Paul Celan Podcasts

  • Den ene kallas 1900-talets största poet, den andre för samma sekels största filosof. Den ena var överlevare, den andra nazist. Mikel van Reis skildrar mötet mellan Paul Celan och Martin Heidegger.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2017-11-02.

    Det är augusti 1948 i Paris och den 27-årige, rumänskfödde poeten som just tagit sig det nya namnet Paul Celan skriver till en anhörig i Israel. Han är just kommen till staden och ser nu en oerhörd uppgift framför sig.

    Han skriver i brevet: ”Kanske är jag en av de sista i Europa som måste leva den judiska andlighetens öde till sitt slut.” 

    Europa ligger i ruiner och de förföljda som överlevt Förintelsen irrar hemlöst mot en marginal av fortsatt liv. Förintelsen i Rumänien var skoningslös. 400 000 människor mördades.

    Vad kan poesin säga om detta tillstånd i tiden? Eller mer precist – hur skall Celan som överlevande poet kunna ge den bråddjupa tidserfarenheten språkets maximalt förtätade rymd av dröm och vaka? 

    Det är vad han gör de kommande åren fram till sin död 1970. Han är rumänsk jude, han skriver på tyska men lever sitt författande liv i Paris. I åtta diktsamlingar ger han – som ingen annan - poesin en svindlande komplexitet med djupa filosofiska förgreningar.

    Två decennier senare. Det är en mulen sommardag 1967 i södra Tyskland, närmare bestämt i universitetsstaden Freiburg. Tidens störste tänkare skall då möta tidens störste poet. Filosofen heter Martin Heidegger och poeten var alltså Paul Celan.

    Den förste en urtysk med nazistiskt bagage och den andre en överlevande jude från den tyskspråkiga periferin. Heidegger hade varit nazistisk universitetsrektor 1933 och sedan partimedlem under tolv år.

    De två är varandras motsatser och ändå fanns här ömsesidiga band vad gäller tänkandet kring filosofi och poesi. Grundades filosofin i poesins heliga uttryck eller var denna grund nu i själva verket en avgrund? Det senare blev Celans insikt. Det poetiska ordet uppenbarade inte Varats väsen utan människans bräcklighet och ändlighet.  

    Den store tyske anden hade ju legitimerat de allra värsta demonerna.

    Det hela började 1951 – samma år som Heidegger tagits i nåder i Freiburg som ”avnazifierad”. Celan möter då den österrikiska poeten Ingeborg Bachmann som just disputerat på en avhandling om Heidegger. En förälskelse tar fart men som skall bli en olycklig kärlekssaga.

    Med den förälskelsen börjar Celan att läsa Heideggers verk, bok efter bok. Under femtiotalet får han själv sin poesi utgiven i Tyskland och han prisas högt av det litterära etablissemanget.

    Poeten och filosofen börjar växla brev och böcker, men efter hand blir Celans relation till Heidegger alltmer inflammerad. Han beundrar filosofens verk, men fylls av agg mot hans obekymrade medlöperi. Den store tyske anden hade ju legitimerat de allra värsta demonerna. Nu var han knäpptyst om sin nazism.

    Skall de träffas? Så sker alltså 1967. Den 24 juli läser Celan sin poesi för auditoriet på Freiburgs universitet. Det är mer än tusen personer i publiken och Heidegger sitter på främsta raden. Det är i samma sal där Heidegger hade hållit sitt beryktade rektorstal 1933.

    Situationen är mycket spänd. Celan meddelar bryskt att han inte vill fotograferas med den hövlige Heidegger. Poeten hade i flera år härjats av paranoia och skarpa humörsvängningar efter en förtalskampanj i tysk press. Celan såg övervintrande nazister i alla riktningar.

    Till saken hör även att Celan var tillfälligtvis utskriven från en psykiatrisk klinik i Paris. I januari samma år hade han försökt beröva sig livet med en kniv i bröstet.

