Kassel Podcasts
-
"Var är konsten???" Det utropade en kritiker när den stora utställningen "Documenta" i Kassel skulle efteranalyseras. Idén om VAD som är en utställning, är uppe för diskussion i år.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
KONSTÅRET 2022 MED GÄSTER:Det här var året då vi efter pandemins nedstängningar på riktigt började röra oss fritt på muséer och vernissagefester igen. Den uppskjutna Venedigbiennalen gav plats åt kvinnorna och placerade surrealismen i centrum. Och på lika viktiga - den tyska mastodontutställningen Documenta i Kassel - så upplöstes själva idén om vad som är en utställning så långt, att det fick kritikerna att rynka pannorna.
Vi sammanfattar konståret 2022 tillsammans med konstkritikern Birgitta Rubin från Dagens Nyheter och Mårten Arndtzén på Kulturredaktionen i P1.
MÅRTEN ARNDTZÈN LISTAR ÅRETS KONSTHÄNDELSER:Årets Sverigedebut: Anselm Kiefer på Artipelag, pågår till 8 januari 2023.
Årets återkomst: Barbro Östlihn på Göteborgs och Västerås konstmuseer, pågår i Västerås t.o.m. 5 mars 2023.
Årets återupptäckt: Nicolai Astrup på Waldemarsudde.
Årets utställning: Ejnar Nielsen på Den Hirschsprungske Samling i Köpenhamn. Öppnar på Vejen konstmuseum i januari 2023.
CECILIA BLOMBERG LISTAR ÅRETS KONSTHÄNDELSER:Årets abstrakta pionjär: Sonia Delaunay på Louisiana
Årets politiska reflektion: Yael Bartana på Moderna museet i Malmö
Årets forskarbragd: Georg Vasaris teckningar på Nationalmuseum, pågår till 8/1-2023
Årets utställning: ”Det kalla ögat. Tyskland, 20-talet och nysakligheten” på Louisiana, pågår till 19/2-2023.
BIRGITTA RUBIN (DN) LISTAR ÅRETS KONSTHÄNDELSER:Årets angelägenhet: Klimatkonsten och medvetenheten om museernas ansvar
Årets positionering: Äldre kvinnliga konstnärer tar plats på de stora konstinstitutionerna
Årets genre: Fotografiet - t.ex. Christer Strömholm på Nationalmuseum, pågår till 8/1-2023
Årets utställning: Nan Goldin på Moderna museet, pågår till 26/2-2023
OBS-ESSÄN OM NAKNA GREKERAntikens greker gymnastiserade gärna nakna. Ja, det var rentav en del av deras kulturella identitet, och det avspeglades i konsten. Idag däremot verkar vi ha svårt att betrakta nakna kroppar utan en pornografisk blick. Det menar Carl Magnus Juliusson, som i dagens essä från Obs berättar om en av det antika Greklands kanske märkligaste uppfinningar.
ÅRETS SJÄLVHUSHÅLLAR- OCH TRÄDGÅRDSBÖCKER (OCH EN FRÅN FÖRRA ÅRET):"Modern självhushållning" av Anders Rydell och Alva Herdevall
"Odla blommor" av Hanna Wendelbo
"Den blommande köksträdgården" av Anette Nilsson (2021)
Dessutom tipsade Nina Asarnoj om tidningen "Åter. Praktisk kunskap om självhushållning" och dokumentären "Gubben i stugan" av Nina Hedenius på SVT Play.
Programledare: Cecilia Blomberg
Producent: Nina Asarnoj -
Avsnitt nummer sex av konstkollektivet handlar om Documenta 15 som visas i Kassel i Tyskland tom den 25 september. En kort bakgrund till den anrika jättekonsthändelsen ges i programmet, som annars består av intervjuer med några av årets deltagare. Medverkande: Ralph L. Rumbles från Salikhain kolektib, Nao Maltese och Marlène Halguevache från El Warscha, Carlota Mir och Sara Alberani från Trampolinhuset
-
En tomteverkstad utan tomtar?
Ett konstnärligt SIDA?
Relationell estetik for kids?
En protest mot Art Basel?
Konst som bara handlar om att hänga runt?
