Folgen
-
Utrikeskrönikan 3 juli 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm, onsdag.
Precis hemkommen från en reportageresa i Grekland, sitter jag i den svenska skärgården och smälter intrycken.
Resan har gått i klimatförändringars och katastrofers tecken.
Jag har träffat människor som drabbats hårt av bränder, översvämningar, skyfall, skördebortfall…
En av dem Eleni.
I maj månad 2023 förlorar hon 90 procent av sin olivskörd.
När träden precis börjat blomma, slår hagelstormen till. Och så skyfall på det.
Senare samma år brinner det i hennes odlingar. Stora arealer. Ett förlorat år.
När 2024 gryr, hoppas Eleni på ett normalt Halkidiki-år, där natur och människor är i samklang.
Men i maj händer det igen.
Skyfall, hagel – och hela skörden förstörs. De sköra blommorna på olivträden har inte en chans mot naturens raseri.
Eleni sörjer skörden, förstår sig inte på vädret längre – men hennes kärlek till olivträden är stark.
De är som hennes barn och hon kan inte överge dem.
De måste tas om hand.
”Vet du att träden sjunger?”, säger Eleni när vi pratar. ”Dom sjunger och dom äldre trädens sång är annorlunda mot dom yngres.”
Eleni har spelat in.
Jag får lyssna och det handlar om frekvenser som omvandlats till ljud.
Eleni har tagit fasta på uppfinnaren Nikola Teslas teorier om att allt och alla kommunicerar via olika frekvenser… så även Elenis olivträd, varav många är 2000 år gamla.
Vad man än tror om Teslas frekvenser eller olivträds sångförmågor, så går det inte att ta miste på Halkidikis starka koppling till dom uråldriga olivträden.
Jag träffar andra farmare, Halkidikibor, pensionerade odlare. De talar alla om olivträden som deras nära, deras kära.
Det är både fascinerande och berörande.
På den näst största grekiska ön Evia träffar jag 50-årige Vangelis Georgantzis, som sedan barnsben bott på ön och i vuxen ålder arbetat med och försörjts av öns största resurs – pinjeträden.
För Vangelis är pinjeträden hem och barndom, men också familjeförsörjning, pengar till barnens universitetsutbildningar, till ett rimligt gott liv på ön.
2021 brinner alla hans träd upp – han och familjen förlorar sin försörjning. Tillsammans med ytterligare 500 familjer på ön.
Den rekordheta sommaren 2023 i Grekland kämpar tusentals brandmän och lokalbor mot eld och lågor, som sveper fram över landet.
Först i slutet av september mattas värmen, bränderna minskar i omfattning.
Då händer något helt annat – som vore det en förbannelse, förvandlas eld till vatten.
Förödande skyfall. Översvämningarna är ett faktum.
Vattnets kraft är obeveklig, byar försvinner, människor förlorar sina hem, lantbrukare sina åkrar.
Det är i slutet av juni när jag sitter och tittar ut över blått hav och gröna öar.
Skärgården här i Stockholm är som vackrast nu, prunkande blomster, grönt, skönt… behagligt.
Ännu har vi inte fått känna av det som blir alltmer frekvent mer söderöver.
Naturens alltmer nyckfulla beteende och väderfenomen svåra att hantera.
Än så länge är allt sig likt här hemma hos oss.
Än så länge....
Milan Djelevic, Östeuropakorrespondent
[email protected] -
Utrikeskrönikan 2 juli 2024
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Lviv - tisdag
Här i västra Ukraina, bara några mil från gränsen till EU, är kriget både osynligt och ständigt närvarande. Under de varma sommarkvällarna fylls gator, torg, boulevarder och parker med tusentals människor som på ytan får Lviv att se ut som ett centraleuropeiskt semesterparadis. Uteserveringarna är fyllda till bristningsgränsen. Pubarna visar fotbolls-EM även om Ukraina är utslaget ur turneringen.
Var 20 meter står gatumusiker som tävlar om uppmärksamheten. Rappare vid en parkbänk, en långhårig kille med gitarr som sjunger ukrainska rocklåtar vid promenadstråket. Allra mest publik lockar sex unga män på Frihetsavenyn. De har en blåsorkester med slagverk och spelar instrumentala discohits inför hundratals åskådare. En grupp tonårstjejer dansar vilt och galet till trombon-, trumpet- och saxofonversionen av 90-talshiten ”Barbie Girl”.
Men mitt i festen märks det att ingenting egentligen är som det borde vara. Inne på puben på den pittoreska smågatan slocknar plötsligt tv-skärmen mitt i reprisbilderna av avgörande mål i fotbolls-EM. All el försvinner i hela kvarteret. De ryska bombningarna av den ukrainska infrastrukturen gör att strömavbrotten blir allt vanligare. Reservaggregaten drar igång och gatubilden fylls av deras högljutt brummande ljud. Samtidigt är det bara de nödvändigaste funktionerna som hålls igång. Hela staden går in i ett slags dunkel med matt gatubelysning och hela fasader med släckta fönster.
Och när jag svänger runt hörnet vid Änglarnas torg hamnar jag mitt i en utställning. På den lilla platsen mellan de höga stenhusen står skärmar uppställda med bilder på och texter av Iryna Tsybuch. Hon var journalisten och militärsjukvårdaren som blev känd i hela Ukraina. Tsybuch skrev ett öppet avskedsbrev till sin bror i sociala medier redan våren 2023 ifall det värsta skulle hända. Det brevet publicerades igen i slutet av maj i år när Iryna Tsybuch dödades av rysk beskjutning under en transport av sårade soldater i Charkivregionen. Det var tre dagar kvar till hennes 26-årsdag.
Morgonen efter min promenad genom Lviv går jag tillbaka till Änglarnas torg och ser människor strömma ut ur 1600-talskyrkan i ena änden av det lilla torget. Det är ännu en begravning av soldater som stupat vid fronten. Kistorna bärs ut till bilar som med poliseskort för dem till kyrkogården. Längs kortegens väg, samma gator som kvällen innan fylldes med festande människor, går de förbipasserande ner på knä och sänker sina huvuden.
Fredrik Wadström, Lviv
[email protected] -
Fehlende Folgen?
-
Utrikeskrönikan 1 juli 2024
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Pretoria måndag.
Det här blir sista utrikeskrönika från detta underbara land, Sydafrika. Jag njuter av de sista dagarna med att sitta i solen och lyssna på amapinao, denna distinkt sydafrikanska musik-genre någonstans mellan house och jazz och lite annat.
