ă€r inte en sĂ„dan författare. Jag fick i tonĂ„ren en skrivmaskin, en grön Halda. Den var vĂ€ldigt bra, mycket robust. Man blev stark i fingrarna.Men det fanns vissa brister. Tangentbordet hade punkt, komma, kolon, frĂ„getecken och bindestreck; det var allt. Semikolon kunde man Ă„stadkomma genom att skriva ett kolon, backa och sedan skriva ett komma. PĂ„ samma sĂ€tt kunde man sĂ€tta en punkt under en accent för att fĂ„ ett utropstecken. Det sĂ„g inte sĂ€rskilt bra ut. Accenten kunde ocksĂ„ nyttjas som apostrof, men det var bĂ€ttre att vrida ett hack pĂ„ valsen och anvĂ€nda ett komma.Bristen pĂ„ tankstreck var mer förrĂ€disk. Jag trodde lĂ€nge att det var samma sak bindestreck och tankstreck men medan idĂ©n med bindestrecket Ă€r att det nĂ€stan inte skall finnas, utan bara pĂ„ ett diskret sĂ€tt upplysa om att ordet fortsĂ€tter pĂ„ nĂ€sta rad eller markera att tvĂ„ ord hör ihop, sĂ„ Ă€r tankstreckets uppgift att ta plats, att ta tid.Jag tror att de generationer som vĂ€xte upp med skrivmaskiner och anvĂ€nde dem i sitt dagliga vĂ€rv till sist vande sig av med sĂ„dant som innebar onödigt krĂ„ngel. Varför stanna upp och göra ett semikolon, varför inte bara rada upp den ena meningen efter den andra och drĂ€mma in ett komma eller en punkt först nĂ€r man behöver dra efter andan?NĂ€r persondatorn slog igenom mot slutet av 1980-talet sĂ„ kunde man med den underbara alternativtangenten fĂ„ tillgĂ„ng till allt som ett vĂ€lutrustat sĂ€tteri rymde. Man tycker att journalister och författare skulle ha börjat festa loss pĂ„ allehanda diakritiska tecken, men sĂ„ blev inte fallet. IstĂ€llet sĂ„g mĂ„nga tidningar och bokförlag en chans att göra sig kvitt sin typografiska personal, sĂ„ att skribenternas tarvliga kost pĂ„ komma, punkt och bindestreck serverades ouppvĂ€rmd till lĂ€sarna. Och den som försökte ta vara pĂ„ de nya möjligheterna blev snart avskrĂ€ckt: ett lĂ„ngt och vackert tankstreck kunde i tidningsspalterna Ă„terges med ett tyskt ĂŒ eller vad som helst som den elektroniska överföringen hittade pĂ„. Efter nĂ„gra sĂ„dana dĂ€r tyska ĂŒ var man tillbaka hos komma, punkt och bindestreck.Tankstreckets storhetstid den intrĂ€ffade nog hos Selma Lagerlöfs kolleger kring förra sekelskiftet. Över huvud taget hade man en vĂ€lvillig instĂ€llning till skiljetecken och lĂ€t kommatecken regna ner över alla sorters prosa. Tankstrecken upptrĂ€dde gĂ€rna i grupp. Uno Engs novell Ögonbrynen frĂ„n 1921 börjar sĂ„ hĂ€r:Den unge konnĂ€ssören sökte förgĂ€ves. De dĂ€r tankstrecken liknar mest en vĂ€rldstrött utandning. Alla hade sina egna idĂ©er om vad de ville med tankstrecken. I Lillans första tand frĂ„n 1912, ett kĂ„seri av Ossian Elgström, Ă€r upplösningen dramatisk:Darrande löste jag upp knutarna, vecklade upp papperen se dĂ€r ett bref. »Ack hvad jag Ă€r lycklig, sĂ€g Ă€r den inte förfĂ€rligt söt, Ă€r det ej sĂ„ man ville kyssa den och tĂ€nk lillan som blott Ă€r 3 mĂ„nader, det Ă€r storartadt »Jag slĂ€ppte brefvet och krafsade vildt bland trĂ€ullen som fyllde lĂ„dan, jo titta, en tĂ€ndsticksask jag öppnade den flĂ€mtande af ifver har man sett pĂ„ fan i asken lĂ„g pĂ„ en bĂ€dd af bomull lillans första tand.Elgström nĂ€rmar sig dramatiken och tycks vilja fĂ„ tankstrecken att mĂ€ta ut tiden. Det eviga problemet med att styra över lĂ€shastigheten var hĂ€r nĂ€ra en lösning.Och till sist, kungen av alla tankstreck: 25 mm.Medan jag blĂ€ddrar i mitt urval böcker frĂ„n ungefĂ€r hundra Ă„r sedan slĂ„r det mig att det rĂ„der enighet mellan olika författare, förlag och tryckerier om hur lĂ„ngt ett tankstreck skall vara. Jag kan inte ge ett exakt mĂ„tt eftersom det varierar beroende pĂ„ typsnittets kĂ€gel, men mellan tre och fyra millimeter rör det sig om, motsvarande bredden pĂ„ ett stort M.I takt med de allmĂ€nna neddragningarna har ett kortare tankstreck vunnit mark. Det motsvarar bredden pĂ„ ett stort N och ger naturligtvis inte alls samma lĂ€sglĂ€dje. Men det Ă€r inte slut dĂ€r. Jag tar fram en bok frĂ„n förra Ă„ret och fĂ„r följande siffror: stora M 3 mm, stora N 2,5 mm, tankstreck 1,5 mm, bindestreck 1 mm.Ni förstĂ„r vart vi Ă€r pĂ„ vĂ€g? Snart Ă€r skillnaden mellan tankstreck och bindestreck helt utplĂ„nad. Jag skulle lika gĂ€rna kunna plocka upp min gröna Halda frĂ„n kĂ€llaren.I en sĂ„dan hĂ€r sorglig stund Ă€r det bara en sak som hjĂ€lper, och det Ă€r att leta upp Roddy Doyles debutroman, The Commitments, frĂ„n 1987. Med Ă€nnet lackande av naturvetenskaplighet gör jag mina mĂ€tningar: stora M 4 mm, stora N 3,5 mm, tankstreck 4 mm och bindestreck 1,5 mm. Det Ă€r precis som det skall vara. UtmĂ€rkt.NĂ€stan pĂ„ varje sida upptrĂ€der det lĂ€ngre tankstreck: 8 mm. Vilken schwung det blir! Eftersom romanen till stor del bestĂ„r av dialog och Doyle har fĂ„tt för sig att markera replikerna med pratminus, alltsĂ„ tankstreck det ocksĂ„, sĂ„ blir det vĂ€ldigt mycket streck allt som allt.Jag blĂ€ddrar litet och fĂ„r plötsligt syn pĂ„ ett Ă€nnu lĂ€ngre streck: 12,5 mm. Ja, de Ă€r inte helt ovanliga, mĂ€rker jag.Jag hittar nĂ„gra stycken som Ă€r 17 mm ocksĂ„.Och till sist, kungen av alla tankstreck: 25 mm.Jag undrar hur denna rikedom av tankstreck i olika lĂ€ngder kommer sig. En förklaring Ă€r sĂ€kert att romanen ursprungligen gavs ut pĂ„ eget förlag. Det fanns ingen som sade Ă„t Roddy Doyle att man inte kunde ha sĂ„ lĂ„nga tankstreck.NĂ€sta roman, The Snapper, kom ut pĂ„ ett stort förlag. DĂ„ dĂ€mpades bruket av tankstreck nĂ„got, men bĂ„de hĂ€r och i boken dĂ€refter, The Van, kan man sikta en och annan 17-millimetare.Den nyaste bok av Roddy Doyle jag Ă€ger Ă€r Bullfighting frĂ„n 2011. DĂ€r laborerar han Ă€nnu med tvĂ„ olika sorters tankstreck, men lĂ€ngderna Ă€r blygsamma: 2 och 3 mm. Jag tolkar det sĂ„ att Roddy Doyle kĂ€mpade lĂ€nge, men han kĂ€mpade ensam. Till sist föll han.PĂ„ senare tid har han kĂ„serat i Independents nĂ€tupplaga. Tankstrecken Ă€r nu slutgiltigt reducerade till bindestreck.Erik Andersson, författare och översĂ€ttare

  • Ibland kommer man till en punkt dĂ€r man kan avsluta, men vill fortsĂ€tta. DĂ„ Ă€r det bra att ha ett visst skiljetecken till hands. För finns det semikolon finns det hopp, konstaterar Pontus Kyander.

