Sapfo Podcasts
-
Banbrytande bröt Natalie Barney mot sin fars förväntningar, och levde ut sitt lesbiska och litterära liv. Från den amerikanska mellanvästern, drog hon till Paris och startade stadens hetaste salong.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
“Jag skapade inte en salong, en salong skapades runt mig”. Det har författaren Natalie Barney sagt. Men sanningen är att hon nästan varje fredag i över 60 år öppnade upp sitt hem på Rue Jacob nummer 20 i Paris, för möten mellan vitt skilda människor. För med sin salong ville hon slå en brygga över länder, språk, sexuell läggning och generationer. Nästan alla var välkomna till Natalie Barneys salong. Allt som krävdes var lite vett och etikett, sen spelade det ingen roll vem du var, vad du tyckte eller vem du låg med. Denna demokratiska mix av människor var – i början av 1900-talet – mycket ovanlig.
Hennes smeknamn blev 'l’Amazone', Amazonen, eftersom hon älskade att rida och såg ståtligt atletisk ut i sin ridmundering. Natalie Barney älskade också att presentera folk för varandra, och sniffade hon till sig en litterär talang så gjorde hon sitt yttersta för hitta ett förlag, en översättare eller för den delen en mecenat åt vederbörande. För författare som inte var födda med pengar, var vid den här tiden just en mecenat essentiell. Men idag är det annorlunda, vi träffar författaren Donia Saleh och pratar om de samtida sätten att ha råd att ägna sig åt ett författarskap. Och om dagens litterära rum.
Redan som barn visste Natalie Barney att hon var lesbisk. Född 1876, i en välbärgad familj i amerikanska Dayton, Ohio, var det dock långt från en självklarhet att hon skulle få leva det liv hon ville. Men Natalie Barney vägrade vika sig för tidens normer. Som 24-åring publicerade hon dikter inspirerade av Sapfo, något som gjorde hennes pappa rasande. Han köpte upp så många böcker han kunde, och brände dem. Men ett par år senare avled han och efterlämnade en förmögenhet som möjliggjorde hennes drömmar – att flytta till Paris och leva som hon ville. Att öppet leva ut sin sexualitet var långt ifrån något alla lesbiska kvinnor vid tiden kunde göra. Men ett sätt att ändå subtilt kommunicera sin läggning, var att klä sig i vissa plagg och attribut. Tex en klackring på lillfingret var under 1920-talet en lesbisk kod, berättar kostymören, stylisten och konstnären Hanna Kisch, som vi diskuterar den lesbiska stilen med.
Natalie Barney avled 96 år gammal, 1972, för 50 år sen. Under en period föll hennes värv något i glömska. Men på senare år har hon återigen börjat uppmärksammas, och hennes minne är också förevigat i den moderna konsthistorien. Hon är nämligen en av de 39 inflytelserika kvinnor som har tilldelats en plats i konstnären Judy Chicagos ikoniska installation The Dinner Party som visades första gången 1979. The Dinner Party anses idag vara ett banbrytande feministiskt konstverk och finns idag på The Brooklyn Museum i New York. En av dem som har varit där och tittat är konstvetaren Linda Fagerström, som vi ringer upp.
Veckans gäst är Katarina Bonnevier, arkitekt, konstnär och forskare.
-
I det sjätte avsnittet undersöker vi queera generationer. En generation sägs bära på gemensamma erfarenheter och kunna förstå varandra på ett sätt som inte andra gör. Genom symboler och berättelser binds personer tillsammans som tillhör samma generation. Hur förhåller sig queera personer till sina generationer – och till andra generationer? Vilka berättelser och texter är särskilt viktiga inom olika generationer?
____________________
Queera generationer, del 1
00.00 Klittra med Karin Boye
01.14 Makz har blivit en böggubbe och vad är en queer generation?
09.15 Sapfo, Fragment 31
11.20 Intervju med Samqvist
54.00 Queerlit
____________________
Medverkande
Gäster: Sam Holmqvist, Lina Axelsson Kihlblom, Jenny Granberg, Niklas Willemark Mesaros, Xenia Klein, Sara Parkman, Marcus Tallberg, Lou Mattei och Jonathan Breslin.
Programledare och producenter: Milla Leskinen och Makz Bjuggfält.
Teknik och klippning: Makz Bjuggfält.
Musik: Anna Hed.
