Berlinmuren Podcasts
-
Då drar vi igång den här podden med en riktig klassiker: Heroes, andra skivan i Bowies Berlintrilogi. Häng med när jag och Pontus Holmgren från ”Pontus och amerikanerna” navigerar oss igenom detta schizofrena album där Bowie utforskar hur långt man kan ta improvisation och experimentlusta i studion och ändå leverera magiska poplåtar. Givetvis avhandlas allt från Fripps gitarrspel, Oblique Strategies, Brian Eno och den där berömda kyssen vid Berlinmuren.
5:24 Beauty and the beast
13:54 Joe the lion
27:44 Heroes
42:38 Sons of the silent age
48:49 Blackout
52:58 V-2 Schneider
58:15 Sense of doubt
1:05:42 Moss Garden
1:12:22 Neuköln
1:18:00 The secret life of Arabia
-
Berlinmurens fall på kvällen den 9 november 1989 kom som en fullständig överraskning för alla. Tidigare samma år hade den östtyske ledaren Erich Honecker stolt förkunnat att muren som delade staden skulle stå i ytterligare 50 eller 100 år om det visade sig nödvändigt.
I nästan tre decennier hade Berlinmuren hindrat DDR-medborgare att fly till väst och i slutet av 1980-talet var det många som uppfattade den som en historisk konstant. Men hösten 1989 blåste förändringens vindar kraftiga i östra Europa och en efter en tvingades kommunistregimerna ge efter för trycket från folket och lämna ifrån sig makten.
Även Östtyskland påverkades av denna utveckling. Motvilligt tvingades den östtyska kommunistregeringen till eftergifter men så långt som till att öppna Berlinmuren var man inte villig att sträcka sig. Berlinmuren föll inte heller som ett resultat av medvetna politiska beslut utan var ett resultat av en rad misstag och ett omfattande slarv. För de styrande i DDR skulle Berlinmurens fall kunna beskrivas som ett fatalt olycksfall i arbetet.
I dagens avsnitt av En oväntad historia samtalar historikerna Olle Larsson och Andreas Marklund om Berlinmurens uppgång och fall. Varför uppstod två tyska stater efter andra världskriget? Vad var syftet med att bygga en mur som delade Berlin och vilka händelser var det som ledde fram till Berlinmurens fall en sen kväll i november 1989?
Men Berlinmuren var inte bara en mur. Den var en symbol för det kalla krigets delade värld. När muren föll var en ny världsordning som höll på att ta form. Det kalla kriget gick mot sitt slut.
Lyssna också på Sovjetunionens sammanbrott.
Bild: Berlinmurens fall 1989, Wikipedia.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Hör unika vittnesmål från kvinnor och män inne i Iran, som trotsar moralpolisen när de går ut och protesterar mot regimen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Unika röster inifrån IranKonflikt ringer via krypterade appar till Iran. Hör om frisörskan "Parvin" från samma stad som Mahsa Jina Amini som nu protesterar för första gången, svensktalande "Gisoo" som går ut utan slöja trots extrem rädsla och "Ali", en av alla män som nu sluter upp bakom Irans kvinnor, för kvinnors rättigheter och för mänskliga rättigheter och ett systemskifte i Iran.
Kvinnornas historiska kamp i IranEfter revolutionen i Iran 1979, när shahen störtats, ville det nya islamiska styret införa obligatorisk slöja för kvinnor. Det ledde till en "motrevolution", när kvinnor strömmade till gatorna för att protestera.
– Vi kände att slöjtvånget var toppen av ett isberg, att om det infördes skulle mycket av det som kvinnor uppnått i Iran fram till dess försvinna, säger Susan Maybud, som var med då.
Social revolutionForskaren Mona Tajali, som studerat kvinnornas kamp för rättigheter och politiskt inflytande i Iran talar om att det som nu sker är en "social revolution", då de iranska kvinnorna lyckats övertyga stora delar av samhället, inte minst männen, att sluta upp i deras krav på frihet och mänskliga rättigheter. Forskaren jämför slöjan som symbol i den iranska kontexten med Berlinmuren, och menar att den inte har så mycket med religion att göra, utan om makt och ideologi.
Omvärlden måste stå upp för Irans kvinnorI Sverige följer svensk-iranier protesterna i hemlandet nära. Konflikt följer med när de lämnar en mapp om demonstrationerna och regimens våld till det svenska Utrikesdepartementets presstjänst, med krav på att Sverige står upp bakom Irans protesterande kvinnor och fördömer regimens våld.
Medverkande: "Gisoo", "Parvin", "Sepehr", "Ali", som protesterar i Iran, Susan Maybud, iransk-amerikansk kvinna som var med och protesterade mot slöjtvång mars 1979, Mona Tajali, forskare som fokuserat på kvinnors kamp för rättigheter och politiskt inflytande i Iran, Barahan, svensk-iranier i Stockholm mfl
Programledare: Lotten Collin
[email protected]Reporter: Nishtman Irandoust
Tekniker: Maria Stillberg
Producent: Anja Sahlberg
[email protected] -
Sovjetunionens siste ledare Michail Gorbatjov har avlidit vid 91 års ålder. Hör hur Gorbatjov bidrog till slutet på kalla kriget mellan öst och väst, nedmonteringen av järnridån och Berlinmurens fall.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Michail Gorbatjov ledde Sovjetunionen mellan 1985 till 1991. Som ledare myntade han begreppen ”glasnost” (öppenhet) och ”perestrojka” (ombyggnad) i syfte att reformera kommunismen. Han undvek att ingripa militärt då till exempel Tjeckoslovakien, DDR och Ungern ville göra sig fria från östblocket. Den 9 november 1989 öppnades Berlinmuren vilket blev början på järnridåns fall. År 1990 tilldelades Michail Gorbatjov Nobels fredspris – enligt Nobelkommittén för att han bidrog till att avsluta det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen.
Därför förändrade Michail Gorbatjov RysslandMichail Gorbatjov började ett reformarbete som väckte förhoppningar om ett öppnare och mer demokratiskt Ryssland. Men dagens Ryssland under Vladimir Putin har gått i en allt mer auktoritär riktning. Vad ansåg Gorbatjov om Putin och vad var det som gjorde att Ryssland missade den ”demokratiska chans” som började med Gorbatjovs reformer? Hör hur Michail Gorbatjov format historien, hur han förändrade Ryssland och hur han kommer att bli ihågkommen.
Medverkande: Johanna Melén, tidigare Rysslandskorrespondent, Per Enerud, Myndigheten för psykologiskt försvar, Martin Kragh, forskare vid Utrikespolitiska institutet
Programledare: Fredrik Wadström
Producent: Katja Magnusson
Tekniker: Jacob Gustavsson
-
En upp- och nervänd James Bond kallades den svartvita filmen Spionen som kom in från kylan av Martin Ritt när den kom 1965. Den byggde på John le Carrés succéroman med samma namn.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Spionlivet på båda sidorna om den nyss uppförda Berlinmuren och det tysta kriget mellan väst och öst skildrades här i all sin sjaskiga komplexitet med Richard Burton som i rollen som den brittiske agenten Alec Leamas.
En Klassikern från 2014 signerad Maria Edström. -
Lundastudenten Leif Persson väcktes brutalt av de östtyska vakterna på tåget till Berlin. Allting hade startat två år tidigare när den unge alingsåsaren på en semesterresa kommit i kontakt med Girrmanngruppen som med stor fara för sig själva hjälpte unga östtyskar att fly diktaturen DDR efter att berlinmuren byggts.
Det som börjat som ett slumpartat möte i Berlins uteliv fick konsekvenser för resten av Leifs liv. De hårda förhören i Stasis fängelse knäckte Leif som aldrig mer blev sig lik.
I reprisen av det nymixade avsnitt 77 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med forskarna och journalisten Karin Westin Tikkanen som skrivit boken Flykten genom Berlin.
Byggandet av berlinmuren påbörjades den 13 augusti 1961 efter att hela 3,5 miljoner eller 20 procent av befolkningen i Östtyskland valt att lämna ofriheten och fattigdomen i den kommunistiska diktaturen som skapats ur den sovjetiska ockupationszonen av Tyskland.
Vill ni ha den historiska bakgrunden till Östtyskland och muren måste ni lyssna på avsnitt 58 om berlinmuren med DN:s tidigare tysklandskorre Jan Lewenhagen.
Så snart muren var på plats påbörjade flera grupper i Västberlin arbeta med att hjälpa ut människor som ville lämna Östtyskland. Trots hindren kom 5 000 människor att fly genom att använda andras pass, klippa taggtråd, simma över floder, krypa via tunnlar, dolda i lönnfack i bilar och flyga med flygplan och luftballonger. Runt 200 människor dog vid flyktförsök. Både försök till och förberedelser för flykt bestraffades med upp till åtta års fängelse.
1963 greps 23-årige alingsåsaren Leif Persson av östtysk säkerhetspolis, misstänkt för att ha hjälpt östtyskar fly till väst. Det blev stora rubriker i svenska tidningar när Lundstudenten Leif Persson fängslades i Östberlin anklagad för medhjälp till republiksflykt.
Leif Persson kom tidigt i kontakt med en västtysk studentgrupp som hjälpte östtyskar att fly, och han blev ombedd att bistå med svenska pass. Leif Persson avslutade sin medverkan senare samma år när det började bli för farligt. Han fortsatte dock att tillbringa mycket tid i Berlin och det var under ett av sina besök som han greps.
Musik: Feel the Tension, Soundblock Audio
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Natos utvidgning efter 1989 när Berlinmuren föll innebar att försvarsalliansen nästan fördubblade antalet medlemmar. Vad innebar det då och vad skulle beslut om medlemskap för Sverige kunna innebära nu?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
"En perfekt storm" efter kalla krigets slut där alla förutsättningar samverkade gav USA och NATO möjligheten att expandera in i centrala och östra Europa, menar Joshua Shifrinson, en av tre amerikanska statsvetare som vi hör om NATO:s utveckling, och som delvis ger ett annat perspektiv på vad Sverige har att vinna och förlora på ett medlemskap än vad som nu hörs starkast i den svenska politiska debatten.
Shifrinson och kollegan Richards Betts menar att Sverige inte skulle ha så mycket att vinna på ett svenska NATO-medlemskap utifrån hur de uppfattar hotbilden. Sverige skulle kunna räkna med stöd NATO:s stöd även utan ett medlemskap, säger de, och påminner om vilka skyldigheter ett medlemskap medför.
Vi hör också den svenske historikern Aryo Makko, vid Stockholms universitet, som forskat kring neutrala länders relation till Sovjetunionen. Han kommenterar bland annat de "brutna löften" om att inte utvidga NATO, som Ryssland numera ofta lyfter fram.
Medverkande: Richard Betts, professor of War and Peace Studies at Columbia University och Senior Fellow at the Council on Foreign Relations; Joshua Shifrinson, Associate Professor of International Relations Pardee School of Global Studies, Boston University; James Goldgeier, Visiting Scholar at the Center for International Security and Cooperation, Visiting Fellow at the Brookings Institution, och professor vid School of International Service at American University, Washington DC; Aryo Makko,professor i historia vid Stockholms universitet
Programledare: Annika Östman
Producent: Björn Gunér
[email protected] -
Berlinmuren blev den starkaste symbolen för delningen av Europa efter andra världskrigets slut. Muren var 43,7 kilometer men med dubbla och tredubbla taggtrådsstängsel med mellanliggande ingenmansland sträckte sig gränsbefästningen 156 kilometer.
Efter kriget kom amerikanerna att acceptera delningen av Europa och i hemliga samtal mellan USA:s president John F Kennedy och generalsekreterare Nikita Chrustjov gjorde Kennedy klart att de accepterade Sovjetunionens överhöghet över Östeuropa och Östtyskland.
Östtyskarna fick aldrig fria val, men de röstade med fötterna istället. Under åren 1949 till 1961 lämnade 2,7 miljoner människor det fattiga och ofria Östtyskland för Västtyskland. När antalet flyktingar ökade till 30 415 i juli månad 1961 blev det för mycket för den kommunistiska regimen. Efter att inhämtat godkännande från Moskva påbörjades byggandet av Berlinmuren den 13 augusti 1961.
I reprisen av det nymixade avsnitt 58 av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Jan Lewenhagen som var Dagens Nyheters korrespondent i Berlin 2006–2016. Han har bland annat skrivit boken Kanslern som kom in från kylan där han skildrar Angela Merkels politiska karriär.
På tre dagar uppfördes Berlinmuren som blev 43 kilometer lång och med tiden kom den att förstärkas med ytterligare en mur, bevakningstorn, minfält och taggtråd. Officiellt var Västvärlden rasande, men i hemlighet var de västliga ledarna lättade över att det spända läget hade fått någon slags lösning – en mur var bättre än ett krig.
Men trots hindren kom 5 000 människor att fly genom att klippa taggtråd, simma över floder, krypa via tunnlar, dolda i lönnfack i bilar och flyga med flygplan och luftballonger. Runt 200 människor dog vid flyktförsök. Den förste var den 24-årige Günter Litfin som försökte simma över till väst och den siste den 21-årige Chris Gueffroy, som sköts med tio skott i februari 1989. Både försök till och förberedelser för flykt bestraffades med upp till åtta års fängelse.
Efter den sovjetiska ledaren Michail Garbatjovs perestrojka och glasnost hamnade den östtyska ledningen i stalinistisk opposition och när andra öststater frigjorde sig öppnades järnridån upp. Tiotusentals östtyskar kunde i september 1989 passera gränsen Ungern-Österrike. Östtyska medborgare började nu ställa sig vid muren för att få resa ut. En presskonferens i Östberlin rörande massflykten avslutades med politbyråmedlemmen Günter Schabowskis historiska besked: DDR-gränsen skulle öppnas. Genast.
28 år efter att Berlinmuren uppfördes öppnades gränsen mellan Öst- och Västberlin den 9 november 1989, klockan sex på kvällen. Mindre än ett år senare återförenades Öst- och Västtyskland den 3 oktober 1990.
Bild: Berlinmuren 1961. Från tyska federala arkivet. Creative Commons.
Musiken i avsnittet: TECHNO CITY OF BERLIN by Marco Cappelletti is licensed under a Creative Commons License.
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Epoken som som inleddes efter andra världskriget kallades för raketåldern. Författaren Mattias Hagberg funderar på det faktum att det där vapnet som gav namn åt en hel epok aldrig oskadliggjordes.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Den 3 oktober 1942 lyckades de tyska ingenjörerna vid militärbasen i Peenemünde bryta igenom atmosfären, ut i den tomma rymden. Med raketen A-4 inledde de ett nytt skede i mänsklighetens historia – der Raketenzeit – raketåldern.
När A-4-raketen två år senare sattes in mot engelsmännen i riktade angrepp på London fick den ett nytt namn. Nazistregimen valde att kalla sitt nya undervapen för Vergeltungswaffe, vedergällningsvapnet, förkortat V-2. De såg i raketens ballistiska bana från uppskjutningsramperna vid Nordsjön till nedslagsplatserna i och kring London en möjlighet, ja, kanske till och med den sista möjligheten, att tvinga de allierade motståndarna att ge upp. Mellan september 1944 och mars 1945 skickade tyskarna över 4000 raketbomber mot London. Men nazitysklands nya undervapen kom inte att definiera andra världskriget, det var helt andra faktorer som avgjorde utgången, som Sovjetunionens nästintill oändliga tillgång på manskap och USA:s nästintill gränslösa tillgång på material. Nej, raketbomben avgjorde inte kriget, men kanske kom den att definiera allting som kom därefter.
V-2-raketen står i centrum för Thomas Pynchons väldiga roman "Gravitationens regnbåge" från 1973, en roman som aldrig slutat att fascinera litteraturvetare, kritiker och läsare. Själv har jag gång på gång återvänt till denna överväldigande och motsägelsefulla litterära konstruktion. I romanens labyrintiska uppbyggnad och psykotiska berättarstruktur anar jag, precis som många andra, en bild av vår tid som är mer realistisk än man kan önska.
"Gravitationens regnbåge" rör sig över Europa under andra världskrigets slutskede, från London, via Monaco, in i zonen, det vill säga in i det sönderfallande Tyskland på gränsen mellan varmt och kallt krig. Romanen är en krigsroman, men inte i någon traditionell bemärkelse. Här finns inga historiska krigsscener, med undantag för några av V-2-bomberna över London, inte heller några stora historiska gestalter; inget Stalingrad eller El Alamein; ingen Hitler eller Churchill; inga frontscener från öst eller interiörer från bunkern i Berlin. Nej, Thomas Pynchons optik är inställd på något helt annat. Med sin roman vill han få syn på krigets struktur, dess underliggande motor, dess essens, om man så vill, och därmed den framtid som åren mellan 1939 och 1945 bar på.
"Gravitationens regnbåge" är något så ovanligt som en roman utan agens. Här finns ingen huvudperson eller tydlig intrig, inga linjära samband eller något egentligt slut. Snarare tvärtom. Ju längre in i texten som läsaren rör sig, desto otydligare blir alla sammanhang. Det som till en början kan se ut som en tämligen uppsluppen och intrigdriven berättelse om en amerikansk löjtnant stationerad i London, en viss Tyrone Slothrop, visar sig snart vara en enda härva, en nästintill fullständigt kaotisk flod av information. Men, så handlar "Gravitationens regnbåge" inte heller om att berätta en historia utan om att frammana ett tillstånd, och om att skärpa läsarens blick för detta tillstånd.
"Gravitationens regnbåge" är inget annat än den hittills mest fulländade texten om raketåldern, den tidsålder som Thomas Pynchon så karaktäristiskt beskriver mot romanens slut: "Åh, en Stat börjar ta form i den statslösa tyska natten, en Stat som spänner över oceaner och ytlig politik, lika suverän som Internationalen eller den katolska kyrkan, och med Raketen som sin själ." För Thomas Pynchon är raketåldern inget annat än en global teknokratisk regim.
Trots sin oöverskådlighet och trots sin brist på en traditionell narrativ struktur bär Thomas Pynchons roman till syvende och sist på ett tydligt imperativ. Hans text hamrar, genom sin blotta existens, in ett förhållningssätt. Han säger: Skit i politiken, ideologierna och makthavarna, strunta i talen och pamfletterna och gå direkt på tekniken. Raketen är samhällets själ, inte kulturen, klasskampen eller drömmen om frihet. Glöm debatterna, demonstrationerna och upproren, och intressera dig i stället för de elektroniska kretsarna, de kemiska framställningsprocesserna och de militära styrsystemen.
I Thomas Pynchons värld handlar det moderna kriget, och därmed det moderna samhället, varken om territorium eller kroppar utan om information – om tekniskt kunnande, om förmågan att koppla samman hela samhället till ett väldigt industriellt-komplex, format av de nya vapensystemens behov. I "Gravitationens regnbåge" blir därför överföringen av tysk raketkunskap till USA och Sovjet den viktigaste händelsen under kriget, en händelse som pekar rakt fram mot de kärnvapenbestyckade missilerna, och krigsteknologierna som ett väldigt, svåröverskådligt system vid gränsen för vår fattningsförmåga.
I en ofta citerad nyckelpassage beskriver Thomas Pynchon detta förhållande på sitt oefterhärmliga sätt: "Det betyder att det här Kriget aldrig var politiskt alls, att politiken bara var teater, ett sätt att avleda människors tankar… i hemlighet styrdes det istället av teknologins krav… av en konspiration mellan människor och teknik, av något som behövde krigets energiutbrott, som skrek: 'Åt helvete med pengarna, Nationens liv är i fara', men som egentligen menade: gryningen är nästan här, jag behöver min natts blod, kapital, kapital, kapital, ahh, mer, mer… " För Thomas Pynchon handlade de verkliga kriserna om anslag och prioriteringar, men inte ens mellan olika företag – det framställdes bara för att se ut på det viset – utan mellan de olika teknologierna: Plast, Elektronik, Flygplanstillverkning, och deras behov.
I detta fokus på tekniken påminner Thomas Pynchon om den tyske litteraturvetaren och medieteoretikern Friedrich Kittler. Båda är lika besatta av att hitta det moderna samhällets motor i det anonyma militär-industriella-komplexets labyrinter.
Friedrich Kittler, som dog 2011, återvände ständigt till "Gravitationens regnbåge". Han läste den närmast som en manual för vår tid, som en dokumentär betraktelse över raketbombens totaliserande effekt, ja, kanske som den enda dokumentärromanen värd sitt namn.
Det brukar heta att kalla kriget tog slut 1989, att en annan värld tog sin början när Berlinmuren föll. Men den som läst Thomas Pynchon vet att världen fortfarande är en dyster plats. Politiken och retoriken må ha förändrats, men raketerna är fortfarande kvar. Det enda som har hänt är att de tekniska systemen blivit än mer omfattande, än mer avancerade, än mer autonoma och än mer dödliga. Krigsmaskineriet har inte tagit paus. Tvärtom.
Så beskriver Thomas Pynchons roman också en båge, inte bara från uppskjutningsramperna vid Nordsjön till London, utan i tiden, från krigets slut in i romanens samtid och framtid. På romanens sista sida hänger en kärnvapenbestyckad missil rakt ovanför Los Angeles, på väg att utplåna miljonstaden. Där har den blivit hängande. När som helst kan den falla.
Mattias Hagberg, författare
-
När Berlinmuren byggs 1961 blir Leif Persson från Alingsås av en slump en av många som hjälper människor att fly förtryckets DDR (Östtyskland). Han samlar in svenska pass och skickar dem till östtyskar som behöver falska dokument för att kunna ta sig ut förbi järnridån. Den våghalsiga flykthjälpen fortsätter under två år, tills Leif Persson grips.
-
Samtidigt som Europagränserna öppnades upp så började också en ny form av dansmusik växa sig stark över kontinenten. En musikstil som skulle komma att dominera topplistorna under stor del av 90-talet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Berlinmuren hade fallit, öst och väst blivit ett, och plötsligt infann sig en gränslös skaparglädje där en våg av experimentlusta spred sig över det nya Europa. Den tidigare så undanskymda DJ:n hade nyss fått en plats i rampljuset och på scen varvades melodiska refränger i snabb takt med rap om glädje, dans och budskap om att göra världen ännu bättre.
Begreppet eurodance, eller eurodisco som det ibland kallades, hade sin storhetstid under första halvan och mitten av 90-talet, men vad var det som ledde fram till denna våg av dansmusik och hur såg man på den då? Var det också så att eurodancen försvann när vi gick in i ett nytt millenium, eller hittade den bara nya vägar?
I fyra program tar Stefan Lindeberg dig tillbaka i tiden för att minnas 90-talsfenomenet eurodance. Från det som ledde fram till ett genombrott för den kommersiella dansmusiken till hur arvet förvaltats in i våra dagar, då musikstilen fått lite av en comeback.
Stefan Lindeberg har tidigare arbetat med musik- och topplisteprogram i Sveriges Radio P3. I den här programserien möter han artister som Pandora, E-Type, Dj Bobo, Alexia och Rob’n’Raz, samtliga aktiva då och i flera fall även idag.
Du hör även andra medverkande som Kajsa Mellgren, programledaren från ZTV som själv frontade flera musikprojekt, samt Henrik Olsson som listade musik i både radions P3 Mix och SVT:s Voxpop under 90-talet.
-
Samtidigt som Europagränserna öppnades upp så började också en ny form av dansmusik växa sig stark över kontinenten. En musikstil som skulle komma att dominera topplistorna under stor del av 90-talet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Berlinmuren hade fallit, öst och väst blivit ett, och plötsligt infann sig en gränslös skaparglädje där en våg av experimentlusta spred sig över det nya Europa. Den tidigare så undanskymda DJ:n hade nyss fått en plats i rampljuset och på scen varvades melodiska refränger i snabb takt med rap om glädje, dans och budskap om att göra världen ännu bättre.
Begreppet eurodance, eller eurodisco som det ibland kallades, hade sin storhetstid under första halvan och mitten av 90-talet, men vad var det som ledde fram till denna våg av dansmusik och hur såg man på den då? Var det också så att eurodancen försvann när vi gick in i ett nytt millenium, eller hittade den bara nya vägar?
I fyra program tar Stefan Lindeberg dig tillbaka i tiden för att minnas 90-talsfenomenet eurodance. Från det som ledde fram till ett genombrott för den kommersiella dansmusiken till hur arvet förvaltats in i våra dagar, då musikstilen fått lite av en comeback.
Stefan Lindeberg har tidigare arbetat med musik- och topplisteprogram i Sveriges Radio P3. I den här programserien möter han artister som Pandora, E-Type, Dj Bobo, Alexia och Rob’n’Raz, samtliga aktiva då och i flera fall även idag.
Du hör även andra medverkande som Kajsa Mellgren, programledaren från ZTV som själv frontade flera musikprojekt, samt Henrik Olsson som listade musik i både radions P3 Mix och SVT:s Voxpop under 90-talet.
-
Samtidigt som Europagränserna öppnades upp så började också en ny form av dansmusik växa sig stark över kontinenten. En musikstil som skulle komma att dominera topplistorna under stor del av 90-talet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Berlinmuren hade fallit, öst och väst blivit ett, och plötsligt infann sig en gränslös skaparglädje där en våg av experimentlusta spred sig över det nya Europa. Den tidigare så undanskymda DJ:n hade nyss fått en plats i rampljuset och på scen varvades melodiska refränger i snabb takt med rap om glädje, dans och budskap om att göra världen ännu bättre.
Begreppet eurodance, eller eurodisco som det ibland kallades, hade sin storhetstid under första halvan och mitten av 90-talet, men vad var det som ledde fram till denna våg av dansmusik och hur såg man på den då? Var det också så att eurodancen försvann när vi gick in i ett nytt millenium, eller hittade den bara nya vägar?
I fyra program tar Stefan Lindeberg dig tillbaka i tiden för att minnas 90-talsfenomenet eurodance. Från det som ledde fram till ett genombrott för den kommersiella dansmusiken till hur arvet förvaltats in i våra dagar, då musikstilen fått lite av en comeback.
Stefan Lindeberg har tidigare arbetat med musik- och topplisteprogram i Sveriges Radio P3. I den här programserien möter han artister som Pandora, E-Type, Dj Bobo, Alexia och Rob’n’Raz, samtliga aktiva då och i flera fall även idag.
Du hör även andra medverkande som Kajsa Mellgren, programledaren från ZTV som själv frontade flera musikprojekt, samt Henrik Olsson som listade musik i både radions P3 Mix och SVT:s Voxpop under 90-talet.
-
Samtidigt som Europagränserna öppnades upp så började också en ny form av dansmusik växa sig stark över kontinenten. En musikstil som skulle komma att dominera topplistorna under stor del av 90-talet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Berlinmuren hade fallit, öst och väst blivit ett, och plötsligt infann sig en gränslös skaparglädje där en våg av experimentlusta spred sig över det nya Europa. Den tidigare så undanskymda DJ:n hade nyss fått en plats i rampljuset och på scen varvades melodiska refränger i snabb takt med rap om glädje, dans och budskap om att göra världen ännu bättre.
Begreppet eurodance, eller eurodisco som det ibland kallades, hade sin storhetstid under första halvan och mitten av 90-talet, men vad var det som ledde fram till denna våg av dansmusik och hur såg man på den då? Var det också så att eurodancen försvann när vi gick in i ett nytt millenium, eller hittade den bara nya vägar?
I fyra program tar Stefan Lindeberg dig tillbaka i tiden för att minnas 90-talsfenomenet eurodance. Från det som ledde fram till ett genombrott för den kommersiella dansmusiken till hur arvet förvaltats in i våra dagar, då musikstilen fått lite av en comeback.
Stefan Lindeberg har tidigare arbetat med musik- och topplisteprogram i Sveriges Radio P3. I den här programserien möter han artister som Pandora, E-Type, Dj Bobo, Alexia och Rob’n’Raz, samtliga aktiva då och i flera fall även idag.
Du hör även andra medverkande som Kajsa Mellgren, programledaren från ZTV som själv frontade flera musikprojekt, samt Henrik Olsson som listade musik i både radions P3 Mix och SVT:s Voxpop under 90-talet.
-
Det halvgamla är alltid det mest urmodiga och få värnar om 1980-talsarkitekturen. Kulturredaktionens Katarina Wikars reser tillbaka till tidens byggnader och tar farväl.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången i november 2020.
Inget årtionde är estetiskt så nedvärderat som 1980-talet med sina solkiga pastellfärger och låga glastak men kanhända kan det komma en framtid då någon bestämmer sig för återupprätta det.
Innan dess ska jag försöka berätta vad decenniet var för något för er som är för unga för att minnas eller er som av en eller annan anledning har förträngt det. Jag var nämligen ung på åttiotalet och sen aldrig mer.
Åttiotalet var helt analogt. Vi skrev på elektriska skrivmaskiner och vände på vinylskivor. Inne i tjockteven flimrade en snedställd rockvideo från MTV. Fotografier skulle helst vara i svartvitt och sneda de med för att visa att de var en bild och inte verkligheten. Det var kallt krig och Berlinmuren. Om man var arbetslös skulle man skriva ordet arbetslös för hand 100 gånger i rad på rosa kort. Sen kunde det hända att man fick ett beredskapsjobb. Palme blev skjuten och Tjernobyl blåste radioaktiva vindar över oss. Mot andra halvan av åttiotalet avreglerades finansmarknaden i Sverige och yuppien blev en symbol för den nya tiden. Vi lärde oss ord som postmodernism och försökte läsa Walter Benjamins Passagearbetet och Derrida. Orden för åttiotalet var fragment och mellanrum.
Detta bara som bakgrund för nu ska vi koncentrera oss på arkitekturen. Den blir ofta inte synlig förrän efteråt. På åttiotalet bodde få unga i åttiotalshus. När jag flyttade till Stockholm 1983 fick man gå på utlagda bräder över ett lerigt träsk som senare skulle bli det nya bostadsområdet Södra Station, byggt på sjöbotten. Detta var fortfarande stadens utkant. Fyllefarbröderna sov i sandcontainrar längre bort på Ringvägen.
I antologin ”Tio byggnader som definierade 1980-talet” är förstås Södra station med. Området skulle bli stadens renässans, skriver Rasmus Waern. Ett postmodernt bostadsområde. Det var arkitekturens mest förvirrade tid. Den katalanske arkitekten Bofills båge skulle bli ett palats åt minnena. Futuristisk klassicism möta nymodernism. Vissa kallade det kulissarkitektur och Henning Larsens skyskrapa vid Medborgarplatsen blev både kortare och tjockare än planerat och fick namnet Haglunds pinne efter stadsbyggnadsrådet. Och länge luktade det korv från KF:s korvfabrik på hörnan.
Nu står området där mitt på Södermalm, och det har åldrats snabbare än den omkringliggande sekelskiftsarkitekturen, ja, snabbare än 60-talshusen strax intill. Åttiotalets pastellfärger blev fort solkiga slår det mig, och de höga portalerna riktiga blåshål trots alla ambitioner. David Bowie hade konsert på Ullevi 1983, och hårdblonderad i en aprikosfärgad eller var det mintgrön alldeles för stor kostym med axelvaddar ville han få oss att dansa. Man kan säga att tidens arkitektur var ungefär likadan.
Mycket av det storskaliga som uppfördes gjordes för ett samhälle som snart inte skulle finnas längre. Posten var fortfarande ett hus och ett statligt verk. Man gick till ett postkontor, gärna stort och ljust och modernistiskt och stod i kö för att köpa frimärken och betala räkningar. Och 1983 byggdes det största posthuset av dem alla i Solna, Tomteboda postterminal mellan motorvägen och järnvägsspåren. I grå betong med 106 000 kvadratmeter golvyta och funktionerna synliga från utsidan. Sedan försvann Posten men vart tog den vägen? I dag är den en lucka i matbutiken, en dröm.
Kvar som ett ekande minne står den där, den gigantiska postterminalen i Tomteboda, ett minne av den ideologiska gräns som gick rakt genom åttiotalet, och som Dan Hallemar börjar arkitekturboken med att peka på. Den första halvan av decenniet lever kvar i postproggen, husockupationerna, trädkramarna. Bomässan i Upplands Väsby 1985 slog ett sista slag för det småskaliga, för grannskapstanken och kollektivhusen. Sen kom avregleringen av finansmarknaden, innerstäderna som legat halvt i träda blev investeringsobjekt, skillnaderna mellan de som äger och de som hyr slutligen en avgrund.
Och vid vägkanterna står den gamla framtiden kvar. Det var på sent åttiotal alla dessa köpcentrum utmed motorvägen slog upp portarna efter amerikansk förebild. Bilen var inte det allra nyaste men skulle ha sin rättmätiga plats. Motorhotell med integrerade bensinmackar och inglasade shoppingstråk bredvid en gigantisk parkering. Eurostop hette den utanför Jönköping. Och Eurostop hette fler. De var också en effekt av avregleringen, den nya lättheten att låna pengar, spekulationen i fastigheter innan nittiotalskrisen gjorde att många konkade och andra inte ens hann byggas innan tidsandan ändrades och innerstadens husockupanter sopades bort av nyurbanismen och bostadsrättsomvandlingarna.
Atrium var ett riktigt åttiotalsord. Inglasade balkonger och innergårdar. Solna glasade in hela sitt gamla centrum. Även SAS Frösundaviks stora glasade kontorsbyggnader står som ett monument över en era där flygbolagen hörde till samhällets mest innovativa. Nya kontoret halvvägs till Arlanda var stort som sex fotbollsplaner. Glasväggar för den nya synliga kontorsmänniskan. SAS-chefen skrev en bok som hette ”Riv pyramiderna” och bytte första klass mot business class. Framtiden var global 1989, kan man läsa, kan jag minnas. Världen öppnade sig. Berlinmuren föll. Det var bara att sätta sig i ett flygplan utan dåligt samvete - om än bakom skynket.
Det kan te sig svårt att återupprätta åttiotalet med alla glastak, tron på flyget och bilen och shoppingen, kanske en och annan arkitektritad villa i linoljefärg slinker igenom tidsfiltret. Även det genomtänkta med ambitioner för alla - som Tensta Gymnasium - har tvingats stänga. Kontorshus från den tiden rivs i allt större omfattning. Det halvgamla är alltid det mest urmodiga, och här talar vi lågt i tak och bleknad pastellbetong.
Flera av mina vänner bor i åttiotalshus och säger sig trivas så visst kan här också skapas hemkänsla. Jag bodde en gång efter en separation i ett tegelhus med mycket små fönster från oljekrisens tid och hatade de melerade linoleummattorna, lyhördheten och aprikosväggarna och hade till slut många män från miljöförvaltningen i garderoben som lyssnade efter lågfrekvent buller. Ett pojkvänsembryo i Berlin med Walter Benjamin-komplex hade en gång sagt att min aura var trasig. Så det kanske inte var bostaden som brast, det kanske var jag.
Strax söder om söder i Stockholm står i alla fall det som kommer att bli den slutliga åttiotalsruinen, den sneda svartvita minnesbilden en molnig dag. Globen. Invigd 1989 och redan samma år var påven där och höll en mässa för 16 000 personer. Globen är ett tomt tecken redo att fyllas, sa någon inläst på poststrukturalismen, då det begav sig. Och när coronapandemin sedan gjorde Globen till ett tomt tecken som inte ens gick att fylla såg jag hur övergivenhetens tryck förvandlade den till en gigantisk knycklig golfboll. Hej då, åttiotalet.
Katarina Wikars, medarbetare på Kulturredaktionen
Litteratur
Tio byggnader som definierade 1980-talet, Arkitektur Förlag. Skribenter bl.a Dan Hallemar, Emelie Karlsmo, Rasmus Waern, Frida Rosenberg, Helena Mattson
- Mostra di più