    ESSÄ: Detta Ă€r en text dĂ€r skribenten reflekterar över ett Ă€mne eller ett verk. Åsikter som uttrycks Ă€r skribentens egna. Ursprungligen publicerad 29 november 2018.NĂ€mn semikolon för en tidningsredaktör i din nĂ€rhet och studera minspelets förvandling: frĂ„n de höjda ögonbrynens förvĂ„ning, strax följt av mungipornas föraktfulla böjning nerĂ„t och till sist en pust av uppgivenhet. Nej. SĂ€tt hellre punkt, eller komma. Eller i stort sett vilket skiljetecken som helst, inklusive tankstreck och i vĂ€rsta fall kolon.I nyhetstexter Ă€r semikolon en oönskad gĂ€st. I princip ska en mening komma till punkt sĂ„ fort det bara gĂ„r. Ett komma kan vara förlĂ„tligt, för andningens skull om inte annat. Men semikolon: det Ă€r brackigt, tillgjort och onödigt.Visst Ă€r det nĂ„got queer med semikolon.För mĂ„nga skribenter Ă€r semikolon nĂ„gonting i stil med Riddarhuset: en rest frĂ„n det förflutna; ett odemokratiskt rudiment som prĂ„lar och gör sig till, och som utestĂ€nger vanligt folk; ett skĂ„debröd som Ă€r lika dammigt som osmakligt. Men ur det perspektivet kan man lika gĂ€rna se semikolon inte sĂ„ mycket som en bracka, utan som en Ă€kta, lite Ă„lderstigen men inte desto mindre stolt aristokrat. Semikolon vilar pĂ„ sina anor.MĂ„nga hĂ„rdkokta manliga författare skulle hellre hĂ€rbĂ€rgera en ödla i skjortan Ă€n bli tagna pĂ„ bar gĂ€rning med ett semikolon. Ernest Hemingway, Raymond Chandler och Stephen King nĂ€mns som förebilder för ett semikolonfritt skrivande. Kurt Vonnegut hĂ€vdade med grötmyndig emfas att skrivandets första regel Ă€r: AnvĂ€nd inte semikolon. De Ă€r transvestitiska hermafroditer som representerar absolut ingenting. Allt de gör Ă€r att de visar att du gĂ„tt pĂ„ universitet. Historiens skugga har fallit tung pĂ„ hans förakt för transvestiter och hermafroditer, och samma upprĂ€ttelse som HBTQ-personer fĂ„tt pĂ„ senare Ă„r önskar jag Ă€ven skulle falla pĂ„ semikolonets lott. Visst Ă€r det nĂ„got queer med semikolon. Det Ă€r som patĂ©: ingenting för riktiga mĂ€n, men gott nĂ€r man vĂ€l smakat.I sjĂ€lva verket Ă€r semikolon det enda verkligt livsuppehĂ„llande skiljetecknet. Det lovar en fortsĂ€ttning som Ă€r (minst) lika mycket vĂ€rd som det som redan varit. Komma: det trĂ€nger sig emellan huvudsatsen och bisatsen, vidmakthĂ„ller den rĂ„dande ordningen som en snĂ€ll men ofarlig trafikpolis; kolon Ă€r en cirkusdirektör som stĂ€ller sig i manegen och dramatiskt annonserar vad som ska följa; och tankstrecket en andfĂ„dd och lite ohövlig springpojke som Ă€r sĂ„ ivrig att han ofta snubblar pĂ„ sina egna skosnören. Punkten Ă€r meningens slutliga död.Knappast hade den venetianske boktryckaren Aldus Manutius alla semikolons möjligheter i Ă„tanke nĂ€r han 1494 för första gĂ„ngen anvĂ€nde tecknet i tryck. Det hade förvisso förkommit i medeltida handskrifter, men det var genom Manutius böcker som semikolon fick spridning i Europa. Manutius anvĂ€nde semikolon för att skilja ord av helt motsatt mening, och för att binda samman relaterade satser med olika innebörd.Drygt hundra Ă„r senare hade semikolon blivit oundgĂ€ngligt för tidens poeter och dramatiker. Med barocken utvecklades inte minst i Frankrike en retorik som nĂ€rmast uppfordrade till en invecklad prosodi. MotsĂ€ttningen mellan antiteser och förkĂ€rleken för lĂ„nga, sammansatta och skönt skulpterade perioder blev en bördig mylla dĂ€r semikolon grodde lite varstans som smĂ„ gröna skott. Eller var det tvĂ€rtom: utan semikolon hade vi aldrig sett barockens vidlyftiga retorik? Den mĂ„ te sig dunkel och obegriplig, men i bĂ€sta fall lĂ„ter den bra. Sedan dess har semikolon, point-virgule, haft ett helt eget hem i Frankrike. Vad hade Marcel Proust varit utan semikolon?Det öppnar för det lilla dröjsmĂ„let som Ă€r en av nycklarna in i jazzens vĂ€rld; ett tiondelssekunds hĂ€ng som fĂ„r satserna att dansa samba.Det finns en intellektuellt och semantiskt motiverad aspekt av detta skiljetecken. Den kommer till synes exempelvis i Michel Foucaults texter. Han strör sina semikolon jĂ€mnt över texten, och med stöd av strategiskt utplacerade kolon och en liten armĂ© av komman kan meningarna lĂ€tt dansa ivĂ€g över halva boksidor. Det inte bara tvingar lĂ€saren att lĂ€sa om meningarna gĂ„ng efter annan; det skapar ocksĂ„ ett slags sidordning mellan satserna som i bĂ€sta fall Ă€r mer Ă€n retorisk, utan ocksĂ„ blir en intellektuell utmaning.Vad semikolon ska vara bra för finns det skiftande meningar om. Grekerna anvĂ€nder semikolon istĂ€llet för frĂ„getecken; i arabiskan sĂ€tts det mellan tvĂ„ satser som har ett orsakssamband. Den som har trasslat in sig bland en massa komman i en upprĂ€kning kan stĂ€da upp med hjĂ€lp av semikolon. Det hĂ€vdas att semikolon Ă€r en pausmarkör det finns till och med en engelsk petimĂ€ter som gett skiljetecknen en rangordning: kommat innebĂ€r en kort paus (ett), semikolon ger en lĂ€ngre paus (ett, tvĂ„) och kolon. stĂ„r för en verkligt lĂ„ng paus (ett, tvĂ„, tre). Vilhelm Moberg lĂ„ter skollĂ€rare MĂ„rd i SĂ€nkt sedebetyg ge uttryck för en lite annan variant, med punkten som det lĂ€ngsta skiljetecknet. Oavsett vilket Ă€r indelningen just sĂ„ dum som den lĂ„ter och vittnar om bĂ„de dĂ„lig insikt i interpunktionens möjligheter och en absolut avsaknad