Norstedts Podcasts
-
Vad är Sverige och vad kan Sverige erbjuda? Hur skapar vi bäst förutsättningar för människor att komma in i samhället? Och hur resonerar man kring integrationsfrågor i USA? Det är frågor som vi samtalar om i veckans Hotspot, som bland annat handlar om individualism, pragmatism och det svenska samhällskontraktet.
Gäst i programmet är Lars Trägårdh, professor i historia och författare.
Boktips:
”Är svensken människa? – gemenskap och oberoende i det moderna Sverige”, Henrik Berggren och Lars Trägårdh (Norstedts)
”Det svenska civilsamhället – en introduktion”, Filip Wijkström, Susanne Wallman Lundåsen, Lars Trägårdh, Lars Svedberg, Torbjörn Einarsson och Johan von Essen (Idealistas förlag)
Vill du hjälpa oss att göra fler program? Stöd gärna vårt arbete genom att swisha en gåva till: 123 396 94 17
-
Magnus har varit på Norstedts 200-årsfest och Agnes har hittat en ny typ av människa att irritera sig på.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
På Institutet för mediestudiers årsboksseminarium tar vi tempen på några centrala områden för den svenska journalistiken:
Hur många kommuner saknar en lokalredaktion? Ökar eller minskar ägarkoncentrationen i Mediesverige? Historisk återhämtning för reklamintäkterna till journalistik, men håller den i sig? Ett förändrat medielandskap, men vem betalar för journalistiken? Förslaget till nytt mediestöd, vad säger forskarna?Några av slutsatserna från årsboken
Redaktionsdöden i landets kommuner har stannat av. Samtidigt fortsätter ägarkoncentrationen öka och i nästan varannan kommun finns det nu bara ett mediehus representerat – och då är alla medieslag och små enmansredaktioner inräknade. Trots att reklamintäkterna till journalistik gjorde en historisk återhämtning efter pandemin, ser prognosen framåt dyster ut. Hos yngre konsumenter märks en betalningsvilja för journalistik på nätet.I panelen:
Jan Helin, mediedirektör SVT Carl-Johan Bergman, chef redaktionell verksamhet, Bonnier News Local Leo Wallentin, datajournalist på J++ och nyhetssajten Newsworthy Martin Ahlquist, redaktionschef och stf ansvarig utgivare SvD Olle Lidbom, medieanalytiker, kommunikationschef Norstedts Marie Nilsson, vd Mediavison -
Nytt år betyder nya böcker och läsupplevelser. Lina Kalmteg guidar till vårens höjdpunkter i bokutgivningen. Bland trenderna ser hon mer ukrainsk litteratur och hur klimatfrågan etablerat sig som tema i skönlitteraturen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
HAR DE ENKLA BERÄTTELSERNA TAGIT ÖVER LITTERATUREN?Håller litteraturen på att förenklas och banaliseras på grund av anpassning till ljudboksformat och tv-serier? Det är farhågor som lyfts i en debatt på landets kultursidor. Samtal med Håkan Bravinger, litterär chef på Norstedts och Marie Pettersson, förläggare på Ellerströms förlag, om berättelsens roll i litteraturen idag.
ESSÄ: MOTSTÅNDSRÖRELSEN MOT BERÄTTELSENS HEGEMONIDet är inte första gången berättelsens roll i litteraturen diskuteras. I en essä från 2014 lyfter kritikern Maria Edström fram författaren Lotta Lotass som en motröst till vår tids besatthet vid berättande.
"MIN BERÄTTELSE": FRÅN RADIO TILL TEATER – OCH NU PÅ SKIVARadioprojektet ”Min berättelse”, där människor berättar om deras livsavgörande ögonblick, blev härom åren teater på Dramaten – och nu också musik av kompositören Lisa Grotherus.
Programledare: Lisa Wall
Producent: Eskil Krogh Larsson -
Pandemilitteratur, krig och nya ukrainska röster. Från Nobelpris och autofiktion till Augustpriset och frågan om svensk litteratur blivit för tråkig? P1 Kulturs panel guidar till litteraturåret 2022.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
LINA KALMTEG TIPSAR OM TRE BÖCKER:"Fri" av Lea Ypi, roman, övers. Amanda Svensson. Albert Bonniers förlag.
"Paradais" av Fernanda Melchor, roman, övers. Hanna Nordenhök. Tranan.
"Flicka, 1983" av Linn Ullmann, roman, övers. Lars Andersson. Albert Bonniers förlag.
