Neapel Podcasts
-
Slaget om Monte Cassino är ett av de blodigaste under andra världskriget och var det största som de västallierade utkämpade mot Nazityskland på någon front. Det ägde rum mellan den 17 januari och den 19 maj 1944 runt berget och klostret Monte Cassino i Italien, från Apenninernas centralmassiv via Lirisdalen till kusten vid Tyrrenska havet.
I slutet av 1943 hade de tyska trupperna under ledning av generalfältmarskalk Albert Kesselring lyckats etablera en ny huvudförsvarslinje kallad Gustavlinjen söder om Rom. För de allierade formulerade sig nu ett nytt strategiskt mål med invasionen. Ta Rom, för att sedan kunna landstiga i Frankrike söderifrån.
I detta avsnitt pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om invasionen av Italien och vägen fram till Monte Cassino.
Efter Casablancakonferensen sommaren 1943 bestämde de allierade slutligen att invasionen av Italien skulle genomföras. Målet var att slå ut Italien ur storkriget och samtidigt dra tyska trupper och resurser från östfronten för att underlätta för Stalin. Churchill, som vid det här laget sett sin armé bli utkastad ur Europa vid ett flertal tillfällen, drevs också av en idé om att allierade soldater skulle behövas på europeisk mark för att mota den annalkande röda armén.
Olika åsikter om invasionens nytta skapade också konflikter mellan Eisenhower och Churchill, vilket antydde att det var bra om invasionen kom igång så snart som möjligt så att Eisenhower inte skulle ångra sig. Centralt för företaget var den amerikanska landstigningskapaciteten i form av skepp.
Föreställningen att det skulle bli en lätt operation fick dock snart omprövas. Det första steget lett av Montgomery, Sicilien, avklarades relativt enkelt, men den tyska armén på plats slogs aldrig utan kunde retirera över Messina-sundet och bemanna försvarsställningar längs med den italienska kusten. De allierades överfart över Messinasundet möttes nu av ett hårt motstånd och likaså vid landstigningen av Salerno, strax söder om Neapel, möttes man av en mycket kapabel fiende med förmåga att genomföra effektiva motanfall.
Efter ett tag blev det dock klart att tyngden av den sammanlagda massan skulle fälla avgörandet. De allierades tillgång till luftstridskrafter från Sicilien och de amerikanska slagskeppen utanför Salerno möjliggjorde ett eldunderstöd som i slutändan kunde knäcka tyskt motstånd. De allierade var också överlägsna i både manfolk och pansar. Den tyska armén drog sig undan från Neapel för att krypa upp i bergen och bemanna sina försvarslinjer. Kvar lämnade de ett ruinlandskap och en landsbygd i förfall.
Italien hade vid det här laget utträtt ur kriget och slutit fred med de allierade, Mussolini hade blivit avsatt. Den tyska armén hade dock inte dragit sig tillbaka norr om Rom som förutspått, utan snarare byggt upp en enorm försvarslinje strax söder om Rom i stället, Gustavlinjen. För de allierade formulerade sig nu ett nytt strategiskt mål med invasionen. Ta Rom, för att sedan kunna landstiga i Frankrike söderifrån. Men för att ta Rom behövde man ta sig igenom Gustavlinjen, och framförallt gå igenom Liridalen. Där på en höjd vakade Monte Cassino och bjöd in till en utmaning som skulle bli de allierades kanske svåraste strid i Europa under hela kriget.
Bild: En polsk soldat inne i klostret Monte Cassino i den 18 maj 1944. Wikipedia, Public Domain.
Lyssna på första delen Det våldsamma kriget i Italien 1943-45 (del I)
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Anders Celin är konstnär.
Vi pratar:
Om Anders dödskalledoft-konstinstallation på festivalen Borderland.
Om konst och resor till London och Neapel.
Om att ständigt utvecklas genom att lära sig nya saker.
Om Anders livsuppgift att vilja göra världen till en lite mer magisk plats.
Sen filosoferar vi om livet ur många olika synvinklar.
