Princeton Podcasts
-
Ronie Berggrens tredje del om den amerikanska revolutionen 1775-1783. Här skildras slagen vid Trenton, Princeton, vidare till britternas allvarliga förlust i Saratoga och George Washingtons omstrukturering av de amerikanska styrkorna under vinterpausen i Valley Forge, vintern 1778.
-----------
STÖD AMERIKANSKA NYHETSANALYSER: http://usapol.blogspot.com/p/stod-oss-support-us.html -
Som vi har väntat! Äntligen kom uppföljaren TOP GUN : Maverick ut på bio och har gjort succé världen över. Ena halvan av podden ville ej se filmen medan andra halvan var så taggad på filmen så att han gick på filmen dagen innan biopremiären. Så nu kommer den stora frågan: Funkar det att släppa en uppföljare 36 år senare? Detta reder vi ut i kvällens stora happening (Enligt ena halvan av podden i alla fall).Thomas har varit på solobio och sett multiverse-rullen EVERYTHING, EVERYWHERE ALL AT ONCE med Michell Yeoh och Jamie Lee Curtis. Marvel MCU i all ära med sitt multiverse men frågan är om inte detta energiknippe till actionäventyr till film är ett par snäpp vassare? Ni hör Thomas exhalterade recension i avsnittet.Vi tar oss an dokumentären VÄRLDENS VACKRASTE POJKE där vi får ta del av berättelsen om Björn Andrésen som börjar med när han får rollen som Tadzio i Luchino Viscontis film DÖDEN I VENEDIG. Hans liv kommer att för alltid förändras och det är en plågad själ som vi får träffa när han tvingas in i kändisskapet som han helst av allt vill slippa. I vårt populära segment ÅTERTITTEN har vi valt denna gång Ron Howards drama A BEAUTIFUL MIND från 2001 med Russel Crowe som skärpt matimatiker. Filmen börjar 1947 på skolan Princeton där den unge John Nash visar sig vara supersmart men vet ej hur han skall kanalisera sin begåvning. När vi såg filmen när den kom ut så tyckte vi båda att den var lite tråkig och seg men frågan är om våra äldre ögon nu uppfattar filmen annorlunda.Ni hör ju själva. Det blir åka av i After Burner-hastighet i kvällens program. Häng med. Det blir kul! We have a need for speed!
-
Vår tid kräver ett religiöst språk hävdas det. Sven Anders Johansson ser en månghundraårig syn på ondska och natur gå under i klimatkrisens tid.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången 2019.
Den 1 november 1755 drabbades Lissabon av en fruktansvärd jordbävning. Staden – vid den här tiden Europas fjärde största – ödelades och en stor del av dess befolkning dog. Att händelsen är intressant än idag beror på att den troligen bidrog till att förändra det västerländska tänkandet i allmänhet, och synen på naturen och det onda i synnerhet.
Det här var en tid då Gud fortfarande antogs vaka över allt som hände. Världen var ordnad, allt hade sin bestämda plats i Guds skapelse. Så hur kunde Gud låta en katastrof som denna äga rum? Frågan, en variant av det klassiska teodicéproblemet, hade naturligtvis ställts långt tidigare, men nu, vid 1700-talets mitt, får den en ny laddning.
Den amerikanska idéhistorikern Susan Neiman beskriver utförligt denna övergång i sin bok Evil in Modern Thought. Från och med nu blir naturen något neutralt, och ondskan upphör att vara ett filosofiskt problem. För ”ondskans problem förutsätter ett systematiskt samband mellan […] naturlig och moralisk ondska. Men världen tycks inte uppvisa några sådana samband alls” skriver Neiman. Några menade förstås att jordbävningen berodde på portugisernas syndiga leverne, men den sortens argument hade inte framtiden för sig.
Istället kommer naturen och moralen fortsättningsvis att skiljas åt. Immanuel Kants formulering från 1786 fångar separationen: ”Naturens historia börjar alltså med det goda, ty den är Guds verk; frihetens historia med det onda, ty den är ett människoverk.” Den myndiga, upplysta mänskligheten skiljs från naturen, som hädanefter blir ett objekt för mänskligt vetande och brukande. Ondska har följaktligen ingenting med jordbävningar att göra – den förpassas till den mänskliga sfären.