Jag minns en krönika jag skrev precis i början av min korreperiod, faktiskt innan jag hade flyttat hit. Den handlade om hur lätt det var att se vilka som var sydafrikaner vid gaten i Addis Abeba där jag mellanlandade.
En salig blandning av allt från rastadansrare i stora mössor till svarta affärsmän i strama kostymer och så dessa vita afrikandermän i korta tajta shorts och flipflops. Ett gäng ganska coola katter. Och det är de fortfarande.
Jag kommer sakna dem, ändå, dessa Sydafrikas söner och döttrar som genom historiens irrgångar måste samarbeta och få landet att hålla ihop. För jag minns också hur jag redan då undrade: hur ska det gå för detta land, som är så långt ifrån lagom?
När det regnar så är det ett vattenfall, där vågorna är högre, hajarna större, bergen fantastiska, när det är fattigt är det gyttjig misär, när det är rikt en extrem lyx med champange och Lamborginis. Och på många sätt är Sydafrika fortfarande ett mysterium för mig.
Trettio år efter apartheid är det fortfarande som att landet består av olika öar av grupper som lever parallella liv samtidigt. Ibland görs en del jämförelser med Brasilien, också det en regional storspelare, också det ett land med en välutvecklad ekonomi.
Bägge är också bland de mest ekonomiskt ojämlika länderna i världen, bägge har en extrem kriminalitet. Om det inte var för det skulle nog hela världen vilja bo antingen där eller här i Sydafrika.
Men en viktig skillnad är att Brasilien trots alla sina olikheter, folkgrupper, svart och vitt och brunt, ändå förenas av en mer eller mindre gemensam historia och språk, den sjungande brasilianska portugisiskan.
I Sydafrika finns det elva officiella språk, nästan lika många berättelser om vilken roll de haft i landets historia. En färgkarta bara över språkutbredningen i Gauteng-provinsen ser ut som en Jackson Pollock-tavla, det är små öar av zulu, pedi, afrikaans, tswana, sotho.
Få talar egentligen engelska som modersmål i Sydafrika, kanske fem miljoner i en befolkning på sextio miljoner. Det finns inte så mycket som håller samman landet. Hur ska det gå? Jag tror faktiskt ändå att de här coola katterna kommer fixa det, de kommer att finna en väg framåt för detta land, långt ifrån lagom.
Richard Myrenberg, Pretoria
[email protected] -
Utrikeskrönikan 28 juni 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm, fredag.
Det här är en hej då-krönika, för den sista juni slutar jag som korrespondent för global hälsa. Och jag vill slå ett slag för det ämne jag haft att bevaka: folkhälsa. Det är ett ord med säkert lite olika associationer. Vissa kanske anser att det känns lite förnumstigt, lite väl förståndigt. Lite som råkost, som för tankarna till rivna morötter i ett plasttråg i en skolmatsal.
Men det är så mycket finare än så. Skolmat är för övrigt ett ypperligt exempel på vad folkhälsa kan vara – om världens alla barn fick möjlighet att gå i skola och få ett lagat mål mat varje vardag, skulle den här planeten vara en bättre plats att leva på, för alla.
Folkhälsa är vaccin, detta fantastiska som gör att vi inte ens behöver vara oroliga för en lång rad otäcka sjukdomar.
Det är skolsköterskor. Det är synundersökningar på BVC, så att man kan fånga upp små barn med synfel och se till att de får glasögon. Det är att vi som samhälle anlitar experter för att planera städer så att de blir hälsosamma, med träd som ger skugga och med gång- och cykelbanor. Med plats för lekparker, så att barn inte behöver spela fotboll på en landremsa mellan två motorvägar.
Det är lagstiftningar som förbjuder alltför långa arbetspass och kräver att företag ser till att byggnadsställningar är säkra.
Och så är det förstås hur ett samhälle ställer upp och skyddar sig mot och vid en pandemi.
Folkhälsa gör att vi inte måste ta en taxi in till akuten – för vi är inte ens sjuka. För att citera en dokumentär på PBS, det är som en osynlig sköld som räddar livet på oss, gång på gång.
Ni fattar, det är sjukt fint med folkhälsa helt enkelt. Det är kanske inte så glamoröst. Men det bevarar utan tvekan fler klappande hjärtan än vad som räddas på världens alla operationsbord.
Folkhälsoarbete kan ses som en helt oegoistisk kärlek, riktad till människor man inte känner. Om man så vill, kärlek till mänskligheten.
Det har varit ett fantastiskt jobb att bevaka global hälsa, ur en lång rad perspektiv. Jag har dykt ner i alltifrån förlossningsvård och hjärtsvikt till tobakslagar och vår syn på döden. Som ett avsked till ämnet – till alla som jobbar med allas vår hälsa på olika sätt: Heja er! Ni ger världen kärlek.
Tack för mig som hälsokorrespondent, och tack för att ni har lyssnat.
Sara Heyman, korrespondent för global hälsa
[email protected] -
Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
San Francisco, torsdag
Är det något San Francisco är känt för utöver 60-talshippies och den jättestora jordbävningen 1906 så är det backarna. Backarna är många, och de är framför allt branta. De passar väldigt bra för biljakter på film, som i Bullit med Steve McQueen eller när James Bond åker brandbil i rasande fart i A view to a kill.
De branta backarna påverkar i hög grad arkitekturen i den här stan. Många av de pittoreska bostadshusen är till exempel fyra våningar höga mot gatan på ena sidan, men så krymper de snabbt till bara tre våningar några meter bort.
I en värstingbacke kan ett hus som är säg 20 meter brett skilja fyra meter i höjdled. Det blir en lutning på runt 20 procent om mitt ögonmått stämmer. Som sagt, här är brant. Det är tur att San Francisco har såpass milt klimat. En vanlig svensk januarihalka hade gett enorma påfrestningar på sjukvården här i San Francisco.
Häromdagen såg jag en mamma med barnvagn som med lätt panik i ögonen säkerhets-zickzackade nerför en av branterna. Hennes ättelägg skulle vara illa ute om mamman skulle snubbla och tappa greppet om vagnen där i branten.
När jag mötte mamman med barnvagnen kom jag att tänka på min gamle klasskompis Niclas. Vi var 10-11 år när han på roliga timmen ställde sig upp och frågade klassen: vad finns det mest av i världen, uppförsbackar eller nerförsbackar? Frågan ledde till en högljudd diskussion i klassrummet.
Vi var en klar majoritet som bestämt hävdade att uppförsbackarna måste vara flest. En minoritet höll i stället på nerförsbackarna, kanske var det klassens lite mer optimistiskt lagda som tyckte så?
