Thomas Bernhard Podcasts
-
Om Hanna Hellquist och den nya kändistrenden att inte uppskatta sitt kändisskap. Om Thomas Bernhard (igen) och att vara femtio år men bete sig som att man är tjugo. Och en uppdatering kring Carolines psykologutbildning.
-
Caroline har läst Thomas Bernhard och tänkt på Lars Norén, Soho House, James Joyce och samtidens ovilja att bryta mot reglerna. Likt alla andra har Liv inte kunnat undgå prins Harrys memoarer vilket fått henne att fundera över syskonskaror, tystnadskultur och kungahusets existens.
-
En centraleuropeisk mentalitet som levde kvar efter att det habsburgska väldet föll samman kanske gav det upphov till en egen modernistisk inriktning inom litteraturen? funderar Eva Ström.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
När Paul Celan 1920 föddes i Czernowitz i nuvarande Ukraina hörde staden till Rumänien sedan två år. Men dessförinnan hade denna region varit en del av det gamla habsburgska väldet kejsardömet Österrike-Ungern, med Wien som sin centralort. Det var ett enormt rike som omfattade slovener, galicier, polacker, ungrare, sachsare, serber, kroater, rumäner, schwabare, tjecker och österrikare och flera religioner. Det var ett land där man bara behövde ett enda pass och där många människor kunde känna sig hemma i en viss centraleuropeisk mentalitet.
För den lilla flickan Gabriele Mintz, som föddes 1931 i Wien i de skakiga åren mellan två världskrig fanns ingenting mer glamoröst än kejsartiden. Även om imperiet var bräckligt höll det ändå ihop sina olika etniciteter och det var en gyllene tid före 1914 åtminstone för de övre samhällsklasserna och borgerskapet. I detta rike var judar ofta emanciperade och utgjorde 10 procent av Wiens befolkning. Men många av dem tvingades fly. Sexåriga Gabriele var en av dem. Hennes familj lyckades ta till sig till New York, där hon många år senare gjorde sig ett namn som den inflytelserika kritikern Marjorie Perloff, som särskilt intresserat sig för avantgardisk poesi.
I sin bok ”Edge of Irony” – Ironins egg – sätter Perloff ljuset på den österrikiskt formade litterära modernism under de år då Habsburgväldet föll samman. Denna rörelse som hon kallar austromodernism är mindre känd än den modernism som kom till stånd i väst, med Woolf, Joyce och Proust som ledande namn. Hon ägnar sin bok åt sju författare som hon menar är en del av denna speciella strömning. Författarna är just nämnda Paul Celan, som hon kallar Habsburgs sista poet, Joseph Roth, Karl Kraus, Elias Canetti, Robert Musil och Ludwig Wittgenstein.
Vad är det då som är speciellt med denna austromodernism? Den är menar Perloff mer klassisk till sin uppbyggnad – man är inte intresserad av att omarbeta syntax eller språk och arbetar heller inte typiskt med inre monolog. Nej det är ironin som är det stora gemensamma draget, en ofta skärande, samhällskritisk och spelande lekfull ironi som kommer till uttryck till exempel i ”Mannen utan Egenskaper” av Robert Musil eller Radetzkymarschen av Joseph Roth. Roth beskriver i ”Kapucinerklyftan” denna hållning, som han menade bestod av ett sorts lättsinnigt tvivel, en högmodig ensamhet, en viss vårdslöshet. Kvickheterna var lättsinniga efter som de uttalades i en undergångsstämning, som sin tur skapade en dåraktig längtan efter allt som bekräftade livet. Denna bekymmerslösa mentalitet var avsedd att hålla den annalkande undergången stången, där sorglös erotik kunde växla med drömsk melankoli
Roth och även Perloff pekar alltså på ironin som ett genomgående drag. Det märks inte minst i Musils oavslutade roman ”Mannen utan egenskaper”, som utspelar sig 1913 men utkom långt senare, då man visste att kriget skulle krossa hela denna sorgfälligt, nyanserade värld som återges med spelande ironi. Ironin är dubbel eftersom vi alla läser i vetskap att hela denna värld är sönderslagen. Första delen cirklar kring det patriotiska projektet Parellellaktionen som ska fira kejsarens 70-årsjubileum på tronen. Men vad ska den bärande idén vara i detta storslagna evenemang, vad är det enande innehållet? Perloff ger sitt bistra svar: det är kriget, vilket också låter skärande ironiskt mot bakgrunden av de lättsamt fladdrande replikerna i de eleganta salongerna.