Anders Celin i sociala medier @anderscelin
John Olsson: Instagram john_olsson_ www.johnolsson.se
Ljudmix: Edwin Lundgren (www.lundgrenaudio.com) -
De mest våldsamma striderna mellan de västallierade och tyskarna utkämpades i Italien. Den allierade landstigningen på Sicilien innebar slutet för Mussolinis regim, men kriget på det italienska fastlandet hade bara börjat och skulle bli kostsamt och blodigt. Mellan 1943 och 1945 förlorade de allierade 60 000 i stupade och tyskarna 50 000 stupade i Italien.
De allierade inledde landstigningen på det italienska fastlandet den 3 september. Förhoppningarna att man skulle kunna ta Rom snabbt rusades omedelbart. Ledda av generalfältmarskalken Kesselring skulle tyskarna göra effektivt motstånd ända fram till maj 1945.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden behandlar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved den första delen av kriget i Italien.
Efter landstigningen vid Salerno den 9 september 1943 kunde amerikanarna och britterna kämpa sig fram och inta Neapel. Redan i inledningen av kriget i Italien insåg de allierade att tyskarna skulle göra motstånd. Faktum är att de allierade knappt ens hade numerärt övertag. Dessutom hade de en formidabel motståndare i den tyska befälhavaren Kesselring som trots sin bakgrund inom Luftwaffe visade sig vara ett operativt geni.
Tyskarna hade stor hjälp av terrängen som gynnade försvarsstrid för den som förstod att utnyttja den rätt. De höga bergsmassiven i mitten av den italienska halvön sluttade brant mot kusterna i väster och öster. De plana kustområdena genomskars dessutom av floder.
Tyskarna bet sig fast norr om Neapel, men tvingades att utrymma och falla tillbaka norrut mot en förberedd försvarslinje i höjd med Monte Cassino. Denna så kallade vinterlinjen eller Gustav-linjen blev inledningsvis för mycket för de allierade de körde snabbt fast. På berget centralt placerat i den tyska linjen fanns det berömda klostret Monte Cassino. Men vad använde tyskarna det till? Skulle man försöka anfalla och ta klostret och bergsmassivet eller gå runt? Dessa problem brottades den allierade ledningen med i början på det nya året 1944.
En del av denna inledande del av kriget i Italien var Mussolinis fall och Italiens kapitulation för de allierade. Tyskarna som var förberedda på en italiensk kollaps tog snabbt över de italienskkontrollerade områdena i Grekland, på Balkan och västerut mot Frankrike. De italienska soldaterna fick välja mellan att fortsätta strida för Tyskland eller skickas som arbetskraft till Tyskland. Ett ytterligare alternativ var fångenskap – koncentrationsläger. På en del platser gjorde italienska förband motstånd och tyskarna reagerade med stor hänsynslöshet. Det mest kända exemplet är måhända avrättningen av närmare 2 000 italienska soldater ur den 33:e infanteridivisionen Acqui på den lilla ön Kefaloni i september 1943. En händelse för övrigt förevigad i filmen Kapten Corellis mandolin.
Mussolini internerades av de italienska myndigheterna men fritogs av tyskarna och sattes in som marionettledare för en tysklojal nazistisk republik i norra Italien – den så kallade Salórepubliken. Tyvärr kom repressionen i denna republik att leda till likvidering av många tyska motståndare och för första gången i Italien systematiska mord på den judiska befolkningen. Salórepubliken är måhända den mörkaste företeelsen i Italiens andra världskrigshistoria som kastar sin skugga mer än något annat över diktatorn Mussolini även om han tappat mycket av sitt verkliga inflytande.
Bild: Trupper från 51:a höglandsdivisionen lastar av förråd från tanklandningsfartyg på öppningsdagen för den allierade invasionen av Sicilien, 10 juli 1943. Wikipedia, Public Domain.
Lyssna också på Mussolinis hatfyllda relation med Adolf Hitler
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Svanen & Sabri hamnar i en het diskussion efter CL-matchen i veckan där Napoli slog Liverpool med 4-1. Graham Potter är klar för Chelsea och har nu för första gången något att förlora på sitt nya jobb. Gör Haaland över 30 mål för Kalmar FF? Är Modric den bästa innermittfältaren av hans generation? Det och mer i dagens avsnitt av Eurotalk Weekend.