Niclas fnittrade alltmer, och jag kommer aldrig att glömma hur korkad jag kände mig när han skrattande berättade att vi allihop hade fel. Varje backe går liksom åt två håll, beroende på vilken utgångspunkt man har. Men Niclas, om du hör det här så är du välkommen hit till San Francisco. Vi kan promenera runt här ett tag så ska vi se om inte även du liksom jag får en tydlig känsla av att i den här staden är uppförsbackarna både fler och brantare än nerförsbackarna.
Jens Möller i San Francisco
-
Utrikeskrönikan 26 juni 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Bryssel, onsdag.
”…när du egentligen bara kan göra så…”
Så där lät det på ett av Bryssels många kaféer när yngsta sonen flexade med en Rubiks kub för något år sedan.
Han hade snöat in på det komplicerade pusslet och som barn kan göra lärde han sig flytta de där färgade plastrutorna galet snabbt, nästan per automatik.
De problem som han löste på några sekunder tog mig flera minuter. Och då tog jag ofta hjälp av en app som visade hur jag skulle flytta rutorna för att det skulle gå ihop.
Jag hade helt enkelt svårt att få grepp om logiken och tänka i tillräckligt många steg.
Därför fick jag en skavande känsla förra veckan när Ungern, som tar över EU:s ordförandeklubba på måndag, presenterade sin logga för sitt ordförandeskap.
Det var just en Rubiks kub.
En Rubiks kub med den ungerska flaggan på ena sidan och EU:s cirkel med stjärnor på den andra.
Det är egentligen inte konstigare än att det är en hyllning till ungraren Ernő Rubik, arkitekten och professorn som skapade Rubiks kub för 50 år sedan, 1974.
Enligt det ungerska ordförandeskapet är kuben och loggan en symbol för den ungerska nationens kreativitet och strategiska tänkande.
För att lösa kuben krävs strategi, tålamod, disciplin och precision – kvalitéer som är grundläggande för Ungerns ordförandeskap, enligt ungrarna själva.
Men loggan med kuben kan också ses som en symbol för ett komplicerat och svårlöst ordförandeskap.
EU-ländernas arbete i ministerrådet kommer ledas av ett land som på många sätt är på kollisionskurs med EU. Ett land som nyss dömdes betala dryga dagliga böter för att man brutit mot EU:s regler. Ett land med en premiärminister i Viktor Orbán som ofta går ofta till attack i sociala medier mot vad han kallar byråkraterna i Bryssel (även om det är ungerska politiker som fattar de politiska besluten tillsammans med kollegorna från andra EU-länder).
Normalt ska ordförandelandet agera som en neutral medlare, lägga sina nationella ståndpunkter åt sidan, försöka driva samarbetet framåt och förhandla fram kompromisser.
Särskilt när de gäller fortsatt stöd till Ukraina och ytterligare sanktioner mot Ryssland finns det frågetecken kring hur Ungern kommer agera. För där har landet tidigare bromsat och blockerat EU:s beslut.
Även för mig personligen kan det ungerska ordförandeskapet bli mer komplicerat än vanligt.
Ordförandeskapen brukar börja med en pressresa för utvalda Brysseljournalister där man kan träffa landets ministrar och få en bra inblick i vad landet vill driva det kommande halvåret.
Sveriges Radio brukar få inbjudan till de pressresorna och jag har själv varit med på alla de senaste sex åren.
Men än så länge har det inte dykt upp någon inbjudan från det ungerska ordförandeskapet i mejlkorgen.
Det återstår att se om jag kommer kunna lösa det komplicerade ungerska ordförandeskapet.
När det gäller Rubiks kub har jag aldrig lyckats lösa den fullt ut på egen hand. Jag har alltid behövt hjälp av antingen den där appen eller yngsta sonen.
”…och sen om det blir så här så drar du bara ner…”
Andreas Liljeheden, Bryssel
[email protected] -
Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Washington tisdag.
Och den stora nyhetskanalen här håller på att driva oss alla så smått till vansinne genom sitt ständiga tjat om den debatt som kommer ske på torsdag, mellan Joe Biden och Donald Trump - ni kommer också få höra mer om den senare i veckan, lita på det.
Det blir alltså en debatt mellan två seniorer: Biden som är 81, och Trump som nyss fyllde 78. Många amerikaner hade önskat sig ett yngre startfält, men nu ser det ut som det gör.
Men mina tankar vandrar i stället i väg till en annan person, som också bott i Vita huset, och som också är kommen till åren. Om knappt 100 dagar fyller nämligen den tidigare demokratiske presidenten Jimmy Carter 100 år, om han nu är med oss så länge. Han är sen flera månader tillbaka i dåligt skick och får palliativ vård.
Jimmy Carter är redan den ex-president som har levt längst, och i ett land som gillar rekord och prestationer av olika slag, så hoppas nu många på att han också klarar det där 100-årsstrecket.
Det går att slå vad som saken - chansen att han klarar det beräknas vara 60 procent, såg jag nyss - och det finns också entusiaster som skapat en sida på nätet som räknar ner tiden, sekund för sekund, till Carters födelsedag den 1 oktober. Jimmy Carters familj rapporterar att han verkar ha en fridfull och rätt fin tillvaro, med mycket sömn och mat från hans egna gamla bondgård. Uppmuntringarna och hejaropen har börjat strömma in.
När Carter var USA:s president i slutet av 70-talet, var entusiasmen inte lika stor, och han förlorade med dunder och brak till Ronald Reagan 1981 efter bara en mandatperiod.
Men han har en spännande historia: när han var ung ville han bli kapten på en kärnvapenbestyckad u-båt och han var på god väg, när hans pappa plötsligt gick bort. Jimmy Carter fick återvända hem, från havet till familjens jordnöts-farm i Georgia.
I stället blev han så småningom, till mångas förvåning, USA:s president. Med sin 70-tals-snedlugg och sydstatsdialekt sågs han som en underdog, som gärna ville resonera sig fram till beslut, men kunde också framstå som lite velig.
Han blev betydligt mer populär efter sin tid i Vita huset, när han jobbade för fred och mänskliga rättigheter på olika sätt. 2002 fick han Nobels fredspris.
Allt det här är ju länge sen - riktigt länge sen, kan man känna, när man tittar på det politiska landskapet här i USA idag.
Och kanske är det också därför som somliga är så peppade inför möjligheten att Jimmy Carter får fira sin 100-årsdag. Även om åldrade presidenter annars inte är USA:s favoritgrej just nu.
Nina Benner, Washington.
[email protected] -
Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Delhi, måndag.
