balkankrigen Podcasts
-
Under 18- och 1900-talen växte nya nationer upp som svampar ur jorden, och många av dem försvann lika snabbt. Vart tog de vägen? Kristoffer Leandoer tar med oss till några av dem i denna essä.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det händer att man ser prins Lekas långa och aningen vemodiga gestalt på Tiranas gator, en prins utan land, tronarvinge i ett kungarike som inte längre är ett kungarike och i praktiken inte varit det sedan år 1939, då Lekas farfar kung Zog I tog den albanska guldreserven och flydde undan italienarna till en bekväm men livslång exil.
Under de oroliga åren efter kommunismens fall återvände prinsens far, vapenhandlaren Leka Zogu, till Albanien i hopp om att återinföra monarkin, men nedröstades med stor majoritet i en folkomröstning 1997. Såna planer när knappast sonen, den blide prins Leka. Han kan röra sig genom stan obesvärat till fots medan republikens officiella styresmän förflyttar sig till och från jobbet i skottsäkra bilar med blinkande blåljus. Det har sina poänger att vara statsöverhuvud i ett kungarike som inte längre finns i världen utanför historieböckerna.
Länderna som inte finns är på många sätt roligare att tänka på än länderna som finns. Och då menar jag inte i första hand konstnärliga projekt som Elgaland-Vargaland, Ladonien eller Kjartanistan. Inte de fiktiva Tintinländerna Bordurien och Syldavien och inte heller Ursula LeGuins vackra centraleuropeiska skapelse Orsinien. Utan länder som faktiskt utropat sin självständighet i den här världen, hissat sina flaggor, tryckt sina frimärken – bara för att nästan omgående hamna under hjulen på historiens triumfvagn. För vilken sorts historia kan vara intressantare än den som aldrig riktigt blev av, den som Hugh Trevor-Roper år 1981 skisserade i sin numera klassiska föreläsning History and Imagination: de missade avtagsvägarnas historia, de krossade drömmarnas och förlorade illusionernas; historien om hur det kunde ha blivit.
Landet som jag bor är generöst i detta avseende. Trots att här bott människor som talat albanska sen urminnes tider har Albanien bara funnits som självständig stat sedan 1912, och har på den korta tiden invaderats och på andra sätt hotats till sin existens ett flertal gånger. Och trots att Albanien är mindre än Småland kan vi innanför landets nuvarande gränser hitta flera försvunna statsbildningar. Den brittiske historikern Norman Davies "Vanished Kingdoms. The History of Half-Forgotten Europe" är en 830 sidor tjock bjässe till bok, men inte ens i dess 35 sidor långa namnregister får de här länderna plats. Så försvunna är de. Vilket kanske är lika väl, för de vittnar inte bara om de egna invånarnas drömmar och förhoppningar, utan även om grannländernas hungriga blickar på en nyfödd nation.
Den 28 november 1912 höjde Ismail Kemal den albanska flaggan från en balkong i kuststaden Vlora i södra Albanien och utropade landets suveränitet. Strax utanför Vlora ligger den karga ön Sazan, vars strategiska läge som lås i Adriatiska havet genom historien gjort den till åtråvärt byte för pirater och sjömakter, trots att ön saknar eget vatten. Under första världskriget ockuperades ön av italienarna, som byggde en ubåtsbas där år 1922, samtidigt som man nödtorftigt maskerade sin ockupation med egen frimärksutgivning som bevis på autonomi. Ur militär synpunkt förblev Sazan en attraktiv plats: under kalla kriget låg här en sovjetisk ubåtshamn, samt en fabrik för tillverkning av biologiska och kemiska vapen, fram till år 1961 när Enver Hoxha klippte förbindelsen med Sovjet. Därefter drevs anläggningen vidare med kinesisk hjälp. Då levde 1500 soldater på den ogästvänliga och numera helt obebodda ön. Kanske tänkte de på Odysseus, som enligt Homeros i sju års tid hölls fången på denna ö av den blint förälskade nymfen Kalypso.
