Stina Oscarson Podcasts
-
På onsdag den 16 november kan riksdagen fatta beslut om en ändring i grundlagen, som hotar både demokratin och yttrandefriheten. Med den kontroversiella lagen om utlandsspioneri riskerar graverande uppgifter att stanna i det fördolda – och journalisten bli spion.
Eller hur ska man egentligen förstå det som nu sker? Kan viss journalistik snart bli olaglig? I vilken utsträckning kan detta påverka möjligheterna att bevaka Sveriges internationella samarbeten och avslöja missförhållanden? Och vad händer med meddelarfriheten? Kommer ingen att våga vara visselblåsare längre?
Konstitutionsutskottet har redan sagt ja till lagändringen, och snart ligger förslaget på riksdagens bord ännu en gång. Våra folkvalda är på god väg att anta den nya spionlagen – men det får inte ske utan debatt om vilka konsekvenser det för med sig.
PK-debatt 14 november 2022 på Kulturhuset i Stockholm.
Medverkande:
Nils Funcke, journalist och debattör i yttrandefrihetsfrågor Stina Oscarson, författare och samhällsdebattör Tove Carlén, jurist på Journalistförbundet Ida Karkiainen (S), ordförande i Konstitutionsutskottet och tidigare civilminister Jan Riise (MP), ledamot KonstitutionsutskottetPK-debatt leds av Publicistklubbens ordförande Robert Aschberg.
Kvällen inleddes med ett samtal med den turkiske exiljournalisten och debattören Bülent Kenes. Han bor i Sverige och precis har pekats ut som "terrorist" av Turkiets president Erdogan, som vill se honom utlämnad.
-
Charlotte Brontë axlade inte konstens klimatansvar, ändå har hon bidragit till minskat bilåkande. Författaren Isabella Nilsson reflekterar över den eventuella nyttan med konst och människor.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Uppläsare Sofia Strandberg.
I klimatkristider och andra humanitära kristider är det naturligt att vi ställer oss frågan om konstens och kulturutövarnas roll och ansvar, deras potentiella bidrag till problemets lösning. Men inte sällan uppmuntras – eller snarare åläggs – konstnären att bli aktivist. Hur ska konst vara skapt, frågar vi oss, för att effektivast förändra världen?
Jag tycker att den som får en sådan fråga bör svara som Stina Oscarson: ”att den förändring konst har möjlighet att skapa ligger bortom vår föreställningshorisont”. Oscarson tror att konst absolut kan förändra världen, men att vi aldrig kan förutspå exakt på vilket vis. “Det kan alltså gå hur som helst. Och det är att sätta sig på mycket höga hästar om man tror sig kunna kontrollera resultatet. Att kunna förutse vilka tankar och känslor som i mötet med konsten kommer att väckas inom en människa och vad hen sedan väljer att göra med dessa”, skriver hon. Låt mig ta ett exempel från mitt eget liv:
I november, när de två kilometrarna mellan mig och mataffären ligger inbäddade i ett yllefuktigt töcken av mörker, regn och snålblåst, finns det bara en enda person i världen som kan övertyga mig om att avböja mammas erbjudande om bilskjuts, till förmån för en klimatförnuftig utsläppsfri promenad. Denna enda person skulle ha kunnat heta Greta, men eftersom jag är en obotlig romantiker och verklighetsfrånvänd bokmal med en ofrivillig dragning åt tragik och patetik, så heter hon Jane. Jane Eyre, närmare bestämt. Bara genom att hela vägen till affären unna mig själv att leka att jag är den i stormnatten irrande romanhjältinnan Jane Eyre, som hjärtekrossad och tappert och övergivet stretar sig fram över den karga engelska heden – så blek! så febrig! så modig! – lyckas jag uppbåda tillräckligt med själsstyrka för att följa mitt klimatsamvetes röst. (Mr Rochester! yrar jag när jag utmattad segnar ner på en bänk vid självscanningsapparaterna.)
På sanning: mer än någon annan konst har Charlotte Brontës romantiska svärmerier på detta sätt bidragit till minskat bilåkande i mitt liv. Ändå saknar hennes romaner varje tillstymmelse till klimataktivistiskt budskap eller ögonöppnande miljömedvetenhet. Inte en enda liten fjuttig konstnärlig gestaltning av flygskam kan hon erbjuda läsaren. Charlotte Brontë är helt enkelt inte en författare som axlat konstens klimatansvar. Det beror säkert delvis på det faktum att hon varit död i sisådär 150 år, men likväl: romanen “Jane Eyre” borde inte kunna räknas till sådan konst som har kraft att minska människors koldioxidutsläpp och hjälpa dem att ställa om till en miljömässigt hållbar livsstil. Ändå måste vi, givet min nyss återgivna empiriska erfarenhet, räkna “Jane Eyre” till just sådan konst. Jag är alltså ytterst benägen att hålla med Stina Oscarson. Jag tror att kulturen lika väl som naturen mår bäst av artrikedom och mångfald. Litteraturen behöver talskrivare som Greta Thunberg, den behöver kärleksromanförfattare som Charlotte Brontë, den behöver kulturskribenter som Stina Oscarson, och kanske till och med en nonsenspoet som undertecknad. Vi författare kan liksom inte helt egenmäktigt och självrättfärdigt låta kalhugga bokskogen i syfte att plantera nyttoväxter i dess ställe. Ett sådant tuktande vore sorgligt kontraproduktivt och dessutom fåfängt på gränsen till storhetsvansinnigt.