Som jag längtat efter att få säga just de två små orden ihop. Den här resan har varit speciell eftersom jag inte fått journalistvisum till Indien på flera år, inte sedan november 2020 för att vara exakt. Men nu är jag här och det är fantastiskt.
Under de här åren av frånvaro har jag bevakat landet med hjälp av bästa Arnab Dutta, en erfaren journalist och numera god vän. Vi har bollat idéer som han sedan förverkligat och jag redigerat. Det har gått men att vara på plats och själv få se landets utveckling är förstås oslagbart.
Under min frånvaro har jag ibland fått höra att vi utländska journalister inte har förmåga att se allt det som landets BJP-ledda regering faktiskt åstadkommer. Det ligger en del i den kritiken. Det ligger också en del i motsatsen; det vill säga att ja, det händer mycket, men utvecklingen når inte alla, och att det skönmålas rätt friskt i de offentliga budskapen.
Efter att nu ha besökt fem av landets delstater de senaste veckorna, städer såväl som landsbygd, så är mina intryck följande. Indien är enklare, smartare och renare än vid mitt förra besök. Om man har pengar, vill jag lägga till. Inrikesflyget är utbyggt och bekvämt. De nya snabbtågen underbara, går i tid och har fantastisk service. En oändligt lång bussresa mellan två delstater bjöd på mycket bra vägar men chaufförerna kör inte bättre för det, så visst nästan krockade vi ett antal gånger. De digitala betalningarna är super; så pass utbredda att jag hade svårt att köpa vatten häromdagen. Småmynten var slut och jag har inte de indiska betalapparna för de kräver ett lokalt bankkonto. Bankkort accepterades inte av ”hålet i väggen-serveringen”.
Men bara för att de ekonomiskt utsatta numera har ett bankkonto och kan ta betalt och betala online så innebär inte det att de med automatik har mer pengar att röra sig med. 800 miljoner indier får bidrag från staten för att klara sig. Och fattigdomen är också synlig när man rör sig i landet.
Resultatet från det nyss avslutade parlamentsvalet där BJP förlorade den majoritet man haft i tio år kommer vi Indiennördar att analysera länge. Bland annat var det vissa daliter så kallat kastlösa som övergav partiet för att oppositionen lyckades övertala dem om att regeringen skulle ta bort riktade privilegier till den här gruppen.
Men en övergripande slutsats från valresultatet och samtalen jag haft med indier är att landet behöver fler arbetstillfällen. Indier vill ha jobb, inte allmosor. De vill skapa sig en bättre framtid för sina barn och den utveckling som regeringen åstadkommit spär på den aptiten.
Naila Saleem, Sydasienkorrespondent
[email protected] -
Utrikeskrönika 21 juni
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Södra Öland, midsommarafton.
Det är då jag brukar vråla: ”Men var är den svarta midsommarduken?”
Och alla vitklädda, sommarfina barn och besökande vänner tittar upp förskräckt från ståltråden, björklöven och blommorna som de håller på att binda vackra kransar med. De tycker redan att jag gått för långt när jag lockat mördarsniglar till drunkningsdöden med en balja öl. Men det är ju bara den svarta duken jag vill hitta, den som suger åt sig solljuset så att man slipper bli bländad som man blir av en vit duk när solen skiner så att man knappt kan skilja sillen från mördarsnigeln.
Att jag blir så traditionsbestämd på midsommarafton måste bero på att jag i själva verket är utlandssvensk. Denna speciella kategori svenskar som tror att de är bäst på att mäta temperaturen i Moder Sveas armhåla eftersom de har den rätta distansen. Och aldrig blir vi utlandssvenskar så löjliga som till midsommar när vi sjunger, som Povel Ramel, ”hurra för en sup och en sill-svans, hurra för en helsvensk potatis”, för att i nästa andetag veta bäst om hela den svenska systemkollapsen, men det får man väl inte säga i det här landet, lika lite som man får ifrågasätta klimatförändringar eller skatter.
Så lyder utlandssvenskarnas mantra. För det är ju iskallt i Sverige på midsommarafton, men äntligen kan detta förvandlas till en fördel för oss nu när Sverige lanserar Coolcation och kan tjäna pengar på sval semester i Norden för den som vill fly den 40-gradiga värmen i södra Europa.
Från ett annat rum i sommartorpet hör jag hur systersonen drillar våra italienska vänner i Små grodorna (och moster Ingeborgs plym inför eftermiddagens dans runt midsommarstången) och jag tänker på att midsommar också är den tid på året när jag censurerar mig själv på sociala medier för att inte klorofyllchocka mina vänner i arabvärlden.
Jag kan inte visa dem denna grönska utan att få lite dåligt samvete över hur privilegierad jag är. Denna idyll, denna näktergal – för Egyptier som har så lite grönt omkring sig att de går och har picknick på gräsplätten i en motorvägsrefug när det är helg, eftersom de inte har tillgång till något annat gräs i ökenlandet (där 90 procent av befolkningen bor på 4 procent av landytan – den tunna gröna remsan längs Nilen). Hur skulle de kunna förstår Sveriges grönska?
Långt borta i Mecka är det över 51 grader varmt och över 1 000 pilgrimer har dött av värmen nu under hajj. Majoriteten av dem var egyptier. Enligt obekräftade uppgifter har 658 egyptier dött, de flesta fattiga och oregistrerade pilgrimer, vilket innebär att de inte hade tillgång till de luftkonditionerade tält där penningstinna pilgrimer kan svalka sig i Mecka.
Denna skandal och tragedi är ännu ett skäl att duka med svart duk idag på midsommar.
Cecilia Uddén, Öland
[email protected] -
Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Santiago de Chile, torsdag
Det är kallt och det regnar när jag besöker Plaza Italia, torget i centrala Santiago, som var centrum för den stora revolten mot regeringen 2019 med krav på bättre levnadsvillkor.
Demonstranterna döpte symboliskt om platsen till Plaza Dignidad, värdighetstorget.
Jag minns hur det sjöngs, dansades och skanderades tills kravallpolisen brutalt slog ner protesterna med tårgas och vattenkanoner. Döda och skadade. Fest blandad med tragedi.
Nu var jag där igen, och det är inte mycket som påminner om de jättelika demonstrationerna för fem år sen, bara lukten av tårgas vid ingången till tunnelbanestationen är kvar, den verkar ha fastnat vid väggarna.
Den staty som var mitt på torget är borta. Den föreställde en man i blå uniform på sin häst, en chilensk armégeneral, krigshjälte från flera krig på 1800-talet, Manuel Baquedano hette han.
