ESSÄ Podcasts

  • Serietecknaren och författaren Lisa Wool-Rim Sjöblom gästar P1 Kultur för att berätta om sin nya reportagebok i serieformat, "Den uppgrävda jorden", som bygger på hundratals timmar intervjuer.

    TUFFA VILLKOR FÖR MUSIKER I TV-STREAMINGBRANSCHENMaffiametoder, tvångsavtal och svartlistning är ord som återkommer i en granskning som P3 Nyheter har gjort av arbetsvillkoren och de ekonomiska villkoren för kompositörer som skriver musik för film och tv. P3 Nyheters reporter Irma Eneroth kommer till P1 Kultur för att berätta mer om granskningen, tillsammans med kompositören Jean-Paul Wall som arbetat i branschen i många år.KAN KONST OCH MÅLERI HJÄLPA BARN PÅ FLYKT?I ett nytt konstprojekt i Malmö får barn som flytt från krigets Ukraina gå på målerilektioner hos konstnären Marharyta Podlypska. Vår reporter Amanda Lindström har träffat barnen när de målar.VECKANS ORD: MEDLEMVarje vecka väljer en medarbetare här på kulturredaktionen ett ord som på något sätt ringar in vår samtid. Denna vecka är det Mikael Timm som väljer - eller blir kanske snarare vald. Veckans ord är medlem."SOM FAN LÄSER BIBELN" PREMIÄR FÖR NY PROGRAMSERIE I P1"Som fan läser Bibeln" heter en lite annorlunda bokcirkel, som programleds av Thella Jonsson och Lollo Collmar. Tillsammans med kända och okända gäster tar de i en serie program sig an det finaste, det fulaste, det som stör, skaver och inspirerar med den stora boken. Thella Jonsson besöker P1 Kultur för att berätta mer.ESSÄ: FOLKVILJAN OCH JURYRÄDDNINGENEn lagtext kan aldrig ta höjd för alla konflikter och situationer som kan uppstå. Så hur gör man då för att undvika ett samhälle som styrs av bokstavstro? I dagens OBS-essä berättar skribenten Vincent Flink Amble-Naess om den så kallade "juryräddningens" viktiga roll i den amerikanska historien.Programledare: Lisa Wall Producent: Felicia Frithiof

  • Det skulle bli middagarnas middag med modernismens främsta namn samlade vid samma bord. Men att bjuda genier på mat är ingen picknick. Annina Rabe berättar mer.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är den 18 maj 1922 och vi befinner oss på Majestic hotel i Paris. Personalen är i full gång med att iordningställa ett chambre separée till en privat tillställning för ett femtiotal gäster. Kanske ligger det i luften att det kommer att bli en alla-var-där-bjudning, en sådan som det fortfarande kommer att talas om hundra år senare. En middag som samlar och definierar den nya modernistiska eran. Där ska spjutspetsarna inom konst, litteratur, scenkonst och musik blandas upp med en grädda av förmögna, inflytelserika, adliga eller rentav kungliga gäster.Här finns Pablo Picasso, Igor Stravinsky, Virginia Woolfs svåger konstkritikern Clive Bell liksom alla dansare från den ryska baletten i Paris. De sistnämnda har premiär för föreställningen Le Renard, baserad på ett verk av Stravinsky, och den officiella anledningen till sammankomsten är att fira balettkompaniet och dess ledare Sergei Diaghilev, som förstås också är där. Men kvällens värdar, det socialt och kulturellt ambitiösa mecenatparet Sydney och Violet Schiff, har en baktanke.Varje viktig epok har en tidpunkt när den står på den absoluta toppen. När den balanserar på gränsen mellan avantgarde och det etablerade, men fortfarande känns som om den bryter ny mark. I maj 1922 provocerade inte modernismen lika mycket som den gjort några år tidigare, men fortfarande hade några av dess mest betydande verk inte sett dagens ljus. Det här var ett viktigt år, inte minst för den litterära modernismen. I februari 1922 publicerades James Joyces 900-sidor långa Ulysses, en bok som skulle skriva om litteraturhistorien. TS Eliots Det öde landet utkom samma år, liksom Virgina Woolfs Jacobs room och fjärde delen av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt.Värden Sidney Schiff, som själv är en medelmåttig romanförfattare, är besatt av Proust på gränsen till stalkning. Och kvällens verkliga hedersgäster är inte den ryska baletten, utan Proust och Joyce. Två författare som representerar diametralt olika sidor av modernismen, två personligheter lika disparata som deras verk. Det skulle bli de två modernistiska portalfigurernas första och enda möte.Middagen på the Majestic måste ha planerats med en rusig känsla av att befinna sig här och nu, mitt i en tid när något håller på att förändras för alltid. Sättet att se, gestalta, skriva och leva.Den utsökta menyn var utformad helt till de illustra gästernas ära. Rysk kaviar och ryska horsdeuvres för att ära den Ryska baletten. Därefter kunde man välja på en sjötunga Walewska eller lammnoisetter med haricots verts. Men paret Schiff var så ivriga över att Proust skulle hedra dem med sin närvaro att hela resten av menyn var utformad efter honom och maträtter som förekommer i På spaning efter den tid som flytt. Här fanns förstås sparris i överflöd -vilken tur att sparrisen råkade vara i säsong just vid tiden för denna middag! Där fanns lammstek med bearnaise och köttaladåb med kalvfötter. Det serverades kyckling financiére, med en sås på madeira garnerad med kycklinglever, tryffel och gröna oliver. För den Proustian som var mer fisk- och skaldjurssinnad bjöds hummer lamericaine, det vill säga med tomat, konjak, vitt vin och grädde, eller slätvar i vin- och smörsås. För den som därefter till äventyrs hade något utrymme kvar för dessert bjöds flera överdådiga alternativ i Prousts anda: Kastanjepudding serverad med vaniljglass och körsbär, mandelkaka, glass gjord på pistage och kaffe, jordgubbsmousse och tryfflar. Genomgående dracks champagne.Hur såg Proust på denna hyllning? Vad tyckte Joyce. Inspirerade den överdådiga middagen och ruset från champagnen dem till avgörande och oförglömliga samtal?Inte riktigt. Faktum är att ingen av hedersgästerna tog del av den kulinariska mångfalden. Klockan var långt över midnatt och tallrikarna undanröjda när den första av dem dök upp. En sjavigt klädd man, kraftigt berusad, kom in och damp ner på den ena tomma stolen bredvid värden. Enligt konstkritikern Clive Bell satt han bara stum med huvudet i händerna. Ganska snart började han snarka högljutt. Det var James Joyce. Proust dök upp vid tre på natten, en spröd figur insvept i en stor päls. Enligt Clive Bell var det något råttliknande över den eleganta uppenbarelsen. Vid den här tiden av sitt liv lämnade Proust ytterst sällan sitt sovrum; svårt försvagad av hälsoproblem och drogmissbruk slet han för att slutföra sitt livsverk.Det som skulle bli århundradets fest har istället gått till historien som den obekvämaste middagen i middagsbjudningarnas historia. Exakt vad som hände kan vi inte veta, vittnesmålen skiljer sig åt i historikern Richard Davenport-Hines underhållande bok A night at the Majestic citeras inte mindre än sex olika versioner men alla är överens om att det var ett misslyckande, stämningen var stel och nervös. James Joyce själv berättade för sin vän målaren Frank Budgen att hela konversationen hade bestått av ett enda ord som upprepades i olika sammanhang: Nej. Proust frågade om Joyce kände prinsessan så-och-så, Joyce svarade nej. Värdinnan frågade Proust om han hade läst Ulysses och Proust svarade nej. Joyce svarade i sin tur nej på frågan om han möjligen hade läst På spaning efter den tid som flytt.Det finns anledning att misstänka att ingen av dem talade sanning.Kanske kunde modernismens många uttryck inte låta sig inordnas under ett och samma tak. Men det kan å andra sidan helt enkelt rört sig om en ganska typisk mingelsituation som kan uppstå när ett antal inflytelserika människor i kulturvärlden möts. En gnagande och paranoid konkurrenskänsla, ett ständigt sneglande över axeln, en malande inre oro över den egna statusen i förhållande till andras. Lägg därtill det skamlösa fjäskande som nästan alltid uppstår när vanliga dödliga ska umgås med upphöjda genier.Exakt sex månader efter den här misslyckade kvällen avled Marcel Proust. Modernismen fortsatte att blomstra i flera år till och hade inte det här historiska och ack så intetsägande mötet mellan några av tidens största konstnärer ägt rum hade den här middagsbjudningen fallit i glömska, i det stora tysta arkivet av bortglömda kulturfester. Nu är den en anekdot, ett trivialt snedsteg i 1900-talets främsta estetiska rörelse. Som en påminnare om att även i de största intellektuella djupen finns en ytlig och helt mänsklig faktor.På tal om det, så lättade stämningen enligt flera källor upp något när de båda författarna delade en taxi hem och började prata krämpor. Joyce klagade över sin återkommande huvudvärk och sina ögon, medan Proust klagade över sitt magont. Det enda vi vet säkerhet är att det inte var matens fel.Annina Rabe, litteraturkritikerLitteraturRichard Davenport-Hines bok: A night at the majestic. Faber & Faber, 2007.BildenBilden är ett montage/illustration baserad på tre målningar:Jacques-Émile Blanches porträtt av James Joyce: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Portrait_of_James_Joyce_P529.jpgEn avbildning av Marcel Proust-skulpturen på Château de Breteuil (av ManoSolo1324132): https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Marcel_Proust_statue_au_ch%C3%A2teau_de_Breteuil.jpgJohn Singer Sargents "A dinner-table at night": https://www.wikiart.org/en/john-singer-sargent/a-dinner-table-at-night-1884

  • I dagarna lämnar Sverige in en ansökan om medlemskap i Nato. Ett skifte i säkerhetspolitik men också i självbild? Hör kulturjournalisterna Per Svensson och Ulrika Knutson om vilka vi varit och vilka vi är på väg att bli.

