Högsta domstolens Podcasts
-
Få grupper har så mycket politiskt inflytande som den evangelikala rörelsen. Hur blev det så?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I årtionden har den kristna högern påverkat den politiska debatten i USA och Högsta domstolens abortbeslut var en monumental seger för denna inflytelserika rörelse.
Men var har rörelsen egentligen sina rötter, och hur kom den att få så mycket inflytande? Vi djupdyker i den kristna högerns historia tillsammans med kyrkohistorikern Joel Halldorf.
Stödet för Ukraina vacklar liteRepublikanernas ledare i representanthuset Kevin McCarthy har skickat tydliga signaler om att han vill se en annorlunda politik gällande stödet till Ukraina. Samtidigt pågår det en debatt inom Demokraterna om USA:s hantering av konflikten. Är det en förändring i stödet för Ukraina på gång?
Allas blickar mot PennsylvaniaDet tycks allt mer som att ekonomin och delstaten Pennsylvania är de två ingredienser som kommer att avgöra mellanårsvalet 2022. Republikanerna har medvind, har Demokraterna något att sätta emot?
Medverkande: Ginna Lindberg, USA-kommentator på Ekot, Cecilia Khavar, USA-korrespondent och Joel Halldorf, professor i kyrkohistoria vid Enskilda Högskolan Stockholm.
Programledare: Sara Stenholm
Producent: Viktor Mattsson
Tekniker: Susanne Martinsson
-
Hur gör man för att undvika ett samhälle styrs av blind tro på lagtextens bokstav? Frilansskribenten Vincent Flink Amble-Naess berättar om juryräddningens viktiga roll i USA:s historia.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Hudsonflodens utlopp i Atlanten såg under 1700-talets första hälft inte mycket ut för världen. Ursprungsbefolkningen hade kallat platsen för manahahtán, platsen där bågarna spänns, men nu var de fördrivna. På ett skär i bukten skulle man 150 år senare låta resa en staty i ärggrön kopparplåt – the Statue of Liberty – men än så länge var sikten klar. Den som närmade sig platsen från havet kunde vid horisonten skönja konturerna av en mindre handelsstad, med tullhus, bodar och magasin. Namnet New York hade staden fått efter sin förste beskyddare, hertigen av York. I vår tid betraktas den inte sällan som världens mittpunkt, men än så länge var platsen inte mer än en obetydlig kolonialprovins i det brittiska imperiets utkant.
När Högsta domstolens ledamöter sammanträdde i New Yorks stadshus den 4 augusti år 1735 var det därför knappast en internationell angelägenhet. Men bland lokalinvånarna rådde det stor uppståndelse. Fallet gällde tidningsmannen och typografen John Peter Zenger. I åratal hade han spridit rykten om att provinsens kungliga guvernör, William Cosby, hade missbrukat sitt ämbete och gjort sig skyldig till nepotism. Zenger hade retat gallfeber på myndigheterna, och nu stod han åtalad för uppvigling.
I väntan på rättegång hade han fått tillbringa 8 månader i fängelse, men nu skulle han få upprättelse. I rättssalen argumenterade försvarsadvokaten i timmar. Slutledningarna var vattentäta, tycktes det, och bevisen var övertygande. Visst hade Zenger låtit trycka texterna, men guvernör Cosby var skyldig och rättvisan krävde hans avgång.
När domaren tog till orda vände han emellertid på saken, och förklarade att advokatens resonemang var irrelevanta. Även om Cosby var skyldig hade Zenger ingen rätt att skriva om det. Också sanna anklagelser kunde nämligen klassas som uppvigling. Zengers granskningar hade undergrävt förtroendet för myndigheterna, och därigenom äventyrat den samhälleliga stabiliteten. Juryn mer eller mindre instruerades att finna den tilltalade skyldig. Advokaten var chockad. Av misstag hade han alltså råkat erkänna sin klients brott. Ett brott som kunde ge hans klient en livstid i fängelse, det vill säga: om myndigheterna inte valde att hänga honom.
Åklagarsidan klappade händerna när domaren hade hållit sin utläggning. De oregerliga amerikanarna var satta på plats, och kolonisatörerna kunde pusta ut. Allting var avgjort, tycktes det. Men efter att juryns förman hade rest sig upp och meddelat sin samlade bedömning blev det knäpptyst i salen. Zenger befanns vara oskyldig till brottet, trots att hans ombud hade erkänt å hans vägnar.
Jurymedlemmarna förstod naturligtvis att Zenger i lagens mening var skyldig. Ändå valde de att fria honom, eftersom han i moraliskt hänseende hade uppträtt oklanderligt, ja till och med berömvärt. Och de lyckades i sina föresatser. När Zenger dagen därpå lämnade fängelset genom huvudentrén var han en fri man. Segern firades med biffstek och bayerskt öl på the Black Horse Tavern. Kanonerna sköt salut till hans ära.
Denna triumf för rättvisan hade varit otänkbar om det inte vore för det amerikanska jurysystemet, som har levt vidare in i våra dagar. Ur ett svenskt perspektiv kan det te sig underligt att en samling slumpmässigt utvalda individer utan juridisk utbildning tillåts avgöra utfallet i en rättegång, men för amerikanerna är processen en självklar del av demokratin. Så här går det till:
Efter förhandlingen i rättssalen drar sig jurymedlemmarna tillbaka till ett separat konferensrum. De överläggningar som sedan påbörjas är belagda med sträng sekretess. Tidigt i processen utses därför en förman, som sköter kommunikationen utåt. I normalfallet kommuniceras endast huruvida den tilltalade har befunnits vara skyldig eller oskyldig till brottet. Varken domaren, åklagaren eller försvarsadvokaten har rätt att få reda på jurymedlemmarnas bevekelsegrunder. Ett fällande juryutslag kan i specialfall tillbakavisas av domaren, men ett friande kräver en formell överklagan, vilket inte alltid beviljas.
