Johannelunds Teologiska Högskola Podcasts
-
På vilka sätt är vi präglade av vårt tusenåriga kristna arv i Sverige? Och varför har 1500-talsprästen Martin Luther haft så stor påverkan på vårt tänkande? Det är frågor som vi pratar om i veckans Hotspot, som bland annat handlar om relationen mellan kyrka och stat, brytningen mellan katolskt och lutherskt och synen på utbildning och arbetsmoral.
Gäst i programmet är Kjell O Lejon, professor i religionsvetenskap vid Linköpings universitet, präst och vicerektor vid Johannelunds teologiska högskola.
-
Interview in English. Description below.
Denna månad blir det förbannade barn och hur maasajer förstår dem.
Beth Elness-Hanson, lektor i Gamla testamentet vid Johannelunds Teologiska Högskola, är med oss, och vad passar då bättre än att prata om generationsöverskridande förbannelser? "Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig" (2 Mos 20:5). Är inte Gud väldigt orättvis om han straffar ofödda barn, för något föräldrarna gjort? Beth tar med sig frågor som dessa och bearbetar dem tillsammans med maasajteologer och fram kommer ett helt annat sätt att förstå dessa förbannelser - ett sätt som är lite mer ubuntu!
Dessutom: Anton pratar om gruvan i Gallok utifrån begreppet racial capitalism, Annika är supergravid.
---
This month brings cursed children and how the Maasai understand them.
Beth Elness-Hanson, lecturer in the Old Testament at Johannelunds Teologiska Högskola, joins us - and what subject would then be better to discuss than intergenerational curses? "For I the Lord your God am a jealous God, visiting the iniquity of the fathers on the children to the third and the fourth generation of those who hate me" (Ex 20:5). Isn't it very unfair of God to punish unborn children for the sins of their parents? Beth brings questions like these and work them through with Maasai theologians and what emerges is a wholly new way to understand these curses - a way that is more ubuntu!
----
Gilla oss på Facebook
Följ oss på Twitter
Skriv till oss på [email protected]
Prenumerera, dela, kommentera, recensera! -
Är den kristna synen på människan relevant i vår tid? Hur skapas tillit? Och hur ser man på kyrka och stat i USA? Det är frågor som kommer upp i veckans Hotspot, som är en fortsättning på förra veckans samtal. Vi pratar bland annat om 1800-talets slavhandel, franska revolutionen och The Great Awakening.
Gäst i programmet är Kjell O Lejon, professor i religionsvetenskap vid Linköpings universitet, präst och vicerektor vid Johannelunds teologiska högskola.
-
Vilka tre städer har påverkat den västerländska kulturen mest? Vad har kyrkan betytt för skolväsendet? Och hur mörk var egentligen medeltiden? Det är frågor som vi pratar om i veckans Hotspot som bland annat handlar om tänkare, kejsare och reformatorer.
Gäst i programmet är Kjell O Lejon, professor i religionsvetenskap vid Linköpings universitet, präst och vicerektor vid Johannelunds teologiska högskola.
-
Podden gästas av teologen Tomas Nygren från Johannelunds Teologiska Högskola. I två delar samtalar Magnus och Tomas om paradoxerna i teologin, där två olika perspektiv gäller samtidigt om en och samma sak. Istället för att hleda till förvirring och osäkerhet, blir det till en befriande bekräftelse som rymmer både vår mänskliga erfarenhet och en gudomlig verklighet. Inte antingen eller utan både och - samtidigt.
-
Avsnitt 52
Vill inte Jesus att vi ska förstå vad han menar? Finns det några större djup i liknelserna? James Starr, rektor på Johannelunds Teologiska Högskola och docent i Nya Testamentet gästar Christoffer Ahlbäck och Öppna Upp Din Bibel och förklarar Matteusevangeliet 13:10-17: Endast liknelser åt folket. -
Avsnitt 44
Hur läser man Bibeln om man är expert och forskare?James Starr är docent i Nya Testamentet och rektor på Johannelunds Teologiska Högskola. Han har utbildat hundratals präster och pastorer i Bibeln. Hör honom berätta om sin relation till Guds Ord och förklara dagens bibeltext!