    YO-YO MA FÅR BIRGIT NILSSON PRIZEI dag tillkännagavs att ett av världens största priser inom den klassiska musiken Birgit Nilsson Prize går till den världsberömda cellisten Yo-Yo Ma. P2:s Sara Norling gästar P1 Kultur för att kommentera och teckna en bild av vinnaren.NYTT I JAZZVÄRLDENTvå bleckblåsare varav den ena är debutant, och en kompositör som nog måste kallas veteran. Det tipsar Jazzradions Märet Öman om i ett svep om det senaste från jazzmusiken.DÄRFÖR STORMAR DET KRING LJUDBOKEN?De senaste dagarna har Kulturnytt rapporterat om stort missnöje bland författare med ersättningen för ljudböcker betalningsmodellerna är krångliga att förstå, skiljer sig åt, och ofta omgärdas avtalen med ljudbokstjänsterna av strikt sekretess. I går kom också beskedet att förhandlingar mellan Nextory och Storytel books brutit samman. Med oss för att reda ut varför det är så mycket turbulens kring ljudboken just nu har vi kulturredaktionens Amanda Niklasson.VERKET SOM VÄRKER: SPIEGEL IM SPIEGEL AV ARVO PÄRTDet vi kallar för "Verket som värker" här i P1 Kultur inslaget där lyssnare berättar om vilket konstnärligt verk som fastnat lite särskilt i hjärteroten är tillbaka. Den här gången har Katarina Wikars träffat Thomas Siösteen som berättar om en upplevelse i havsbandet för länge sedan som fick ett musikstycke att sätta sig i honom.ESSÄ: BEHÖER VI SANNING I LITTERATUREN?Vad händer med oss och med litteraturen om vi tillåter oss själva att se bortom kategorier som sant och falskt, och istället låter oss fångas i fiktionen och dess egen logik? Den frågan ställer sig författaren och kulturjournalisten Lars Hermansson i dagens essä från OBS.Programledare: Eskil Krogh Larsson Producent: Felicia Frithiof

  • Vad händer med med litteraturen om vi tillåter oss att se bortom kategorier som sant och falskt och istället låter oss fångas i fiktionen och dess logik? Det frågar sig Lars Hermansson.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna."Det vi betraktar med vämjelse när det uppträder i verkligheten gläder vi oss åt att betrakta på bild", skriver Aristoteles i sin Poetik. Något jag tror de flesta skriver under på. Vem vill läsa om rimliga och allmänt trevliga personer i en skönlitterär text, när man kan få läsa om orimliga och allmänt jobbiga. Men ibland tycks det som Aristoteles devis inte gäller. Efter att poeten Katarina Frostenson 2019 tvingats bort från Svenska Akademien i samband med att hennes make dömts för våldtäkt, skrev hon de skönlitterära böckerna K och F som har sin utgångspunkt i händelserna. Det är två rasande och samtidigt hudlösa skildringar av Frostensons tid efter det stora fallet. Hon har förlorat varje gnutta av den prestige hon en gång hade i en sådant överflöd. Hon gestaltar detta trauma litterärt, och allt en så gott som samstämd svensk kritikerkår ropar, är : det är inte sant. Det vill säga att hennes make, Jean Claude Arnault, skulle vara oskyldig och allting en konspiration orkestrerad av feministerna på Dagens Nyheter ett av de viktigaste forumen för debatten om vad som inträffat i Svenska Akademien. Nej, det är förstås inte sant. Men hur känns det att uppleva det som sant? Hur hanterar en människa ett tronfall som det Frostenson råkade ut för.När jag läste hennes böcker kände jag, mer än något annat tror jag, genans. Eftersom jag identifierade mig med berättaren som med vilken romanfigur som helst kände jag mig illa berörd, snarare än arg, när hon vägrar inse att maken nog måste ha begått åtminstone några av de övergrepp och våldtäkter som så många kvinnor vittnat om. Och när hon liknar sitt och makens öde med paret Dreyfus och andra hjältar i kulturhistorien känner jag skammens rodnad spridas över kinderna. Samtidigt blir jag rörd över det grandiosa i berättarens kärlek till den numera brutne maken som i F hasar omkring i fångkläder på en anstalt i västsverige. Hennes okuvlighet i förhållande till den offentlighet som dömt henne är imponerande. Hon är storslagen och pinsam på samma gång, en tragisk hjältinna. Boken skulle inte ha varit hälften så intressant om Frostenson pudlat och bett om att få komma tillbaka in i värmen.En annan författare som råkat ut för förminskande läsningar med sanningen som tillhygge är J T LeRoy. Fast i fallet LeRoy var det inte verklighetsbeskrivningen som befanns falsk, utan författarens identitet. LeRoy hyllades internationellt av såväl kritiker som läsare, för romanen Sarah och berättelsesamlingen Hjärtat är bedrägligast av allt i början 2000-talet. Bägge böckerna kan kallas autofiktiva, de bygger enligt författaren och marknadsföringsapparaten på självbiografiskt stoff, bearbetat till fiktion. Det handlar om sexuella övergrepp i barndomen, prostitution, droger, fosterhem, misshandel, en helvetisk uppväxt helt enkelt, som LeRoy lyckas göra angelägen litteratur av.Frågan är om vi skulle ha läst böckerna med samma inlevelse och empati om de varudeklarerats som ren fiktion, och författaren beskrivits som vit medelålders medelklass och hetero. Antagligen inte, för när det kommer fram att den förtjusande och fortfarande tonårige J T LeRoy som frotterar sig med kändisar som Madonna, Tom Waits och Courtney Love, inte har skrivit böckerna, utan att det är hans manager och allt i allo, Laura Albert, som är den verkliga författaren, ja då blir det förstås skandal. Det hjälper inte att Laura Albert bedyrar, och även lyckas bevisa, att det är hon, som alltså har skrivit böckerna, som har haft den där hemska barndomen. Varudeklarationen var falsk och såväl läsare som kritiker vänder sig bort från det gryende författarskapet som aldrig tog fart igen efter avslöjandet.Litteraturvetaren Kenneth Lindegren menar i sin bok "Litterära fabrikationer" att den sortens reaktioner är rimliga och ofrånkomliga, det går inte att bortse från den så kallade paratexten, och med den avser han inte bara förlagsformalia som baksidestext, genrebeteckning, kolofon etcetera, utan även författarintervjuer, pressutskick, marknadsföring, allt det där som ramar in boken och föreslår möjliga, oftast mer eller mindre biografiska, läsningar.Ju mer paratext desto mindre litteratur, skulle man kunna säga; ju mer boken som säljbar produkt lyfts fram, vid boksigneringar och i tevesoffor där pikanta detaljer från författarens liv ska skänka autenticitet åt texten, desto mindre utrymme för läsarens egna tolkningar och erfarenheter. Men om man mixtrar med den omkringliggande paratexten i annat syfte än att sälja fler böcker, ja då kan det ruckas lite på den där hierarkin mellan verklighet och text som är så förhärskande i vår tids litterära offentlighet.En som ägnat sig åt det är den danske författaren och performancekonstnären Claus Beck Nielsen, eller Madame Nielsen som hon numera kallar sig, som ofta uppträtt under olika alias och utmanat det faktiskas gränser genom att iscensätta händelseförlopp ute i verkligheten som hon sedan dokumenterat och återgestaltat på olika sätt, bland annat i romanform. Här är det återgestaltningen romanen, pjäsen, scenframträdandet som i bästa fall framstår som sann, i kraft av sin form, sin inre trovärdighet, inte den bakomliggande verkligheten, för den har ju upphovspersonen varit inne och mixtrat med.Fast mixtrar vi inte hela tiden? Förställer oss, ljuger, iscensätter, sopar undan spår. Föreställningen om en solid verklighet och en sann eller falsk återgivning av den, bygger på en idé om verkligheten som i grunden vetbar och oberoende av våra föreställningar om och mixtranden med den. Men så är det ju inte. Det råder en ständig trafik mellan våra föreställningar om och beskrivningar av verkligheten, och verkligheten själv. Det som har hänt har hänt, visst, men vad var det som hände? När började det hända, när slutade det? Vad är en händelse? Det är nog få som vid närmare eftertanke tror att något sådant som en korrekt verklighetsbeskrivning existerar, annat än när det gäller triviala fakta av typen "Det regnade i Malmö igår" eller "Björn Borg var en svensk tennisspelare som vann Wimbledon fem gånger".Konst och litteratur måste få befinna sig i det stora ovetbara fältet mellan mät och vägbara fakta och medvetna lögner i syfte att föra människor bakom ljuset. Det är i den potentialiteten, snarare än fakticiteten, vi kan experimentera med ideologier, identiteter, guds och verklighetsuppfattningar. Det är i det svävande tillståndet mellan förhastade slutsatser om gott och ont, sant och falskt, vackert och fult, som vi är fria att vara, inte bara de vill vara, utan också de vi inte vill vara, för att prova hur det känns. Ett samhälle utan en sådan frizon kommer i längden bara att bestå av antingen-eller människor, åsiktsmaskiner och normlydig valboskap.Lars Hermansson, författare

