Italo Calvino Podcasts
-
Hur vet vi när en upplevelse är "äkta"? Författaren Italo Calvino (19231985) sökte Amerika men fann det inte i USA. Torbjörn Elensky följer Calvino i spåren i denna essä.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Den amerikanska litteraturkritikern Marjorie Perloff föddes som Gabriele Mintz i Österrike 1931. När hon bara var sju år gammal, 1938, lyckades hennes judiska familj fly undan nazisterna och tog sig till USA. I sina memoarer, The Vienna Paradox, beskriver hon alldeles i början hur ett kaffeehaus, en restaurang i klassiskt wiensk stil, som skapats i New York, med alla de typiska möblerna i böjträ, små marmorbord och leende kypare i vita förkläden känns mera autentiskt än det gör att besöka ett samtida kafé i Wien. Det handlar naturligtvis om flera saker, inte minst hur ens förväntningar uppfylls: medan kyparna i Wien, enligt henne, är rätt otrevliga är de amerikanska låtsaswienarna idel leenden. Och både schnitzeln och bakelserna smakar bättre i New York än i Wien, enligt henne. Nostalgi, som även den som flytt från ett land, kan känna inför barndomens miljöer, är en lurig känsla. Den har inte nödvändigtvis med någon riktig minnesbild att göra.
Mina tankar går till Perloffs iakttagelser när jag läser Italo Calvinos reseskildring från USA: Un ottimista in America (en optimist i Amerika). Mellan november 1959 och maj 1960 reste den mycket europeiske författaren och tidigare kommunisten från New York till Los Angeles, via Chicago, Cleveland, Detroit, New Orleans och många andra små och stora städer. Resan bekostades av ett stipendium från Ford foundation. Hans plan var att skriva en bok om sin resa, som en sorts Gullivers resor, men dokumentär. Men när han väl hade färdigställt sitt manus och valt titeln, i mars 1961, bestämde han sig för att han inte ville ge ut den. Som litterärt verk ansåg han den för tunn, och som reportage inte tillräckligt originell. Jag själv hade, utifrån hans brev, uppfattat det som att han förstört manuset – men för några år sedan gavs boken ut, med lite drygt 50 års fördröjning.
Det är inte sällan intressant att läsa gamla reseskildringar. Är de tillräckligt bra eller originella kan deras litterära värde göra att de lever vidare som klassiker. Men även om de är lite sämre kan de fungera som fascinerande tidsbilder. Calvinos USA-bok är läsvärd för att den är ännu en pusselbit i ett stort författarskap, men lika mycket som tidsbild, inte av USA i sig, men av den europeiske intellektuelles möte med detta stora land, vars livsstil, musik, mode redan hade börjat påverka livet i Europa på allvar.
När Calvino reser till USA är det som att han söker upp samtidens, modernitetens och framtidens urbild. Och hans skildring av mötet med landet, som legat så länge liksom i en tidkapsel, innehåller många välbekanta iakttagelser av fenomen som idag är normala även här: den stora mängden trafik, kvinnor som lever för sig själva, det för en italienare chockerande i att folk sitter ensamma och äter – och naturligtvis förekomsten av restauranger med mat från hela världen.
Han återkommer gång på gång till hur tråkigt livet i USA tycks honom.
Redan på första raden i sin bok ångrar han att han tog ett kryssningsfartyg över Atlanten, och inte ett flyg. Hans möte med USA blir på något sätt mindre autentiskt. Eller åtminstone inte i fas med vad han förväntat sig. Istället för de snabba beslutens finansliv eller storpolitikens svindlande värld möter han USA via uttråkade pensionärer från Mellanvästern som spelar bingo för att få tiden att gå under överresan. Samtidigt är det något i den där första upplevelsen som biter sig fast, och han återkommer gång på gång till hur tråkigt livet i USA tycks honom.
Folk har inte verkliga intressen, det förs inte seriösa diskussioner, och dess avantgarde i form av beatniks är bara en falsk upprorsrörelse, av folk som när det kniper kan gå hem till pappa och få lite mer pengar. Calvino själv hade i sin spädaste ungdom varit partisan och slagits mot fascisterna med vapen i hand, under andra världskrigets sista år. Att vara på houseparty med beatniks, för vilka den intellektuella höjdpunkten var knark och ett bongotrumsolo, var för honom helt meningslöst.
Under hela sin resa försöker han få grepp om det verkliga, det autentiska USA. Men när han tycker sig se det lockar det honom inte särskilt mycket. Och han konstaterar förvånad att det första intrycket faktiskt är att USA inte är amerikaniserat. Vi är mera amerikaniserade än de, menar han. Vi har fler flipperspel, mer reklam, och dricker mer Coca Cola än vad de gör. Men han älskar Manhattan, som är den del av landet han bekantar sig med först. Där finns en puls och en öppenhet som tilltalar honom. Men han konstaterar snabbt att det nog inte egentligen är USA han befinner sig i där, utan något annat, eget.