    Efter läsningen i Freiburg inviterar Heidegger Celan till sin skidstuga i Todtnauberg i närliggande Schwarzwald. Där kunde de ju promenera tillsammans - och samtala. Celan tackar överraskande nog ja och dagen efter – den 25 juli – far de i väg i bil. Vädret är regntungt.

    Vad som nu händer är mycket diskuterat. De flesta beskriver mötet som en stor besvikelse för Celan.

    Kunde inte Heidegger fatta pennan och varna för nazismen?

    De når den lilla skidstugan med brunnen med den berömda åttkantiga stjärntärningen. De dricker brunn och går in. Celan skriver i gästboken följande rader: ”In i gästboken med blicken på brunnsstjärnan, med förhoppning om ett kommande ord i hjärtat. Den 25 juli 1967. Paul Celan.”

    Han väntade sig en förklaring av Heidegger för det nazistiska medlöperiet, men de orden kom aldrig över läpparna. Hade filosofen slutit sig inne i självtillräcklighet? Var han en stor filosof men en liten människa? En jättelik dvärg, som Edgar Morin kallade honom.

    De tar en promenad. De två skall bege sig till en högmosse. De går på kavelstigar över våtmarker. Den botaniskt bildade Celan noterar växtligheten noga, men regnet får dem att stanna och till slut återvända. De når inte fram.

    Celan är djupt missräknad, men i bilen tillbaka till Freiburg talar han klarspråk med den så tystlåtne filosofen. Kunde inte Heidegger fatta pennan och varna för nazismen? Det frågar han lite senare i ett brev till hustrun Gisèle.                                                                

    Celan reser hem från Freiburg till Paris och psykiatrin där. Han skriver en ordknapp dikt med titeln Todtnauberg. Var den ett uttryck för hans djupa besvikelse? Mötet som icke-möte?

    Kanske är det inte hela bilden. Somliga vittnar om Celans muntra lättnad efter mötet. Som att en spänning löstes upp. Jag tror själv att den dikten uttrycker den djupa klyvnaden mellan beundran och aversion.

    ordet för ordet – ”das Wort” – är infogat i diktens exakta hjärtpunkt. Ordet om förlåtelse som inte kom.

    Celan kan inte ge upp Heidegger, han måste replikera på filosofen, men också uttrycka en förhoppning. I dikten läser vi orden från gästboken om brunnen med stjärntärningen och förhoppningen om ”en tänkandes kommande ord i hjärtat”.

    I hans dikt är orden som gruvgångar. Vi anar att den vandrande poeten befinner sig mellan bergets underjord och himlens regn. Poeten kan floran – ”Arnika, Augentrost”. Arnika och ögontröst var läkeörter. För den sårade Celan? Den första har en gul fläck i kalken, som en judefläck. Den senare vidrör ett ungdomsminne från arbetslägren i Rumänien 1942. Jag noterar att ordet för ordet – ”das Wort” – är infogat i diktens exakta hjärtpunkt. Ordet om förlåtelse som inte kom.

    Dikten slutar med regn, mycket regn och en känsla av underjord och dolda döda. Namnet på blomman orchis liknar Orkus, romarnas namn för underjorden.  Todtnauberg blir här också Dödsberget. 

    Ljuset blev för Paul Celan också ett kallt och nattligt strålkastarljus.

    Det är dock inte sista mötet. Celan återvänder faktiskt till Freiburg och Heidegger följande år – sommaren 1968. De två gör om sin bergsvandring till högmossen. Men vad som då passerar vet vi ingenting om.

    När poeten och filosofen möts ytterligare två år senare vid ett Hölderlinjubileum är Celans själsliga tillstånd akut. Poeten brusar upp i vrede över filosofen. Och filosofen säger sedan: ”Han är sjuk – hjälplöst”. En månad senare dränker sig Celan i Seine i Paris. Troligen den 20 april 1970.