  • Ruinerna tar plats i poesin igen, men denna gång representerar de inte ett förlorat förflutet, konstaterar Anna Blennow.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En man kommer vandrande genom staden Rom. Vi känner inte till något säkert om honom utom hans namn: Gregorius. Kanske kom han från England, troligen någon gång på 1200-talet. Vad vi vet är att den reseberättelse han skrev är ett av de äldsta vittnesmål som finns bevarat av Romresenärer genom tiderna. Den stad Gregorius genomströvar är både levande och förgången, och full av antika ruiner mer storslagna än någonting han sett. Vid en visit i det som en gång var kejsar Diocletianus badhus noterar han att kolonnerna där är så enorma att ingen ens skulle kunna kasta en sten lika högt (man får en känsla av att han själv har försökt, men misslyckats).Att ett Rom i ruiner ändå är större än vilken annan blomstrande stad som helst hade redan den diktande biskopen Hildebert de Lavardin påpekat i början av 1100-talet. I dikten Om Rom, som skulle komma att citeras i berättelser och böcker i århundraden efteråt, skriver han: Likt dig, Rom, är ingenting, trots att du ligger nästan helt i ruiner. Hur stor du var som hel, visar du ännu som bruten. Ett par sekel senare anknyter den franske poeten Joachim du Bellay till samma tematik i en enigmatisk sonett: Rom är det enda monumentet över Rom / och endast Rom har besegrat Rom.Ruinerna som symbolbild av sorg över det som gått förlorat vändes i poetiska verk som dessa istället till segervisshet. Synen på den kristna kyrkan som både arvtagare till och besegrare av det antika Rom sipprar in i den litterära traditionen och etablerar Roms paradoxala karaktär som en stad som lever trots att den fallit. Och lika dubbeltydig blir bilden av ruinen: såväl gravsten som segermonument, och symbol för både förlust och evigt minne.Ordet ruin kommer från latinets ruína, som i sin tur bygger på verbet rúere, att störta samman. Ursprungsbetydelsen är alltså själva ögonblicket då allt kollapsar och faller, medan ordet idag istället betecknar det kvarstående resultatet.Men i samma ögonblick som ruinen blir till ett fragment av den helhet den en gång bestått av, öppnas en möjlighet att åter göra det trasiga monumentet helt. Renässansens antikvarier lät antikens Rom återuppstå som en papperets idealkonstruktion i ritningar och på planskisser. 1800-talets arkeologer förbättrade gärna monumenten rent fysiskt med tegel och murbruk för att få dem att bli mera lika sitt tänkta ursprungliga utseende. Och nuförtiden kan datoranimeringar och digitala hjälpmedel hjälpa oss att förstå hur antikens Rom kan ha sett ut ja, kan ha sett ut, för ruinen bär inte på någon absolut sanning. Den utgör en indikation och en vägvisare, en bit av ett pussel som kan ha många olika tänkbara lösningar. Målet för den bildade besökaren, då som nu, är att antingen genom fakta eller fantasi fylla i ruinernas kunskapsluckor.Oavsett om den finns i Rom, i Alvastra eller på Ground Zero i New York är ruinen en byggnad som lämnat sin ursprungliga funktion och istället trätt in i en roll som historiskt minne och monument. Och i samma process har den också blivit till ett nytt objekt som måste bevaras intakt för att kunna bära på det budskap vi tillmäter den. Ett återkommande problem för museer och kulturarvsplatser är därför frågan om hur vi ska kunna föreviga de ruiner som redan i sig är så fysiskt bräckliga.Den antika staden Pompeji, nära dagens Neapel, begravdes vid vulkanen Vesuvius utbrott år 79. När arkeologerna började gräva fram den igen fann de, snarare än ruiner, en komplett antik miljö där såväl byggnader och invånare som bröd och oliver från vardagens måltid hade bevarats nästintill intakta. Men när de freskbemålade väggarna exponerades för luft och ljus, och så småningom strömmar av svettiga och dammiga turister, började de ofrånkomligen vittra och förfalla.Ruinen, själva symbolen för att allt är förgängligt, har inte heller den evigt liv. Också en ruin kan falla i ruiner, som när resterna av den antika romerska staden Palmyra i dagens Syrien till stor del förstördes av IS-trupper 2015. De tempel som redan skattat åt förgängelsen gick under ännu en gång. Omvärlden reagerade med sorg och bestörtning över de historiska minnesmärken som gått förlorade. Men sätter vi upp förväntningar som är omöjliga att infria, när vi vill att ruinerna ska vara för evigt, att de ska bära på oförändrade värden, att de oupphörligt ska manifestera vår tro och vår ideologi? Och även om ett monument består, skriver poeten och språkprofessorn Susan Stewart, kommer förändrade maktförhållanden och nya generationer att omforma och förvandla dess betydelse.Ruinen kan manifestera det förflutna och förgångna, men den kan också stå som påminnelse om en nära förestående kollaps. I pandemiernas, krigens och klimatkrisens tid syns en ny besatthet av civilisationernas fall i poesin. En dikt ur Malte Perssons dystopiska Undergången skildrar en övergiven byggnad vars tomma rum fylls av graffiti, mögel och stank av urin, en vision som öppnar för förlusten av ett helt samhälle: i tomma villor, nedlagda fabriker / och olönsamma biografpalats / syns redan hur ett mänskligt nu som sviker / åt framtidens förflutna lämnar plats. Och i Fredrik Nybergs ruindikter monteras såväl bondgårdar som museer ned i monotont malande prosastycken. Ständigt återkommer den symboliska bilden av det bärande valvets slutsten, som drar med sig allt då den faller.Vår desillusionerade samtid, där vi tycks ha tappat tron på rekonstruktion och helhet, och där tillvarons grundmurar vacklar, för tankarna till romantikens förkärlek för ruinen som förgänglighetssymbol. 1700- och 1800-talets konstnärer och poeter lät avbilda sig vid fallna kolonner och skrev elegier över den förgångna tid då allt var idealiskt och intakt. Deras omvärld var liksom vår en orolig och osäker tid med revolutioner och maktstrider, men där ruinerna för dem representerade ett förlorat förflutet ser vi istället en förlorad framtid.Men ruinen är inte bara en översättningsakt mellan det förgångna och nuet, som Susan Stewart skriver. Den har också alltid utgjort förbindelselänken mellan den förgängliga civilisationen och den primitiva men eviga naturen. Under industrialismens långa tidevarv, från romantiken till 2000-talet, har längtan till naturen ständigt ställts mot de teknologiska landvinningarna naturen som aldrig kan gå under för att den ständigt återföds. Romantikens idealbild av den pittoreska ruinen med slingrande murgröna och överväxta murar är också det högst reella öde som väntar varje monument som förfaller. Naturen blir både ett hot och ett löfte: den bara väntar på att få återföra både oss och ruinerna till den jord ur vilken vi kommit, men grässtrået som bryter igenom den rämnande stenläggningen visar att livet kommer att fortgå.Anna Blennow, latinforskare och poetLitteraturSusan Stewart, The Ruins Lesson. Meaning and material in Western Culture, The University of Chicago Press 2020Malte Persson, Undergången, Albert Bonniers Förlag 2021Fredrik Nyberg, Ruiner. Första häftet (IXXII), Norstedts 2021

  • Den aktuella TV-serien om brottslingen Clark Olofsson väcker reaktioner. "Baserad på sanningar och lögner enligt seriens skapare -- hur påverkar den blandningen historieskrivningen? Och varför tycks vi just nu vara så intresserade av att blanda fakta och fiktion?

    Samtal med medieforskaren Ester Pollack som doktorerat i kriminaljournalistik. NY MUSIK MED HURULAArtisten Robert Hurula har på senare år etablerat sig som ett av landets absolut största rock-namn åren 2019, 2020 och 2021 är det han som gått hem med statyetten för "Årets rock" från Grammisgalan. På fredag släpper han sitt femte studioalbum: "Ingen är kär i år och andra sånger". Robert Hurula är gäst i dagens P1 Kultur. VECKANS ORD: SCHLAGER Den här veckan ser kulturredaktionens Emma Engström hur en utskälld kulturyttring blivit bärare av samtidens brännande frågor. Veckans ord är "Schlager".CÉLINE AKTUELL MED NY ROMAN 60 ÅR EFTER SIN DÖDEtt sedan länge försvunnet manus är nu en litterär sensation i Frankrike: Det är ett hittills opublicerat verk av författaren Louis Ferdinand Céline som kommit ut: "Guerre". Boken har tryckts i stora upplagor och recensionerna är översvallande . Samtal med vår kritiker Mikael Timm. ESSÄ: BÖR SLUMPEN AVGÖRA OM MAN SKA BLI MAMMA? Att sakligt reda ut argumenten för huruvida man bör skaffa barn kan vara svårt när känslan fått säga sitt. Men om känslan inte finns där? Selma Brodrej funderar över ett beslut som blir allt svårare.Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

  • Mikael Timm återvänder till författaren John Steinbecks skildring av livet längs vägarna i början av 1960-talet, och funderar på om ett land som USA kanske måste beskrivas genom sina stereotyper.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hur förstå USA?Ja, så enkelt skulle omvärldens funderingar om det land som fortfarande dominerar världshandeln och världspolitiken kunna sammanfattas. Landet tycks svårbegripligt också för åtskilliga av dess egna invånare. I vart fall finns en lång tradition av litterära självbetraktelser från Thoreaus berättelser om sin vandring till Cape God, via 20-talsförfattaren Sinclair Lewis berättelser om småstäder och Nelson Ahlgrens skildringar av efterkrigstidens utslagna till Tom Wolfes neddykningar i 80-talet.Vid sidan av dessa framstår John Steinbeck, född 1902, död revoltåret 1968, som en lättviktare. Steinbeck fick visserligen Nobelpriset 1962, men då låg verken som gjort honom berömd sedan länge bakom honom. Vredens druvor och Möss och människor kom på 30talet, Det stora kalaset på 40-talet. Senare romaner som Buss på Villovägar, var charmiga och sålde bra men både han själv och kritikerna tvivlade på deras hållbarhet. När 60-talet närmade sig och ett nytt litterärt klimat drog in var han dessutom sjuk och visste att döden kunde komma snabbt.Ändå eller enligt en av hans söner, kanske just därför drog Steinbeck igång sitt sista stora litterära projekt 1960. Han köpte en lastbil, lät bygga ett litet hus som placerades på flaket. Därmed ägde han en av de första husbilarna som han döpte till Rocinante, efter Don Quijotes häst.Planen var att åka 1500-hundra mil runt hela USA, från kust till kust. Bilen var del av det litterära projektet, han den framgångsrike författaren ville likt överklassluffarna i någon 30-talskomedi gästspela hos folket utan att bli igenkänd. Hans reseskildring är iscensatt och skriven som en komedi. Bakgrunden var mörkare. Projektet föddes ur ångest. Steinbeck hade inom sig samma motsättningar som det land han levde i.Han var samhällskritisk och drömmande, längtade efter att ingå i ett kollektiv, men flydde från nästan varje litterärt sammanhang han hamnade i. Han visste att han inte var sin generations störste stilist, men också att han var den bäste betraktaren. Problemet var att han inte längre visste hur USA såg ut. För att åter bli relevant som författare måste Steinbeck lära känna det nya Amerika this monster land, som han skriver. Iväg alltså i Rocinante med pudeln Charley som sällskap."Resor med Charley", som boken kom att heta, berättar om hur Steinbeck kör runt med sin bil, talar med folk, betraktar landskap och städer. Punkt. Upplägget var ambitiöst, strukturen enkel, stilen naiv.Resultatet är förförisk feel good-litteratur. Steinbeck är motsatsen till en undersökande reporter. Han ställer inga tuffa frågor och avslöjar i förstone inte mer än att landet består av kufar. Han tassar genom samtiden som präglas av kalla kriget och medborgarrättsrörelsen. Hur är det möjligt? Hade denne Nobelpristagare verkligen inget intressant att säga? Ville han driva med det Kerouacs beatroman "On the road"? Var han rentav lite gaggig?Nej, naiviteten är en litterär kamouflagemetod. Steinbeck visste vad han gjorde. Och han visste hur det litterära reportaget fungerar. Redan 1947 hade han rest med fotografen Robert Capa till Sovjetunionen, Till skillnad från så många andra lät sig Steinbeck inte luras, A Russian Journal, har en fräschör och nyfikenhet som lockar än idag. Men nu gällde det att beskriva USA för amerikaner. Det vart svårare.Steinbeck hade arbetat som krigskorrespondent, han hade varit mitt i striderna, sett död och lidande. Han hade kunnat skriva om sin tids konflikter. Så varför valde han att kuska runt i en lyxig husbil och skriva om kufarna han mötteSvar: författaren segrade över journalisten. Som läsare sitter man på passagersätet medan författaren kör Rocinante från en stereotyp till nästa: den enkle bonden, den filosoferande bensinmacksföreståndaren, den unge mannen som längtar bort. Ingen journalist hade valt att intervjua dessa bifigurer.Samtalen och beskrivningarna bryts av notiser om vad hunden Charley gör samt funderingar om litteratur och att åldras som författare, om föregångaren Sinclair Lewis, om hur man bäst sköter tvätten i en husbil och om varför en del människor är så negativa.Kritiker och förläggare hade sagt att tiden behövde andra berättelser. Ändå odlar han denna stilistiska naivitet och röriga upplägg.Det var ett medvetet val. Steinbeck hade inte bara skrivit journalistik, han var också en professionell manusförfattare i Hollywood, med filmer som Hitchcocks Livbåt och Kazans Via Zapata som höjdpunkter. Nu skapar han en ny huvudroll: den godhjärtade, äldre, stillsamme och aningen töntige helylle-amerikanen. Mannen som är vänlig, lyssnar till vad folk säger och tänker tyst. Berättar-jaget är motsatsen till alla självsäkra människor som har en åsikt om allt. Det gjorde boken nästintill exotisk att läsa och den förvånar ännu.Så är förstås Steinbeck perfekt i huvudrollen. Om sig själv skriver han jag är född vilsegången. Nja, snarare var född listig. Steinbeck antyder att han inte antecknar vad folk säger, att det tar tid att skriva en bok men han döljer bokens konstruktion. Istället bygger han kapitel för kapitel ett mytiskt USA. De människor Steinbeck skildrar i Resor med Charley är, hur oansenliga de än förefaller, större än sig själva. På samma sätt som Charley är den ultimata hunden - en sammanfattning av alla Hollywoods jyckar, är Steinbeck den ultimate luffaren och varje person han träffar är en sammanfattning av andra, från den trevlige bonden, över den Shakespearebitne skådespelaren till den otrevlige rasisten. En skrivande arketyp möter andra arketyper.Likt Homeros skissar Steinbeck dem han möter. Han verkar alltid träffa människor vid en lägereld som kastar långa skuggor in i ett mytiskt förflutet. Steinbeck insåg att i ett land befolkat av västernhjältar och vilsna halvgudar är sanningen litterär snarare än journalistisk. Läsaren kan notera diverse litterära blinkningar till Don Quijote och Shakespeare.Stora berättare men knappast sanningsvittnen. Steinbeck polemiserar mot de läsare som väntar sig klarhet när han skriver att verkligheten är för mångskiftande för journalistik.Själv har jag svårt att bli upprörd över diverse studier om hur Steinbeck ljög om sin resa. Han var helt enkelt en skicklig författare som mot slutet av sitt liv beslöt sig för att ta en mytologisk landsväg den som leder till dikten.Boken blev en stor framgång och fortsätter att fascinera i ett annat USA n det Steinbeck färdades igenom. Det finns en politisk dimension i Resor med Charley som blixtrar till i ett av bokens sista kapitel från Louisiana. Plötsligt, när Rocinante rullat in i brutal rasism, tar berättaren ställning. Sedan försvinner han likt Odysseus in i sin hukande förklädnad. En listig man som vänligt men obönhörligt lirkade upp fanatikernas fördomar.1967, året innan han avled, kom Steinbeck med "America and the Americans", en reportagebok om samma land han skrev om i "Resor med Charley" men aggressivare, mer dömande. Den boken är närmast bortglömd, "Resor med Charley" lever däremot vidare. Pudeln Charley hade nog talat om för husse att dikten är mer långlivad än verkligheten i ett land som alltid haft lättare att hantera sin framtid än sitt förflutna.Mikael Timm