Dagens Bibeltext är Matteusevangeliet 12:1-15
-
Passion för lärande
MALINA ABRAHAMSSON
2020-04-20
En lagspelare som vill skapa konsensus, en amerikan som har svårt för pappaskämt. Dessutom litteraturvetare, teolog och rektor vid Johannelunds teologiska högskola. Budbäraren möter mångsidige James Starr.
Det är söndag och en kompis som är ny i Lötenkyrkan i Uppsala sitter ensam i kyrkbänken. James Starr, som tillhör församlingen, ser det och frågar om hon vill fika med honom och hans fru efteråt. Så trion slår sig ned runt fikabordet och börjar småprata om sina jobb. James berättar att han arbetar på Johannelunds teologiska högskola. Först efteråt får min kompis reda på att han är skolans rektor.
– Jag hoppas att våra studenter ska känna att de bara har börjat lära känna Bibeln, kyrkans historia och sin tro, säger James.
Efter sitt vuxendop förändrades James. Han har aldrig varit sådan evangelist som då; han delade ut Johannesevangeliet till sina kompisar, pratade om Gud och bjöd in till kyrkan. Bild: Jakob Arvidsson
Scenen är typisk för James Starr. Han är inte Den Store Ledaren som vill imponera med titlar eller briljera med sin kunskap. Allt bottnar i hur han ser på ledarskap:
– Jag är inte bekväm med hierarkier och tycker inte att de är kompatibla med evangeliet. Det är bara Jesus Kristus som är Herren med stort H. Jesus säger att vi som tillhör honom är som grenar på vinstocken, ingen gren är »mer gren« än någon annan – alla har direktkontakt med Herren.
– Sedan har jag som ledare fått ett förtroende och ja, en viss … makt. Hm, ordet känns väldigt främmande i munnen …
Vi möts i hans arbetsrum på Johannelund. Väggarna är täckta av böcker, och de flesta titlar verkar handla om Nya testamentet – ämnet som James Starr är docent i. Kärleken till litteratur i allmänhet, och Bibeln i synnerhet, väcktes tidigt.
– På mellanstadiet läste jag Narnia och Sagan om ringen och även om de är fantasiberättelser gav de mig en stark känsla för hur himmelriket känns; de vittnade om Guds godhet och sanning. Och så läste jag igenom hela Bibeln, vilket var en stor upplevelse, berättar han.
Den amerikanska accenten hörs när han talar. James Starr är född i Michigan, USA, och bodde under uppväxten i flera amerikanska stater. Både mamman och pappan var djupt troende och James berättar att familjen gick i kyrkan varenda söndag utan undantag.
– Ja, absolut utan undantag, lägger han till.
Han talar om barndomen med värme. Föräldrarna bjöd ofta hem till bibelstudier och den lille James fick sitta med och lyssna när de pratade om tron. De var också tydliga med att beslutet att följa Jesus inte var något man tog lättvindigt.
– Som tioåring grubblade jag kring hur jag skulle förhålla mig till Jesus. Jag var inte barndöpt och mina föräldrar sa: »När du väl ger ditt liv till Jesus kan du inte ta tillbaka det.« Jag låg sömnlös på nätterna och funderade. Jag trodde på Jesus och hade lärt känna honom, men var jag beredd att erkänna honom som Herre över mitt liv?
Här blir jag fundersam. Var James verkligen bara tio år när han hade den typen av djupa tankar? (När jag själv var i samma ålder lekte jag med Barbies och tänkte mest på vilken låt jag skulle mima till på roliga timmen).
– Jo, jag var tio. Jag förde dagbok och minns att det var ganska mycket ångest kring beslutet, förklarar han.
Två händelser gjorde att han till sist valde att döpa sig. Det ena var den väckelse bland Jesusfolket som bröt fram i hans hemförsamling. Barfota hippies med långt hår och batiktröjor strålade av glädje över sin nyvunna tro och blev förebilder för James. Det andra var två filmer som förändrade hans syn på Jesus: Godspell (»som egentligen är teologiskt förfärlig«) och The Greatest Story Ever Told.
