Robert Gustafsson Podcasts
-
Lotta Bromé ringer upp Amy Deasismont för att höra om den nya säsongen av Thunder in my heart.
Fredrik Sjöshult kommenterar domen i det uppmärksammade Tove-fallet.
Arne lagrar flera ton potatis på hemlig plats.
Mae Muller, Englands Eurovisionbidrag, hyllar kvinnorna i tävlingen och Robert Gustafsson delar med sig av nyheter om Morran och Tobias.
Varmt välkommen till Halv Tre med Lotta Bromé på Mix Megapol. -
Filip har förträngt alla gånger han baktalat Mahatma Gandhi, gången då Robert Gustafsson dinglades framför SFI som en docka för att säkra finansieringen till Tårtgeneralen, JK Rowlings missriktade brinn och Filip sjunger den sanna kärlekens lovsång!
-
Vad är egentligen roligt? Historikern Peter K Andersson berättar om den eviga humorkonflikten från Shakespeare till Killinggänget.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det finns ett avsnitt av tv-serien Seinfeld där huvudpersonen, som är en framgångsrik ståuppkomiker, vill göra ett dåligt framträdande för att förstöra för sin rival, som ska uppträda efter honom. För att garantera att publiken inte ska skratta tar han på sig färgglada kläder och kliver upp på scenen med orden ”Nu ska vi ha roligt!” Att säga åt publiken att de ska skratta, eller att för tydligt signalera humor, verkar för många vara ett bra sätt att döda humorn. Det är så tydligt så fort vi ser en komiker som ställer sig på en scen med en viss uppsyn och ett visst sätt att tala, att vi förväntas skratta. De flesta går med på det och kan knappt hålla sig för skratt innan komikern ens har öppnat munnen, men jag känner människor som har svårt att skratta åt komiker just för att det är meningen att man ska skratta åt dem.
När Jerry Seinfeld medvetet försöker förstöra humorn genom att påtala den ställer han sig mitt i skärningspunkten för en gammal tvistefråga som kommit att definiera vårt sätt att betrakta humor. Kanske börjar den med William Shakespeare.
När Hamlet instruerar den besökande skådespelartruppen i hur de ska framföra sina repliker lägger han också ut texten om hur truppens clown bör agera. ”Låt inte dem som spelar clowner säga mer än det som hör till rollen”, säger han, för ”det finns en del clowner som själva skrattar för att lura sin publik att också skratta. Det är simpelt”, anser Hamlet, och tyder på ”en ynklig lust att briljera.” Raderna har ofta tolkats som Shakespeares egna åsikter om hur en komisk skådespelare bör framträda. Och om man ska ta honom på orden så är det just den påstridige och skrikige komikern som han vänder sig emot. Faktum är att Shakespeare och den skådespelare som spelade de komiska rollerna i hans tidiga pjäser just hade gått skilda vägar när Hamlet hade premiär 1599. Denne skådespelare hette Will Kemp och hade under flera år varit Londons främste teaterclown. Ja, ordet clown hade myntats bara något decennium tidigare som en beteckning på den roll i snart sagt varje pjäs som hade till uppgift att vara den komiske drummeln som klantar till alltihop och som skulle vara en igenkänningsfaktor för de i publiken som stod på marken och hade betalat de billigaste biljetterna. Den ursprungliga betydelsen i ordet clown var egentligen lantis eller bondlurk.
Will Kemp hade excellerat i den här typen av roller och Shakespeare hade med glädje skapat oförglömliga karaktärer åt truppens clown, från Dogberry i Mycket väsen för ingenting till Bottom i En midsommarnattsdröm. Men Kemp hade också rykte om sig att köra sin egen grej, att ”säga mer än det som hörde till rollen”, för att citera Hamlet. Han var en improvisatör som blev berömd på egen hand och vars närvaro i en uppsättning kanske distraherade från dramats handling. Hur det än var så lämnade han Globeteaterns kompani och blev ersatt av en annan clown med en helt annan stil. Han hette Robert Armin och Shakespeare skulle skriva flera roller åt honom, bland annat narren Feste i Trettondagsafton och narren i Kung Lear. Samarbetet mellan Shakespeare och Armin har tolkats som mer harmoniskt eftersom Armin bättre kunde gestalta de filosofiska och klipska narrar som Shakespeare föredrog i sina pjäser framför enfaldiga bondläppar och klumpiga betjänter.