Under de århundraden som följer får beteckningen ondska följaktligen allt mindre relevans. Den moderna sociologin, psykologin och på senare tid även genetiken spelar viktiga roller i den utvecklingen. Insikten om att också de mest bestialiska handlingar har sociala, psykologiska och genetiska orsaker leder kort sagt till att begreppet ”ondska” får ett minskat förklaringsvärde.
Men om denna långsamma förändring följer av Kants synsätt, så är det också något i den fortsatta utvecklingen som vederlägger hans hoppfulla ideal. För om onda handlingar i själva verket är symptom på fattigdom eller trauman i barndomen så innebär det ju också att friheten är mindre än vi trodde. Och Kants filosofi gick ju ut på att vi skulle göra oss fria genom att tänka själva. Men blev vi verkligen fria? Eller fanns det ett förbiseende, rent av ett inslag av blind hybris, i denna förnuftstro?
Om Lissabon-katastrofen ledde till en förändrad syn på naturen och det onda – man skulle rent av kunna säga att den innebar ondskans försvinnande och naturens uppkomst – så tror jag att vi just nu befinner oss i ett snarlikt, fast motsatt skifte. Jag tänker förstås på den globala uppvärmningen och dess konsekvenser.
Är det så enkelt att naturen återigen har blivit ”ond”? Ja, för de vars liv slås sönder av orkaner på Haiti, torka i Sudan eller skogbränder i Kalifornien är den känslan förmodligen inte så avlägsen. Men poängen är nog snarare att vår relation till naturen, som en följd av klimatförändringarna, återigen betraktas i moraliska termer. Syndamedvetandet, skammen, domedagsscenarierna, avlatsbreven (i form av klimatkompenserande), predikanterna, hopplösheten och hoppfullheten – allt finns där, i vardagen, politiken och framförallt i massmedierna.
DN:s kulturchef Björn Wiman är en av dem som har introducerat ondskebegreppet i klimatdiskussionen: ”Vi behöver prata om godhet och ondska, helvete och paradis” förklarar Wiman. ”Vi behöver det religiösa språket”. Ja, uppenbart finns det ett sådant behov, för Wiman är inte ensam. Men varför behöver vi det? Och vad leder det språkbruket till? Tendensen kan delvis förklaras med att det är så jargongen ser ut: när något är riktigt förkastligt kallar vid det gärna för ondska för att understryka situationens allvar. Men framförallt, tror jag, handlar det om att skapa en moralisk gemenskap genom att markera avstånd till det man uppfattar som motståndarsidan.
Ett skäl till det är att skillnaden mellan de som kallas klimatförnekare och de som är klimataktivister rent filosofiskt inte nödvändigtvis är så stor. För figurer som Jair Bolsonaro och Donald Trump är naturen mest en råvarukälla med vars hjälp vi kulturvarelser kan skapa mer välstånd, mer tillväxt. För klimataktivisterna i den andra ändan av spektrumet är naturen det som vi kulturvarelser måste rädda innan det är för sent. Krass ekonomism och vinningslystnad står alltså mot moralism och omsorg.
Även om det är inbjudande att ansluta sig till den moraliserande sidan så kan man invända att det inte gör så stor skillnad. Också för dem är naturen det andra, det vill säga ett yttre objekt för vårt agerande, något vi kan använda eller rädda tack vare vårt förnuft. Rör det sig inte så sett om samma naturbehärskning, samma antropocentriska hybris? (Det tydligaste uttrycket för denna antropocentriska objektifiering är kanske den underliga frasen om att ”rädda klimatet”, som om det vore själva klimatet som sådant som var på väg att gå under, snarare än framstegstanken.) I bägge fallen upprätthålls den gräns som Kant beskrev: på ena sidan naturen; på andra sidan friheten, förnuftet och handlingskraften.