– Filmerna gjorde att Jesus blev personlig, en riktig människa som ville känna just mig.
Efter dopet var James Starr en annan. Han berättar att han aldrig varit sådan evangelist som då; han delade ut Johannesevangeliet till sina kompisar, pratade om Gud och bjöd in till kyrkan. I årskurs sex berättade han för sin lärare att han skulle bli missionär. Till svar fick han höjda ögonbryn och ett »Men lilla gubben.«
Men missionär blev han. Om än på ett annorlunda sätt.
Först blev det universitetsstudier: Engelsk litteratur vid University of Virginia. Under tiden var James med i en blomstrande studentrörelse, i det som motsvarar svenska Credo. Samtidigt gick den presbyterianska kyrka han var med i från 200 medlemmar till 1000 på bara några år.
– Jag har gång på gång haft välsignelsen att få en försmak av Guds rike. Det har jag burit med mig hela livet, berättar han.
Men det fanns en baksida. I sin iver att ta tron på allvar ville James hela tiden höja ambitionsnivån – mer bön, mer bibelläsning. Till slut rasade korthuset.
– Som 21-åring tänkte jag: Vad förväntar sig Gud av mig? Jag mäktar inte med! Då försökte jag faktiskt sluta vara kristen. Jag såg hur till synes obekymrat mina icke-kristna kompisar levde och kände avund.
– Men även om jag försökte sluta vara kristen, gick det inte. Det var som att Gud hade handen på min axel och drog mig tillbaka. Och jag kom tillbaka – förkrossad och med en större ödmjukhet. Jag insåg att jag inte kan prestera någonting och sa till Gud: Om du vill ha mig vill jag vara kvar. Det är här jag hör hemma!
När James berättar tänker jag på hur ovanligt det är att en man i hans ålder pratar så ärligt och känslosamt om sin trosresa. Han värjer inte för det svåra och berättar också att han under flera år upplevde Guds tystnad oerhört smärtsamt, som en själens dunkla natt. I efterhand har han accepterat det som ett trons grundvillkor.
– Ibland får vi uppmuntrande vägskyltar som visar att vi är på rätt väg i form av bönesvar, härlig lovsång och god gemenskap. Men på vissa sträckor i skogen är det glest med vägskyltar. Ändå är man på rätt väg, konstaterar han.
James tog Master of Divinity examen år 1990 vid Yale University. På bilden syns fr. v. farbror William Starr, James själv, pappa James L. Starr och lillebror Andrew.
James och frun Kristina år 1989, ett år efter att de hade gift sig.
FAKTAJAMES STARR
Ålder: 58 år.
Familj: Hustrun Kristina, hunden Caleb (hebreiska för »hund«) och två vuxna utflugna söner.
Bor: I kedjehus en km från Johannelund.
Brinner för: Johannelund, bra präster till våra församlingar.
Drömmer om: En cykelsemester med min fru.
Läser just nu: Fyra böcker parallellt förutom Bibeln.
Tidigt i livet hade James en känsla av att hans livsväg inte var att stanna i USA. Efter avslutade studier åkte han till Belgien med missionsorganisationen OM för att starta Credo-grupper. Och i teamet fanns en viss tjej från Borås …
– Vi höll kontakten under fem år. I dag finns alla våra brev i en stor kista hemma i tv-rummet.
Tjejen från Borås var Kristina, samma kvinna som kyrkfikade i Lötenkyrkan med min kompis. Hon och James gifte sig 1988 och har i dag två vuxna söner.
Som nygifta bodde de i USA under tiden James utbildade sig i teologi vid det prestigefulla Ivy League-universitetet Yale.
– Yale liknar Johannelund på många sätt. Det var verkligen kyrka och akademi tillsammans: kapell mitt på campus och fokus på att studenterna skulle prästvigas eller möjligen bli lärare. Det fanns studenter från många olika samfund och frågan i studierna var hela tiden: Vad innebär det här för församlingen? Hur kan detta gestaltas i en tjänst? berättar James som stortrivdes i den miljön.