    Man kan då åter betänka den uppgift som han förelade sig i augusti 1948 i ett brev till en anhörig i Israel. Den oerhörda uppgiften som nu ändade djupt tragiskt: ”Kanske är jag en av de sista i Europa som måste leva den judiska andlighetens öde till sitt slut.”

    Hur kan den djupa skillnaden mellan filosofen och poeten då läsas? Det kan handla om ljuset. Ett nyckelbegrepp hos Heidegger är ”Lichtung” som betyder glänta, en solljus plats i skogen där Varat uppenbaras för den vandrande.

    Celan vänder på begreppet i sin boktitel "Lichtzwang", ljustvång. Postumt utgiven 1970 med bland annat dikten Todtnauberg. Ljustvånget som motsatsen till solljuset. Ljuset blev för Paul Celan också ett kallt och nattligt strålkastarljus. Lägerljuset.

    Mikael van Reis, litteraturvetare, författare och skribent

  • En centraleuropeisk mentalitet som levde kvar efter att det habsburgska väldet föll samman kanske gav det upphov till en egen modernistisk inriktning inom litteraturen? funderar Eva Ström.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    När Paul Celan 1920 föddes i Czernowitz i nuvarande Ukraina hörde staden till Rumänien sedan två år. Men dessförinnan hade denna region varit en del av det gamla habsburgska väldet kejsardömet Österrike-Ungern, med Wien som sin centralort. Det var ett enormt rike som omfattade slovener, galicier, polacker, ungrare, sachsare, serber, kroater, rumäner, schwabare, tjecker och österrikare och flera religioner. Det var ett land där man bara behövde ett enda pass och där många människor kunde känna sig hemma i en viss centraleuropeisk mentalitet.

    För den lilla flickan Gabriele Mintz, som föddes 1931 i Wien i de skakiga åren mellan två världskrig fanns ingenting mer glamoröst än kejsartiden. Även om imperiet var bräckligt höll det ändå ihop sina olika etniciteter och det var en gyllene tid före 1914 åtminstone för de övre samhällsklasserna och borgerskapet. I detta rike var judar ofta emanciperade och utgjorde 10 procent av Wiens befolkning. Men många av dem tvingades fly. Sexåriga Gabriele var en av dem. Hennes familj lyckades ta till sig till New York, där hon många år senare gjorde sig ett namn som den inflytelserika kritikern Marjorie Perloff, som särskilt intresserat sig för avantgardisk poesi.

    I sin bok ”Edge of Irony” – Ironins egg – sätter Perloff ljuset på den österrikiskt formade litterära modernism under de år då Habsburgväldet föll samman. Denna rörelse som hon kallar austromodernism är mindre känd än den modernism som kom till stånd i väst, med Woolf, Joyce och Proust som ledande namn. Hon ägnar sin bok åt sju författare som hon menar är en del av denna speciella strömning. Författarna är just nämnda Paul Celan, som hon kallar Habsburgs sista poet, Joseph Roth, Karl Kraus, Elias Canetti, Robert Musil och Ludwig Wittgenstein.

    Vad är det då som är speciellt med denna austromodernism? Den är menar Perloff mer klassisk till sin uppbyggnad – man är inte intresserad av att omarbeta syntax eller språk och arbetar heller inte typiskt med inre monolog. Nej det är ironin som är det stora gemensamma draget, en ofta skärande, samhällskritisk och spelande lekfull ironi som kommer till uttryck till exempel i ”Mannen utan Egenskaper” av Robert Musil eller Radetzkymarschen av Joseph Roth. Roth beskriver i ”Kapucinerklyftan” denna hållning, som han menade bestod av ett sorts lättsinnigt tvivel, en högmodig ensamhet, en viss vårdslöshet. Kvickheterna var lättsinniga efter som de uttalades i en undergångsstämning, som sin tur skapade en dåraktig längtan efter allt som bekräftade livet. Denna bekymmerslösa mentalitet var avsedd att hålla den annalkande undergången stången, där sorglös erotik kunde växla med drömsk melankoli

