Cambridge Podcasts
-
Privata företag har lagt in högsta växeln för att bli först med att erbjuda fusionsenergi till elnätet. Det kan hända så snart som inom tio år, tror entusiasterna. Är det verkligen möjligt?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Ingen har ännu lyckats uppnå ett överskott av energi i en fusionsreaktion trots över 70 års forskning. Fusion är den reaktion där väteatomer slås samman till tyngre ämnen, samma process som får solen att lysa. Ett kraftverk som bygger på fusion skulle i teorin ge massor med elenergi utan utsläpp och med billigt bränsle. Hittills har försöken att skapa fusion på jorden varit en dröm, som kanske kan förverkligas någon gång i framtiden.
Men nu har det dykt upp en rad privata företag som med nya idéer och friskt kapital har konkreta planer på att bygga fusionskraftverk inom tio år. Om de lyckas vet ingen idag, men många experter är tveksamma.
Medverkande: Peter Roos, VD Novatron AB; Nick Hawker, VD First Light Fusion, Oxford; Greg Twinney, VD General Fusion, Vancouver; Brandon Sorbom, VD Commonwealth Fusion, Cambridge Massachusetts; Tünde Fülöp, professor plasmafysik Chalmers; Per Helander, forskningschef Max Planck-Institut für Plasmaphysik Greifswald, Tomas Jonsson, bitr professor plasmafysik, KTH.
Reporter: Tomas Lindblad
Producent: Björn Gunér
[email protected] -
Om Shownotes ser konstiga ut (exempelvis om alla länkar saknas. Det ska finnas MASSOR med länkar) så finns de på webben här också: https://www.enlitenpoddomit.se Avsnitt 398 spelades in den 10 januari och därför så handlar dagens avsnitt om:
INTRO:- Alla har haft en vecka... Björn har varit på födelsedags fika hos svärmor, och ätit pizza med bland annat Johan). Johan var trött efter pizzan, spelat nintendo switch, flyttat domäner, och så fått att världen blivit lite bättre från
FEEDBACK AND BACKLOG:- Johan gissade rätt :-) https://9to5google.com/2023/01/03/bing-chatgpt-report/ - Det finns konkurenter till ChatGPT https://techcrunch.com/2023/01/09/anthropics-claude-improves-on-chatgpt-but-still-suffers-from-limitations/ - Meta och Cambridge Analytica https://securityaffairs.com/140070/laws-and-regulations/facebook-settle-cambridge-analytica.html - Apple stäms igen https://appleinsider.com/articles/23/01/10/apple-sued-again-over-app-store-data-collection-allegations - Det är skillnad på uppdateringar och uppdateringar https://www.androidpolice.com/oneplus-7-last-update/ https://9to5google.com/2023/01/10/fairphone-2-will-officially-be-unsupported-from-march-2023/ - Mastodon har inte lika många användare i Januari som i december (typ) https://www.thurrott.com/cloud/278075/mastodon-users-have-started-fleeing-the-platform
ALLMÄNT NYTT- Facebook skärper sig lite https://www.engadget.com/facebook-instagram-teen-ad-targeting-limits-181607863.html - Med rätt hårdvara kan du få bättre Youtube-videos! https://www.theverge.com/2023/1/4/23538584/nvidia-ai-upscaling-browser-chrome-edge-30-40-series-gpu-graphics-cards-4k-1080p - CES - Coola grejor https://www.engadget.com/jbl-tour-pro-2-hands-on-ces-2023-201533741.html https://www.androidpolice.com/weird-gadgets-ces-2023/ - Ny version av QI https://www.androidauthority.com/qi2-standard-3262053/ https://appleinsider.com/articles/23/01/10/future-of-magsafe-and-the-new-qi2-wireless-charging-spec
MICROSOFT- Microsoft köper Fungible https://techcrunch.com/2023/01/09/microsoft-acquires-fungible-a-maker-of-data-processing-units-to-bolster-azure/ - Microsofts Vall-E https://mpost.io/vall-e-microsofts-new-zero-shot-text-to-speech-model-can-duplicate-everyones-voice-in-three-seconds/ - ChatGPT i office mm https://appleinsider.com/articles/23/01/10/microsoft-dumping-ton-of-cash-into-chatgpt-office-infusion - Microsoft Shared Device Mode https://www.thurrott.com/cloud/278134/microsoft-launches-shared-device-mode-for-its-mobile-productivity-apps - Microsoft har inte gett upp på Surface Duo https://www.thurrott.com/mobile/278139/microsoft-surface-duo-3-foldable-screen - Windows 7 och 8.1. End-of-supprt https://www.thurrott.com/windows/278117/microsoft-ends-support-for-windows-7-and-windows-8-1-today
APPLE- En M2 Mac Pro väntas komma senare i år https://9to5mac.com/2023/01/08/apple-silicon-mac-pro-look-the-same/ - Apple motiverat utvecklare att stanna kvar https://techcrunch.com/2023/01/10/app-store-developers-have-earned-320-billion-to-date-says-apple/
GOOGLE:- Vad är RISC-V och varför är det coolt https://www.androidauthority.com/android-risc-v-support-3262537/ - BONUSLÄNK: https://www.microcontrollertips.com/risc-v-vs-arm-vs-x86-whats-the-difference/ - Ikoner I Android 13 QPR2 Beta 2 https://www.androidpolice.com/android-13-qpr2-beta-2-force-themed-icons/ - Google hjälper sina utveckare med äldre telefoner https://www.androidpolice.com/google-devs-new-android-features-older-phones-extension-sdk/
PRYLLISTA- Björn: Jag måste ha en sån här till yngsta sonen https://www.etsy.com/se-en/listing/980761197/blue-hedgehog-costume-kids-toddler - Johan: Tillbehör till Switchhttps://www.amazon.se/-/en/Accessories-Bundle-Compatible-Nintendo-Switch/dp/B07XCY9Q4N
EGNA LÄNKAR- En Liten Podd Om IT på webben, http://enlitenpoddomit.se/ - En Liten Podd Om IT på Facebook, https://www.facebook.com/EnLitenPoddOmIt/ - En Liten Podd Om IT på Youtube, https://www.youtube.com/enlitenpoddomit - Ge oss gärna en recension - https://podcasts.apple.com/se/podcast/en-liten-podd-om-it/id946204577?mt=2#see-all/reviews - https://www.podchaser.com/podcasts/en-liten-podd-om-it-158069
LÄNKAR TILL VART MAN HITTAR PODDEN FÖR ATT LYSSNA:- Apple Podcaster (iTunes), https://itunes.apple.com/se/podcast/en-liten-podd-om-it/id946204577 - Overcast, https://overcast.fm/itunes946204577/en-liten-podd-om-it - Acast, https://www.acast.com/enlitenpoddomit - Spotify, https://open.spotify.com/show/2e8wX1O4FbD6M2ocJdXBW7?si=HFFErR8YRlKrELsUD--Ujg%20 - Stitcher, https://www.stitcher.com/podcast/the-nerd-herd/en-liten-podd-om-it - YouTube, https://www.youtube.com/enlitenpoddomit
LÄNK TILL DISCORD DÄR MAN HITTAR LIVE STREAM + CHATT- http://discord.enlitenpoddomit.se
(Och glöm inte att maila [email protected] om du vill ha klistermärken, skicka med en postadress bara. :)
-
Hello Interactors,
Happy 2023! Today we launch into a season on topics related to human behavior. So much of how we interact with people and place comes down to language. It shapes how we communicate with one another, but how much does language shape our behavior? And if one language dominates, how much does that domination shape our global society?
As interactors, you’re special individuals self-selected to be a part of an evolutionary journey. You’re also members of an attentive community so I welcome your participation.
Please leave your comments below or email me directly.
Now let’s go…
DO YOU SPEAK ENGLISH?
Last week I caught up with a friend of mine who left Microsoft soon after I did. He was a technology executive and is now pursuing a degree at Cambridge on ethics in artificial intelligence (AI). His coursework is very different from his engineering past and Taiwanese education. Fewer numbers, more words. He is reading multiple philosophy papers a week, sometimes 30 pages long. He must then write his own analytical essays. Predictably, these papers he is reading are written in English – his second language.
It can be challenging enough to read philosophy in a native language. When he encounters a word, he doesn’t understand, he often consults his Chinese dictionary to better understand the concept. But then when he compares that definition to the English dictionary definition, the meaning is sometimes different. The philosopher Ludwig Wittgenstein once wrote,
“Philosophy is a battle against the bewitchment of our intelligence by means of language.”
For my bi-lingual friend for whom English is his second language, it seems the language is the battle against intelligence by means of the bewitchment of philosophy.
This is an increasingly common phenomenon around the world as English is the dominant language of higher education. An estimated one in six people on this planet speak some form of English. While seemingly small, it is the largest population to speak a common language in the history of our species. Still, with over 7000 different languages spoken around the world language diversity dominates.
In the United States 80% of households speak English only at home. Those homes are likely to remain monolinguistic. But as immigrant populations in America grow and Indigenous languages resurface the number of bilingual or multilingual households is expected to increase. When the first wave of immigrants came to America in the late 1800s, many children were encouraged to drop their native language in favor of English. My American born Italian father-in-law was discouraged to speak Italian and thus never learned it. Meanwhile, the cost of learning English was too great for his mother, so she was discouraged to learn English. They never shared a richly common language.
