Gröndal Podcasts
-
Det finns en avighet mitt i den svenska vanligheten. I dess centrum återfinns två herrar föda 1919 Åke Hodell och Lennart Hellsing. Magnus Haglund visar hur deras konst hänger ihop med landet lagom.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.
En av poeten Åke Hodells mer berömda skapelser kom till redan hösten 1937. Det skedde på Hammarby idrottsplats, under en match där Hodell var hejaklacksledare för Södra Latins fotbollslag. I sin helhet låter den så här:
Sassa brassa mandelmassa
Hej, hej, hej
IK Frej
Heja Gröndaaaal!
En av poängerna var förstås att inget av lagen hette Frej eller Gröndal. ”Men alla visste att de var de två sämsta lagen i gärdesgårdsserien”, som Hodell uttryckte saken.
Han var stridspiloten som störtade, som blev antimilitarist och poet, teaterman och ljudkonstnär. Det finns mycket som binder ihop honom med det internationella avantgardet, med dadaismen och Fluxusrörelsen, ljudpoesin och slumpmusiken, den drömda och den politiska konsten.
Men där finns också ett parallellt inhemskt spår som leder i delvis andra riktningar, lika mycket bakåt som framåt i tiden och som hör ihop med folkliga traditioner, revyer och ramsor, Andersson, Pettersson och Lundström, likaväl som med Bellman och Almqvist. Och inte minst Lennart Hellsing.
Hodell och Hellsing var båda födda 1919 och i deras konstnärskap och författarskap förenas språkknådandet och dråpligheten, en fantasirikedom som får ordklangerna att ta oväntade vändningar, skapa nya molekylära föreningar, öppna sig för leken, trolleriet, de magiska förvandlingarna.
Åke Hodells komiska militär General Bussig är i den bemärkelsen släkt med Kusin Vitamin och frasen ”Klipp av deras meningar, klipp sönder deras ord”, som återkommer gång på gång iLågsniff, skulle kunna vara något som Krakel Spektakel ägnar sig åt, i antiauktoritär villervalla.
Det finns en svensk avighet, mitt i den svenska vanligheten och i bakgrunden finns Carl Jonas Love Almqvists experiment med rimformer och halsbrytande ordvändningar, i nonsensdikterna tillkomna under landsflykten i Amerika på 1850- och 60-talen.
Det finns fascinerande korrespondenser mellan Hellsings ”Hej, sa Petronella ifrån Plaskeby, det är tid att fälla upp sitt paraply”, och Almqvists ”Kan man ej säga: / ’Ack, söta syster! Låna mig din Parasoll’? / Jo visst. Men kan den andra icke överväga och svara: ‘Syster! Den är blott ett gammal såll, / så full av hål!”
I en artikel i Aftonbladet 1964, ”Dikt vid språkets gräns”, lyfter Kurt Aspelin fram Almqvistdimensionerna i Lennart Hellsings rimkonst, ett litterärt landskap där ”den folkliga ramsans bakvända visa skjuter skott och där Lennart Hellsing timrar på staden Annorlunda - ‘en stad där allting sker, ut och in och bak och fram och upp och ner’”. Enligt Aspelin handlar den här sortens skrivande om en ”naiv lekfullhet inför ljuden som konkret byggmaterial, spontan glädje vid språkets och logikens kullerbyttor”.
Det skulle lika gärna kunna vara Åke Hodells konstnärskap han beskriver, inte minst det som äger rum i radiopjäsen om just Almqvists landsflyktsår i Amerika, Den stora segern vid Gettysburg från 1972. Här förvandlas verkligheten, på ett galghumoristiskt och melankoliskt vis, med hjälp av upprepningar och rytmiska förskjutningar. Samma sak många gånger om, i ständigt nya belysningar, med hjärnans elektroniska aktiviteter som fantiserar om livet där borta, på andra sidan havet. I ett brev till producenten Stina Eidem under föreställningsarbetet fångar Hodell Almqvists tvetydighet och kreativa ambivalens:
”Hos Almqvist brottades fantasierna och realiteterna med varandra på ett mer uppförstora sätt än hos vanliga människor. Svårigheten för Almqvist var att skilja fantasi och verklighet åt (en åkomma som hand delar med de flesta författare).”
Ja, så där formulerar sig Åke Hodell och han befinner sig i det här skedet i direktkontakt med omvandlingskrafterna och de revolutionära omstruktureringarna i Almqvists författarskap.
Men för både Åke Hodell och Lennart Hellsing tycks detta bråkande med verklighetsbilderna och anammandet av fantasins förvandlingskrafter handla om någonting mer än poetisk lekfullhet. Som konstnärlig akt är det hela intimt förbundet med upplevelser av andra världskriget, av ett Sverige som är litet, ansatt och trångt och söker samförståndslösningar, och senare, efter kriget, mynnar ut i välfärdsstatens rationalism och nyttotänkande. Var sak på sin plats.
Räta linjer, korrekta åsikter.