____________________
På https://bogbibblan.se finns en lista över alla verk vi nämner i avsnittet.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Burcu Sahin recenserar Vasilis Papageorgious och Magnus William-Olssons nya översättning av Sapfos dikter för poesikritiksajten Örnen och Kråkans publik. Recensionen är originalpublicerad på sajten som står under ansvarigt utgivarskap. Läs mer om aktuell poesi på svenska på www.ornenochkrakan.se
-
Alltså böckerna vi pratar om denna gång HAR något extra. Anna har fortsatt på Emma Cline-spåret och därmed läst en Lana del reysk novellsamling om kaliforniska daddys. Jessica har läst en magisk bok om Astrid Lindgrens ryska översättare, Lilianna Lungina. Sen har vi originell argentinsk samtidsroman, Sapfo som relatable, Linda Skugges poesi och ännu ett gammalt fiktivt surkart. Temat? Det är FANZINES. Fanzines nu och då, och varför det fortfarande existerar trots the internetz.
-
Var Selma Lagerlöf lesbisk? Eller vore en sådan etikett att tvinga på historien vår tids definitioner och begrepp? Anna Blennow reflekterar över kärlekens namn utifrån några gamla fotografier.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Två kvinnor ser in i kameran. Den ena, mörka, sitter upprätt i en höghalsad svart klänning. Mot henne, tätt intill, lutar sig den andra, ljushåriga. Hon har en penna i sin uppsträckta hand, nästan som ett vapen. På ett annat fotografi ser vi dem igen. Nu sitter de sida vid sida i varsin stol, inte lika nära. Den mörka håller i en bok. Under de uppslagna pärmarna, nästan skymda, skymtar kvinnornas händer som närmar sig varandra, rör vid varandra.
Den ljushåriga kvinnan är Selma Lagerlöf. Den mörka är Sophie Elkan, hon som kallats Lagerlöfs ”reskamrat” och ”väninna”. Men när deras brevväxling offentliggjordes 1990, 50 år efter Lagerlöfs död, visade det sig att deras relation gått betydligt djupare.
Nu ser vi ytterligare ett fotografi. En halvnaken kvinna med en lilja i handen sitter på en hög tron i klassicerande stil. Eller är det en kvinna? Hennes nedböjda ansikte påminner om antika avbildningar av androgyna gudar som Dionysos och Apollon. Framför henne knäböjer en annan kvinna, endast iklädd ett par snörda sandaler i grekisk stil.
Kvinnorna på bilden är den amerikanska författaren Natalie Barney och hennes älskarinna Eva Palmer. Såväl den explicita scenen som vårt källmaterial tydliggör att de var mer än bara väninnor. Natalie Barney levde öppet som lesbisk i Paris, där hon höll litterära salonger, och Palmer var en i raden av hennes många kärlekar.
Fotografierna av de båda paren är tagna runt sekelskiftet 1900. De har många gemensamma beröringspunkter, samtidigt som deras uttryck är väsensskilda från varandra. Hur gestaltades relationer mellan kvinnor vid den här tiden, och varför?
Att Selma Lagerlöf levde i flera nära förhållanden med kvinnor har varit välkänt. Genom sin yrkesutbildning till lärarinna mötte hon kvinnor som av olika skäl flytt förväntan om make och äktenskap. Under den tio år långa anställningen vid flickläroverket i Landskrona i slutet av 1800-talet svärmade Selma såväl för kolleger som för kvinnor i Köpenhamns kulturkretsar. Senare blev Sophie Elkan och därpå Valborg Olander hennes långvariga livskamrater.
Men när hennes brevväxling med Elkan och Olander publicerades för några decennier sedan fick dess innehåll ett blandat mottagande. Fanns det verkligen tillräckligt med bevis i breven för att Lagerlöf var lesbisk? En recensent menade att man inte borde göra Lagerlöf till ”något slags pionjär för modernt enkönade förhållanden”, utan istället fokusera på hennes verk. Och i sin biografi över Lagerlöf är Anna-Karin Palm genomgående tveksam till att definiera Lagerlöfs sexualitet.
Ja, hur ska man benämna de kärleksrelationer mellan kvinnor som vi kan spåra historiskt, och vad får det för följder? Vad kallade kvinnorna själva sina relationer, i en tid då homosexualitet inte myntats som vedertagen term? Den sista frågan behandlas i antologin ”Den kvinnliga tvåsamhetens frirum”, där litteraturvetare, historiker och genusvetare skildrar kvinnopar i det tidiga 1900-talet, bland annat just Lagerlöf och Elkan.
Dokumenterade relationer mellan kvinnor vid den här tiden stod i nära samband med den framväxande kvinnorörelsen, och valet att leva tillsammans med en annan kvinna tolkas därför ibland i ljuset av politik och ideologi. Det framhävs också ofta att brevkulturen under perioden präglas av ett sensuellt språk, där smekningar och kyssar kunde sändas fram och åter mellan kvinnor utan att detta nödvändigtvis behöver tolkas som speglingar av en erotisk situation. Men detta, precis som tidens syn på kvinnlig sexualitet som obetydlig, passiv och ofarlig, kunde å andra sidan skapa frirum där begär mellan kvinnor kunde passera oförmärkt under radarn. Det poängteras av flera författare i antologin att en tid som ännu saknade fasta sexologiska etiketter kan ha möjliggjort en mera fri och flytande skala mellan vänskap och sexualitet.