Even though the United States has never declared English the official language, it is often assumed. As a result, there exists not only a monolingual bias, but an English bias. Given the last two global trotting colonizing superpowers have English as the dominant language, it follows the English language dominates. As a result, schools, including higher education replete with international bilingual diversity, is also dominated by the English language and all that comes with it. That includes the branches of the field of cognitive science intent on understanding how language affects how the brain works.
It was my father-in-law’s strict dad that insisted he speak English only. His attitude was ‘you’re an American, so you’re speaking English.’ It was common for immigrant parents during these times to attempt to erase their past in hopes of appearing more ‘American’. But this attitude may have been buoyed by a long-held belief there exists a cognitive cost of switching between two or more languages. A belief that was surely substantiated by the high cost of learning a second language proficiently. It seems advantageous to just pick one and stick with it. And for many of those early immigrant children in America, that choice would have been English.
But I’m reminded of another friend who grew up in Malaysia learning English and Malay while speaking her native cultural language and English at home. Malaysia’s population is a blend of Malay, Chinese, and Indian descendants, and the informal language, Manglish, blends words from English, Chinese, and Tamil. She is so comfortable jumping between these languages that when she and her sister talk, they sometimes use words from multiple languages in a single sentence. For her, there is no cognitive cost in switching. In fact, she may even benefit from using many languages at once.
YES, UH-HA, I AGREE
Some research in cognitive science points to a ‘bilingual advantage’. Multi-lingual speakers showed a greater “ability to plan, focus, and execute a wide array of tasks’ compared to single language speakers and the effect was pronounced among older adults. As a result, replicated studies show performance varies greatly depending on the task, age, language experience, and frequency of switching languages. Still, as cognitive research increases in parts of the world where bilingualism is more common, more is sure to be learned.
The bulk of knowledge in cognitive science comes from studying WEIRD people. They are predominantly White, Educated, Industrialized, Rich, and Democratic. The ‘E’ could just as well stand for ‘English-speaking’. The discipline is dominated by English-speaking researchers, studying a sliver of the English-speaking population, writing papers in English, and in countries that that are culturally Anglocentric. This flaw has been recognized for nearly a decade. But increasingly more research uses diverse sample populations, in more diverse locations, and is conducted by less Anglocentric researchers who use English as a second language.
In 2022, a group of scholars published a paper investigating how over-reliance on English may hinder cognitive science. It included a chart that illustrates a sampling of differences emerging from these more diverse studies. It shows how aspects of the written and spoken English language differ culturally, linguistically, and cognitively from certain other languages. For example, English speakers tend to frequently rely on words of gratitude to maintain healthy social relations. One study revealed English speakers were four times more likely to say ‘thank you’ than other languages. A language in Ecuador, Cha’palaa, doesn’t even have a word for ‘thank you’. Even ‘please’ is avoided without conflict. Thirsty? ‘Give me water’ is sufficient and considered polite.
Conversely, languages other than English tend to use words more frequently that promote and sustain social cohesion. One of the more extreme versions of this is Japanese where attention to social behavior is more closely monitored by all members of society. During conversation, the person whose ‘turn’ it is to speak is listening and looking for short affirmative confirmation, like ‘yes’, ‘uh-huh’, or head nods without losing their ‘turn’. Meanwhile the listener is listening and watching for breaks in phrasing to offer forms of affirmative confirmation. Linguists call this ‘back-channeling’ and can be found in cultures rich in social cohesion. Perhaps the English language and the American egocentric culture isn’t helping to heal our societal divisions.
The ordering of words in Japanese versus English has cognitive implications too. All languages have a linguistic ‘head’ that determines certain properties of a phrase. The Japanese language puts the head at the end of a phrase while English puts it at the beginning. This has implications for differences in working memory between Japanese and English speakers. When recalling a sequence of figures, like numbers, objects, plants, or animals, Japanese speakers have higher precision on the last item in the list and English speakers the first.
Cognitive differences in ordering arrangements can extend beyond listed figures to spatial reasoning. For example, English speakers use their own relational viewpoint as a frame of reference when describing spatial locations, like ‘left’ or ‘right’. In contrast, certain native languages in Australia and Namibia use cardinal directions like ‘west’ or ‘east’. These differences in linguistic encoding are shown to influence learning of spatial configurations, search and find tasks, and tracking moving objects. Again, the apparent egocentrism of English speakers is seemingly creeping into even how we see ourselves in the world.
ADVERSITY TO DIVERSITY
The ’left-right’ bias shows up not only in space, but also time. English speakers typically think of a timeline as going from left to right. This ‘left-to-right’ bias can be attributed to many factors, including the ordering of words in a sentence or a math equation. Solving a math problem or writing a sentence in English involves ‘starting’ on the left and over time ‘ending’ up on the right. Those taught to read and write or do math in English or similar languages thus have a linguistic coding in the brain that associates the past with the ‘left’ and the future with the ‘right’.
But those who have not been exposed to these encodings have no such associations. And given there are 7000 languages spoken in the world, that accounts for a lot of humans. As more humans gain access to the internet, more and more of these languages and cultures will be exposed to the 1.2 billion internet users speaking English. The fastest growing languages online are Chinese (0.9 billion), Spanish (0.4 billion), and Arabic (0.2 billion). More people in America speak Spanish than all of Spain.
Given this growing linguistic diversity, these researchers conclude cognitive science is not doing nearly enough “to live up to its original mission of developing an interdisciplinary exploration of ‘the mind’”. They say English language dominance may be the field’s “original sin” and call for a commitment “to research that seeks to systematically explore, generalize, and falsify our models of human cognition by exploring non-English-speaking peoples and societies.”
As we enter a new year, English speaking students, like my continuing adult education friend, will be returning to classes and campuses dominated by the English language. Others will be drawing that timeline planning the next quarter. Many spent this holiday season exchanging in culturally supported niceties perpetuated by language. Santa only delivered the presents if the child had been saying ‘please’ and ‘thank you’ all year. We will spend the next year looking to do the same as we all struggle to keep those new year’s resolutions.
The words ‘spent’ and ‘spend’ bring up another peculiarity of English – tenses. It turns out those living in countries using languages that don’t have an obligatory future tense like English may be better at keeping their resolutions. They tend to smoke less, practice safer sex, and are less obese. And, hey, tax time is also just around the corner in the United States. It turns out those not obliged to use future tense in their language also save more.
But these researchers admit these studies deserve scrutiny. There is much debate about how culture and history shape language and how language shapes culture and history. Teasing out language from cognition and culture will continue to confound scholars, researchers, and practitioners. However, advances in neuroscience and brain imaging together with increased diversity of research subjects, locations, and researchers are sure to yield more practicable results. These tools didn’t exist at the onset of the study of language.
In 1863, the linguist Wilhelm von Humboldt, and brother of the more famous naturalist Alexander von Humboldt, wrote three volumes on comparative linguistics after studying the Kawi language of Java. He noted then there “resides in every language a characteristic worldview.” One day we may be able to discern just what elements of worldview cognition are common to all human brains – and the brains of other animals – regardless of language and culture.
Until then, this is all that is left to write for today. In English. While my sentences have flowed from left to right, the beginning is at the top and the end is here at the bottom. I wish to ‘thank you’ for reading or listening and invite you to ‘please’ click ‘like’ or leave a nice comment. If you feel so obliged. It’s been my ‘turn’ to speak, now it’s yours.
This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit interplace.io -
London 2014. Det är julaftonskväll och en mäktig chefredaktör får för sig att skriva mejl till sina anställda på The Guardian. Alan Rusbridger har ett halvår kvar som ledare för dagstidningen och vill att alla på tidningen ska mobilisera, alla ska göra journalistik om klimatförändringarna. Klotet åker till England och kollar vad som hände och vad det blev sen när halvåret gått.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Varför var det så svårt att göra nyheter av klimatet? Åren har gått medan utsläppen ökat och uppvärmningen ökat. Tidernas största nyhetsstory, den om klimatförändringen, hur kunde den inte vara på alla förstasidor? Klotet möter journalister och forskare med frågan om journalistiken kunnat nyhetsvärdera klimatfrågan högre?
"Climate denial has morfed into delay" Klimatförnekarna är färre och klimatförsenarna istället en växande skara.Klimatförnekarna har ersatts av fördröjare, "vuxna i rummet" som vill prioritera annat först, berättar Cambridgeprofessorn John Naughton och journalisten Terry Macalister.
Medverkande: Alan Rusbridger, The Guardians chefredaktör 1995-2015 och numera chefredaktör för månadsmagasinet Prospect. Terry Macalister, frilansjournalist med fokus på energifrågor, författare och sedan några månader tillbaka "aktivist". John Naughton, professor i Cambridge, Leo Hickman, chefredaktör för Carbon Brief, Phillip Inman, ekonomiredaktör på The Observer och kolumnist i The Guardian. Bengt Johansson, professor i journalistik, JMG. Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent, Sveriges Radio.
Skriv till oss! [email protected]
Reporter: Anna-Karin Ivarsson
Programledare: Niklas Zachrisson
Producent: Anders Wennersten
-
De engelska romantiska diktarna var inga världsfrånvända skönandar, utan politiska poeter som radikalt ville förändra samhället. Gabriella Håkansson berättar en historia som ofta glöms bort.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-08-15.