    Roth och även Perloff pekar alltså på ironin som ett genomgående drag. Det märks inte minst i Musils oavslutade roman ”Mannen utan egenskaper”, som utspelar sig 1913 men utkom långt senare, då man visste att kriget skulle krossa hela denna sorgfälligt, nyanserade värld som återges med spelande ironi. Ironin är dubbel eftersom vi alla läser i vetskap att hela denna värld är sönderslagen. Första delen cirklar kring det patriotiska projektet Parellellaktionen som ska fira kejsarens 70-årsjubileum på tronen. Men vad ska den bärande idén vara i detta storslagna evenemang, vad är det enande innehållet? Perloff ger sitt bistra svar: det är kriget, vilket också låter skärande ironiskt mot bakgrunden av de lättsamt fladdrande replikerna i de eleganta salongerna.

    Karl Kraus ironier utspelar sig i hans satiriska skådespel ”Die letzen Tage der Menschheit” ( Mänsklighetens sista dagar) som påbörjades 1915 och fullföljdes 1922. Här infogade Kraus krigiska slagord och klichéer i en operettartad form. Hans svarta humor hämtade absurda repliker ur en nationalistisk press där språket förändrades till strategiska lögner. Om människorna vore fria från klichéer, skulle de inte behöva några vapen, sa Kraus 1921. Kraus visar att språket har en stark etisk komponent. Han kunde inte tolerera ett ord som hakkors – eftersom det hade sammanfogat två oförenliga ord – de aggressiva hakarna, och det kristna korset som står för hopp och barmhärtighet. Kraus fann sitt material i det redan publicerade orden och pekar enligt Perloff framåt mot de poeter som på sent 1900-tal använder sig av collagetekniker och textappropriering.

    De författare Perloff tar upp i sin bok gick alla rotlösa öden till mötes. Många av dem var judiska, eller hade judiska förfäder. Det fanns en antisemitism också I Habsburgväldet, som fram för allt riktade sig mot de mer outbildade och fattiga icke assimilerade judarna i öst. I ”Mannen utan egenskaper” och även i Canettis verk beskrivs samhällets antisemitism på ett ofta subtilt sätt.

    Försvann då den där centraleuropeiska habsburgska mentaliteten efter 1918? Paul Celan kallade sig själv för en senfödd kakanier, efter Musils roman där det Habsburgska väldet kallas Kakanien. Och Ingeborg Bachmann skildrar i sin novell ”Kvinnan vid sjön” känslan av att vara född i ett amputerat land. Människor blir främlingar för att deras känslor och tankar är grundade i ett enormt och vidsträckt rike, som inte längre finns men som ändå har präglat dem.

    Den svensktyskjudiska skådespelerskan Inge Waern var också en del av denna förlorade centraleuropeiska mentalitet, som innefattade kvickhet, ironisk sorglöshet och erotisk lek. Hon träffade Paul Celan i Paris under en inspirerad kväll, vilket hon berättat för Anders Olsson i hans Nelly Sachsbok ”Bokstäverna jag färdas i”. Hon sa:

    "Hela kvällen talade vi tyska. Plötsligt under kvällen började han tala väldigt öppet och naket om det judiska, om Förintelsen, om situationen i nuet. Det var som om han talade med en släkting från samma mellaneuropeiska familj och jag kände mig rätt omtumlad när jag bröt upp och tog farväl.”

    Samtalet fortsatte nästa dag;

    ”Och plötsligt förstod jag att det var ett återseende vi båda upplevde i ett förgånget Centraleuropa med sin lätta, småfräcka och outsinliga humor.”

    Inge Waern ger sin bild av den centraleuropeiska livskänslan som svävar över Joseph Roths och Robert Musils verk. Den lekfullt ironiska sidan finns hos alla de författare Perloff nämner, låt vara att den också vrids till skärande svart humor i Kraus skådespel, och i Canettis krönikor över en försvunnen tid.