ANNA TULLBERG TIPSAR OM TRE BÖCKER:"Åsnesommar" av Andrea Abreu, roman, övers. Hanna Nordenhök. Nirstedt.
"Vargarna från evighetens skog" av Karl Ove Knausgård, roman, övers. Staffan Söderblom. Norstedts.
"De tysta satelliterna" av Clemens Meyer, novellsamling, övers. Ebba Högström. Ellerströms.
FREDRIK WADSTRÖM TIPSAR OM TRE BÖCKER:"Den längsta av resor" av Oksana Zabuzjko, essä, övers. David Szybek. Norstedts.
"Vargtimmen: berättelsen om de ukrainska flyktingarna" av Valerij Panjusjkin, sakprosa, övers. Ola Wallin. Ersatz.
"Rysslands förlorade seger" av Arkadij Babtjenko, sakprosa, övers. Ola Wallin. Ersatz.
VIVECA BLADH TIPSAR OM TRE BARN- OCH UNGDOMSBÖCKER:"Vi ska ju bara cykla förbi" av Ellen Strömberg. Rabén & Sjögren.
"Bettan" av Marie Norin och Elisabet Ericsson, illustratör. Alfabeta förlag.
"Bästa friends forever" av Ellen Karlsson och Karin Cyrén, illustratör. Natur & Kultur.
FLER TITLAR SOM NÄMNDES:"Kairos" av Jenny Erpenbeck (övers. Ulrika Wallenström, Albert Bonniers förlag), "Min är hämnden" av Marie NDiaye (övers. Ragna Essén, Natur & Kultur), "Barfotakvinnan" av Scholastique Mukasonga (övers. Maria Björkman, Tranan), "Bekännelser" av Domenico Starnone (övers. Helena Monti, Bazar), "Under Ukrainas öppna himmel", poesiantologi, redaktörer Mikael Nydahl och Kholod Saghir (Ariel förlag), ”Februari 33” av Uwe Wittstock (övers. Jens Christian Brandt, Nirstedt), ”Bröd och mjölk” av Karolina Ramqvist (Norstedts), ”Natten” av Sara Gordan (Albert Bonniers förlag), ”Ixelles” av Johannes Anyuru (Norstedts), ”Röda sirener” av Victoria Belim (övers. Inger Johansson, Brombergs förlag), ”Detaljerna” av Ia Genberg (Weylers förlag).
ESSÄ: ANNIE ERNAUX MÖRKARE SIDANär Annie Ernaux tilldelades Nobelpriset i litteratur pratades det mycket om hennes uppväxt- och tidsskildringar. Men skribenten och diplomaten Ulla Gudmundson hittar i dagens essä från OBS en annan sida av författarskapet i romanen "Sinnenas tid" och i den dagbok som på ett råare och mörkare sätt beskriver samma kärleksaffär.
Programledare: Saman Bakhtiari
Producent: Felicia Frithiof -
Fem historiska nedslag blir en språngbräda ut i samtiden, och in i framtiden, och visar hur vårt sätt att minnas, av flera olika skäl, nu håller på att förändras. Med teman som glömska, spårtydning och minnets återkomst berättas om allt från det medeltida helgonet S:t Botvid till antropologen Gustaf Retzius märkliga resa på den finska landsbygden. Maja Hagerman i samtal med Jakob Wirén, docent i teologi och ärkebiskopens teologiske sekreterare.
Medarrangör Norstedts
-
Som sjuåring insjuknar författarens mamma i tbc och skickas i väg på barnsanatorium i tio månader. Vistelsen på sanatoriet, hemkomsten, rädslan för att bli sjuk på nytt och tystnaden som omger sjukdomen i familjen blir till erfarenheter som präglar hela hennes liv. Genom det privata berättas också om den fruktade lungsjukdom som skördat så många liv och dess prägel på samhället. Björn Wiman i samtal med Björn Vikström, professor i systematisk teologi och tidigare biskop i Borgå stift i Finland.