av musikalitet.För sĂ„ hĂ€r Ă€r det: semikolon Ă€r bĂ„de svansant och dansant. Det Ă€r satsbildningens synkoperande element, den lilla detaljen som ger meningarna en gungande, svĂ€ngande rytm. Det öppnar för det lilla dröjsmĂ„let som Ă€r en av nycklarna in i jazzens vĂ€rld; ett tiondelssekunds hĂ€ng som fĂ„r satserna att dansa samba.Det Ă€r sĂ„ Truman Capote och Virginia Woolf skapar rytmisk omvĂ€xling i sina texter, och Henry James med en mer viktoriansk vĂ€rdighet. Genom att anvĂ€nda alla skiljetecken manar de fram lĂ€sningens rytm, fĂ„r den att stiga i crescendon och impromptun och vĂ€nda i ett plötsligt avsaktande ritenuto.Virginia Woolf mĂ„ sjĂ€lv ha valt att sĂ€tta punkt i livet, men i sprĂ„ket lĂ€t hon meningarna bölja som vĂ„gor, med semikolon som ett glittrande skum pĂ„ vĂ„gtopparna. SĂ„ hĂ€r lĂ„ter det nĂ€r huvudpersonen i Mrs Dalloway (1925) slĂ„r upp de franska fönstren mot en ny dag: SĂ„ frisk, sĂ„ stilla [] luften var i den tidiga morgonen; som nĂ€r en vĂ„g slĂ„r över; som nĂ€r en vĂ„g kysser; sval and skarp och Ă€ndĂ„ [] högtidlig.Virginia Woolf skrev aldrig nĂ„gonsin en dĂ„lig mening, hĂ€vdade Truman Capote. Om Henry James skrev Capote att han var en semikolonets maestro. Alla delade de kĂ€rleken till denna skiljetecknens krumelur, det enda av skiljetecknen som har en egen svans.Semikolon betyder att det finns en fortsĂ€ttning. Det tar inte slut hĂ€rMen semikolon hĂ„ller inte bara liv i meningarna, lĂ„ngt bortom den punkt som lĂ€saren stilla hoppats pĂ„. Project Semicolon Ă€r en amerikansk organisation som Ă€gnar sig Ă„t sjĂ€lmordsprevention. Bildad 2013 har den gjort sig kĂ€nd för att uppmana mĂ€nniskor att lĂ„ta tatuera ett semikolon pĂ„ kroppen, i solidaritet med alla dem som brottas med psykisk sjukdom, sjĂ€lvskadebeteende och konsekvenserna av sjĂ€lvmord eller sjĂ€lvmordsförsök.De som hade kunnat sĂ€tta punkt, men valde att fortsĂ€tta Det Ă€r ett tecken sĂ„vĂ€l för dem som sjĂ€lva kĂ€mpar med sin livsvilja som för deras nĂ€rstĂ„ende.Detta om nĂ„got Ă€r en upprĂ€ttelse för det mest förföljda av alla skiljetecken. Semikolon betyder att det finns en fortsĂ€ttning. Det tar inte slut hĂ€r, det finns en andra, en tredje, en fjĂ€rde, och sĂ„ vidare, möjlighet. Satsen dansar vidare: det finns inte skĂ€l att sĂ€tta punkt; inte hĂ€r, inte nu; det finns Ă€nnu liv och hopp; vi sĂ€tter punkt med ett semikolon;Pontus Kyander, kritiker och utstĂ€llningskurator

  • DĂ„ kör vi? Den Ă„ttonde delen i vĂ„r serie om skiljetecken handlar om det som symboliserar vĂ„r undran och stora ensamhet. Olof Åkerlund reflekterar över frĂ„getecknet i ljuset av Emily Dickinsons poesi.

    ESSÄ: Detta Ă€r en text dĂ€r skribenten reflekterar över ett Ă€mne eller ett verk. Åsikter som uttrycks Ă€r skribentens egna. Ursprungligen publiceras den 16 maj 2019.En gĂ„ng för lĂ€nge sedan i det forna GalilĂ©en stod en ung kvinna inför en svĂ„r uppgift. Hon hade varit borta frĂ„n sin trolovade pĂ„ resa i nĂ„gra mĂ„nader och under den tiden blivit gravid. Och nu skulle hon berĂ€tta för honom. Lyckligtvis sĂ„ hade hon inte direkt varit med nĂ„gon annan, men det gjorde knappast sjĂ€lva avslöjandet enklare. Han mĂ„ste ha sett ut som ett frĂ„getecken, hon som ett semikolon blinkande med ett anstrĂ€ngt leende pĂ„ lĂ€pparna.En sisĂ„dĂ€r 2013 Ă„r senare intrĂ€ffade en historiskt sett mindre betydelsefull hĂ€ndelse nĂ€r den svenska tidskriften SprĂ„ktidningen anordnade en omröstning för att utse det frĂ€msta skiljetecknet; och eftersom folk som rangordnar skiljetecken gĂ€rna vill vara lite mĂ€rkvĂ€rdiga, sĂ„ vann sĂ„ klart semikolon följt av tankstreck, medan frĂ„getecknet kom nĂ€st sist, med fem procent av rösterna, obesegrat endast av parentes och kolon.Och det sĂ€ger nog nĂ„got om frĂ„getecknets svaga stĂ€llning, bĂ„de i allmĂ€nhet och inom litteraturen. Visst funkar det fint i barnbokstitlar som Var Ă€r min syster? Vem ska trösta knyttet? Och Vem har bajsat pĂ„ mitt huvud? Och i genrelitteratur som Do androids dream of electric sheep? Liksom i en och annan kommersiell bĂ€stsĂ€ljare som Whats eating Gilbert Grape? Eller i putslustig populĂ€rvetenskap: Fiser fiskar? Varför har mĂ€n bröstvĂ„rtor?Men nĂ€r det kommer till poesin blir frĂ„getecknet mer sĂ€llsynt, Ă€ven i undrande titlar som Eva-Stina ByggmĂ€stars men hur smĂ„ poeter finns det egentligen och Ann JĂ€derlunds Vad hjĂ€lper det en mĂ€nniska om hon hĂ€ller rent vatten över sig i alla sina dagar. Lysande undantag Ă€r Stig Larssons Wokas lax? Och i en klass för sig: Ulf Karl Olov Nilssons poesibok frĂ„n 2013 vars sjĂ€lva titel Ă€r ett frĂ„getecken, och i vilket man kan fĂ„ ta del av djuplodande funderingar som Vad Ă€r utmĂ€rkande för en handling? och Är poeter bĂ€ttre pĂ„ poesi Ă€n psykologer pĂ„ psykologi?.Det finns nĂ„got humoristiskt i frĂ„getecknets definitiva karaktĂ€r. Men ocksĂ„ nĂ„got allvarligt.Just Ann JĂ€derlund anvĂ€nder faktiskt frĂ„getecken innanför pĂ€rmarna i boken med det lĂ„nga namnet, som i den sjĂ€lvlysande frĂ„gan Varför Ă€r vi inte i Paradiset?En poet som faktiskt befann sig i paradiset var amerikanska Emily Dickinson, som översatts tills svenska av just JĂ€derlund. I en dikt mĂ„lar hon upp en bild av naturen som sin motsvarighet till kyrkan och avslutar med att