    I ”Edge of Irony” menar Perloff att austromodernismen var en sammanbrottets och apokalypsens litteratur, som pekat framåt mot språkkritik, collageteknik och dokumentarism och också mot rasande samhällskritiska österrikiska författare som Elfriede Jelinek och Thomas Bernhard, Ironin blir det perfekta sammanhållande stilmedlet för denna språkkritiska och djupt smärtsamma litteratur sprungen ur ett tragiskt sammanbrott.

    Eva Ström, författare

  • Enligt poeten Paul Celan (1920-1970) utmärker sig dikten genom sin brist på fullkomning - och står därför alltid öppen mot framtiden. Erik Lindman Mata försöker fånga Celans försiktiga optimism.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


    Förväntningar går i vågor. Ibland, säger man, finns det framtidshopp. Jag får för mig att mina föräldrar kände så, som del av den generation som växte upp rakt in i välfärdsstatens blomning. Det materiella välståndet ökade, stadigt och till synes outsinligt.

    Förväntningar går i vågor. Ibland, säger man, finns det inget framtidshopp. Jag behöver knappast säga något om det: Stormarna tornar rent faktiskt upp sig och generationerna som växer upp mitt i ett omvälvande klimat, de kommer att berätta vad hopplöshet är.

    Förväntningar går i vågor. Ibland verkar det vara ett slags tröskel. De som tvingas växa upp i ruinerna av en katastrof dröjer varken vid den trygga, ljusa självklarhet som förbättring kan kännas som, eller vid en hotande framtids mörka moln. Kanske är tröskel fel ord, för de som tagit sig igenom katastrofen och kommit ut på andra sidan velar inte, har inget val. Stormen har redan skett, framtiden lovar ingenting.

    Stormen har redan skett, framtiden lovar ingenting.

    Den här sortens situation har kanske aldrig formulerats tydligare och mer drastiskt än i 1900-talets mellan- och efterkrigstid. Inte minst befinner sig det tyskspråkiga Europa då i en position som varken tillåter ett framtidshopp eller omfamnar min egen generations ironisvärtade likgiltighet. Den här traumatiska dubbelheten fick en ökänd formulering hos filosofen Theodor W. Adorno, när han berörde det barbariska i att skriva poesi efter Auschwitz. Det rör sig dock om ett missförstånd – han utfärdade inget förbud mot poesi i katastrofens efterföljd, utan pekade på en omöjlighet som bör övervinnas.

    Omöjligheten i att skriva, leva och hoppas efter katastrofen, tog sig ett emblematiskt uttryck i Paul Celans diktning. Han återkommer ofta till det outhärdliga och ofrånkomliga arv som Förintelsen utgör. Ett exempel är dikten Dödsfuga, där askan från koncentrationslägren sprider sig i själva luften, en luft Celan tvingas gå runt i och andas. Dikten talar om ”gravar i skyn” och målar upp ett scenario där det varken går att luta sig bakåt och ta stöd av det förflutna eller fly undan det som har hänt. Man måste vända bort blicken och samtidigt stå kvar.

    När han 1960 tilldelas Georg Büchner-priset talar Celan i sitt tacktal om detta omöjliga arv och denna paradoxalt framåtvända situation i termer av en sorts utopi. Men han vänder på sätt och vis på begreppet, ställer det på sitt huvud, genom att kalla sitt tal för ”toposforskning” – alltså en platsstudie. Men hur kan ett tal om utopin, det grekiska ordet för icke-plats, vara ett studium av platsen och det närvarande?

    Dikten sträcker sig alltid mot något annat.

    Talet har kommit att få namnet Meridianen, ett ord som betecknar det ögonblick då förmiddagen går över i eftermiddag. Denna övergång, denna vändning, återkommer Celan till, just eftersom det är där – sammanpressat mellan för- och eftermiddag – som förändring kan ske. Det är som att dra efter andan och plötsligt – likt ett sliding doors moment – uppstår en glipa i vilken något omvälvande kan hända.