Medarrangör Norstedts
-
När den argentinske författaren Ernesto Sabato förlorade tron på framsteget gav han sig ut på jakt efter något nytt att tro på. En jakt som Dan Jönsson beskriver i den här essän.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det finns ett konstruktionsfel i vår civilisation. Strandsatta på ett klot som evigt roterar i världsrymden har vi sedan några hundra år tillbaka fått för oss att världen måste gå framåt. Framstegen mäts och bekräftas i stigande BNP och medellivslängd, teveskärmar med allt högre upplösning och en digital teknik som stadigt ökar sin prestanda i enlighet med Moores lag. Att sedan allt detta har ett pris, ofta mycket högt i form av miljöförstöring, krig och kulturell utarmning kan inte förnekas, men märks ju framför allt i den moderna världens periferier, där människor konstant slits mellan hopp och förtvivlan. Vi andra har valet att stå fast vid våra illusioner, eller se världen i vitögat. Och vad är då alternativet? Vad ska vi tro på, om vi inte längre tror på framsteget? På Gud, säger någon. Hur då, i en värld där allt är på väg åt fel håll? På Människan? Samma sak där. Innan man vet ordet av befinner man sig i en Existentiell Kris, avgrunden är bottenlös, man tvingas inse att just de som talar om Framsteget i själva verket utgör kärnan i en ond konspiration. Som Fernando Vidal Olmos konkluderar i sin berömda ”Rapport om blinda” måste man tänka sig att Gud, om han existerar, antingen är en skurk eller en stackars frustrerad konstnär. ”Ibland, vid några få tillfällen, lyckas han bli en Goya, men i allmänhet är han urusel.”
Fernando Vidal Olmos dyker upp i den argentinske författaren Ernesto Sabatos stora roman ”Om hjältar och gravar” från 1962. Fernando är en mänsklig spillra ur den dekadenta argentinska aristokratin, en paranoiker som med sin förryckta världsbild driver fram förloppet i den tragiska kärlekshistorien mellan hans dotter Alexandra och studenten Martín. Jag läste romanen första gången i tjugoårsåldern, när den kom på svenska, sedan en gång till kort därefter i känslan av att en gång för alla ha hittat svaret på vilken bok jag skulle ta med mig till en öde ö, om jag fick frågan. Jag drömde om att gå på gatorna i Buenos Aires, se platserna där detta ödesdrama utspelat sig någon gång i mitten på femtiotalet: Lezamaparken med Ceresstatyn, där Martín träffar Alexandra; huset vid torget i Belgrano, där Fernando ger sig in för att avslöja den blinda världshärskarsektens förfärliga hemligheter. Jag hamnade förstås aldrig på någon öde ö, fick aldrig ens frågan, och när jag många år senare äntligen kom till Buenos Aires hade jag förstås glömt det där. Men när jag nu på nytt läser om romanen måste jag nästan förvånat konstatera att känslan står sig – inte så mycket för de dunkla konspirationsteorierna, de skräckromantiska stämningarna och de metafysiska resonemangen som nog fångade mig på den tiden, utan för den språkliga tätheten, den existentiella svindeln och den intellektuella fantasin. ”Om hjältar och gravar” är kort sagt en av de där riktigt stora romanerna som aldrig verkar gå att läsa ut.
Ernesto Sabato föddes 1911 och utgav sin första roman ”Tunneln” 1948, en surrealistiskt färgad mordhistoria berättad i efterhand av mördaren själv, en manisk konstnär som delar många drag med Fernando i ”Om hjältar och gravar”. Dragningen åt ockulta konspirationer är någonting som återkommer i samtliga Sabatos tre romaner – fler är de inte. Den sista, ”Abaddon utplånaren”, kom ut 1974 och är i grund och botten en mångstämmig och lätt förbryllande kommentar till de båda föregående, där Sabato själv rör sig bland sina romanfigurer i en berättelse där den egna biografin blir omöjlig att separera från lagren av fiktioner. Och som dessutom oavbrutet viker av åt än det ena, än det andra hållet, med avbrott för metafysiska spetsfundigheter, aktuella tidningsnotiser eller brutala interiörer från den argentinska militärpolisens tortyrkammare. Ockultismen och konspirationerna får man ta för vad de är; en intrigdrivande motor snarare än dess egentliga stoff – men vad de framför allt tjänar till är att undergräva varje antydan till realism och sanningsanspråk. Som det står på ett ställe i ”Om hjältar och gravar”: ”Jag tror att sanningen duger för matematiken, kemin, filosofin. Men inte för livet.”