Hodell och Hellsing bryter med allt detta och de gör det med konstnärlig suveränitet och en virtuositet i handlaget, i ordens placeringar, kommatecknens rytmiska förskjutningar, de oväntade tankesprången mitt i vardagsbilderna.
Lennart Hellsing var visserligen aldrig, som Åke Hodell, med om någon flygolycka som påverkade hela konstnärskapet och blev en moralisk frågeställning om maktens språk. Men kriget kastar ändå sina skuggor och föder detta enorma frihetsbehov i språkets kränganden, ett kollagetänkande med skarpa linjer och förbluffande kombinationer som i hög grad påminner om Öyvind Fahlströms metod: ”Man tar en bit A och hittar en bit B och det tänder vildsint när man stryker A mot B”.
Ja, det är detta de ägnar sig åt, Herr Kors-och-Tvärs och Fröken Hit-och-dit. De dansar med varandra och gläder sig åt de oregerliga rytmerna som får världen att vibrera, något som kommer till ett fantastiskt uttryck i Kanaljen i Seraljen, konstboken från 1956 där Hellsings dikter omskapats av konstnärer som X:et, Randi Fisher, Endre Nemes och Karl-Axel Perhson.
Därför är det helt följdriktigt att Lennart Hellsing uppskattade en bok som Annika Elmqvists Sprätten satt på toaletten. Eller att han, i en Aftonbladetartikel 1966, kunde beskriva Maria Gripes romanfigur Hugo som ”en romantisk symbol för ett uppror mot de sociala konventionerna, mot stela regler och tidsjäktet”.
Här tydliggörs släktskapet med Åke Hodells konstnärliga och politiska anarkism, rättframheten och det direkta tilltalet, som inte jamsar med och gör sig till, men har en absolut känsla för komiken när språkordningen ställs på ända.
Det är detta som äger rum i Verner von Heidenstam, Nya dikter, attentatsverket från 1967 där Åke Hodell har hällt bläck över Heidenstams lyriksamling från 1915. Så kan det högtidliga och nationellt laddade språket invaderas av främmande och förstörande krafter, djur på vandring över boksidorna, en nödvändig oordning mitt i det som uppfattar sig som fast och färdigt.
I dikten Medborgarsång, i strofen som Heidenstam inleder ”Vi stridde gemensamt för hem och härd,/då våra kuster förbrändes,” låter det så här när Hodell gått loss med bläcket:
Vi stridde gemensamt för hem härd
Då våra k rändes
Ej her
När v
Ej her
men
Det äck på Sveriges b
Att eter pengar.
Det är sk
och tempel
men kasta s
och ta
Vi ör eg k,
et skilja
n det v vilja.
Magnus Haglund
-
Få människor hade ett sådant inflytande över Gustaf Frödings liv och eftermäle som hans syster Cecilia. I denna essä påminner Elisabeth Lindfors om kvinnan bakom den store skalden.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Och minns du Ali Baba
och minns du vår gröna sal
syrengrotta, lummig och sval
där mörk som den sköna
sultanen av Saba
och brunögd och spenslig och smal,
du satt och förtalde
en saga, du valde
bland en tusen en nätters tal.
Så skönt skriver Gustaf Fröding om sin äldre syster, Cecilia, i Stänk och flikar från 1896. Hon är hans förtrogna och den som alltid tror på hans storhet. Han skriver om när hon som barn berättar sagor för honom och får honom att säga ja till sin fantasi.
Cecilia anses vacker, bestämd, trygg och frimodig, men även orolig och svartsjuk. Hon har ögon som är svarta som lysande kolbitar, av vissa anses hon ha ett kyligt intellekt, av andra betraktas hon som en varm kvinna. Friarna står på kö på de europeiska baler hon bevistar.
I ungdomen är Cecilia förlovad med en tysk jurist, Eduard Crüsemann, vigseln dem emellan ska äga rum i Göteborg men när beskedet kommer att han har förlorat hela sin förmögenhet blir inget bröllop av. De fortsätter att vara förlovade en tid men enligt Cecilia inser hon under tiden den egna familjens arvsbelastning, alltså galenskapen, och avstår.
Hon är konstnärligt lagd men utbildar sig senare till lärare och är under några år anställd på Eva Rodhes skola i Göteborg.
Gustaf Fröding är slarvig med pengar, för att inte säga omdömeslös. Fadersarvet rinner honom ur händerna och han lånar mycket av sina studiekamrater i Uppsala. Systrarna, Cecilia och Hedda, får rädda hans heder och många är de som säger sig ha fordringar på honom.
Till sist ägnar Cecilia sitt liv åt att hjälpa honom, de bor en lång tid tillsammans på Bangårdsgatan i Uppsala.
Hon är den som sköter om honom och systern Hedda, som arbetar på bank i Göteborg, står för ekonomin. De lever ett knapert liv men som tur är får syskonen ibland ärva en del pengar, tidvis blir det också inkomster av utgivningen, och många gånger räddar det situationen. Hon håller Gustaf utanför konflikter och strider och anser att han har nog med sin egen kamp. På den punkten är hon bestämd och kan därför inkräkta på hans frihet och värna om hans intressen.