När han försöker närma sig landet genom att få gå på date med en genuin amerikansk kvinna på Manhattan visar hon sig undantagslöst vara ryska, polska, eller något annat, vad som helst utom vad han själv tänker sig som amerikanskt. Visst, han är inte dum, och han ironiserar samtidigt över sina egna förväntningar.
Han frågar sig om han gör fel som under sin vistelse bor i Greenwich village. De flesta han ser på gatorna är ättlingar till italienare som anlände i början av seklet. Men de kan i allmänhet inte italienska längre, och om de gör det är det ofta någon dialekt. Deras familjer lämnade landet innan det konsoliderats som nationalstat, de är mera sicilianare, napoletanare, som fört med sig kulturen från de borbonska Syditalien men skulle vara främmande i det samtida Italien.
Men det finns också senare invandrade, som bär med sig kunskapen om det moderna Italien. Inte sällan stöter han på dem på vad han kallar espresso-places, små kaffebarer i italiensk stil, som sedan några år blivit högsta mode. Han berättar att det är väldigt svårt för honom att få hans amerikanska vänner att förstå att dessa lokaler mest inger honom obehag. Försöken att skapa en ”italiensk atmosfär” med lite halvdunkel, marmorbord, byster av romerska kejsare och någon högtalare ur vilken operaarior strömmar på svag volym inger honom snarare främlingskap, kanske till och med ett lätt obehag, än någon nostalgi.
De som jobbar på de här barerna är ofta unga italienare, födda och uppvuxna i Italien. Calvino frågar sig hur de står ut. Han tänker att det inte kan finnas något svårare än att ställa om och förtränga det verkliga Italien som de känner till, för att bidra till att skapa denna konstgjorda italienska atmosfär, som inget har att göra med deras gamla hemland.
När jag själv för några år sedan var i New Yorks Little Italy ville jag göra mig till och säga något på italienska till en kypare. Han förklarade för mig att han kom från Albanien och inte pratade italienska. Men han spelade rollen till fulländning.
Det mest fascinerande som hänt sedan Calvino besökte USA är nog emellertid att det numera även i Italien finns ställen som är ”italienska” på det där tillrättalagt kitschiga sättet som ska motsvara turisters förväntningar. Och vem vet, kanske någon av de här unga männen som utvandrade från Italien på 1950-talet skulle ha samma känsla inför en modern restaurang i det gamla hemlandet som Marjorie Perloff inför kaféerna i Wien: imitationen i New York känns mera äkta, för den motsvarar de egna förväntningarna.
Torbjörn Elensky
-
Kan en märklig roman och ett sjukhus som aldrig blev byggt förklara vad Venedig egentligen är? Kulturredaktionen Mattias Berg försöker förstå en flytande stad byggd på drömmar och mardrömmar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången i september 2020.
Jag blundar och försöker föreställa mig en värld utan Venedig. När det inte längre är ett minne blott, ens ett minne av ett minne, utan bara en myt.
Någonting man söker efter med alla arkeologins framtida spetsmetoder, diktar och fantiserar om, eller mest skrattar åt. Som skapar rättshaverister och monomaner, likt barockmänniskan Olof Rudbeck den äldre i sin jakt på Atlantis. Och så småningom något kommande sekels största kulturnyhet – om och när staden återupptäcks under lager på lager av tid. Som skeppet Wasa eller Pompeji.
Och Venedig är ju en så paradoxal plats, både dröm och mardröm, inneslutna i varandra. Vattnet utgör dess förutsättning och på samma gång dess största risk. Långsamt gröper det ur staden underifrån, när det inte svämmar över alla bräddar. I ett tragikomiskt försenat projekt har det spenderats miljarder med euro på jättelika fällbara dammportar mot kommande flodvågor.
Dessutom hotas staden å ena sidan av för mycket turism – inte minst genom de monstruösa kryssningsfartygen – och å andra sidan av för lite turism; som under Corona-pandemin 2020. Nästan ingen expert ger staden mer framtid än historia.
Ändå har nog många av oss svårt att riktigt ta in domedagsprofetiorna. Tills motsatsen bevisas väljer vi väl att i stället se Venedig som ett slags mirakel: något som kommer att fortsätta trotsa naturlagar och logik.
Miraklet finns också liksom inbyggt i fundamentet. 30 miljoner träpålar, en veritabel uppochnedvänd skog, har behövt förankras i lerbotten för att hålla staden på plats i Adriatiska havets strömma bukt.
Inför allt detta står besökaren storögd och lätt handfallen, även författarna söker efter orden. ”Venedig går inte att jämföra med något annat än sig själv”, skriver Goethe. ”Det är en stad gjord enbart av undantag, hinder, motsägelser, inkongruenser, obefintligheter”, skriver Italo Calvino.
Hans gåtfulla roman ”De osynliga städerna” från 1972 består av ett antal korta stycken om drömda, eller ”osynliga” om man så vill, städer. Den som berättar är den italienske resenären Marco Polo. Den som lyssnar, och kommenterar, är den mäktige härskaren Kublai Khan – vid vars kinesiska hov Marco Polo vistades under slutet av 1200-talet.
