David Wästerfors Podcasts
-
Tänk om alla program bara funkade. Om allt var enkelt, överskådligt och sorterat. Viljan till standardisering och ordning är gammal, men kan vara både farlig och ineffektiv, varnar David Wästerfors.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
”Kan vi inte hålla oss till en plattform?”, tänker jag en stressig dag. Kan vi inte slippa allt hoppande mellan olika system och alla installeringar och ikoner som flimrar så ilsket bara för att man haft fräckheten att försumma dem en minut.
Om du känner igen dig i drömmen om en enklare digital hantering – om ett system för meddelanden och ett sätt att identifiera sig – då känner du kanske också igen dig i det här: ”fullständigt kaos” i kommunikationen, ”vilt primitiva förhållanden” och ett ”förvirrande överflöd”.
Det låter som dagens informationssamhälle, som en vanlig dag en bit in på 2000-talet med bortglömda lösenord och pockande uppdateringar i överlappande fönster.
Men det gäller informationssamhället för hundra år sedan. Det gäller pappershanteringen i Sverige 1919, med brevpapper, blanketter, provkartor, kataloger, böcker, tidskrifter och postförsändelser – allt i olika format.
Kontoret för hundra år sedan var översvämmat och oordnat.
Komplexiteten skars ned, enhetlighet uppnåddes. Och informationsmängden tilltog, märkligt nog.
Chefen för riksbankens pappersbruk tillhörde den tidens förespråkare för standardisering. Det var hans ord jag citerade. Ett svällande statsmaskineri krävde rationell organisering, menade denne chef. Enhetsformat för papper – som börjat införas utomlands – var lösningen. Och den lösningen lever vi med idag, nämligen A4-papperet inom det så kallade A-formatet, med sidproportionerna 1 gånger roten ur 2. Det är ett papper stort som en sextondels kvadratmeter.
Så stort är ”ett papper”. Så stort blev ett papper efter standardiseringen som fullbordades först 1946 efter minst tjugofem års debatt.
Nu skulle informationen inte längre anlända i olika format utan i ett och samma. Kuvert, pärmar, mappar, skrivbordslådor, arkivskåp och skrivare – mycket kom att anpassas efter detta format. Komplexiteten skars ned, enhetlighet uppnåddes. Och informationsmängden tilltog, märkligt nog.
För även om standardiseringsivrarna ville motsatsen producerades bara mer och mer information ju bättre kontoren blev på att hantera den. Ett standardiserat pappersformat underlättade standardiserade blanketter som var enklare att fylla i och läsa av. Sedan drog det iväg ordentligt. Byråkratin fann skäl till nya blanketter för snart sagt varje liten uppgift.
”Att minnas och vidarebefordra muntliga meddelanden går endast till en viss gräns”, står det i en kontorshandledning från 1959. ”Sedan måste man tillgripa blanketter”. En ”riktig” blankett skulle ha gröna linjer och grön text för att kontrastera mot det ifyllda svarta och den skulle ha rutor anpassade efter skrivmaskinens tabulator.
Allt det här berättar Charlie Järpvall i sin fyndiga avhandling i mediehistoria, ”Pappersarbete” från 2016. Järpvalls iakttagelser av kontorspapperets 1900-talshistoria bildar en fin mix av igenkänning och främlingskap. Å ena sidan dras man snabbt in i en känsla av ”så är det nu också, fast inte vad gäller just papper”. Å andra sidan känns det som att besöka en annan planet, en pappers- och blankettplanet.
Det är fantastiskt att läsa om debatten som föregrep A-formatets seger, till exempel de estetiska argumenten emot. I en statlig utredning 1943 meddelade Kammarrätten att A4 var ”ur värdighetssynpunkt olämplig”. Och Hovrätten för Övre Norrland invände att folio – ett annat format – var mer ”estetiskt tilltalande” eftersom det överensstämde med det gyllene snittet, ett klassiskt skönhetsideal.
Samma lättnad verkar ha varit förknippad med A4-arket och den rationella blanketten som idag förknippas med till exempel ett inloggningssätt eller ett sökfönster.