Nu ska man inte förväxla den här ståndpunkten med någon sorts postmodern relativism. För Sabato är det alltså inte så att sanningen inte existerar – men den räcker inte. Finns det en idé som genomsyrar hans författarskap så är det den om en förlorad helhet, ett existentiellt sammanhang som förenar kropp och ande, myter och fysik, men som smulats sönder av den moderna vetenskapens analyser. Sabato visste vad han talade om; han började sin yrkesbana som partikelfysiker och hade en av allt att döma lovande karriär framför sig som forskare vid det ansedda Curielaboratoriet i Paris. Men mötet med surrealismen, och de desillusionerande insikterna i den vetenskap som just då stod i begrepp att utveckla atombomben, fick honom att överge alltihop för litteraturen. Hans allra första bok, ”Uno y el universo”, fritt översatt ”Envar och universum” – kom ut 1945 och är en originell filosofisk essä som i korta, alfabetiskt ordnade avsnitt söker en vidare och djupare förståelse av världen. Kritiken mot det moderna samhällets rationalistiska övertro återkommer sedan i de essäer Sabato fortsatte skriva parallellt med sina romaner, som ”Hombres y engranajes” (Människor och kugghjul) 1951, ”El escritor y sus fantasmas” (Författaren och hans spöken) 1963 eller den självbiografiska ”Antes del fin” (Inför slutet) 1999.
I detta livsbokslut vänder sig den snart nittioårige författaren direkt till ungdomen, och låter onekligen lite som den gamle på berget när han mässar om televisionens fördärvlighet och förlusten av moraliska värden. Men Sabato hade vid det laget uppnått en position som nationellt samvete, efter att han på åttiotalet utsågs att leda undersökningskommissionen om de utomrättsliga försvinnandena under juntatiden 1976-83. Kommissionens rapport publicerades 1984 under titeln ”Nunca más” (Aldrig mer); den lär vara en av de mest sålda böckerna i Argentina någonsin och Sabato har ibland talat om den som sin fjärde roman. Rapporten, och de dödshot han sedan tvingades leva med, har med åren helt kommit att överskugga de auktoritära ställningstaganden Sabato tidigare gjort – bland annat hörde han till dem som efter kuppen -76 fraterniserade med juntaledaren Videla, som han beskrev som en ”kultiverad och respektabel man”. Jag vet inte om det är glömt och förlåtet i alla kretsar, troligen inte, men i sin allra sista bok, essän ”La resistencia” (Motståndet) från 2000 beskriver han sig som ”kristen anarkist” och uppmanar till ett moraliskt motstånd, en vägran att inordna sig som kugghjul i det kapitalistiska maskineriet, även om det innebär att man får offra en del av sin bekvämlighet. ”Världen förmår ingenting mot en människa som sjunger i sin olycka”, skriver han. Också om man vägrar tro på framsteget måste det gå att hitta vägen framåt.
Dan Jönsson, författare och essäist
Ernesto Sabato på svenska
Abaddon, utplånaren. Översättning av Annika Ernstson. Norstedts, 1986.
Tunneln. Översättning av Peter Landelius. Lind & Co, 2011.
Om hjältar och gravar. Översättning av Peter Landelius. Lind & Co, 2013.
-
Carl von Linné (1707-1778) är mest känd för sitt systematiska sätt att klassificera och namnge naturen. Men intresset för flora och fauna drev Linné ut på många äventyrliga resor, vilka han dokumenterade i sina resedagböcker. I maj 1732 reste Linné till Sápmi, eller det område som han kallar Lappland. Uppdraget var att studera naturen och att bistå staten med kunskap om de samiska markerna. Men mötet med samerna skulle komma att förändra Linnés hela världsbild. SIMON SORGENFREI läser en ovanligt inspirerad resedagbok och finner civilisationskritiska stråk.
SIMON SORGENFREI är professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola. Han forskar om islam i historia och nutid, och är aktuell med boken ”De kommer att vara annorlunda svenskar.” Berättelsen om Sveriges första muslimer (Norstedts).
Regissör: Lars in de Betou
Redaktion: Hedvig Härnsten, Magnus Bremmer & Anna-Maria Hällgren.
Inläsare: Magdalena in de Betou
Musik: Oskar Schönning
Producent: Magnus Bremmer
ANEKDOT ESSÄ är en del av Anekdot – det digitala bildningsmagasinet, där Sveriges bästa forskare berättar, förklarar och fördjupar. Fler essäer, filmer och alla avsnitt av Bildningspodden hittar du på anekdot.se -
En regning torsdag begav sig Ewa och Ofelia för att träffa Anna Levahn och Christoffer Holst (på telefon) på Printz publishing i en underbart vacker lokal på Riddarholmen (Norstedts). Det regnade småspik vilket gjorde Ofelia extra glad eftersom hon fick inviga sitt ultrafina paraply. Vi hade en härlig stund tillsammans med Anna och vi pratade om allt, Printz, omslag, feelgoodfestivalen, mat och vin.