konstatera att i stĂ€llet för att komma till himmelriket till sist, gĂ„r hon dit hela tiden. Men paradiset har som bekant alltid en orm som rasslar i buskarna.Dickinson var skeptisk till att lĂ„ta sina dikter gĂ„ i tryck och det Ă€r lĂ€tt att förstĂ„ varför. Det knappa dussin poem som publicerades anonymt under hennes levnad, utsattes för misshandel av redaktionella petmĂ„nsar, Ă„tlydande dĂ„tidens gudomliga regelverk för interpunktion. Rader bröts om, skiljetecken byttes ut.Ett sĂ€rskilt smĂ€rtsamt fall gĂ€ller dikten A narrow fellow in the grass, som Springfield Daily Republican lĂ€t trycka pĂ„ Alla hjĂ€rtans dag 1866 med den prosaiska titeln The snake ormen. Redan dĂ€r kan man kĂ€nna rysningen frĂ„n sovrummet pĂ„ andra vĂ„ningen av huset Homestead, i Amherst, Massachusetts poetens föredragna tillhĂ„ll. Men titeln Ă€r bara början pĂ„ problemen.Emily Dickinson Ă€lskade tankstreck dash pĂ„ engelska som hon fĂ€llde ner som vĂ€gbommar i sina dikter Dash! Dash! Dash! de dirigerar om trafiken, höjer och sĂ€nker farten, och belyser utvalda passager tankstrecken fyller kort sagt alla funktioner som övriga skiljetecken brukar göra och mer dĂ€rtill.Men pĂ„ tredje raden hade tidningsredaktörerna i all sin vishet placerat ett frĂ„getecken. Och trots att de gjorde ett flertal andra ovĂ€lkomna ingrepp sĂ„ var det just detta tillĂ€gg som gjorde Dickinson verkligt beklĂ€md.FrĂ„getecknet var inte en vĂ€gbom utan en Ă„tervĂ€ndsgrĂ€nd.Nu kunde orden Did you not enbart knytas till de föregĂ„ende You may have met him och inte lĂ€ngre sikta framĂ„t mot His notice sudden is.A narrow fellow in the Grass handlar pĂ„ ytplanet om just en orm som rör sig genom grĂ€set, sĂ„ lĂ„ngt hade redaktörerna pĂ„ Springfield Daily Republican rĂ€tt. Och Ă€ven om skiljetecknet var okĂ€nsligt placerat, sĂ„ Ă€r dikten som gjord för att nĂ„gonstans hysa ett frĂ„getecken. För vad Ă€r ett frĂ„getecken om inte en orm som slingrar sig? Eller en daggmask som bitits itu av en fĂ„gel, som i A Bird came down the Walk en annan av Dickinsons dikter.Vid nĂ€rmare eftertanke sĂ„ Ă€r nog bĂ„da de dĂ€r liknelserna lite för mjuka pĂ„ nĂ„got vis. Ett frĂ„getecken Ă€r som sagt nĂ„got definitivt, halva tecknet sammanfaller ju faktiskt med ett utropstecken. Jag vill nog snarare likna det vid en skruvkrok, pĂ„ vilken man kan hĂ€nga upp sin undran för allmĂ€n beskĂ„dan. Att sĂ€tta ut ett frĂ„getecken Ă€r att blotta sig. Antingen genom att visa sin okunskap eller genom sĂ€lla sig till en av alla de dĂ€r banala mĂ€nniskor som krĂ€ver klara svar frĂ„n ett kallt och likgiltigt universum. Vad Ă€r meningen med livet? Varför Ă€r det alltid fullbokat i tvĂ€ttstugan?I en senare version av sin dikt infogade Emily Dickinson faktiskt ett frĂ„getecken, men dĂ„ redan efter tredje radens första halva You may have met him?, nĂ„got som i strikt mening inte Ă€r en frĂ„ga. Och sĂ„ dĂ€r fungerar det ju Ă€ven i det messande vardagssprĂ„ket, vi pĂ„stĂ„r saker med frĂ„getecken och frĂ„gar med punkt. Och risken för missförstĂ„nd Ă€r sĂ„ gott som obefintlig. En frĂ„ga visar sig i ordföljden och i förekomsten av vissa frĂ„gepronomen eller adverb som vem, hur och varför.Det finns inget svar, men vĂ„ra frĂ„gor och vĂ„r lĂ€ngtan fĂ„r mysteriet att lysa upp.Men nĂ€r frĂ„getecknet utelĂ€mnas efter en frĂ„ga i poesin sĂ„ mĂ„ste det vara betydelsebĂ€rande. Det kan handla om att behĂ„lla flödet, att skapa mĂ„ngtydighet, men kanske har det ocksĂ„ ibland att göra med en rĂ€dsla för att blotta sig, bli banal. Det kan ocksĂ„ ha att göra med en viss uppgivenhet, att man inte vĂ€ntar sig ett svar pĂ„ de stora frĂ„gorna.Gud stĂ„r inte att finna skriver Emily Dickinsons, Ă€ven om hennes syn pĂ„ varken kristendom eller religion inte Ă€r fullt sĂ„ enkel att reda ut som det kanske framstĂ„r. Nog finns det hos henne ett sökande efter tillvarons djup som skulle kunna kallas religiöst. Men hon sĂ„g ner pĂ„ de tvĂ€rsĂ€kra och deras ritualer och skrev, om jag fortsĂ€tter att likstĂ€lla henne med sitt diktjag, att hon helgade sabbaten genom att stanna hemma, i en dikt som avslutas med tidigare nĂ€mnda vers om himmelriket pĂ„ jorden. Tro Ă€r ett finurligt pĂ„hitt, heter det pĂ„ ett annat stĂ€lle. Kanske var hon som antytts hĂ€r och av henne sjĂ€lv en hedning, som sĂ„g den förtrollade naturen och tillvarons mysterier med klar, förundrad blick. Att vara mĂ€nsklig var för henne, med filosofen Glenn Hughes ord, att vara frĂ„gan. Det finns inget svar, men vĂ„ra frĂ„gor och vĂ„r lĂ€ngtan fĂ„r mysteriet att lysa upp.En frĂ„gande varelse, det Ă€r ingen dum beskrivning av vĂ„rt grubblande slĂ€kte. Men för att pĂ„ allvar ge uttryck för vĂ„r lĂ€ngtan och desperation behöver vi ocksĂ„ sjĂ€lva tecknet för vĂ„r undran.Och det ekar i en av vĂ„ra allra mest smĂ€rtsamma frĂ„gor som nu för oss tillbaka i tiden och till inledningen av denna essĂ€. Det gĂ€lla ropet frĂ„n korset. Det Ă€r ingen mindre Ă€n Gud, avklĂ€dd och hĂ„nad, som för ett skĂ€lvande ögonblick har förlorat tron pĂ„ sig sjĂ€lv: Varför har du övergivit mig?Olof Åkerlund, medarbetare pĂ„ kulturredaktionen och producent för OBS

  • Den förmedlar kĂ€nslor och strĂ€cker ut sig mot evigheten och rymden. Journalisten Anna Thulin har förĂ€lskat sig i ett skiljetecken som tycks rymma allting.