Att förhålla sig till A4 på sådana sätt ger en lite hisnande känsla. Detta engagemang över papper! Men ändå är det så igenkännbart, för idag diskuteras ju webbsidor och webbdesign med motsvarande inlevelse. Både på jobbet och privat blir människor upprörda om internet inte ser snyggt ut, om det bidrar till kaos snarare än ordning. Idag annonserar vi efter ”webbredaktör”, inte ”maskinskriverska” eller ”blankettman”.
Blankettman – bara ordet ger overklighetskänsla. På fyrtio- och femtiotalet var det ett yrke.
Beklagandet över förvirring och överflöd i informationssamhället är alltså igenkännbart men också föreställningen om att en gång för alla nå ordning genom en form eller en teknologi. Samma lättnad verkar ha varit förknippad med A4-arket och den rationella blanketten som idag förknippas med till exempel ett inloggningssätt eller ett sökfönster.
Dagens kontorsarbete verkar befinna sig i ett slags prolog till en åtminstone tänkbar framtida standardisering som väl knappast kommer att ledas av staten utan av aktörer som banker, Google, Youtube och Facebook, med ganska otäcka och nästintill totalitära informationsanspråk. Vad skulle vi säga idag i en kontorshandledning? Kanske så här: ”Att minnas och vidarebefordra muntliga meddelanden går endast till en viss gräns. Sedan måste man tillgripa uppkoppling.”
”Det är genom små detaljer som stora system byggs”, skriver Charlie Järpvall. En överenskommelse om var adressen ska placeras på ett kuvert, WiFi i offentliga lokaler – detaljer genererar system. Men som sociala varelser är vi alltför bångstyriga för att enbart falla in i system. Sätt upp en regel och vi kringgår den genast. Formulera en standard och vi ler milt och finner ett undantag. Oordning på en arena kan visserligen ge vika för systematisering men då uppstår snart en annan arena och ordningsproblemet migrerar dit. ”Formatanarkin” för papper är avskaffad men digital anarki finns istället, med vidhängande ambitioner att strömlinjeforma alla appar och sajter.
Men kanske är en universallösning inte lösningen. I Kina finns nästan en universallösning i form av appen WeChat som kombinerar meddelanden, diskussioner, beställningar och betalningar. Men Kina har som bekant bara ett parti och det censurerar förstås appen. Kontrollen blir lättare att genomföra eftersom WeChat samlar så många miljoner användare i samma system.
Man hade upptäckt att det fanns filtar i åtminstone femton storlekar i landet. Denna variation, menade tidskriften, borde i princip kunna reduceras till en normalfilt
Kontorsarbetets ”dagliga plockande och sorterande”, för att låna Charlie Järpvalls ord, var ett sätt att ordna världen. Och idag klickar vi och öppnar, matar in och klickar på nytt. Samtidigt som det finns något utmattande i en mångfald av former finns det också något charmigt.
Min poäng gäller detta växelspel. Det gäller det ofullbordade i ordnandet av information, själva omöjligheten i att få ett slut på det.
Några av iakttagelserna i Järpvalls avhandling om papper handlar om andra och parallella ordningsförsök i början av 1900-talet, till exempel riktade mot hushållet. Folkhemmets vetenskapliga ideal skulle förstås råda även här. I ett nummer av standardiseringstidskriften Slöseri 1928 togs filten på stort allvar. Man hade upptäckt att det fanns filtar i åtminstone femton storlekar i landet. Denna variation, menade tidskriften, borde i princip kunna reduceras till en normalfilt med måtten 150 gånger 200 centimeter. Och normalfilten skulle vara enfärgad, ”neutral” och av ändamålsenlig kvalitet.
Ja, vad säger man? Ett land vars hushåll bara har normalfiltar, det är en både rolig och ryslig tanke. I denna önskan tycker jag mig se det rationella projektets kärna men också dess löjlighet.