Problemet för oss idag är att det är svårt att, på Kants vis, se naturen som Guds sfär. Gud är ute ur ekvationen, det religiösa språket till trots. Naturen är herrelös, och samtidigt allt annat än passiv. Det är en svårsmält insikt för en upplyst mänsklighet. Att naturen slutade framstå som ond berodde ju på att naturbehärskningen effektiviserades. Husen blev jordbävningssäkra, obotliga sjukdomar blev möjliga att bota – de tidigare hoten reducerades till ”bara natur”. Idag vet vi att denna ”natur” i hög grad är en produkt av framsteget, av naturbehärskningen, kulturen, moralen. Naturen är inte något ”där borta” – den är tvärtom vår egen skapelse, vårt eget monster. Men det måste i så fall också sägas att hela mänskligheten, all vår moral, all vår girighet och all vår frihet, också är en del av det vi kallar natur, ett oöverskådligt system som ingen kontrollerar.
Om naturen uppstod genom Lissabon-jordbävningen, kan man säga att denna natur, det vill säga detta naturbegrepp, nu håller på att gå under. Om det är goda eller dåliga nyheter beror på vad man är och var i biosfären man befinner sig. Frågan är ju också vad som uppstår istället. Möjligen kan man hoppas på det som ekoteoretikern Timothy Morton kallat ecognosis, det vill säga en ny form av samexistens som inbegriper en insikt om att gränserna mellan det mänskliga och det icke-mänskliga, historien och naturen, tänkandet och världen är oklara, porösa, föränderliga, om de alls existerar.
En sak är i alla fall tydlig redan nu: det religiösa språket, den uppblåsta sagoboksretoriken om gott och ont, är ingen lösning, snarare ett symptom på människans maktlöshet. I det avseendet bär den kanske trots allt på en sanning.
Sven Anders Johansson, professor i litteraturvetenskap vid Mittuniversitetet
Litteratur
Susan Neiman, Evil in Modern Thought: An Alternative History of Philosophy, Princeton: Princeton Universty Press, 2002
Immanuel Kant, ”Mutmasslicher Anfang der Menschengeschichte”, i Kants gesammelte Schriften avd. 1, bd 8, red. Königlich Preussischen Akademie der Wissenschaften, Berlin: Georg Reimer, 1912
Malina Abrahamsson, ”Björn Wiman: ’I klimatkrisen behöver vi det religiösa språket’”, Dagen, 2018-11-23
Timothy Morton, Dark Ecology: For a Logic of Future Coexistence, New York: Columbia University Press, 2016
-
Carl Cassegård presenterar en ny tolkning av människans förhållande till naturen i det kapitalistiska samhället, där katastrofer och förstörelse har blivit ett ”normaltillstånd”. Håkan Thörn och Emma Engdahl diskuterar därefter texter av Karl Marx och hans förhållande till naturen.
Böcker som nämns i avsnittet:
Dante Alighieri: Den gudomliga komedin (Natur och kultur, 2006).
Carl Cassegård: Toward a Critical Theory of Nature: Capital, Ecology and Dialectics (Bloomsbury, 2021).
Karl Marx: Kapitalet: första boken (Arkiv förlag, 2013), citerad på s. 442.
Karl Marx och Friedrich Engels: Filosofiska skrifter: skrifter i urval (Cavefors förlag, 1978), citerad på s. 227.
William Clare Roberts: Marx’s Inferno: The Political Theory of Capital (Princeton U.P, 2018).
Rikard Warlenius (red) Ekomarxism: grundtexter (Tankekraft, 2014).
I avsnittet nämns också David Harveys föreläsningar om Kapitalet. -
Dr. Pierre Kory is an ICU and lung specialist who is an expert on the use of the drug ivermectin to treat COVID-19. Bret Weinstein is an evolutionary biologist, visiting fellow at Princeton, host of the DarkHorse podcast, and co-author (with his wife, Heather Heying) of the forthcoming "A Hunter-Gatherer's Guide to the 21st Century." Learn more about your ad choices. Visit podcastchoices.com/adchoices