    ESSÄ: Detta Ă€r en text dĂ€r skribenten reflekterar över ett Ă€mne eller ett verk. Åsikter som uttrycks Ă€r skribentens egna. Ursprungligen publiceras den 28 november 2018.Kan ett skiljetecken rymma allt mellan liv och död, och pĂ„minna om oĂ€ndligheten? Om svaret Ă€r ja, sĂ„ Ă€r det nog asterisken, denna lilla stjĂ€rna som vid första anblick tycks ganska oansenlig pĂ„ tangentbordet.Till utseendet liknar den det fem tusen Ă„r gamla tecknet dingir, som var den sumeriska symbolen för gud eller gudinna. Men förutom yttre likheter sĂ„ finns det inget som sĂ€ger att asterisken blev till dĂ€r. Vad man dĂ€remot vet Ă€r att den lilla stjĂ€rnan dök upp för tvĂ„ tusen Ă„r sedan i papyrus, dĂ€r den anvĂ€ndes för att granska och ge kritik pĂ„ homerisk poesi. En av de som anvĂ€nde tecknet var Aristarchos frĂ„n Samothrake, en berömd grammatiker och förestĂ„ndare för biblioteket i Alexandria omkring tvĂ„hundra Ă„r före vĂ„r tiderĂ€kning. Den stjĂ€rnliknande formen har skiftat genom seklen, men asterisken har genom alla tider anvĂ€nts för att justera sprĂ„kliga felaktigheter eller för att göra tillĂ€gg. Det finns sĂ„klart fler skiljetecken för det syftet. Men dĂ€r andra sorters tillĂ€gg görs inuti sjĂ€lva texten (en bisats som antingen Ă€r mjukt omgĂ€rdad av parenteser eller skarpare med tankstreck ofta med syfte att skapa rytm eller tempo), sĂ„ svĂ€var asterisken intill det sagda. En fotnot. Ett förtydligande. En vĂ€xande stjĂ€rna eller ett maskhĂ„l i rymden, dĂ€r verkligheten fĂ„r nya dimensioner. DĂ€r det som inte ryms i den flödande framstĂ€llningen fĂ„r en ny chans lite lĂ€ngre ned. Asterisken Ă€r att sĂ€ga: Det vad detta jag menade. Mer exakt sĂ„. En torr Wikipedia-förklaring eller glittrande fotkedja som smyckar textkroppen.Fast det Ă€r bara en sida av den lilla stjĂ€rnan. Lika ofta som asterisken vill korrigera, lyfta fram och lĂ€gga till, lika ofta vill den dölja. Åtminstone skenbart, som att det mellan f och ck stĂ„r ett u. Det gör sig bĂ€ttre i skrift, i tal mĂ„ste man fylla ut. F stjĂ€rna C K nej, det blir bara löjligt. Hellre sĂ€ga fuck i radion Ă€n att tassa kring ett grötigt, obegripligt sprĂ„k. Kan dĂ„ asterisken ses som ett tecken pĂ„ sjĂ€lvcensur? Ett utsuddande av bokstĂ€ver för att dölja det skamfyllda? Det tror jag inte, snarare Ă€r det en lekfull vink med tabun. Trots döljandet Ă€r ju meningen att alla ska förstĂ„ vad som sĂ€gs. StjĂ€rnan understryker att ett uttryck kan uppfattas som anstötligt, men vi anvĂ€nder det Ă€ndĂ„. Att dölja för att synliggöra, med andra ord. Men ibland döljer verkligen asteriskerna det mest vĂ€sentliga. Och hur irriterande Ă€r det inte nĂ€r det drabbar en sjĂ€lv. Vem har inte upplevt de smĂ„ stjĂ€rnorna stirra med hĂ„nfullhet nĂ€r man glömt sitt lösenord? StjĂ€rnor som tycks vara pĂ„ vĂ€g att dö och kollapsa och suga all materia till sig Kanske Ă€r det i sjĂ€lva verket vad rymdens svarta hĂ„l innehĂ„ller? Visst Ă€r det en kittlande tanke: I universums evighetsmörker gömmer sig en oöverskĂ„dlig mĂ€ngd glömda bankkoder, förlorade facebook-inloggningar och ekon av alla porttelefoner som du inte slĂ€ppts in vid.Asteriskens lekfullhet gĂ„r igen med mobilsprĂ„kets emoji-symboler, förkortningar och dramaturgiska instick. I rollspel, chattar och nĂ€tforum anvĂ€nds tecknet ofta för att symbolisera en handling. *rofl* Ă€r bĂ„de kortare och snĂ€rtigare Ă€n rolling on floor laughing. Det ska inte tolkas som att skribenten faktiskt rullar runt pĂ„ golvet av skratt, utan att han eller hon helt enkelt tycker att nĂ„got Ă€r roligt. Liksom en *suck* med asterisker inte behöver lĂ€sas som att nĂ„gon bokstavligt suckar, utan snarare Ă€r trött, uppgiven eller frustrerad. Det blir som en sorts scenanvisning som egentligen handlar om att förmedla en kĂ€nsla. Eller ett tonfall, som nĂ€r tvĂ„ asterisker sĂ€tter *emfas* pĂ„ ett visst ord.Tecknet anvĂ€nds ocksĂ„ bildmĂ€ssigt för att förmedla kĂ€nslor, som i emoji-symboler. Skriften vi anvĂ€nder pĂ„ internet blir ofta piktografisk, kanske för att nĂ€tet till sin natur Ă€r globalt och för att en bild kan förstĂ„s av alla, oavsett sprĂ„k. Som exempel kan man se pĂ„ kombinationen av ett kolon, ett tankstreck och en asterisk::-*Vemsomhelst kan se att det lilla stjĂ€rnan Ă€r en perfekt formad pussmun! En besito, en bisous. Det kan verka banalt, men egentligen Ă€r det fantastiskt. Ett bildtecken fĂ€rdas inte bara i rummet och över geografiska grĂ€nser, utan ocksĂ„ genom tiden. Det Ă€r syftet med all skrift, men medan andra skriftsprĂ„k stĂ€ndigt utvecklas och förĂ€ndras sĂ„ förblir bildernas innebörd praktiskt taget detsamma. Ja, kanske kan emoji-symbolerna ses som nutidens hieroglyfer? De kommer Ă„tminstone vara de första symbolerna som förstĂ„s av framtidens sprĂ„kforskare, nĂ€r det inte Ă€r papyrus man undersöker utan minneskortens ettor och nollor.En teknisk tolkning Ă€r att asterisken hĂ€r fungerar som ett substitut. En mer poetisk tolkning Ă€r att den innefattar alla tecken...Asterisken Ă€r lika mĂ„ngsidig som sina armar. Vi har att göra med ett tecken som ger virtuella slĂ€ngkyssar till vĂ€nner och Ă€lskare, döljer och retas med det skamfyllda, rĂ€ttar till misstag, lĂ€gger till och fyller ut, levandegör med handlingar och kĂ€nslor. En rosett med fem, sex eller Ă„tta band kantiga eller tĂ„rdroppade som talar om vad som sker mellan och inuti raderna. I gravannonser börjar vanligen en mĂ€nniskas födelse med en asterisk och avslutas med ett kors. Vid kyrkliga dop, bröllop och begravningar spelas psalmer och dĂ„ markerar asterisken nĂ€r vi ska stĂ€lla oss upp och sjunga. Ett ganska magiskt sĂ€tt att skapa gemenskap pĂ„, eller hur? Ett annat fint anvĂ€ndningsomrĂ„de Ă€r nĂ€r den förstoras upp i fetstil pĂ„ sidan av en bil. Den blĂ„ sexuddiga stjĂ€rnan Ă€r en internationell symbol för ambulanssjukvĂ„rd, och dĂ€rmed ocksĂ„ en symbol för livet.Men