– Jag läste så mycket bibelkunskap jag bara kunde och tillbringade mina dagar och kvällar i något av de stora, härliga biblioteken. Dessutom jobbade alla studenter i någon församling minst tio timmar i veckan. Blandningen av teori och praktik var en självklarhet.
När James beskriver Johannelund är det samma blandning som han lyfter fram.
– Vissa studenter kommer hit med en ganska tunn församlingserfarenhet, så vår uppgift är att visa på hur teologin och församlingslivet kan integreras. Därför är vi måna om att teologi på Johannelund aldrig ska vara ett abstrakt akademiskt ämne, utan något levande som gestaltas i såväl mötet med lärarna som i gemensamma veckomässor, morgonböner och mentorsgrupper.
– En styrka som Johannelund har är också att man som kristen akademiker inte behöver inta försvarsställning. Vi förutsätter Guds existens och att han har uppenbarat sig i Jesus. Det är en helt försvarbar filosofisk utgångspunkt. Utifrån det kan vi sedan vara självkritiska och ställa frågor kring vad en viss teologi innebär för församlingen.
James Starr har arbetat på Johannelund sedan 2001. Han kom i kontakt med EFS under doktorandtiden i Lund då han och Kristina var medlemmar i EFS-kapellet. När forskartjänsten löpte ut blev han tipsad av sin handledare, Birger Olsson, att Johannelund sökte ny lektor i Nya testamentet.
– På den tiden var allt norr om Hässleholm som Norrland för mig, och Uppsala var helt okänd mark. Men jag sökte tjänsten, blev kallad till intervju och stortrivdes med personalen och studenterna. Jag trodde aldrig jag som utlänning skulle få tjänsten så jag var mer avslappnad än jag borde ha varit egentligen, men jag minns att jag och de som intervjuade mig skrattade en hel del tillsammans.
Humor har fortsatt varit viktigt för James. Under vår intervju skrattar jag flera gånger åt hans självdistans och komiska tajming.
– Jag gillar inte pappaskämt, så jag försöker ha min egen humorstil, säger han.
– Det finns till och med forskning som säger att om man skrattar är man mer avslappnad och då kan man lättare ta in det som sägs. Jag försöker ha med det i mitt ledarskap.
Hur skulle du mer beskriva dig själv som ledare?
– Jag vill skapa konsensus och se till att allting förankras i arbetslaget. Det ska inte vara jag som pekar med hela handen.
Men är det ens möjligt att skapa konsensus?
– Kanske inte att alla är med, men att majoriteten är det. Jag vill att man ska känna att vi har en gemensam vision och idé som vi försöker förverkliga. Därför jobbar hela arbetslaget tillsammans när det gäller verksamhetsplan till exempel, säger han och fortsätter:
– Under tre år var jag pastor i en församling i USA och innan jag slutade gjorde jag en femårsplan för att de skulle ha en riktning framåt. Men ganska snabbt insåg jag att det där verkligen var James tankar om församlingen och inte församlingens tankar, så det blev inte så mycket av allt det där. Det har jag burit med mig som en lärdom.
James Starr har varit rektor i snart två år. När någon frågar om Johannelund är hans standardsvar att »det är mycket som är bra«. Sedan sticker han inte under stol med att de senaste fem åren varit turbulenta. Johannelund har genomgått en stor och utdragen ombyggnation, Svenska kyrkan drog in praxisåret, och allt fler studenter pluggar på distans. När Kjell O. Leijon slutade som rektor efter tre år, beslutade man att göra en intern rekrytering och sökte någon som kunde fungera som en stabiliserande faktor. På frågan om varför det blev just James Starr, är han blygsam:
– Det fanns inte så många andra att fråga.
När han utvecklar sitt resonemang fokuserar han inte på sig själv, utan lyfter fram Johannelund.
– Det är en fantastisk skola – strategiskt viktig, inte bara för EFS utan för hela Svenska kyrkan. Det är den enda medvetet lutherska utbildningen i Sverige som dessutom förmedlar en roseniansk spiritualitet och har fokus på bekännelsen om Jesus. Den får vi aldrig tappa!