En bildad bakgrund var också något som var gemensamt för många av kvinnoparen, såväl Lagerlöf och Elkan som Eva Palmer och Natalie Barney. Palmer hade läst latin och grekiska vid Bryn Mawr, det första amerikanska högre lärosätet för kvinnor. Lagerlöf studerade vid Högre lärarinneseminariet i Stockholm, den första akademiska utbildningen för kvinnor i Sverige. Men medan Palmer och Barney arrangerade uppläsningar och föreställningar kring Sapfos dikter, raderades alla anspelningar på lesbisk kärlek i svenska tolkningar av Sapfo, och pronomen byttes till och med från feminint till maskulint i översättningar. Lagerlöfs tidiga litterära förebilder är svenska och manliga, som Bellman och Runeberg.
Därför är det inte oväntat att de ord som kvinnor som Elkan och Lagerlöf använder för att beskriva sina relationer inte är hämtade från den antika världen. Istället talas det i hemlighetsfulla antydningar om magnetism, trollmakt och livsmakt. Vid samma tid skriver Eva Palmer i ett kärleksbrev hur hon föreställer sig Natalie Barney dansa naken med hennes egen kropp som dansgolv. Och Barneys diktsamlingar dominerades av kärlekslyrik uttalat riktad till kvinnor, med Sapfo som ständig ledstjärna.
Det finns också ett högst reellt skäl till att vi finner en så stor skillnad i öppenhet kring hur kvinnornas kärlek gestaltas. I Frankrike, där Barney och Palmer levde, var homosexualitet inte olagligt enligt lagsamlingen Code Napoléon från 1804 (som också medgav religionsfrihet och allas likhet inför lagen). I Sverige var homosexuella handlingar förbjudna i lag ända till 1944, mellan såväl män som kvinnor. När Lagerlöf skriver till Elkan att de borde bränna sina brev – ”Det är farligt för oss, som det nu är” – var det troligen inte bara omgivningens reaktioner hon syftade på, utan också ett påtagligt hot om juridisk straffbarhet.
Och öppenhet kan också vara en klassfråga. Natalie Barney kom från en förmögen familj och var ekonomiskt oberoende: hon behövde inte bry sig om eventuell skandalisering. Selma Lagerlöf var tvungen att försörja sig själv, först som lärarinna och sedan som författare, på grund av familjens sviktande finanser.
En månskensnatt i Landskrona. Selma Lagerlöf vandrar längs Strandpromenaden med Anna Oom, en av hennes tidiga romantiska förbindelser. Senare skriver Anna till Selma och påminner om hur de stod där tillsammans på udden, och hur hon sedan sökt sig tillbaka dit ensam och plockat en stor bukett blommor. Vi kan aldrig säkert få veta hur mycket fysiskt begär som dolde sig i deras svärmeri. Men om vi inte tar möjligheten i beaktande, kommer vi inte heller att kunna reflektera över den brännande frågan: hur var det att vara lesbisk i Landskrona runt år 1900?
Att det då ännu inte fanns någon konkret term för fysiska relationer mellan kvinnor betyder inte att något sådant begär inte existerade. Om vi fortsätter att beskriva sekelskifteskvinnornas kärleksförhållanden som vänskap med inslag av romantik riskerar vi att reprisera en förmodern föreställning om kvinnans svaga och outtalade sexualitet. Då förblir den, som Eva Borgström och Hanna Markusson Winquist skriver i antologin, ”kärleken som inte vågar säga sitt namn” – ”the love that dare not speak its name”.
Anna Blennow
Litteratur:
Eva Borgström & Hanna Markusson Winquist (red.), ”Den kvinnliga tvåsamhetens frirum. Kvinnopar i kvinnorörelsen 1890–1950”, Appell förlag 2018.
Ying Toijer-Nilsson, ”Du lär mig att bli fri. Selma Lagerlöf skriver till Sophie Elkan”, Bonniers 1992.
Ying Toijer-Nilsson, ”En riktig författarhustru. Selma Lagerlöf skriver till Valborg Olander”, Bonniers 2006.
Anna-Karin Palm, ” ’Jag vill sätta världen i rörelse’. En biografi över Selma Lagerlöf”, Bonniers 2019.
Artemis Leontis, ”Eva Palmer Sikelianos. A Life in Ruins”, Princeton University Press 2019.
Ingrid Svensson, ”Ett magiskt rum. Salonger i 1920-talets Paris”, Ellerströms 2017.
Sigrid Schottenius Cullhed, ”När Sapfo kom ut”, Klassisk filologi i Sverige: reflexioner, riktningar, översättningar, öden, red. Eric Cullhed och Bo Lindberg, Kungl. Vitterhetsakademien 2015.
