Episodes

  • Today’s guest is Eric Kaufmann who is a Professor of Political Science at Birkbeck College at London University. The last time Eric was a guest on this podcast, in june 2021, we focused our discussion on his book Whiteshift: Populism, Immigration and the Future of White Majorities (Allen Lane 2018). It’s about the demographic change of the Western world, about the reactions this gives rise to, about right-wing populism and its opposite, left-wing modernism. A great read, so go read it if you haven’t already. And listen to the podcast we did then.

    Today we talk more about the threats to academic freedom, and what can be done about it. This is something Eric has been working on a lot lately (read here and here and listen here, for example), and he’s been vocal in defense of the new Freedom of Speech Bill which the Tory government in Britain proposed recently.

    Rak höger med Ivar Arpi is a reader-supported publication. To receive new posts and support my work, consider becoming a free or paid subscriber.

    He argues that the right need to be more active in combating the left's institutional takeover, which are happening at basically all major institutions. Not only in academia, but in government agencies and private companies as well. It’s not enough to take a step back. Conservatives need to use governmental power to protect individual freedoms from increasingly dogmatic institutions. It’s a tough pill to swallow for many liberally minded conservatives whose ideas of the world were formed during the cold war. But the right needs to rethink how they use political tools.

    I have to say it was a delight to talk to Eric again, and the podcast could have been much longer. I will probably bug him enough to come back again in the future.

    If you enjoyed our talk give him a follow on Twitter and check him out at Sneps.net where all his public talks and writings are collected.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)



    This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe
  • In today’s episode I talk to journalist and author David Goodhart. He first became famous, or infamous to some, when he wrote an essay in 2004 – “Too diverse?” –about how diversity can come in conflict with solidarity within a nation state. It sparked a huge debate in Britain, which also reverberated here in Sweden. Since then he’s been a public intellectual with an almost absolute pitch for noticing changes in society and in people’s attitudes.

    His latest book – Head, Hand, Heart: The Struggle for Dignity and Status in the 21st Century (Allen Lane 2020) – concerns the way in which cognitive labour has received most of the economic rewards during the last decades, and also most of the status. People who work in cognitive-heavy sectors have shaped society in their image. The huge expansion of higher education is a case in point. This has laid too much of an emphasis on academic achievement, and too little on other areas which are equally if not more important. The hand and the heart are obviously metaphors, but they correspond to sectors of the job market that tends to be looked down on, or seen as out-dated. It’s the people that might not have gone to university, which didn’t mean that much when only 15 percent did so. But when 50 percent go to higher education it creates a completely different dynamic, where they themselves get blamed for not going. It’s not a classless society, but a society where class has morphed into something different.

    It’s a followup on his book – The road to somewhere: The Populist Revolt and the Future of Politics (Hurst 2017) – which had more to do with how different people relate to openness, borders and their identity. It got published right after both the Brexit vote and the election of Donald Trump, and provided a much needed analysis of how that came to be. Many have by now heard the dichotomy anywhere versus somewheres, which David Goodhart came up with in that book. Basically the anywheres tend to be focused on the head, and the somewheres tend to work more with the hand and the heart. The anywheres are less rooted in place, and tend to have more achieved identities which has to do with merit, education, profession etcetera. Somewheres tend to have more ascribed identities, which are beyond the individuals control, such as nationality, locality, sex.

    We talk about this in the podcast, and also his forthcoming book which will be the third installment of this trilogy. The preliminary title is Who cares? and will take off where Head, hand, heart left the reader. The focus is on the care sector, family life and why we need to rebalance our aging societies towards the heart.

    I highly recommend reading David Goodharts books, if you haven’t already. He’s been an influence on my thinking for a long time. And I hope you find the interview as interesting as I did.

    Rak höger med Ivar Arpi is a reader-supported publication. To receive new posts and support my work, consider becoming a free or paid subscriber.

    Guest on Matt Goodwins subcast

    I was recently a guest on. I suggest giving him a follow on his Substack if you like the interview. He’s one of my go to sources for British politics, among other subjects. Here’s the full audio:

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)



    This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe
  • Episodes manquant?

    Cliquez ici pour raffraichir la page manuellement.