Karl Kraus ironier utspelar sig i hans satiriska skådespel ”Die letzen Tage der Menschheit” ( Mänsklighetens sista dagar) som påbörjades 1915 och fullföljdes 1922. Här infogade Kraus krigiska slagord och klichéer i en operettartad form. Hans svarta humor hämtade absurda repliker ur en nationalistisk press där språket förändrades till strategiska lögner. Om människorna vore fria från klichéer, skulle de inte behöva några vapen, sa Kraus 1921. Kraus visar att språket har en stark etisk komponent. Han kunde inte tolerera ett ord som hakkors – eftersom det hade sammanfogat två oförenliga ord – de aggressiva hakarna, och det kristna korset som står för hopp och barmhärtighet. Kraus fann sitt material i det redan publicerade orden och pekar enligt Perloff framåt mot de poeter som på sent 1900-tal använder sig av collagetekniker och textappropriering.
De författare Perloff tar upp i sin bok gick alla rotlösa öden till mötes. Många av dem var judiska, eller hade judiska förfäder. Det fanns en antisemitism också I Habsburgväldet, som fram för allt riktade sig mot de mer outbildade och fattiga icke assimilerade judarna i öst. I ”Mannen utan egenskaper” och även i Canettis verk beskrivs samhällets antisemitism på ett ofta subtilt sätt.
Försvann då den där centraleuropeiska habsburgska mentaliteten efter 1918? Paul Celan kallade sig själv för en senfödd kakanier, efter Musils roman där det Habsburgska väldet kallas Kakanien. Och Ingeborg Bachmann skildrar i sin novell ”Kvinnan vid sjön” känslan av att vara född i ett amputerat land. Människor blir främlingar för att deras känslor och tankar är grundade i ett enormt och vidsträckt rike, som inte längre finns men som ändå har präglat dem.
Den svensktyskjudiska skådespelerskan Inge Waern var också en del av denna förlorade centraleuropeiska mentalitet, som innefattade kvickhet, ironisk sorglöshet och erotisk lek. Hon träffade Paul Celan i Paris under en inspirerad kväll, vilket hon berättat för Anders Olsson i hans Nelly Sachsbok ”Bokstäverna jag färdas i”. Hon sa:
"Hela kvällen talade vi tyska. Plötsligt under kvällen började han tala väldigt öppet och naket om det judiska, om Förintelsen, om situationen i nuet. Det var som om han talade med en släkting från samma mellaneuropeiska familj och jag kände mig rätt omtumlad när jag bröt upp och tog farväl.”
Samtalet fortsatte nästa dag;
”Och plötsligt förstod jag att det var ett återseende vi båda upplevde i ett förgånget Centraleuropa med sin lätta, småfräcka och outsinliga humor.”
Inge Waern ger sin bild av den centraleuropeiska livskänslan som svävar över Joseph Roths och Robert Musils verk. Den lekfullt ironiska sidan finns hos alla de författare Perloff nämner, låt vara att den också vrids till skärande svart humor i Kraus skådespel, och i Canettis krönikor över en försvunnen tid.
I ”Edge of Irony” menar Perloff att austromodernismen var en sammanbrottets och apokalypsens litteratur, som pekat framåt mot språkkritik, collageteknik och dokumentarism och också mot rasande samhällskritiska österrikiska författare som Elfriede Jelinek och Thomas Bernhard, Ironin blir det perfekta sammanhållande stilmedlet för denna språkkritiska och djupt smärtsamma litteratur sprungen ur ett tragiskt sammanbrott.
Eva Ström, författare
-
I trettonde avsnittet av "Har du inte läst den?" får Hedvig och Lydia testa hur det är att befinna sig på insidan av en manisk, hatisk, ältande författare i medelåldern. Förvånansvärt uppfriskande, visar det sig! Men hur ska men egentligen förstå detta vilda svingande mot en österrikisk kulturvärld? Vad har verkets tillkomstomständigheter för betydelse? Vad betyder epigon?
-
Thomas Bernhard (1931-1989) blev kontroversiell i sitt hemland, Österrike, som han i dramer och romaner ihärdigt anklagar för att vara genomdrypt av katolicism och nazism. Karakteristiskt för författaren är utdragna monologer av undantagsmänniskor som avskyr det mesta, framför allt föräldrar, lärare och läkare, rollfigurer som har hindrat dem från att vara autentiska och originella, fullt levande.
Bernhards gestalter dignar, med hans egna ord, under ”den fruktansvärda bördan av såväl sin egen inre värld som omvärlden”. Djupast tränger han i en självbiografisk romansvit, som startar med Orsaken. En antydan (1975) och avslutas med Ett barn (1982).