Nyligen la en grupp kvinnoaktivister upp en bild i sociala medier, med hjälp av artificiell intelligens skapade de en verklighetstrogen bild av det symboltyngda torget – i mitten såg man en staty - på en kvinna.
Monumentet föreställde Elena Caffarena, en advokat och aktivist som var frontfigur för de chilenska kvinnornas kamp för rösträtt.
Budskapet kom från gruppen Monumentala kvinnor, som anser att den officiella historieskrivningen osynliggör kvinnorna. Av landets drygt 600 monument över historiens viktiga gestalter är det bara 29 som föreställer kvinnor, knappt fem procent alltså.
Och så är det över hela Latinamerika. Men det pågår en motreaktion mot detta. I Mexiko city till exempel finns en gren av kvinnorörelsen som på olika torg i huvudstaden sätter upp mindre metallfigurer föreställande framträdande kvinnor i landets historia.
I Ecuador träffade jag en liknande grupp som bildade studiecirklar om en alternativ historieskrivning.
Nyligen provocerade den argentinske presidenten Javier Milei fram en ilsken reaktion från kvinnorörelsen där, då han dagen före kvinnodagen tog bort namnet Kvinnosalen på ett av de främsta rummen i presidentpalatset. Han döpte om det till Självständighetshjältarnas sal.
Det kanske är överflödigt att säga att de allra flesta av dessa hjältar är just män, enligt de officiella historieböckerna.
Förslaget här i Chile om att resa en staty över Elena Caffarena är alltså en del av denna regionala motreaktion.
Frågan är om samhället är redo för en sån omskrivning av historien. Så här långt har förslaget inte skapat någon debatt bland chilenarna, som just nu är mer sysselsatta med den stränga vintern och dess regnstormar.
Ivan Garcia, Santiago de Chile
[email protected] -
Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
London, onsdag.
I morgon är det två veckor kvar tills de brittiska väljarna ska rösta fram ett nytt parlament.
Vilket får mig att fundera över valsystemet här i landet.
För de brittiska väljarna sa jag, i själva verket är det bara en liten del av deras röster som får någon betydelse för styrkeförhållandena i parlamentet. Faktiskt bara 30 procent av rösterna.
Skälet är förstås valsystemet, där landet delas upp i 650 valkretsar med ett mandat i varje och där den som får flest röster i varje valkrets vinner mandatet.
Alla röster på förlorarna blir därmed betydelselösa, och det gäller även alla röster som vinnaren får, utöver de som behövs för att bli störst. De spelar ju ingen roll om man vinner med en röst eller med 50 000 röster. I valen brukar det vara 70 procent av rösterna som inte får någon direkt betydelse.
Det uppstår också andra märkligheter. Ta valet 2015, där fick partiet Ukip som leddes av EU-motståndaren Nigel Farage, i dag i partiet Reform UK, 13 procent av rösterna i hela landet. Men rösterna var utspridda, Ukip blev bara störst i en valkrets och fick alltså endast ett mandat i parlamentet.
Det skotska nationalistpartiet däremot, fick 5 procent av rösterna i hela landet, och 56 mandat. Deras väljare är samlade i skotska valkretsar.
På många ställen är resultatet klart på förhand. I en tredjedel av valkretsarna har samma parti vunnit i alla val sedan andra världskriget. Vare sig det sen Labour eller de konservativa vunnit stora segrar nationellt.
De viktiga väljarna blir förstås de där det är jämt och där vinnaren kan bytas ut. Politikerna satsar på de ställena, och inte bara under valkampanjerna. Studier visar att politikerna också prioriterar områdena där det är strid om makten när det gäller till exempel vilka sjukhus som ska klara sig från nedläggning eller vilka orter som ska få ta del av särskilt riktade satsningar.
Kamp om makten – sjukhuset blir kvar och det kommer en extraslant. Inte kamp om makten – ni får vänta till senare.
Frågan om att ändra systemet till proportionell representation, där mandaten i stället fördelas utifrån andelen av rösterna, har diskuterats i evigheter. Men de stora partierna - Labour och de konservativa – som tjänar på nuvarande reglerna visar inte mycket intresse.
I valet 2019 fick de konservativa 44 procent av rösterna vilket gav 56 procent av mandaten. En färsk opinionsmätning visar att Labour med 40 procent av rösterna i valet om två veckor, skulle kunna få 70 procent av mandaten.
Varför skulle de partierna lämna ifrån sig de fördelarna, vad andra klagar än på. Ja möjligen därför att Labour faktiskt har partibeslut om att driva frågan om proportionell representation, även om partiledningen bromsar. Och att om det konservativa partiet går mot det katastrofval som nu förutspås, ja då kan kanske vad som helst hända.
Men samtidigt, som Karl Marx, begraven i här i London, sade: egenintresset ljuger aldrig.
Den som hoppas på förändring gör nog bäst i att inte vara alltför optimistisk.
Pontus Mattsson, London.
-
Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Paris, tisdag.
Som om inte förra veckan i fransk inrikespolitik redan innehållit tillräckligt många överraskningar så skulle den alltså sluta med att tidigare presidenten Francois Hollande gjorde comeback.
Han kandiderar till parlamentet, i nyvalet den 30 juni, med motiveringen att situationen är så allvarlig. Det har aldrig tidigare hänt i Frankrike att en tidigare president så att säga börjat om från början.
Men så var ju också förra veckan den vecka då det som tidigare inte hänt, hände.
Vad skulle Hollande kunna få för roll analyserade analytikerna? Premiärminister, sa någon skämtsamt. Till sin tidigare ekonomiminister Emmanuel Macron då alltså, den unge talangen som Hollande plockade in i regeringen och som sedan förrådde honom, och startade eget och slutligen sänkte hans socialistparti.
Jag tillåter mig att gissa kvalificerat, att Hollande nog njuter lite av Emmanuel Macrons motgångar.
För nu har han det inte lätt, presidenten. Visst sitter han än så länge säkert på posten som han under inga omständigheter tänker lämna, har han meddelat. Men jag misstänker att han ändå gärna vill bli ihågkommen som en betydande president, som stärkte sitt land. Inte som den som banade väg för Frankrikes första högerextrema regering sedan andra världskriget.
För det är så man talar om honom här. Det verkar otroligt nog som att Emmanuel Macron som skapade sitt mittenalternativ ”La republique en marche” 2016 på bekostnad av de två tidigare statsbärande partierna Socialistpartiet och Republikanerna och därmed ritade om det politiska landskapet i Frankrike fullständigt, nu, genom att på sitt, enligt kritikerna, för auktoritära, otåliga sätt mer eller mindre har gjort sig ovän med alla, lyckats ta död på sin egen politiska mittenidé, och tryckt ut tyngden i landskapet till sina extremer, där de som kämpar om makten i valet är en ytterhöger och en samlad vänster med en stark yttervänster.