  • Det är första gången vi pratar med varandra i syfte att andra ska lyssna. Ändå har dagens gäst, journalisten Agnes Apri, varit i offentligheten längre än jag. Arpi, menar jag. Av någon anledning stavas hennes efternamn oftare fel än mitt, trots att det är samma. När Twitter var ungt var hon en av de stora där, och jag var @TantAgnes storebror. Hon bloggade, skrev om soul, R&B och hiphop, vikarierade som ledarskribent på Expressen och GT – men bytte sedan bana. Bort från tyckandet, till det mer beskrivande. Bort från sociala medier, till mer privatliv.

    Hon är fortfarande journalist, och har kanske särskilt granskat vården de senaste åren. Det pratar vi om. Och om uppväxten, hur det är att vara “Ivar Arpis lillasyster”, om kommersiellt och altruistiskt surrogatmödraskap, om adoptionsskandalen, och om varför hon till slut valde att flytta från vårt älskade Göteborg (precis som jag gjort).

    Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Lägre produktionstakt…

    Som ni säkert har märkt har produktionstakten på Rak höger sjunkit de senaste två veckorna. Det beror delvis på att jag har haft en del andra uppdrag som har tagit mer tid än väntat, men främst på att jag har behövt vara hemma mer med familjen än under valrörelsen. Nu verkar dock båda sakerna klarnat och jag kan återigen skruva upp antalet artiklar och poddar här.

    Och i måndags fyllde jag 40 år. De senaste två-tre åren känns det som att jag har åldrats minst tio år, så att nu vara 40 känns som att den kronologiska åldern kommer lite närmare den fysiska och mentala åldern.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)



    This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe
  • Dagens gäst är Irene Wennemo, som har befunnit sig i maktens centrum i flera decennier, inom ramen för den organiserade socialdemokratin. Hon var en av de S-tjänstemän som under 90-talskrisen fick arbeta med att hitta sätt att skära ned på alla möjliga vis. Eftersom ministrar och statssekreterare hade fullt upp med viktigare saker, var det mer juniora personer som Wennemo som fick ta emot arga telefonsamtal från allmänheten. Formativa år, berättar hon i dagens podd. Mellan 2014 och 2019 var hon statssekreterare åt Ylva Johansson på arbetsmarknadsdepartementet. Sedan september 2019 är hon generaldirektör på Medlingsinstitutet, som har till uppgift att bistå fackföreningarna och arbetsgivarna i avtalsrörelsen.

    Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Hennes nya bok har titeln När det omöjliga blir möjligt – hur kriser förändrar politiken (Atlas förlag) och handlar om hur till synes omöjliga låsningar plötsligt försvinner. När hon håller på att färdigställa boken ansökte Sverige om att gå med i Nato, vilket hade varit en död fråga i decennier eftersom Socialdemokraterna, och även Sverigedemokraterna, hade varit emot ett medlemsskap. Externa chocker, som Rysslands invasion av Ukraina, är ett sätt som får saker att ändra sig snabbt. Vi pratar också om det nya politiska landskapet om och om Socialdemokraternas vägval.

    Dagens samtal spelas in på plats i Medlingsinstitutets lokaler i Gamla stan. Det är premiär för ny ljudutrustning som jag inte helt behärskar ännu. Jag hoppas att ni har överseende med eventuella brister i ljudkvaliteten. Det kommer att bli bättre nästa gång, när jag lärt mig tekniken.

    Dela gärna artikeln om du tycker att fler borde läsa den!

    Dödshjälp i Kvartal

    Jag har skrivit en essä om dödshjälp i Kvartal. Det var en svår text att skriva, eftersom den delvis handlar om en väns mamma. Läs den här. Ett utdrag:

    Vi pratar för lite om vad en bra död är. Ett värdigt avslut. Vi pratar däremot mycket om vad ett gott liv är. Vad man ska äta. Hur många steg man ska gå. Hur man ska bli lycklig, framgångsrik, tillfredsställd, produktiv, hälsosam, ångestlindrad med lagom fast avföring. Hur man kan lura döden. 70 är det nya 50, som det har hetat på senare tid. Om vi är tillräckligt duktiga så måste vi väl belönas med ett riktigt långt liv, eller hur? Om vi äter våra grönsaker, vårdar våra vänskaper, dricker med måtta och allt annat. Om vi följer schemat, då dröjer det väl? Bara lite till.