Mångfaldens nödvändighet gäller, det tåls att inskärpas, naturligtvis inte bara för litteraturen och konsten men också för livet i stort. Även den förändring ett människoliv kan skapa ligger bortom vår föreställningahorisont. Vill säga, att bedöma huruvida ett liv är “lyckligt” eller “olyckligt” är kanske inte oöverstigligt svårt, om inte annat kan man ju fråga den som livet tillhör. Men att bedöma huruvida ett liv är “nyttigt” eller “onyttigt”, det är omöjligt. Varken livets ägare eller någon annan människa har den typ av överblick som skulle krävas. Ett till synes meningslöst och förspillt liv kan mycket väl utgöra en bit i ett ännu inte färdiglagt världspussel. Alla tråkiga intetsägande helgrå pusselbitar kanske tillsammans bildar hjältens listiga lösskägg, eller mynningen till en magisk grotta, eller en hundvalps mjuka päls. Medans tvärtom en vackert brokig pusselbit med glitter och silverstänk kanske visar sig utgöra en bit av den onda trollkarlens trolldryck! Så menar till exempel Nietzsche när han i Den glada vetenskapen påpekar att fastän en väldigt genial individ bidrar med mycket gott till världen kan hennes samlade inverkan på mänskligheten ändå vara skadlig. Detta eftersom, förklarar han, mindre heroiska naturer riskerar att gå under när de försöker leva med geniet som förebild; den lilla skarans hjältedåd väcker den stora massans självförakt. Spontant kan jag ju tänka då, att i så fall kanske vi klenare människor behöver jobba lite på vår självkänsla, snarare än att lasta genierna för deras oefterhärmliga genialitet. Men Nietzsche har en poäng: det är fullt möjligt att orsaka skada med det bästa man har, och lika möjligt, måste vi anta, att komma till nytta och vara till glädje med sitt livs sämsta. Vi repeterar Oscarsons ord “Det kan alltså gå hur som helst. Och det är att sätta sig på mycket höga hästar om man tror sig kunna kontrollera resultatet.”
För egen del var jag under många år heltidssjukskriven till följd av svårt tvångssyndrom. Periodvis oförmögen att lämna lägenheten, insnärjd i min egen paranoida värld av magiskt tänkande, har jag knappast varit sinnebilden av en nyttig samhällsmedborgare. Ofta har jag känt mig värdelös, och också faktiskt varit det, enligt mångas sätt att räkna. Men kanske kommer även mitt nervösa livsverk att gå åtminstone plus minus noll till slut? Det positiva behöver som vi har sett inte alltid ha sin upprinnelse i något positivt. Även något otrevligt kan på märkliga omvägar få oväntat trevliga följder. För att citera min lillasyster, som en morgon fundersamt mellan müslituggorna utbrast:
“Isabella, tror du inte man skulle kunna bygga en nöjespark baserad på dina tvångstankar?”
Hm. Osvuret är bäst. Men det man förlorar på gungorna tar man igen i karusellen. Soten är boten och boten är soten – och såväl soten som boten är, om vi ska tro på vad en väldigt vis man en gång sade, tomhet idel tomhet och ett jagande efter vind.
Isabella Nilsson, författare även känd som Nonsensprinsessan
I texten refereras till en text av Stina Oscarsson i Svenska Dagbladet den 6 augusti 2019. Artikeln endast tillgänglig för prenumeranter: https://www.svd.se/a/8mxypd/inte-kulturens-uppgift-att-radda-demokratin
Bilden är en illustration baserad på Georges Michels (1763-1843) målning "Moorland, The Storm Cloud": https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Georges_Michel_(1763-1843)_-_Moorland,_The_Storm_Cloud_-_35.534_-_Burrell_Collection.jpg och ett fotografi av skådespelerskan Charlotte Thompson (1843-1898) i rollen som Jane Eyre: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Charlotte_Thompson_as_Jane_Eyre_-_NYPL_ps_the_2712.jpg
-
I dagens avsnitt pratar jag med Stina Oscarson som är teaterregissör, dramatiker och författare. Men hon är även en flitig samhällsdebattör, och det är kanske i den rollen flest känner till henne. Vi spelade in det här innan Ryssland inlett sin invasion av Ukraina, vilket är anledningen till att vi inte pratar mer om det.
