Jan Stolpe Podcasts
-
Det tjugonde avsnittet av ”Har du inte läst den?” ägnas åt Sofokles 2500 år gamla nagelbitare om kungen som till sin stora förskräckelse upptäcker att han råkat döda sin far och äkta sin mor - helt i linje med en profetia som han å ena sidan försökt undkomma, å andra sidan inte riktigt verkar ta på allvar (för är orakel verkligen något att lyssna på?!). Hedvig funderar över människans eviga strävan efter att försöka ställa sig över sitt öde. Lydia frågar sig om man i grekisk tragedistil bör varna lite mer för hybris också i våra dagar. Och, med tanke på det barnafödande som pågått under denna bildningsresa långsamma men oförtrutna gång - är detta avsnitt måhända en mammapodd i förklädnad?
Litteratur:
H.D.F Kitto: Greek Tragedy.
Sofokles: Kung Oidipus, översättning Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson (Ellerströms förlag)
Musik av Linus Lahti.
-
Många själar har gått vilse i jakten på sanningen om Palmemordet. Kulturredaktionens Olof Åkerlund reflekterar över teorier som alltid saknar minst en pusselbit.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2021.
1963 presenterade en trettiofemårig filosof vid namn Edmund Gettier ett par tankeexperiment som fick de akademiska korridorerna att skälva. Ett av dem löd ungefär så här: Personerna Mario och Luigi har båda sökt en tjänst som rörmokare. Mario har av skäl vi inte behöver gå in på mycket starka belägg för två saker:
1) Det är inte han själv, utan Luigi, som kommer att få jobbet
och
2) Luigi har tio mynt i sin ficka.
Mario tror alltså, på goda grunder, att följande påstående är sant ”den som får jobbet har tio mynt i sin ficka”. Men så händer det, mot alla odds blir det ändå Mario som får tjänsten och även han råkar, utan att veta om det, ha exakt tio mynt i sin ficka.
För den som är ovan vid den analytiska filosofins ibland lite krystade exempel är det kanske inte uppenbart varför Gettiers artikel väckte så starka reaktioner. Det beror på att den tycktes motbevisa en populär definition av begreppet kunskap som sann, grundad tro. Det var ju sant att personen som fick jobbet hade tio mynt i fickan. Mario trodde också att en person med tio mynt i fickan skulle få jobbet och han hade därtill en god grund, rent av bevis, för att så skulle ske. Ändå tar det emot att kalla hans sanna, grundade tro för kunskap. Den liknar mer en tillfällighet. Och filosofin tycktes, som så ofta, vara tillbaka på startpunkten: Trots 2400 år av grubblerier fanns det ännu ingen definition av något så grundläggande som kunskap att enas kring.
Samma år som Gettiers artikel publicerades inträffade något som skulle påverka offentligheten betydligt mer än detta filosofiska dilemma: mordet på USA:s president John F Kennedy. Ett attentat som genererat undersökande och spekulativ litteratur av ett omfång som vida överstiger det om Gettierproblemet, bland annat en kritiserad rapport från 1979 där en undersökningskommitté i representanthuset menade att det troligen låg en konspiration bakom mordet. En åsikt som delas av en majoritet av USA:s invånare, medan minoriteten nöjer sig med den ensamme gärningsmannen Lee Harvey Oswald.
I dessa poler gömmer sig två av människans djupa och motstridiga önskningar: Längtan efter mening och längtan efter avslut. En instabil ensamvarg utan klara motiv ger inte mening, diffusa sammansvärjningar utan bevisad koppling till brottsplatsen ger ingen känsla av avslut. Många själar har gått vilse i jakt på det ena eller andra.
I konkurrens med dessa drivkrafter står vår längtan efter sanning och kunskap sig slätt, befarar jag. Det vi uppfattar som den bästa storyn vinner oftast. Det gäller för övrigt även inom filosofin, en disciplin som så gott som aldrig erbjuder avslut. Till exempel var Gettier var egentligen inte först med sitt dilemma. Det hade presenterats i olika varianter sedan medeltiden, men tajming och slagkraftighet gjorde att problemet sedan 1963 bär hans namn.
Kanske var det längtan efter avslut som fick Stefan Löfven att 2016 offentligt torgföra sin med största sannolikhet felaktiga tro att den ensamme gärningsmannen Christer Pettersson var skyldig till mordet på Olof Palme. Storyn om det som kallats vår motsvarighet till Kennedymordet hade satt sig, det vore på många sätt besvärligt att hitta en ny.
Inom kort kom dock en sådan. Och det var en i vissa avseenden så pass bra story att Löfven verkade beredd att ändra sig, lite grann åtminstone. Den handlade om Skandiamannen Stig Engström, som verkade ha trasslat in sig i vittnesutsagor som överdriver hans roll minuterna efter mordet. Det är väl åtminstone så de luttrade ser på saken, de som sett PKK-spår och Christer Pettersson-rättegångar komma och gå medan mer suspekta omständigheter och individer aldrig tycks ha blivit ordentligt utredda. Andra tycker att indicierna som förtjänstfullt togs fram i Lars Larssons och Thomas Petterssons böcker – och sedan adopterades av åklagaren – räcker för att tron på Stig Engström som gärningsman ska ha en grund.
Sann, grundad tro. Definitionen av kunskap som Gettier problematiserade kan spåras tillbaka till Platon och särskilt hans dialog Theaitetos. Där det egentligen heter “Sann åsikt förenat med förklaring”. Men redan där inser huvudpersonen Sokrates att det inte riktigt håller. Kan man ha en riktigt pålitlig förklaring utan att förutsätta åtminstone någon gnutta kunskap? Och sanningen, kan vi lägga till, är inte det kriteriet nog så problematisk?