framförallt Ă€r asterisken ett tecken som strĂ€cker ut sig mot evigheten och rymden. Hur dĂ„? Ja, nĂ€r man söker pĂ„ ett ord i en databas fĂ„r asterisken agera joker och symbolisera de tecken som saknas. SĂ€g att du vill samla alla artiklar om just rymden. DĂ„ skriver du rymd* och fĂ„r upp alla texter som börjar med de fyra bokstĂ€verna. Rymdepos, rymdfarkost, rymdfarare En teknisk tolkning Ă€r att asterisken hĂ€r fungerar som ett substitut. En mer poetisk tolkning Ă€r att den innefattar alla tecken, pĂ„ samma vis som vitt rymmer alla fĂ€rger. Om man sökte enbart med stjĂ€rnan skulle rimligen alla texter dyka upp. Som om hela sprĂ„ket existerade i detta enda tecken. PĂ„ det viset pĂ„minner asterisken om sumerernas stjĂ€rna, som var bĂ„de gudomen och himlen, ja, alltet. En mĂ€nniskas liv Ă€r förhĂ„llandevis kort, men skriften kan leva lĂ€nge till, och asterisken pĂ„minner oss om evigheten.SĂ„. Nu tror jag att vi behöver en andningspaus i vĂ€ntan pĂ„ den avslutande delen av denna hyllning till ett skiljetecken. FörestĂ€ll dig att pausen representeras av en asterism, det vill sĂ€ga tre asterisker i triangelform, som vanligen markerar eller separerar avdelningar i en bok. Behagligt för ögat. En stund för meditation. Tre smĂ„ stjĂ€rnor som pĂ„minner om den blĂ„ natthimlen. NĂ€r andra skiljetecken rör sig inom textens ramar, dĂ€r de mĂ„ste samsas med en myllrande myrstack av bokstĂ€ver, lever asterisken i större utstrĂ€ckning sitt eget liv. Ja, vackrast Ă€r den nog i sig sjĂ€lv. Den lilla stjĂ€rnan som svĂ€var en bit ovanför och lyser, trots sin svĂ€rta, med fullĂ€ndad enkelhet.Anna Thulin, journalist och författare

  • Parentesen Ă€r Ă€nda sedan den först uppstod en oroande partisan. Den trĂ€der in i texten som en eftertanke, med ett tillĂ€gg som komplicerar och bjuder motstĂ„nd, sĂ€ger litteraturvetaren Jesper Olsson.

    ESSÄ: Detta Ă€r en text dĂ€r skribenten reflekterar över ett Ă€mne eller ett verk. Åsikter som uttrycks Ă€r skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 27 november 2018.Parentes livet slut parentes. SĂ„ slutar dikten First Person Shooter i Malte Perssons bok Till dikten. Bokstavligen. Raden rymmer inte nĂ„gra krökta tecken av vĂ€lbekant slag, bara ord. LĂ€saren bjuds in att yttra nĂ„got som egentligen hör till det skrivnas och outsagdas domĂ€n. Och vems röst Ă€r det som hörs inom parentesen: min egen, poetens, eller nĂ„gon tredje? FrĂ„gan motiveras av diktens tema om poesins promiskuösa natur. Det vill sĂ€ga, poetiska texters förmĂ„ga att framtrĂ€da pĂ„ och upplevas pĂ„ en mĂ€ngd olika sĂ€tt av en mĂ€ngd olika lĂ€sare.Parenteser, precis som andra skiljetecken, hör till sprĂ„kets stumma register. De fyller en funktion i texter de organiserar och rytmiserar vĂ„r lĂ€sning. Men de pockar inte pĂ„ uppmĂ€rksamhet, och vill definitivt inte höras. Undantagen bekrĂ€ftar som alltid regeln. Som i Carl Fredrik ReuterswĂ€rds konceptuella arbete Prix Nobel frĂ„n 1966. I denna poesibok fĂ„r vi ta del av de grafiska resterna av ett föregivet Nobelpristal. Orden har plockats bort, och allt som Ă„terstĂ„r Ă€r en armatur av skiljetecken som ReuterswĂ€rd sjĂ€lv, med sedvanlig ironi, lĂ€ste in pĂ„ grammofonskiva.I sin studie Digital Shift skriver litteraturvetaren Jeff Scheible att parenteser i en text alltid vĂ€cker tankar pĂ„ dynamiken mellan skrivande och lĂ€sande och tystnad och tal. Vilket ocksĂ„ begreppets lĂ„nga historia vittnar om. SjĂ€lva termen hĂ€rrör frĂ„n grekiskans parentesis, som betyder att foga in bredvid. Under antiken bildades ordet för att beskriva en retorisk operation ett inskott eller sidoreplik i ett anförande som gav extra energi och perspektiv pĂ„ det som talaren hĂ€vdade. Intressant nog har begreppet alltsĂ„ sina rötter i ett muntligt sammanhang.Det var först under medeltiden Ă„r 1399 hĂ€vdar en handbok som termen började hĂ€nvisa till ett skrivet tecken. Det var dĂ„ som de klassiska bĂ„garna (lunula, liten mĂ„ne pĂ„ latin) kom till bruk. Precis som andra skiljetecken bidrog parentesen till uppdelningen av en tidigare sömlös skrift. Vilket ocksĂ„ indikerar en förskjutning i litteratur- och mediehistorien: en övergĂ„ng frĂ„n höglĂ€sning till tyst lĂ€sning frĂ„n ett klingande ord som delas kollektivt till ljudlösa meningar, som möblerar en individs inre rum.parentesens stumhet Ă€r alltsĂ„, precis som fiskars, skenbar och bedrĂ€glig. Skiljetecken var pĂ„ det sĂ€ttet kopplade till det tysta lĂ€sandets utbredning en process som mediehistoriker förbinder med uppkomsten av ett modernt jag. Det subjekt som den franske filosofen Descartes skulle fira med sitt jag tĂ€nker alltsĂ„ Ă€r jag. Men parentesen var Ă€ndĂ„, frĂ„n början, en oroande partisan. Den trĂ€der in i texten som en eftertanke, med ett tillĂ€gg som komplicerar och bjuder motstĂ„nd (ocksĂ„ nĂ€r den vill förklara och förtydliga). Som om ytterligare en stĂ€mma Ă€n den som tidigare talat ville göra sig hörd. Parentesen öppnar för bĂ„de brus och polyfoni.Det Ă€r inte nĂ„gon tillfĂ€llighet att estetiskt brokiga perioder i litteraturhistorien, som barock och romantik, uppvisar en ökning i bruket av parenteser medan frekvensen sjunker under 1700-talets upplysning och 1800-talets realism. Med det tidiga 1900-talets avantgarde blev tecknet delaktigt i den mediepoetik som dĂ„ bedrevs dĂ€r skrivandets mediala och materiella villkor gjordes till föremĂ„l för experiment av dadaister och andra. Talande Ă€r den tyske expressionisten Christian Morgensterns dikt Fisches Nachtgesang (Fiskens nattliga sĂ„ng) frĂ„n 1905, bestĂ„ende av enbart stumma streck och omkullvĂ€lta parenteser.Men parentesens stumhet Ă€r alltsĂ„, precis som fiskars, skenbar och bedrĂ€glig. Dess rötter i retorik och vĂ€ltalighet skulle Ă€ven bekrĂ€ftas av flera 1900-talsförfattare, som aktivt utforskade tecknet. En av dem var den rysk-amerikanske sprĂ„kekvilibristen