    Mina nära och kära kallar mig morbid, men jag tror att man lever bättre om man ofta tänker på döden. Kom ihåg att du är dödlig – memento mori. Eller så är det bara en rationalisering. Jag tror bilden av döden som en främling, som dyker upp oinbjuden, är ganska träffande. Det finns ingen rättvisa, ingen planerbarhet, ingen urskiljbar logik, när främlingen drar fram. Ingen skonas, varken gammal eller ung, hög eller låg. När digerdöden drog fram över Europa började man föreställa sig ett slags dödsdans, som lyfte fram just det slumpartade i döden. I modern svensk tid skildras den kanske bäst som de dansande silhuetterna i slutet av filmen Det sjunde inseglet. Att vara för fäst vid det jordiska livet är fåfängt, som att bygga ett sandslott vid strandkanten, som ett jagande efter vind. En lösning är att rikta blicken bortom världen. ”Det faktum att vårt hjärta längtar efter något som jorden inte kan leverera är ett bevis på att himlen måste vara vårt hem,” skrev C.S. Lewis. Jag tror inte på något liv efter detta, men jag tror inte heller att man kan fånga vinden.

    Om känslor och ältande i SvD Kultur

    Den som känner mig vet att jag nog kastar lite sten i glashus med den här texten. Jag har själv en tendens att vända mig inåt, när jag snarare borde rikta mig utåt. Att försöka få tankarna på rätt köl genom grubbel, i stället för att ta tag i saker och få rätsida på livet därigenom. Så den här krönikan riktar sig även mot mig själv – även det är jag som är avsändaren.

    SvD-krönikan handlar den kvinnliga motsvarigheten till mansplaining: kvinnor som förklarar känslor för män. Som förklarar hur de ska känna, hur de ska hantera känslorna och gör det med den självklara auktoriteten hos någon som vet att samhället gett dem den rollen. Läs här.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)



    This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe
  • “Lagar är som korvar: man bör inte vara på plats när de tillverkas.” Det var inte Otto von Bismarck som sade det, utan kan tidigaste beläggas ha yttrats i USA 1869. Men något liknande kanske gäller den sortens avtal som Januariöverenskommelsen och Tidöavtalet är. Men journalistik måste komma nära, in i korvfabrikens innersta, för att dokumentera alla ingredienser.

    Man kan inte lita på politikers egna versioner av förlopp, det måste vägas mot vad andra säger och vad som kan bekräftas på annat sätt. Det handlar inte främst om att politiker har incitament att försköna verkligheten, utan gäller även icke-politiker. Folk minns fel och har en tendens att framställa sig själva i så god dager som möjligt, ibland medvetet, ofta omedvetet.

    Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    I dagens podd pratar jag med politikreportrarna Torbjörn Nilsson och Maggie Strömberg som i en lång artikel i SvD beskriver förhandlingarna bakom kulisserna. Hur det gick till när Tidöavtalet kom till och regeringen M-KD-L kunde tillträda? Vad var det som fick samarbetat att plötsligt gå lättare? Hur många glas whisky och gin & tonic gick åt? Det är rafflande läsning.

    Vi pratar också om hur det är att arbeta som politikreporter. Hur kan politiker ha förtroende för en samtidigt som de vet att de blir granskade?

    Dela gärna artikeln om du tycker att fler borde läsa den!

    För den som inte redan lyssnar kan jag rekommendera deras podd Politiken, som de har ihop med Henrik Torehammar som är politisk kommentator på SvD.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)



    This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe
  • This is a free preview of a paid episode. To hear more, visit ivararpi.substack.com

    Det började med en kränkning. I podden Apans anatomi, som är anarkisten Mathias Wågs dimmiga hall, smidde han ihop med vänsterprofilerna Nathan Hamelberg och Judith Kiros, en tolkning som skulle tämja hela högerns och alla kristnas tolkningar en gån…

  • I dagens podd intervjuar jag Patrik Lundberg som skrivit boken Adoptionerna – ett granskande reportage (Natur & Kultur 2022) ihop med Alexander Mahmoud och Josefin Sköld. Det är något av det mest omskakande jag har läst. Därför är jag glad att få chansen att prata med en av författarna.