James Starr säger att han ofta påminner både sig själv och kollegiet om att ha Jesus i centrum. Tidigare studenter intygar att det också är så. »Engagerad«, »entusiastisk« och »tillgänglig för elever« är andra omdömen som återkommer när de beskriver James som lärare.
Men hur är han som rektor?
Själv säger han att det varit en omställning att byta tjänst och att han inte riktigt landat än. Om han tidigare kunde luta sig tillbaka på många års erfarenhet och inarbetade rutiner är det numera tusen bollar i luften, mötesmaraton och massor av människor som frågar efter hans åsikt. Ibland ter sig tillvaron överväldigande.
– Jag är ju litteraturvetare och teolog, inte administratör eller ekonom … Så jag märker att jag är mycket mer beroende av Gud nu. Jag ber mer, annars klarar jag det inte.
En av styrkorna som James Starr har är hans erfarenhet från många olika kristna sammanhang, såväl från församling som akademi, både från Sverige och utomlands. Han säger att han har en amerikansk syn på utbildning.
– I Sverige ligger fokus på att man ska utbilda sig till något som leder till ett yrke, men i USA pratar man mer om bildning, både allmänbildning och om att man som människa ska utvecklas intellektuellt hela livet.
Bildning är således viktigt för James. Jag följer honom på bokrecensionssajten Goodreads. Där har han bland annat gett en stjärna till Nabokovs Lolita och fem till Hamlet och Brott och straff.
Hur hinner du läsa så mycket?
– Jag lyssnar på ljudböcker när jag går hundpromenad, så då blir det en bok i veckan. Annars hade jag aldrig hunnit.
Men läsningen är också en livsstil. Nyfikenhet och en vilja till »det livslånga lärandet« är något han gärna vill väcka hos studenterna.
– Jag hoppas att våra studenter ska känna att de bara har börjat lära känna Bibeln, kyrkans historia och sin tro, och att det finns mycket mer att fundera på och fördjupa sig i.
– När det gäller exegetik i Nya testamentet känner jag att det är som en åker med guld – var jag än sätter ner spaden gräver jag upp guld. Jag är bara i början och kommer bara hinna med en bråkdel, livet ut.
James Starr är glad över att vara på Johannelund. Även om det finns stora utmaningar, överväger det positiva: bättre ekonomi tack vare statsbidrag och flera nytillskott i personalen.
– Jag har varit här länge och tänkt på och drömt om vad vi kan göra. Till exempel bygga upp ett alumninätverk, skapa en trivsam miljö så att studenter vill vara på plats, och utveckla kurserna så att studenterna både blir teologiskt skärpta och Jesusfokuserade. Nu hoppas jag att drömmarna kan bli verklighet.
-
Tro, hopp och träning
JAKOB ARVIDSSON
2020-03-25
För My Nygren har träning och tro alltid rymts i samma liv. Nu är hon på väg tillbaka efter nästan två år av skadebekymmer. En tid som varit tuff, men som samtidigt gett många nya perspektiv.
Ända sedan My Nygren var liten har hon älskat att idrotta. Men det var först på gymnasiet som hennes satsning på friidrott började.
– Jag har alltid haft lätt för att springa, men det var mycket annat som kom emellan. Det krävdes att min idrottslärare peppade mig att vara med i skol-SM i friidrott. Jag tog brons på 800 meter och efter det tog det hela fart, säger hon.
My Nygrens tro på Gud kom att spela en avgörande roll när prövningarna inom idrotten var som värst.
Foto: Jonatan Knutes
My Nygrens tro på Gud kom att spela en avgörande roll när prövningarna inom idrotten var som värst.
Foto: Jonatan Knutes
FAKTAMY NYGREN
Ålder: 23 år.
Familj: Mamma, pappa, två storasystrar, en storebror och pojkvän.
Bor: Uppsala.
Arbete: Projektledare för integrationsarbetet Mötesplats KRIK. Läser teologi på Johannelunds teologiska högskola på halvtid.
Brinner för: Kyrkan, jobbet och träning.
Drömmer om: att vara skadefri, väckelse och rättvisa.