  • Att sakligt reda ut argumenten för huruvida man bör skaffa barn kan vara svårt när känslan fått säga sitt. Men om känslan inte finns där? Selma Brodrej funderar över ett beslut som blir allt svårare.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I Sheila Hetis bok Moderskap möter läsaren en barnlös kvinna strax under 40 som inte kan bestämma sig för om hon ska bli mamma eller inte. Heti skriver: Å ena sidan: lyckan som följer med att skaffa barn. Å den andra: eländet som följer med att skaffa dem. Å ena sidan: friheten i att inte skaffa barn. Å den andra: sorgen i att inga barn ha skaffat. Hon försöker rationalisera beslutet, göra sådana plus-och minuslistor. Hon umgås med vänner som är föräldrar för att se hur det känns att vara runt barn. Men beslutet är för stort, för oåterkalleligt, det går inte att ta baserat på varken förnuft eller intuition. Hon bestämmer sig därför att lämna det till ödet med hjälp av en teknik som går ut på att singla slant och som används i en över tre tusen år gammal kinesisk visdomsbok. Att singla slant om barnaskaffandet påminner om hur det sett ut historiskt. Under den absolut största delen av mänsklighetens historia har det inte varit ett medvetet beslut eller val att bli förälder. Vi har axlat rollen som mammor och pappor i tusentals år utan att ens riktigt ta ställning till det. Barnen har kommit till oss på samma sätt som döden kommit till oss, ofta helt okontrollerat, oavsett om vi är redo. Litteraturprofessorn Francis OGorman skriver i sin bok Worrying om hur vi i en sekulär, liberal värld sätter ett sådant värde på rationella val, konsumtionsfrihet och idén om att framtiden ligger helt i våra händer att det är lättare än någonsin att oroa sig över att välja fel. Hans resonemang går att applicera på barnafödandet, där du som kvinna i en sekulär, liberal värld har stora möjligheter att styra om, när och på vilket sätt du vill ha barn. Du kan frysa in dina ägg, köpa dagen-efter-piller, adoptera, göra abort, skaffa en sådan spermiedonator och använda en mängd olika preventivmedel. Beslutet ligger i princip helt i dina händer och kanske är det just därför det känns så lätt att välja fel. Samtidigt har dessa trygga, fria och välorganiserade former som moderskapet sker under idag inte vuxit fram från ingenstans. Det är mycket tack vare kvinnorättskampen, feminister som stridit för att kvinnor ska få bestämma över sina egna kroppar och inte bli styrda av samhällets normer eller förväntningar. Ur det perspektivet känns det nonchalant och otacksamt av Hetis huvudkaraktär att ens överväga singla-slant-metoden. Att överlåta den frihet som så många kvinnor historiskt har saknat och saknar än idag åt något så banalt som en uråldrig kinesisk visdomsbok. En anledning till att Hetis huvudkaraktär ifrågasätter barnaskaffandet är all ondska som finns i världen. Heti skriver: Historien lärde oss om grymhetens, sadismens och ondskans yttersta gränser. Och därför kommer vi att i protest avstå från att sätta fler människor till världen (...). Vi kommer inte föda fler förövare, inga fler offer. På så vis använder vi våra livmödrar till något gott. . En del av mig förstår henne och tänker att alla kvinnor borde följa Hetis resonemang. Att jag också borde använda min livmoder till något gott och avstå från att sätta fler barn till en grym värld. Det är på ett sätt det enda rätta när också framtiden tycks så osäker och hotfull. Men det tar emot att betrakta frågan på det viset. Det är något med barnet som ändå lockar. I Nina Björks klassiker "Under det rosa täcket" beskrivs moderskapet som en kvinnas enda trygga väg till att aldrig bli utbytt eftersom kärlek och erotik i den fria sexualitetens tidsålder skuggas av ett ständigt hot om att bli ersatt. Björk skriver: Om vi vill vara tryggt unika, absolut oersättliga, bör vi amma ett nyfött barn, ett barn vi kan bära med oss, på tåg, på fest, till vänner ständigt blir vår unicitet närvarande. Kanske är det den oersättligheten jag söker när jag söker ett barn, en fysisk garanti på att jag aldrig kommer bli utbytt. Samtidigt som Björk argumenterar för att ett barn ger en viss känslomässig trygghet visar forskning av ekonomen och psykologen Daniel Kahneman att föräldraskapet inte gör oss lyckligare. Att människor som har barn tvärtom i genomsnitt är mer olyckliga än de som inte har det och att de som har barn är extra olyckliga just när de umgås med sina barn. En förklaring till detta är att barn skapar ekonomisk stress och sämre materiell livskvalitet hos föräldrarna eftersom barn är så oerhört dyra. Enligt beräkningar från Swedbank kostar det ungefär 1,2 miljoner kronor att ha ett barn i Sverige idag. Ur ett ekonomiskt perspektiv är barnet alltså en värdelös investering. Om barnet varken gör mig lycklig eller rik och inte heller växer upp till en ljus och lovande framtid, varför vill jag ha det? En vän till mig sa att det liksom krampar i nedre delen av hennes mage när hon ser en söt bebis. Men för mig krampar det inte. Jag försöker verkligen känna efter och stirrar på det bedårande lilla barnet på bussen tills att hennes pappa börjar skruva på sig, men ingenting händer i mig rent fysiskt. Nina Björk kritiserar det här biologiska perspektivet på barn i Under det rosa täcket. Enligt Björk riskerar idén om den naturliga modersinstinkten att leda till att vi hamnar i ojämställda relationer eftersom vi inte har samma förväntan på män. Men vad är egentligen alternativet? Vad är egentligen en moder utan sin modersinstinkt? I Maggie Gyllenhaals film The lost daughter följer tittaren tvåbarnsmamman Leda som på många sätt varit en usel moder åt sina två döttrar. Filmen är klaustrofobisk, i utdragna scener hörs Ledas små flickor gråta. Vid ett tillfälle där Leda försöker förklara sitt agerande säger hon: Jag är en onaturlig moder. Och trots att jag rationellt förstår att hon är ett offer för sina omständigheter är det något i det påståendet som får mig att förakta henne. Här syns paradoxen i en tid som lovar oss valfrihet och rätten till självbestämmande. Trots alla valmöjligheter, alla feministiska genombrott och allt prisande av individuellt beslutsfattande, väcker bilden av kvinnan som något annat än en god och självuppoffrande moder fortfarande obehag. Ett obehag som bara växer av insikten att hon faktiskt valde att bli mamma och därmed också hade kunnat välja att inte bli det. Och plötsligt känns det vettigt att söka sig till den kinesiska visdomsboken ändå. Att singla slant om barnet för att undkomma den moraliska domen vid ett misslyckat moderskap.Selma Brodrej, kulturskribentLitteraturSheila Heti: Moderskap. Översättning: Klara Lindell. Albert Bonniers förlag, 2018.Francis O'Gorman: Worrying: A Cultural and Literary History. Bloomsbury Academic USA, 2015.Nina Björk: Under det rosa täcket Om kvinnlighetens vara och feministiska strategier. Wahlström & Widstrand, 1996.MusikJenny Wilson: Motherhood från albumet "Hardships". Gold medal recordings, 2009.

  • På årets Venedigbiennal visas både gamla och helt nya verk som på olika sätt berättar om vad Ukraina genomlever just nu, bland annat på utställningen "This is Ukraine: Defending Freedom".