Den kan vi väl ha i åtanke – normalfilten – när nästa standardiseringsvåg sköljer över oss, hur mycket avlastning från ”förvirrande överflöd” vi än hoppas på.
David Wästerfors, sociolog
Litteratur
Charlie Järpvall: Pappersarbete– formandet av och föreställningar om kontorspapper som medium. Mediehistoriskt arkiv, 2016.
-
Efter skandalen inom Svenska akademien 2017 valde flera medlemmar att begära utträde. Sociologen David Wästerfors beskriver i den här essän hur händelserna går att förstå med hjälp av Lewis Costers teori om giriga institutioner.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Du tillhör ett sällskap eller sammanhang som du måste lämna. Skolan tar slut, klassen ska skingras, du har blivit äldre och vuxit ur din roll, du flyttar från din hemort, du har fått nog av sällskapets medlemmar och deras stil och frusna åsiktsrepertoar – eller vad det nu kan handla om.
Ändå känner du ett vemod, en beklämmande känsla av att vilja stoppa tiden och kliva av, en längtan efter åtminstone ett uns respit från uppbrottet. Det är kanske känslan av den du blivit i detta sällskap eller sammanhang som det handlar om, definitionen av din identitet, det andra gjort dig till, och som du nu sörjer inför steget ut i tomheten.
Men så händer något som skingrar detta vemod – i ett slag. Du nyktrar till och ser allting klart. Ingen tvekan, tänker du. Jag måste bort.
Det finns en scen mot slutet av Klas Östergrens roman Renegater från 2020 som fångar den här tunna linjen mellan betagande vemod och pånyttfödd lust till flykt. Författaren ska tömma sin övernattningslägenhet i Gamla Stan i Stockholm och sitter vid bordet i köket och känner vemod. ”Inte vankelmod, men just vemod.” Han har lämnat Svenska Akademien när skandalhanteringen efter Kulturprofilen visat sig vara bottenlöst usel och han har gjort det med det där citatet från Leonard Cohen: I’m leaving the table, I’m out of the game. Han har noga iakttagit hur Akademiens ledamöter inte längre förmår skilja mellan roll och person utan helt gått in i rollen, hur de börjar använda medlemskapet för egna syften och låter gammal vänskap överflygla självrannsakan.
Ändå, som sagt, detta vemod: författaren sitter vid köksbordet och förstår att han aldrig mer ska återvända dit.
Så hör han röster nerifrån gården. Fönstret är öppet. En röst låter bekant, det är Herr Styvrepe, romanens pseudonym för Horace Engdahl. Han verkar prata med en jurist, klart och tydligt, och han avhandlar sådant som verkligen inte borde avhandlas på en gård i Gamla Stan vid den här tidpunkten. Han verkar helt obekymrad av hänsyn och sekretess. Tidigare i romanen har man mer än väl förstått författarens inställning till herr Styvrepe och hans smidiga vältalighet, hans ymniga förråd av nubbevisor och hans sirliga försvar av Akademiens påstådda felfrihet och upphöjdhet. På gården sjöng han ut igen, denna i författarens ögon skrupelfria intrigmakare.
”Effekten av det hela blev något överraskande”, skriver Klas Östergren, ”nämligen att utrymningen av den fina lägenheten blev så mycket lättare att utföra. Vemodet försvann på en gång”. Herr Styvrepes klara stämma från gården förde tillbaka författaren till hans motiv: en överdos av Svenska Akademien, ett akut behov av att fly.
Man kan kalla det punkterat vemod, erfarenhetsmässigt nedskjutet. Aktören föregriper sitt avsked och känner av den identitetsförlust som det innebär, men känslan rycks undan av en påminnelse, ett nytt intryck. Aktören är i denna stund både känslovarelse och empiriker. Han eller hon balanserar på gränsen till att förlora sig i en känsla men förmår samtidigt iaktta och lyssna. Det ena inkorporeras i det andra, även i bokstavlig mening. Vemod och tillnyktring samsas i en och samma kropp.
Balansen mellan känsla och erfarenhet behöver inte beskrivas mer mystiskt än så. Den kan bestå av vemod vid köksbordet och en röst nerifrån gården som raskt får en på fötter igen.