Fram tills för två år sedan gick hennes friidrottsatsning framåt. Hon utvecklades hela tiden, satte personbästa nästan varje lopp och hade inga som helst problem att pressa sin kropp till max.
– Jag tränade på väldigt hårt, precis enligt min tränares filosofi, och lyssnade inte så bra på kroppens signaler. Det är en svår balansgång, för det ska ju faktiskt göra ont ibland som idrottare och det krävs även mycket pannben för att lyckas. Men med facit i hand pressade jag på för hårt under för lång tid.
Till slut kom nämligen dagen när det helt enkelt inte gick att träna längre. Kroppen sade ifrån på allvar och hennes sjukgymnast beordrade träningsförbud.
– Jag hade ont när jag gick i trappor och kunde inte gå snabbt eller ens göra situps. Jag blev väldigt begränsad och det var fruktansvärt tråkigt, tomt och frustrerande.
De svåra skadebekymren (i lårets baksida) tvingade också My till att reflektera över sin självbild. För många i sin närhet var hon nämligen ”friidrottaren My”, och nu togs det plötsligt ifrån henne över en natt.
– Att bara vara en skadad idrottare är ett misslyckande, så min identitet utmanades rejält. Jag minns att jag tänkte: ”Vem är jag nu då?”. Och jag insåg så småningom att det inte kan vara friidrotten och eventuella framgångar där som avgör mitt värde som människa.
Parallellt med idrotten har hon sedan barnsben funnits med i kyrkan, och hennes tro på Gud kom att spela en avgörande roll när prövningarna var som värst.
– Gud fanns såklart med innan skadan också och jag bad mycket då med. Men nu vet jag att min främsta identitet inte är idrottare, utan att jag är Guds barn. Träningen kan vara ett medel, men Gud är målet.
– För mig är det som en lovsång till Gud och en gåva från honom att få springa, säger My.
Efter skadan insåg My så småningom att det inte kunde vara friidrotten och eventuella framgångar där som avgjorde hennes värde som människa.
– För mig är det som en lovsång till Gud och en gåva från honom att få springa, säger My.
FAKTAKRIK
KRIK, Kristen Idrottskontakt, är en ideell organisation med 150 lokalavdelningar i Sverige som vill förena glädjen i idrotten med glädjen i den kristna tron. Genom aktiviteter på kristen grund vill KRIK skapa sammanhang där barn och unga kan växa i tron på Jesus.
Den dag som Budbäraren träffar My är dagen fullt planerad från morgon till kväll med flera olika åtaganden. Hennes båda ”världar” – idrotten och kyrkan – finns ständigt närvarande och det är inte alltid helt enkelt att få ihop livspusslet.
– Stundtals har det varit splittrande, mestadels inombords. Under gymnasietiden var det nästan som att man tog på sig olika masker eftersom det är så olika jargonger, olika umgängeskretsar och olika attityder. Det skiljer sig mycket vad som premieras och upphöjs.
Även om skadan har gett henne många nya perspektiv så får hon fortsatt – i princip dagligen – påminna sig om hur lätt det är att fastna i fällan att bygga sitt liv, sitt värde och sin identitet kring idrottsliga prestationer.
– Det är en ständig balansgång eftersom mycket träning också kräver mycket planering och anpassning. Jag vill fortsätta satsa hårt, men alltid tillsammans med Gud. Och jag vill inte låta ett enskilt sammanhang få forma mig helt och hållet. Gud är intresserad av att vara med i hela mitt liv, inte bara idrotten.
Hennes idrottsgren är särskilt i riskzonen för att bli osund med tanke på att det är en så kallad ”viktbärande” idrott. Gränsen är ofta hårfin mellan kortsiktig prestation (gå ner i vikt) och långsiktig hälsa (äta rätt). Ätstörningar och ohälsa är tyvärr vanligt förekommande i hennes omgivning.
