Caravaggios Podcasts
-
Vad är själen för något, egentligen? Hur kan stor kultur ibland göra den nästan påtaglig? Ett personligt reportage av P1 Kulturs Mattias Berg om själens kulturhistoria.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Det handlar mest om de stora linjerna: hur begreppet har använts i kultur och filosofi genom sekel och millennier.
Men också om min egen kulturhistoria. Hur operan plötsligt vällde över mig, som tioåring, och hur jag jagat genom Rom efter Caravaggios magiska målningar.
Det handlar om själen i kvantfysik och mystisk persisk poesi.
Och om "Det sublima", själens komplexa syskon. Uttrycket för upplevelser som inte riktigt går att beskriva, men ändå är så obeskrivligt starka att de kan bli rent skrämmande.
-
En flera tusen år lång reportageresa rakt in i oss.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Vad är själen för något, egentligen?
Hur kan stor kultur ibland göra den nästan påtaglig?Det här är ett personligt program om själens kulturhistoria. Mest om de stora linjerna: hur begreppet har använts i kultur och filosofi genom sekel och millennier.
Men också om min egen kulturhistoria. Hur operan plötsligt vällde över mig, som tioåring, och hur jag jagat genom Rom efter Caravaggios magiska målningar.
Det handlar om själen i kvantfysik och mystisk persisk poesi.
Och om "Det sublima", själens komplexa syskon. Uttrycket för upplevelser som inte riktigt går att beskriva, men ändå är så obeskrivligt starka att de kan bli rent skrämmande. -
Vad är själen för något, egentligen? Hur kan stor kultur ibland göra den nästan påtaglig? Ett personligt reportage av P1 Kulturs Mattias Berg om själens kulturhistoria.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Det handlar mest om de stora linjerna: hur begreppet har använts i kultur och filosofi genom sekel och millennier.
Men också om min egen kulturhistoria. Hur operan plötsligt vällde över mig, som tioåring, och hur jag jagat genom Rom efter Caravaggios magiska målningar.
Det handlar om själen i kvantfysik och mystisk persisk poesi.
Och om "Det sublima", själens komplexa syskon. Uttrycket för upplevelser som inte riktigt går att beskriva, men ändå är så obeskrivligt starka att de kan bli rent skrämmande.
-
Mediehistorien brukar ibland beskrivas som en pendelrörelse. Kanske är det därför vykortets historia påminner så mycket om dagens medieformer? Sonia Hedstrand berättar om vykortets falnade glans.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Efter att storögt ha beundrat Caravaggios målningar på Uffizierna i Florens står jag och väljer mellan vykorten i museibutiken. Men vilken av alla reproduktioner av Bacchus ska jag välja? Den gräsligt beskurne eller den med sanslöst felaktig färgåtergivning? Som konstnär är det lätt att bli upprörd när kollegors verk blir misshandlade.
Kortens vårdslösa behandling av måleriet får mig att tänka på Walter Benjamin och hans klassiska text Konstverket i den tekniska reproduktionens tidsålder. Året är 1936 och han skriver om hur innovationer som fotografiet och trycktekniken gör konsten demokratiskt tillgänglig, men samtidigt berövar den dess aura.
Men redan i slutet av 1800-talet uppstod en oro för att kulturarvet riskerade att förflackas, då ett nytt socialt medium spreds över världen: vykortet. Förutom konstens autenticitet hotade vykortet vid sekelskiftet också brevskrivarkonsten, ett korrekt skriftspråk och den allmänna moralen. För att inte tala om denna ständiga kontakt på distans. Skulle folk ens ha något att tala om när de väl sågs i verkligheten?
Allt hade ju gått så fort. Vips fanns både tåg, telegraf, fotografi och folkskola. Vanligt folk kunde resa, dela bilder, läsa och skriva till varandra. Det moderna samhället växte fram och vykortet var det snabbaste kommunikationssättet.
Som de flesta innovationer hade vykorten sina föregångare i andra medier. Cartes de visites, visitkort med porträtt-fotografier hade blivit en enorm trend på 1850-talet, då foton gick att reproducera i bra kvalitet. Visitkorten samlades i album betitlade ”Mina vänner”, dåtidens sociala medier. Kameror var dyra och tekniken för att reproducera fotografier i dagspress hade ännu inte utvecklats. Samhället och medierna hade fram tills nu präglats av bildbrist, så när cartes de visites började spridas var det en sensation. Det talades om ”kartomani” och det var bara en tidsfråga innan någon skulle komma på idén att skicka kort med post istället för att låta springpojkar ränna runt med dem.
I Europa anses det framsynte preussiske överpostrådet Heinrich von Stephan ha uppfunnit det så kallade postkortet på 1860-talet. Men det preussiska postverket kunde inte förstå varför folk skulle vilja skicka kort med privata meddelanden fullt synliga. Sådan brist på integritet var otänkbar. Det blev Postverket i Österrike-Ungern som var först med att 1869 införa de förfrankerade korten som kallades Correspondenz-Karte, med plats för adress på ena sidan och ett meddelande på den andra, för någon bild fanns inte från början. Också priset spelade roll, portot var lägre än för vanliga brev. Budgetkorten blev en succé. Under de första tre månaderna skickades tre miljoner korrespondens-kort. Sverige och andra länder följde raskt efter med egna så kallade brevkort. På initiativ av den välorganiserade post-generalen von Stephan, bildades år 1874 Världspostunionen, Union Postale Universelle, för att underlätta postgången.