    Rapporter om missförhållanden, misstänkt barnhandel och korruption har funnits sedan den internationella adoptionen tog fart i och med Koreakriget på 1950-talet. Varken ansvariga svenska myndigheter eller adoptionsorganisationer har agerat, trots att Sverige är det land i världen som tagit emot flest adoptivbarn per capita. Det går inte att säga att man inte har vetat. Ändå har man fortsatt. Man har inte ens utrett frågan ordentligt. Hur är det möjligt?

    Det och mycket annat pratar vi om i dagens podd.

    Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    I går publicerade jag en text som utgick från boken. Den kan man läsa här:

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)



    This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe
  • Vann Socialdemokraterna valet men förlorade regeringsmakten? De gick trots allt framåt två procentenheter, samtidigt som de tre regeringspartierna backade strax under en procentenhet vardera. Det var Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet som underpresterade, inte Socialdemokraterna. Så kan man tänka, och så tänker en del inom partiet. Men är det en rimlig eftervalsanalys? Hur ska Socialdemokraterna tänka framåt? Ska man acceptera Tidöavtalets migrationspolitik för att lägga krutet på att kritisera regeringen om välfärden och ekonomin från vänster?

    Med mig för att prata om detta har jag Daniel Färm och Daniel Swedin. Två Daniel alltså, om ni undrar varför jag använder deras för och efternamn i podden. Färm är i dag VD och politisk redaktör för den socialdemokratiska veckotidningen Aktuellt i politiken. Han var Tidigare chef för tankesmedjan Tiden.

    Daniel Swedin är i dag politisk redaktör på socialdemokratiska Arbetet, som ägs av LO. Han var tidigare ledarskribent på Aftonbladet mellan 2011 och 2020, men slutade för att bli talskrivare åt Stefan Löfven. Båda två har med andra ord god inblick i Socialdemokratins inre.

    Jag har mött båda i ett antal debatter genom åren, där vi ofta stått på olika sidor. Som jag sagt förr så vill jag med den här podden få till samtal, snarare än debatter. Därför låter jag gärna den jag intervjuar prata till punkt, i stället för att falla dem i talet med mina synpunkter. Debatter har sin givna plats i offentligheten, men samtal måste också få plats. Jag håller givetvis inte med mina gäster om allt, och inte de varandra heller för den delen, men jag tycker att det var intressant att ta del av deras tankar. Hoppas ni också tycker det.

    Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)



    This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe
  • När Joakim Söderström jobbade inom polisen var han drivande för att få på plats bättre lagstiftning om kameraövervakning. Till slut fick han rätt, även om utvecklingen stannat av på senare tid. Sedan några år arbetar han inom säkerhetsbranschen, i dag som VD på Svensk Bakgrundsanalys. Men frågor om polisen engagerar honom fortfarande.

    I en uppmärksammad debattartikel i Dagens Industri skriver han:

    Under Anders Thornbergs snart fem år som rikspolischef har han fått vad andra myndighetschefer bara kan drömma om; mångmiljardtillskott, tusentals nya anställda, utökade befogenheter och över 50 lagskärpningar. Dessvärre har resultaten uteblivit och på avgörande områden försämrats.

    En liknande kritik förs även fram av Anna Dahlberg på Expressens ledarsida:

    Det förväntade resultatlyftet har uteblivit trots mångmiljardsatsningarna. Tvärtom uppvisar polisens kärnverksamhet allvarliga brister. Men i stället för att idka självkritik har polisledningen skickligt riktat sökljuset mot andra. Rikspolischefen Anders Thornberg talar ständigt om att skolan, socialtjänsten och kommunerna i största allmänhet måste göra mer. Det är förvisso helt sant, men det fråntar inte polisen ansvaret för att lösa sin egen uppgift.

    Är det en rättvis kritik? Frågar man Anders Thornberg, vilket SVT gjorde i går kväll, finns inget fog för kritiken. Polisen är på rätt väg, replikerar Thornberg på Dahlbers kritik. Vilket han förvisso brukar säga.

    I dagens podd pratar jag med Joakim Söderström om hans kritik mot Anders Thornberg, om hur polisen är organiserad, om verktygen som behövs och om det verkligen är rimligt att polismyndigheten har runt 200 kommunikatörer och PR-strateger.

    Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)



    This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe
  • This is a free preview of a paid episode. To hear more, visit ivararpi.substack.com

    I dagens podd pratar jag med Richard Jomshof som i över två decennier varit en av de mest tongivande medlemmarna inom Sverigedemokraterna. Han är också nybliven ordförande för riksdagens justitieutskott och var tidigare partisekreterare.

    Richard Jomshof har fått en del kritik för sina uttalanden geno…

  • Jag har länge tänkt att surrogatmödraskap vore ett bra poddämne. Så såg jag Josefin de Gregorio, författare och litteraturredaktör på Svenska Dagbladet, diskutera detta på Twitter med Teodor Koistinen (som är en vän, även om han tycker att jag har fel i mycket). Teodor gillade en kampanj från Moderata ungdomsförbundet, där de skriver att man vill “stärka kvinnors rätt till sin egen kropp” och som ett led i det legalisera surrogatmödraskap. Hennes svar var: “Legalisera surrogatmödraskap är ett steg i helt fel riktning. Kvinnor är inte handelsvaror.”

    Efter det följde en mycket kort debatt som slutade i att de kom fram till att de inte höll med varandra och inte skulle nå längre. Jag tänkte att jag skulle utmana Josefin, och mig själv, med svåra frågor om surrogatmödraskap.

    Min ingång är att jag har en vän som har fått två barn med hjälp av en surrogatmamma. Min vän och hans make har gjort det i USA, och det har kostat skjortan för dem. Vilket innebär att mamman har fått bra betalt, och hon har fått god vård. De har också hållit kontakten, som jag förstår saken. Min väns familj – med två män och deras barn – hade inte varit möjlig om inte kommersiellt surrogatmödraskap var tillåtet i vissa amerikanska delstater. Vem är jag, eller någon annan, att sätta mig till doms över det?

    Vi pratar om detta och gränserna för vad man kan tänkas få göra med sin kropp. Är allt verkligen till salu? Om inte, hur kan man argumentera för motsatsen?

    Från livets början rör vi oss till livets slut och diskuterar dödshjälp. Jag håller just nu på att skriva en essä om detta, och det är en fråga jag diskuterat privat med Josefin under lång tid. Det är också något hon har skrivit om.

    En väns mamma avslutade nyligen sitt liv. Det var slutet på en lång process, där hennes lungor successivt lade ned. De började leta transplantation, men på grund av pandemin så drog det ut på tiden. Till sist kunde hon inte andas utan hjälp av en maskin. Så en dag fick hon äntligen nya lungor. Det krävdes ingen återhämtning. Hon var direkt uppe på benen, full av energi. Som ett mirakel. Hon och hennes man, min kompis pappa, köpte nytt hus och en hund. Pensionen de hade sett fram emot tillsammans kunde börja. Sedan började kroppen stöta bort lungorna. Snart var hon sängliggande igen. Varje andetag en kamp. Och några nya lungor kunde hon inte få, ens om hon hade velat. När kroppen skjutit bort ett organ är man inte längre legitim som mottagare. Hon bestämde sig för att sluta äta och dricka och dö. Hela vägen fram till döden var hon klar i huvudet. Hon var sig själv hela vägen, så att säga. Hon var lika beundransvärd i livet som i döden, skulle jag säga. En kvinna som imponerade på dem hon mötte.

    Jag måste säga att hennes sätt att hantera döden har fått mig att omvärdera frågan om dödshjälp. Så varför behövde hon svälta och törsta ihjäl? Varför kunde hon inte fått en spruta, som man kan få i Oregon i USA? Det hade förkortat hennes lidande. Här blir frågan religiös. Har man rätt att avsluta ett liv man fått till skänks av Gud? Jag lutar åt ja, Josefin lutar åt nej. Men så är jag en enkel hedning som aldrig riktigt förmår mig bli kristen fullt ut. Jag tror att döden är att föredra framför att förlora sig själv till ALS, demens eller aggressiv cancer. Jag tror jag har rätt, men jag kan ha fel. Hade det inte varit för kristna som trodde på livets okränkbarhet hade aldrig slaveriet avskaffats runtom i världen.