Medverkande: Axel Insulander, Christoffer Svanemar, Sabri Suvakci & Fabian Jalkemo. -
Svanen & Sabri hamnar i en het diskussion efter CL-matchen i veckan där Napoli slog Liverpool med 4-1. Graham Potter är klar för Chelsea och har nu för första gången något att förlora på sitt nya jobb. Gör Haaland över 30 mål för Kalmar FF? Är Modric den bästa innermittfältaren av hans generation? Det och mer i dagens avsnitt av Eurotalk Weekend.
Medverkande: Axel Insulander, Christoffer Svanemar, Sabri Suvakci & Fabian Jalkemo. -
LFC Podden agerar domare för att reda ut om försvarsspelet i Neapel eller Premier Leagues beslut att ställa in helgens omgång är veckans största haveri. Det blir kölhalning av beslutsfattare och frågan är om Liverpools största problem nu är fysiskt eller mentalt? Sitter det i benen eller i huvudet? Orkar man ens spring? Eller har man bara glömt bort hur fan man gör?
-
Krossen i Neapel, Chelseas oväntade sparkning av Thomas Tuchel, IFK Göteborgs Gustaf Norlin tar heder och ära av Linköping - och vi ställer oss frågan om de andra nordiska länderna springer om fotbollssverige ekonomiskt.
-
LFC Podden är tillbaka efter derbyt och trots att Klopp verkar ha haft öronsnäcka och svalde poddens förslag på uppställning helt så lyckades han knappast få något spring i benen till matchen på Goodison. Segt och slött återigen och man undrar vart både form och vart tagit vägen. Det är upp på hästen som gäller snabbt för det är CL-spel redan på lördag. Och i Neapel blir det Gangnam Style för hela slanten.
-
Syfilis följde med Columbus sjömän från den nya världen och fick snabb spridning i Europa. Syfilis smittade främst vid sex och någon riktigt bra behandling kom inte förrän penicillin började användas brett efter andra världskriget. I slutet på 1800-talet drabbade 15 procent av den manliga befolkningen i Europa.
Sjukdomen som orsakar oerhörda plågor hos den drabbade med smärtor, deformationer, förlorade extremiteter och i sitt sista stadium galenskap. I tongivande kretsar som författare och konstnärer var syfilis mycket vanligt, men sjukdom avhandlas ofta kodad form eftersom den var så skamlig.
I detta avsnitt av podden Historia.nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med litteraturvetaren Agneta Rahikainen som skrivit boken Smittans rike: Om syfilis i konst, kultur och kropp.
Listan på kända personer med syfilis kan göras lång från politikern Cesare Borgia i renässansens Italien, till poeten Charles Baudelaire i 1800-talets Paris, filosofen Nietzsche i Tyskland. Kompositören Ludwig van Beethoven i Österrike och konstnären Anders Zorn i Sverige. En del hävdar att Adolf Hitler led av syfilis.
Både Carl-Michael Bellman och Lasse Lucidor diktade om syfilis, men även om samtiden förstod vad sångerna handlade om är det inte alltid tydligt vad som menas med att akta näsan idag när syfilis är en ganska ovanlig och behandlingsbar sjukdom.
Inom dekadenslitteraturens författare på 1800-talet var syfilis inget författarna skämdes för, utan snarare ett bevis på virilitet.
”För en fransman är det otänkbart att uppnå medelåldern utan att fått syfilis och Hederslegionen.” skrev författaren André Gide och hans uttalande visar vilken spridning syfilis hade under 1800-talet och det tidiga 1900-talet.
I Frankrike uppskattades cirka 150 000 personer årligen dö till följd av syfilis och sjukdomen drabbade människor i alla samhällsklasser. De existerande behandlingarna med kvicksilver och malaria kunde ofta döda patienterna.
De första anteckningarna om en syfilisepidemi i Europa gjordes åren 1494/1495 i Neapel, Italien under en fransk invasion och fick först namnet ”Neapolitanska sjukan”, i Frankrike kom den att kallas ”Italienska sjukan”. Efter att ha fått fäste i Frankrike genom att sprida av de återvändande franska trupperna blev den bland annat i Tyskland känd som ”Franska sjukan”; en äldre benämning som fortfarande används. Vid sidan av fransosen är pocker det vanligaste äldre svenska namnet.