Hur hamnade vi här?
Det kommer att skrivas hyllmeter om detta, så jag konstaterar bara från läktaren att det i en demokrati måste finnas åtminstone två någorlunda jämstora alternativ annars finns det ju inget sätt att avsätta en ledare man är missnöjd med.
Och ett politiskt program kan inte bara vara, ”det blir kaos med de andra”, för den chansen verkar missnöjda människor vara beredda att ta. Fransmännen är hårda mot Macron just nu. Det är han själv som skapat kaoset, och frivilligt lämnat över makten till ytterhögern.
Vi vet inte hur det slutar, men klart är i alla fall att ytterhögern lite oväntat lyckats avväpna Macrons gäng och fått en helt ny huvudmotståndare i valrörelsen i den yrvakna samlade vänstern.
Man ska aldrig ta drastiska beslut under PMS är min devis... Kanske ska man heller inte upplösa parlament innan man gjort en ordentlig valanalys och skapat sig ett politiskt program.
Bara en tanke...
Marie Nilsson Boij, Paris
[email protected] -
Utrikeskrönikan måndag 17 juni.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Istanbul, måndag.
Snart åker jag hem på semester.
Min plan för återhämtning är att inte ha några semesterplaner. Inga måsten.
Men ibland så tänker jag att jag ändå måste passa på och bocka av någon plats på min önskelista över resmål. Norges magiska fjordar finns med på den listan. Nära och enkelt att ta sig dit.
För mig är en resa till ett grannland ett bra val när jag inte vill anstränga mig.
Till skillnad för hur det är för många här i Mellanöstern. En resa till ett grannland kan vara enormt påfrestande eller rent av omöjligt.
För en månad sen stod jag och pratade med två palestinska tonårstjejer vid Damaskusporten i östra Jerusalem. När de förstod att jag är född i Libanon blev de helt utom sig av iver.
– Snälla, kan du inte prata på libanesiska, så kan jag filma dig och lägga upp det på TikTok, säger den ena tjejen, sprudlande.
Jag tackar nej, vänligt.
– Berätta, vilka libanesiska artister har du sett i verkligheten, frågar den andra tjejen.
Tjejerna lyssnar med vidöppna ögon, när jag räknar upp vilka libanesiska artister jag har träffat i olika sammanhang.
För de här tjejerna är det en ouppnåelig dröm att få åka till Libanon.
Tjejerna som tillhör de runt 360 tusen palestinier som bor i det ockuperade östra Jerusalem saknar juridisk status, eftersom frågan om Jerusalems status fortfarande är olöst. Palestinier i Jerusalem har inga riktiga pass, utan temporära resehandlingar, som antigen är israeliska eller jordanska. Med de israeliska är det omöjligt att komma in i Libanon, och en rad andra arabiska länder, med de jordanska är det väldigt krångligt. Dels för att resehandlingarna inte är riktiga pass och dels för att Libanon misstänker alla som kommer från områden som kontrolleras av Israel för att vara spioner.
På den västra sidan av Jerusalem träffar jag caféägaren, 42-årige Yehonatan. Han är israel med jemenitisk bakgrund. Yehonatan berättar att hans största dröm är att få besöka Jemen.
Av sin kärlek till den jemenitiska kulturen och musiken, har lärt sig arabiska själv, på Youtube. Yehonatan, har inget annat pass än israeliskt, och får därmed inte resa in i Jemen.
Men trots det så tror han starkt på att han någon dag kommer att få se platsen hans farfäder kommer ifrån.
– Det är nog en sentimental önskan jag har, men någonstans mitt i allt mörker så kan det plötsligt hända, säger Yehonatan.
Mötet med honom och de ivriga tonåringarna får mig att fundera över människans ihärdiga längtan efter att vara en del av ett större sammanhang.
Varken gränser, passkontroller, murar eller taggtrådar kommer få människan att sluta drömma om att nå och utforska det som finns bortom fjärran.
Samar Hadrous, Mellanösternkorrespondent
[email protected] -
Utrikeskrönika fredag 14 juni
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm, fredag.
På sjukhuset i Kairo säger läkaren att i början frågade Ahmed ofta efter sin mamma och sin pappa och sina syskon. Men nu när det gått fem månader är det benen han saknar mest. Var är mina ben? frågar han. OCh läkaren svarar: vi har skickat dem på reparation, du ska få tillbaks dem när de är lagade.
Ahmed, 3 år, fick benen avklippta i en flygattack i Gaza. Samtidigt dödades hela hans familj. Nu ligger han i en sjukhussäng i Kairo med sina två benstumpar. Ibland får han sitta i en liten elektrisk rullstol som är rolig att köra, men oftast är han arg.
Ahmed anlände till Kairo tillsammans med 16 spädbarn som alla låg i kuvös på Shifasjukhuset i Gaza i början av kriget och transporterades i ilfart till Egypten när striderna rasade runt Shifa. När jag nu träffar dem i Kairo har de hunnit bli 5 månader gamla. Hälften av de har återförenats med sina mammor som fått tillstånd att komma efter barnen till Egypten. Men den andra hälften har bara det plastarmband med moderns namn som de fick vid födelsen, inga anhöriga verkar vara vid liv, kärleksfulla egyptiska barnskötare har givit dem namn.
Jag minns så tydligt första gången jag som korrespondent stod vid en sjukhussäng där det låg ett litet krigsskadat barn. Det var i södra Libanon efter en granatattack som dödade över 100 människor i Qana. Det är 28 år sedan nu...
Under flera år efter den händelsen fick jag frågor av svenska radiolyssnare som undrade om jag visste hur det gått för lille Khaled.
Men idag är antalet skadade och dödade barn i krig för stort att för den sortens engagemang. Palestinska barn, israeliska barn, syriska barn, irakiska barn, sudanesiska barn. Och vem kommer att fråga efter Ahmed med sina avklippta ben om ett par år.
Det är omöjligt att inte tänka på vilket misslyckande det är för oss alla, för hela världssamfundet, att vi inte förmått göra bättre än så.
Cecilia Uddén för P1 Morgon
[email protected] -
Utrikeskrönikan torsdag 13 juni 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Nuuk, torsdag.