Och det speciella med alla historier är att de egentligen skildrar aspekter av och en samma stad. Efter Marco Polos egendomliga skrönor om platser med namn som Zoe, Maurilia eller Valdrada, menar Kublai Khan att det bara återstår en enda stad att berätta om: Venedig.
”Vad annat tror du att jag har talat med dig om?”, säger Marco Polo då.
”Men jag har aldrig hört dig uttala dess namn.”
”Varje gång jag beskriver en stad säger jag något om Venedig”, svarar Marco Polo.
I boken ”The Venice Variations”, Venedigvariationerna, från 2018 använder sig den brittiska arkitekturprofessorn Sophia Psarra av just Calvinos roman för att beskriva staden. Hon menar att det finns tydliga paralleller mellan kompositionen av ”De osynliga städerna”, där del läggs till del medan helheten blir allt mindre begriplig, och Venedigs själva struktur.
Och hennes originella studie fokuserar varken på kanaler eller träpålar. Inte heller på stadens undergång, utan dess födelse och fortlevnad. Hur den faktiskt skapades – mentalt, socialt, strukturellt.
Med hjälp av klassisk konst, äldre kartor och nya egna modeller visar Psarra även i bild hur Venedig blev ett praktexempel på en stad som växer fram organiskt ur ett nätverk av mindre gemenskaper. Detta trots att de hundratals små öar och samhällen som vid 400-talet efter Kristus började uppgå i stadsbildningen hade stark lokal prägel. Inte enbart egen kyrka utan också särskilda helgon, högtider och visst självstyre.
Det mest naturliga gemensamma var förstås vattnet. Enligt Psarras noggranna undersökning låg 94 procent av respektive samhälles torg inom 50 meter från en kanal.
Men kanske var en annan sammanhållande faktor än starkare: Myten om Venedig. En serie föreställningar som, med rätt eller orätt, från och med renässansen skapade idén om just detta som platsen för det realiserade Utopia.
Och när Venedig på 1500-talet började tappa sin position som militär stormakt, Medelhavets härskare, tog myten vid. De berömda konstnärernas skildringar av glittrande kanaler och glänsande kupoler gjorde ju sitt. Men staden blev även ett centrum för den nyupptäckta boktryckarkonsten – och inte minst de praktfulla kartorna samverkade med måleriet för att framhäva just bilden av Venedig.
Vid den här tiden hade staden också tio teatrar, skriver Sophia Psarra. Dessutom användes ett slags flytande tablåer på vattnet och på Markusplatsen uppfördes regelbundet offentliga skådespel. Hela området bands ihop till ett slags svävande spektakel, där dröm och verklighet blev allt svårare att separera. Karnevalen, som under kommande sekel kunde pågå halva året, bidrog givetvis till att ytterligare förstärka den känslan.
Psarra tar också hjälp av två liksom imaginära verk för att beskriva Venedig. Förutom Calvinos roman även den schweiziske arkitekten Le Corbusiers storslagna planer på ett avantgardistiskt sjukhus i Venedig.
Det var konstruerat enligt liknande princip som ”De osynliga städerna”, med cell efter cell i en närmast biologiskt komplex organism. Och till skillnad från många av hans byggnader – modernistiskt renskalade, fristående – skulle nyskapelsen bäddas djupt in i Venedigs omgivande historiska arkitektur.
Men symptomatiskt nog kunde skisserna aldrig realiseras. Le Corbusier avled 1965, någonstans under processen från idé till verklighet. Så sjukhuset förblev ett bländverk – liksom, på sätt och vis, hela den här staden.
Jag blundar igen, ser långt i fjärran en man stå framför en folkmassa och peka ned i vattnet. Kanske är det platsen för den kommande utgrävningen, djupt nere under lerbottnen: exakt där han är övertygad om att det mytiska ”Venedig” en gång fanns.
Eller så var det i stället där som de nya dammportarna stängdes. Vilket räddade staden från den absolut största flodvågen hittills.
Förgäves försöker jag att avgöra vilket, höra vad som sägs, tolka reaktionerna. På det här avståndet är bara mannens stora gester möjliga att urskilja. Ett antal silhuetter lösgör sig så småningom ur massan. Några sätter sig på knä vid vattnet – kanske i bön, eller för att kunna se bättre ned under ytan. Andra skakar häftigt mannens hand. Och när jag öppnar ögonen försvinner hela scenen, både drömmen och mardrömmen om Venedig.
Men i verkligheten står hon ju kvar där i all sin lätt apokalyptiska skönhet. Rosig, gisten, glänsande av feber och finess. Hon som genom historien kallats La Serenissima, den mest rofyllda. Vilket nuförtiden, med horderna av turister och hoten mot hela hennes existens, mest låter som bitter ironi.
Venedig är inte heller Den eviga staden – utan mer dess motsats: den tillfälliga, slumpmässiga, motsägelsefulla. Som nu ändå stått och levt i 1600 år. Det är väl ett mirakel så gott som något.
Mattias Berg, medarbetare på Sveriges Radios kulturredaktion.