För mig personligen har Stina Oscarson gått från att vara en av dem som ofta hamnat på motsatt sida från mig i samhällsdebatten, till att jag allt oftare nickar instämmande när jag läser och lyssnar på henne. Det har att göra med att debatten inte är statisk, men också om att hon har ändrat sig i vissa frågor. Och att jag har ändrat mig också. Vi sprang på varandra på en kulturfest SvD hade för sina frilansar, min första gång på en sådan fest, och sedan var hon moderator för en intensiv debatt om migration som jag deltog i. Men detta är första gången jag har haft möjligheten att få prata med henne på tu man hand en längre stund. Jag hoppas att ni tycker att det är lika givande som jag tyckte.
Hon är just nu aktuell med boken “Det perfekta plåstret” (Mondial) som jag verkligen kan rekommendera. Vi pratar om den, men också om hennes uppmärksammade intervju med vår socialdemokratiska kulturminister Jeanette Gustafsdotter. Och om vad som egentligen hände efter att en medlem i Nordisk ungdom deltagit i en debatt om demokrati som Stina var moderator för.
Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe -
Dagens gäst är dramatikern och folkbildaren Stina Oscarson och ämnet är individens ansvar för sina medmänniskor. Oscarson menar att folkhemsbygget var ett vackert försök, men att strävan efter att skapa det perfekta skyddsnätet gjorde att man glömde bort civilsamhället och den enskilda människans ansvar. Vi samtalar bland annat om Oscarsons misstro till politiska reformer, vad som hände när hon blev kallad till uppsträckningssamtal hos ABF:s koncernchef och varför hon tycker det var hoppfullt att samtala med en representant för nazistiska Nordisk ungdom.
Stina Oscarsons bok: https://www.adlibris.com/se/bok/det-perfekta-plastret-9789180020862
Bli medlem på Patreon: https://www.patreon.com/bildningskomplexet och få exklusiva avsnitt och övriga avsnitt reklamfritt före alla andra, eller stötta podden på SWISH på 0709262541
Facebook: Bildningskomplexet
Instagram: Bildningskomplexet
Twitter: @BenjaminElfors
E-post: [email protected]
Musikproduktion: Ivar Edding
Omslag: Emma Westin/Matthew Sundin
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Navid pratar med författaren, regissören och samhällsdebattören Stina Oscarson om nya boken “Det perfekta plåstret”, hur hon tappade sin tro på politiken och började tro på människan, den socialdemokratiska drömmens uppgång och fall och att mänskliga rättigheter inte är en utställning med kuber i Kungsträdgården.Vill du höra hela samtalet? Gå in på www.patreon.com/hurkanvi och bli Patreon.Har du inte råd att bli Patreon? Hör av dig till oss på [email protected] så löser vi det.Gillar du det Hur kan vi? gör och vill stötta med en engångssumma så swisha till 123 124 77 33.Vill du boka Navid som samtalsledare, moderator eller föreläsare? Gå in på www.navidmodiri.com/bokaFör att fortsätta samtalet, gå med i gruppen "Hur kan vi? - Eftersnack" på Facebook:https://www.facebook.com/groups/hurkanvi Alla avsnitt av podden och kontaktuppgifter hittar du på https://www.hurkanvi.se.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
I det 145:e avsnittet av Dagens människa möter vi dramatikern, samhällsdebattören och författaren Stina Oscarson. Vi pratar om mannen som pinkade på golvet i S:ta Clara kyrka, om Stinas tårar när hon går in i kapellet vid St:a Eugenia, om att få höra att man inte passar i badhuset och om det perfekta plåstret som inte finns.
-
Vi önskar trevlig sommar med en säsongsfinal i det gröna. Vi har sett musikalen Almstriden på Parkteatern i Stockhom och summerar de scenkonstnärliga pandemisäsonger vi nu hoppas kunna lägga bakom oss. Varning för motorsågsljud!
Med: Cecilia Djurberg och Loretto Villalobos
I detta avsnitt pratar vi mest om:
Almstriden
av Stina Oscarson
Regi och koreografi: Hans Marklund.
Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Annsofi Nyberg
Medverkande bland andra: Robert Fux, Sofia Ledarp, Albin Flinkas, Katarina Ewerlöf, Nils Närman Svensson, Yarién Rodriguez, Anders Johannisson, Marika Willstedt, Erik Gummeson
Scen: Parkteatern, Galärparken, Kulturhuset Stadsteatern
Spelas tom 1 juli 2021 -
Stina Oscarson är dramatiker och regissör. Hon är också en oberoende intellektuell som väckt och förflyttat många frågor kring kultur och kulturpolitik de senaste åren. Bland annat har hon påtalat hur identitetspolitikens inflytande ökat och den politisk styrningen av konst och kultur.
Vilket pris har hon fått betala för sin hållning? -
Hur väl uppfyller ditt verk krav på representation, mångfald och frånvaro av stereotyper? Det är frågor som alltfler dramatiker och författare måste svara på om de vill ha bidrag från det offentliga. Är denna utveckling bra för konsten eller handlar det om en missriktad välvilja? Ett samtal med Stina Oscarson, dramatiker och Torbjörn Elensky, författare. Programledare: Catta Neuding och Erik Thyselius.