Detta skifte i Shakespeares komiska författarskap speglar också den generella utveckling inom den engelska teatern som skedde kring sekelskiftet 1600. De grälla clowner som tidigare hade varit en självklar ingrediens i både komedier, tragedier och krönikespel knuffades nu alltmer ut, betraktades som vulgära och ersattes med mer sofistikerade och urbana komiska figurer – parodier på snobbar och hovmän eller fyndiga hovnarrar.
Det här är en motsättning som verkar återkomma vid olika tillfällen i historien. Det är inte sällan som kritikerna är samstämmiga med Shakespeare och förordar komik levererad med en oberörd gravallvarlig min. I Sverige kom det här lägret att bli synonymt med den ironiska generationen, kanske tydligast representerad av Killinggänget, som gjorde humor som på ytan ibland såg ut som seriösa dramaproduktioner eller som byggde på så initierade referenser att få människor utanför Stockholm förstod allt som sas. Det var en humor som medvetet bröt med sina föregångare, de på 80- och tidigt 90-tal så populära Galenskaparna och After Shave, eller Sven Melanders Nöjesmassakern. Som Henrik Schyffert en gång uttryckte det i en intervju: ”Före oss var det bara Åke Cato.” Men det fanns också företrädare för det andra lägret: samtida med Killinggänget var Stefan & Krister, representanter för ett helt annat ideal, ett ideal där det som Seinfeld försökte göra för att döda skrattet sannolikt skulle tas emot med stor entusiasm. Många i samtiden avfärdade Stefan och Krister som vulgär buskis, och Killinggänget växte delvis fram som en motpol till detta. Men även om det på ytan kunde se ut som en klyfta mellan stad och land, försvinner denna prydliga uppdelning när man betraktar humorn närmare. Det räcker kanske att peka på Robert Gustafsson, medlem av Killinggänget, vars humor på scen och i tv ibland överträffar Stefan och Krister i högljuddhet, hostningar och överdriven dialekt.
Det är långt mellan 1590-talets London och 1990-talets Sverige, men trots det finns i båda tidpunkter en likartad konflikt mellan två typer av humor. Man kan hitta andra exempel på hur de som vill hävda sin sofistikerade humor demonstrativt avfärdar de överdrivna komikerna och vurmar för de mer subtila. Det är till exempel fortfarande många som säger sig föredra det lakoniska stenansiktet hos Buster Keaton framför Chaplins utstuderade sentimentalitet. Uppkomsten av begreppet deadpan comedy i början av 1900-talet illustrerar kanske en växande preferens för humor som inte ska ge sken av att vara humor.. Frågan är vad som är svårast. Många komiker kan vittna om att det är svårt att skriva skämt när man anstränger sig för att vara rolig. Och den bestående populariteten i bloopers och roliga hemmavideor där vanliga människor snubblar helt utan förvarning är kanske ett bevis på att den äkta komiken är den som uppkommer utan att någon försöker vara rolig. Å andra sidan är det kanske tur att vi också har komiker som gör jobbet åt oss. Akutmottagningarna skulle säkert hålla med mig.
Peter K Andersson, historiker
-
Tillbaka i Stockholm och hela Mange Makers är tillbaka för att ta revansch! Trots att hjärnorna i rummet inte opererade på full kapacitet tack vare den sena timmen lärde vi oss ändå förvånansvärt mycket om Robert Gustafssons penis och vilket världens minst kenyanska namn är.
-
Veckans recensioner: Paul McCartner, Anders Bagge i Melodifestivalen, lesbisk häxhora, yoni-massage, cirkus, fotokonst, Zleep Hotel, Danmark, Havannasyndromet och Jörgen Lantz härskande över Robert Gustafsson.
-
Swingin´times på redaktionen! Nytillskott, novembermörker, freudianska felsägningar, Vilda Västern på Netflix, Robert Gustafsson som ful gubbe, bör man se tv-serie-förtexter (?), Vi startar ett nytt upprop (!), Fiffi har en ny hobby (!), Tompa möter Wilson 2.0....och börjar vi inte se julbelysningen skymta där borta vid horisonten nu....??!
Den här veckan också start på vår nya TÄVLING, som alla Patreonare kan del av. Fina priser väntar...lagom till julen också! Häpp! Bli medlem du också vetja!
Get some!
-
Filterredaktionen diskuterar den nya Netflixserien Den osannolika mördaren med journalisten Thomas Pettersson, vars bok om Palmemordet ligger till grund för dramat. Hur förhåller sig den fiktiva serien till fakta? Och är Mattias Göransson verkligen så gammal och trött som han skildras? Ur innehållet: Stig Engströms terapisessioner, betydelsebärande promenader och Robert Gustafssons teorier.