Skelett äldre än 1500 e.Kr. som uppvisar syfilis har endast återfunnits på den amerikanska kontinenten. Skelett från precolumbianska gravar i Centralamerika bär till exempel tydliga tecken på sjukdomen. I samtida källor beskrivs också den sjukdom Columbus sjömän hade med sig hem från Amerika 1493.
Lyssna också på När en handfull män erövrade Latinamerika och Smittorna som dödar mer än kulor och granater.
Bild Gustav-Adolf Mossa, The Dead Women (Les Mortes), 1908.
Musik: Beethoven Symphony #9 med Craig Austin, Storyblocks Audio.
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Alexander den store är en av historiens mest spännande gestalter. Han var en skicklig fältherre som lyckades bygga upp ett enormt välde som sträckte sig från Adriatiska havet i väster till Indien i öster.
Alexander var alltså inte bara kung i Makedonien utan också farao i Egypten och härskare över Persien och Asien. Historien om Alexander den store är en fascinerande historia om släktband, intriger, fälttåg och erövringar.
I dagens avsnitt av En oväntad historia samtalar historikerna Olle Larsson och Andreas Marklund om Alexander den stores liv och död. Hur bar han sig åt för att skapa sitt stora välde och hur trovärdiga är egentligen de olika förklaringarna till hans död?
Men inte bara Alexanders liv utan även hans död har fascinerat eftervärlden. År 323 f.Kr befann sig den då 33-årige kungen i Babylon. Järtecknen hade varslat om att olyckor stod för dörren och efter ett rejält dryckeslag insjuknade Alexander i frossa och feber. Några dagar senare var han så svag att han knappt förmådde lyfta sin högra hand för att hälsa de krigare som defilerade förbi hans bädd och kort därefter vad han död. Hans hädanfärd har omgivits av många myter och ännu tvistar de lärde om vad det egentligen var som orsakade Alexander den stores död. Söp han ihjäl sig? Dog han i malaria eller blev han rent av förgiftad av sina fiender?
Alexander föddes den 20 juli år 356 f. Kr i kungapalatset i Makedoniens huvudstad Pella. Det var för övrigt samma natt som Herostratos satte eld på Artemistemplet i Efesos, ett av antikens sju underverk. Hans mor var den nittonåriga drottningen Olympia och fadern var kung Filip II av Makedonien – en skicklig krigare, full av ärr efter alla drabbningar och med bara ett öga. Redan som liten fick sonen höra att han var speciell och att han kunde räkna sina anor från hjälten Akilles på sin mors sida och från Zeus son Hercules på fädernet.
Alexander fick undervisning av de bästa lärare som kunde uppbringas. En av dem var Aristoteles som tränade sin unge adept i kritiskt tänkande. Men han fick inte bara klassisk utbildning utan undervisades också i krigets konst, vilket gjorde honom muskulös och vältränad. Kung Filip var stolt över sin son och utnämnde honom som sextonåring till riksföreståndare. Sin första stridserfarenhet fick han som artonåring då han var delaktig i krossande av ett uppror bland de grekiska stadsstaterna med Aten i spetsen.
Lyssna också på Hopliten och klassisk grekisk krigsföring före vår tidräkning.
Bild: Alexander den store vid slaget vid Issus, mosaik frånPompeji, okänd konstnär från 100 fvt, Museo Archeologico Nazionale i Neapel, Wikipedia, Public Domain
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Ruinerna tar plats i poesin igen, men denna gång representerar de inte ett förlorat förflutet, konstaterar Anna Blennow.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
En man kommer vandrande genom staden Rom. Vi känner inte till något säkert om honom utom hans namn: Gregorius. Kanske kom han från England, troligen någon gång på 1200-talet. Vad vi vet är att den reseberättelse han skrev är ett av de äldsta vittnesmål som finns bevarat av Romresenärer genom tiderna. Den stad Gregorius genomströvar är både levande och förgången, och full av antika ruiner mer storslagna än någonting han sett. Vid en visit i det som en gång var kejsar Diocletianus badhus noterar han att kolonnerna där är så enorma att ingen ens skulle kunna kasta en sten lika högt (man får en känsla av att han själv har försökt, men misslyckats).