Vladimir Nabokov, vars roman Lolita (1955) rymmer hela 450 parenteser, vilket Ă€r en signal om verkets komplexitet, och som givetvis pĂ„verkar lĂ€sningarna av det.Nabokovs förtjusning i tecknet var inte nĂ„got isolerat exempel under efterkrigstiden. TvĂ€rtom blev perioden en framgĂ„ng för det parentetiska. SĂ€rskilt inom filosofin och kulturteorin. Genom att skapa ett avbrott och en fördröjning i textens flöde blev parentesen en perfekt symbol för sextiotalets poststrukturalism. Tecknet förkroppsligade vad den franske filosofen Jacques Derrida kallade diffĂ©rance. Det var inte nĂ„gon tillfĂ€llighet att Derridas egen tongivande essĂ€ och vidrĂ€kning med den amerikanske sprĂ„kfilosofen John Searle, Signature Ă©vĂ©nement contexte (1971), lyckades packa in hela 190 parenteser i en text pĂ„ 21 sidor, enligt Jeff Scheible, som uppenbarligen kĂ€nt sig kallad att rĂ€kna dem Siffrorna pĂ„minner ocksĂ„ om att parentesens viktigaste operativa omrĂ„de vid sidan av det skrivna ordet Ă€r matematiken. Och under det senaste halvseklet har dess matematiska tillĂ€mpning framför andra varit i algoritmer och programsprĂ„k. Att hĂ€vda att parenteser haft en betydelse för hur samtida verkligheter utformas Ă€r, med andra ord, en underdrift. Det mest parentestĂ€ta av programsprĂ„k Ă€r sannolikt LISP, dĂ€r staplandet av logiska nivĂ„er kan bli svindlande. NĂ„got av detta illustreras hos en samtida svensk författare, som gĂ€rnautforskar skĂ€rningspunkter mellan poetiskt och digitalt. SĂ„ hĂ€r lĂ„ter det nĂ€r rymdspelet ZAXXOR ska beskrivas i PĂ€r Thörns roman Din vĂ€n datamaskinen (2008) med parentestecknen högt uttalade: För att rĂ€dda vĂ€rlden (det vill sĂ€ga jorden med tillhörande kolonier (exempelvis Venus (vilket Ă€r en djungelplanet, liknande en blandning av det inre av Afrika och Amazonas Och sĂ„ fortsĂ€tter texten att vecklas in till dess att fem slutparenteser i rad leder tillbaka till den nivĂ„ som beskrivningen startade pĂ„ PĂ„ sĂ„ vis kan parentesen presenteras som det ekologiska och relationella tĂ€nkandets figur framför andra.Om algoritmer aktualiserar parentesen, gĂ€ller det ocksĂ„ för samtidens brĂ€nnande frĂ„gor kring klimat och miljö. En av 2000-talets mest inflytelserika tĂ€nkare, Bruno Latour, har diskuterat hela vĂ„r modernitet som en parentes ett perspektiv pĂ„ historien som kommer ur den kolonialisering och exploatering av jorden som Ă„tföljt modern vetenskap, kapitalism och industrialism och som placerat oss i en vĂ€xande klimatkatastrof. Vad som krĂ€vs idag, bortom modernitetens parentes, Ă€r ett annat och ekologiskt tĂ€nkande.Och kanske skulle denna ambition hos Latour kunna förstĂ€rkas genom ett mer raffinerat skriftbruk av parenteser? Parentesen Ă€r ju en figur som i stĂ€llet för att nagla fast nĂ„got likt ett objekt att hantera och exploatera i stĂ€llet lĂ€gger till Ă€nnu ett perspektiv. Parentesen i en text bygger en ny platĂ„ eller vĂ€rld, varifrĂ„n saker kan upplevas annorlunda. Och nĂ€sta parentes gör detsamma. I princip finns inte nĂ„gon grĂ€ns för detta alstrande av nya kopplingar, relationer och miljöer. PĂ„ sĂ„ vis kan parentesen presenteras som det ekologiska och relationella tĂ€nkandets figur framför andra.Detta gör i högsta grad parentesen till ett skiljetecken för samtiden för poeter, filosofer och miljöforskare och alla vi andra textbrukare. Och dĂ„ har jag inte ens nĂ€mnt, att den Ă€r bĂ€rande byggsten i en alldeles vanlig smiley.Jesper Olsson, litteraturvetare och kritiker LitteraturCuddon, J. A. A Dictionary of Literary Terms (Wiley-Blackwell 2013)Derrida, Jacques, Marges de la philosophie (Les Éditions minuit 1972)Hörl, Erich (red.), General Ecology (Bloomsbury 2017)Nabokov, Vladimir, Lolita (Penguin 2011)Persson, Malte, Till dikten (Bonniers 2018)ReuterswĂ€rd, Carl Fredrik, Prix Nobel (Bonniers 1966)Scheible, Jeff, Digital Shift (University of Minnesota Press 2015)Thörn, PĂ€r, Din vĂ€n datamaskinen (Modernista 2008)

  • Yngre generationer kan uppfatta en punkt som hĂ„rd och aggressiv, medan tre punkter efter varandra breder ut sig. Författaren Tone Schunnesson reflekterar över sitt förhĂ„llande till slutet.

    ESSÄ: Detta Ă€r en text dĂ€r skribenten reflekterar över ett Ă€mne eller ett verk. Åsikter som uttrycks Ă€r skribentens egna. Ursprungligen publicerad 26/11 2018.I alla hjĂ€rtans dag-present Ă„ret jag fyllde nitton fick jag nĂ„got som kom att hĂ€nga över mig i mĂ„nga Ă„r. Peter Weiss bildungsroman MotstĂ„ndets estetik, en stabbig ilsket röd pocketutgĂ„va av den trilogi som behandlar olika sorters motstĂ„nd mot fascismen. Det hĂ€r Ă€r mitt första riktigt starka minne av punkten, eller snarare avsaknaden. Jag tyckte att jag lĂ€ste och lĂ€ste men meningarna tog aldrig slut. Jag tappade kraft och lĂ€t tanken vandra, tvingades börja om, ibland flera sidor tillbaka. Jag försökte skapa stĂ€llen i texten dĂ€r jag kunde vila mig men lyckades inte, fullstĂ€ndigt underkastad Weiss och det försvunna skiljetecknet. Som jag lĂ€ngtade efter den punkten, och nĂ€r den vĂ€l kom var det som att jag simmat allt för lĂ€nge under vatten. Jag nĂ„dde ytan desperat, andades in sĂ„ hĂ€ftigt att luften brĂ€nde i mina lungor. Jag hade klarat mig, men utan nĂ„gon uppskattning för vad jag nyss hade tagit mig igenom. För visst Ă€r det sĂ„ med punkten, den blir synlig först nĂ€r den inte Ă€r dĂ€r. Eller nĂ€r den sitter pĂ„ fel stĂ€lle. Som nĂ€r en vĂ€n, som pĂ„ grund av dyslexi, placerade den mitt i meningar. NĂ€r han bad mig förklara hur jag gjorde hade jag inget bra svar att erbjuda. Mycket mer Ă€n konkreta regler handlar grammatik ofta om en privilegierad intuition och jag hĂ€nvisade korkat nog till den intuition som han ju saknade. HĂ€r kom nu Weiss och utmanade min trygghet och för första gĂ„ngen drabbades jag av skiljetecknets fulla kraft.Den driver meningen framĂ„t och pĂ„minner oss redan