År 1876 började den tyske litografen Johannes Meisner trycka illustrationer av lokala byar och orden ”Gruss aus…” , ”Hälsning från…”, på de förtryckta statliga postkorten. Det första kortet med ett fotografi skickades från Nürnbergutställningen 1882 och föreställde entrén till mässan. Några år senare utgjordes entrén till Världsutställningen i Paris 1889 av det nybyggda Eiffeltornet, som blev det första globalt kända vykortsmotivet. Alla som varit där skulle bevisa det genom att skicka ett personligt signerat kort, frankerat på någon av tornets våningar. Detta indexikala bevis var föregångaren till vår tids selfie, som tycks ropa: ”Jag var där”.
Hälsningarna från Eiffeltornet inledde vykortets gyllene era som brukar räknas från 1889 fram till första världskriget. En massproducerad souvenir som var billig, knappt vägde något och inte tog någon plats. Och vykorten var i färg! Fotografen tog sin svartvita bild, antecknade vilka färger saker hade, och sedan handkolorerades de och trycktes med litografi. Det talades om en ”vykortisering” och ”övermediering” av världen. Allting blev bilder. Ofta var motiven gulliga katter, kändisar och kungligheter.Men allra störst var vackra topografiska vyer över städer och landskap. Alla samlade på bilder av världen, som plötsligt kändes närmare, samtidigt som den exotiserades och kommersialiserades av den gryende turistindustrin. Vissa vyer blev världskända, medan andra vinklar av verkligheten osynliggjordes. En vacker utsikt bara måste avbildas och skickas. På samma sätt som min telefon nu är full av bilder av takåsarna i Florens.
Det är nu begreppen kliché och stereotyp uppstår. Det franska verbet cliche betyder ”att klicka” och var tryckar-jargong för en plåt som kunde reproducera flera bilder. Stereotypen var en mall som låser fast original och mångaldigar dem. Och stereotypa vykort spreds - nakna unga kvinnor på ”franska kort” och orientalistiska bilder av så kallade haremsdamer. Flera stater förbjöd vålds- och sexskildringar, men då gömdes de i kuvert och postades klandestint.
I Sverige nådde ”vykortssjukan” sin höjdpunkt år 1904 – då skickades över 48 miljoner kort. I nystartade vykortsklubbar sökte likasinnade brevvänner i andra länder för att utbyta kort, och entusiastiska samlare debatterade i publikationer som The Picture Postcard. Ett särskilt frimärkesspråk uppstod: Beroende på var på kortet och i vilken vinkel frimärket placerades, gick det att skicka hemliga budskap. Det ledde till att Postunionen fastslog en standard: längst upp i högra hörnet på baksidan skulle frimärket hädanefter sitta.
Sedan kom Första världskriget och flera av de bästa vykorts-tryckerierna, som låg i Tyskland, bombades. Efter kriget fick fler hushåll telefon, vilket gjorde vykortet obsolet. Nu kallades det ”fattigmanstelefon”, och skickades av lågbetalda kvinnor på landsbygden.
Under andra hälften av 1900-talet kom vykorten att förknippas med turistindustrin, en konsekvens av den nya lagstadgade semestern. Kom vykortet från Mallis, från Franska Rivieran, eller från Florens? Klasskillnaderna syntes då som nu i semesterrapporteringen i sociala medier.
Så en dag är det nya mediet inte ”nytt” längre, för att något nyare uppfunnits. Vykortet blir gammel-medium. Numera är det konstnärer, mediearkeologer och nördiga samlare som studerar hur den tekniska utvecklingen påverkat det estetiska uttrycket under decennierna.
Jag ställer tillbaka de horribla reproduktionerna av Caravaggios Bacchus i vykortsstället på Uffiziernas bokhandel. Bättre att googla fram en högupplöst version och skicka till konstnärskollegorna på Messenger.
Sonia Hedstrand, konstnär och kritiker
-
Vi inleder Stils höstsäsong med att dyka ner i vårt stora arkiv och bjuda på några av de reportage vi har gjort under året som gått.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I programmet beger vi oss till Dramatens kostymförråd för att titta närmare på ett plagg som är återkommande i konstnären Caravaggios målningar – den halvt avslitna, draperade vita skjortan. Vi berättar om skådespelaren Tura Satana, stjärna i Russ Myers kultrulle Faster, Pussycat! Kill! Kill! från 1965. Vi träffar Filippa Trozelli som syr upp och klär sig i mode från historiska perioder. Och så tar vi en närmare titt på författaren Anaïs Nins minst sagt uppseendeväckande förhållande till sina psykoanalytiker.