Detta faktum gör det möjligt för juryn att låta en i lagens mening skyldig person gå fri från straff. Fenomenet kallas på engelska för jury nullification, eller juryräddning. Zengers fall är ett av de tidigaste kända exemplen.
Insikten om att det ibland är vår plikt att frångå lagens bokstav är urgammal. Ett välkänt exempel är Jesus uppmaning i Lukasevangeliet, om att ta åsnan ur brunnen på sabbaten. Orden var inte menade att avskaffa vilodagen, vilket är viktigt att hålla i minnet. Tvärt om var undantaget tänkt att bekräfta regeln. Eller som det heter i Matteusevangeliet: Jag har inte kommit för att upphäva lagen, men för att fullborda den.
Fariséerna och de skriftlärda hade naturligtvis sina invändningar, men faktum kvarstod: Tog man inte djuret ur brunnen, så drunknade det. Och inte nog med att bonden då förlorade sin åsna, kadavret skulle dessutom förorena vattnet – vilket i den judeiska hettan kunde innebära en dödsdom. Sådana konsekvenser var oacceptabla. Sabbaten fick vänta.
Alla tycks emellertid inte ha lärt sig sin läxa. Också våra dagars skriftlärda har nämligen sina invändningar. I modern tid fördöms juryräddningar av i stort sett samtliga av USA:s domare. Åtgärden innebär en form av självsvåld, menar man. Men på senare tid har tillvägagångssättet också lyfts fram som något positivt, inte minst av röster inom akademin.
Forskarnas ställningstaganden motiveras inte sällan av antirasistiska resonemang. Enligt somliga är landets lagstiftning nämligen oproportionerligt sträng mot afroamerikaner och andra minoriteter. Dessutom har forskarna historien på sin sida. Det är tydligt att de som stiftade den amerikanska grundlagen avsåg att jurymedlemmarna skulle pröva saken inte enbart i juridiskt hänseende utan även i moraliskt.
Under månaderna innan grundlagen ratificerades publicerades en skriftsamling – the Federalist Papers – där den föreslagna lagtexten avhandlades i detalj. Samlingen författades av politikerna – och sedermera grundlagsfäderna – Hamilton, Madison och Jay. I dessa texter beskrivs jurysystemet inte enbart som ett försvar mot tyranniska arvsmonarker utan även mot domare och folkvalda. John Adams, som var landets första vicepresident, skriver utförligt om saken i sin dagbok. Det är jurymannens plikt, skriver han, att fälla sitt omdöme i enlighet med sitt samvete – också då detta står i strid med lagen.
I förstone kan det tyckas underligt att juryn ska tillerkännas sådan makt. En lag är trots allt resultatet av en demokratisk process, och därför ett uttryck för folkviljan. Varför skulle en liten samling slumpmässigt utvalda ha mera rätt än hela befolkningen? En del av svaret står att finna i faktumet att lagstiftarna sällan kan förutse varje potentiell tillämpning. I särskilda fall riskerar denna omständighet att ge upphov till orättvisa domar. När en människa ställs inför det individuella fallet är det däremot lättare att göra en rättvis bedömning. Kanske fattar man sympati för den åtalade, som vid närmare påseende framstår som blott ett offer för omständigheter. Jurysystemet är alltså inte enbart ett skydd mot maktens illvilja, som i Zengers fall, utan även mot dess dumhet och brist på förutseende.
Än idag kvarstår möjligheten till juryräddning i det amerikanska rättssystemet. Ibland händer det också att den tillgrips. Det är när bevisen är överväldigande och lagen är hopplöst tydlig; när saken tycks vara avgjord på förhand, och det enda som fattas är en ren formalitet. Då reser sig juryns förman från bänken, harklar sig och talar. Och i domstolens marmorsal hörs ekot av hans stämma, som en påminnelse om att folket har makten och inte tjänstemännen. Och det ekar i kongressbyggnaden, i försvarshögkvarteret och i presidentens vita hus. Och orden får väggarna att skälva:
Vi finner den tilltalade oskyldig.
Vincent Flink Amble-Naess
-
Sökandet efter svar om mordet på Bertil Whinberg och Ove Fredriksson tar Mikael Färnbo till Tallinn. Bland skumma kvarter och djupt nere i sovjetiska arkiv hittar han nya ledtrådar.
Mikael Färnbo beger sig till Tallinn tillsammans med Dagens Arbetes fotograf David Lundmark. Där möter de Holger Roonemaa, journalist på Estlands största mediehus Ekspress Meedia.
Tillsammans beger de sig till Tartu och Högsta domstolens arkiv. Där väntar en halv meter hög lunta med dokument från den sovjetiska förundersökningen. Dokument som varit hemligstämplade i 30 år.
På plats i Estland söker de även upp personer som har insyn i det som hände den där januarikvällen 1991. Som Neilja, en av kvinnorna som var med i baren på Hotell Viru. Hon bor i ett nedgånget område. På vägen mot hennes hus möter journalisterna en äldre dam som säger att ”här bor bara gamla militärer, mördare och våldtäktsmän”.