Tanken på att promenera har något idylliskt över sig. Ett slags frid förknippad med naturen – kanske ser man en romantisk poet som William Wordsworth framför sig, som strövar runt i grönskan och stannar till för att besjunga en blomma eller en antik ruin vid vägkanten.
Första gången jag hörde talas om den engelska romantiken var på gymnasiet, vi läste John Keats dikt ”Ode till en grekisk urna” och diskuterade dess olika metapoetiska aspekter. Vi fick lära oss ord som ekfras och sonett, men inte i vilket sammanhang den här vackra poesin skrevs. Och visst fascinerades jag av lord Byrons incestuösa kärlekshistorier och Mary Shelleys tragiska liv – men romantiken blev ändå för mig en estetisk, lite världsfrånvänd rörelse som målade upp ruiner i månljus, stilla promenader och vild natur, och jag tror att den här gymnasiala bilden av romantiken lever kvar hos många, ännu idag.
Sällskapets syfte var att upprätta en självstyrande republik, där man och kvinna ska leva i enhet med naturen, dela makten och arbetet lika, och där allt privatägande är avskaffat.
Man brukar säga att startskottet för den engelska romantiken var diktsamlingen ”Lyrical Ballads”. Den kom ut 1798, och skrevs gemensamt av Samuel Taylor Coleridge och William Wordsworth. Boken kom till medan de gick långa promenader i det engelska landskapet, och avhandlade Spinoza och tysk metafysik.
Så sägs det i varje fall.
Men Historien kan berättas på många sätt, och jag tänkte berätta en annan version, med mindre månljus – och mer action, som tar sin utgångspunkt i Samuel Coleridge politiska engagemang.
Redan som sjuttonåring skrev den unge poeten sin första prorevolutionära dikt "Bastiljens fall", och tre år senare år senare vann han en poesitävling med ett kritiskt ”Ode till slav-handeln”. Hans rum på Cambridge blev snabbt ett centrum för den radikala studentrörelsen och han kom att umgås med den ökända klick ultraradikaler som kallades för ”de engelska jakobinerna”. Bland dem fanns framstående författare som William Blake, filosofen Mary Wollstonecraft och hennes sambo William Godwin. Själva kallade de sig demokrater och ordnade massmöten där tiotusentals människor kom för att kräva allmän rösträtt. Staten fick kalla fötter och svarade med inskränkt mötesfrihet och gav kronan rätt att kasta vem som helst i fängelse.
Konflikten mellan demokraterna och överhögheten förde England farligt nära inbördeskrigets rand, och det var i de här kretsarna den 20-årige Coleridge befann sig när han formade som poet. Sommaren 1794 beslutade han sig för att prova den nya flugan – att fotvandra. Att gå sågs inom rörelsen som det yttersta uttrycket för demokrati. Man klädde sig folkligt, hängde på lokala värdshus och umgicks med allmogen. Filosofiskt knöt man an till de antika vandrande föreläsarna, men promenaden var också ett sätt att återerövra den gamla medeltida idén om allmänningen, ja, att gå till fots var på alla sätt ett politiskt statement. Iklädd arbetarjacka, lösa byxor och ett bärbart bläckhorn vandrade Coleridge över 80 mil på en månad.
Tillsammans med en annan radikal poet – Robert Southey – arbetade han därefter fram ett politiskt program där epokens alla progressiva idéer fördes samman till en messiansk häxbrygd.
Under namnet ”Det pantisokratiska sällskapet” skulle Coleridge och Southey frälsa världen från sedelkapitalismens och civilisationens fördärv. Sällskapets syfte var att upprätta en självstyrande republik, där man och kvinna ska leva i enhet med naturen, dela makten och arbetet lika, och där allt privatägande är avskaffat. Pantisokratin får många anhängare, och 1796 lämnar Coleridge, Southey och en tredje kamrat storstan för att utropa den första pantisokratiska kommunen, i en liten lägenhet i Bristol. Men verkligheten kommer snart ikapp. Efter någon månad står man inte ut med varandra. Projektet kollapsar.
karaktärerna hämtas från vardagslivet – man skriver om barn, gamlingar och dårhjon – figurer som aldrig tidigare existerat i diktens värld.
Men Coleridge ger inte upp. När han senare samma år gifter sig och bildar familj gör han ett nytt försök att realisera utopin, nu i mindre skala, på engelska landsbygden, och det är där han träffar William Wordsworth och dennes syster, Dorothy. Han ordnar ett hus åt syskonen bara ett stenkast från sitt eget, och fortsätter – nu i deras sällskap – sina radikala fotvandringar. I pantisokratisk anda diskuterar de tanken på att revolutionera litteraturen, och skapa ett verk som upplyser och förändrar människan i grunden. Wordsworth är entusiastisk, och 1797 påbörjas det gemensamma projektet med en diktsamling som ska komma att bryta med tidens alla estetiska ideal.
Istället för högstämda parabler om grekiska gudar hämtar man stoff från balladen och folksagan, istället för hexameter använder man blankvers. Motiven lånas in från låga genrer som gotiken, och karaktärerna hämtas från vardagslivet – man skriver om barn, gamlingar och dårhjon – figurer som aldrig tidigare existerat i diktens värld. Boken utkommer 1798 under titeln ”Lyrical Ballads”– och resten är historia.
Men historien kan som sagt berättas på många olika sätt, och man kan undra varför just den här radikala, politiska bakgrunden till romantiken så ofta har hamnat i skymundan? Kanske för att författarna själva tog avstånd från sin radikalitet när franska revolutionen övergick i blodbad och Frankrike blev Englands ärkefiende. Man reviderade sina ungdomsdikter, och många vände kappan efter vinden och blev konservativa. Den ende som vägrade göra avbön var William Hazlitt, som dyrkade Napoleon ända till sin död. Som tack för det blev han bortglömd i 150 år.
Men den förklaringen räcker ändå inte, för den andra generationens romantiker, med lord Byron och makarna Shelley i spetsen, var ju ännu mer avantgardistiska. De skrev en litteratur som öppet fördömde religionen, tog avstånd från äktenskapet och rasade över såväl kommersialismen som miljöförstöringen. Pantisokratin i all ära, men 1812 drog Percy Bysshe Shelley radikaliteten till sin yttersta spets och pekade ut köttätandet som roten till allt ont. Han förespråkade en vegetarisk kostreform som måste genomföras innan någon radikal utopi alls kunde bli verklighet.
Shelley hade inte bara hämtat sitt tankegods från föregångarna Godwin och Wollstonecraft, han äktade också deras dotter, Mary. Hon, som 1814 i ett svar på makens subversiva dikt, ”Den befriade Prometheus”, skriver romanen ”Frankenstein”.
de gamla romantikerna lyfts fram ur glömskan och nu påstås utgöra Englands guldålder. Men först dammas de av och skrubbas rena från obehagligt politiskt gods
Fem år senare sätter staten definitivt stopp för den radikala rörelsen genom att i Manchester skicka in kavalleriet när en folkmassa på 60 000 person i söndagskläder kräver rösträtt. Arton dör och 650 skadas i vad som kom att kallas för Peterloomassakern – och med det är romantikens dagar räknade. Coleridge, Shelley och de andra börjar betraktas som mossiga, och det är inte förrän Viktorianerna långt senare försöker skapa en nationell kanon som de gamla romantikerna lyfts fram ur glömskan och nu påstås utgöra Englands guldålder. Men först dammas de av och skrubbas rena från obehagligt politiskt gods - och vips står den bildsköne lord Byron gipsbyst på var mans spiselhylla.
Det är några av förklaringarna till hur en av Europas mest progressiva litterära rörelser kunde förvandlas till vacker, men uddlös estetik.
I England närmar man sig nu tvåhundraårsdagen av Peterloomassakern och säkert kommer man hedra de som föll offer för statens våld. Kanske kommer vi nu äntligen få se en renässans för alla de galna, visionära utopiska idéer som romantikerna också brann för?
Gabriella Håkansson, författare
-
Med Maria, låt oss skynda oss att välkomna vår herre Jesus Kristus. "Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig?" (Luk 1:42-43)
Lukasevangeliet 1:30-45
Musik: Gabriel's message (arr. D. Willcocks for choir) : Gabriel's message · Ruth Holton - Cambridge Singers Christmas Album
-
Parfym eller sprit? Dyr eller billig whisky? Vi pratar både om High Coasts 10-åring och Glenlivets 80 yo. Men också om anrika destilleriet Glen Scotia, hur man utför en perfekt blank run och en kort men intensiv träff med Arga surgubben. Flaskdesign för miljonen – bra eller anus?
Ja, hur många bultar är det egentligen i Ölandsbron? Här är facit:
https://www.facebook.com/watch/?v=1444741522496453
Här kan du köpa lite olika sorters Ölandstok:
https://www.granngarden.se/tradgard/vaxter/hackplantor/olandstokVad var det i glaset?
