Penguin Books Podcasts
-
Ett trauma sätter inte spår bara hos den som upplevt det, utan kan prägla flera generationer. Nazanin Raissi reflekterar över fenomenet som kallas postmemory, eller postminne på svenska.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2023-01-19.
Fotoalbumets pärmar vilar mot bordet. Jag lösgör det svartvita familjefotografiet bakom det skyddande höljet och vänder på det. Baksidan täcks av text som strukits över med täta cirklar och streck av blå kulspetspenna. Jag lutar ögat mot Agfa-luppen som förflyttar mig närmare. Långsamt drar jag luppen över det blå klottret, som likt tusenåriga svårtydda inskriptioner på pergament, får mig att skymta det förflutna genom nuet. Jag visar fotografiet för min far. Berättar att jag vänder på varje fotografi. Minnen är alltid i kris, säger han. Texten förblir omöjlig att dechiffrera. Jag placerar tillbaka fotografiet i albumet. Människorna här är borta men deras spår kvarstår.
Postmemory, eller postminne, beskriver en senare generations förhållande till det personliga, kollektiva eller kulturella trauma som en tidigare generation upplevt. Vi talar här om upplevelser som denna senare generation “minns” endast genom berättelser, bilder och handlingar. Upplevelser som överförts så djupt och monumentalt att de tycks utgöra minnen i sig själva enligt Marianne Hirsch, professor i litteratur vid Columbia University som formulerat begreppet. Förledet “post” ska inte tolkas som att vi i den senare generationen lever bortom minnet och att vi upplever det som historia. Nej, tvärtom reflekterar “post” här att minnet fritt förflyttar sig mellan generationer och människors medvetanden och på så vis blir ett slags gemensamt upplevd biografi.
Hirsch utgår från Förintelsen i sin analys men menar att postminne kan uppstå i många olika sammanhang där traumatisk överföring sker. Ofta förs minnena vidare inom en familj, men familjeband är inte nödvändigt för att postminne ska uppstå. Vad som är av betydelse är att kunna identifiera sig med den som erfarit traumat. Identifikationen gör det möjligt för traumat att fortplanta sig, att bli ett minne i en yngre generation, också bortom släktskap. Förutsättningen är att där finns en länk till ett kulturellt eller nationellt trauma som skapar känslan av att “det kunde ha varit jag”.
Till skillnad från minnen relaterade till posttraumatisk stress rör det sig således inte om lagrade och faktiska minnen, utan om ett slags “icke-minnen” överförda genom “kroppens språk”. Alltså minnen som saknar en konkret relation till det förflutna och som skapats av tystnad snarare än tal och av det osynliga snarare än det synliga. Postminne är att ärva ett stumt och okänt förflutet. Det kan liknas vid Sigmund Freuds beskrivning av traumat – som att ha en “främmande kropp” i psyket som begär att få bli förstådd.
Att växa upp med överväldigande postminnen gör att de egna erfarenheterna riskerar att trängas undan och därmed kan en person indirekt formas av traumatiska händelser tidigare generationer upplevt. Med Hirschs ord “händelserna inträffade i det förflutna men deras effekter fortsätter in i nuet”. Eller som poeten Solmaz Sharif skriver: “Enligt de flesta / definitioner har jag aldrig / varit i krig. // Enligt mina / har merparten av mitt liv / tillbringats där.” Postminne är att “minnas” sina föräldrars minnen som vore de ens egna erfarenheter. Att minnas deras sår.
Förefaller det dunkelt? Det är för att det är det. Det mänskliga minnet är ett landskap som till stora delar fortfarande är dolt och fyllt av hemligheter.
Muntliga och skriftliga berättelser lämnar spår men fotografier gör något mer. Fotografiet är en miniatyr av verkligheten säger författaren Susan Sontag. Filosofen och kritikern Roland Barthes menar att fotografiet ständigt bär med sig sitt motiv. Det är ett närvarobevis och ger därmed ett löfte om tillträde till det avbildade ögonblicket. Barthes skriver: “En sorts navelsträng, som förbinder det fotograferade tingets kropp med min blick: även om jag inte kan ta på det blir ljuset här ett köttsligt element, en hud som jag delar med den som har fotograferats.”
För Hirsch är fotografiet postminnets främsta medium. Fotografier som överlever trauman, som överlever personerna på bilden, besitter en sällsam förmåga att verka som spöken som hemsöker nuet menar Hirsch. De visar oss att gränsen mellan de döda och de levande i själva verket är mycket tunn. Vi tittar på personerna och de tittar tillbaka. Vi förmår inte lämna varandra i fred.
Varje fotografi behöver tid för att existera. Varje fotografi representerar ett bestämt ögonblick. Fotografiet säger det var. Det var en gång ett krig. Det var en gång en familj. Det var en gång en far som i en hastig flykt valde att ta med ett fotoalbum.