    Vi avslutar med en diskussion om den nya regeringens förslag på en ny kulturkanon. Lyssna hela vägen så får ni ett exklusivt boktips av SvD:s främsta bokexpert!

    Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Jag kan också rekommendera hennes skönlitterära böcker Antarktis från 2013 och Samuel är mitt namn från 2017. Hennes essä Emily Dickinson och vulkanerna kom 2019 och fick Gerard Bonniers essäpris året efter. Här kan man läsa allt hon skrivit i SvD.

    Battle of ideas

    Jag var i London förra helgen och deltog på ett slags debattfestival som kallas Battle of Ideas. Jag kommer återge en del av det som skedde där i nästa text. Mitt bråk med en italiensk socialist, som uppskattade min bråkighet mer än de brittiska, tyska och tjeckiska paneldeltagarna.

    Samtidigt passade Unherd på att spela in en intervju med mig som just publicerats på deras hemsida. Intervjuaren Freddie Sayers har fått en del kritik för att han ställde tuffa frågor till mig, men jag tycker att det är precis som det ska vara. Om ens uppfattningar och argument inte tål granskning så kanske de inte är särskilt välunderbyggda till att börja med. (Här kan man läsa en text baserad på intervjun.)

    Om ni har missat Freddies intervjuer på Unherd så är det något jag rekommenderar. Han har förmågan att göra samtalet mer konstruktivt med sitt sätt att ställa frågor på. (Dessutom är han halvsvensk och pratar nästan flytande svenska, vilket är mer än man kan säga om min engelska.)

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)



    This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe
  • This is a free preview of a paid episode. To hear more, visit ivararpi.substack.com

    Hur många gånger har ni sett Jimmie Åkesson vara genuint glad? Om man bara går på vad som syns i tv-rutan tror jag det är vid runt två tillfällen: det första var valnatten i år när det visade sig att Sverigedemokraterna hade blivit riksdagens näst största parti. Det andra tillfället var när han …

  • Oscar Jonsson har blivit något av en rikskändis i och med Ukrainakriget. Och tur är väl det, med tanke på att det är just rysk säkerhetspolitik och krigföring som är hans forskningsområde.

    Vi pratar om vad bedömare fick fel om angående Ryssland innan invasionen, vad vi har lärt oss sedan dess, om Ukrainas osannolikt lyckade motoffensiv den senaste tiden är en vändpunkt i konflikten, om sabotaget av Nordstream, hur sannolikt det är att Ryssland använder kärnvapen och mycket annat.

    Jag rekommenderar den som vill orientera sig mer om rysk säkerhetspolitik att läsa hans senaste bok: The Russian Understanding of War: Blurring the Lines between War and Peace (Georgetown University Press 2019).

    Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)



    This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe
  • Satiriker, musiker, skribent och journalist. “Nej, inte journalist”, markerar Jens Ganman direkt. “Säg aktivist. Det retar mina kollegor, aktivisterna på Public Service”. Jag håller inte med. Jag kallar mig själv journalist, och tror att det nog provocerar ännu mer. Samtalet fortsätter i samma konstruktiva anda.

    När vi pratar har han just publicerat sin intervju med Myndigheten för psykologiskt försvar, som en artikelserie i tre delar på sin publikation – Brev från Dårkolonien med Jens Ganman. (Läs dem här Del 1, del 2 och del 3.)

    Det är – som alltid när Ganman är i farten – vanvördigt, bitskt och underhållande, men med en allvarlig grundton. Generaldirektör Henrik Landerholm och hans kommunikationschef Mikael Östlund kan inte riktigt avgöra vad det är för slags person de har att göra med.

    Vi pratar om varför han ville intervjua Myndigheten för psykologiskt försvar, vilket såklart hade att göra med deras kampanj “Skratt som kan skada”. Givetvis kände Ganman sig träffad, vilket även gällde andra konträra röster. Vi pratar om statlig opinionsbildning, propagandans natur, om grupptänk, om att själv bli “audience captured”, om boken Älskade Public Service (Samizdat) som han skrivit ihop med Aron Flam, och om mycket annat.