Att ett Rom i ruiner ändå är större än vilken annan blomstrande stad som helst hade redan den diktande biskopen Hildebert de Lavardin påpekat i början av 1100-talet. I dikten ”Om Rom”, som skulle komma att citeras i berättelser och böcker i århundraden efteråt, skriver han: ”Likt dig, Rom, är ingenting, trots att du ligger nästan helt i ruiner. Hur stor du var som hel, visar du ännu som bruten.” Ett par sekel senare anknyter den franske poeten Joachim du Bellay till samma tematik i en enigmatisk sonett: ”Rom är det enda monumentet över Rom / och endast Rom har besegrat Rom.”
Ruinerna som symbolbild av sorg över det som gått förlorat vändes i poetiska verk som dessa istället till segervisshet. Synen på den kristna kyrkan som både arvtagare till och besegrare av det antika Rom sipprar in i den litterära traditionen och etablerar Roms paradoxala karaktär som en stad som lever trots att den fallit. Och lika dubbeltydig blir bilden av ruinen: såväl gravsten som segermonument, och symbol för både förlust och evigt minne.
Ordet ruin kommer från latinets ruína, som i sin tur bygger på verbet rúere, att störta samman. Ursprungsbetydelsen är alltså själva ögonblicket då allt kollapsar och faller, medan ordet idag istället betecknar det kvarstående resultatet.
Men i samma ögonblick som ruinen blir till ett fragment av den helhet den en gång bestått av, öppnas en möjlighet att åter göra det trasiga monumentet helt. Renässansens antikvarier lät antikens Rom återuppstå som en papperets idealkonstruktion i ritningar och på planskisser. 1800-talets arkeologer förbättrade gärna monumenten rent fysiskt med tegel och murbruk för att få dem att bli mera lika sitt tänkta ursprungliga utseende. Och nuförtiden kan datoranimeringar och digitala hjälpmedel hjälpa oss att förstå hur antikens Rom kan ha sett ut – ja, kan ha sett ut, för ruinen bär inte på någon absolut sanning. Den utgör en indikation och en vägvisare, en bit av ett pussel som kan ha många olika tänkbara lösningar. Målet för den bildade besökaren, då som nu, är att antingen genom fakta eller fantasi fylla i ruinernas kunskapsluckor.
Oavsett om den finns i Rom, i Alvastra eller på Ground Zero i New York är ruinen en byggnad som lämnat sin ursprungliga funktion och istället trätt in i en roll som historiskt minne och monument. Och i samma process har den också blivit till ett nytt objekt som måste bevaras intakt för att kunna bära på det budskap vi tillmäter den. Ett återkommande problem för museer och kulturarvsplatser är därför frågan om hur vi ska kunna föreviga de ruiner som redan i sig är så fysiskt bräckliga.
Den antika staden Pompeji, nära dagens Neapel, begravdes vid vulkanen Vesuvius utbrott år 79. När arkeologerna började gräva fram den igen fann de, snarare än ruiner, en komplett antik miljö där såväl byggnader och invånare som bröd och oliver från vardagens måltid hade bevarats nästintill intakta. Men när de freskbemålade väggarna exponerades för luft och ljus, och så småningom strömmar av svettiga och dammiga turister, började de ofrånkomligen vittra och förfalla.
Ruinen, själva symbolen för att allt är förgängligt, har inte heller den evigt liv. Också en ruin kan falla i ruiner, som när resterna av den antika romerska staden Palmyra i dagens Syrien till stor del förstördes av IS-trupper 2015. De tempel som redan skattat åt förgängelsen gick under ännu en gång. Omvärlden reagerade med sorg och bestörtning över de historiska minnesmärken som gått förlorade. Men sätter vi upp förväntningar som är omöjliga att infria, när vi vill att ruinerna ska vara för evigt, att de ska bära på oförändrade värden, att de oupphörligt ska manifestera vår tro och vår ideologi? Och även om ett monument består, skriver poeten och språkprofessorn Susan Stewart, kommer förändrade maktförhållanden och nya generationer att omforma och förvandla dess betydelse.