– Det händer att medel- och långdistanslöpare blir avstängda eller inte kan träna på grund av ätstörningar. Jag har fått se hur osunt och illa det kan bli. Många har en väldigt skev syn på sin egen kropp och det finns de som fått höra att de behöver gå ner i vikt trots att de redan är pinnsmala, vilket är fruktansvärt, säger My och fortsätter:
– Kläderna vi tränar och tävlar i spelar uppenbarligen en roll i detta också. De ska ju vara så lätta som möjligt att röra sig i och visar ofta mycket hud. Jag tror också att sociala medier och innehållet som läggs upp där ofta har en negativ inverkan. Det är jättelätt att jämföra sig med andra och dras med i ”kroppshetsen” vare sig man vill eller inte.
I vissa situationer är detta något som kan märkas extra tydligt.
– På träningsläger när man bor ihop och äter varje måltid tillsammans kan detta göra sig påmint. Jag tycker att det är viktigt att klubbarna utbildar aktiva i kost och hur de bör äta för att få i sig nog. Det är även viktigt att tränare är medvetna om problematiken och hur de pratar om kropp och vikt.
De senaste fem åren har hon jobbat för den ideella ungdomsorganisationen Krik (Kristen idrottskontakt, se mer info i faktaruta) i olika roller. Just nu är hon ansvarig för deras arbete med integration. Att få förena idrottens glädje med kyrkans glädje, och använda idrotten som en brygga till tro, är något som My verkligen brinner för.
– För mig är det uppenbart att idrottsvärlden behöver mer av Jesus. Idrotten är också en bra plats för mission. För mig personligen dyker det ibland upp tillfällen att dela min tro eftersom jag ofta är klädd i Krik-kläder eller har ett kors runt halsen. Just att prata om min tro med andra har verkligen stärkt min egna tro. Det är som att jag påminns om vad Gud betyder för mig när jag berättar om det för andra.
En typisk Krik-samling består av en fysisk aktivitet, till exempel olika bollsporter, med en paus för andakt i mitten av träningspasset. Detta för att visa på att Jesus står i centrum för verksamheten.
– Vi vill skapa trygga, positiva och inkluderande miljöer präglade av idrottsglädje, trosglädje och livsglädje. Jag blir extra glad när ungdomar som tidigare avskytt idrott, till exempel i skolan, trivs och har roligt på våra samlingar. På sikt vill vi finnas i varje stad och vara ett verktyg som kyrkor kan använda för att nå ungdomar med, både de som redan finns i verksamheten och de som annars inte hittar till kyrkan. Det ska vara lätt och naturligt att bjuda med någon ny som inte haft kontakt med kyrkan tidigare, säger hon.
Kroppsövningar är nyttiga på sitt sätt, men gudsfruktan är nyttig på alla sätt, med sitt löfte om liv både för denna tiden och den kommande. 1 Tim 4:8
Utöver engagemanget i Krik finns My Nygren även med som aktiv medlem i Lötenkyrkan, Uppsala. Hon lyfter särskilt fram sin hemgrupp och bibelstudiegruppen i kyrkan som viktiga pusselbitar under hennes senaste år, som varit präglade av både hopp och förtvivlan.
– På senaste tiden har vi pratat mycket om avgudar och vilken plats vi ger Gud i våra liv. Som idrottare är det lätt att Gud blir bortprioriterad mellan all planering och alla träningspass, i den frågan har min hemgrupp varit till stor hjälp. Det är fint att få dela livet med varandra och vara en grupp som stöttar varandra och bär varandra. Vi har vågat visa oss svaga och kunnat följa upp böneämnen och våra olika utmaningar.
Efter närmare två års rehab och frånvaro på grund av skador har My glädjande nog fått börja trappa upp träningen igen. Mitt i glädjen finns också en frustration över att ha långt kvar till toppformen, men hon hoppas kunna tävla igen lagom till sommaren.
– Jag tror inte att Gud har tyckt om att jag har varit skadad, men han har använt det faktumet och varit trofast. Med facit i handen är jag väldigt tacksam för de insikter jag fått, säger hon och fortsätter:
– Vägen tillbaka har varit tuff och lång. Men nu känns det fantastiskt att få träna igen. För mig är det som en lovsång till Gud och en gåva från honom att få springa. Gud är med mig hela tiden, i intervaller när jag inte orkar mer, inför träningar, och när jag tänker på vilka jag skulle vilja vinna mot i framtiden, säger hon med ett leende.