    Men vad? Inget märkvärdigt, kan tyckas. Celan säger nämligen att det enda som kan hända där, i glipan mellan före och efter, är att vi lyckas ta ett steg. Något kan förskjutas, förvridas.

    Vad är det för steg? För att förstå det behöver vi vända oss till Celans beskrivning av poesin. För honom talar dikten alltid till en annan – inte enbart till den som skrivit dikten eller till en viss samtid. Trots att det är samma dikt, kommer den att läsas på en rad olika platser, i olika tider och av olika människor. Ja, dikten sträcker sig alltid mot något annat.

    Men gäller inte detta all litteratur, all konst? Kanske. För Celan verkar dikten ha en särskild, inneboende rörelse bort från sig själv. Dikten är densamma, den har ett ständigt ”nu” som kan åkallas från en mängd vinklar, men den är också oavslutad och icke-absolut. Skillnaden mellan dikten och de andra konstformerna, tycks Celan mena, är att de senare lyckas nå en fullkomlighet som dikten saknar, ständigt strävar efter och förskjuter. Dikten klarar aldrig av att bli färdig.

    Ett svårare problem är hur vi ska förstå Celans platsstudie i förhållande till att dikten strävar bort från platsen. Kanske måste vi förstå strävandet ”mot något” på ett annat sätt än som en rak pil in i framtiden. En avgörande aspekt av Celans tanke om att dikten inte är avslutad är nämligen att dikten visserligen rör sig bort, men också ”alltid kommer tillbaka” till sig själv. Den strävar, ständigt ofullbordad, mot något annat, men det är en och samma ofullbordade plats som dikten frammanar – dikten består av samma ord, med nya, ofullständiga innebörder.

    I den här vändningen tillbaka till sig själv, säger Celan, kan något komma emellan. Tänk på det så: När man återvänder till sin barndomsort blir man inte barn igen. Även om det är exakt samma plats, även om allt ser likadant ut, har något hänt med förhållandet mellan dig och platsen. Något – Celan specificerar inte vad – har kommit emellan, påverkat hur platsen och dikten är, innan jag hunnit vända mig om och gå tillbaka.

    Vid meridianen vänder jag mig alltså mot möjligheten till något nytt.

    Men är inte detta bara en förändring hos mig? Är det inte mina erfarenheter och minnen som påverkar dikten? Nej. Celan verkar mena att det är något mer konkret som har förändrats. Som läsare är jag inte bara en passiv tolkare, utan påverkar också dikten. Jag blir del av den. Vid varje återvändande öppnas något nytt upp, nya associationer eller tolkningar, eftersom ingenting kan upprepas identiskt. Något har ändrats, kommit emellan.

    Kanske kan vi alltså inte säga vad som träder in genom glipan. Celan ger oss ett undflyende och formmässigt svar. Det handlar om möjligheten för något att över huvud taget träda in.

    Dikten är ett hemvändande till sig själv.

    Men en sak specificerar han om framtidshoppet. Litenheten. Även om diktens rörelse beskrivs som en revolution, en rörelse bort och tillbaka, så behöver inget dramatiskt ha hänt, för att dikten ska se annorlunda ut. I stället talar ju Celan om att vi bara, kanske, kan ha tagit ”ett steg”.

    Detta är nyckeln till frågan om vad en platsstudie har med utopin, med icke-platsen, att göra.

    Det är samma barndomsort, nu och framöver, men ändå en annan. Gotland kan inte helt plötsligt bli Karesuando, men båda kan förändras. Celans utopiska utforskande begränsar sig till att ta ett litet, men avgörande steg utifrån det varande. Möjligheter som till sist återfinns i diktens öppenhet mot något annat. Han vägrar att tänka på utopin som något framtida, fulländat och visar i stället på förändringen här och nu.

    Dikten är inte absolut, utan ofullständig, och i insikten om denna diktens brist finns det en möjlighet. Dikten är ett hemvändande till sig själv. Man känner kanske inte igen sig, kanske har man lyckats ta ett verkligt steg, förändrats, men man står här.