    Om ni gillar det här samtalet med Jens Ganman så rekommenderar jag att ni börjar följa honom här på Substack:

    Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)



    This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe
  • This is a free preview of a paid episode. To hear more, visit ivararpi.substack.com

    I dagens podd pratar jag med PM Nilsson som har varit en av de mest centrala liberala opinionsbildarna sedan 1990-talet. Han började på Expressens ledarsida 1992 och var politisk redaktör där mellan 1999 och 2008. Sedan 2013 är han politisk redaktör på Dagens Industri och anses brett som en av borgerlighetens viktigaste röster. Men ska han fo…

  • Today I’m speaking with Matthew Goodwin who’s a Professor of Politics at Rutherford College, University of Kent. His latest book National populism: The Revolt Against Liberal Democracy (Penguin UK 2018), written together with political scientist Roger Eatwell, is one of the best books to read if one wants to understand the political currents in contemporary Europe. He recently joined Substack and I highly recommend giving him a follow if you’re interested in politics, populism and the challenges to democracy.

    The last week or so I’ve been embroiled in a debate on Twitter and in Dagens Nyheter over whether the Sweden Democrats are fascist or not, which is a debate that never seems to go away. I’ve been wanting to get Matthew Goodwin on the podcast for quite some time, so it’s a happy coincidence that we timed our talk with this debate over fascism. (If you missed it, this is my first response to my critics. The second will be published tomorrow.)

    I ask him about how one can distinguish between national populism and fascism. We also talk about the implosion of the conservative party in Britain, the space for a third party in Britain, about wokeism and what to do about it, and why Gen Z seems to go left in the anglosphere but to the right in Sweden. I hope you enjoy the programme!

    Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)



    This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe
  • För ett år sedan dog Lars Vilks. Kända människor dör hela tiden och jag hade till skillnad mot flera kollegor ingen personlig relation till Vilks. Ändå påverkade det mig djupt. Det är något med hur lite hjälp han fick av polisen att träffa sin kvinna, hur kringskuret hans liv var – som ett rörligt fängelse – och att han samtidigt var persona non grata i de fina salonger där man dunkar sig själv i ryggen för att stå upp för yttrandefrihet och andra honnörsord. Att han aldrig fick upprättelse i livet är en skam för hela Sverige, men i synnerhet institutioner som Moderna Museet. Och jag skäms för att offentliga människor så insiktslöst raljerade över hans situation, uttalade sig så tvärsäkert pratade om hans avsikter och stängde alla dörrar i hans ansikte.

    Hur kunde Lars Vilks framställas som en farlig, mäktig makthavare som sparkade nedåt, när det var han som föll offer för en mordisk islamism? När han blev lämnad ensam inför mordhoten, och hela det offentliga Sverige med alla sina vackra ord, vände honom ryggen?

    Det är en skandal som jag inte kan släppa. Därför fortsätter jag att sörja Lars Vilks. Sveket mot honom var så totalt. Han förtjänade bättre från oss.

    Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    I dagens podd pratar jag med den kanske viktigaste rösten angående Lars Vilks. Mårten Arndtzén är mångårig kulturjournalist och konstkritiker på Sveriges Radio. Han var med i podden för ett år sedan, när Vilks just dött. Nu har han skrivit en bok – Konsten är vi (Fri tanke) – där han sätter Vilks konstnärskap i sitt rätta sammanhang i konstvärlden. Han tillhörde den konsttradition som involverade omvärlden i konstverket – rondellhunden var en “social skulptur” som inbegrep alla reaktioner på det. Det var just den här sortens öppna konstverk, där slutresultatet inte var känt, där tolkningarna inte var stängda, som öppnade sig mot det okända, som Moderna Museet en gång gick i bräschen för. Varför har man då stängt dörren för Vilks? Det pratar vi om i dagens podd. Men en spoiler redan nu: Moderna Museets argumentation är inte särskilt trovärdig, enligt Mårten Arndtzén.

    Nedanstående skrev jag som dödsruna, för ett år sedan.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)



    This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe
  • Dagens gäst är Christian Ekberg som är professor i både kärnkemi och Industriell Materialåtervinning vid Chalmers Tekniska Högskola. Med den dubbla kompetensen har jag svårt att tänka mig någon bättre lämpad att tala med om kärnkraft, miljö och klimat. Och om magsjuka bävrar.