    FÖRFATTAREN LEV RUBINSTEIN OM DET RYSKA TILLSTÅNDETDen ryska författaren Lev Rubinstein är aktuell i Sverige med boken Vidare och vidare, en samling av dikter och andra texter från 1974 fram till idag. P1 Kultur har träffat honom. ESSÄ: ALLT VI INTE VETKulturredaktionens Mattias Berg funderar på kunskapens omöjligheter och på den svenske orientalisten Jacob Jonas Björnståhl, som kunde och visste så mycket mer än de flesta, men ändå föll i glömska.Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

  • Kulturredaktionens Mattias Berg funderar på kunskapens omöjligheter och på den svenske orientalisten Jacob Jonas Björnståhl, som kunde och visste så mycket mer än de flesta, men ändå föll i glömska.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Då och då tänker jag på kunskap. På vad jag kan och oftast inte kan. Undrar varför jag aldrig tidigare lärt mig, eller kanske ens hört talas om, något helt slående.Ofta gäller det arkeologi. Ett eller annat som bokstavligen grävs fram ur historiens djup: som en bit ren kunskap. Materialiserad, fossiliserad, transformerad till marmor eller terrakotta. Ibland kan det förändra min syn på hela arkeologins natur, eller kanske människans. På hur vi kan glömma nästan oförglömliga saker. Ikonen för de tankegångarna är väl Pompeji. Den blomstrande romerska handelsstaden som började försvinna ur människans minne något hundra år efter Vesuvius utbrott år 79 och sedan låg där helglömd och praktfull under jordlagren i över ettusen år.Jag kan också slås av de grekiska lämningarna på Sicilien, där jag tillbringar rätt mycket tid. Till exempel av en relativt obesökt och oturistig plats vid namn Selinunte, antikens Selinus, på västra delen av ön. Europas allra största arkeologiska utgrävningsplats. Här, och vid flera andra ställen på ön, finns mer eller mindre välbevarade grekiska tempel från 600-talet före Kristus. Alltså ungefär etthundra år innan Aten började bli en regelrätt stadsstat, på det grekiska fastlandet och inte på Sicilien. Kolonin ute i havet låg alltså liksom steget före imperiets huvudstad vad gällde praktfulla monument.Dessutom var det i just Selinunte som några av de första insikterna om att antiken inte alls var vit som marmor föddes. Att den snarare var helt kulört: med tempel och statyer målade i de bjärtaste färger. Vilket den tysk-franske arkitekten Hittorf gjorde kolorerade rekonstruktioner av, vid Selinunte, redan på 1850-talet. Ändå skulle det dröja innan insikten om antikens färger spred sig i vidare kretsar.Men visst, jag vet att kunskapsmassan är oändlig. Att ju mer man lär sig om något, desto tydligare blir insikten om hur lite man ändå vet som redan Sokrates sade. Och jag vet att så mycket måste pressas in i historieundervisningens få lektionstimmar. Ändå häpnar jag ofta över att jag inte fått veta något om så många fantastiska saker och ting genom mänsklighetens utveckling. Som tidig sextitalist fick jag till exempel varken i grundskola, gymnasium eller på universitet ens höra talas om ett så centralt begrepp som den muslimska guldåldern. En guldålder som varade i ett halvt millennium, mellan ungefär år 750 och 1250, och vars förgreningar avsatt så många hisnande vackra arkitektoniska mästerverk på Sicilien eller i Alhambra, bland annat.Jag tänker på den guldåldern, och på kunskapsbegreppet mer allmänt, när jag läser om vår otrolige orientalist Jacob Jonas Björnståhl. Honom hade jag inte heller hört talas om fast jag nog borde, med mina specialintressen. Hans plats i svensk kunskapshistoria befästs också genom den helt magnifika boken Björnståhls resa. Där gör fyra forskare från språk-, religion- och litteraturvetenskap något jag aldrig tidigare sett i utgivningen utanför de akademiska förlagen. Ett rasande ambitiöst försök att på 500 packade sidor, utifrån sina respektive infallsvinklar, fånga den här upplysningsgiganten.Men det är inte lätt, ens för specialister. Björnståhl tycks nästan för fascinerande för sitt eget bästa. Blir på gränsen till en sagofigur från den rastlösa, delvis osorterade, kunskapsinhämtningens tid som hos oss inte kallas guldålder utan upplysning. Inte minst var Björnståhls förmåga att ta sig in överallt helt förbluffande. Få träffa de allra största som på ett pärlband genom Europa. I Schweiz Voltaire, i Tyskland Goethe, i Frankrike Rousseau och i Holland Diderot. Björnståhl tycks också samtala med dem alla som mer eller mindre jämbördig. Om lärda ting, spatserar, dinerar. Och om jag inte koncentrerar mig på allvaret Björnståhls närmast besatta sökande efter denna kunskap kan jag nästan se honom framför mig som en upplysningens Zelig. En gestalt likt Woody Allens filmfigur liksom inklippt i centrala historiska sammanhang, bredvid de allra mest kända gestalterna.Men kunskapsjakten var verkligen ingen lek eller pose för Björnståhl. På många sätt blev den snarare hans personliga hävstång. Från det modesta ursprunget som son till en fänrik i lilla sörmländska Näshulta fick han som tolvåring, vintern 1743, fotvandra till Strängnäs trivialskola. Där blev han redan före tonåren undervisad i latin, antik grekiska och hebreiska. På gymnasiet lade han även till syriska och kaldeiska och skrev så småningom en avhandling på latin med den svenska titeln Hebréernas Tio Guds Bud belysta av den arabiska dialekten. Genom den fick han en docentur i arabiska.Ändå, trots kunskapens användbarhet för att skaffa sig ett bättre liv, tycks den för Björnståhl primärt ha haft ett egenvärde. Han var lika upphetsad över stort som smått i sina hundratals resebrev. Till en början publicerade i tidskriften Tidningar om Lärda saker, för att sedan bli ymniga samlingsvolymer under tidningsmannens Gjörwells redaktörskap. Det kunde handla om en nyöversättning av ett språkvetenskapligt storverk om antika dialekter. Eller märkvärdiga arkeologiska upptäckter, hisnande utsikter eller en viss typ av odlingsmetoder. Eller om det sagolika bibliotek i Oxford han beskrev som en skattkammare för den orientaliska litteraturen. Dit han, mot all kutym, fick egen nyckel och satt där från sex på morgonen till åtta på kvällen.Så småningom tog sig Björnståhl under sin tolv år långa resa även till Konstantinopel, ett av den orientaliska kulturens verkliga centra, och till Grekland. Där var uppdraget att hitta de avgörande manuskripten i ensligt belägna kloster. Den felande länken mellan det orientaliska, det antika och det kristna. Bibelns själva källkoder.Björnståhl dock dog av rödsot långt innan han hittade vad han sökte. Fick därmed inte heller veta om sin slutgiltiga kröning, som anlände brevledes för sent: utnämningen till Professor i de orientaliska och grekiska språken vid Lunds universitet. Det är en ödets ironi, bland många gällande honom. Mycket av det viktigaste kring Björnståhl har också försvunnit spårlöst: alla hans personliga resejournaler, liksom den ståtliga minnessten som restes efter honom i Thessaloniki. Men den definitiva ironin är kanske att jag tidigare inte ens hört talas om Björnståhl. Att han, trots alla sina kunskaper, själv inte blev en bit av vad vi nuförtiden definierar som riktigt nödvändig kunskap. Världsresenären reste alltså aldrig hela vägen in i vårt kollektiva minne. Till läroplaner eller kurslitteratur, eller åtminstone någon halv lektionstimme på gymnasiet.Så jag fortsätter att tänka på kunskapsbegreppet: dess möjligheter och omöjligheter. På till exempel Björnståhl och Selinunte och guldålder och upplysning. På människans minne och glömska. Och på allt jag aldrig fått lära mig att jag borde lära mig.Mattias Berg, medarbetare på kulturredaktionenLitteraturJohan Stenström, Vassilios Sabatakakis, Carla Killander Cariboni och Catharina Raudvere: Björnståhls resa Europa och Konstantinopel 17671779. Makadam förlag, 2021.