Böcker som vi tog upp var bland annat:
En dag av David Nicholls
Livet efter dig av Jojo Moyes
Den glömda kokboken av Christoffer Holst
Kallbaderskan bland fjällen av Karin Härjegård
Puben vid floden av Veronica Henry
Den sista hemligheten av Lucy Diamond
Hemligheternas bibliotek av Janet Skeslien Charles
Dagboken jag faktiskt skrev av Jessika Devert -
Kriget mot den ukrainska kulturen och språket har pågått länge. Torbjörn Elensky funderar hur språk både koloniserar och frigör, men också hur litteraturen överskrider de pådyvlade gränserna.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det är kanske svårt att tänka sig det idag, men kiltar var länge olagliga, liksom de skotskrutiga mönster, tartan, som kännetecknar dem. Den engelska lagen förbjöd dem under senare delen av 1700-talet, då de förknippades med motståndet mot engelsk övermakt och särskilt det skotska upproret 1745. Det var först 1822, då den skotske författaren Walter Scott, som sedermera blev adlad, tog emot den engelske kungen, som de skotska tygerna och traditionella plaggen blev tillåtna igen – och idag förknippar vi dem med brittisk militär, kungahuset och parader med säckpipor och virveltrummor snarare än med uppror mot centralmakten. Sir Walter Scott var från början poet, innan han tog steget över till att börja skriva något på den tiden så föraktat som historiska äventyrsromaner. I sina dikter hade han ägnat sig mycket åt traditionella skotska motiv. Dessutom samlade han in folklig diktning och var en central företrädare för den romantiska nationalismen redan innan han blev en av 1800-talet bäst säljande romanförfattare, beundrad och imiterad i hela Europa. Samtidigt som han var en skotsk nationalist var han emellertid inte för att Skottland skulle bli självständigt från England. Hans nationalism var kulturell, närmast svärmiskt idylliserande; till skillnad från på de flesta andra håll i Europa efter Napoleonkrigens upprivande av de gamla maktkonstellationerna på kontinenten, där de nationella frihetssträvandena skulle komma att prägla hela seklet.
Den ryske författaren Nikolaj Gogol var en stor beundrare av Walter Scott. Eller ryske förresten. Hans förfäder var ukrainska och han debuterade med flera skildringar av ukrainskt liv och leverne, i såväl novellerna med ukrainska motiv som i den lilla historiska romanen Taras Bulba – vilken handlar om ett kosackuppror mot den tidigare polska överheten. Men han skrev på ryska och förknippas numera snarare med 1800-talets ryska nationalism än med den ukrainska. Ryska kritiker kritiserade honom för att han ägnade sig åt ett så litet, marginellt folk, medan somliga ukrainska intellektuella ifrågasatte att han skrev om Ukraina på ryska. Men vad skulle han göra? Att skriva skönlitteratur på ukrainska skulle ha dömt honom till den litterära marginalen. Ryska, fast färgad av ukrainska motiv, uttryck och talesätt, blev hans uttrycksmedel. Både Walter Scott och Nikolaj Gogol verkade som så många författare in i vår tid, i ett spänningsfält mellan språk och makt, periferi och metropol. Och precis som det skotska införlivats och blivit en del av den brittiska ikonografin så har det ukrainska kommit att förknippas med något äkta och ursprungligt ryskt.
Ryssland är inte en nationalstat i vår mening. Det är ett rike, snarast, vars självbild bygger på en uppfattning om att man bär på ett ansvar som man givits av ödet, motsvarande den amerikanska idén om 'manifest destiny', att samla omgivande länder i en rysk gemenskap. En kulturell och politisk ordning med en självklar rätt till överhöghet över andra nationer. Om länderna och deras folk själva är med på saken är sekundärt. Ukraina har visserligen en komplicerad historia i relation till Ryssland och inte minst till den ryska statens historiska uppkomst. Men ukrainarnas ryskhet, som de ryska imperialisterna ser som en självklarhet idag, är inte något givet historiskt faktum. Den har tvingats fram genom att ukrainska böcker har bränts, språket har förbjudits och de folkliga sederna har förtryckts. Samtidigt som det ukrainska, inklusive de kosacker som Gogol gärna skrev om, införlivades i det ryska kulturarvet så var det också så att ukrainska skolor stängdes, predikningar på ukrainska förbjöds och ukrainsk litteratur beslagtogs och förstördes ända in på 1900-talet. Denna politik, som syftade till att utplåna all ukrainsk nationalkänsla fördes under flera hundra år, med varierande intensitet, av de ryska makthavarna under såväl kejsardömet som kommunistdiktaturen.
