Helsingborgs Dagblad Podcasts
-
Vi lyfter frågan om vart den sansade samhällsdebatten tog vägen? Och varför är vi så arga på sociala medier? Panelen samtalar kring hur användandet av sociala medier idag påverkar samhällsdebatten nu och i framtiden.
I detta, den första delen från kvällen den 15 februari, får ni höra föreläsningen som inleder samtalet. Det hålls av Nils Gustavsson, kommunikationsforskare från Lunds universitet. Han pratar om känslor i sociala medier, hur sociala medier är helt beroende av känslor, hur vi som använder sociala medier utsätts för en massor av känslor - och vad det gör med det offentliga samtalet.
I kommande två avsnitt kommer ni att höra den efterföljande diskussionen med honom, Brit Stakson, Mediestrateg och Ajdin Crnovic, sociala medier-expert.
Moderator för samtalet och programledare för denna podcast är Heidi Avellan, politiskt chefredaktör på Helsingborgs Dagblad och Sydsvenskan.
-
Vi står inför ett år med många tuffa utmaningar.
Det kommer givetvis att spegla programmen på Business Arena under 2023. Så vad kan
besökarna förvänta sig under årets evenemang? Det ska vi ta reda på.
Vi snackar också upp årets första Business Arena som går av stapeln i Helsingfors.
Passande nog har vi i det här avsnittet fokus på den nordiska fastighetsmarknaden. Hur mår exempelvis den kommersiella fastighetsmarknaden i Finland, jämfört med i Sverige.
Medverkande i podden:
Daniel Bergstrand, Strategic Content Producer på Business Arena
Peter Nyman, journalist och programledare
Åsa Julin, moderator och programledare
Heidi Avellan, politisk chefredaktör på Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad samt moderator
Max Barclay, Head of Advisory på Newsec
Theresa Ahola, reporter på Fastighetsnytt
Programledare: Jimmy B. Lehtinen och Leif Jitelius -
I veckans Hälsoveckan by Tyngre diskuterar Jacob och Erik två artiklar som publicerats i större svenska dagstidningar i veckan som gått.
Först blir det en artikel i Svenska Dagbladet där man säger att HIIT i kombination med periodisk fasta dubblar fettförbränningen. Studien man tar upp är en kortvarig interventionsstudie där deltagarna i princip fick resultat i storleksordning med deras ansträngning. Kortsiktigt ser man alltid den här typen av effekt i interventionsstudier och det är osannolikt att man hade fortsatt att se en sådan effekt på lite längre sikt.
Efter det diskuterar vi kort en bra och positiv artikel i Helsingborgs Dagblad/Sydsvenskan där Katarina Steding-Ehrenborg kort tar upp en del faktorer som är viktigt för ett åldras med livskvalité.
Glöm inte att följa oss på Instagram under användarnamnet @HalsoveckanbyTyngre.
Hålltider
00:00:00 Erik har fått en hjärnskakning 00:02:21 Artikel i SvD om korta ätfönster och högintensiv träning 00:22:20 Trevlig artikel om hälsosamt åldrande i Helsingborgs Dagblad och Sydsvenskan -
Varje litterärt verk uttrycker sin egen sanning, men för den som använder sitt eget eller andras liv uppstår alltid dilemman. Lars Hermansson rapporterar från båda sidor av faktafiktionens linjer.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Hur mycket kan en dokumentärfilmare mixtra med verkligheten utan att det blir fiktion? Att ibland iscensätta situationer för att få fram ”den större bilden”, ”en djupare sanning”, och allt vad det kan heta, är, tror jag, accepterat av de flesta i branschen, fast kanske inte av den stora publiken. Detsamma gäller antagligen så kallad autofiktion och vittneslitteratur, alltså böcker som utger sig för att ha självbiografisk grund. De flesta inser nog att författaren skarvar här och var, kanske lägger till eller drar ifrån någon detalj för att göra berättelsen bättre, men inte att hen framställer som fakta sådant som inte är fakta.