  • Våra sinnen ger oss inte en hyfsad bild av världen med en mänsklig touch, utan något helt väsensskilt. Argumenten för att vi inte vet någonting om verkligheten hopar sig, konstaterar Helena Granström.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Finns månen när ingen tittar på den? Frågan lär en gång ha ställts av Albert Einstein som en reaktion på kvantmekanikens märkligheter. Den nya teorin beskrev en värld där partiklar får verklig existens först när någon observerar dem men var det en värld där också existensen av en massiv himlakropp manas fram av betraktarens blick?Einsteins fråga var förstås retorisk att månen inte försvinner när vi sluter ögonen ansåg han, liksom de flesta av oss, vara en självklarhet. Men efter ytterligare ett sekels forskning inom teoretisk fysik, tycks dess svar allt mindre uppenbart.Att en partikel inte har några bestämda egenskaper innan vi efterfrågar dem är idag ett experimentellt fastställt faktum och dessutom ett som inte bara gäller minimala objekt som elektroner och fotoner, utan även stora molekyler. En måttfull slutsats av fysikens landvinningar är därför att en observation, åtminstone på tillvarons lägsta nivå, inte är en neutral bestämning av en existerande verklighet, utan ett ingripande som påverkar och i viss mån skapar verkligheten.Men den moderna fysikens existentiella konsekvenser slutar inte där. I den andra änden av vetenskapens storleksskala har de forskare som studerar svarta hål åstadkommit häpnadsväckande resultat. I dessa extrema miljöer tycks en mängd saker som vi normalt uppfattar som absoluta vara beroende av perspektiv. Ska man tro de mest drastiska tankeexperimenten kan till och med svaret på frågan om huruvida en människa är död eller levande vara beroende av vem man frågar.Så långt den samtida teoretiska fysiken, alltså men den är ju trots allt i hög grad en abstraktion. Forskarnas tankeexperiment är tveklöst fantasieggande, men de bygger på kvantmekanik och relativitetsteori, två modeller som trots sina enorma framgångar inte kan vara det sista ordet om verklighetens beskaffenhet, i synnerhet inte som de är oförenliga med varann.Och medan det existentiella dramat pågår kring de svarta hålens avlägsna gravitationsbrunnar och i materiens innersta, tycks vår egen varseblivning relativt intakt: Våra sinnen visar oss alla ungefär samma värld, och denna värld är också, tänker vi oss, mer eller mindre liktydig med verkligheten. Månen, för att återknyta till Einstein, försvinner inte bara för att vi tittar bort.Eller? Enligt den amerikanske kognitionspsykologen Donald Hoffman, har Einsteins fråga inte bara ett kontraintuitivt svar den är dessutom felställd. Orsaken är att den grundar sig på ett felaktigt antagande, nämligen att vi ser verkligheten sådan som den är. Det är för övrigt samma missuppfattning som ligger bakom det som brukar kallas medvetandets svåra gåta, den om hur partiklars och elektriska impulsers rörelse kan ge upphov till ett jag som känner, upplever och reflekterar.Sanningen är enligt Hoffman den motsatta: Det vi upplever är inte verkligheten. Det vi upplever är det vi behöver uppleva för att kunna överleva och fortplanta oss, vilket inte alls behöver vara detsamma som essensen hos de objekt vi har omkring oss. När jag tittar på ett äpple och ser någonting rött, blankt och runt har det med andra ord ingenting att göra med den bakomliggande verklighet som svarar mot ett äpple vad min perception visar mig är istället en sorts symbol som sammanfattar allt jag behöver veta om äpplet.Det hela kan liknas vid gränssnittet hos moderna datorer, där man för att använda ordbehandlaren inte behöver veta något om kretsar, strömspänning och programvara allt man behöver göra är att klicka på ordbehandlarens ikon på skärmen. Att likt Einstein ställa frågan om huruvida månen existerar när ingen ser den är, slår Hoffman fast, detsamma som att fråga huruvida penselikonen i grafikappen visar penseln inuti datorn. Och på samma sätt som denna ikons funktion inte består i att förmedla sanningen om datorns inre mekanismer, utan snarare att dölja tillräckligt mycket av dem för att användaren enkelt ska kunna fatta rätt beslut, är funktionen hos våra sinnesintryck inte att avslöja verklighetens sanna natur för oss, utan att förse oss med den information vi behöver för att överleva tillräckligt länge för att skaffa barn. Vilket också innebär att det inte finns någon motsättning mellan att sluta ta våra sinnesintryck bokstavligt, och att fortsätta ta dem på allvar även om tigern som ett djur med randig päls och vassa tänder försvinner så snart vi blundar, så kvarstår den fara som denna randiga, huggtandade ikon representerar. Man kan tänka på en varningsskylt som i sig visserligen inte är farlig, men som man trots det gör bäst i att inte ignorera.Bilden av våra sinnesförnimmelser som ikoner utan direkt samband med den verklighet de representerar gäller enligt författaren inte bara för hur vi upplever objekt i vår omgivning, utan för hela den struktur vi upplever dem inom: Rumtiden, konstaterar Hoffman, är helt enkelt vårt gränssnitts bildskärm. Att så brutalt avfärda verklighetsstatusen hos allt vi trott var objektivt verkligt kan tyckas djärvt i överkant men faktum är att den moderna fysiken erbjuder gott om stöd för Hoffmans tes. Också bland fysiker kan man få höra åsikten att rumtiden som koncept är dödsdömd.När de tänkare som historien igenom grubblat över medvetandets gåta formulerat sitt problem har de inte bara ofta förutsatt ett medvetande som upplever verkligheten korrekt, de har också i regel föreställt sig att medvetandet är ett fenomen som uppstår, mer eller mindre plötsligt, ur samverkan mellan delar som själva är utan medvetande. Hoffmans hypotes ställer inte bara det första av dessa antaganden på ända, utan även det andra. Om vi släpper vårt förfelade antagande att våra sinnen visar oss verkligheten säger våra perceptioner oss egentligen ingenting alls om vad i vår omvärld som är medvetet. Kanske är medvetandet i själva verket primärt, och existerar överallt i universum? Skillnaden mellan en sten och en myra, eller en myra och en tiger, eller en tiger och en människa kanske inte är graden av medvetande hos dessa entiteter, utan snarare hur mycket information vår perceptions ikoner förmedlar om de bakomliggande fenomen som svarar mot dem. Vad behöver vi veta om en sten för att överleva och fortplanta oss? Inte så mycket mer än att den är tung för att överleva, få den inte i huvudet och då är det detta vår stenikon visar oss. Vad behöver vi veta om en tiger? Lite mer och om andra människor ännu lite mer, varför deras ikoner är de kanske mest sofistikerade av alla.Men i slutändan är, om vi ska tro Hoffman, den åtskillnad vi gör mellan levande och icke-levande en följd av begränsningar i vårt rumtidsgränssnitt, inte en insikt i verklighetens natur. Att den yttersta verkligheten är oåtkomlig för våra sinnen skulle kunna framkalla en känsla av djup existentiell ensamhet men möjligen finner den dystra slutsatsen alltså sin kompensation i upptäckten att denna verklighet är rikt besjälad.Helena Granström, författare med bakgrundi nom fysik och matematikLitteraturDonald Hoffman: Dold verklighet : om evolution, medvetande och perception. Översättning Tom Sköld. Fri tanke förlag, 2021.

  • Författaren Kristoffer Leandoer letar efter sin morfars marginalanteckningar i Sören Kierkegaards Dagbok och finner två människor vars intellektuella vägar korsas, på väg i olika riktningar i livet.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Min morfar var en boksamlare av stora mått och hans huvudsakliga motion var veckorundan till Stockholms antikvariat, som tog en hel förmiddag i anspråk. I min ägo har jag hans exemplar av Sören Kierkegaards Dagbok. Morfar köpte boken i Uppsala den 4 januari 1932, medan han själv studerade till präst. Dagboken har kallats Kierkegaards inre självbiografi och är läst med pennan i hand. Understrykningar, kommentarer i marginalen. En stor del av boken ägnas Kierkegaards funderingar kring prästämbetet och planer på att prästvigas. Morfar måste ha köpt den med detta i åtanke, för att gå i dialog med den danske filosofen om sitt eget yrkesval.Morfar hade växt upp i Frälsningsarmén, där hans pappa var revisor. Sedan blev han rekordung pastor i Missionsförbundet, predikade land och rike runt tills han träffade mormor och inledde en decennielång förlovning. För att ge mormor det hon ville ha ett ombonat hem, trygghet, välstånd, en respekterad samhällsställning lämnade morfar sin ambulerande frikyrkotillvaro och skolade om sig till präst i Svenska kyrkan.Den 1 maj 1835 skriver Kierkegaard följande: Då man skall följa kommentatorernas väg, går det ofta som med den resande i London vägen leder nog till London, men om man vill dit, så måste man gå i rakt motsatt riktning.Hundra år senare bekräftar morfar gillande: Och så synes det mig med min längtan att nå prästkallet, antecknar han i marginalen. Det vill säga, morfar hade inte valt att omskola sig om han lytt råden från dem som stod bredvid. Det gäller att förstå min bestämmelse, säger Kierkegaard, att finna en sanning som är sanning för mig och morfar håller med. Det är ju precis vad han själv gjort lämnat allt och börjat om. Han har också valt sin egen väg, han och Kierkegaard kan vara sams.De möts i betoningen av det subjektiva: hjärtats sanning, det självupplevda. Morfar kommer ju från väckelsen, det personligt levda mötet med Gud är hans hemmaplan.Att följa en annan människas läsning är en påtagligt intim handling, det innebär att flytta in i hennes huvud för en stund. Genom morfars understrykningar och kommentarer lär jag känna sidor av honom som var oåtkomliga när jag var barn.I början av 1837 kastar Kierkegaard fram tesen att stora genier egentligen inte läser när de läser; de är för upptagna av sin egen utveckling för att bry sig om att förstå författaren. Nu blir det frågetecken i marginalen. Morfar får inte grepp om tanken. Utvecklas de inte själva om de lära sig förstå författaren? undrar han.För Kierkegaard är personligheten med nödvändighet på kant med omvärlden, i strid med varje auktoritet. Dialog är ett sätt att bråka. Morfar avskydde all form av bråk. Sällan eller aldrig talade han illa om andra.Kommentarer som Förstår jag ej eller Kanske jag missuppfattar blir allt vanligare. En äkta kristen är man bara i motvind, menar Kierkegaard: först när man blir utbuad av sin församling. Stort frågetecken i marginalen av morfar, denna gång i bläck.Den 7 februari 1846 skriver Kierkegaard: Min plan är nu att utbilda mig till präst Jag har i flera månader bett Gud hjälpa mig vidare, ty det har nu en längre tid stått klart för mig, att jag inte mer bör vara författare, vilket jag antingen vill vara helt eller inte alls. Morfar stryker under. Men det som står högst på hans egen önskelista under läsningen gifta sig och prästvigas, bli en stadgad karl med ämbete och tjänstebostad är precis vad Kierkegaard väljer bort i sitt liv. Han säger upp både förlovning och prästvigning. Det kunde väl andra också göra, tyckte han.Sören Kierkegaard, som kom från en förmögen familj och aldrig behövde grubbla över sin försörjning, sa att man måste lära sig att avstå. För att höja sig från tillvarons estetiska dimension måste man avstå från världen. Endast genom tron på det absurda kunde människan hantera sin skuld och göra som Abraham på Moria berg och visa sig beredd att handgripligt offra det man hade allra kärast. Skuld består nämligen i att klänga sig fast vid denna världen och välja den framför Guds rike.Kierkegaard hade en unik förmåga att göra andra människor illa till mods. Morfar gjorde sig omtyckt. Han talade aldrig illa om någon och bevarade samvetsgrant de hemligheter han fick ta emot under sin långa tjänstgöring: man visste aldrig hur andra människor egentligen hade det, sade han gärna. Han behandlade andras familjeliv med större varsamhet än sitt eget.Olycklig kärlek är den högsta formen av kärlek, säger Kierkegaard. Nej! har morfar skrivit i marginalen. Med utropstecken. Så kommer en teologisk förklaring: den högsta formen, har morfar skrivit med blyerts, är en kärlek som är välsignad av Gud: lycklig eller olycklig!Kierkegaard ville ha det dåligt. Morfar ville ha det bra. Han värdesatte yttre bevis på framgång ordenssällskap, middagsinbjudningar, han tackade ja till allt.Morfar fick alltid beröm för att han talade både vackert och väl. Han var populär som lunchpratare och som radiopräst, det spelades in skivor med hans predikningar. Prästen ska inte vara en talare, dundrar Kierkegaard, utan en som existerar i det han förkunnar. Understruket med bläck, inte blyerts, och med påtagligt skakig hand. Enligt Kierkegaard är sanningen alltid i minoritet. Att vara ensam om sin åsikt är nästan ett bevis på att man hade rätt. Morfar gick åt motsatt håll. Han kom från frikyrkan till statskyrkan och ville in i värmen.Kristendomen är ingen lära, utan en existensmeddelelse, sa Kierkegaard, som inte behövde försörja varken sig själv eller någon annan. Men det behövde morfar, som studerade kristendomen just som en lära. Och därför lät han Kierkegaards tanke om kristendomen som en existensmeddelelse vara utan att stryka under. Existensen fick meddela sig bäst den ville.Att bli botad med hjälp av kristendomen är inga problem, säger Kierkegaard på sidan 402: svårigheten är att bli tillräckligt sjuk. Citatet är understruket, men inte av morfar. Här tycks ett slutgiltigt brott ha skett mellan morfar och Kierkegaard dessa sidor var fortfarande osprättade när boken kom i min hand. Därför kan morfar inte heller ha läst nästa sida, där Kierkegaard fortsätter sin tanke och driver den ännu ett steg: kristendomen är främlingskap i denna världen.Om morfar hade läst så långt, hade han kanske ändå känt igen sig, åtminstone i slutskedet av sitt liv.. För han, som satte så högt värde på att vara hemmastadd i Stockholm och på Södermalm, dog verkligen som en främling. När jag nu tänker på morfars sista tio år i livet förlamning, färdtjänst, långvård så är det allt Kierkegaard som verkar bortskämd. Ingen som får leva tillräckligt länge kan längta efter att bli tillräckligt sjuk, det är ungdomens, hälsans och bekymmerslöshetens privilegium. Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka, säger Jesus i Lukasevangeliet. Jag tänker mig att morfar sätter utropstecken där.Kristoffer Leandoer, författare