Språket är centralt för sammanhållningen i de flesta nationalstater. Konsolideringen av de europeiska nationalstaterna sedan 1500-talet har i hög grad handlat om centralisering inte bara av makten utan minst lika mycket av språket, grammatiken, uttrycksformerna för lagar och religion.
Imperier expanderar genom att breda ut sitt språk – det gäller spanska, engelska och franska såväl som ryska, arabiska och kinesiska – ofta i kombination med att personer som etniskt hör till centralmaktens nationalitet flyttar in. Den ryska inflyttningen i ockuperade och annekterade nationer har lett till att det finns betydande ryskspråkiga minoriteter i nästan alla tidigare delar av det ryska och sovjetiska imperiet. I Ukraina utgör de knappt trettio procent. Men att vara rysktalande är inte detsamma som att vara lojal mot Ryssland, lika lite som de människor, inklusive författare, forskare, journalister och intellektuella som valt att arbeta på tidigare kolonialmakters språk i Afrika, Asien och Latinamerika därför är lojala mot dem. Ändå förblir språkfrågan viktig. För hur ska ett land, som varit del av ett imperium i flera århundraden, egentligen förhålla sig om man vill bevara och kanske till och med utveckla sin särart? För utöver de inflyttade har ju vanligen även den inhemska eliten bytt till centralmaktens språk.
Tänk om Gogol skrivit på ukrainska, Walter Scott på gaeliska – och tänk om alla de indiska och afrikanska författare som är så viktiga idag skulle välja sina lokala ursprungliga språk hellre än engelska eller franska. Den speciella stil, det laddade förhållande till språket, som bidrar till att göra författare med denna typ av bakgrund särskilt intressanta, skulle vi gå miste om. Men vad skulle vi vinna istället? Provinsiella konstnärskap utan större allmänmänskligt intresse eller en ökad rikedom av uttryck och tankeformer?
Språket är alltid centralt för den nationella självständighetssträvan i förhållande till gamla kolonialmakter. Det gäller i Asien, Latinamerika och Afrika såväl som inom Europa. Författare är en del av denna strävan att bygga en egen kultur i resterna av kollapsade imperier. Men litteraturen överskrider också sådana språkliga uppdelningar. Nikolaj Gogol, liksom sir Walter Scott, befann sig i ett spänningsfält där litteraturen fick en särskild laddning och betydelse, just för att den skrevs på tvärs mot de gränser som utgjordes av politiska ambitioner. På det viset går deras verk att förstå som högst aktuella också för att formulera skönlitteraturens potential idag, som en konstform som kan uttrycka den mänskliga erfarenheten just så sammansatt som den verkligen är.
Torbjörn Elensky, författare
Litteratur
Nikolaj Gogol: Taras Bulba. Översättning av Carl Elof Svenning. Norstedts, 2015.
Nikolaj Gogol: Ukrainska noveller. Översättning av Ellen Rydelius (reviderad av Staffan Dahl). Forum, 1969.
Edyta M. Bojanowska: Nikolai Gogol between Ukrainian and Russian nationalism. Harvard University press, 2007.
-
Bland alla framgångsrika deckardrottningar så är det lätt att tro att det inte finns några manliga författare längre. Men det gör det, över hälften av alla spänningsförfattare är trots allt män. Vi gästas av Gustaf Skördeman som under många år skrivit manus för film och tv men nu kommit ut med tre spänningsromaner. Vi pratar om att vara medelålders man, hur han blev antagen hos förlaget Polaris och vad han egentligen har i sitt arkivskåp. Dessutom avslöjar han sitt nästa stora projekt som sjösätts nästa sommar.
Vi ställer också vår Nyfiken på-fråga till Clara Gustafsson, förläggare på Norstedts: Vad är det som gör att ni väljer ut ett manus?
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Mikaela Bley är författaren som tagit världen med storm. Hennes kriminalare bygger på riktiga historier då hon är intresserad av hur en gärningsperson skapas. Utöver författarskapet innebär hennes liv att ta hand om 3 barn, försöka vara en bra förebild, umgås med och uppfostra barnen, lugna dem över all oro i världen samt överösa dem med kärlek.
Mikaela arbetade som inköpare på TV4 tills hon 2015 debuterade. Förra året signade hon ett flerboksavtal med Norstedts. Enligt hennes finns det många utmaningar med att vara förälder och driva eget bolag, samtidigt som det ger en viss frihet att bestämma över sin egen tid och därmed kunna anpassa sitt arbete efter barnens behov.