Jag har själv gjort mig skyldig till sådana brott. I den autofiktiva reseessän Gå till gå hittar jag till exempel på en historia om att den radioutrustning berättarjaget har med på vandringen blir stulen av en person som vill spela in sin döda mammas röst. När jag bekände det för en läsare, tillika bekant, blev han besviken, nästan arg. Han tyckte att texten utstrålade en tyst överenskommelse om att det som stod där hade hänt. Det hade han helt rätt i. Och det var därför jag bestämde mig för att ljuga, för att jag visste att jag hade stor chans att bli trodd, även med den mest osannolika skröna, och för att boken som helhet behövde en digression just där, gärna en fantastisk sådan. Och en författare har ju att ytterst vara lojal med boken, texten, dess litterära värde. Anders, som läsaren hette, blev besviken, men boken blev bättre.
Som journalist har man ett annat uppdrag. Där bör man ytterst vara lojal med den verklighet man skildrar. Form och estetik är av underordnad betydelse. Fabricerande av fakta är inte okej, inte heller att låta folk säga sådant de inte har sagt, inte ens om syftet är lovvärt. Det kallas pressetik. Dokumentärmakare och författare av självbiografiskt färgad prosa och poesi menar ofta att de befinner sig i en position mellan den skönlitterära författaren och journalisten. Att de har dubbla lojaliteter, å ena sidan in mot verket, dess formella egenskaper och konstnärliga värde, å andra sidan ut mot den skildrade verkligheten, levande eller nyligen döda personer, skeenden som bevisligen inträffat eller inte. Att vara mer lojal med verkets formella egenskaper, utan att antyda det för läsaren kan leda till missförstånd och felläsningar. Att fabricera eller undanhålla fakta för att stärka sitt ”case” i en autofiktiv berättelse kan såra verkliga personer som ingår i berättelsen.
Jag har själv varit med om det. I en självbiografiskt hållen roman antyds att jag under en tid ska ha finansierat en tynande tillvaro som frilansande författare och skribent med en släktings pengar. En antydan som bidrar till att öka empatin med bokens huvudperson, författaren, på bekostnad av den som i boken ska föreställa mig. Författaren kan förstås minnas att det var så, men minnet är ofta bedrägligt, och somliga minnen är också offentliga handlingar. Eftersom det jag säger här inte är skönlitteratur har jag alltså kollat med Skatteverket, och inte bara gått på min känsla av att jag under de år boken skildrar drog in pengar så det räckte. Problemet är förstås att andra läsare som känner till bakgrunden och kan identifiera vem som är vem i boken, knappast gör en sådan faktakoll. Och det är nog tur för romanens skull. Det rör sig nämligen om en berättelse som uttrycker och närs av klasshat, det måste finnas ett vi och ett dom, och i den uppdelningen hamnade jag bland dom. Det svider förstås, men jag tror att boken som helhet tjänade på det, ett klasshat i en skönlitterär text får inte bli alltför ljummet.
Ett annat exempel på en autofiktiv berättelse som har etiska problem med sina dubbla lojaliteter är Kristian Lundbergs bok Yarden. Den handlar om en författare som av oklara skäl hamnat på ekonomiskt obestånd och tvingas ta jobb på en omlastningsplats för nya bilar i Malmö hamn. Ingen läsare kan tro att Yarden är en påhittad plats, eller att jaget i boken inte ska föreställa författaren Kristian Lundberg. Även här finns en strukturell uppdelning i ett vi och ett dom som bygger på klass. Lundberg framställer den yrkesverksamhet han blivit tvungen att lämna, och som också råkar vara min, det vill säga författarens och den frilansande skribentens, som välbetald och fri från godtycklig maktutövning. Så är det förstås inte, det vet alla som är i branschen, vilket Lundberg hade varit i över ett decennium när boken publicerades. Men berättelsen behöver den här motsättningen för att bli effektiv. Det hårda slitet på Yarden måste ställas mot enkel tillvaro framför laptoppen.