Fotografier gör mer än att visa scener och erfarenheter från det förflutna, de frigör sig från sin, till synes, tvådimensionella, stumma, fyrkantiga form och blir till fysiska berättelser menar konsthistorikern Jill Bennett. Vittnesmål som går under huden, berör och skakar om betraktaren. Antonio Damasio, professor i neurologi, beskriver våra synupplevelser som något fysiskt – det vi känner i våra kroppar när vi ser någonting. När vi tittar på fotografier söker vi mer än information. Vi tittar för att bli “träffade”, “sårade” och “chockade”. Vi tittar för att vi knyter an till döda objekt som aldrig svarar och vi genomsyrar dem med liv.
Fotografiet får även en symbolisk roll. Det refererar till betydelser bortom det som faktiskt avbildas. Till familj, hem, tillhörighet, trygghet och till den kontinuitet som brutits och som blöder från en generation till en annan.
Därför finns en länk mellan fotografi och kropp som möjligen förklarar fotografiets kraft att överbrygga gapet mellan dem som kom före och dem som kom efter.
Konst som har sin utgångspunkt i den tidigare generationens trauma utgör fundamentet för Marianne Hirschs teori. När postminnen ges ny form och placeras i nya sammanhang kan de “arbetas igenom” för att åter tala med Freud. Inget kan såsom konsten uttrycka sammanblandningen av närvaro och frånvaro, nu och då, liv och död, ambivalens och begär. Allt det stoff som postminnen består av. Kanske kan, genom konsten, postminnen bearbetas.
Jag trär på mig de vita tunna handskarna, tar fram fotografiet och lägger det varsamt med baksidan mot skannerns glas. I bildredigeringsprogrammet ökar jag bildens kontrast. Jag förändrar brännvidden och kommer sakta närmare. Bakom kulspetspennans cirklar och streck anar jag bokstäver och ett årtal men informationen förblir kodad. Jag kommer nära men jag kommer inte fram. Från originalfotografiet skapar jag en ny papperskopia. Med en kulspetspenna ritar jag egna cirklar av blått bläck över de redan existerande. Med en sax rispar jag bort de sista synliga spåren av ord. Minnen är alltid i kris.
Nazanin Raissi, psykolog och konstnär
Litteratur:
Barthes, Roland. (1986). Det ljusa rummet. Översättning: Mats Löfgren. Alfabeta. Stockholm, Sverige.
Bennet, Jill. (2005). Empathic vision: Affect, trauma, and contemporary art. Stanford University Press. Stanford, California.
Cozolino, Louis. (2006). The neuroscience of human relationships. W.W. Norton & Company. New York City, New York.
Damasio, Antonio R. (2003) Descartes Misstag. Översättning: Per Rundgren. Natur och Kultur. Stockholm, Sverige.
Hirsch, Marianne. (1997). Family frames: Photography narrative and postmemory. Harvard University Press. London, England.
Hirsch, Marianne. (2012). The generation of postmemory: Writing and visual culture after the holocaust. Columbia University Press. New York City, New York.
Sharif, Solmaz. (2017). Look. Översättning: Ida Börjel och Jennifer Hayashida. Rámus Förlag. Malmö, Sverige.
Sontag, Susan. (1977). On photography. Penguin Books. London, England.
-
Hon var prästdottern som flydde en obarmhärtig verklighet med hjälp av syskonkärlek och fantasi, en särling vars lidelse för de omgivande hedarna kom att ge upphov till en av 1800-talets mest vildsinta och egenartade romaner. Litteraturväven berättar historien om Emily Brontë: Ensamhet, Systerskap Och Svindlande Höjder. Följs oss gärna på instagram för att se vad som är på gång.
Litteraturväven är ett program av och med Jonas Stål, med inläsningar av Beatrice Berg, Hanna Wintzell och Dick Lundberg. Emily Brontës porträtt är tecknat av Irem Babovic.