Mathias pimplade rödtjut, David Arran 25 YO och Jeroen tog en Longmorn 16.Den där svindyra whiskyn då…
Lite om whiskyn från Gordon & MacPhail:
https://www.gordonandmacphail.com/generations/#
…inklusive en film från dem:
https://www.gordonandmacphail.com/generations/?vidid=sSoAVR8JFc
Importören Symposions information om flaskan:
https://www.symposionhot.com/2021/10/27/generations-glenlivet-80-years-old/
Och så lite mer kring denna omtalade whisky då:
https://www.alltomwhisky.se/2021/10/varldens-dyraste-whisky-billig-i-sverige/
https://www.alltomwhisky.se/2021/10/vi-var-dar-allt-om-whisky-i-tv4-nyhetsmorgon/
Från nyhetsmorgon, TV4 – kolla in storleken på den där lådan!
https://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon/steffo-dricker-v%C3%A4rldens-%C3%A4ldsta-whisky-f%C3%B6r-en-miljon-ska-inte-smaka-s%C3%A5-h%C3%A4r/13724537?first=13724537
Här ser ni lite bilder på tidigare Glenlivet 1940 från Gordon & MacPhail. Såhär tycker vi på ETW att buteljen skulle ha sett ut:
https://whisky.auction/auctions/lot/31442/glenlivet-1940
https://www.thewhiskyexchange.com/p/25484/glenlivet-1940-bot1970s-gordon-macphail
https://www.thewhiskyvault.com/glenlivet-1940-gordon--macphail-eighties-bottling-2567-p.aspHigh Coasts The first ten years
https://www.systembolaget.se/produkt/sprit/the-first-ten-years-4103702/
https://highcoastwhisky.se/high-coast-whisky-forsta-10-ar-buteljerade-pa-flaska-the-first-ten-years/
https://highcoastwhisky.se/produkter/the-first-ten-years/
Whisky weekly provar den ihop med Lars Karlsson här:
https://www.youtube.com/watch?v=4-hVH664Dac
Podden Whisky Weekly har koll på det senaste om nyheter på Systemet och whiskyvärlden.
https://whiskyweekly.se/Blank run
Google ger bara luddiga träffar rörande blank run så här blir det till att rekommendera en del hard-core whiskylitteratur och hoppas på att de tar upp blank run:Buxton, Ian, & Paul S. Hughes, The science and commerce of whisky (Cambridge: RSC Publishing, 2014).
Russell, Inge, red., Whisky: Technology, production and marketing ([London]: Academic Press, 2003).
Russell, Inge & Graham Stewart, red., Whisky: Technology, production and marketing, 2 uppl. (Oxford: Academic Press, 2014)
Och så lite om trippeldestillering från ETW:s resident whisky anorak:
https://tjederswhisky.se/the-enigma-of-triple-distillation/
(Det finns en till betydelse av blank run som David inte tog upp i fyllan och villan. Vi kör lite copy paste ur den där boken av honom som aldrig verkar komma och ber om ursäkt för att nörderinivån skjuter genom taket:Blank run är (också) ”en misslyckad körning i spritpannan, där spriten på grund av kontaminering aldrig klarar dimtestet. Det beror normalt på en alltför hög alkoholhalt i LWFR (lågvinstanken). Om alkoholhalten där överskrider 30% börjar de tyngre oljorna och estrarna som lägger sig ovanpå alkoholen (i betydelsen etanolen) i tanken att lösa sig i alkoholen och därmed smutsa ned den. Det kan också hända att man tömmer hela LWFR och därmed får med oljorna och estrarna, istället för att bara tömma det undre lagret i den. Följden blir då smutsig sprit som det kan krävas flera körningar i för att helt tvätta bort ur både spritpanna och kylare. Börjar alkoholhalten i LWFR närma sig 30% bör man därför späda vätskan där med vatten. Råkar man ut för en blank run behöver spriten destilleras om eller kasseras. Det är ofta betydligt svårare att i sådana körningar få till skärningspunkterna i spritpannan vid omdestillering.”
Hängde ni med så hängde ni med!
Veckans destilleri: Glen Scotia
Här når du oss:En trea whisky på Facebook (https://ww.facebook.com/entreawhisky)Maila till oss på [email protected] blogg tjederswhisky.se (https://www.tjederswhisky.se)
https://www.glenscotia.com/
Destilleriet har upplevt ovanligt många perioder av stängning, även i modern tid: 1928–1932, 1942–1945, 1984–1988 och från oktober 1994 till maj 1999. Det var 2014 som Loch Lomond Group köptes upp av Exponent Private Equity. Runt 10% av produktionen är lättrökig och hårt rökig, resten är orökig. -
I torsdags lanserade Fredrik Kärrholm sin kandidatur för att bli riksdagsledamot för Moderaterna. Egentligen har jag kluvna känslor. Fredrik kom som vikarie till Svenska Dagbladets ledarsida året före mig och har sedan dess varit någon jag värderat högt i svensk offentlighet. “En man huggen i granit,” som Per Gudmundson kallade honom, innan jag hade träffat honom.
När jag blev tillsvidareanställd som ledarskribent på SvD var det alltid skönt att det regelbundet kom krönikor från Fredrik, eftersom det tog uppmärksamhet från mig. Hans texter var nämligen alltid vällästa, och de gjorde avtryck.
Varför kluven? Jag tvivlar inte det minsta på att han skulle bli en bra riksdagspolitiker, men det finns en annan risk som jag ser det. Det är en sjuka som tycks drabba en del (ganska många) partipolitiker – tilltagande tråkighet. Oförmåga att framstå som autentiska. Om detta är självpåtaget eller påtvingat uppifrån, det vet jag inte. Men jag hoppas verkligen att detta inte drabbar Fredrik Kärrholm. Hans röst behövs i offentligheten. Med det sagt så är jag jävig, eftersom han är en vän till mig. Kanske är det därför jag bjuder in honom till podden så ofta.
Nedan kan den som vill läsa intervjun i ett kortat och lätt redigerat format.
Välkommen till Rak höger, Fredrik Kärrholm!
– Tack Ivar!
En anledning till att jag ville ha hit dig är att du har bestämt dig för att kandidera till riksdagen för Moderaterna.
– Det stämmer. Just nu så pågår ett internt val i Moderaterna, kring vilka som ska representera Moderaterna och stå valbara på riksdagslistan.
Hur går det här till? För oss som aldrig har varit inne i partipolitiken så är det flera led som man ska gå igenom. Vad är det för led du behöver passera för att hamna i riksdagen?
– Först och främst måste man ha förutsättningar. De flesta som kandiderar till riksdagen har en lång bakgrund och har arbetat länge i politiken. Det där är egentligen inte så konstigt men det går också att ge sig in i politiken genom att ha haft ett annat tydligt samhällsengagemang och någonting att komma med. Där har jag skrivit om de här frågorna, om brottslighet, sedan jag började skriva i SvD 2012. Vi kan lägga till som en parentes att intresset då var ganska litet. Jag var en av dem som tidigt varnade för utvecklingen och blev anklagad för att vara alarmist och spela på främlingsfientliga krafter och så vidare.
Det var jätteskönt när jag jobbade på Svenska Dagbladet och du skrev dina texter. Jag började lite senare som vikarie 2013 och annars var det jag som var måltavla men så fort du skrev så rasslade det till i läsningen och du blev väldigt välläst. Så du kom in och tog över som måltavla och det var skönt att du avlastade hela tiden med dina krönikor.
– Den typen av analyser och politiska förslag är helt okontroversiella idag. Verkligheten har hunnit i kapp. Nu finns det ett mönster för faktiskt förändring och det är i politiken det möjliggörs, det är i regering och riksdag som den politiska makten finns. Det är därför jag kandiderar. Jag tror att politiken blir bättre med fler poliser, åklagare och domare. Och även inom andra områden – om vi har fler ekonomer så får vi en bättre ekonomisk politik, det är min övertygelse. Jag tror att jag har mycket att komma med och det första steget i det interna valet är att bli nominerad av lokalföreningar. I Moderaterna och de flesta partier är det så att man har en riksdagslista för varje valkrets, så när man som vanlig medborgare på valdagen röstar så plockar man upp valsedeln och där står det en lång rad namn. Den listan och namnen är unika för varje valkrets. Stockholm stad är en valkrets och det är där jag bor och kandiderar. I Stockholm stad finns ett trettiotal moderata lokalföreningar och i det första steget behöver man bli nominerad av minst tre och helst föreningar. Då går man vidare till nästa steg där det sker en intern omröstning där alla medlemmar i partiet får rösta på vilka kandidater man tror på. I det tredje och näst sista steget är det en valberedning som tar fram ett förslag på en lista och slutligen är det en stämma med ombud som justerar och röstar fram den slutliga listan, som sedan skickas till valmyndigheten och därefter kan medborgarna välja och rösta på det parti de vill och även kryssa en kandidat för ett parti.
Många politiker är otroligt tråkiga och inte särskilt frispråkiga. För i partipolitikens väsen finns en tanke om att du ska, jag tror att det var Anne-Marie Pålsson som var missnöjd med Moderaterna och skrev en bok som heter Knapptryckarpartiet. Det där är något som man under flera hundra år har pratat om. Grundladsfäderna i USA pratade om problemet med partier jämfört med individer som röstar med sitt samvete. Här har vi ett problem för i offentligheten är det ofta människor som uppfattas vara genuina och har sin egen agenda som folk vill lyssna på. Där har du varit en person som varit väldigt framträdande i debatten och särskilt i frågor om lag och ordning och integration. Nu när du går in i politiken, är inte risken att du blir en mycket tråkigare version av dig själv?