    Nu är förvisso valrörelsen över, men energifrågan har bara blivit mer brännande i takt med att vintern närmar sig. I Europa fortsätter Tyskland stänga kärnkraft samtidigt som gasen från Ryssland stryps. I Belgien följer man efter och stänger fungerande kärnkraftsverk. Hur smart är det? Kommer Svenska kraftnät tvingas koppla ifrån elen i vinter, som generaldirektör Lotta Medelius-Bredhe varnade för i Ekots lördagsintervju? Vad kan man göra för att säkra energiförsörjningen framåt? Vilka misstag har begåtts? Varför tar kärnkraftsmotståndare alltid upp Finlands nya kärnreaktor Olkiluoto 3? Vad är små modulära reaktorer (SMR) för något? Och hur kan vi återanvända kärnavfallet? Om detta och mycket annat handlar dagens podd.

    Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)



    This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe
  • I dagens podd pratar jag med Micke Lindgren, som varit med och skapat en rad populära SVT-serier. Herr Talman, Svenska Nyheter, Invandrare för svenskar, Grotesco och Vem mördade skolan? – för att nämna några. I det näst sista avsnittet av Herr Talman framförde den vinnande högerkoalitionen en låt som fick stor uppmärksamhet, inte minst i sociala medier. Mot slutet av sången står dockorna som liknar Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson, Ebba Busch och Johan Pehrson framför en skylt i samma stil som den över ingången till Auschwitz. På den står det Arbete ger frihet, vilket är den svenska översättningen av Arbeit macht frei.

    På Twitter reagerade bland annat Johan Romin, mångårig journalist inom public service:

    Jag tänkte att det var ett bra tillfälle att bjuda in Micke Lindgren för att diskutera gränserna för politisk satir, hur man ens gör satir på public service, höger- och vänsterhumor, mångfald och varför han och jag hamnat i luven på varandra några gånger.

    Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)



    This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe
  • I dagens podd pratar jag med Helena Granström som är en av vår tids skarpaste hjärnor. Hon hittar nya infallsvinklar i ämnen där hjulspåren blivit för djupa för andra. Kanske beror det på att hon kommer från naturvetenskapen, med en licentiatexamen i matematisk fysik, och inte tänker som oss som främst läst humaniora och samhällsvetenskap. Något är det, och bra blir det.

    Hon är också författare till ett antal skönlitterära böcker, varav den senaste heter Königsberg (Kaunitz-Olsson). Den handlar om Ada Seiler som har lämnat sin man och sina barn, och befinner sig på en klinik i Kaliningrad, den stad som tidigare hette just Königsberg.

    Hon har fått De Nios Vinterpris och Harry ­Martinson-priset för sitt författarskap. Hon är även kulturskribent, och förekommer återkommande i bland annat Expressen, SvD, Sveriges Radio och Fokus. Det är främst hennes kulturtexter som samtalet i podden kretsar kring. Vi pratar om kön, genus och trans. Om den kvinnliga orgasmen, om varför hon identifierar sig mer med gubbarna i Metoo, om Michel Houellebecq och om känslors förhållande till rationalitet, och mycket mer.

    Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Några texter av Helena Granström

    I podden pratar vi om nedanstående texter. Jag kan ha missat att länka någon. Det är förstås bara ett axplock, det finns mer att hämta för den som söker.

    “Houellebecqs romantiska pornorgrafi är en tröst” (Expressen 26/7 -19)

    “Så kan den kvinnliga orgasmen förklaras” (Expressen 3/1 -20)

    “Varför vågar män inte skriva om sex?” (Expressen 16/2 -21)

    “Genusdebatten gör mig skräckslagen” (Expressen 26/11 -21)

    “Socialismen kommer inte rädda klimatet” (Expressen 30/8 -21)

    “Lagförslaget innebär en helt ny definition av kön” (Expressen 16/11 -21)

    “Det handlar inte om genus utan om kön” (Expressen 15/12 -21)

    “Känslan har hamnat i centrum – och samtidigt förlorat sitt innehåll” (Sveriges Radio 24/4)

    “Att nå fram till världen – om den smärtsamma längtan efter att få leva fullt ut” (Sveriges Radio 15/7)

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)



    This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe