Episodit
-
I själva verket försöker bryta sin stockholmsfixering och tar sig till Ställbergs gruva i Bergslagen och lite på känn även till Härjedalen. Ulrika blir förtrollad av Sweden solar system, men är det verkligen en form av offentlig konst? Donia ser Jumana Mannas verk ”Foragers” om rätten till grödor i Palestina. Båda kämpar med det nya inslaget Överskattat och underskattat.
-
I själva verket tar sig nu an det ämne som förra avsnittet utlovade, den mesiga konstkritiken. Ingen läser den ändå, så i ett försök att bli lite mer populära tar sig Ulrika Stahre till Konsthall 16 och tittar på sportrelaterad konst, medan Donia Saleh har sett både Hjärtahjärna på Liljevalchs+ och den offentliga konsten som kanske konkurrerar med reklamen: Jenny Holzers aforismer runt om i Stockholm.
-
Puuttuva jakso?
-
Första podden på hemmaplan för omstartade konstpodden I själva verket, med Ulrika Stahre och Donia Saleh. Vaginal Davis, konstmässan Market och ett misslyckande att diskutera misslyckande. Det blir också lite Palestina, poesins kraft och en Nakba-utställning. Men konstkritikdebatten får bli nästa gång.
-
Konstpodden ”I själva verket” är tillbaka. Ulrika Stahre och Donia Saleh befinner sig i denna nypremiär på plats i Venedig, för biennalen. I sällskap med Aftonbladet Kulturs Sinziana Ravini och Fredrik Svensk tar de sig an temat ”Foreigners everywhere”. Vad betyder det egentligen? En och annan nationell paviljong lyfts fram. Men vad menade Parisa Liljestrand i sitt tal? Och går det ens att diskutera en jätteutställning som Venedigbiennalen efter två dagar på plats.
-
Vi sammanfattar 2022. Året då konsten kom tillbaka med full kraft efter pandemin, året då vi poddade om konst och året då den politiska korrektheten korrigerades.
Vilka var flopparna och vilka var topparna?
Vi tittar tillbaka på skandalerna som skakade biennalerna, vi såg ett myller av optimism, utopier, rent av ett nytt 1968 och vi var på utställningar som mest kändes som en misslyckad kickoff.
Och vi utnämner årets genombrott. Det blev två stycken: Salad Hilowle och Theresa Traoré Dahlberg
Dessutom är det Silly season i konstvärlden!
Många stora konsthallar har bytt ledargarnityr. Vilka är de nya cheferna? Själva funderar vi på att söka jobb på Carl Eldhs ateljémuseum.
Tack för oss!
Ulrika Stahre, konstredaktör på Aftonbladet
Clemens Poellinger, konstredaktör på Svenska Dagbladet
Producent: Martin Aagård
-
Ulrika har varit på kongress om konstkritikens framtid och insett att den varit på defensiven länge.
Kanske är det är dags för både konstnärerna och kritikerna att lämna storstäderna?
Vi har läst en ”doorstopper”-biografi och recenserar israeliska Maya Attoun som tragiskt nog dog i somras bara 48 år gammal.
Nu ställs hon ut på Magasin III, som gör comeback. Länge var det Stockholms viktigaste konsthall men på sistone har de legat lågt och satsat mer på sin verksamhet i Jaffa. Det är en dystopisk, sensuell utställning.
Och är kanske miljöaktivisterna som attackerar konstverk framtidens konstkritiker?
-
Vi har tagit in Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson för att granska den nya kulturbudgeten.
Hur fattig är den?
Riktigt fattig ska det visa sig.
Hon är inte särskilt upprörd över att den fria entrén till statliga muséer försvunnit, däremot över att satsningen på kulturskolan för barn försvinner.
Vi kastar oss in i den hetsiga debatten om flytten av konsthallen i Göteborg och fresken av Nils Nilsson som nu riskerar att försvinna. Varför är Göteborgs stad så slöa? Och kommer Ulrika att klistra fast sig i den?
Dessutom sänker vi tröskeln till Stockholms gallerivärld som visar upp sig på styva linan under helgen.
Och vi lär oss hur man skiljer på modernism och postmodernism med ett enkelt trick.
-
Nej, Hilma af Klint är inte den första abstrakta konstnären. Hon var ingen pionjär. Hon målade sina andemålningar i smyg och var aldrig med på banan.
Det och lite andra hårda sanningar kommer fram när vi granskar Lasse Hallströms film ”Hilma” som gör sitt bästa för att hålla den romantiska konstnärsmyten vid liv.
Dessutom pratar vi om potatismosattacker mot klassiska konstverk. Bra eller dåligt? Det är inte så lätt som det verkar vid första anblicken.
Men framförallt är vi drabbade av Nan Goldin på Moderna museet. Det bästa utställningsbygget på evigheter och en konstnär som är något av en legend.
Men, det är ju inte särskilt subtilt alla gånger.
Med Ulrika Stahre och Clemens Poellinger
Producent: Martin Aagård
-
Vår ide om kreativitet är förlegad. Maskiner kan också vara kreativa.
Det tycker i alla fall tech-skribenten Mattias Beijmo, så självklart bjöd vi in honom till podden för att prata om konst och artificiell intelligens.
Ämnet är superhett. Sen några veckor tillbaka kan nämligen alla med tillgång till internet skapa konst på de mest avancerade AI-verktyg som finns att tillgå här i världen.
De har till och med inbyggda konstkritiker.
Mattias är entusiastisk över maskinernas konstverk och har till och med låtit dem rita omslaget till hans nya bok. Ulrika är lite mer skeptisk. Och i slutändan är det väl ändå konstvärlden som bestämmer vad som är konst eller inte?
Med Ulrika Stahre och Mattias Beijmo
Producent: Martin Aagård
-
Veckans mest oväntade konstnyhet var ändå att Brad Pitt och Nick Cave debuterade som skulptörer i Finland.
Kändisar som gör bildkonst är inget nytt fenomen, Ulf Lundell och George W Bush är bara två exempel, men vad är deras konst egentligen värd?
Mest pratar vi dock om konstkritikern Mårten Arndtzéns debattbok om Lars Vilks. En bok som vill kritisera den ”politiska korrektheten” i konstvärlden.
Den är intressant som konsthistoria men frågorna den väcker är minst lika många. Förenklar han Vilks verk? Och vågar Arndtzén tackla frågan om verket är antimuslimskt?
”I själva verket” är i grunden fega och pragmatiska men Ulrika droppar en överraskande ståndpunkt i frågan om rondellhundens framtid.
Dessutom konstaterar vi att Hilma af Klint faktiskt var ett barn av sin tid, trots att hon utmålats som konsthistoriens stora outsider.
Och Ulrika har varit på en utställning om bilar – Burnout på Göteborgs konsthall.
Med Ulrika Stahre, konstredaktör på Aftonbladet och Clemens Poellinger, konstredaktör på Svenska Dagbladet.
Producent: Martin Aagård
-
Sverigedemokraterna är det parti som har den mest utstuderade kulturpolitiken. Hur kommer den att märkas efter valet?
Vi är vana med kulturpolitiker som håller armlängds avstånd till konsten men här kommer ett parti som engagerar sig djupt i bildkonstens och arkitekturens utseende. Alltid med ”svenskheten” i första rummet.
I själva verket håller eftervalsdebatt och funderar på hur själva stadsbilden kommer att förändras med SD i maktposition. Alla försök att bygga ”gammaldags” har ju fått stora problem. Jakriborg i Skåne och Stadtschloss i Berlin är i grund och botten bara fasadarkitektur som passat på Disneyland.
Ulrika har sett en riktig topputställning – Salad Hilowles ”Homecoming” i Gävle.
Det är otroligt helgjutet. Skimrande. Och Hilowle är en av landets mest spännande konstnärer just nu.
Cooking sections utställning på Bonniers konsthall hade däremot passat bättre på Naturhistoriska museet, tycker Clemens. Trots att den handlar om laxar så har han inte sett något torrare. Ulrika är mer förlåtande. Konsten måste också få vara lite undervisande ibland.
Dessutom har vi läst Per I Gedins bok om Sveriges första professionella konstkritiker – August Brunius. Och vi har sett Tora Vega Holmström på Thielska.
Gatufotografiets fader William Klein är död, förresten. Han blev lika gammal som Drottning Elizabeth.
Med Ulrika Stahre och Clemens Poellinger
Producent Martin Aagård
-
I själva verket har läst Claes Brittons jättelånga bok om museimannen och legendaren Pontus Hultén. Vem var han egentligen? Vi blir bara mer och mer osäkra ju mer vi läser. En machoman, patriark,
salongsanarkist och lekfarbror som tog popkonsten till Europa från USA, helt klart. Men bilden är onekligen komplex. Och biografier blir ofta hjälteporträtt.
Skandalernas tid på Moderna museet är dock över.
Numera får man åka till Tyskland för att hitta saker att uppröras över.
Såväl årets Berlinbiennal som Documenta har drabbats av skandaler som fått stora konsekvenser.
I Berlin har irakiska konstnärer lämnat utställningen eftersom ett franskt konstverk visar bilder på människor som torterades av USA i Abu Ghraib-fängelset. Och Documentas chef Sabine Schormann har tvingats av gå efter att antisemitiska karikatyrer letat sig in i hennes jätteutställning.
Frågan är hur såna haverier ska undvikas? I det ena fallet handlar det om kuratorer som har för mycket kontroll över hur saker visas och i det andra fallet om kuratorer som har ingen koll alls.
Vi har också varit på en betydligt mera stillsam tillställning – den årliga öppningen av höstens gallerisäsong i Stockholm.
Det brukar vara en ganska röjig afton, men i år lade värmen sordin på feststämningen.
Men det fanns guldkorn. Ayan Farahs första stora utställning i Sverige på galleri Nordenhake, Amalia Bille på Berg gallery, Fredrik Söderberg på Cecilia Hillström gallery och Jonas Nobels motorsågskonst på Andys gallery.
Dessutom fick vi upp ett spår om var Zlatanstatyns näsa befinner sig! Vi nås i alla fall av ett rykte om att Moderna museet har koll på var den är.
Med Ulrika Stahre och Clemens Poellinger, konstkritiker på Aftonbladet och Svenska Dagbladet
Producent: Martin Aagård
-
En tomteverkstad utan tomtar?
Ett konstnärligt SIDA?
Relationell estetik for kids?
En protest mot Art Basel?
Konst som bara handlar om att hänga runt?
Buden är många när vi försöker förklara vad årets upplaga av jätteutställningen (1500 konstnärer) Documenta i Kassel egentligen handlar om.
Kuratorerna i det indonesiska kollektivet Ruangrupa har lanserat begreppet ”lumbung” för att förklara vad de håller på med. Det betyder ursprunligen ”rislada” men ska här förstås som att Documenta är en kollektiv process där konstnärerna fördelar resurser mellan varandra.
Det handlar helt klart om att pandemin gjort mänsklig samvaro till en bristvara. Så på årets Documenta är det ingen hejd på hur mycket man ska delta och engagera sig i konsten.
En person på pressdagarna sade sig vara beredd att börja slåss om hen tvingades ”delta” i fler konstverk och en tysk ledande kritiker kände sig tvungen att ställa frågan ”Var är själva konsten?”
Documenta är på sätt och vis en revival för nittiotalets ”relationella estetik”, men Sinziana vill lansera ett nytt begrepp för att förklara vad som pågår: ”Invitational art”. Det är viktigare att träffa sina kompisar än att göra föremål.
Att Documenta numera handlar om något helt annat än att bygga upp Tysklands kulturella status i omvärldens ögon är i alla fall helt uppenbart.
Och bara det är ju kul.
Anklagelserna om antisemitism som riktades mot kuratorskollektivet innan öppningen faller dock helt platt.
Faktum är att politiska konstverk lyser med sin frånvaro. Man måste åka till Berlinbiennalen som pågår samtidigt för att få se lite politisk vrede. Och vill man se sex och erotik får man åka till Venedig.
Denna podd spelades in torsdagen den torsdagen den 17e Juni, före det antisemitiska bildspråket i den stora banderollen "Folkets rättvisa" av gruppen Taring Padi uppmärksammades, vilket resulterade i att verket togs bort från utställningen, och Taring Padi liksom curatorerna i ruangrupa bad om ursäkt.
Med Ulrika Stahre, Sinziana Ravini, Fredrik Svensk och Clemens Poellinger, kritiker i Aftonbladet och Svenska Dagbladet
Producent: Martin Aagård
-
Samarbetet mellan Svenska Dagbladets och Aftonbladets konstredaktioner testades till bristningsgränsen när vi gick på danske konstnären Jeppe Heins evenemang på Moderna museet häromdagen.
Det hela påminde om teambuildingövningar på en kickoff. Clemens och Ulrika fick balansera varandra i ett tält och hålla konstnären i fingret. Tanken var att vi skulle bryta vår ”komfortzon” och kanske lära oss något om oss själva.
Vi lärde oss att vi har en sur tonåring inombords som tycker allt är löjligt.
Ett konstverk som däremot bryter bekvämlighetszonen på riktigt är Bigert och Bergströms jätteskulptur ”The tipping point” som visas i Stockholm i samband med klimattoppmötet.
En gigantisk mobil om klimatförändringarna som är svår att värja sig från. Den tränger effektivt igenom den där avtrubbningen som finns kring frågan.
Ulrika blir riktigt gripen av denna ”performativa skulptur” som innehåller allt från scouter och vädergudar till vetenskapsmän.
Frågan är bara om dagens klimatkonst kommer att bli lika utskälld som sjuttiotalets plakatkonst om sisådär 20 år?
En klimatkonstnär vi vill minnas är i alla fall den allt för tidigt bortgångne Lars Arrhenius (1966-2020). Ulrika har läst en fin minnesbok över humoristen och aktivisten Arrhenius med texter av bland annat Dan Jönsson och Mats Bigert.
Konstvärldens internationella superkändisar syns sällan i Sverige, men nu visas den första svenska separatutställningen med Anselm Kiefer på Artipelag i Stockholm.
En verklig konsthändelse.
Mästaren från Tyskland har alltid tagit sig an de riktigt stora ämnena, som den tyska arvsynden, världshistorien och existensen.
Förväntningarna är höga. Clemens har sett en otrolig utställning i Tel Aviv och Ulrika såg Kiefers fantastiska installation i Dogepalatset i Venedig, som inte ens kommer att sparas för eftervärlden.
Men… är verkligen 400 kronor en rimlig entréavgift?
Det återstår att se.
En något mer bortglömd konstkändis är nigeriansk-brittiske Yinka Shonibare, som var väldigt poppis runt millennieskiftet men som nu gör comeback tack vare att prinsessan Estelles kulturstiftelse i år har valt ut en skulptur av honom.
Vi konstaterar att konstvärlden är ganska lik popvärlden ibland.
Dessutom har dramatiken kring Documenta-utställningen i Kassel trappats upp ett par veckor innan öppningen. Den senaste nyheten är att ett galleri som ska visa en palestinsk konstgrupp vandaliserats av nazister.
Med: Ulrika Stahre och Clemens Poellinger
Producent: Martin Aagård
”I själva verket” är ett samarbete mellan Aftonbladet och Svenska Dagbladet
-
Världen fortsätter vandalisera skulpturer. Och frågan är om de lättare blir vandaliserade ju mer porträttlika de är? Det senaste offret är i alla fall det nya monumentet över Margaret Thatcher i hennes hemstad Grantham.
Men visst har tiden sprungit förbi statyerna. Efter murens fall, sydstatsgeneralerna och Kung Leopold kan man nog konstatera att de utgör en märklig hierarkisk sed från det förflutna.
Den första skandalen kring jätteutställningen Documenta i Kassel har seglat upp tack vare ett inlägg på en anonym och okänd blogg. Kuratorerna i indonesiska kollektivet Ruangrupa anklagas för antisemitism eftersom de bjudit in konstnärer som stödjer BDS-rörelsen (Boycott divestment sanctions). Tysklands kulturminister Claudia Roth har ryckt ut och Ruangrupa har försvarat sig i ett öppet brev.
Men drevet mot Ruangrupa verkar inte helt seriöst.
På Manhattan har en oväntad skilsmässa fått den hyperkapitalistiska konstmarknaden att slå nya rekord. Paret Harry och Linda Macklowe går skilda vägar på ålderns höst och kastar därmed ut deras ovärderliga samling med sval abstrakt nittonhundratalskonst på marknaden: Gerhard Richter, Cy Twombly, Mark Rothko, Agnes Martin och Andy Warhol. Det är som konstvärldens bitcoin. Egentligen spelar det ingen roll hur den ser ut. Pengar gör man ändå.
Men strunt i det förflutna – Clemens har sett konstens framtid.
Han har nämligen besökt en av de allra bästa avgångsutställningar han någonsin sett – ”Vargtimmen” på Kungliga konsthögskolan.
Några som gjorde intryck var Edit Sihlbergs måleri, Evelina Jonssons mikrobiologi och inte minst Afrang Nordlöf Maleikans dansperformance ”Keeping up with the iranians” som utspelar sig i spänningen mellan den iranska diasporan och de som stannade kvar.
Ulrika har sett utställningen ”Årstider” på Avesta art och tvingats ställa sig frågan vad forna tiders framstegsoptimism gjorde med oss.
I kvarlevorna av det gamla järnbruket visas en utställning som tittar på industrialismens drömmar och det klimatsår den lämnar efter sig. En utställning som balanserar på en inte helt fin linje mellan kitsch och frågan varför vi har förstört världen.
Intrycken är blandande. Men visst dras man som en fluga till socker.
Med Ulrika Stahre, konstredaktör Aftonbladet och Clemens Poellinger, konstredaktör på Svenska Dagbladet.
Producent: Martin Aagård
Utställningar i podden
Vargtimmen, Fredsgatan 12, Stockholm
Visas t om 11 juni 2022
Årstider, Avesta art, Avesta. Visas t o m 18 september 2022
Documenta, Kassel, 18 juni – 25 september 2022
-
Ulrika blev sjuk efter Venedigbiennalen och har legat hemma och tittat på tv. Så hon fick äntligen se den omtalade dokumentären ”The Andy Warhol Diaries” på Netflix, där en AI-generad röst läser upp den mytomspunne New York-konstnärens berättelser om sitt vardagsliv.
Och mot alla odds så kommer det fram lite nyheter.
Till exempel att han var smygkristen – i den östkatolska traditionen. Något han aldrig pratade öppet om.
Ulrika blir faktiskt mer intresserad av Warhol än hon någonsin varit.
Är det bara för att den utspelar sig när New York fortfarande var en farlig stad? Då det var livsfarligt att besöka Alphabet city och hela stan höll på att gå i konkurs?
Men nej, det är mer än nostalgi det handlar om.
Vi grottar ner oss i konstnären som tyckte tv var verkligare än livet självt och ställer den oundvikliga frågan år 2022: vad tycker vi egentligen om hans konst?
Visst är han fortfarande beundrad av konstvärldens Bruce Springsteen-män, men är den fortfarande meningsfull?
Till slut börjar vi se Warhol överallt.
Finns det inte några spår i Annika von Hausswollfs utställning ”Pink drill” på Andrehn Schiptjenko?
Kanske till och med i Åsa Cavalli-Björkmans första utställning på Thielska galleriet som handlar om ”hemmet” – ett högaktuellt ämne i dessa flyktingtider. En utställning som låter konsten krocka med det högborgerliga Thielska hemmets overkliga praktfullhet.
Sen ser vi fram emot fler konstmässor! Hur kommer Documenta i Kassel och Berlinbiennalen att klara de stenhårda tyska kritikerna? De älskar verkligen att klubba ner allt med sina akademiska batonger.
Dessutom pratar vi om Helene Schmitz, Sirous Namazi, Theresa Traoré Dahlberg, Ulla Wiggen och konstmässan Market på Liljevalchs, där man verkligen får se galleristerna i säljartagen.
En weekend med både kritstrecksrandigt och champagne.
Med konstredaktörerna Ulrika Stahre och Clemens Poellinger
Producent: Martin Aagård
En podcast från Aftonbladet och Svenska Dagbladet
-
Vi rapporterar direkt från Venedigbiennalen!
Närmare bestämt en liten park strax utanför huvudutställningen ”The milk of dreams”.
Och vi har gäster. Sinziana Ravini och Fredrik Svensk från konsttidskriften Paletten hjälper oss att förstå vad denna märkliga tillställning egentligen handlar om.
”Survival of the fittest”, tycker Sinziana.
Men det är mycket annat i görningen också.
Projektet att bryta den europeiska, manliga dominansen i konstvärlden fortsätter och kanske har biennalen lyckats för första gången. Den är i alla fall mer konsekvent än någonsin. Mellan 70-80 procent av konstnärerna är kvinnor och många är ickebinära. Konsten har hämtats från stora delar av världen.
Men dessutom från det undermedvetna.
Någon sorts längtan efter andlighet och förtrollning har förvandlat årets biennal till en surrealistisk tillställning. Det är som en biennal kurerad av slöjdföreningen tillsammans med Peter Pan och en viktoriansk opiumätare.
Det är alldeles för lite robotar och politisk dokumentärkonst.
Clemens får gå helt in i Schamanrollen för att kunna hantera det.
En teori vi testar är att hela den här andliga vågen startade med att Hilma af Klint återupptäcktes.
En annan teori vi har är att postmodernismen är tillbaka.
Dessutom spelar vi lite Biennalbingo.
Kategorierna ”Looked better on instagram” och ”Definitely for sale at Art Basel” ger poäng.
Med: Ulrika Stahre, Clemens Poellinger, Sinziana Ravini och Fredrik Svensk
Producent: Martin Aagård
-
Japp, det stämmer.
Drygt hälften av all konst som säljs på den internationella marknaden är förfalskningar.
Det är en uppskattning som görs i en ny bok av konstpolisen Peter Lloyd.
Vilka är då dessa förfalskare?
Vi fördjupar oss i Han van Meegeren som sålde förfalskningar till Göring och Wolfgang Beltracci som var bättre på att göra Max Ernst än Max Ernst själv och så ger vi lite konkreta tips på hur man tillverkar fejkat rysk 1800-talsmåleri.
Dessutom ställer vi oss frågan om Fotografiska i Stockholm visar äkta eller falsk konst? Fotografierna skrivs ut på en printer i källaren och ägarna bryr sig inte riktigt om vilket som är vilket.
Nu har ägarna öppnat en ny ”location” i Stockholm – Paradox museum. Men vad är det ens? En sorts lekpark med konsttema?
Vi recenserar utställningen med Björn Lövin på Moderna museet – en pionjär som idag är helt bortglömd, om man inte råkar snubbla över hans Leninmonument på Skeppsholmen. Ja, det är Isabella Lövins pappa, förresten.
Men inte ens den utställningen är ”äkta”. Alla Lövins installationer är borta sedan länge. Det som visas är rekonstruktioner.