Buden är många när vi försöker förklara vad årets upplaga av jätteutställningen (1500 konstnärer) Documenta i Kassel egentligen handlar om.
Kuratorerna i det indonesiska kollektivet Ruangrupa har lanserat begreppet ”lumbung” för att förklara vad de håller på med. Det betyder ursprunligen ”rislada” men ska här förstås som att Documenta är en kollektiv process där konstnärerna fördelar resurser mellan varandra.
Det handlar helt klart om att pandemin gjort mänsklig samvaro till en bristvara. Så på årets Documenta är det ingen hejd på hur mycket man ska delta och engagera sig i konsten.
En person på pressdagarna sade sig vara beredd att börja slåss om hen tvingades ”delta” i fler konstverk och en tysk ledande kritiker kände sig tvungen att ställa frågan ”Var är själva konsten?”
Documenta är på sätt och vis en revival för nittiotalets ”relationella estetik”, men Sinziana vill lansera ett nytt begrepp för att förklara vad som pågår: ”Invitational art”. Det är viktigare att träffa sina kompisar än att göra föremål.
Att Documenta numera handlar om något helt annat än att bygga upp Tysklands kulturella status i omvärldens ögon är i alla fall helt uppenbart.
Och bara det är ju kul.
Anklagelserna om antisemitism som riktades mot kuratorskollektivet innan öppningen faller dock helt platt.
Faktum är att politiska konstverk lyser med sin frånvaro. Man måste åka till Berlinbiennalen som pågår samtidigt för att få se lite politisk vrede. Och vill man se sex och erotik får man åka till Venedig.
Denna podd spelades in torsdagen den torsdagen den 17e Juni, före det antisemitiska bildspråket i den stora banderollen "Folkets rättvisa" av gruppen Taring Padi uppmärksammades, vilket resulterade i att verket togs bort från utställningen, och Taring Padi liksom curatorerna i ruangrupa bad om ursäkt.
Med Ulrika Stahre, Sinziana Ravini, Fredrik Svensk och Clemens Poellinger, kritiker i Aftonbladet och Svenska Dagbladet
Producent: Martin Aagård
-
Samarbetet mellan Svenska Dagbladets och Aftonbladets konstredaktioner testades till bristningsgränsen när vi gick på danske konstnären Jeppe Heins evenemang på Moderna museet häromdagen.
Det hela påminde om teambuildingövningar på en kickoff. Clemens och Ulrika fick balansera varandra i ett tält och hålla konstnären i fingret. Tanken var att vi skulle bryta vår ”komfortzon” och kanske lära oss något om oss själva.
Vi lärde oss att vi har en sur tonåring inombords som tycker allt är löjligt.
Ett konstverk som däremot bryter bekvämlighetszonen på riktigt är Bigert och Bergströms jätteskulptur ”The tipping point” som visas i Stockholm i samband med klimattoppmötet.
En gigantisk mobil om klimatförändringarna som är svår att värja sig från. Den tränger effektivt igenom den där avtrubbningen som finns kring frågan.
Ulrika blir riktigt gripen av denna ”performativa skulptur” som innehåller allt från scouter och vädergudar till vetenskapsmän.
Frågan är bara om dagens klimatkonst kommer att bli lika utskälld som sjuttiotalets plakatkonst om sisådär 20 år?
En klimatkonstnär vi vill minnas är i alla fall den allt för tidigt bortgångne Lars Arrhenius (1966-2020). Ulrika har läst en fin minnesbok över humoristen och aktivisten Arrhenius med texter av bland annat Dan Jönsson och Mats Bigert.
Konstvärldens internationella superkändisar syns sällan i Sverige, men nu visas den första svenska separatutställningen med Anselm Kiefer på Artipelag i Stockholm.
En verklig konsthändelse.
Mästaren från Tyskland har alltid tagit sig an de riktigt stora ämnena, som den tyska arvsynden, världshistorien och existensen.
Förväntningarna är höga. Clemens har sett en otrolig utställning i Tel Aviv och Ulrika såg Kiefers fantastiska installation i Dogepalatset i Venedig, som inte ens kommer att sparas för eftervärlden.
Men… är verkligen 400 kronor en rimlig entréavgift?
Det återstår att se.
En något mer bortglömd konstkändis är nigeriansk-brittiske Yinka Shonibare, som var väldigt poppis runt millennieskiftet men som nu gör comeback tack vare att prinsessan Estelles kulturstiftelse i år har valt ut en skulptur av honom.
Vi konstaterar att konstvärlden är ganska lik popvärlden ibland.
Dessutom har dramatiken kring Documenta-utställningen i Kassel trappats upp ett par veckor innan öppningen. Den senaste nyheten är att ett galleri som ska visa en palestinsk konstgrupp vandaliserats av nazister.
Med: Ulrika Stahre och Clemens Poellinger
Producent: Martin Aagård
”I själva verket” är ett samarbete mellan Aftonbladet och Svenska Dagbladet
-
Världen fortsätter vandalisera skulpturer. Och frågan är om de lättare blir vandaliserade ju mer porträttlika de är? Det senaste offret är i alla fall det nya monumentet över Margaret Thatcher i hennes hemstad Grantham.
Men visst har tiden sprungit förbi statyerna. Efter murens fall, sydstatsgeneralerna och Kung Leopold kan man nog konstatera att de utgör en märklig hierarkisk sed från det förflutna.
Den första skandalen kring jätteutställningen Documenta i Kassel har seglat upp tack vare ett inlägg på en anonym och okänd blogg. Kuratorerna i indonesiska kollektivet Ruangrupa anklagas för antisemitism eftersom de bjudit in konstnärer som stödjer BDS-rörelsen (Boycott divestment sanctions). Tysklands kulturminister Claudia Roth har ryckt ut och Ruangrupa har försvarat sig i ett öppet brev.
Men drevet mot Ruangrupa verkar inte helt seriöst.
På Manhattan har en oväntad skilsmässa fått den hyperkapitalistiska konstmarknaden att slå nya rekord. Paret Harry och Linda Macklowe går skilda vägar på ålderns höst och kastar därmed ut deras ovärderliga samling med sval abstrakt nittonhundratalskonst på marknaden: Gerhard Richter, Cy Twombly, Mark Rothko, Agnes Martin och Andy Warhol. Det är som konstvärldens bitcoin. Egentligen spelar det ingen roll hur den ser ut. Pengar gör man ändå.
Men strunt i det förflutna – Clemens har sett konstens framtid.
Han har nämligen besökt en av de allra bästa avgångsutställningar han någonsin sett – ”Vargtimmen” på Kungliga konsthögskolan.
Några som gjorde intryck var Edit Sihlbergs måleri, Evelina Jonssons mikrobiologi och inte minst Afrang Nordlöf Maleikans dansperformance ”Keeping up with the iranians” som utspelar sig i spänningen mellan den iranska diasporan och de som stannade kvar.
Ulrika har sett utställningen ”Årstider” på Avesta art och tvingats ställa sig frågan vad forna tiders framstegsoptimism gjorde med oss.
I kvarlevorna av det gamla järnbruket visas en utställning som tittar på industrialismens drömmar och det klimatsår den lämnar efter sig. En utställning som balanserar på en inte helt fin linje mellan kitsch och frågan varför vi har förstört världen.
Intrycken är blandande. Men visst dras man som en fluga till socker.
Med Ulrika Stahre, konstredaktör Aftonbladet och Clemens Poellinger, konstredaktör på Svenska Dagbladet.
Producent: Martin Aagård
Utställningar i podden
Vargtimmen, Fredsgatan 12, Stockholm
Visas t om 11 juni 2022
Årstider, Avesta art, Avesta. Visas t o m 18 september 2022
Documenta, Kassel, 18 juni – 25 september 2022
-
Ulrika blev sjuk efter Venedigbiennalen och har legat hemma och tittat på tv. Så hon fick äntligen se den omtalade dokumentären ”The Andy Warhol Diaries” på Netflix, där en AI-generad röst läser upp den mytomspunne New York-konstnärens berättelser om sitt vardagsliv.
Och mot alla odds så kommer det fram lite nyheter.
Till exempel att han var smygkristen – i den östkatolska traditionen. Något han aldrig pratade öppet om.
Ulrika blir faktiskt mer intresserad av Warhol än hon någonsin varit.
Är det bara för att den utspelar sig när New York fortfarande var en farlig stad? Då det var livsfarligt att besöka Alphabet city och hela stan höll på att gå i konkurs?
Men nej, det är mer än nostalgi det handlar om.
Vi grottar ner oss i konstnären som tyckte tv var verkligare än livet självt och ställer den oundvikliga frågan år 2022: vad tycker vi egentligen om hans konst?
Visst är han fortfarande beundrad av konstvärldens Bruce Springsteen-män, men är den fortfarande meningsfull?
Till slut börjar vi se Warhol överallt.
Finns det inte några spår i Annika von Hausswollfs utställning ”Pink drill” på Andrehn Schiptjenko?
Kanske till och med i Åsa Cavalli-Björkmans första utställning på Thielska galleriet som handlar om ”hemmet” – ett högaktuellt ämne i dessa flyktingtider. En utställning som låter konsten krocka med det högborgerliga Thielska hemmets overkliga praktfullhet.
Sen ser vi fram emot fler konstmässor! Hur kommer Documenta i Kassel och Berlinbiennalen att klara de stenhårda tyska kritikerna? De älskar verkligen att klubba ner allt med sina akademiska batonger.
Dessutom pratar vi om Helene Schmitz, Sirous Namazi, Theresa Traoré Dahlberg, Ulla Wiggen och konstmässan Market på Liljevalchs, där man verkligen får se galleristerna i säljartagen.
En weekend med både kritstrecksrandigt och champagne.
Med konstredaktörerna Ulrika Stahre och Clemens Poellinger
Producent: Martin Aagård
En podcast från Aftonbladet och Svenska Dagbladet
-
Den som tror att våra moderna tider lyckats göra sig kvitt det förgångna har fel. Tvärtom, hela världen håller på att förvandlas till ett museum menar Thomas Steinfeld.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Aldrig har det förflutna varit så närvarande. Det som en gång varit blir levande igen, i form av filmer eller datorspel som förmår att återskapa det försvunna med yttersta precision. Eller så bevaras det förflutna i form av innerstäder, restaurerade för att för alltid se ut som de kanske en gång gjort. Eller så spelas samma gamla låtar om och om igen, från morgon till kväll, så att även den populära musiken tycks har hamnat i en ändlös slinga av nästan samma karaktär som den klassiska musiken befinner sig i sedan mer än hundra år.
Ingenstans syns dock det förflutnas övertag över närvaron lika tydligt som i museernas utveckling. Runt 150 museer lär ha funnits i Sverige under slutet av sextiotalet. Idag räknar man mer än 1500 museer, och då är många privata, men allmänt tillgängliga samlingar är inte ens upptagna i listan.
Museernas historia är en berättelse om permanent utvidgning. De första skapades när några få furstliga samlingar öppnades för allmänheten, eller när en republik som Frankrike ville visa upp alla konstskatter, som befunnit sig i slott, kyrkor och kloster och som nu skulle betraktas som folkets egendom. De nya samlingarna förvarades i byggnader, som liknade husen varifrån de utställda föremålen tagits: I Paris användes ett gammalt kungasäte, nämligen Louvren, eller så byggdes det nya slott, enbart för konsten, så som i St. Petersburg eller i Stockholm, eller så uttrycktes det en näst intill religiös vördnad för konsten genom att man byggde nya museer som liknade antika tempel, så som det skedde i Berlin, i London och Madrid.
Nationalmuseerna kom så småningom ur modet, men museerna blev bara fler.
Så småningom upprättades liknande praktbyggnader också för samlingar utanför konsten, framför allt inom naturhistorien, inom etnologin, inom konsthantverket och senare också inom teknikhistorien.
Uppkomsten av dessa samlingar var bunden till nationalstatens framfart under det sena 1800- och det tidiga 1900-talet: De dokumenterade civilisationens möjligheter och framgångar, och när de talade om människan så menade de framför allt det egna folket.
Nationalmuseerna kom så småningom ur modet, men museerna blev bara fler. I byn Önneköp utanför Hörby i Skåne finns ett kannibalmuseum, i Säter utanför Skönvik i Dalarna finns ett museum över mentalvårdens historia, och i lappländska Glommersträsk finns ett museum över osålda damhattar. I Wien finns ett museum över kondomer, i kroatiska Zagreb finns ett museum över brustna relationer, och i byn Castelbosco utanför Piacenza i norra Italien finns ett "museo della merda", ett avföringens museum.