I det svenska språket används sanning ofta som en ungefärlig synonym till ärlighet, motsatsen till lögn och förljugenhet, medan det i mer tekniska definitioner lätt blir en tårta ovanpå en annan: Att något är sant betyder att det liksom, tja, ligger till på det sättet.
Platons ord för sanning – aletheia – har däremot mytiska proportioner. Det leder ner i underjorden till glömskans flod Lethe, men den lilla inledande bokstaven alfa gör ordet till en negation. Odoldhet eller icke-glömska skulle man kunna översätta det. Eller om man, likt filosofen Martin Heidegger, har en dragning till det omständliga: Oförborgadhet.
För Platon är de sanningar som är värda att ta på riktigt allvar eviga och något våra odödliga själar en gång stått i förbindelse med. Våra kroppar, vår kultur och våra oprecisa sinnesförnimmelser bedrar oss däremot hela tiden, får oss att glömma det vi egentligen vet. Det gör det som vi vanligtvis kallar verkligheten till en dimmig plats fylld av glömska. Och vårt uppdrag: Att med stor möda återskapa det som glömts. Då blir sanningen inte något som slås fast med hjälp av opålitliga vittnesutsagor, utan något tidigare dolt som plötsligt visar sig och som mycket väl kan ha funnits framför våra ögon hela tiden. Lite som Stig Engström, som hela tiden fanns där: i tidningarna, på kvällsnyheterna – och på mordplatsen. Frågan är bara när och i vilken roll.
Och det är väl så att sanningens betydelse är helt avhängig vad man frågar efter. Den polisiära och juridiska frågan om vem som höll i vapnet är kanske inte ointressant, men ändå bara en öppning för vidare frågor: Varför? Ensam eller i konspiration med någon?
För även om det är intressant att som Gettier fundera över vad kunskap om ett faktum egentligen är, så är det ju hur allting hänger ihop vi verkligen vill veta. Vi, som törstar efter både mening och avslut.
Så om vi någon gång får ett riktigt välgrundat svar på frågan om vem som mördade Olof Palme så kommer vi att ha en sanning men ingen kunskap. Eller kanske tvärtom: viss kunskap, men inte hela sanningen?
Ja, vi kommer aldrig riktigt hela vägen fram tycks det – varken med sanningen eller med Palmemordet.
Återstår alltså lögnen – och Palmeutredningen.
För medan mordgåtan på många sätt står och stampar på samma plats den gjorde strax före halv tolv på kvällen den 28 februari 1986, så har envetna granskningar gjorda av personer som Stieg Larsson, Lars Borgnäs och Gunnar Wall satt ljuset på allt från misstag till lögner och nätverk inom polisen, högerextremismen, näringslivet och statens mer dolda sidor. Och så har det olösta mordet, som enligt vissa förändrade Sverige i grunden, blivit inte bara ett slukhål för vilsna själar utan också en skola för dem som likt Platons Sokrates är beredda att misstro de föregivna sanningarna och söka vidare under ytan. Lite icke-doldhet trots allt, i den bottenlösa glömskan.
Olof Åkerlund, medarbetare på kulturredaktionen
Litteratur
Platon: Theaitetos ur Skrifter, band 4. Översättning Jan Stolpe. Atlantis, 2006.
Gunnar Wall: Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet. Bokförlaget Kärret, 2020.
Om Stig Engström:Lars Larsson: Nationens fiende – Om mordet på Olof Palme. Books on demand, 2016.
Thomas Pettersson: Den osannolika mördaren – hela berättelsen om Skandiamannen. Offside press, 2021.
Lars Olof Lampers: Palmemordet – tillbaka till Sveavägen. Storytel publsihing, 2021.
-
Christer Hermansson är författare till en lång rad böcker och kulturchef i Strängnäs bland annat. Han är också känd för att debattera biblioteksfrågor. I höst, 2021, släpper han boken Kontorschefen och cellisten. Christer är en storläsare, han läser gärna flera böcker parallellt och är intresserad av olika sorters texter, allt från kommunpolicys till skönlitterära texter. Han säger att det är krävande att läsa, att det är jobbigt. Christer har mycket annat att säga om läsning, men också om att skriva. Välkommen in att lyssna!
Böcker och författare som nämns:
Mansklubben av Leonard Michael
Jag måste sluta tänka på Patrik Lundgren av Josefin Sonck
Tavlor på en utställning av Teodor Stig-Matz
Det sjunde korset av Anna Seghers
Vi ses igen i nästa dröm av Carl-Henning Wijkmark
Orons bok Fernando Pessoa
Faserland av Christian Kracht
Essayer av Michel De Montaigne i översättning av Jan Stolpe
Samlade verk av Lydia Sandgren
Prator Sandro Kay-Åberg
Albert Camus Magnus
Hedlund Erik Andersson
Daniil Charms
Konrad Bayer
Gunnar Ekelöf
Håkan Nesser
Kurt Tucholsky
Christer Hermanssons hemsida -
För dig som är intresserad av författande, författarskap och läsande. Här diskuteras ny som klassisk litteratur, lyrik, analyser, litteraturens historia och bortglömda böcker.
Dag Solstad är författaren som inte längre vill skriva romaner. Hans böcker har titlar som "Gymnasielärare Pedersens redogörelse för den stora politiska väckelsen som har hemsökt vårt land." När han nu har skrivit en icke-roman, Armand V, knyter han ihop 60-talet med samtiden. Hans egen programförklaring lyder: "Jag försöker finna ett språk där det inte finns." Ulla Strängberg tog en promenad med Dags Solstad i kvarteren kring Majorstua i Oslo där allt hände på 60-talet.I Klassikerrummet samtalar Mikael Timm med Jan Stolpe om nyöversättningen av Albert Camus Främlingen. Programledare är Maarja Talgre.