Ruinen kan manifestera det förflutna och förgångna, men den kan också stå som påminnelse om en nära förestående kollaps. I pandemiernas, krigens och klimatkrisens tid syns en ny besatthet av civilisationernas fall i poesin. En dikt ur Malte Perssons dystopiska ”Undergången” skildrar en övergiven byggnad vars tomma rum fylls av graffiti, mögel och stank av urin, en vision som öppnar för förlusten av ett helt samhälle: ”i tomma villor, nedlagda fabriker / och olönsamma biografpalats / syns redan hur ett mänskligt nu som sviker / åt framtidens förflutna lämnar plats.” Och i Fredrik Nybergs ruindikter monteras såväl bondgårdar som museer ned i monotont malande prosastycken. Ständigt återkommer den symboliska bilden av det bärande valvets slutsten, som drar med sig allt då den faller.
Vår desillusionerade samtid, där vi tycks ha tappat tron på rekonstruktion och helhet, och där tillvarons grundmurar vacklar, för tankarna till romantikens förkärlek för ruinen som förgänglighetssymbol. 1700- och 1800-talets konstnärer och poeter lät avbilda sig vid fallna kolonner och skrev elegier över den förgångna tid då allt var idealiskt och intakt. Deras omvärld var liksom vår en orolig och osäker tid med revolutioner och maktstrider, men där ruinerna för dem representerade ett förlorat förflutet ser vi istället en förlorad framtid.
Men ruinen är inte bara en översättningsakt mellan det förgångna och nuet, som Susan Stewart skriver. Den har också alltid utgjort förbindelselänken mellan den förgängliga civilisationen och den primitiva men eviga naturen. Under industrialismens långa tidevarv, från romantiken till 2000-talet, har längtan till naturen ständigt ställts mot de teknologiska landvinningarna – naturen som aldrig kan gå under för att den ständigt återföds. Romantikens idealbild av den pittoreska ruinen med slingrande murgröna och överväxta murar är också det högst reella öde som väntar varje monument som förfaller. Naturen blir både ett hot och ett löfte: den bara väntar på att få återföra både oss och ruinerna till den jord ur vilken vi kommit, men grässtrået som bryter igenom den rämnande stenläggningen visar att livet kommer att fortgå.
Anna Blennow, latinforskare och poet
Litteratur
Susan Stewart, ”The Ruins Lesson. Meaning and material in Western Culture”, The University of Chicago Press 2020
Malte Persson, ”Undergången”, Albert Bonniers Förlag 2021
Fredrik Nyberg, ”Ruiner. Första häftet (I–XXII), Norstedts 2021
-
Vi bestämde oss för att genomföra ett socialt experiment och spela in med gäster som vi inte tidigare har någon relation till alls, vi eftersökte i en podcastgrupp på Facebook andra poddar att genomföra experimentet med. Resultatet av detta hör ni i detta avsnitt då vi gästas av "Grillsson" och "Johannes" från podcasten Rakslödder. Vi samtalar om allt från knytkalas på Filmstaden till en by i norra Neapel man kanske inte vill åka till och självklart en massa annat. Lyssna in er på deras podcast: https://open.spotify.com/show/2ljP54zqB1K4MlLGU2CYMS?si=eae3b5e530ff4397 och spana in deras Instagram: @rakslodder.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Starka känslor, tunga krav från konsthistorien och en molande värk i ländryggen. I den här essän funderar konstnären och kritikern Sonia Hedstrand på hur vi ska bete oss framför konsten.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Efter att ha blivit utskälld av en äldre man som hävdar att jag trängt mig i kön till Palazzo Pitti, och tillrättavisad av en nitisk vakt för att ha hängt lite för avslappnat på en träbänk på museet, beger jag mig i eftermiddagshettan till Piazza Santa Croce och sjunker ned på en uteservering. Känslomässigt utmattad av att ha sett verk av Sandro Botticelli, Piero della Francesca och Caravaggio med egna ögon. Efter en vecka i Milano och Florens kan jag inte ta in någon mer konst överhuvudtaget.
Så fort jag kliver in på ett museum händer det. Ryggen värker, jag känner mig helt kraftlös och får ett akut behov av att lägga mig på en bänk. Jag vill verkligen se allting, men orkar inte.
Problemet med så kallad ”museum fatigue”, museitrötthet, diskuterades flitigt bland museologer vid förra sekelskiftet, skriver Eva-Lena Bergström, i sin bok ”Om söndagarne – 1800-talets museibesökare och konsten att betrakta konst”. Vissa kännare menade att det var den röriga salongshängningen som verkade utmattande på besökarna. Eller så berodde den mystiska tröttheten på de obekväma poser som betraktaren måste inta för att se verken. Vilket enligt den brittiske konstkritikern John Ruskin borde åtgärdas genom en linjär skolhängning i ögonhöjd.
Själv funderar jag på om det inte bara är betraktarens passiva position som är tröttande. Uppfostrade sedan barnsben vet vi att vi borde beundra konst på ett kultiverat och bildat vis. Kravet på att prestera en uppmärksam men distanserad kontemplation hänger över en, medan kroppen längtar efter att springa runt i salarna eller sträcka ut sig på golvet.
Där jag tar igen mig i skuggan under ett parasoll, övermätt på skönhetssträvande renässanskonst, får jag ändå dåligt samvete för att jag bara kastat ett snabbt öga på alla de duktiga 1700- och 1800-tals-målare som jobbat så hårt, och nu trängs på väggarna i de senare salarna av familjen Medicis fort, utan att någon bryr sig om deras livsverk. Överrumplad av känslor inför konsthistoriens alla bortglömda konstnärer, vilket självskrivet innefattar mitt eget missförstådda geni, ger jag mig hän åt den lysande idén att prova mig igenom hela vinlistan av lokal Chianti, Montepulciano och Brunello di Montalcino i högsommarvärmen.
Mitt emot mig ståtar Basilica di Santa Croce där den franske författaren Stendhal tvåhundra år tidigare, år 1817, även han drabbades av Florens konstnärliga överdåd. I reseberättelsen ”Rom, Neapel och Florens” utgjuter han sig om sina känslor; ”Min själ erfar ett slags druckenhet”, skriver han en sensommar i Milano, just hemkommen efter ett besök på sitt älskade La Scala. Sedan tar han sig till Florens. ”Dantes, Michelangelos och Leonardos hem!” Utropar han för sig själv, glad som ett barn. Han frågar sig fram bland lokalbor och finner till slut Santa Croce, där han betraktar freskerna:
”Där, sittande på trappan till en bönepall, med huvudet bakåtkastat för att vila på bänken, så att jag kunde låta min blick stanna i taket, genomgick jag, genom Volterranos Sibyllor, den djupaste upplevelsen av extas som, så vitt jag vet, jag någonsin har stött på genom målarens konst. Min själ, påverkad av själva tanken på att vara i Florens, och av närheten till de stora män vars gravar jag just skådat, var redan i ett tillstånd av trans. Absorberad i kontemplationen av sublim skönhet, kunde jag uppfatta dess essens helt nära.”
Men när han lämnar kyrkan händer något:
”När jag kom ut på trappan till Santa Croce, greps jag av en häftig hjärtklappning (samma symptom som i Berlin kallas en nervattack); livets källa torkade ut inom mig, och jag gick i ständig rädsla för att falla till marken”.
Stendhal hade konstchockats in i ett tillstånd som kallas hyperkulturemi. Eller numera just: Stendhalsyndromet.
Psykoanalytikern Graziella Magherini hade under tjugo års tid vid Ospedale di Santa Maria Nuova i Florens tagit emot ett antal patienter som lidit psykiska sammanbrott efter ett överintag av stadens konstskatter. År 1989 gav hon ut boken ”Il Sindrome di Stendhal”, där hon beskriver hur en stark konstupplevelse hakar i ett undertryckt trauma hos konstbesökaren och för upp det till ytan. Patienterna är ofta, liksom Stendhal och jag själv, lite sköra redan innan de anländer till den pittoreska staden.
Stendhalsyndromet är alltså motsatsen till det berömda Parissyndromet, som uppstår då japanska turister får sin romantiska bild av Paris krossad av de snäsiga parisarna, stadens grå snålblåst och hundbajset på trottoarerna. I Florens är det ingen risk att bli besviken. Och en behöver inte vara kulturfattig nordbo för att överväldigas av stadens skönhet. År 2018 fick en italienare en hjärtattack framför Botticellis ”Venus födelse”.
Det är sannerligen inte lätt att vara en lagom engagerad konstpublik.
År 1881, efter att Nationalmuseum hållit öppet i femton år, kände sig dess ledning föranledd att publicera ordningsregler för konstpubliken. I den andra paragrafen konstateras att ”Öfverlastade eller osnygga personer tillåtes icke inträde. Besökande, som stör god ordning eller eljest visar oskickligt uppförande, kan utvisas”. Det var vid samma tidpunkt skyltar med ”rör ej konsten” började sättas upp. Uppfostringen av medborgarna medelst konst hade börjat.
Just det där med ”osnygghet” kan jag i och för sig hålla med om, tänker jag när en turist i t-shirt och något som liknar badbyxor (!) i kön till Santa Croce blir tilldelad en pappersponcho att täcka axlar och knän med.
Florens var en av de första städerna i världen att öppna konstutställningar för allmänheten. Konsthistoriens fader Giorgio Vasari visade konst för publik på Akademien redan på 1500-talet. Medicifamiljens konstsamling gjordes tillgänglig för besökare på Uffizierna under 1600-talet, och för hela allmänheten år 1765. Snart följde resten av Europa efter. När kungafamiljen avrättats under franska revolutionen blev slottet Louvren till ett konstmuseum, och i Sverige instiftade Gustav den tredje sitt Kongl. Museum år 1792.
På den tiden var det helt comme il faut att sitta i timmar framför en målning. Idag anses konstpubliken ha ett mycket kortare koncentrationsfönster. Häromåret sa en konsthallschef till mig: ”dina verk är för komplicerade för vår publik, de stannar bara 10 minuter i utställningarna”. Vänta bara, tänkte jag, om några hundra år står de i timmar och bråkar i kön för att få se konst som en gång kallades samtida.
Min bildningsresa till Milano och Florens är till ända. Stendhal, som älskade Italien, ville inte tillbaka till vardagen i det trista Lyon. I sin reseberättelse reflekterar han över sin högkänslighet inför konst och skönhet: ”finnes det icke en säkrare garanti för lycka /…/ än att ha ett hjärta utformat så”.
Med en släng av Stendhal-syndromet och en baksmälla av toscanskt 1500-talsmått värdig Caravaggio hasar jag till lokaltåget mot Bergamo och hinner precis med lågprisflyget hem till Sverige, där jag kan vila upp mitt känsliga skönhetssinne.
Sonia Hedstrand, konstnär och kritiker
Litteratur
Eva-Lena Bergström: Om söndagarne – 1800-talets museibesökare och konsten att betrakta konst. Appell förlag, 2021.
Stendhal: Rome, Naples and Florence, 1817.
Graziella Magherini: La Sindrome di Stendhal, 1989.
-
I vilket Simon och Johanna konstaterar att det här med att vara disciplinerade under 2022 föll redan efter ett avsnitt. Men, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge och i veckans avsnitt bjuds det på ett litet djupdyk på tema afrikanska kontinenten. Vi tar oss från Komorernas landslag (De har Bachirou!), via dödsfallen vid Paul Biya Stadium till Kina och nykolonialiseringen. Och så lite om att fotbollsglädjen håller på att dö på alla håll, att Pep Guardiola faktiskt inte är så jäkla kul längre, och att både Neapel och West Hams damlag är något man borde se innan man dör.
-
Fekke!
DIN podd om filmtrams tänder upp skyltarna igen! Fiffi och filmrepliker. Maradona. Guds hand. Neapel. Skilsmässa. Vårdnadstvist. Otrevligt hus i Brooklyn. Odödliga som slåss med CGI-hundar. Var är Thor när man behöver honom som mest??! Tennisbyxan har fått ett ansikte! Bör man hylla ett as (?) som heter Richard?? Bästa sporterna att skildra på film! Fiffi kuppar in falsksångaren Håkan. Vi upptäcker ett mönster i Januari, kommer det att hålla hela månaden?!
Get some!
Patreon-hänget (bli medlem!) bjuder på svår fråga, chockerande (?) uttalande från Växjö, Eric Bana down under, vi saknar buffeln Bay.....och så lite Liam Neeson. Såklart! - Mostra di più