KÄLLOR:
[Litteratur]
Adams, Maureen – Shaggy muses: the dogs who inspired Virgina Woolf, Emily Dickinson, Elizabeth Barrett Browning, Edith Wharton and Emily Brontë, University of Chicago Press (2011)
Barker, Juliet – Familjen Brontë: En brevbiografi, Albert Bonniers förlag (2004)
Brontë, Emily – Svindlande höjder, Modernista (2014)
Dinsdale, Ann – Systrarnas Brontës värld, Bokförlaget Angria (2015)
Frank, Catherine – Emily Brontë, Penguin Books (1992)
Kvinnors dikt från när & fjärran, Bokförlaget Eva Bonnier AB (1991)
[Artiklar]
E.B. – Världens märkligaste prästdöttrar, Dagens Nyheter, 24 april 1927
J.L – Emily Brontës roman, Aftonbladet, 11 april 1927
[Nätet]
Cain, Sian – Emily Brontë may have had Asperger syndrome, says biographer, The Guardian, 29 augusti 2016 -
Han skrev i vilda explosiva rus om jakten på liv och mening längs med Amerikas evinnerliga vägar. En resa kantad av vänskap, skapande, rus och delirium. Litteraturväven berättar historien om Jack Kerouac: Beat, Kickar och Delirium. Följ oss gärna på instagram för att se vad som är på gång.Litteraturväven är ett program av och med Jonas Stål, med inläsningar av Beatrice Berg och Dick Lundberg. Jack Kerouacs porträtt är tecknat av Irem Babovic.KÄLLOR:[Litteratur]Cassady, Carolyn – Off the road: mina år med Cassady, Kerouac och Ginsberg, Albert Bonniers Förlag (2008)Gifford, Barry & Lee, Lawrence – Jacks bok: legenden Jack Kerouac, Raben & Sjögren (1990)Ginsberg, Allen – Howl, Bakhåll (1995)Harding, Gunnar (red.) – Beat!: Poesi och prosa från beatgenerationen, Wahlström & Widstrand (2006)Johnson, Joyce – Biroller: en kvinnas ungdomsminnen från 1950 talets beatnikrörelse och kretsen kring Jack Kerouac, Askild & Kärnekull (1984)Johnson, Joyce – The voice is all: the lonely victory of Jack Kerouac, Viking (2012)Kerouac, Jack – Big Sur, Bakhåll (2010)Kerouac, Jack – De underjordiska, Raben & Sjögren (1985)Kerouac, Jack – Dharmadårarna, Bakhåll (2009)Kerouac, Jack – Järnvägen jorden, Bakhåll (1997)Kerouac, Jack – Livet är min konst, Bakhåll (1989)Kerouac, Jack - Maggie Cassidy, Penguin Classics (2009)Kerouac, Jack – Mexico City blues, Penguin Classics (2019)Kerouac, Jack – På väg, Norstedts (2008)Kerouac, Jack – Selected letters 1940-1956, Penguin Books (1996)Kerouac, Jack – Selected letters 1957-1969, Penguin Books (2000)Kerouac, Jack – Visions of Cody, Penguin Classics (2012)McNally, Dennis – Desolate angel: Jack Kerouac, the Beat generation and America, Random House (1979)Maher, Paul (ed.) – Empty phantoms; interviews and encounters with Jack Kerouac, Lulu.com (2015)Nicosia, Gerald – Memory babe: a critical biography of Jack Kerouac, Univeristy of California Press (1994)[Artiklar]Curley, Thomas F. – Everything moves, but nothing is alive, Commonwelll, september 1957Kerouac, Jack – The origins of the beat generation, Playboy, juni 1959Johnsson, Joyce – Kerouac unbound, Vanity Fair, 20 augusti 2007Millstein, Gilbert – Books of the Times, The New York Times, 5 september 1957The ganser syndrome, Time, 9 september 1957The scorns beatniks, Detroit News, 24 augusti 1958[Film]Lerner, Richard – What happened to Kerouac? (1986)[Nätet]Jack Kerouac -St. Pete’s literary lionJack Kerouac, football starKerouac chronologyMurderpediaOn the road: the original scroll reader’s guideShea, Andrea – Jack Kerouac’s famous scroll, ’On the road’ againTyska vargflockarna sprider skräck under havsytan
-
Hon kom att bli en av Storbritanniens mest egensinniga och radikala författare med en omättlig fantasi, som dekonstruerade samtidens myter om kön, sexualitet och kvinnlighet. Litteraturväven berättar om Angela Carter: Kvinnan, Myten Och Fantasins Omättliga Rymd.
Litteraturväven är ett program av och med Jonas Stål, med inläsningar av Beatrice Berg och Dick Lundberg. Angela Carters porträtt är tecknat av Irem Babovic.
KÄLLOR:
[Litteratur]
Bristow, Joseph & Broughton, Lynn - The infernal desires of Angela Carter: fiction, femininity, feminism, Adisson Wesley Longman (1997)
Carter, Angela – Cirkuskvällar, Brombergs (1985)
Carter, Angela – Den magiska leksaksbutiken, Brombergs (1982)
Carter, Angela – Den nya evas passion, Modernista (2019)
Carter, Angela – Heroes and villains, Penguin Books (2011)
Carter, Angela – Kvinnan hos de Sade, Forum (1981)
Carter, Angela – Notes on the gothic mode (1975)
Carter, Angela – Shadow dance, Virago (2014)
Carter, Angela – Shaking a leg: collected writings, Penguin Books (1998)
Carter, Angela – The bloody chamber, Penguin Books (2015)
Carter, Angela – The infernal desire machines of doctor Hoffman, Penguin Books (1994)
Carter, Angela – Truly, it felt like year one, ur Maitland, Sara – Very Haven: looking back at the 1960s, Virago Press (1988)
Carter, Angela – Wise Children, Farrar, Straus and Giroux (2007)
Gordon, Edmund – The invention of Angela carter: a biography, Vintage (2016)
Watz, Anna – Angela Carter and surrealism: a feminist libertarian aesthetic, Routledge (2017)
[Artiklar]
Acocella, Joan – Angela Carter’s feminist mythology, The New Yorker, 5 mars 2017
Carroll, Rosemary – Angela Carter, Bomb nr 17, 1 oktober 1986
Sage, Lorna – Angela Carter obituary: The soaring imagination, The Guardian, 17 februari 1992
[Nätet]
Angela Carter: Interview for Marxism Today’s ”Left alive”
Clapp, Susannah – Angela Carter in postcards
Katsavos, Anna – A conversation with Angela Carter