Något hemskt inträffarGustaf Fröding vårdas i Görlitz 1889 – 90. Vårdanstalten anses vara en av de bästa mot alkoholism och Gustaf får förtroende för personalen, han känner ro där, dricker nästan ingenting, och kan avsluta sin första diktsamling ”Guitarr och dragharmonika”, som utkommer på Bonniers 1891. Den får positivt mottagande och Fröding kan därefter på allvar kalla sig skald.
När Gustaf skrivs ut från vårdhemmet i Görlitz vill han göra en resa genom Europa men Cecilia vågar inte släppa iväg honom ensam, hon har för avsikt att göra honom sällskap. Emellertid försvinner han under vistelsen i grannstaden Dresden. Efteråt berättar han att han har supit och befunnit sig på ett antal horhus och att något ”hemskt” har inträffat - vilket han ofta skulle återkomma till. Vad det ”hemska” består i förtäljer dock inte historien.
Sommaren 1896 vistas syskonen på Utö, en harmonisk tid, där skriver Gustaf Fröding ”Stänk och flikar” som bland annat innehåller dikten ”En morgondröm”, för vilken han senare blir åtalad.
Ida Bäckman (1867 – 1950), lärarinna, journalist och författare, söker upp skalden på Utö, Cecilia och hon blir de bästa vänner, de bildar ett slags triangel. Ida är förtjust i båda syskonen, Gustaf föreslår hon till och med äktenskap. Hon skriver även om Cecilias vackra ögon, som hon drunknar i, och om hennes klokskap, hennes dyrkan och ömhet.
Men Ida Bäckman kommer så småningom i onåd, då är Gustaf Fröding inskriven på hospitalet i Uppsala. Överläkaren och Cecilia bestämmer att Ida inte är en person som Gustaf bör träffa, det kan vara ”menligt för hans hälsa”. Kanske är det så att han blivit för intresserad av Ida? Det vet vi inte och kommer aldrig att få veta.
Sedermera utkommer Ida Bäckman med en bok om sitt förhållande till Gustaf Fröding, ”Gralsökaren” och för den får hon mycken spe. Vissa kritiker anser att hon inte ens har träffat skalden, vilket alltså är fel, men det är klart att hans namn är ett slags ”dörröppnare”, genom honom träffar Ida Bäckman till exempel Gustaf Fjaestad och Selma Lagerlöf.
”Och minns du Ali Baba” utkommer 46 år efter Cecilias död och är ett slags redogörelse för Gustafs uppväxt. Gustaf som är fem år yngre än Cecilia och ofta som barn hänger efter sin syster, Mathilda, ett par år äldre, är enligt Cecilia ett geni. Hon skildrar den trasiga familjen, modern som transporteras till Danmark vid Gustafs födelse och som inte orkar ta hand om honom när hon återkommer. Fadern blir underligare och underligare, vissa skulle säga att han blir galen.
Cecilia tar stridMen Cecilia blir trött på och av omhändertagandet, dessutom är hon sjuklig, så skalden vårdas från 1905 till sin död av sjuksystern Signe Trotzig på Gröndal och i Tullinge. De kommer förstås varandra nära och det tycker Cecilia inte om.
När skalden dör visar det sig att han har skänkt utgivningsrätten till det som senare ska bli samlingen ”Reconvalescentia” till Signe Trotzig och då tar Cecilia strid. Det är hon och ingen annan som ska stå för skaldens eftermäle.
Hon är sedan länge den som står för kontakten med Bonniers Förlag och det är hon som ansvarar för sammanställningen av materialet till samlingarna ”Efterskörd” (1910) och ”Efterlämnade skrifter”(1914).
Vad är det som gör att en syster tar hand om sin bror som Cecilia Fröding gör? Hon är inte ensam, många är de kvinnor som tar hand om sina syskon, sina föräldrar eller sin make vid den här tiden. Enligt tradition är omhändertagandet kvinnas lott - men är det så enkelt?
Om det är brist på pengar eller den ärftliga belastningen eller övertygelsen om att brodern är ett geni som är det avgörande kan ingen veta. För Cecilia kanske det är allt sammantaget?
Hon är i alla fall den som ägnar sitt liv åt Gustaf Fröding och initierar tolkningar av skaldens dikter, ibland i samråd med systern, Hedda. Hon har alltså i hög grad bidragit till Gustaf Frödings eftermäle.
De sista åren är Cecilia Fröding sjuklig, opereras och dör 1914, 59 år gammal. Gustaf Fröding dör 1911, 51 år gammal. Skalden får en ståtlig begravning, 200 000 personer kantar vägen där hans likkista förs fram. Det får inte Cecilia men så småningom, 2012, och tack vare Värmlands nation får hon en egen gravsten, tillsammans med systern, Hedda, bredvid honom på Uppsalas gamla begravningsplats.
Elisabeth Lindfors