    Förväntningar går i vågor. Vågor är märkliga. De rör sig, men vattnet är stilla. När man är i oroligt vatten, fyllt av vågor och underströmmar, kastas man än hit, än dit. Men så – i stillheten mellan två vågor – kan man kanske ta ett simtag, uppnå en liten förskjutning, och slippa ut för ett ögonblick.

    Erik Lindman Mata

  • Andrés & Oskar utvecklar sitt pågående samtal om neologismernas varierande kvalitéer. De ger exempel på och bearbetar nyord från författare och poeter så som; Lars Norén, Astrid Lindgren, Paul Celan, Tomas Tranströmer, Katarina Frostenson, Inger Cristensen, Eva Ström mm.

    This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit stoopendaalsundfelt.substack.com/subscribe

  • Asad Buda is an Afghan writer and artist. He was born during the Soviet war in Afghanistan, and was only two years old when his father was killed by the Mujahideen. A member of the country’s Hazar minority, Asad Buda had a religious upbringing. As a teenager he moved to Iran to study Islam. However, his experiences, along with the discovery of writers such as Paul Celan eventually made him question political Islam. He would soon move his focus towards sociology and literature studies in Teheran, where he was later to be imprisoned. In 2015, he came to Sweden on a scholarship as a refugee writer in Karlstad. In this interview, made by Mia Herman, he talks–among other things–about his poem Urbicide and the ideas behind it. The music in this episode was performed by Aziz Herawi.

  • Lviv är huvudstad i Galizien i Ukraina. Kulturernas korsväg sedan medeltiden. Här bodde judar och tyskar och polacker, rutener, ukrainare och ungrare. Och ryssar och rumäner. I Karpaternas bergsbyar levde hutsulerna i höga stövlar och yxa i hand. I byarna på slätten fanns berömda chassider.

    Ulrika Knutson reser till Galizien i västra Ukraina, på spaning efter nationalismens rötter, Taras bittra tårar och Sacher-Masochs coola kvinnor i päls. Och så träffar vi Bruno Schulz allra sista elev, den skönsjungande Herr Schreier.I Lviv fanns vackra damer i päls. Och det kryllade av författare: Joseph Roth, Herbert Zbignew och Stanislaw Lem kom alla från Lviv. Poeten Paul Celan från Tjernivtsi, och så mannen med det dåliga ryktet, som var så svag för kvinnor i päls, Leopold Sacher- Masoch, som kittlade dom alla, och påverkade dom alla.Teckningsläraren och författaren Bruno Schulz sköts av en frustrerad nazist den 19 november 1942 i Drohobytj. I västra Ukraina liknas han vid Kafka och Proust, i östra Ukraina vet ingen vem han var. Och inte vill de veta det heller.När den polske poeten Adam Zagajewski i en av sina dikter reser till Lwow söker han sin barndoms förlorade platser. I flera hundra år hade släkten bott där, men de deporterades till polska östersjökusten efter kriget, då Sovjet tog över. Under Hitlers ockupation deporterades stans stora judiska befolkning. Och det är till alla dessa deporterade och mördade, med eller utan väska, som Zagajewski skriver i sin dikt. Lwow heter stan på polska. Lvov på ryska, idag heter den Lviv, på ukrainska. Och länge hette den Lemberg, och var en pärla i det habsburgska riket.I programmet medverkar Jurij Andruchovytj, Andrij Pavlysjyn, Alfred Schreier, Mats H. Andersson, Yvonne Westerman, Anders Franzén och Ulrika Knutson. Tolk är Lev Hrytsyuk.Uppläsningar ur: Vasilij Grossman: Reporter i krig (övers. Hans Magnusson), Leopold von Sacher-Masoch: Venus i päls, Bruno Schulz: Kanelbutikerna, kapitlet Fåglarna (övers. Johan Malm), Sanatoriet Timglaset, kapitlet Fars sista flykt (övers. Johan Malm) och Adam Zagajewski: Resa till Lwów (övers. Anders Bodegård).