En annan förenkling av tillvaron Yarden lider av, och som man måste vara i branschen för att känna till rör anledningen till att berättaren inte längre jobbar i litteraturvärlden. Lundberg miste sina uppdrag som litteraturkritiker på Expressen och Helsingborgs Dagblad eftersom han sågat en bok som ännu inte kommit ut. Det är förstås lite lustigt, men pressetiskt minst sagt tvivelaktigt. Alla i branschen visste också att Lundberg vid den här tiden var innehavare av ett åtråvärt, livslångt arbetsstipendium från Sveriges Författarfond på närmare 170 000 kr per år, också det är en offentlig handling som går att kontrollera. Han hade alltså själv försatt sig i publicistisk karantän, men var delvis försörjd av Sveriges Författarfond. Omständigheter som Lundberg förstås måste tiga om i boken. Inget vidare starkt ”case” annars, en autofiktiv hjälte bör helst, till skillnad från den fiktive, vara i någon mån behjärtansvärd.
Dokumentära och semidokumentära böcker och filmer tycks alltså ibland tvungna att småljuga för den större sanningens skull. Och den större sanningen är alltid ett påstående om världen bortom de enskilda exemplen, om strukturerna, de dolda sambanden. Det finns en konflikt här, som kanske är olöslig, mellan mikro- och makro. Det är svårt att behålla nyanserna i det lilla när de stora skeendena ska skildras. Svårt att få de olika perspektiven att stämma. Det enda man kan göra som upphovsperson är att försöka, att oupphörligt ställa sig frågor som: måste jag offra denna detalj för helheten, är jag i god tro när jag påstår detta, kan jag se x och y i ögonen när boken kommit ut?
I det ständigt växande bruset från allt fler medier, sociala och traditionella, tycks idag bara den personliga erfarenheten, den så kallat starka berättelsen, kunna nå ut. Fiktionen, i synnerhet den litterära, sitter trångt. Men frågan är om inte denna glupande hunger efter verklighet också hänger samman just med det uppluckrade förhållandet till fakta. Alla vet ju numera att sanningen är perspektivisk och alltså beroende av vilken ”vinkel” vi väljer. Alla vet också att man kan ljuga med fakta, om de sätts samman med ont uppsåt. Om det är så, borde man ju också kunna tala sant med hjälp av smålögner, om de sätts samman med gott uppsåt. Säkert, men vägen till helvetet är som bekant stensatt med goda föresatser.
Lars Hermansson, författare och kritiker
-
Vi sänder direkt från Thomas hemstad och pratar om klassikern "att tura", om stadens stora besvikelse GROPEN och om båtflyktingarna som kom under andra världskriget.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Thomas undrar hur det egentligen är fatt med hans gamla hemstad, framför allt varför det imponerande nya sjukhusbygget slutade med en storgrop mitt i centrum. Med oss för att pratade om stadens stora snackisar är Yvonne Johansson, reporter på Helsingborgs dagblad.
Hur skulle det påverka Helsingborg om en tunnel till Danmark blev verklighet? Kommunalrådet Lars Thunberg (KD) berättar om sina tunneldrömmar.
Att tura betyder att åka fram och tillbaka den korta turen över sundet till Danmark på passagerarfärjorna utan att någonsin gå av, och samtidigt dricka stora mängder alkohol. Till exempel bananlikör och elefantöl. Vad har hänt med den här traditionen? Mångåriga turaren Torkel Brunstorp, förklarar.
Under andra världskriget kom många båtflyktingar till Helsingborg i fiskebåtar över sundet. Bla nd annat Louise egen pappa. En ny utställning handlar om resan och mottagandet de fick. Martin Schibli, utställningsproducent på Dunkers kulturhus, berättar om utställningen.
Programledare: Thomas Nordegren
Bisittare: Louise Epstein
Producent: Ulrika Lindqvist -
Arbetarlitteraturen har återkommit. Det menar litteraturkritikern Rasmus Landström. I boken Arbetarlitteraturens återkomst beskriver han hur återkomsten börjar under 2000-talet med storsäljande böcker som Åsa Lindeborgs Mig äger ingen och Susanna Alakosis Svinalängorna. Arbetarlitteraturens moderna guldålder fortsätter sedan med 2010-talets arbetsplatsskildringar, dit bland annat Kristian Lundbergs Yarden och Jenny Wrangborgs Kallskänken hör.
Varför återkommer arbetarlitteraturen just nu? Det är en av frågorna som Rasmus Landström svarar på i detta avsnitt av podcasten. Vi pratar om den moderna arbetarlitteraturen, vad som skiljer den mot tidigare arbetarlitteratur, samt spånar om vad framtidens arbetarlitteratur kommer handla om.
Rasmus Landström är litteraturkritiker och skriver i bland annat Aftonbladet, ETC, Göterborgs-posten och Helsingborgs Dagblad. Förutom Arbetarlitteraturens återkomst har han skrivit boken Coronateserna.
Musik i avsnittet:
Jahzzar – Lift off
Kevin MacLeod – I Knew a Guy
Foto: Verbal Förlag -
Kolumnist och kulturskribent i Expressen. Kommer i höst ut med boken Fjärilsvägen, en berättelse om hans mamma och det svenska klassamhället. Om kärlek och pengar.
Alla Sommarprat finns att lyssna på i Sveriges Radio Play.
Sorgen över att hans mamma inte fick leva-Varför ökar den förväntade livslängden för alla grupper i samhället förutom bland lågutbildade kvinnor?
Den frågan ställer Patrik Lundberg i sitt Sommar och berättar om när han och hans syster pratar om deras uppväxt medan de vakar vid sin mammas dödsbädd.
Hans mammas kämpade för att få ekonomin i hushållet att gå ihop med sin lågavlönade halvtidstjänst. Hon slet som ensamstående mamma och hade ont i hela kroppen. Samtidigt ger hon sina barn villkorslös kärlek.
-Du fimpade dina drömmar för att vi skulle uppnå våra.
Om Patrik LundbergJournalist, författare, föreläsare, 37 år. Född i Busan i Sydkorea, uppväxt i Sölvesborg, bosatt i Stockholm. Debuterar som Sommarvärd.
Kolumnist och kulturskribent i Expressen. Kommer i höst ut med boken Fjärilsvägen, en berättelse om hans mamma och det svenska klassamhället.
Debuterade 2013 med självbiografin Gul utanpå om adoption, identitet och utanförskap. Adopterades från Sydkorea vid nio månaders ålder.
Har skrivit ytterligare fyra böcker och är vice ordförande i Sveriges Författarförbund. Arbetat på Aftonbladet och Helsingborgs Dagblad och undervisar blivande journalister på Skurups folkhögskola.
Fick Teskedsordens stipendium 2019 för att vara ”en outtröttlig röst för en nyanserad samhällsdebatt.”Jag ska prata om kärlek och pengar. Och jag ska spela Jerry Williams.
Producent: Tobias Wallin
-
Vad kostar det att göra en bok? Hur mycket får författaren i handen. Är litteraturklimatet mer kommersiellt idag än för 20 år sedan och vad betyder det i så fall för författarna, förläggarna och läsarna? Lars Hermansson betraktar boken som produkt på en marknad, författaren som arbetstagare, förläggaren som arbetsgivare och kritikern som storförlagens marknadsförare. Till sin hjälp har han bland andra poeterna Ida Börjel och Joar Tiberg, professorn i litteratursociologi Johan Svedjedal och före dette förläggaren numera skribenten Jan Erik Pettersson, samt röster ur arkiven. Mer om pengar och litteratur i Jenny Högströms artikel i Helsingborgs Dagblad.
