Malte Podcasts
-
Kimpa tycker The Last of Us är en bra serie och Malte tycker Janne Andersson borde kolla Love Island.
Inlägget 24. Man fattar ingenting dök först upp på Tutto Balutto.
-
Kimpa om utanför-boxen-inflationen i showbiz och Malte om DC Comics kommande decennium.
Inlägget 20. Folie en masse dök först upp på Tutto Balutto.
-
I dagens avsnitt gör Super Mario entré i våra godnattsagor då får ni höra den actionfyllda godnattsagan "Svampriket i brand" som är önskad av Elton, 4 år från Mölndal, Malte 4,5 år från Mariestad och Melvin 3 år från Göteborg. Följ med på äventyret med Super Mario, Yoshi och barnen som räddar svampriket från Bowser som satt svampriket i lågor. Dessutom får ni veta lite intressant fakta om Lego från Aida, poddens AI-assistent. Sätt på hörlurarna och följ med oss på en magisk godnattsaga!
Vad vill du att nästa saga ska handla om? Skicka in ditt förslag via www.magiskagodnattsagor.se
Sökord: magiska godnattsagor, godnattsaga, barn, läggdags, podcast för barn, barnlitteratur, ai, godnatt. -
Kimpa om sitt fortsatta lilla Last of us-korståg och Malte om fattiga Filmsverige.
Inlägget 19. Gör om Guldbaggen dök först upp på Tutto Balutto.
-
Vi ber om ursäkt för att poddversionen för förra veckans avsnitt ej kom ut i tid, men sent är bättre än aldrig! Filmen som avhandlas är den otroligt framgångsrika, mångfasetterade klassikern med rejält djup, givetvis Kung Fu Panda (2008). Efter en fantastisk sammanfattning av Malte (Känn dig ägd Edith) drar trion på en gång igång med en diskussion om Pos övervikt och hur detta representeras. Slutsats? Gör mer skada än nytta (men ändå ganska kul)! Olivia bjuder på en lek fylld av intro-repliker från diverse filmer som uppskattas av båda deltagarna! Tro inte att vi har lämnat våra queer-perspektiv bakom oss då Tai Lungs lila byxor med sitt prickiga spänne hamnar i fokus. Edith levererar som vanligt med överklass-fasoner med en anekdot om sin dramatiska flytt från Bangkok till Stockholm. Vill ni veta kopplingen till kung fu och djur? Ja då får ni ta och lyssna!
-
Kimpa sågar The Last of Us och Malte sågar Kimpa.
Inlägget 18. Justice for Nic Cage dök först upp på Tutto Balutto.
-
Kimpa om en riktigt kass Elvis-film och Malte om det usla trackrecordet för tevespel som nått vita duken.
Inlägget 17. And the Oscar goes to dök först upp på Tutto Balutto.
-
Bio-trion är tillbaka! Och för att rivstarta denna säsongen inleder dem med filmernas film: Gudfadern (1972). Olivia börjar med en liten anekdot om sin kära far och hans största problem i livet; han ser inte skillnad på Al Pacino och Robert de Niro och som the cherry on the top tror han även att de båda är Sylvester Stallone. Har Olivia ärvt denna idiot-gen? Absolut. Malte vädrar hur hon tio minuter innan sändning frågat om han varit på Sicilien samtidigt som filmen spelades in. Nu till filmsnacket. Edith tycker att Vito Corleone kan liknas med både Ghandi och Martin Luther King Jr eftersom de alla tre förespråkar fred. Trion ställer sig även bakom Michael, det är lätthänt att råka gifta sig i Sicilien trots att man har en flickvän och även lätt att vara en hustrumisshandlare. Malte… Han håller i ett quiz från nätet och trion, som en organism, får reda på vilken karaktär de är ur filmen. Givetvis blev de inte alls nöjda med resultatet. Allt är i sin ordning, trion är tillbaka och om alla vill knulla Al Pacino efter det här? Självklart vill de det.
-
Parentesen är ända sedan den först uppstod en oroande partisan. Den träder in i texten som en eftertanke, med ett tillägg som komplicerar och bjuder motstånd, säger litteraturvetaren Jesper Olsson.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 27 november 2018.