frĂ„n början om vĂ„rt slut men lĂ€gger sig i vĂ€gen för ett fall ner i mörkret.Weiss Ă€r bara en av oĂ€ndligt mĂ„nga författare som förstĂ„tt hur betydelsebĂ€rande punkten Ă€r, och hur den belyser sprĂ„kets kroppsliga dimension. Punkten synliggör rörelsen bakom texten, skriver Laurence Pett och Pascale Tollance i förordet till boken Point Dot Period... The Dynamics of punctuation in Text and Image och syftar pĂ„ författaren som hĂ„ller i pennan, och bestĂ€mmer sig för att runda av. Dessutom relaterar sprĂ„ket bĂ„de till rum och tid, och ska dĂ€rför förstĂ„s som nĂ„got som hĂ€nder snarare Ă€n nĂ„got som beskriver, och pĂ„ det hĂ€r sĂ€ttet blir punkten spĂ„r av en hĂ€ndelse. Kanske var det sĂ„ Peter Weiss ville minimera författarens nĂ€rvaro i sin gestaltning av historiska hĂ€ndelserna sĂ„ fruktansvĂ€rda att de Ă€r bortom sprĂ„ket.Roland Barthes, som alltid verkar lite hjĂ€rtekrossad, hĂ€nvisar oss tillbaka till ordets latinska ursprung: punctum, som ocksĂ„ kan betyda litet hĂ„l eller sĂ„r. Litteraturprofessorn Pierre Szendy vĂ€nder sig istĂ€llet mot grekiskan dĂ€r vi finner spĂ„r av punkten i det som betyder prĂ€gel eller mĂ€rke, till och med mĂ€rke efter ett slag.Punkten hĂ€ndelse Ă€r betydelsefull ocksĂ„ inom konsten och Wassily Kandinskij hĂ€vdar att punkten Ă€r den ultimata, mest enastĂ„ende föreningen av tystnad och tal.Alla skiljetecken Ă€r bild i text, men inget skiljetecken Ă€r lika levande för mig som punkten. Den driver meningen framĂ„t och pĂ„minner oss redan frĂ„n början om vĂ„rt slut men lĂ€gger sig i vĂ€gen för ett fall ner i mörkret. Den sliter oss ur nĂ„got nĂ€r vi vill vara kvar, sĂ€ger Ă„t oss att stunden Ă€r över samtidigt som den syftar tillbaka till platsen vi kom ifrĂ„n. Punkten kan vara slut eller början pĂ„ en evig loop. NĂ„gon som anvĂ€nder punkten sĂ€rskilt begĂ„vat komplext och lustfyllt Ă€r den kanadensiska poeten Anne Carson. Hennes interpunktion har en förmĂ„ga att skjuta som en pil genom bröstet och i "The Life of Towns" en diktserie om stĂ€der gör punkten dikterna till en vĂ€rld som hela tiden avbryter sig sjĂ€lv, genom att avbryta meningarna innan lĂ€saren förvĂ€ntar sig ett avslut. SĂ„ hĂ€r lĂ„ter det i Sylvia Town:The burners and the starvers. Came green April. Drank their hearts came. Burning and starving her. Eyes pulled up by roots. Lay on the desk.Författaren Jennifer K. Dick lĂ€ser samman Carsons interpunktion med Kadinskijs geometriska teorier, som syftar pĂ„ bĂ„de punkten och cirkeln, dĂ€r cirkeln blir lika viktigt för dikten som punkten. Cirkeln syftar i text till O, det O! som formar lĂ€pparna i en cirkel och dĂ€rmed inleder sĂ„ mĂ„nga verser i litteraturhistorien. TĂ€nk John Keats: O Solitude! if I must with thee dwell, detta drabbande O! som lockar lĂ€sare in i en mun som hĂ€rbĂ€rgerar vĂ€rlden och börjar tala. Punkten Ă€r ocksĂ„ en cirkel, men ifylld. En cirkel som inte manar till tal utan tvĂ€rtom tystnad. Dick skriver att medan cirkeln i sin form, formen av en jordglob, försöker rymma hela vĂ€rlden vill punkten, som sluter sig runt sig sjĂ€lv, utesluta den. Punkten som överraskar oss blir ett hĂ„l in i ett sprĂ„k som vi ofta producerar utan tillförsikt, ett sprĂ„k vi övermodigt presenterar som en perfekt maskin nĂ€r det i sjĂ€lva verket Ă€r lika sĂ„rigt och osĂ€kert som vi.I slutarbetet med min roman Tripprapporter mailade jag fram och tillbaka med min redaktör om textens allra sista punkt, som jag hade utelĂ€mnat. Jag hade lĂ„tit bli att sĂ€tta dit den, bĂ„de för att undvika den skrĂ€ck det innebĂ€r att att vara klar men ocksĂ„ för att jag tĂ€nkte att min romanfigur helt enkelt var blöt om fötterna efter ett dopp i poolen och skulle snubbla över balkongens rĂ€cke ut i luften och allt detta skulle sĂ€gas i avsaknaden av ett skiljetecken. Till sist bestĂ€mde vi oss för att sĂ€tta punkt Ă€ndĂ„, jag ville att hon skulle överleva. Dessutom fanns risken att det skulle uppfattas som ett korrfel. Att utelĂ€mna punkten krĂ€ver nĂ€mligen ett visst förtroende frĂ„n lĂ€saren. Att man tydligt talar om var man befinner sig och vad man kan förvĂ€nta sig, som i en kubistisk dikt av Getrude Stein, eller om man vill vara mer cynisk, ett förtroende som framförallt inte handlar om form utan om Ă„lder eller kön, eller att ditt namn lĂ€ses som ett namn sprunget ur sprĂ„ket du skriver pĂ„.Ska vi Ă€ta lunch ...Jag Ă„ngrar inte att jag till sist bestĂ€mde mig för att sĂ€tta punkt, för i en vardag dĂ€r jag anvĂ€nder den allt mer sĂ€llan innehar den en vĂ€ldig pondus. NĂ€r jag sms:ar med mina kompisar och de skriver punkt i slutet av sina meddelande, eller Ă€nnu vĂ€rre efter mitt namn, tror jag de Ă€r arga pĂ„ mig och sjĂ€lv sĂ€tter jag bara punkt i de första artiga sms:en till en redaktör eller kollega. Punkten Ă€r bortrationaliserad nĂ€r vi inte lĂ€ngre betalar per sms, dĂ€r meddelandets skicka Ă€r att sĂ€tta punkt. Skrivandets hastighet, möjliggjort av tekniken, gör att vissa av sprĂ„kets allra kĂ€nsligaste element gĂ„r förlorade och kvar finns det grovhuggna, yttersta lagret av sprĂ„k men istĂ€llet tillkommer en underhĂ„llande rapphet.Kanske Ă€r lĂ€ngtan efter den punkt jag övergett anledningen till att jag slumpmĂ€ssigt börjat avsluta mina meningar med tre sĂ„siga punkter, nĂ„got som jag tidigare förknippat med illa skriven dialog och kiosklitteratur. De tre punkterna gör mig oproportionerligt glad genom hur de skapar osĂ€kerhet i nĂ„got som inte bör vara osĂ€kert alls: Ska vi Ă€ta lunch punkt punkt punkt. Eller sĂ„ ligger min glĂ€dje i den mekaniska och opersonliga rörelsen bakom, hur de tre punkterna pĂ„ rad liksom urvattnar den pondus punkten plötsligt fick nĂ€r vi försökte göra den oviktig.Tone Schunnesson, författareLitteraturPoint, Dot, Period The Dynamics of Punctuation in Text and Image. Redaktörer: Laurence Petit, Pascale Tollance, Cambridge Scholars Publishing, 2016.