Ett avsnitt om sant och falskt i konsten som vi avrundar med att berätta om en amatörkonstnär på Instagram som lyckades på riktigt.
Med Ulrika Stahre och Clemens Poellinger, konstredaktörer på Aftonbladet och Svenska Dagbladet
Producent: Martin Aagård
-
I år slipper vi oligarkerna på Venedigbiennalen.
Abramovitjs gigantiska yacht är beslagtagen, Sergej Lavrovs dotter får inte curera den ryska paviljongen och Leonoid Mikhelsons palats i Venedig kommer att stå tomt.
Rysslands invasion av Ukraina har påverkat oss alla djupt, även konstvärlden. Så temat för detta avsnitt kan inte vara något annat Ryssland – på gott och ont.
Vi pratar om art-washing, konsten att köpa upp dyra prestigeverk och skapa en kulturell fernissa. En verksamhet inte bara ryska oligarker ägnar sig åt, utan även de tveksamma norska oljemiljardärer som nyligen finansierat det andra gigantiska konstmuseet i Oslo på kort tid.
Men vi tittar även på Pavel Otdelnovs ruinromantiska utställning ”Promzona” i Uppsala som Clemens tycker rymmer mycket rysk konsthistoria. Och vi pratar om Putins bord, ni vet det där absurt långa bordet där pelarna på bordet har egna pelare.
Maktens stilideal stelnade någon gång i slutet på 1800-talet. Inte bara i Ryssland.
Dessutom försvarar Ulrika utställningen med dåliga skulpturer på Nationalmuseum. En aspekt av konsten vi sällan pratar om är nämligen att konsten också är en bruksvara – nåt man har hemma bara för att man tycker det är lite fint.
Med Ulrika Stahre, konstkritiker på Aftonbladet och Clemens Poellinger, konstkritiker på Svenska Dagbladet
Producent: Martin Aagård
-
Är det bra att man får tycka vad man vill om konst?
Det är inte helt självklart.
I det här avsnittet gästas podden av Fredrik Svensk. Han är kritiker och konstteoretiker och har skrivit mycket om vad han kallar konstens ”vithet”.
Vad händer när modern konst möter människor som helt enkelt vill veta vad den föreställer? Eller som tycker att konsten ska ha en moral? "Primitiva människor" som inte kan eller vill tolka konsten fritt hursomhelst.
Alltsedan kulturpolitiken skapades på 30-talet så har konstens publik delats in i ”civiliserade” och ”ociviliserade” betraktare. I ”vita” och ”ickevita”. En fullvärdig medborgare ska ha åsikter inte bara om politik utan även om estetik.
Det blir en djuplodande diskussion där vi pratar om grälet kring Vita havet på Konstfack, skällsordet ”identitetspolitik” och hur Fredrik inledde sin undersökning när han insåg att han själv i grund och botten vantrivdes i konstrummet.
Clemens Poellinger har flytt det svenska konstrummet helt och hållet. Han sitter på en kyrkogård i Nice och rapporterar från de där små europeiska museerna över berömda konstnärer som ärligt talat inte alltid är jättespännande.
Men i Nice finns i alla fall en postmodernistisk borg.
Och det är kul.
Med
Ulrika Stahre – konstredaktör Aftonbladet
Clemens Poellinger – konstredaktör Svenska Dagbladet
Fredrik Svensk – konstkritiker i Aftonbladet och Art Forum. Ansvarig utgivare och chefredaktör för Paletten. Lärare i konstteori vid HDK-Valand, Göteborgs universitet.
Producent
Martin Aagård
Texter som diskuteras i podden:
Vithetens konstkritiska organinisationsprincip, del 1.
https://paletten.net/artiklar/vithetens-konstkritiska-organisationsprincip-del-1
Kritik av den urbana konsten (Vithetens konstkritiska organinisationsprincip, del 2).
http://www.tidskriftenordobild.se/ordoblogg/category/kritik-av-den-urbana-konsten
- Näytä enemmän