-
Har Palme-bevakningen drabbats av mystiskt sabotage? John frågar sig även om Robert Gustafsson tappat det helt efter sin roll som Skandiamannen i nya Netflix-serien. Och så har Messiah ett par ord att säga om DN-kvinnan som vill se hela världen brinna.
-
I Ålandspoddens första avsnitt gästas Carl Lönndahl och Daniel Dahlén av Robert Gustafsson från Mäklarhuset och talar om Ålands bostadsmarknad. I nyhetssvepet diskuteras allt från boxning till discgolf och slutligen sätts Daniels Ålandskunskaper på prov i form av en match mellan honom och Robert. Vi beklagar ljudet under intervjun med Robert Gustafsson som berodde på ett tekniskt fel. Programledare: Carl Lönndahl & Daniel Dahlén
-
Robert Gustafsson, född 1979 och före detta 707 i världen. Efter sin spelarkarriär har Robert jobbat i Stavanger TK, för Lidköpings Riksidrottsgymnasium och gjort uppdrag för norska tennisförbundet. Idag är han tränare för Wang Toppidrett och arbetar individuellt med spelare.
I det här fullmatade avsnittet pratar vi mycket om norsk tennis! Hur är samarbetet klubbar/förbund? Varför producerar inte norsk tennis fler internationellt högt rankade spelare? Finns det en sund, utpräglad träningskultur inom norsk tennis? Hur motiverade är tränarkåren? Varför tränar inte elitspelarna mer med varandra när tennisen i Norge är så centraliserad till Oslo? Är det en helt ärlig bild av norsk tennis som förmedlas och kommuniceras ut av norska tennisförbundet? Jobbar man mot ett gemensamt mål? Plus så kommer vi in lite på svensk tennis, Linus drar några paralleller vad gäller likheter i det han upplever i Sverige och hör Robert berätta från Norge samt så berättar Robert om sin tid som coach för Johanna Larsson.
Tack till mina samarbetspartners!
House of Bontin, 15% rabatt med koden "Linus"
Advertising Products Nordic, 10% rabatt med koden "Linus på baslinjen"
Glöm inte besöka www.linuspabaslinjen.com för fler reportage, intervjuer och videos om tennis!
-
Linn och Marcus har kollat på Ben & Gunnar - En liten film om manlig vänskap och På sista versen - En liten film om döden! Och Linn är inte lika arg denna veckan. Ben & Gunnar handlar om manlig vänskap och är en pastisch på När Harry mötte Sally, och På sista versen följer dokumentärfilmaren KG Forsberg som försöker göra en film om sin pappas annalkande död. De båda kortfilmerna sändes i SVT år 1999. Manus är av av Killinggänget. Framför kameran ser vi bland annat Robert Gustafsson, Johan Rheborg och Jonas Inde och bakom kameran står Thomas Alfredsson för regi. Utöver det pratar vi om det nya, bättre Paradise Hotel som bara existerar i en drömvärld och Linn börjar uppskatta Skäggen såhär i efterhand.
-
Linn och Marcus har kollat på Torsk på Tallinn - En liten film om ensamhet! Och nu är Linn redo att podda i affekt. Torsk på Tallinn sändes 1999 och handlar om en grupp män som åker till Estland för att köpa sex och eventuellt hitta kärleken. Manus är av av Killinggänget. Framför kameran ser vi bland annat Robert Gustafsson, Johan Rheborg och Jonas Inde och bakom kameran står Thomas Alfredsson för regi. Utöver det pratar vi om Paolo Robertos småstadsdrömmar och testar på ASMR-terapi.
-
Det svåra tvåhundrafemtiotredje avsnittet med komikern Robert Gustafsson. Vi pratade om varför han inte har en stand-in, (att det så sällan sätts upp) revyer, Ernst Rolf, att inte bjuda vänner på premiär, poddar, att bli vald till Årets granne, mediekonsumtion, Karlavagnen, dödsångest av TV-spel, Tårtgeneralen, att representera lantisarna i Killinggänget, TV-serier, utbrändhet, sponsorer, myten om hans snålhet (som antagligen inte är en myt?), för dyra ostar, välgörenhet, att få frätskador av masken till Hundraettåringen som smet från notan och försvann, vänskap, perfektionism, att vägra vara feminist, var karaktären Tobias från Morran & Tobias egentligen kommer ifrån, hur Humorsverige förändrats, att inte vilja må för bra och givetvis en hel del om att kontorstejpen var bättre förr. Samtalsledare: Kristoffer Triumf.Producent: David Mehr.Distribution: Acast.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