Ingen har ännu lyckats göra en förteckning över alla dessa privatmuseer. Men de finns i alla länder i västvärlden, med minst flera hundra exemplar i varje stat. Eftersom de vanligtvis går tillbaka till en hobby, som någon gång spräckte vardagsrummets begränsade möjligheter, är det svårt att bestämma när samlandet började bedrivas med museologiskt allvar. Det finns dock anledning att tro att de allra flesta inte är äldre än trettio eller fyrtio år. Det må låta underligt, men det är så: Deras framfart är knuten till den moderna konstens segertåg genom världens stora museer.
Målaren Wassily Kandinsky, en av den abstrakta konstens pionjärer, berömde sin äldre kollega Paul Cézanne år 1912 för hans förmåga, att "skapa en besjälad varelse av en tekopp, eller riktigare sagt, att upptäcka en varelse i denna kopp". Det dröjde inte länge innan en sådan tekopp, iklädd en bit päls, ställdes ut som ett konstverk, bredvid en flasktorkare eller en cykelsadel med racerstyre, som skulle föreställa en tjurskalle. Sådana föremål, som blir till konst för att en konstnär utnämnt dem till konst, kallas för "readymades". Med dem utvidgades antalet objekt som kunde presenteras i ett museum i det oändliga. Det behövs kanske inte mer än en vit vägg, kanske en vitrin eller en sockel, och så ett bra ljus för att vad som helst ska kunna förvandlas till ett föremål av högre betydelse. Kunskapen om strålkastarens förmåga att förvandla ett bruksföremål till ett betydelsefullt objekt förenar den moderna konstnären med människan bakom ett udda privatmuseum.
Det tidiga avantgardet var en revolutionär sekt. Var än den uppträdde så möttes den av kritikernas hån och åskådarnas vrede, av oförstånd, förolämpningar och inte sällan av slagsmål. Det dröjde innan den stora publiken slöt fred med den moderna konsten, någon gång under sextio- eller sjuttiotalet, när Pontus Hultén härskade över Moderna Museet, när Andy Warhol började tillverka uppdragskonst för alla som hade råd och när Joseph Beuys lät plantera 7000 ekar för en konstutställning i den tyska provinsstaden Kassel.
Till sist nådde denna utveckling också människan själv.
Efter denna tid förfogade konsten inte bara över en oändlig mängd av potentiella föremål. Den spred sig också över hela samhället, i gestalt av allt fler museer, men också i form av en kulturalisering av hela samhället. Staden själv blev till ett museum, när försummade stadsdelar skulle bli levande igen, när det urbana rummet i allt större utsträckning förvandlades till scener, för konserter eller teaterföreställningar, med nya byggnader som från början uppfattades som konstverk i sig själva. Och när det nu uppstod allt fler och allt uddare privatmuseer, så blev de en del av en allmän utveckling mot mer kultur för alla.
Till sist nådde denna utveckling också människan själv. Det skedde inte bara för att det blev så lätt att bygga upp ett galleri över den egna tillvaron, med hjälp av de sociala medierna och till mer eller mindre allmän beskådan. Det skedde framför allt för att folk gjorde sig själv till konstverk, var och en: Först kanske i form av en expressiv individualism, som uttryckte sig genom kläder, gester eller ovanliga preferenser, sedan också med själva kroppen som ett konstnärligt objekt och en alldeles privat konsthall. Denna utveckling innebär den systematiska bearbetningen av musklerna med perspektivet riktat mot ett skönhetsideal. Men den omfattar i synnerhet tatueringarna. Ty vad är en tatuerad kropp, om inte ett bildarkiv, där varje postering är av en sådan betydelse att den tas emot under smärtor för att sedan ledsaga bildens bärare under hela livet? Och vad är en sådan kropp om inte en utställning av en människas drömmar om sig själv och resten av världen, helst förknippad med starka minnen? Tatueringen må vara den mest intima formen av ett modernt privatmuseum. Men den är också det mest extrema och personliga uttrycket för att det förflutna aldrig förgår.
Särskilt inte i vår tid.
Thomas Steinfeld
