Ida Börjel Podcasts
-
Ett trauma sätter inte spår bara hos den som upplevt det, utan kan prägla flera generationer. Nazanin Raissi reflekterar över fenomenet som kallas postmemory, eller postminne på svenska.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2023-01-19.
Fotoalbumets pärmar vilar mot bordet. Jag lösgör det svartvita familjefotografiet bakom det skyddande höljet och vänder på det. Baksidan täcks av text som strukits över med täta cirklar och streck av blå kulspetspenna. Jag lutar ögat mot Agfa-luppen som förflyttar mig närmare. Långsamt drar jag luppen över det blå klottret, som likt tusenåriga svårtydda inskriptioner på pergament, får mig att skymta det förflutna genom nuet. Jag visar fotografiet för min far. Berättar att jag vänder på varje fotografi. Minnen är alltid i kris, säger han. Texten förblir omöjlig att dechiffrera. Jag placerar tillbaka fotografiet i albumet. Människorna här är borta men deras spår kvarstår.
Postmemory, eller postminne, beskriver en senare generations förhållande till det personliga, kollektiva eller kulturella trauma som en tidigare generation upplevt. Vi talar här om upplevelser som denna senare generation “minns” endast genom berättelser, bilder och handlingar. Upplevelser som överförts så djupt och monumentalt att de tycks utgöra minnen i sig själva enligt Marianne Hirsch, professor i litteratur vid Columbia University som formulerat begreppet. Förledet “post” ska inte tolkas som att vi i den senare generationen lever bortom minnet och att vi upplever det som historia. Nej, tvärtom reflekterar “post” här att minnet fritt förflyttar sig mellan generationer och människors medvetanden och på så vis blir ett slags gemensamt upplevd biografi.
Hirsch utgår från Förintelsen i sin analys men menar att postminne kan uppstå i många olika sammanhang där traumatisk överföring sker. Ofta förs minnena vidare inom en familj, men familjeband är inte nödvändigt för att postminne ska uppstå. Vad som är av betydelse är att kunna identifiera sig med den som erfarit traumat. Identifikationen gör det möjligt för traumat att fortplanta sig, att bli ett minne i en yngre generation, också bortom släktskap. Förutsättningen är att där finns en länk till ett kulturellt eller nationellt trauma som skapar känslan av att “det kunde ha varit jag”.
Till skillnad från minnen relaterade till posttraumatisk stress rör det sig således inte om lagrade och faktiska minnen, utan om ett slags “icke-minnen” överförda genom “kroppens språk”. Alltså minnen som saknar en konkret relation till det förflutna och som skapats av tystnad snarare än tal och av det osynliga snarare än det synliga. Postminne är att ärva ett stumt och okänt förflutet. Det kan liknas vid Sigmund Freuds beskrivning av traumat – som att ha en “främmande kropp” i psyket som begär att få bli förstådd.
Att växa upp med överväldigande postminnen gör att de egna erfarenheterna riskerar att trängas undan och därmed kan en person indirekt formas av traumatiska händelser tidigare generationer upplevt. Med Hirschs ord “händelserna inträffade i det förflutna men deras effekter fortsätter in i nuet”. Eller som poeten Solmaz Sharif skriver: “Enligt de flesta / definitioner har jag aldrig / varit i krig. // Enligt mina / har merparten av mitt liv / tillbringats där.” Postminne är att “minnas” sina föräldrars minnen som vore de ens egna erfarenheter. Att minnas deras sår.
Förefaller det dunkelt? Det är för att det är det. Det mänskliga minnet är ett landskap som till stora delar fortfarande är dolt och fyllt av hemligheter.
Muntliga och skriftliga berättelser lämnar spår men fotografier gör något mer. Fotografiet är en miniatyr av verkligheten säger författaren Susan Sontag. Filosofen och kritikern Roland Barthes menar att fotografiet ständigt bär med sig sitt motiv. Det är ett närvarobevis och ger därmed ett löfte om tillträde till det avbildade ögonblicket. Barthes skriver: “En sorts navelsträng, som förbinder det fotograferade tingets kropp med min blick: även om jag inte kan ta på det blir ljuset här ett köttsligt element, en hud som jag delar med den som har fotograferats.”
För Hirsch är fotografiet postminnets främsta medium. Fotografier som överlever trauman, som överlever personerna på bilden, besitter en sällsam förmåga att verka som spöken som hemsöker nuet menar Hirsch. De visar oss att gränsen mellan de döda och de levande i själva verket är mycket tunn. Vi tittar på personerna och de tittar tillbaka. Vi förmår inte lämna varandra i fred.
Varje fotografi behöver tid för att existera. Varje fotografi representerar ett bestämt ögonblick. Fotografiet säger det var. Det var en gång ett krig. Det var en gång en familj. Det var en gång en far som i en hastig flykt valde att ta med ett fotoalbum.
Fotografier gör mer än att visa scener och erfarenheter från det förflutna, de frigör sig från sin, till synes, tvådimensionella, stumma, fyrkantiga form och blir till fysiska berättelser menar konsthistorikern Jill Bennett. Vittnesmål som går under huden, berör och skakar om betraktaren. Antonio Damasio, professor i neurologi, beskriver våra synupplevelser som något fysiskt – det vi känner i våra kroppar när vi ser någonting. När vi tittar på fotografier söker vi mer än information. Vi tittar för att bli “träffade”, “sårade” och “chockade”. Vi tittar för att vi knyter an till döda objekt som aldrig svarar och vi genomsyrar dem med liv.
Fotografiet får även en symbolisk roll. Det refererar till betydelser bortom det som faktiskt avbildas. Till familj, hem, tillhörighet, trygghet och till den kontinuitet som brutits och som blöder från en generation till en annan.
Därför finns en länk mellan fotografi och kropp som möjligen förklarar fotografiets kraft att överbrygga gapet mellan dem som kom före och dem som kom efter.
Konst som har sin utgångspunkt i den tidigare generationens trauma utgör fundamentet för Marianne Hirschs teori. När postminnen ges ny form och placeras i nya sammanhang kan de “arbetas igenom” för att åter tala med Freud. Inget kan såsom konsten uttrycka sammanblandningen av närvaro och frånvaro, nu och då, liv och död, ambivalens och begär. Allt det stoff som postminnen består av. Kanske kan, genom konsten, postminnen bearbetas.
Jag trär på mig de vita tunna handskarna, tar fram fotografiet och lägger det varsamt med baksidan mot skannerns glas. I bildredigeringsprogrammet ökar jag bildens kontrast. Jag förändrar brännvidden och kommer sakta närmare. Bakom kulspetspennans cirklar och streck anar jag bokstäver och ett årtal men informationen förblir kodad. Jag kommer nära men jag kommer inte fram. Från originalfotografiet skapar jag en ny papperskopia. Med en kulspetspenna ritar jag egna cirklar av blått bläck över de redan existerande. Med en sax rispar jag bort de sista synliga spåren av ord. Minnen är alltid i kris.
Nazanin Raissi, psykolog och konstnär
Litteratur:
Barthes, Roland. (1986). Det ljusa rummet. Översättning: Mats Löfgren. Alfabeta. Stockholm, Sverige.
Bennet, Jill. (2005). Empathic vision: Affect, trauma, and contemporary art. Stanford University Press. Stanford, California.
Cozolino, Louis. (2006). The neuroscience of human relationships. W.W. Norton & Company. New York City, New York.
Damasio, Antonio R. (2003) Descartes Misstag. Översättning: Per Rundgren. Natur och Kultur. Stockholm, Sverige.
Hirsch, Marianne. (1997). Family frames: Photography narrative and postmemory. Harvard University Press. London, England.
Hirsch, Marianne. (2012). The generation of postmemory: Writing and visual culture after the holocaust. Columbia University Press. New York City, New York.
Sharif, Solmaz. (2017). Look. Översättning: Ida Börjel och Jennifer Hayashida. Rámus Förlag. Malmö, Sverige.
Sontag, Susan. (1977). On photography. Penguin Books. London, England.
-
Maja Thrane Recenserar Ida Börjels bok Ringa hem Dokumentärdikt för poesikritiksajten Örnen och kråkans publik. Recensionen är originalpublicerad på sajten som står under ansvarigt utgivarskap. Läs mer om aktuell poesi på svenska på www.ornenochkrakan.se
-
Sara Meidells bok Ut ur min kropp har skapat debatt på kultursidorna för sin skildring av sjukdomen anorexi. Boken har liknats vid ett reklamblad för anorexi och kallats för livsfarlig.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Två av debattörerna medverkar i dagens program för att bland annat svara på varför boken väckt så många reaktioner och om självsvält kan ses som en feministisk handling.
ABORT PÅ FILM OCH I TVDet kommer även att handla om hur abort skildras på film och tv i USA. Och på vilket sätt det påverkat kvinnors bild av hur en abort går till. Vi har träffat regissören Phyllis Nagy, bioaktuell med filmen "Call Jane", en film som utspelas mellan 60-70 talen i USA och är baserad på verklighetens The Janes, aktivistgruppen som hjälpte kvinnor med säkra aborter, ett tema som åter blivit högst aktuellt i landet.
"KVINNORUMMET" - MER ÄN BARA EN ROMANI vår serie ”Verket som värker” hör vi som vanligt om ett verk som gjort särskilt stort intryck på en av våra lyssnare att det fortfarande värker. Idag är det lyssnaren Erika Höglund som berättar om när hon som tonåring läste romanen "Kvinnorummet" av Marylin French. Den kom att påverka hela hennes förhållningssätt till sitt framtida liv.
ESSÄ: POESI SOM FACKLITTERATURDenna vecka handlar essäerna från OBS-redaktionen om litteraturen och verkligheten. I boken "Ringa hem" har Ida Börjel gjort dikter utifrån ryska soldaters avlyssnade telefonsamtal från fronten i Ukraina. Och Marit Kaplas intervjubok Osebol fick 2019 Augustpriset i den skönlitterära klassen. Men är det verkligen skönlitteratur? Författaren och journalisten Katarina Bjärvall argumenterar för att även poesi kan vara facklitteratur.
Programledare: Lisa Wall
Producent: Saman Bakhtiari -
Maxim Grigoriev recenserar Ilya Kaminskys De dövas republik (över.Lars-Gustav Andersson) och Valzhyna Morts Musik för de döda och återuppståndna (övers. Ida Börjel) för poesikritiksajten Örnen och Kråkans publik. Recensionen är originalpub licerad på sajten som står under ansvarig utgivare. Läs mer om aktuell poesi på svenska på www.ornenochkrakan.se
-
Jonas har lyssnat till röster och läst radioprogram. Böcker: Céline Curiol - Utrop (översättning Helén Enqvist) och Ida Börjel - Skåneradio. I början av programmet hörs Alvin Luciers röst i verket "I am sitting in a room".
-
Sveriges Radios lyrikpris tilldelas författaren Ida Börjel. Hon är född 1975 och har publicerat tre diktsamlingar. Det som utmärker hennes poesi är en nyfikenhet på verkligheten utanför litteraturen. Hennes dikter är både politiska och humoristiska.
– Vilken overklighetskänsla som infann sig nu. Det känns som ett modigt juryarbete. Om man inte jobbar med något sorts publikfrieri så kan man bli lite förvånad när det dyker upp läsare som fått en riktig kontakt med texten, säger Ida Börjel när Kulturnytt ringer upp för att meddela att hon fått priset.Ida Börjel debuterade 2004 med diktsamlingen "Sond" och sedan dess har det blivit två diktsamlingar. Den senaste heter "Konsumentköplagen: juris lyrik". Det som utmärker hennes poesi är en nyfikenhet på verkligheten utanför litteraturen. Och hon använder sig av så olika saker som juridiska paragrafer och rasistiska närradiokanaler. Hennes dikter är både politiska och roliga.Sveriges Radios lyrikpris delas ut vid Romanprisgalan i Berwaldhallen i Stockholm måndagen 7 mars.Sveriges Radios lyrikpris har delats ut sedan 1958. Det har under åren gått till författare som Nelly Sachs, Tomas Tranströmer och Ann Jäderlund. Prissumman är på 30 000 kronor. -
För dig som är intresserad av författande, författarskap och läsande. Här diskuteras ny som klassisk litteratur, lyrik, analyser, litteraturens historia och bortglömda böcker.
Den vanmäktige mannen, den maktlösa kvinnan och den sig själv befullmäktigade människan.Göran Sommardal försöker få någonting sagt om författaren själv, med hjälp av Ida Börjel och Claes Wallin.Uppläsare: Anita Ekström och Evan Storm