– Jag tror inte det för det är lyckligtvis så att det jag tycker och tänker är den riktning Moderaterna har utvecklat sin politik. Det är därför jag kandiderar för Moderaterna. När det kommer till kriminalpolitiken behöver jag inte kompromissa med mina egna uppfattningar. Sen finns det ett uttryckssätt hos många politiker som kanske inte är så kittlande men det där tror jag mycket har att göra med retorisk tradition. Om vi tittar på England så visar man där att partipolitik kan vara mycket roligare. Det där har jag med mig lite från mina studier i Cambridge också. Jag hoppas inte att jag ska bli tråkigare om jag skulle få förmånen att sitta i Sveriges riksdag, och jag hoppas inte att jag ska bli mer ointressant. Jag upplever att Moderaterna idag i likhet med hur partiet har varit tidigare, är en bred kyrka där det finns en acceptans för olika åsikter. Det kanske inte alltid syns lika mycket utåt men internt så finns det en livlig debatt. Sen under Reinfeldt, där jag faktiskt var aktiv i politiken, då var det ett lite annorlunda klimat och mer toppstyrning men det var ett undantag i den moderata partihistorien, skulle jag påstå.
Politik har blivit ett jobb och det häller inte bara Sverige utan i alla mogna västerländska demokratier. Det är färre som kommer från ett yrkesliv och går in i politiken. Det krävs att du har nätverk och byggt upp din bas. Nu har du varit borta från politiken ett tag – hur stora chanser har man då? Vi har sett andra exempel på människor som kommit in, Ann Heberlein kandiderade nere i Skåne till exempel. Människor som är lite mer kända i offentligheten men som misslyckats med sina kandidaturer. Har du behållit kontakter inom partiet som gör att du både kan tilltala massorna men också vara accepterad av partiet?
– Det får visa sig, men det är som du säger: du kan inte storma in i lobbyn på ett företag och säga ”Jag vill sitta i ledningsgruppen” utan du måste vinna människors förtroende och visa vad du går för. Så är det även i politiken. Där får man börja i god tid innan ett val och om man inte har kontakter eller kan återuppta kontakter så får man se till att skapa dem. Träffa människor, bjuda in sig i olika sammanhang och berätta vem man är och vad man vill göra. Jag tror att väldigt många fler skulle kunna ge sig in i politiken utan att ha någon bakgrund i ungdomsförbunden, och jag tror att det skulle vara väldigt positivt. Min bild såhär långt i processen är att det är väldigt välkommet. Sen är det naturligtvis så att det finns ingen som kliver åt sidan och säger ”Varsågod, ta min riksdagsplats”. I de flesta partier så finns det väldigt många kompetenta politiker så det är en tuff konkurrens. Samtidigt är det en demokratisk process så svaret på din fråga är att det är svårt att säga, men hittills så känns det bra. En annan sak som du sa tidigare, om Anne-Marie Pålsson och Knapptryckarkompaniet – det är vissa som har kommit in i politiken från sidan och blivit väldigt kritiska men där tror jag att det hos många finns en ovana att verka i stora demokratiska organisationer. Det är inte alltid så exekutivt och saker tar tid och det kräver mycket kompromisser och stor taktkänsla. Så ja, ibland är en del kritik som framförs både mot möjligheten att engagera sig politiskt och hur partierna fungerar, är ibland lite orättvis tycker jag. Jag kanske sitter här om två år om jag blir invald, och tycker helt annorlunda. Vi kan väl boka in en uppföljande intervju! Och det här säger jag utifrån att, som jag nämnde, jag har ett preskriberat förflutet i Moderaterna. Jag var tidigare engagerad i Moderata studenter när jag studerade kriminologi vid Stockholms universitet, och jag jobbade samtidigt som polis då. Jag var tjänstledig ett tag från polisen och jobbade vid Moderaternas riksdagskansli. Så det är inte helt ogrundat det jag påstår.
Som du säger så är det idag svårt att engagera sig. Många partier har utvecklats mot vad man kallar för elitpartier eller liknande, färre antal människor är engagerade och man får förlita sig mer på olika opinionsmätningar och fokusgrupper för att få reda på vad folk tycker snarare än att känna av i partiet, för partiet är inte längre den massorganisation det var. Det här är ett problem. Man brukar prata mest om det i USA, att du måste passera ”the primaries”, både för demokraterna och republikanerna och de som är engagerade i partierna är ofta antingen till vänster eller höger om gemene väljare. De mest engagerade är ofta de som har den mest radikala agendan. Jag vet inte vad jag försöker säga här – det här med att man ska gå med, jag tror också att det vore bra om människor engagerade sig mer i politiken men samtidigt så ser vi en tendens snarare åt det andra hållet, att man är engagerad till exempel genom att prata med politiker på Twitter.
– Det finns en bredare trend kring det där. Det är färre som kommer på bostadsrättsföreningens stämma, det är färre som engagerar sig i idrottsföreningar, kulturföreningar, hembygdsföreningar och det är färre som engagerar sig i politiska föreningar. Jag förstår att det är många som var engagerade i politiska partiet förut. Om man hade SVT 1 och 2 och så P1, och sen hade man en familj och vänner som hade tröttnat på att man ständigt höll på att gagga om politik, ja då fick man gå till den lokala partiföreningen och prata med personer där. Men idag behöver du inte göra det. Du kan sitta bekvämt kvar i soffan och twittra. Det är en ganska naturlig utveckling men jag tror att jämförelsen med USA haltar för att vi har fortfarande ett relativt starkt föreningsliv i Sverige och det återspeglas även i politiken, där det finns mång aktiva och kloka personer. I min lokala moderatförening där jag bor på Östermalm så är ordföranden en hög chef i en stor bank, det finns väldigt många kompetenta personer som engagerar sig idealistiskt och åtminstone i Moderaterna så har jag ännu inte sett någon tendens kring att det är de mest radikala som engagerar sig politiskt. De som engagerar sig är mycket den här typiska bostadsrättsföreningsordföranden. Men det är inte omöjligt att det problemet uppstår i framtiden.
Det här är egentligen ett annat problem, det är att om man pratar om de här människorna som ”de glömda” eller arbetarklassen, människor som är lågutbildade, de har försvunnit från politiken i större utsträckning än sådana som är högutbildade och högavlönade. En sak du sa var att politiker är kompetenta och att det fanns kompetenta och kunniga människor, att det är hård konkurrens.
– Jag säger inte att alla politiker är kompetenta.
Om man lyssnar på en partiledardebatt på SVT, och sen på en riksdagsdebatt mellan partiledare, så är det väldigt stor nivåskillnad. Det låter helt annorlunda. Jag rekommenderar de som inte har gjort det att lyssna på en debatt i riksdag i stället för på teve. En känsla man får när man ser på partiledardebatterna i teve eller korta debatter i Studio Ett, är att det är väldigt ytligt och många klyschor. Men om man lyssnar på en riksdagsdebatt så är det ofta högre nivå. Har vi en för negativ bild av våra politiker generellt?
– Jag tror det. Jag tror att politiker inte alltid framställs på ett rättvist sätt. Dels genom de här tv-debatterna. Vi har alldeles för många partier i Sverige, det är åtta partier och även om man har en tvåtimmarssändning så ska man gå igenom många ämnen och det blir väldigt upphackat och kort.
Så det du säger är att du vill avskaffa Miljöpartiet?
– Jag har en champagne på kylning och jag har varit väldigt förutseende i det här så det är en champagne som ska lagras. Den har legat länge i mitt kylskåp och flyttat runt. Men nu hoppas jag att den ska korkas upp efter kommande val.
Underbart!
– Det är möjligen något ytterligare parti som skulle kunna ryka från riksdagen. Men de här debatterna, där tror inte jag att partiledarna riktigt kommer till sin rätt. Du måste förhålla dig till att det finns många tittare som har väldigt lite förförståelse och som är de mest lättrörliga väljarna. Det är en konsekvens av det höga valdeltagandet i Sverige. Mångas uppfattningar av politiker är hur de framställs i tidningar och då uppstår ett journalistiskt filter. Det fungerar så i Sverige att man måste vara väldigt försiktig när man talar med journalister. Nu har vi ett avspänt samtal här men jag blev intervjuad av Dagens Nyheter om min kandidatur och då kände jag åtminstone, det kanske är överdrivet, men att man är på helspänn. Ett felaktigt ordval kan hållas emot en och det spelar ingen roll vad du egentligen menar, har du en detalj fel och säger en sak fel så finns det många som med glädje kommer att välja att missförstå dig. Så jag tror att vi också har ett medieklimat i Sverige där politiker tvingas vara väldigt strama.
Å ena sidan så uppfattar jag det som att man saknar politiker som upplevs som handlingskraftiga, självsäkra, som kan staka ut vägen och göra det som krävs. Så har vi fått en politikerstil som snarare är moraliserande och fördömande. Man säger det här klassiska, som har blivit som ett skämt, att Stefan Löfven säger att saker är oacceptabelt. Anledningen till att det blir ett skämt är att ”Okej, det är oacceptabelt så därför kommer vi med de här tre lösningarna på det”. Men i stället blir det den här reaktiva politiken som är att man vill visa att man inte heller gillar det man ser.
