Nordmakedonien Podcasts
-
Utrikeskrönikan 6 december 2022
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Tirana, tisdag.
Jag är här i Albaniens huvudstad för toppmöte mellan länderna på Västra Balkan och EU.
De har de här mötena lite då och då men dagens träff är ändå unik – det är första gången det äger rum i ett icke EU-land.
På dessa möten blir det alltid en diskussion om ländernas vara eller inte vara i EU. De är alla antingen formella eller potentiella kandidater för att bli medlemmar. På sikt i alla fall.
När jag kom hit igår kväll gick jag ut på stan för att prata med vanligt folk om hur de ser på EU-medlemskapet. Alla jag träffade såg en framtid i EU. De vill gå med. Men många är också trötta på att vänta.
Och just Albanien segdragna strävan mot att bli EU-medlem är intressant då man kan dra tydliga paralleller till Sveriges och Finlands Natoansökningar.
Albanien ansökte om EU-medlemskap redan 2009 men det var först i somras som man kunde påbörja förhandlingar.
Att det tog så lång tid berodde inte bara på Albanien utan i mångt och mycket på Nordmakedonien. Länderna har ansökt var för sig men deras ansökningar har buntats ihop i EU kretsen.
Otur för Albanien då Nordmakedonien har haft stora svårigheter att få grönt ljus för start.
Det började med att Grekland la in sitt veto mot att påbörja förhandlingar då Makedonien också är namnet på en region i Grekland. Det tog flera år av bråk innan Makedonien till slut gick med på att byta namn till Nordmakedonien.
När väl det hindret var passerat kom ett annat EU-land, Bulgarien, och ställde sig på tvären.
Det blev ett nytt infekterat bråk, denna gång om ländernas nationella identitet. Kortfattat kan man säga att Bulgarien menar att Nordmakedonien snyltar på deras historia, kultur och språk.
Så Nordmakedonien fick vänta ytterligare. Och det fick även Albanien.
Den här situationen där två länder vill gå med i ett internationellt samarbete, men inte släpps in för att en medlem säger nej av inrikespolitiska skäl, visst känns det bekant.
Det liknar Sveriges och Finlands Natoprocess.
Vi ska också gå hand i hand in i alliansen. Men hindras av främst ett land, Turkiet, som menar att vi inte gör tillräckligt för att bekämpa terrorism. Här är också tydligt att det är Sverige som Turkiet ser som det stora problemet och det är tvisten mellan Sverige och Turkiet som i viss mån hindrar Finland från att komma in.
Det finns dock en väsentlig skillnad. De flesta räknar ändå med att Sverige och Finland ska släppas in i Nato inom en nära framtid. Vi får i alla fall hoppas att det går fortare än det har gjort för Albanien och Nordmakedonien i EU-processen.
För Albanien tog det 13 år innan man ens fick börja förhandla om medlemskap. För Nordmakedonien tog det 18.
Andreas Liljeheden, Tirana
[email protected] -
Skövde HF:s Matilda Forsberg är med och snackar upp lördagens derby och Skövde IK:s Alexander Henriksson pratar derbyminnen. Vi minns tillbaka på derbyn, vi tittar framåt. I derbynas värld rör vi oss från Skövde till Milano och vidare till Nordmakedonien.
-
Under sommaren har EU:s utvidgningsprocess tagit nya steg. Detta avsnitt av Sieps podcast gästas av Christian Danielsson som beskriver läget och vägen framåt.Ukraina och Moldavien har fått kandidatstatus och Albanien och Nordmakedonien har inlett formella medlemskapsförhandlingar med EU. Tidigare har det talats om en utvidgningströtthet inom unionen, men efter Rysslands invasion av Ukraina har det blivit tydligt att unionens utvidgning handlar om medlemsländernas säkerhet, stabilitet och välfärd. Det menar Christian Danielsson, chef för EU-kommissionens representation i Sverige, som gästar detta avsnitt av Sieps Podcast. Vägen till EU-medlemskap är både lång och komplicerad för Ukraina, Moldavien och länderna på västra Balkan. Danielsson beskriver utmaningarna som väntar och de metoder som nu tagits fram för att föra processen i hamn. Förtroende, dynamik och förutsägbarhet är nyckelord i sammanhanget, och bland fallgroparna finns flera bilaterala konflikter.Detta är första avsnittet av Sieps Podcast efter sommarens uppehåll, och det leds som vanligt av Annika Ström Melin och Göran von Sydow. Nytt avsnitt kommer varannan vecka.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
I fjärde podden Inför Eurovision 2022 bjuder vi in vad som förmodligen är världens största Eurovisionkännare; ESC-producenten, ESC-artisten, ESC-författaren och ESC-fanatikern Christer Björkman, för att dissekera bidragen från Irland, Nordmakedonien, Estland, Rumänien, Polen, Montenegro, Belgien, Sverige & Tjeckien. Vilket är det absolut värsta ord som finns när man pratar Eurovison-musik? Och vilket år är förvånande nog Christers favoritår? Det, och en massa ASC, flams och härligt eniga åsikter väntar er när vi äntligen offentligt får tycka till om ESC tillsammans med The Godfather himself i en av våra absoluta favorit-poddar hittills.
-
Här är det fjärde avsnittet där Fido, Peppe, Jakob och Johannes snackar om 7 av årets bidrag i Eurovision Song Contest i Turin. Vi vill varna för heta diskussioner i detta avsnitt där vi pratar om:
Malta
Moldavien
Montenegro
Nederländerna
Nordmakedonien
Norge
Polen -
I vilket Simon och Johanna gör en analys av förlusten mot Polen och grottar ner sig i sina tankar kring Sveriges missade VM-plats. Dessutom lite gott och blandat om fina, fina Nordmakedonien, om Senegal, om poeten Erling Braut Haaland, om Louis van Gaals talfel. Och mycket mer!
-
Det händer att länder och städer byter namn och vissa namnändringar är mer kontroversiella än andra. Språket guidar dig genom Mumbai, Beijing, Belarus, Eswatini och Nordmakedonien.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Veckans språkfrågorVem bestämmer vad ett land ska heta?
Vad finns det för officiella regler kring länders namn?
Hur gick det till när Sveriges Radio och andra medier slutade använda Vitryssland för att istället säga Belarus?
Varför kan länder eller städers namnbyten väcka känslor?
Hur kommer det sig att Peking nu kallas Beijing?
Varför heter staden Bombay också Mumbai?
Hur har Calcutta blivit Kolkata?
Hur gick det till när landet Burma bytte namn till Myanmar?
Språkvetare Susanna Karlsson, docent i nordiska språk vid Göteborgs universitet. Gäst Lena Olausson, språkvårdare på Sveriges Radio, Sveriges Television och UR. Programledare Emmy Rasper.
-
Under 18- och 1900-talen växte nya nationer upp som svampar ur jorden, och många av dem försvann lika snabbt. Vart tog de vägen? Kristoffer Leandoer tar med oss till några av dem i denna essä.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det händer att man ser prins Lekas långa och aningen vemodiga gestalt på Tiranas gator, en prins utan land, tronarvinge i ett kungarike som inte längre är ett kungarike och i praktiken inte varit det sedan år 1939, då Lekas farfar kung Zog I tog den albanska guldreserven och flydde undan italienarna till en bekväm men livslång exil.
Under de oroliga åren efter kommunismens fall återvände prinsens far, vapenhandlaren Leka Zogu, till Albanien i hopp om att återinföra monarkin, men nedröstades med stor majoritet i en folkomröstning 1997. Såna planer när knappast sonen, den blide prins Leka. Han kan röra sig genom stan obesvärat till fots medan republikens officiella styresmän förflyttar sig till och från jobbet i skottsäkra bilar med blinkande blåljus. Det har sina poänger att vara statsöverhuvud i ett kungarike som inte längre finns i världen utanför historieböckerna.
Länderna som inte finns är på många sätt roligare att tänka på än länderna som finns. Och då menar jag inte i första hand konstnärliga projekt som Elgaland-Vargaland, Ladonien eller Kjartanistan. Inte de fiktiva Tintinländerna Bordurien och Syldavien och inte heller Ursula LeGuins vackra centraleuropeiska skapelse Orsinien. Utan länder som faktiskt utropat sin självständighet i den här världen, hissat sina flaggor, tryckt sina frimärken – bara för att nästan omgående hamna under hjulen på historiens triumfvagn. För vilken sorts historia kan vara intressantare än den som aldrig riktigt blev av, den som Hugh Trevor-Roper år 1981 skisserade i sin numera klassiska föreläsning History and Imagination: de missade avtagsvägarnas historia, de krossade drömmarnas och förlorade illusionernas; historien om hur det kunde ha blivit.
Landet som jag bor är generöst i detta avseende. Trots att här bott människor som talat albanska sen urminnes tider har Albanien bara funnits som självständig stat sedan 1912, och har på den korta tiden invaderats och på andra sätt hotats till sin existens ett flertal gånger. Och trots att Albanien är mindre än Småland kan vi innanför landets nuvarande gränser hitta flera försvunna statsbildningar. Den brittiske historikern Norman Davies "Vanished Kingdoms. The History of Half-Forgotten Europe" är en 830 sidor tjock bjässe till bok, men inte ens i dess 35 sidor långa namnregister får de här länderna plats. Så försvunna är de. Vilket kanske är lika väl, för de vittnar inte bara om de egna invånarnas drömmar och förhoppningar, utan även om grannländernas hungriga blickar på en nyfödd nation.
Den 28 november 1912 höjde Ismail Kemal den albanska flaggan från en balkong i kuststaden Vlora i södra Albanien och utropade landets suveränitet. Strax utanför Vlora ligger den karga ön Sazan, vars strategiska läge som lås i Adriatiska havet genom historien gjort den till åtråvärt byte för pirater och sjömakter, trots att ön saknar eget vatten. Under första världskriget ockuperades ön av italienarna, som byggde en ubåtsbas där år 1922, samtidigt som man nödtorftigt maskerade sin ockupation med egen frimärksutgivning som bevis på autonomi. Ur militär synpunkt förblev Sazan en attraktiv plats: under kalla kriget låg här en sovjetisk ubåtshamn, samt en fabrik för tillverkning av biologiska och kemiska vapen, fram till år 1961 när Enver Hoxha klippte förbindelsen med Sovjet. Därefter drevs anläggningen vidare med kinesisk hjälp. Då levde 1500 soldater på den ogästvänliga och numera helt obebodda ön. Kanske tänkte de på Odysseus, som enligt Homeros i sju års tid hölls fången på denna ö av den blint förälskade nymfen Kalypso.
Söder om Vlora ligger den lilla kuststaden Himara med ungefär tretusen invånare. En strandpromenad, ett fiskeläge. En bit upp i bergen finns gamla Himara – en befäst stad med gott om kyrkor, byggd utom räckhåll för pirater och andra fiender från havet. Numera vill de flesta bo på gångavstånd till vattnet, så trots den hänförande utsikten har husen uppe i den gamla staden fått förfalla och många är rena ruiner. En av dessa ruiner får jag särskilt utpekad för mig: ”I det här huset bodde kaptenen av Himara, här utropade han den fria republiken Himara!”
Jag vet ju att de till stor del grekiskspråkiga invånarna i Himara har ett eget politiskt parti, och att man sätter en ära i att tänka självständigt och fritt. Men det förefaller som ett stort och vådligt steg för en sömnig småstad, även under det kaos som rådde i glappet mellan balkankrig och världskrig, när den färska nationen Albanien ännu sökte former för sitt statsskick, att utropa sig till en autonom republik.
Ändå skedde det. Kaptenen av Himara hette egentligen Spyros Spyromilios och var en grekisk militär, frihetskämpe och orosande. Under namnet ”Kapten Bouas” ledde han en friskara på trettiofem man i den makedonska frihetskampen. Överallt där det bråkas på Balkan dyker han upp, inblandad i statskupper, skärmytslingar och krig. Under balkankrigen slåss han med albansk gerilla och besätter sin födelsestad Himara för grekisk räkning. På direkt order från Aten att evakuera vägrar han och utropar i stället den 9 februari 1914 den fria republiken Himara, vars oavhängighet varar i knappt tre veckor. Den 28 februari, i Gjirokaster längre inåt landet, utropas nämligen den Autonoma republiken Norra Epirus, där Himara bara ingår som en del. Denna något större stat hinner erkännas av stormakterna, få president och egen flagga: en svart dubbelhövdad örn som breder ut sina vingar mot ett vitt kors på blå botten, mycket stiligt. Denna flagga får vaja över Norra Epirus i knappt 8 månader, fram till den 27 oktober 1914, när grekiska armén invaderar hela området och upplöser regeringen. Men då har första världskriget brutit ut och Europakartan kommer ändå inte att se likadan ut efteråt.
Ännu längre inåt landet, nära gränsen till nuvarande Nordmakedonien, ligger Korça, med sina 75 000 invånare Albaniens åttonde största stad. Under första världskriget befriades Korça från bulgarisk ockupation av franska styrkor, och de fyra år fransmännen var kvar satte så djupa spår att Korça än idag kallas Lilla Paris. Staden hade också ingått i Autonoma republiken Norra Epirus, men under fransmännens beskydd vaknade andra drömmar till liv, och i december 1916 utropade Themistokli Gërmenji den Autonoma albanska republiken Korça, också försedd med egen flagga, en kombination av trikoloren och den albanska flaggan. Korçarepubliken varade fram till 15 juni 1920, när fransmännen drog sig tillbaka: utan dem i ryggen hade man inte en chans att bevara självständigheten. Men på tre och ett halvt år sattes viktigare avtryck än flaggor och frimärken. Korça är fortfarande en stad som värnar om utbildning, konst och kulturliv. Den första albanskspråkiga skolan grundades i Korçarepubliken – ett viktigt steg på vägen mot genuint oberoende. Här startades också det franskspråkiga lyceum där Albaniens blivande diktator Enver Hoxha inte bara själv gick, utan även senare hade tjänst som fransklärare.
Under en kort period av oro och stora drömmar i början av förra seklet var ingen plats i Albanien för liten för att hissa egen flagga och trycka egna frimärken. Idag drömmer man snarare om välstånd, resor och EU-medlemskap – vare sig man är prins eller pizzabagare så är det vidare gränser man vill ha, inte snävare.
Kristoffer Leandoer
-
Nederländerna har dragit en vinstlott i EM genom att lottas i samma grupp som Ukraina, Österrike och Nordmakedonien. Laget som tar sig vidare från gruppen tillsammans med Nederländerna kan bli en överraskning. "Jag sticker ut hakan och tror på en jätteskräll", säger Radiosportens fotbollsexpert Richard Henriksson.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
-
Holland, Ukraina, Österrike och Nordmakedonien synas här av Makoto Asahara, Frida Fagerlund och Patrik Syk. Ska ska de orangea klara sig utan van Dijk? Kommer David Alaba va mätt? Kan Nordmakedonien skrälla med veteranen Pandev?