  • Myten om urtillståndet utgör grunden för politiska ideologier och uppfattningar om hur samhället bör organiseras. Men så enkelspåriga var aldrig de äldre samhällena, berättar Tormod Otter Johansen.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vi känner alla till den här historien: En tidig människa reser sig från sin hukade ställning och för varje uträtning av ryggen liknar hon oss allt mer. Hon lär sig hantera vapen, börjar bära kläder och använda jordbruksredskap. Under 200 000 år var vi jägare och samlare, kringströvande i små grupper över de stora kontinenterna av orörd vildmark. Först när vi blev bofasta samlades vi i större grupper och blev jordbrukare. Vi byggde städer, skapade stater och lät oss styras av en elit.Men stämmer den historien verkligen? I sitt mastodontverk "The Dawn of Everything: A New History of Humanity" ifrågasätter antropologen David Graeber och arkeologen David Wengrow denna välbekanta bild. Både idén om människans ursprungliga tillstånd och den etablerade berättelsen om vad som hände sedan förkastas. De börjar i en frontalattack mot de två alltigenom dominerande grundberättelserna om människans ursprung. De som läst Jean Jacques Rousseau och övertygats om att människan var en ädel vilde som levde i ett oskyldigt tillstånd av primitiv kommunism får svar på tal. Det arkeologiska materialet stödjer inte längre antagandet att små isolerade grupper varit normen sen homo sapiens begynnelse. Men lika hård kritik får de som tolkat Thomas Hobbes tankeexperiment om människans naturtillstånd som "ensamt, fattigt, smutsigt, djuriskt och kort" som en faktiskt historisk beskrivning. Vår förhistoria var knappast ett sorgligt brutalt allas-krig-mot-alla.Oavsett om den presenteras som fredlig eller krigisk så är den naiva idén om urtillståndet, satt som kontrast mot vår samtid, grunden för en berättelse om utveckling. Vi har lämnat det primitiva och är i ständig rörelse mot en alltmer komplex civilisation.Den berättelse Graeber och Wengrow ger oss är mycket rikare, mer fascinerande och i slutändan mer hoppfull än den stela utvecklingsstege vi alla vant oss vid. Vi kan inte sortera in alla mänskliga samhällen efter varandra i något tydligt schema. Olika samhällens egenskaper som storlek, komplexitet, ekonomi och politiska system hänger inte ihop på det sättet. Utvecklingen har inte ibland stannat av eller varit hackig, den har snarare ständigt böljat fram och tillbaka bland massvis av olika kombinationer.Förvisso har vi många gånger gått från att vara jägare och samlare till jordbrukare. Men vi har också återkommande gett upp jordbruket och istället blivit nomadiserande jägare eller herdar. Dessa val har inte bara berott på tvingande omständigheter som klimat och geografi, eftersom vi valt att vara just jägare och samlare, eller herdar, trots att vi mycket väl visste hur man odlade och dessutom bosatte oss på de bördigaste jordarna.Men skillnaderna mellan folkgrupper har inte bara handlat om hur vi tillfredställt vårt behov av att skaffa mat. Det handlar också om hur vi organiserat oss och rent fysiskt levt tillsammans. Monumentala arkeologiska lämningar som Stonehenge, stenarkitekturen i Göbekli Tepe, eller de minoiska palatsen på Kreta är ibland som vi föreställer oss byggda av klassamhällen där vi var kungar, undersåtar och slavar. Men minst lika ofta var dessa imponerande städer jämlika samhällen utan en infrastruktur av hov, befästningar och spannmålslager. Vissa städer, med enorma jordverk eller hundratals byggnader av sten som krävt oräkneliga timmar av arbete, har byggts av människor som inte ens var bofasta. Folkgrupper från stora områden samlades på dessa imponerande platser några veckor om året för ceremonier och handel.Inte ens när man granskar människors sista viloplats verkar den gamla berättelsen hålla. Under hela den moderna eran har vi trott oss finna belägg för starka klasskillnader i gravar, men rika gravfynd återfinns i många olika samhällen. Ibland har de välfyllda gravarna varit reserverade för adel och präster, men i andra fall har vi gett ett överflöd av gravgåvor till personer där inget tyder på att de tillhörde någon elit.Historien visar till och med hur samhällen inte ens behöver vara begränsade till en social ordning. Det sydamerikanska Nambikwarafolket i nuvarande Brasilien levde på 1940-talet på två fundamentalt olika sätt under olika delar av året. Under den torra årstiden levde man i små grupper som styrdes av hövdingar med rätt att befalla andra. Under regnsäsongen, när man samlades i större grupper och odlade, försvann deras makt och ingen accepterade order från någon. Andra samhällen, som på Bali, har haft strikta hierarkier i den politiska och religiösa sfären. Men samtidigt har man demokratiskt organiserat det komplexa samordnade jordbruket.Den nya berättelsens utgångspunkt blir alltså, för det första, att det inte finns något ursprungligt mänskligt samhälle. För det andra att det inte heller har funnits någon utvecklingsstege från det primitiva till det komplexa. Tvärtom handlar vår gemensamma berättelse om otrolig variation. Våra förfäder har med samma intelligens och uppfinningsrikedom som vår prövat, valt och avfärdat samhälleliga möjligheter i ett ständigt växelspel.Idag verkar vi tvärtom ha fastnat, både i praktiken och i vår föreställningsförmåga. Den enda legitima, ja, kanske den enda tänkbara formen för mänsklig organisering på stor skala är någon kombination av stat och marknad. Stater med våldsmonopol i kombination med global marknadsekonomi är vår förment eviga sociala ordning. Alla politiska konflikter handlar om hur vi skall använda samhällets olika delar så som de redan ser ut.Den avgörande sensmoralen i den nya berättelsen om mänsklighetens historia är att våra sociala strukturer inte alls är ofrånkomliga. Den enorma rikedomen i historien och förhistorien visar möjligheter, inte bundenhet. Vi må ha fastnat på en väg, men inget säger att vi måste fortsätta på den. Vi kan alltid skapa något nytt, en värld och nya livsformer som är annorlunda, till och med bortom vad vi nu kan föreställa oss.Framtiden är djupare än historien, och möjligheterna större än vi anar.Tormod Otter Johansen, jurist

  • Översättaren och författaren Isabella Nilsson, känd som nonsensprinsessan, betraktar i denna essä mänskligheten lite grand från sedan.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Texten är inläst av Sveriges radios Christina Höglund. Essän sändes första gången 2020.På mänsklighetens tid visste nästan alla vad en alliteration var, men nästan ingen visste att det hette så. Exempel på alliterationer som fanns på mänsklighetens tid var Anonyma Alkoholister och Allt åt alla. Det som gör alliterationer värda att nämna är att de bara fanns på mänsklighetens tid. Här är fler saker som bara ältpå mänsklighetens tid: ananasringar, analblekning, alienation.På mänsklighetens tid var barn mänsklighetens framtid. Ibland existerade barn också i realtid men det var inte lika omtyckt. Fakta om barn var att de tillverkade en stor del av mänsklighetens leksaker. Detta kallades barnarbete om det skedde på en fabrik och Walldorfpedagogik om det skedde på en lågstadieskola.På mänsklighetens tid skrattade mänskligheten mindre än förväntat. Troligen eftersom så många människor visade sig lida av clownskräck. Andra saker som fick människor att hålla sig för skratt var: cellförändringar, celluliter och cyanid.På mänsklighetens tid ansågs vållande till annans död vara ett mycket grovt brott. Men ibland, om vållandet skedde i mycket stor skala och kallades för vapenexport, då var det helt okej.Eftersom nuet var så flyktigt på mänsklighetens tid var det mesta som hände på mänsklighetens tid en efterhandskonstruktion. Även förhandsspekulationer förekom och byggde då på tidigare efterhandskonstruktioner.På mänsklighetens tid fanns fantasin. Det bästa med fantasin var att den fick verkligheten att kännas mer möjlig att uthärda. Det sämsta med fantasin var att den fick verkligheten att kännas mer löjlig att uthärda.På mänsklighetens tid fanns gravitationen. Den funkade bra på äpplen men gjorde livet tungt att bära. Gravitationen kallades också för tyngdlagen eller lagen om alltings jävlighet.På mänsklighetens tid ville människorna att hoppet skulle tända ett ljus i mörkret. Det var därför framtiden alltid tedde sig så nattsvart på mänsklighetens tid, för att hoppet skulle ha någonting mörkt att lysa i.På mänsklighetens tid var det vanligt att man bara inbillade sig. Exempel på människor som bara inbillade sig var: hypokondriker, paranoiker, författare. När hypokondriker och paranoiker bara inbillade sig kallades det för inbillningssjuka. När författare bara inbillade sig kallades det för inbillningskraft.På mänsklighetens tid fanns inte tomten. Särskilt påtagligt blev hans ickeexisterande i jultider. Därför kom tomten att starkt förknippas med julen och människorna kallade honom för jultomten.På mänsklighetens tid ställde man ofta till det. Ibland ställde man till med kalas, ibland ställde man till med kaos. Skillnaden mellan kalas och kaos var ofta en fråga om inställning. Men man kallade det tillställning.På mänsklighetens tid skiljde man på liv och litteratur. Såhär i efterhand har forskarna dock inte kunnat upptäcka någon skillnad.På mänsklighetens tid gick högmod före fall. Efter en människas fall krävdes i regel ett helt annat sorts mod. Detta mod kallades armod.På mänsklighetens tid fanns naturen. Den var en svuren fiende till kulturen, som den ansågs parasitera på.På mänsklighetens tid var det coolt att vara oberörd, vill säga: berörd av bokstaven O. I led med detta utvecklades bruket att helt enkelt sätta ett o framför ett ord man ville använda, när man ville låta cool och oberörd. Exempel: väldigt coola ljud kallades för oljud, väldigt coola djur kallades för odjur, väldigt coola lägenheter kallades för sanitära olägenheter o.s.v.På mänsklighetens tid fanns PR-maskineriet å ena sidan och poesin å andra sidan. PR-maskineriet och poesin var ofta varandras baksidor. När de var på samma sida kallades hopslagningen för propaganda.På mänsklighetens tid befann sig bokstaven Q oftast på sydligare breddgrader, där den var mycket efterfrågad: Que? Quien? Quel? Quelle?På mänsklighetens tid tyckte man mycket om att resa. Till exempel runstenar och till Rhodos. När människorna var på resande fot var de antingen på väg hem till det de längtat bort från, eller på väg bort från det de längtat hem till. Summan av dessa transportsträckor kallades livets resa.På mänsklighetens tid var simultankapacitet en uppskattad egenskap. Simultankapacitet var förmågan att kunna göra två saker samtidigt. Ibland förväntades människor göra två helt inkompatibla saker samtidigt, t.ex. byta stödstrumpor på en hemtjänsttagare på Kaprifolvägen 27 och samtidigt lägga om ett bensår på en annan hemtjänsttagare på Länsmansgatan 5b. Inom företagshälsovården kallades sådana omöjliga uppgifter för utmaningar och åtgärdades i normalfallet med en inspirationsdag där en bokaktuell extremsportare föreläste om mindfulness.På mänsklighetens tid läkte tiden alla sår. När levnadsår lades till levnadsår uppstod därför en sorts ärrbildning. Denna ärrbildning kallades i folkmun för allmänbildning.På mänsklighetens tid gick undergångsstämningen oftast över efter en stund. Det var bara sista gången den inte gick över, och även då gick den över till slut.På mänsklighetens tid fanns verkligheten. Den användes framförallt till att framkalla overklighetskänslor. Fakta om verkligheten var att den hade ett eget folk och överträffade dikten. En liknande grej som också fanns på mänsklighetens tid var den bistra verkligheten, men den var mest till för grävande journalister.På mänsklighetens tid fanns wellpapp. Det var, well, papp.På mänsklighetens tid var X symbolen för ett kryss. Ett kryss var en markering som betydde olika saker beroende på var i livet man befann sig. Befann man sig i barndomen sattes krysset på en hemlig karta och markerade förekomsten av en piratskatt. Befann man sig i vuxenlivet sattes krysset i ett självskattningsformulär och markerade då hur nedstämd man känt sig de senaste 14 dagarna. Troligen skulle krysset mitt i ordet vuxen symbolisera just detta mer självcentrerade kryssande i tillvaron.På mänsklighetens tid fanns ytan. Den fanns för att människorna skulle misstänka att det låg något dolt under den. Ytor som befann sig under andra ytor kallades för djup. När ytan fanns under ytan på en person kallades den ytlighet.På mänsklighetens tid fanns ett hästdjur som hette zebra. Zebran var i svartvitt och långrandig. Som en tidig Bergmanfilm ungefär.På mänsklighetens tid bildade många bäckar små en hel å. Det var troligen dessa många bäckar små som bildade ån i ordet ångest.På mänsklighetens tid var det coolt att säga "Äsch det löser sig". Människor som inte sa "Äsch det löser sig" klassificerades som ältare. De flesta ältare var allältare, men även växtältare förekom. Dessa kallades också för idisslare. Under största delen av mänsklighetens tid var köttältarna ganska sällsynta men deras antal ökade på slutet, när köttskammen bredde ut sig i samhället.Det som vi idag mest tänker på när vi tänker på mänsklighetens tid är kanske önsketänkandet, som ju var väldigt unikt för denna tid. Mänsklighetens tid lämnade mycket att önska, t.ex: Krya på dig och lycka till! Isabella Nilsson, författare och översättareInläst av Christina Höglund på Sveriges radio.