– Det här stör mig något oerhört. Att det kommer politiska förslag efter den här typen av händelser vi har sett nu i Göteborg. Återigen, det är ingen singulär händelse. Mönstret är jättetydligt och det har varit tydligt oerhört länge. Då måste man kunna vara rakryggad och föra en politik man tror på. När en sån här händelse inträffar så förklarar man helt enkelt den befintliga politiken. Det provocerar mig något oerhört när det sker någon form av politisk kursomläggning på grund av den här typen av spektakulära händelser.
Politiker upplevs som rädda för det mediala, de är rädda för att de vet att om de säger något fel, gör något fel och sen blir grillade i media så kan det kosta dem deras karriär.
– Ja, så den rädslan och försiktigheten är rationell. På grund av att många i politiken har varit i politiken hela livet så är det en hel del som inte har något annat att falla tillbaka på. Då blir man beroende av att hålla sig kvar i politiken. Det kan göra att många väljer lågriskstrategier, det bidrar väl till det du beskrev tidigare, att politiken i Sverige inte känns så sexig. Jag tror att det framförallt handlar om en retorisk tradition, mer än något annat. Eller avsaknad av retorisk tradition, rättare sagt.
Nu har jag sett din valfilm och du är väldigt vältalig.
– Tack!
Om jag ska vara lite elak så är man lite svältfödd på det efter att ha haft Stefan Löfven som statsminister i åtta år. Att prata om ”I Sverige pratar vi svenska” när vår statsminister inte kan sätta ihop en mening korrekt. En sak som jag tycker är problematisk med svensk politik är att det händer saker mot politiken så de blir nästan kränkta av verkligheten. Jag tror du tog upp det i din bok, att när man höjer straffet för vapenbrott så är det med några månader. Det du tog upp tidigare om vad man skulle behöva göra, till exempel att man inskränker offentlighetsprincipen, att alla tjänstemän har skyddad identitet. Att du gör den sortens ganska, jag vill inte säga drastiskt för det får det att låta som att det är irrationellt och det är rationellt…Men att det finns en tröghet i svensk politik som jag inte upplever att du har i hur du närmar dig de här frågorna.
– Jag skulle säga att det finns en oförmåga. Ibland förundras jag över mycket av det som åstadkoms på 1900-talet i svensk politik. Man byggde ut socialförsäkringssystem, motorvägar och så vidare. Idag kan vi hålla på och debattera en enskild järnväg i tio, tjugo år. Det är också intressant det du sa, att det beskrivs som något drastiskt. Det är ett ordval som meningsmotståndare använder. Jag efterfrågar en rimlig och rättvis kriminalpolitik. Du har också rätt i att det sker ett duttande hela tiden och det där har jag upprepat till leda, så det vi behöver är ett systemskifte i kriminalpolitiken. Men jag tror också att vi behöver ett skifte i mentalitet, både hos politiker, inom rättsväsendet men också i samhället i stort. Det finns alldeles för mycket daltande och överseende som vi måste göra upp med. Det finns en del som tycker att det där låter auktoritärt och läskigt. I mitt drömsamhälle, om vi konkretiserar det, så vill jag ha fler poliser och poliser som är artiga och korrekta och vänliga mot hederliga medborgare. Det finns inget motsatsförhållande mellan att vara det och tillämpa nolltolerans och sätta hårt mot hårt. Du kan ha en trevlig polis i skärmmössa som stoppar en gosse som cyklar på torget och lägger vänligt handen på axeln och säger ”Hej lille vän, du får tyvärr inte cykla här. Du måste leda cykeln”. Du kan samtidigt ha samma polis som har befogenheter att när någon kör som en galning på strandvägen eller någon annanstans, eller spelar hög musik från sin bil, att helt enkelt beslagta den bilen utan pardon och sen får vederbörande gå hem. Då får det gärna regna. Sen har man löst alla de här ordningsproblemen. Det är inte svårare än så. Det är här jag menar att vi måste ha en annan mentalitet, lite jävlar anamma.
Var det Theodore Roosevelt som sammanfattade sin vision för en amerikansk utrikespolitik ”Speak softly and carry a big stick”. Det är väldigt osvenskt numera.
– Den här respektlösheten som inte bara polisen möter utan även lärare, busschaufförer, bibliotekarier, äldre i allmänhet. Den respektlösheten från framför allt från ung amen också vuxna människor, den möts man av för att man inte har en big stick. Det är det som saknas i många domäner.
Det kom en bok som heter The Authoritarian Personalllity av Theordor Adorno som var knuten till Frankfurtskolan, där de försökte förklara framväxten av nazismen i Tyskland. Det de ville förklara var varför arbetarklassen i Weimarrepubliken valde nazismen i stället för kommunismen de borde ha valt, eftersom Frankfurtskolan var marxister så tänkte de så. Man utvecklade en tanke att det fanns en auktoritär personlighetstyp, en början på psykologisering. Man har utvecklat det där och det går igen idag också, det sättet att tänka på. Om man hamnar på TAN i GAL-TAN-skalan så är det att man vill ha lag och ordning. Vad är motsatsen till det? Att man gillar kaos? Eller att man vill ha en stark stat – är motsatsen att ha en stat som saknar kapacitet. Man gillar en stark ledare – vad vill man ha i stället? En helt inkompetent och svag ledare? Det låter inte heller bra. Så enligt det här sättet att tänka är det väldigt lätt att anses vara auktoritär. Sen hade de ju fel också. Arbetarklassen i Tyskland blev inte nazister utan det var medelklassen som blev det. Men det finns en tanke här, att det finns en latent auktoritär ådra i vårt samhälle. När det blir kris riskerar den att bryta fram. När man förespråkar ungefär det du och jag säger, så appellerar man till det här latenta auktoritära draget i det västerländska samhället. Det är en felaktig analys av Tyskland på 1930-talet och av vad som sker idag. Jag tror inte att människor som tycker att det här är problematiskt och som vill att man tar i, att man bekämpar gäng, plötsligt har blivit auktoritära. Jag tror fortfarande att de är liberala. Jag tror fortfarande att de är socialdemokrater. Vi riskerar inte en diktatur för att vi trappar upp bekämpningen av organiserad brottslighet.
– Nej, inte heller för att vi har tydligare och fler auktoriteter i samhället. Ett samhälle mår bra av sunda auktoriteter. Rimliga, sunda auktoriteter. Det är i hög grad brist på sådana som har skapat det kaos och den gangsterkultur vi ser i stora delar av samhället, som har varit grogrunden för de här extrema problemen med brottslighet.
Du tar upp det i din bok också, men den vanliga grejen som man alltid får höra och som jag tänkte att du ska få besvara nu: Det här är områden som är socioekonomiskt svaga, det är därför ett utsatt område kan tolkas på flera sätt. Mycket arbetslöshet, lägre utbildning, sämre hälsa, mer trångboddhet – är inte det förklaringen till den här kriminaliteten?
– Vi vet att det är 3,2 gånger så vanligt för personer födda i Sverige med två utlandsfödda föräldrar att vara misstänkta för brott, jämfört med svenskfödda som har svenskfödda föräldrar. Den siffran är från Brottsförebyggande rådets senaste rapport om invandrares brottslighet. När man tar hänsyn till ålder och kön och inkomst och utbildning så sjunker överrepresentationen till 1,7. Så den gruppen och framför allt det vi pratar om är invandrartäta bostadsområden, att den gruppen begår fler brott, det är helt rätt att det till stor del beror på att de yngre har lägre inkomst och utbildning. Om man standardiserar för ännu fler faktorer så hade den där överrepresentation säkerligen sjunkit ytterligare. Det här får vissa att vilja tona ner betydelsen av invandring och kultur och man vill i stället fokusera på sociala faktorer och materiella omständigheter.
Fler fritidsgårdar är det klassiska.
– Ja, och apropå Alex Schulman så skrev han om den här BRÅ-rapporten precis det där med socioekonomi, han använde inte det ordet men det var den förklaringsmodellen han framförde. Men invandring och socioekonomi är inte motsatta förklaringar. Mycket av den här låga utbildningsgraden och arbetslösheten och trångboddheten, beror på ju på att vi har haft en hög invandring. Även när man försöker standardisera bort allt det här återstår det ändå en överrepresentation och den menar jag beror i hög grad på kultur. Sen tappas det ofta bort att mycket av de sociala problemen, är också en konsekvens av kultur. Med kultur menar jag beteende, mönster och värderingar och så vidare. Sen vill jag understryka, när jag håller på att problematisera kultur, att det stora problemet inte är utländska kulturer och det går överhuvudtaget inte att generalisera utländska kulturer för det är så oerhört stor skillnad mellan dels vilket land man kommer från, vilken del av det landet, vilken klasstillhörighet man haft. Det stora problemet är den här förortskulturen, gangsterkulturen som vuxit fram här i Sverige. Den är en mix av flera utländska kulturer och den har element från den svenska majoritetskulturen men framför allt från den amerikanska hiphopkulturen. Förnedringsrån, skottlossningar, bombattentaten, de grova stölderna, gruppvåldtäkter. Ingenting av det kan förklaras med materiella omständigheter. Det förklaras helt enkelt av vilken moral och vilka värderingar människor har. Vilken typ av beteende som man kan rättfärdiga för sig själv och vilket beteende som accepteras av den omedelbara omgivningen.