I dagens avsnitt pratar vi om presentationsångesten i att både vara mamma och företagare samt balansen mellan författare och mamma. Vi får även höra om hur svår pandemin var då den innebar mycket vab och ingen egentid som en författare behöver. Om varför hon aldrig säger att hon är trött, hemma. Hon berättar även om vart alla historier i hennes böcker kommer ifrån.
Vem vill du höra i podden? Skicka ditt tips till oss:
https://entreprenorsmamsen.se/podd-podcast-entreprenor/
-
Ruinerna tar plats i poesin igen, men denna gång representerar de inte ett förlorat förflutet, konstaterar Anna Blennow.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
En man kommer vandrande genom staden Rom. Vi känner inte till något säkert om honom utom hans namn: Gregorius. Kanske kom han från England, troligen någon gång på 1200-talet. Vad vi vet är att den reseberättelse han skrev är ett av de äldsta vittnesmål som finns bevarat av Romresenärer genom tiderna. Den stad Gregorius genomströvar är både levande och förgången, och full av antika ruiner mer storslagna än någonting han sett. Vid en visit i det som en gång var kejsar Diocletianus badhus noterar han att kolonnerna där är så enorma att ingen ens skulle kunna kasta en sten lika högt (man får en känsla av att han själv har försökt, men misslyckats).
Att ett Rom i ruiner ändå är större än vilken annan blomstrande stad som helst hade redan den diktande biskopen Hildebert de Lavardin påpekat i början av 1100-talet. I dikten ”Om Rom”, som skulle komma att citeras i berättelser och böcker i århundraden efteråt, skriver han: ”Likt dig, Rom, är ingenting, trots att du ligger nästan helt i ruiner. Hur stor du var som hel, visar du ännu som bruten.” Ett par sekel senare anknyter den franske poeten Joachim du Bellay till samma tematik i en enigmatisk sonett: ”Rom är det enda monumentet över Rom / och endast Rom har besegrat Rom.”
Ruinerna som symbolbild av sorg över det som gått förlorat vändes i poetiska verk som dessa istället till segervisshet. Synen på den kristna kyrkan som både arvtagare till och besegrare av det antika Rom sipprar in i den litterära traditionen och etablerar Roms paradoxala karaktär som en stad som lever trots att den fallit. Och lika dubbeltydig blir bilden av ruinen: såväl gravsten som segermonument, och symbol för både förlust och evigt minne.
Ordet ruin kommer från latinets ruína, som i sin tur bygger på verbet rúere, att störta samman. Ursprungsbetydelsen är alltså själva ögonblicket då allt kollapsar och faller, medan ordet idag istället betecknar det kvarstående resultatet.
Men i samma ögonblick som ruinen blir till ett fragment av den helhet den en gång bestått av, öppnas en möjlighet att åter göra det trasiga monumentet helt. Renässansens antikvarier lät antikens Rom återuppstå som en papperets idealkonstruktion i ritningar och på planskisser. 1800-talets arkeologer förbättrade gärna monumenten rent fysiskt med tegel och murbruk för att få dem att bli mera lika sitt tänkta ursprungliga utseende. Och nuförtiden kan datoranimeringar och digitala hjälpmedel hjälpa oss att förstå hur antikens Rom kan ha sett ut – ja, kan ha sett ut, för ruinen bär inte på någon absolut sanning. Den utgör en indikation och en vägvisare, en bit av ett pussel som kan ha många olika tänkbara lösningar. Målet för den bildade besökaren, då som nu, är att antingen genom fakta eller fantasi fylla i ruinernas kunskapsluckor.
Oavsett om den finns i Rom, i Alvastra eller på Ground Zero i New York är ruinen en byggnad som lämnat sin ursprungliga funktion och istället trätt in i en roll som historiskt minne och monument. Och i samma process har den också blivit till ett nytt objekt som måste bevaras intakt för att kunna bära på det budskap vi tillmäter den. Ett återkommande problem för museer och kulturarvsplatser är därför frågan om hur vi ska kunna föreviga de ruiner som redan i sig är så fysiskt bräckliga.
Den antika staden Pompeji, nära dagens Neapel, begravdes vid vulkanen Vesuvius utbrott år 79. När arkeologerna började gräva fram den igen fann de, snarare än ruiner, en komplett antik miljö där såväl byggnader och invånare som bröd och oliver från vardagens måltid hade bevarats nästintill intakta. Men när de freskbemålade väggarna exponerades för luft och ljus, och så småningom strömmar av svettiga och dammiga turister, började de ofrånkomligen vittra och förfalla.