”Parentes livet slut parentes”. Så slutar dikten ”First Person Shooter” i Malte Perssons bok ”Till dikten”. Bokstavligen. Raden rymmer inte några krökta tecken av välbekant slag, bara ord. Läsaren bjuds in att yttra något som egentligen hör till det skrivnas och outsagdas domän. Och vems röst är det som hörs inom parentesen: min egen, poetens, eller någon tredje? Frågan motiveras av diktens tema om poesins promiskuösa natur. Det vill säga, poetiska texters förmåga att framträda på och upplevas på en mängd olika sätt av en mängd olika läsare.
Parenteser, precis som andra skiljetecken, hör till språkets stumma register. De fyller en funktion i texter – de organiserar och rytmiserar vår läsning. Men de pockar inte på uppmärksamhet, och vill definitivt inte höras. Undantagen bekräftar som alltid regeln. Som i Carl Fredrik Reuterswärds konceptuella arbete ”Prix Nobel” från 1966. I denna poesibok får vi ta del av de grafiska resterna av ett föregivet Nobelpristal. Orden har plockats bort, och allt som återstår är en armatur av skiljetecken – som Reuterswärd själv, med sedvanlig ironi, läste in på grammofonskiva.
I sin studie ”Digital Shift” skriver litteraturvetaren Jeff Scheible att parenteser i en text alltid väcker tankar på dynamiken mellan skrivande och läsande och tystnad och tal. Vilket också begreppets långa historia vittnar om. Själva termen härrör från grekiskans parentesis, som betyder att foga in bredvid. Under antiken bildades ordet för att beskriva en retorisk operation – ett inskott eller sidoreplik i ett anförande – som gav extra energi och perspektiv på det som talaren hävdade. Intressant nog har begreppet alltså sina rötter i ett muntligt sammanhang.
Det var först under medeltiden – år 1399 hävdar en handbok – som termen började hänvisa till ett skrivet tecken. Det var då som de klassiska bågarna (lunula, liten måne på latin) kom till bruk. Precis som andra skiljetecken bidrog parentesen till uppdelningen av en tidigare sömlös skrift. Vilket också indikerar en förskjutning i litteratur- och mediehistorien: en övergång från högläsning till tyst läsning – från ett klingande ord som delas kollektivt till ljudlösa meningar, som möblerar en individs inre rum.
parentesens stumhet är alltså, precis som fiskars, skenbar och bedräglig.
Skiljetecken var på det sättet kopplade till det tysta läsandets utbredning – en process som mediehistoriker förbinder med uppkomsten av ett modernt jag. Det subjekt som den franske filosofen Descartes skulle fira med sitt ”jag tänker alltså är jag”. Men parentesen var ändå, från början, en oroande partisan. Den träder in i texten som en eftertanke, med ett tillägg som komplicerar och bjuder motstånd (också när den vill förklara och förtydliga). Som om ytterligare en stämma än den som tidigare talat ville göra sig hörd. Parentesen öppnar för både brus och polyfoni.
Det är inte någon tillfällighet att estetiskt brokiga perioder i litteraturhistorien, som barock och romantik, uppvisar en ökning i bruket av parenteser medan frekvensen sjunker under 1700-talets upplysning och 1800-talets realism. Med det tidiga 1900-talets avantgarde blev tecknet delaktigt i den mediepoetik som då bedrevs – där skrivandets mediala och materiella villkor gjordes till föremål för experiment av dadaister och andra. Talande är den tyske expressionisten Christian Morgensterns dikt ”Fisches Nachtgesang” (Fiskens nattliga sång) från 1905, bestående av enbart stumma streck och omkullvälta parenteser.
Men parentesens stumhet är alltså, precis som fiskars, skenbar och bedräglig. Dess rötter i retorik och vältalighet skulle även bekräftas av flera 1900-talsförfattare, som aktivt utforskade tecknet. En av dem var den rysk-amerikanske språkekvilibristen Vladimir Nabokov, vars roman ”Lolita” (1955) rymmer hela 450 parenteser, vilket är en signal om verkets komplexitet, och som givetvis påverkar läsningarna av det.
Nabokovs förtjusning i tecknet var inte något isolerat exempel under efterkrigstiden. Tvärtom blev perioden en framgång för det parentetiska. Särskilt inom filosofin och kulturteorin. Genom att skapa ett avbrott och en fördröjning i textens flöde blev parentesen en perfekt symbol för sextiotalets poststrukturalism. Tecknet förkroppsligade vad den franske filosofen Jacques Derrida kallade ”différance”. Det var inte någon tillfällighet att Derridas egen tongivande essä och vidräkning med den amerikanske språkfilosofen John Searle, ”Signature événement contexte” (1971), lyckades packa in hela 190 parenteser i en text på 21 sidor, enligt Jeff Scheible, som uppenbarligen känt sig kallad att räkna dem …
Siffrorna påminner också om att parentesens viktigaste operativa område – vid sidan av det skrivna ordet – är matematiken. Och under det senaste halvseklet har dess matematiska tillämpning framför andra varit i algoritmer och programspråk. Att hävda att parenteser haft en betydelse för hur samtida verkligheter utformas är, med andra ord, en underdrift. Det mest parentestäta av programspråk är sannolikt LISP, där staplandet av logiska nivåer kan bli svindlande. Något av detta illustreras hos en samtida svensk författare, som gärna
utforskar skärningspunkter mellan poetiskt och digitalt. Så här låter det när rymdspelet ZAXXOR ska beskrivas i Pär Thörns roman ”Din vän datamaskinen” (2008) – med parentestecknen högt uttalade: ”För att rädda världen (det vill säga jorden med tillhörande kolonier (exempelvis Venus (vilket är en djungelplanet, liknande en blandning av det inre av Afrika och Amazonas …” Och så fortsätter texten att vecklas in till dess att fem slutparenteser i rad leder tillbaka till den nivå som beskrivningen startade på …
På så vis kan parentesen presenteras som det ekologiska och relationella tänkandets figur framför andra.
Om algoritmer aktualiserar parentesen, gäller det också för samtidens brännande frågor kring klimat och miljö. En av 2000-talets mest inflytelserika tänkare, Bruno Latour, har diskuterat hela vår modernitet som en parentes – ett perspektiv på historien som kommer ur den kolonialisering och exploatering av jorden som åtföljt modern vetenskap, kapitalism och industrialism – och som placerat oss i en växande klimatkatastrof. Vad som krävs idag, bortom modernitetens parentes, är ett annat och ekologiskt tänkande.
Och kanske skulle denna ambition hos Latour kunna förstärkas genom ett mer raffinerat skriftbruk av parenteser? Parentesen är ju en figur som i stället för att nagla fast något – likt ett objekt att hantera och exploatera – i stället lägger till ännu ett perspektiv. Parentesen i en text bygger en ny platå eller värld, varifrån saker kan upplevas annorlunda. Och nästa parentes gör detsamma. I princip finns inte någon gräns för detta alstrande av nya kopplingar, relationer och miljöer. På så vis kan parentesen presenteras som det ekologiska och relationella tänkandets figur framför andra.
Detta gör i högsta grad parentesen till ett skiljetecken för samtiden – för poeter, filosofer och miljöforskare och alla vi andra textbrukare. Och då har jag inte ens nämnt, att den är bärande byggsten i en alldeles vanlig smiley.
Jesper Olsson, litteraturvetare och kritiker
Litteratur
Cuddon, J. A. A Dictionary of Literary Terms (Wiley-Blackwell 2013)
Derrida, Jacques, Marges de la philosophie (Les Éditions minuit 1972)
Hörl, Erich (red.), General Ecology (Bloomsbury 2017)
Nabokov, Vladimir, Lolita (Penguin 2011)
Persson, Malte, Till dikten (Bonniers 2018)
Reuterswärd, Carl Fredrik, Prix Nobel (Bonniers 1966)
Scheible, Jeff, Digital Shift (University of Minnesota Press 2015)
Thörn, Pär, Din vän datamaskinen (Modernista 2008)
-
Tomten är far till alla barnen (1999) avslutar Bio-trions A Naughty Twistmas och även säsongen. Trion bestämmer snabbt att detta ÄR en svensk julklassiker, kanske till och med DEN svenska julklassikern främst eftersom de menar att alla svenska jular ser ut såhär. Exakt alla. Förutom Maltes. Dem är vegetarianer. Fylla, knull och tomtar; allt en julafton kräver. Det görs en ny familje-chart, Olivia är förvirrad kring vem som inseminerad och trots att Guggelito är ett rasistiskt missfoster har han filmens starkaste och mest träffsäkra repliker. Sist men inte minst; Malte har saknat bögprat och Edith… Ja, hennes homofobi shines through. Grattis till oss för en fantastisk säsong! Men framförallt grattis till er för en fantastisk säsong! Vi ska ha tack. Och om groggen är slut? Självklart är den det.