Söder om Vlora ligger den lilla kuststaden Himara med ungefär tretusen invånare. En strandpromenad, ett fiskeläge. En bit upp i bergen finns gamla Himara – en befäst stad med gott om kyrkor, byggd utom räckhåll för pirater och andra fiender från havet. Numera vill de flesta bo på gångavstånd till vattnet, så trots den hänförande utsikten har husen uppe i den gamla staden fått förfalla och många är rena ruiner. En av dessa ruiner får jag särskilt utpekad för mig: ”I det här huset bodde kaptenen av Himara, här utropade han den fria republiken Himara!”
Jag vet ju att de till stor del grekiskspråkiga invånarna i Himara har ett eget politiskt parti, och att man sätter en ära i att tänka självständigt och fritt. Men det förefaller som ett stort och vådligt steg för en sömnig småstad, även under det kaos som rådde i glappet mellan balkankrig och världskrig, när den färska nationen Albanien ännu sökte former för sitt statsskick, att utropa sig till en autonom republik.
Ändå skedde det. Kaptenen av Himara hette egentligen Spyros Spyromilios och var en grekisk militär, frihetskämpe och orosande. Under namnet ”Kapten Bouas” ledde han en friskara på trettiofem man i den makedonska frihetskampen. Överallt där det bråkas på Balkan dyker han upp, inblandad i statskupper, skärmytslingar och krig. Under balkankrigen slåss han med albansk gerilla och besätter sin födelsestad Himara för grekisk räkning. På direkt order från Aten att evakuera vägrar han och utropar i stället den 9 februari 1914 den fria republiken Himara, vars oavhängighet varar i knappt tre veckor. Den 28 februari, i Gjirokaster längre inåt landet, utropas nämligen den Autonoma republiken Norra Epirus, där Himara bara ingår som en del. Denna något större stat hinner erkännas av stormakterna, få president och egen flagga: en svart dubbelhövdad örn som breder ut sina vingar mot ett vitt kors på blå botten, mycket stiligt. Denna flagga får vaja över Norra Epirus i knappt 8 månader, fram till den 27 oktober 1914, när grekiska armén invaderar hela området och upplöser regeringen. Men då har första världskriget brutit ut och Europakartan kommer ändå inte att se likadan ut efteråt.
Ännu längre inåt landet, nära gränsen till nuvarande Nordmakedonien, ligger Korça, med sina 75 000 invånare Albaniens åttonde största stad. Under första världskriget befriades Korça från bulgarisk ockupation av franska styrkor, och de fyra år fransmännen var kvar satte så djupa spår att Korça än idag kallas Lilla Paris. Staden hade också ingått i Autonoma republiken Norra Epirus, men under fransmännens beskydd vaknade andra drömmar till liv, och i december 1916 utropade Themistokli Gërmenji den Autonoma albanska republiken Korça, också försedd med egen flagga, en kombination av trikoloren och den albanska flaggan. Korçarepubliken varade fram till 15 juni 1920, när fransmännen drog sig tillbaka: utan dem i ryggen hade man inte en chans att bevara självständigheten. Men på tre och ett halvt år sattes viktigare avtryck än flaggor och frimärken. Korça är fortfarande en stad som värnar om utbildning, konst och kulturliv. Den första albanskspråkiga skolan grundades i Korçarepubliken – ett viktigt steg på vägen mot genuint oberoende. Här startades också det franskspråkiga lyceum där Albaniens blivande diktator Enver Hoxha inte bara själv gick, utan även senare hade tjänst som fransklärare.
Under en kort period av oro och stora drömmar i början av förra seklet var ingen plats i Albanien för liten för att hissa egen flagga och trycka egna frimärken. Idag drömmer man snarare om välstånd, resor och EU-medlemskap – vare sig man är prins eller pizzabagare så är det vidare gränser man vill ha, inte snävare.
Kristoffer Leandoer