Ruinen, själva symbolen för att allt är förgängligt, har inte heller den evigt liv. Också en ruin kan falla i ruiner, som när resterna av den antika romerska staden Palmyra i dagens Syrien till stor del förstördes av IS-trupper 2015. De tempel som redan skattat åt förgängelsen gick under ännu en gång. Omvärlden reagerade med sorg och bestörtning över de historiska minnesmärken som gått förlorade. Men sätter vi upp förväntningar som är omöjliga att infria, när vi vill att ruinerna ska vara för evigt, att de ska bära på oförändrade värden, att de oupphörligt ska manifestera vår tro och vår ideologi? Och även om ett monument består, skriver poeten och språkprofessorn Susan Stewart, kommer förändrade maktförhållanden och nya generationer att omforma och förvandla dess betydelse.
Ruinen kan manifestera det förflutna och förgångna, men den kan också stå som påminnelse om en nära förestående kollaps. I pandemiernas, krigens och klimatkrisens tid syns en ny besatthet av civilisationernas fall i poesin. En dikt ur Malte Perssons dystopiska ”Undergången” skildrar en övergiven byggnad vars tomma rum fylls av graffiti, mögel och stank av urin, en vision som öppnar för förlusten av ett helt samhälle: ”i tomma villor, nedlagda fabriker / och olönsamma biografpalats / syns redan hur ett mänskligt nu som sviker / åt framtidens förflutna lämnar plats.” Och i Fredrik Nybergs ruindikter monteras såväl bondgårdar som museer ned i monotont malande prosastycken. Ständigt återkommer den symboliska bilden av det bärande valvets slutsten, som drar med sig allt då den faller.
Vår desillusionerade samtid, där vi tycks ha tappat tron på rekonstruktion och helhet, och där tillvarons grundmurar vacklar, för tankarna till romantikens förkärlek för ruinen som förgänglighetssymbol. 1700- och 1800-talets konstnärer och poeter lät avbilda sig vid fallna kolonner och skrev elegier över den förgångna tid då allt var idealiskt och intakt. Deras omvärld var liksom vår en orolig och osäker tid med revolutioner och maktstrider, men där ruinerna för dem representerade ett förlorat förflutet ser vi istället en förlorad framtid.
Men ruinen är inte bara en översättningsakt mellan det förgångna och nuet, som Susan Stewart skriver. Den har också alltid utgjort förbindelselänken mellan den förgängliga civilisationen och den primitiva men eviga naturen. Under industrialismens långa tidevarv, från romantiken till 2000-talet, har längtan till naturen ständigt ställts mot de teknologiska landvinningarna – naturen som aldrig kan gå under för att den ständigt återföds. Romantikens idealbild av den pittoreska ruinen med slingrande murgröna och överväxta murar är också det högst reella öde som väntar varje monument som förfaller. Naturen blir både ett hot och ett löfte: den bara väntar på att få återföra både oss och ruinerna till den jord ur vilken vi kommit, men grässtrået som bryter igenom den rämnande stenläggningen visar att livet kommer att fortgå.
Anna Blennow, latinforskare och poet
Litteratur
Susan Stewart, ”The Ruins Lesson. Meaning and material in Western Culture”, The University of Chicago Press 2020
Malte Persson, ”Undergången”, Albert Bonniers Förlag 2021
Fredrik Nyberg, ”Ruiner. Första häftet (I–XXII), Norstedts 2021
-
Ibland läser man böcker vars resonemang känns både självklara, men samtidigt helt nya. Så är det att läsa Saknad – på spaning efter landet inom oss (Mondial). Cecilia Garme och Katarina Barrling är båda statsvetare i grunden, men alla fördomar om detta yrkesskrås tråkighet kommer på skam. Detta är en poetisk skildring av saknaden efter det Sverige som nyss fanns, om den känslokorridor som förpassar denna saknad till marginalen, om hur fullt naturliga reaktioner stämplas som “fula”, varför optimister ses som mer förnuftiga i Sverige även när de får fel gång på gång, och hur boende på vissa orter – där den demografiska förändringen varit särskilt drastisk – kan känna hemlängtan fastän de är hemma.
(Jag skriver också på en text med utgångspunkt i boken.)
Några länkar till dagens avsnitt
Henrik Berggren och Lars Trägårdh – Är svensken människa? – gemenskap och oberoende i det moderna Sverige (Norstedts 2006)
Merle Haggard – In The Good Old Days (When Times Were Bad)
Astrid Lindgren – Fattig bonddräng
Per Myrberg – Trettifyran (1964)
Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe - Mostrar más