  • Joyce, Proust, Woolf och Eliot präglar modernismens gyllene år 1922. Men allt fokus på detta år har varit skadligt och gjort litteraturen mindre än vad den är, menar litteraturvetaren Paul Tenngart.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är ett välkänt faktum att flera av huvudfigurerna under modernismens viktigaste år, 1922, aldrig fick Nobelpriset i litteratur: James Joyce, Marcel Proust och Virginia Woolf alla saknas de på listan över stockholmsprisade världsförfattare. Det är väl egentligen bara T.S. Eliot som både bidrog till de legendariska litterära experimenten 1922 och belönades av Svenska Akademien, även om han fick vänta i tjugofem år efter det att The Waste Land publicerades innan han fick priset 1948.Dessa luckor har gett upphov till stark kritik genom årens lopp, ibland rentav föraktfullt hån. Oförmågan att belöna Joyce, Proust och Woolf har setts som belägg för att Svenska Akademien är en inskränkt och obsolet sammanslutning långt ute eller långt uppe i den kulturella och geografiska periferin som aldrig borde ha fått uppdraget att dela ut världens viktigaste litterära pris.Vem var det då som fick Nobelpriset 1922? Jo, det gick förstås inte till någon modernist, utan till ett av de idag allra mest bortglömda författarskapen i prisets historia, den spanske dramatikern Jacinto Benavente. Benaventes realistiska dramatik förhåller sig på ett direkt sätt till samtidens sociala frågor och strävar efter en naturlig, icke-teatral dialog. Författarskapet ligger med andra ord långt ifrån högmodernismens eruption av formella experiment.Den litteraturhistoria som Nobelpriserna tecknar är en annan än den vanliga. Men det innebär inte att den är felaktig eller destruktiv. Tvärtom: Nobelprisets parallella historia ger ett lika uppfriskande som konstruktivt ja, kanske rentav nödvändigt relativiserande alternativ till den litteraturhistoriska normen.Det är ju faktiskt inte givet att den litteratur som Joyce, Proust, Woolf och Eliot producerade 1922 är bättre än all annan litteratur. Litterära värden är ju knappast naturgivna. Det blir inte minst tydligt när man tittar på vilka Nobelpris som har hyllats och vilka som har kritiserats genom åren. Beslutet att ge schweizaren Carl Spitteler 1919 års pris har i efterhand kritiserats i flera omgångar av internationella bedömare. Men på åttiotalet framstod detta överraskande val som ett av Svenska Akademiens allra bästa. Ett av de pris som de flesta har tyckt om men som enstaka kritiker har fnyst åt är T.S. Eliots. Framtiden kommer att skratta, menade litteraturprofessorn Henri Peyre från Yale University 1951, åt det brist på perspektiv i vår tid som gör att vi uppfattar Eliot som en litterär talang av högsta rang.Den västeuropeiska modernismen med året 1922 som kronologiskt epicentrum har under en lång tid lagt sig som en gigantisk blöt filt över hela den internationella litteraturhistorieskrivningen. Vad som hände under det tidiga 20-talet i Paris och London har blivit en grundmurad norm: då och där skrevs det bästa av det bästa. Aldrig tidigare och aldrig senare har litteraturen varit så modern. Hmm.Som inget annat år i världshistorien har universitetskurser och läroböcker tjatat sönder 1922 och dess litterära utgivning. Denna historieskrivning är inte bara slö och slentrianmässig, den är också ordentligt förminskande av en hel modern världshistoria där det skrivits litteratur på alla platser, på alla språk och i alla genrer.Denna kronologiska normativitet har också med all önskvärd tydlighet hjälpt till att gång på gång bekräfta och upprätthålla den västerländska kulturella hegemonin. Som den franska världslitteraturforskaren Pascale Casanova skriver: Västeuropa och USA har kommit att äga det moderna. Moderniteten har kommit att definieras som västerländsk, och det som definierats som modernt har betraktats som per definition bra. De få texter och författarskap som lyfts in i den moderna världslitteraturen från andra delar av världen har fått sin plats där för att de påminner om fransk, brittisk eller amerikansk modernism.Den här normativa litteraturhistorieskrivningen ger också en väldigt sned uppfattning om hur litteratur existerar i världen, och hur den utvecklas och förändras. Det var ju knappast så att läsarna 1922 hängde på låsen till bokhandlarna för att skaffa Joyces nya 900-sidiga experiment Ulysses och T.S. Eliots notförsedda friversdikt The Waste Land så fort dessa texter anlände från trycket. Nä, 1922 var de flesta läsande människor upptagna med andra författare, till exempel sådana som fick Nobelpriset under den perioden: den franske sedesskildraren Anatole France, den norska författaren till historiska romaner Sigrid Undset eller den italienska skildraren av sardiniskt folkliv Grazia Deledda.Än mer brett tilltalande var den litteratur som prisades på trettiotalet, då många kritiker i efterhand har tyckt att Svenska Akademien borde ha kunnat ha vett och tidskänsla nog att ge de inte helt lättillgängliga modernisterna Paul Valéry eller John Dos Passos priset. Då belönades istället Forsythe-sagans skapare John Galsworthy, då fick Roger Martin du Gard priset för sin stora realistiska romansvit om familjen Thibault, och då belönades Erik Axel Karlfeldt som inte var någon gigant ute i världen, det medges, men mycket omtyckt av många svenska läsare.Det är också under den här tiden som det mest hånade av alla litterära Nobelpris delas ut, till Pearl S. Buck. Men Buck har fått en renässans på senare år. Hon var visserligen från USA, men levde stora delar av sitt liv i Kina och förde med sina lantlivsskildringar in det stora landet i öster i den prisvinnande litteraturen. Och i sin motivering lyfte Nobelkommittéen fram just dessa världsvidgande egenskaper: den amerikanska författarens romaner är avgjort märkliga genom äkthet och rikedom i skildringen och sällsynt kunskap och insikt i en för västerländska läsare föga känd och mycket svårtillgänglig värld. Buck ger inblick i nya kulturella sammanhang, berikar den kulturellt sett högst begränsade västerländska litteraturen med motiv och tematik från en mångtusenårig kultur med en minst lika gedigen litterär tradition som den europeiska.Vad hade hänt om Nobelpriset istället hade gett postuma pris till Rainer Maria Rilke och Marcel Proust, och hunnit belöna Joyce och Woolf innan de dog i början av fyrtiotalet? Rilke, Proust, Joyce och Woolf hade ju knappast kunnat vara större och mer centrala än de redan är. Ingen skillnad där alltså. Men det hade varit mycket svårare för oss att hitta fram till Buck, du Gard, Galsworthy, Deledda, France och till 1922 års stora litterära namn när det begav sig: Jacinto Benavente. Utan pris hade de alla varit helt undanskymda, osynliga, bortglömda. Nu ser vi dem fortfarande, tack vare den alternativa historieskrivning som Nobelprisets löpande och oåterkalleliga kanonisering skapar. Paul Tenngart, litteraturvetare och författareModernismåret 192227.1 Kafka påbörjar "Slottet".2.2 James Joyces "Ulysses" publiceras.Rainer Maria Rilke får feeling. På tre veckor skriver han hela "Sonetterna till Orfeus" samt avslutar "Duino-elegierna".18.5 Proust, Joyce, Stravinsky, Picasso, Satie med flera äter middag.18.10 BBC Startar26.10 Virginia Woolfs "Jacob's room" publiceras.18.11 Proust dör.15.12 T S Eliots "The waste land" utkommer i bokform.Andra händelser: Karin Boyes debutdiktsamling "Moln" utkommer; Katherine Mansfields "The garden party and other stories" publiceras; Birger Sjöbergs "Fridas bok" utkommer; F Scott Fitzgerald har ett produktivt år (det är också under 1922 som "Den store Gatsby", publicerad 1925, utspelar sig); Prousts "På spaning efter den tid som flytt" börjar publiceras på engelska; i december blir Hemingways portfölj med flera års skrivande stulen på Gare de Lyon.FototVirginina Woolf: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Virginia_Woolf_1927.jpgJame Joyce: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:James_Joyce_by_Alex_Ehrenzweig,_1915_cropped.jpgT S Eliot: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:T_S_Elliot_-_Mar_1923_Shadowland.jpg