Richard Swartz, journalist och författare, sedan länge bosatt i Wien, samtalar med Peter Luthersson. -
Klassikerrummet 7 augusti 2012. Den österrikiske författaren Thomas Bernhard räknas idag till de riktigt stora tyskspråkiga författarna som haft stor betydelse för nobelpristagarna Jelinek och Kertész. Men i Österrike är han fortfarande omstridd trots att han varit död sedan 1989. "Självbiografierna, är en samlingsvolym av fem romaner där han beskriver sin barndom i en nazistisk internatskola i staden Salzburg som utsätts för amerikanernas bombningar. Maarja Talgre samtalar med gästerna Magnus Florin och Katarina Wikars.--
-
Kris, korruption och ett kulturarv som faller i bitar medan folket frossar på tutt-tv, lurar varandra och vareviga gång röstar på den politiker som döljer flest skurkstreck bäst med mest smör i leendet Bilden av Italien har smutsats och schabloniserats av det senaste decenniets Berlusconistyre och det har också verkat nästan omöjligt att stoppa den allmakt som landets ledare tillskansat sig med ljusskygga metoder. Men nu reagerar en ny generation italienska författare på det faktum att det land de föddes i inte längre finns. Valeria Parrella skriver i sin roman Avskedsbrev som just kommit på svenska i översättning av Ida Andersen om hur jämnåriga gått från rasande vänsteraktivism till konsumtionshunger, en tillvaro där Vip kortet hålls närmast hjärtat. Silvia Avallone beskriver i sin debut Stål också den i aktuell översättning av Johanna Hedenberg om industristaden mittemot turistparadiset under det ödesdigra år 2001 då Berlusconi åter kom till makten. - Den italienska litteraturen har fått en nytändning, säger Valeria Parella - allt fler tror på kulturens makt att förändra Italien. Jenny Aschenbrenner har lyssnat till två röster från ett land som vill återuppstå. Klassikerrummet Den österrikiske Thomas Bernhard räknas idag till de riktigt stora tyskspråkiga författarna med stor betydelse för djupt innovativa kollegor som Nobelpristagarna Elfriede Jelinek och Imre Kertész. Men i Österrike är han fortfarande omstridd trots att han varit död sedan 1989. Självbiografierna, är en samlingsvolym av fem romaner där han beskriver sin barndom i en nazistisk internatskola i staden Salzburg utsatt för amerikanernas bombningar.Med sitt karakteristiska rytmiska ordflöde angriper han sitt hemlands förtryck och inskränkthet samtidigt som vi följer hans väg till författarskapet. Maarja Talgre gästas av Magnus Florin och Katarina Wikars. Thomas Bernhards berömda självbiografiska svit finns nu åter tillgänglig på svenska i en samlad pocketupplaga. Dessutom finns nu Wittgensteins brorson, Undergångaren, Heldenplatz och Mina priser. Bonus:
-
P1 torsdag 23 oktober och OBS! 3/11 kl 18.15
Det är snart 20 år sedan den österrikiske författaren Thomas Bernhard lämnade jordelivet med sitt famösa testamente som förbjöd publicering och uppsättningar av hans verk inom Österrikes gränser. Ändå har han förblivit en av de mest lästa, omstridda och uppskattade författarna inom det tyska språkområdet. Förbudet att spela honom har dessutom på senare tid lättats upp via hans halvsyskon.Överdrifternas, upprepningarnas och de kritiska tiradernas mästare gjorde ständiga utfall mot det han ogillade inom den österrikiska nationen, och landet var inte sent att reagera. ”Allt är skrattretande jämfört med döden” var hans kommentar när han mottog ett litterärt pris 1968, vilket orsakade en av alla de skandaler som byggde upp hans rykte. Den till svenska nyss översatta romanen ”Skogshuggning” (1984), fick inte publiceras på flera år på grund av att en tidigare vän beskyllde honom för förtal. Många av hans pjäser, framför allt Heldenplatz (1988), kritiserades av konservativa kretsar som hävdade att de smutsade ner Österrikes rykte.I Sverige har vi mest hört om Thomas Bernhard, men hur lät han själv? Han uppträdde då och då som skådespelare i sina pjäser, läste in flera av sina texter och lät sig intervjuas av radio och tv. Karsten Thurfjell har plockat fram några inspelningar och talat med ett par Bernhardianer: Radioteaterns Magnus Lindman som översatt och satt upp flera Bernhardpjäser, och österrikaren Willi Klinger, som lärde känna Thomas Bernhard under hans sista år.