Det är en social bild som målas upp. Vemodet kommer sig av ett stundande avsked, som i sin enklaste form inte kan föreställas utan interaktion: någon säger hejdå till någon annan. Känslorna är innästlade i grupperingar. När Herr Svingel, som Klas Östergren kallar sig själv i romanen, till slut skyndade på utrymningen av lägenheten ingick den handlingen i ett vidare, närmast oöverskådligt socialt sammanhang: Akademien, den riksbekanta skandalen, maktspelet, pengarna och statusen. Subtrahera detta sammanhang och varken vemod eller punktering blir begriplig. Dra bort Herr Styvrepes identitet och rykte och anekdoten krymper ihop och blir relativt banal.
Författaren i Renegater längtar efter sin trädgård på Österlen. Han längtar efter att slippa pendla till Stockholm en gång i veckan och han vill bort från sällskapets stegrande löjlighet – det verkade göra också författaren löjlig, som om det dränkte hans identitet – men han förstår samtidigt vad han går miste om. Att lämna Gamla Stan och alla inspirerande gränder och krogar blir ett avbräck i hans författarliv.
Det kan verka som om rösten nerifrån gården – intrycket från yttervärlden – är objektiv, men det är bara till hälften sant. Huvudpersonen gör något av sin empiri, lägger till något. Intrycket måste övervägas och tolkas av ett subjekt. En bekant röst från gården kunde i princip lika gärna ha fått huvudpersonen att ångra sig och ställa in sitt avsked, såvida den tolkats annorlunda och mer sympatiskt.
Lägenheten utrymdes alltså snabbt, ”vemodet försvann på en gång”. Den punkterade känslan förknippas med handlingskraft. Men väl hemma sitter herr Svingel bara helt stilla med kaffekoppen och matar fåglar. Sällskapet han lämnat sög musten ur honom. Det tar ett tag att hämta sig. Vemodet lyser med sin frånvaro. Det har tagit ut sin rätt och nu ersatts av andra känslor.
Det sociala livet kan vara grymt i sina krav och anspråk. Det kan verka så lätt att ingå i en gemenskap och sedan en vacker dag traska vidare, stänga dörren och öppna en ny. Men somliga sammanhang fordrar odelad lojalitet, hängivet engagemang – och avskeden blir inte smärtfria. Sekter och hemlighetsfulla sällskap, revolutionära partier och kloster kan utgöra vad sociologen Lewis Coser kallade greedy institutions, giriga institutioner. Samma sak kan gälla familjer och företag.
Ibland vill de bara ha mer och mer av oss, fullständig uppmärksamhet, reservationslös lojalitet. De roffar åt sig av vårt inre och får aldrig nog. Coser menade att greedy institutions systematiskt försöker reducera inflytandet från konkurrerande roller och statuspositioner och pressa sina medlemmar att försvaga eller kapa alla andra band. De måste inte fysiskt isolera sina medlemmar men de överskrider det moderna samhällets normer om privatliv och autonomi.
Samtidigt är de lockande. En girig institution erbjuder exklusiva förmåner, gärna hemlig kunskap och upplysning, och medlemskapet är hedrande. Man tillhör de utvalda.
För herr Svingel blev väl Svenska Akademien en sådan greedy institution. Men alla har vi säkert stått där och balanserat i mindre dramatiska sammanhang och i förhållande till något mer dämpad girighet – och då kanske skaffat oss ett sista vemodsskingrande intryck som knuffat oss framåt, fått oss att skynda iväg.
Det är som om girigheten faller på eget grepp när den blottas i ljuset. Den kan nu ses som just girighet och inte utvaldhet.
Och om medlemmen som vill fly fortfarande har några yttre band intakta kan de sannolikt aktiveras och hjälpa – det finns några som kan fånga upp en. Avskedet kan kännas lättare och rentav spännande: att riskera att falla men avgå ändå, att lämna bordet och försvinna från spelet.
David Wästerfors