Vi hade bara precis satt oss i det lilla rödmålade propellerplanet, innan vi behövde gå av igen. Vädret, sa personalen på plattan och ryckte på axlarna. Ingen annan av de 34 passagerarna verkade tycka det var något konstigt, och vi tågade i samlad tropp tillbaka mot terminalen.
Regnet öste ner och det låg gott om snö på fjällsluttningarna som omringade oss på alla sidor. I övrigt var några färgglada hus och en landningsbana allt som syntes till här i Kangerlussuaq. En gammal militärbas, långt från allt, undangömd västra Grönlands ödemarker, inklämd mellan fjord och inlandsis – och den enda flygplatsen i hela Grönland där det går att landa med större flygplan från Europa. Här dimper man ner från Köpenhamn och får slussas vidare till huvudstaden Nuuk i små propellerplan.
Om nu vädret tillåter, alltså. För det råder andra förutsättningar här än vad det är på andra håll. De 56 000 invånarna som lever här, glest utspridda på världens största ö, har att anpassa sig efter avstånden och klimatet. Ett samhälle stöpt i is och format under tusen år av de karga arktiska förhållandena. En kultur som aldrig haft ambition att tämja naturens råa krafter, utan istället alltid anpassat sig efter den. Det verkar gälla även flygtrafiken.
Efter en stund får vi sätta oss i planet igen och lyfter söderut mot Nuuk.
Jag läser kortet med säkerhetsanvisningar i stolsfickan. Pedagogiska illustrationer visar hur man tar på sig de polarfodrade overaller som finns ombord till alla passagerare. Dessutom har flygplanet både tält och överlevnadslådor för att klara en nödlandning i det stränga arktiska landskapet. Bilderna visar hur tygfodralen till stolsdynorna går att ta av, de är extra fodrade och kan användas för att skydda fötterna från förfrysning. Ja, det är andra förutsättningar här.
Flygresan ner till Nuuk tar en timme. Men precis innan landning avbryter piloten manövern och lyfter igen. Det är för dimmigt, varken flygplanet eller flygplatsen har teknologi för att landa utan sikt, och efter ännu ett försök tvingas vi i stället påbörja resan tillbaka till Kangerlussuaq. Jag suckar lite halvhögt men ingen hakar på. Kvinnan bredvid mig förklarar pedagogiskt att vi helt enkelt får göra ett nytt försök senare. Flygvärdinnan, som på något märkligt sätt verkar veta vad nästan alla passagerare heter, skojar och bjuder på mer kaffe.
Tillbaka i Kangerlussuaq är vi drygt fem timmar försenade när vi – åter igen – promenerar mot den slitna terminalen. Det råder förvånansvärt god stämning. I Grönland reser man på naturens villkor, och jag verkar vara den enda i det lilla röda flygplanet som inte hade räknat med det.
Samuel Larsson, (som ändå till slut kom fram till) Nuuk på Grönland)
[email protected] -
Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm, onsdag.
Hur mår Rom egentligen?
Jag kommer att göra er Italienälskare arga nu, men det går ju knappt att vara i den staden. Jag kom hem därifrån häromdagen och kan äntligen andas ut. Rom är invaderat – av turister. Jag vet vad ni tänker nu: ”jaja, det är mycket i turister i Rom – kom med något nytt!” – men nej – nu verkar det faktiskt ha nått nya nivåer.
Nästan överallt syns tätt packade klungor av turister på bakgator och torg. Fulla, rödsprängda brittiska lads på svensexe-resor som bara skriker. Amerikaner i röda shorts och vita skjortor som pustar runt, så proppmätta att det snart börjar spruta cacio o pepe ur öronen på dem. Vilken uteservering man än sätter sig på så riskerar man att hamna bredvid en full amerikan som sitter och förklarar något om romarriket för sin uttråkade fru.
– I'm Italian, säger amerikaner, eftersom att dom har gjort ett DNA-test online och sett att deras gammelgammelfarfar hade nån halv promille italienskt i sig och därför måste de nu till varje pris åka till Rom och ta bilder av fontäner.
Jag tar en kaffe på Piazza del Parlamento med min italienska kollega som bara suckar och tittar ut över folkhavet.
– Det går ju inte längre, säger han.
Turisterna kan inte bete sig heller. Han berättar om gänget med holländska turister som var här och hade en blöt utekväll som slutade med att de slog sönder en fontän från 1600-talet. Polisen försöker få folk att sluta hälla bärs i Fontana di Trevi. En brittisk PT på besök i Rom blev påkommen med att ha ristat in hans och hans tjejs namn på Colosseums väggar.
Jag tränger mig igenom folkhavet på väg mot Piazza Navona. Indragarna på restaurangerna krigar om turisternas, och min, uppmärksamhet.
– Pizza, pasta, gelato!
Jag undrar om de ens är italienare på riktigt eller om de bara lägger på en italiensk accent för att turisterna tycker att det är härligt att höra lite … ”Italien”…? Finns det någon genuin italiensk kultur kvar i Rom? Eller är allt bara ett skådespel för turisterna?
– Du åker bara till fel ställen i Rom, säger mina Italien-älskande vänner och menar att jag ska ta tunnelbanan bort från centrum. Vadå, så jag måste …lämna Rom för att uppleva det autentiska Rom? Är alltså stadskärnan att betrakta som förstörd? Ska vi ge upp på den?
Kullerstenen på gatorna trött ut. Mer än 30 miljoner turister trampade ner den förra året och nu är jag en av dem. Det är en enorm inkomstkälla för staden såklart men det driver också upp priserna och gör livet svårt för italienarna som inte har råd att bo kvar i sin egen stad eller ser sina kvarter förvandlas till ett museum. Staden, som har en så unik historia och själ, känns som en kuliss som ska tillfredsställa turisternas hunger efter känslan av det 'italienska'.
Men vad blir kvar av staden när allt bara är till för turister och deras behov? Aja. Vem är jag att klaga på det här? Jag är ju precis som dem: en invaderande turist, beväpnad med en telefon som dagarna i ända skjuter av bilder mot fontäner.
Love Lyssarides
[email protected] -
Utrikeskrönika 11 juni 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Washington, tisdag.
De har kallats för mini-Trumparna, republikanerna som ofta dök upp i domstolen under Donald Trumps rättegång i New York, och som kanske kandiderar till vicepresident-posten.
Flera av dem satt med inne i rättssalen strax bakom Trump och hans advokater. Och på eftermiddagen, när dagens förhandlingar var över, skyndade de sig ut ur byggnaden, sneddade över gatan och ställde sig tätt ihop i en liten klunga i parken mittemot domstolen och väntade på att vi journalister skulle samlas framför dem. Det gjorde vi, med mikrofoner och kameror redo.