Om du förnedringsrånar någon ökar det inte dina chanser att bli förtroendevald i Moderaterna. Vissa beteenden premieras i vissa kontexter och inte i andra.
– Precis. Och då kan man säga ”Vadå, det är väl bara enstaka galningar”. Nej, vi hade en relativt känd rapartist som av olika skäl hamnade i onåd hos ett kriminellt gäng och de misshandlade honom och urinerade på honom och filmade detta och skrattade. Många av de här dåden som tidigare har betraktats som rena vansinnesdåd som utförts av personer under narkotikapåverkan eller psykos, utförs nu av flera personer i grupp, i samförstånd.
Just att man lägger ut det i sociala medier är också ett tecken på att det handlar om något som man vill visa upp.
– Precis, det måste förstås i en kulturell kontext. Vad är det som har gjort att den här gangsterkulturen har uppstått? Det beror såklart på att vi haft en kraftig segregation, på trångboddhet och demografi. Det har varit många unga som hängt på gårdarna och torgen och det har blivit någon form av flugornas herre i urban miljö. Det finns en växelverkan mellan det kulturella och socioekonomiska så med risk för att låta som en tråkig kriminolog, så finns det inget enkelt svar. Men man har ofta ensidigt betonat materiella omständigheter men jag menar att det är inte främst det som det handlar om.
Nu är vi inne på det kanske allra svåraste. Det är en multifaktoriell förklaring. Jag följer en före detta kriminell som har begått grova brott och lämnat det bakom sig. Han har lagt upp väldigt intressanta trådar om det. Strax innan han var som mest brottsaktiv på 90-talet kom den här hiphopkulturen till Sverige och det var då man började dela upp sig i bostadsområden, det var då det började på det sättet, den typen av territoriell amerikansk kultur. Man har anammat idéer från USA och just den gatukulturen blandas med utanförskapskänslan som särskilt andra generationens invandrare känner. Det går igen i Frankrike och Storbritannien, även om de inte har lika många skjutningar och sprängdåd. I Sverige möter den en kultur som är extremt dåligt lämpad för det. Man har svårt att sätta hårt mot hårt, man tror på samtal. Jag pratade med en bekant som jobbar i frivården där de styr upp behandlingsplaner för kriminella. Hon sa att ”Man kan inte jobba längre än fem år om man inte har konstiga värderingar för det vi gör ger inget resultat. Dessutom kan man bi dödshotad och det får inga konsekvenser för den som gör det”. De kan bara säga att ”Jag var lite arg” och det är helt okej. Det är så etablerat så om du blir dödshotad av den du skrev en behandlingsplan för och går till din chef, så blir det nästan jobbigt för chefen. ”Varför är du till besvär. Det är så det är att jobba här”. Det tycker jag går igen på så många områden. Det krävs verkligen ett ändrat mindset. Om du dödshotar en polis får det en konsekvens direkt. Om du dödshotar någon som sitter på andra sidan bordet i frivården så får det en konsekvens direkt. På varenda områden måste det ske en förändring om man ska kunna få bukt med det hör.
– Absolut. Det mentalitetsskiftet, att vi behöver både en starkare polis och ett starkare samhälle, det är en grundförutsättning för allt annat. Det är många som säger ”Det räcker inte” och nej, det gör det inte, men det är en grundförutsättning. Det finns inget motsatsförhållande mellan en mer repressiv kriminalpolitik och att vi jobbar förebyggande med olika sociala insatser på ett smart sätt, som angriper de här kulturella värderingsproblemen som finns.
Något som är slående när man följer dig i sociala medier, du har jobbat som polis, du jobbar för ett säkerhetsföretag…
– Och håller på att starta upp ett säkerhetsföretag också faktiskt, så den här kandidaturen har jag egentligen inte tid med men jag känner att de här frågorna är så viktiga. En avgörande sak som gjorde att jag kandiderade var när polismannen Andreas Danman sköts i somras. Då kände jag, nu får det vara nog. Nu måste jag göra någonting mer.
Det där borde du ha inlett med! Det jag tänkte var att om man kollar på din valfilm – är du en enfrågeperson? Är det bara lag och ordning?
– Nej, när jag hade ett vikariat på SvD:s ledarsida så skrev jag om alla möjliga frågor. Även när jag jobbade på Moderaternas riksdagskansli. Ett tag var jag även engagerad i kommunpolitiken i Sundbyberg och satt i kultur- och fritidsnämnden. Kulturpolitik och inte minst arkitektur ör frågor som ligger mig varmt om hjärtat. Men sen 2013, när de här problemen med brottsligheten för mig och många andra initierade blev väldigt tydliga, så har det inte funnits någon viktigare fråga att skriva om. Jag har ägnat allt mitt fokus och energi till att uppmärksamma det. Jag har inte kunnat skriva en artikel om arkitektur när vi har det här aggressiva cancern på samhällskroppen som successivt tränger in i den friska vävnaden. Jag menar att den här brottsligheten är ett akut hot mot vår demokratiska och civiliserade samhällsordning. Det kan låta som stora ord men den typen av grov organiserad brottslighet hotar vårt samhälle såsom det fungerar. Nu har verkligheten börjat hinna i kapp men jag upplever fortfarande att det saknas ett ”sense of urgencey”. Jag upplever att det är väldigt mycket politiskt taktiserande och mindre av en genuin oro över hur allvarligt läget faktiskt är. Så absolut, jag har ett brett politiskt engagemang men det överskuggas helt av den här frågan.
Jag vet det för vi pratar om annat när vi pratar. Man brukade säga om George W Bush att han kunde ingenting så han fick förlita sig mycket på sina rådgivare…
– Han hade pluggat juridik på Harvard så han var en dumskalle.
Exakt, det var dialekten…
– Jag gillade hans ”compassionate conservatism”. Jag tyckte att det var en sympatisk och rimlig inriktning och jag är väldigt ideologisk så jag sympatiserar starkt med Moderaternas liberalkonservativa utgångspunkt där min betoning kanske ligger på det konservativa det är en av anledningarna till att jag väljer att engagera mig just i Moderaterna. Inget parti är perfekt, jag hade önskat att det fanns ett Fredrikparti men Moderaterna är i grunden ett rimligt parti och jag kandiderar inte för den politik som partier har bedrivit utan för att partiet idag har den politik och den förmåga som behövs. Det säger jag också i min valfilm.
Jag tycker att det känns som att jag förlorar en fri debattör till partipolitiken men jag hoppas att du lever upp till att fortsätta vara en frisk fläkt i debatten även om du ger in i det här. Det var jättekul att ha dig här!
– Det lovar jag, och om jag inte lever upp till den förväntan så förväntar jag mig att du tillrättavisar mig.
Då kommer jag avslöja alla hållhakar jag har på dig. Det var jättekul att ha dig här i Rak höger! Tack för att du var med och lycka till!
– Det var jätteroligt, tack!
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribeHosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Lord Byron föredrog ett glas vatten. Linda Skugge synar vad det är som gör personer i offentligheten förr och idag så benägna att tygla sina kroppar genom självsvält.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Mad, bad and dangerous to know.
Så beskrev Lord Byrons älskarinna Lady Caroline Lamb honom, innan hon skickade en lock könshår med texten ”I cut the hair too close and bled more than you need”. Jag klippte för nära huden så att blodet började forsa.
Och det var han. Mad och bad. Så pass att en av hans fruar, Anne Isabella Byron, inte lät honom träffa dottern, Ada Lovelace, som senare kom att bli den första datorprogrammeraren. Anne Isabella Byron hoppades på det viset att Ada skulle hindras från att utveckla den sorts galenskap hon menade att Lord Byron led av.
För egendomlig var Lord Byron. Minst sagt. Och mycket är välkänt. Exempelvis att han var en i det där coola gänget av författare och poeter som år 1816 tillbringade en regnig sommar vid Genèvesjön i Schweiz där de utmanade varandra i att skriva spökhistorier och den blott nittonåriga Mary Shelley skrev Frankenstein.
Sedan började alla dö som flugor omkring Mary Shelley: endast ett av de fyra små barnen överlevde, hennes styvsyster Fanny tog livet av sig, hennes makes ex-fru Harriet (som hon och mannen Percy Shelley rymde ifrån) gjorde likaså, hennes mamma, Mary Wollstonecraft, som räknas som en av feminismens tidigaste förgrundsgestalter, hade innan hon dog i barnsäng försökt ta livet av sig två gånger på grund av kärleken till män, något som måhända kan kännas lite knepigt för en feminist att acceptera.
Och de tragiska dödsfallen slutade inte där, Mary Shelleys man, poeten Percy Shelley, dog år 1822 endast 29 år gammal. I en drunkningsolycka - en olycka Mary Shelley aldrig kom över och som hon på ett enastående dystert sätt skildrat i sin dagbok Book of sorrow som man endast får tag i om man är beredd att pynta si så där en tusen spänn. Som jag har gjort. Och strukit under oförglömliga rader som:
What folly is it in me to write trash nobody will read.