-
A Naughty Twistmas rullar vidare, som på räls, vilket är lägligt eftersom veckans film är Polarexpressen (2004). Självklart är studion en plats av värme och optimism såhär runt jul, trion ÄLSKAR allt med den här filmen. Lurad! Bio-trion roastar som vanligt hittan och dittan med filmen. Först åker animationen på en dänga, sen den fattiga pojken, den jobbiga h*****en, grammy-nomineringen, filmens plot, flickans leende. Det enda som hyllas är Tom Hanks, han ska ha TACK! För allt. Utan honom vore den här filmen ingenting. Edith tycker även det är så himla fint att även fattiga får vara med, Malte leker som vanligt med de två damerna i trion och Grunken kommer på tal. Slutligen delar alla med sig om sina bästa tomte-historier. Och om Edith har förgyllt hennes kusins säng och om Maltes pappa tyckte tomten var för icke-socialistisk? Självklart gjorde dem det.
-
A Naughty Twistmas har anlänt till studion! Malte och Olivia stämmer upp i skönsång för att sätta julstämmningen och Edith kommer inspringandes efter hon medverkat i en bikecrash. För att inleda julmånaden går trion starkt ut med julfilmen Love Actually (2003) och det blir ett detektivjobb direkt. Att reda ut filmens karaktärer och deras släktband är inte enkelt, och som alla vet är inte trion de smartaste, så det går… sådär. Olivia älskar Hugh Grant vilket inte chockerar någon och Malte anser sig själv vara amerika-pipparen Colin. En brand startar i studion. Utav hat. Alan Rickmans karaktär åker på en rejäl avhyvling men det största hatobjektet är Mark med hans jävla skyltar. Han hamnar således längst ner på listan över filmens bästa storylines i Vi tar en rank-segmentet. Och om spiderman killen på julshowen är en king? Självklart är han det.
-
Trion anländer till studion ännu en gång, men vid just detta tillfälle har en del omformering skett; Edith är sjuk, men frukta ej. Malte och Olivia har med den första helgästen i programmets historia; Alice Lemonade Mouth Francis. Filmen som berörs är alltså Disney Channels ikoniska musikspäckade film Lemonade Mouth (2011). Alice älskar den här filmjäveln och kan exakt allt om den, vilket leder till att Maltes sammanfattning åker på lite gliringar då den inte riktigt håller måttet till studions Bridgit Mendler fan. Det är nämligen så att utöver Lemonade Mouth, älskade också 11 åriga Alice Francis skådespelaren och en av huvudrollsinnehavaren i filmen, Bridgit Mendel och det läses upp ett brev som skrivits tillägnat denna person. Malte är team Mudslide Crush, men framförallt är han team rektorn i filmen. Han vill fylla hål med rektorn, eller Turboblasta rektorns egna hål. Utöver detta pratas det om den knappt levande katten, och den riktigt instabila kattunge som förekommer i filmen, vilket leder Olivia till en ståndpunkt; tidelag kan diskuteras men vid pedofili sätter hon ner foten. Och om SFS (Stor-fittan Stella) upprör trion? Givetvis gör hon det.
-
Bio-trions filmtåg rullar vidare och för att göra Ediths bror nöjd med samvaron diskuteras Christopher Nolans Interstellar (2014). Förvirring råder konstant i studion. Att tre estetare ska diskutera rymden är inte ett hållbart koncept, ännu mindre tidens lagar, men trion kämpar. Bokhyllan blir programmets absolut största snackis och tar upp tid både i sändning och utanför, Edith är nära till gråt. Hon FATTAR bara inte hur det går ihop. Inte för att de andra två har någon avancerad tanke heller, men de accepterar sitt öde och lägger sig platt inför idiotin. Malte grabbar sig med Nolan snack och begreppet “Nolan-komplex” myntas. Olivia tycker att alla straighta är tråkiga, men främst tillåts en viss man inkluderas i studion igen, och till Maltes besvikelse så är det inte han själv, utan Olivias Pojkvän Timothée Chalamet. Och om recensörerna på Letterboxd hatar Casey Affleck? Givetvis gör dem det.
-
I avsnitt 66 ”Kvalextra” har vi intervjuer med, John Stenberg, Månz Berg och tränare Srdjan ”Tufa” Tufegdzic. Vi snackar kval och siar om framtid. Malte berättar om vilken öl som är ett MÅSTE inför kvalet till Allsvenskan.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
- Daha fazla göster