Destroyed by being nothing.
If I could un-one myself and yet.
Men tillbaka till Lord Byron. Excentrisk, javisst, men han var nog värre än så - han var skogstokig. Särskilt när det kom till maten. Som han vägrade äta. Lord Byron dog 1824, endast 36 år gammal. Av självsvält. Och Mary Shelley förlorade ytterligare en vän, dessutom den man som försörjde henne och sonen. Det var Lord Byron som fick henne att skriva romanen Den sista människan (i vilken hon låter pesten skona en enda människa, för övrigt baserad på, just det, Lord Byron).
Lika knäpp som han var med käket var han när det kom till djur, som han älskade. När han inte fick ha sin älskade bulldog Smut på sitt college i Cambridge hade han en björn på rummet. Hur det fick passera är oklart. Under sitt korta liv hade han ett smärre menageri som innefattade papegojor, hästar (som fick gå fritt inomhus), påfåglar, hönor, tranor, gäss, örnar, falkar, apor, kråkor, vargar, katter och hundar. Det är väl främst hundarna han är känd för. Och som hans älskarinna, tillika Mary Shelleys halvsyster Claire Clairmont formulerade det när deras dotter Allegra hade fötts. ”Jag har noterat ett drag hos dig som jag tycker om.” Och menade att Lord Byron systematiskt såg till att omge sig av personer som var beroende av honom, som tjänare och barn, och hundar.
Och så har vi incesten. De amerikanska författarna och livskamraterna Gertrude Stein och Alice B Toklas uppkallade en av sina hundar efter Byron för att den parade sig med sin syster.
För det gjorde även Lord Byron. Parade sig med sin syster alltså. Augusta och Lord Byron fick en dotter år 1814 som han valde att kalla Medora.
Sedan hade han en fetisch för namnet Mary. Och han avskydde knubbiga kvinnor. Men allra mest hatade han sitt eget fläsk. Oftast bestod hans diet endast av skorpor och sodavatten och allra helst önskade han över huvud taget slapp äta. Han föredrog att äta ensam, vilket förmodligen innebar att inte äta alls. Det sägs att både Byrons syster Augusta och älskarinna Lady Caroline Lamb senare även de utvecklade ätstörningar.
”Var Lord Byron anorektiker?” skrev Wilma Paterson år 1982 i World medicine, och var den första som identifierade vad Lord Byron i själva verket led av.
Detta läser jag i The private life of Lord Byron av Antony Peattie. I boken redogör han lite pliktskyldigt för Byrons pappas förhållande med sin syster och om de sexuella övergrepp Byrons barnflicka utsatte honom för, om hans vänskap med Percy Shelley (de lärde känna varandra efter att den senare stulit diktstrofer från den förstnämnda) och hans ”skull cup”-samling, det vill säga skallar han använde för att dricka ur. Men snart nog övergår den fullständigt i det som Byron var allra mest intresserad av och bäst på: självsvält.
Den ena kapitelrubriken överträffar den andra i denna sexhundrasidiga bok, eller vad sägs om ”Anorexia Byronica”, ”He would rather not exist than be large”, ”Women and eating part 1”, ”Fattening”, ”Women and eating part 2”, ”Enormously fat”, ”Thin thinner thinnest”, ”And all obey, starved to death”.
Enligt Antony Peattie ville Byron med hjälp av obefintlig kost befria själen från kroppen, och på så sätt uppnå en högre medvetandegrad. Han närde en anorektisk längtan efter att slippa allt som var knubbigt. Han brukade ofta fråga sina vänner om de någonsin sett någon som varit så smal som han själv, utan att ha varit sjuk. Han skröt om att han såg ut som ett skelett.
Som själv varandes ett skelett är jag övertygad om att det finns en annan sanning bakom Lord Byrons matfobi. Jag är osäker på om han verkligen ville straffa kroppen för att kunna befria själen. Snarare ville han – som de flesta anorektiker – befria sig från sin mamma. Peattie skriver att Byron som ett slags svar på sin mors bortstötande hyste avsmak för sin egen kropp.
Inte för att detta vore den enda möjliga orsaken till självsvält. I mitt fall handlar det om att tävla … och vinna. Att skriva är en otäck bedömningssport och kulturbranschen en plats där man aldrig riktigt får vara med, medan ett BMI talar sitt tydliga språk. Det är en ekvation där längden är täljaren och vikten är nämnaren och voilà jag VINNER! Har man sedan barnsben fått höra att man är fel, ful och inte får vara med kittlar det så JÄVLA skönt i kistan att veta att man är BÄST på något!
Jag när en dröm om att vinna ett pris och få gå upp på en scen och inför den fulla salen segna ner och dö … av svält. Det kommer krävas en enorm precision, matintaget kommer tarva en exakthet utan dess like. Jag ska be mina KTH-döttrar göra någon graf över hur lite jag måste käka för att dö på scenen. ”Tack alla”, ska jag säga och visa mina magrutor som jag tillskansat mig genom att gymma varje dag i många år och inte äta NÅGONTING och så bara … poff!
Och de av er som inte tackar för min trogna tjänst som underhållare under de senaste trettio åren ska jag aldrig sluta hemsöka, likt en vålnad sprungen ur den gotiska litteraturen.
Dessutom är jag övertygad om att vi måste gå tillbaka till Mary Shelleys ord om att un-one sig själv för att till fullo förstå Lord Byrons vilja att svälta sig till döds. Det handlar om en vilja att slippa sig själv. Eftersom ingen annan vill ha en.
Linda Skugge
-
Fredrik Kärrholm har en master i kriminologi från Cambridge och har jobbat som polis i många år. Vi pratar om hur kritisk situationen med brottsligheten är, de bakomliggande anledningarna, och potentiella lösningar. Kan legalisering hjälpa till att komma åt den organiserade brottsligheten?
-
Den konservativa kriminologen Fredrik Kärrholm pratar brott och straff. Mustafa vill ha ett Minority Report-samhälle. Omar berättar en mörk familjehistoria. Ashkan får stroke.
Gäst: Fredrik Kärrholm. Kriminolog med master från Cambridge och tidigare polis. Författare till Polishandboken och Gangstervåld.
Hjälp oss att återuppstå via Patreon eller Swish: 123 605 59 90.
Är du Patreon och vill få tillgång till alla avsnitt i sin helhet? Vill du bli Patreon för att få tillgång till allt? Tryck här.Our GDPR privacy policy was updated on August 8, 2022. Visit acast.com/privacy for more information.
-
Under de senaste 10 åren har Design Thinking exploderat som ett sätt att driva utveckling. Det innebär att verkligen sätta kunden och användandet i centrum. Tankegångarna är naturligtvis inte nya, men det utvecklas kontinuerligt nya modeller, verktyg och arbetssätt för att förbättra processen.
Enligt MIT (Massachusetts Institute of Technology) i Cambridge, Boston, har företag som tillämpat Design Thinking en klart högre lönsamhet än motsvarande bolag som arbetar med traditionella utvecklingsmetoder.
Och då blir man ju nyfiken på frågan: varför då? Det försöker vi svara på i dagens avsnitt genom att intervjua Magnus Billgren, expert, rådgivare och inspiratör inom området Design Thinking, produktledning och affärsutveckling.
Vill du lära dig mer om Design Thinking? Läs mer om Edlegios kurs här!
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
AMBASSADÖR, 49 år. Född i USA, bosatt i Stockholm. Debuterar som Sommarvärd.
Alla Sommarprat finns att lyssna på i Sveriges Radio Play.
Storbritanniens ambassadör i Sverige, David Cairns, berättar i sitt Sommar om hur det är att jobba i ”ett av de få länder som mitt land aldrig har invaderat”, om skillnader och likheter när man ska ta beslut i de olika länderna och om när han nobbades av Sting.
Ambassadör David Cairns har besökt över 80 länder på sju kontinenter och berättar i sitt Sommarprogram bland annat om hur beslutsprocesser skiljer sig åt mellan Sverige, Storbritannien och Japan.
Han är född i USA, har en speciell vurm för svenska bilar och berättar i Sommar också om när han spelade bandy med den brittiske prinsen och om hur artisten Sting nobbade ambassadörens festinbjudan i samband med Polarprisutdelningen. "Sting hatar sånt där diplomatskit!"
Han förklarar också vad en ambassadör egentligen gör på jobbet och om hur han och hans fru tagit initiativ till ett internationellt projekt för att försöka hitta några av Vasaskeppets försvunna kanoner.
Om David CairnsStorbritanniens ambassadör i Sverige sedan 2015. Har tidigare arbetat på brittiska utrikesdepartementet och varit chef för WTO:s avdelning i Genève. Startade sin karriär i bankvärlden. Har under flera perioder bott och arbetat i Japan och där skött kontakter mellan brittiska och japanska företag.
Stor passion för idrott. Har med sig rodden från Cambridge och Oxford. Spenderar gärna sin tid med familjen samt hunden Huxley och katten Hazel.
Hyste hertigparet av Cambridge, William och Kate, i sitt residens på deras besök i Stockholm i vintras.
Är nöjd med livet i Sverige så länge han har tillgång till Marmite och Yorkshire tea.
Producent: Per Berg