De var klädda på liknande sätt, i mörkblå kostymer och röda slipsar. Och deras budskap var också koordinerade. ”Rättegången är en skam”, sa en av dem. ”Domaren är korrupt”, sa en annan.
Sen blev det svårt att höra vad nästa republikan sa, eftersom det var fullt med högljudda Trump-kritiska demonstranter i parken. ”Bootlicker”, stövelslickare, skrek en man. Och en annan ropade hånfullt: ”var har ni köpt era kostymer, på dictators-r-us?”
En man i prästkappa klämde sig in bredvid mig i trängseln. Han klingade oavbrutet i en stor mässingsklocka samtidigt som han gjorde korstecken i luften. Men republikanerna i röda slipsar lät sig inte hejdas. De fortsatte kritisera rättegången och hylla Donald Trump.
De dagliga presskonferenserna utanför domstolen blev en sorts ritual. En audition för republikanska politiker som vill signalera både Trump-lojalitet och intresse för vicepresidentposten.
Det är bara en månad kvar till partikonventet i Milwaukee när Trump väntas meddela vem som blir hans running mate. Den här veckan har kampanjen, enligt medieuppgifter, börjat gallra bland aspiranterna, genom bakgrundskontroller och intervjuer.
Bland de hetaste kandidaterna finns Doug Burgum, guvernör från North Dakota. ”Doug Who?” som Washington Post kallade honom i en rubrik, eftersom han är en av USAs mest okända guvernörer. Burgum har vissa likheter med Trump, han kommer från företagsvärlden och har stor kampanjkassa.
Senator Marco Rubio från Florida står på listan. Han bidrar med utrikeskompetens och verkar ha kommit över att Trump kallade honom ”Lille Marco” i förförra valrörelse. Senator Tim Scott från South Carolina är en pålitlig Trump-förespråkare. Senator JD Vance, även känd som författare till succéboken Hillbilly Elegy, ses som toppkandidat. En av få kvinnor på listan är New York-republikanen Elise Stefanik, profilerad i kulturstridsfrågor.
Donald Trump passar på att dra in pengar på vicepresident-intresset. I mail uppmanar han supportrarna att rösta på sin favorit, samtidigt som man kan skänka valfritt bidrag till kampanjen.
Om några veckor vet vi om det är Trump-lojalitet eller andra kvaliteter som avgör i vicepresidentkampen.
Ginna Lindberg, Washington
[email protected] -
Utrikeskrönikan fredag 7 juni.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Slovenien, fredag.
Ett av de viktigaste valen för oss européer står för dörren. Eller uppfattas det verkligen som viktigt?
Ser man till kampanjer och budskap, i alla fall i vissa länder, känns hela tillställningen oroväckande lam, knepig och idéfattig.
I Slovenien, ett av länderna jag bevakar, har man satsat på kampanjminimalism.
När jag för några veckor sedan besökte huvudstaden förvånades jag av den totala avsaknaden av budskap inför EU-valet.
I stadens gamla kvarter var det som vanligt liv och rörelse, ett perfekt ställe för vem som helst som vill sprida en åsikt eller politisk vision. Men här var det graffitin på husväggarna som berättade sina finurliga historier – men ingenting om EU-valet.
Inte så konstigt då att valdeltagandet brukar ligga lågt i det här landet, typ under 30 procent.
I grannlandet Ungern har regeringspartiet bestämt att EU-valet handlar om allt som allt tre frågor. Nej till krig, nej till migranter och – den viktigaste biten – nej till allt som bryter mot traditionella värden som i det här fallet specifikt handlar om könsfrågor, om hbtqi-rättigheter. Det är något partiet tycker är ett otäckt nytänkande.
Ett annat parti i samma land kör med en inrikespolitisk touch som vore det ett parlamentsval som stundar – fast detta inte sker förrän om två år. Här är det skola, äldreomsorg, vägarna och undermålig sjukvård som är huvudfrågorna, men inget om EU:s framtida inriktning som både berör landets befolkning och miljontals européer i olika länder.
När de första plakaten dyker upp i Stockholm, blir jag lite full i skratt. Det är som att samtliga partier och enskilda kandidater delat på en och samma kampanjledare – kanske för att spara pengar?
Gräns är ordet för dagen. Det ska nämligen hållas, sättas och dras gränser.
På enskilda politikers och partiers plakat dras det gränser för allt möjligt. Miljöbovar, migranter, franska bönder – för ditten och för datten. Att säga stopp! Dra en röd linje! Hit men inte längre! En tydlig trend.
Vi får väl se om den får alla att gå man ur huse och EU-rösta som aldrig förr. Det brukar annars landa kring 50 procent – valdeltagandet hos oss.
Tillbaka till sydöstra Europa.
Till ännu ett parti i Ungern, det tvåsvansade hundpartiet, som började på skoj för runt 20 år sedan och som sedan dess har använt humorn som vapen och skämtat sig fram till en stark position.
De inleder seriöst, för numera är partiet seriöst, och bjuder in folk för att diskutera EU-politiken. Det är några veckor före det stundande valet.
Mötet sker i en av stadens stora parker. Men när lockvaran gratis öl väl delats ut till en, ska också sägas, ganska liten skara som orkat ta sig till parken verkar alla tappa sugen på EU.
Istället sätter man sig i gräset, partiets företrädare och åskådare tillsammans, och löser quiz och dricker öl.
Milan Djelevic, Östeuropakorrespondent
[email protected] -
Utrikeskrönikan onsdag 5 juni
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
San Francisco, onsdag.
En sak som jag inte var fullt införstådd med, när jag började det här jobbet som USA-korrespondent för några år sedan, var hur mycket av min rapportering som skulle handla om rättsfall, rättegångar, överklaganden och även konstitutionella juridiska frågor. Jag menar, ett och annat beslut i Högsta Domstolen hade jag väl kunnat tänka mig, men de senaste åren har jag pratat extremt mycket i radio om till exempel lokala abortlagar och försök att förbjuda dragshow och Trumps rätt att få vara med på valsedeln i vissa delstater och massor med andra frågor som gjorts upp på juridisk väg.
Och på samma sätt har ju upptakten till årets valrörelse dominerats av rättsfall. Jag pratar om den enorma mängd timmar som världens medier, inklusive jag själv, ägnat åt Trump och hans fyra brottmål, där det nu ser ut som om rättegången i New York är den enda som kommer att hinnas med före valet.
Den avslutades ju i förra veckan med att Trump förklarades skyldig till alla 34 åtalspunkter, men redan nu är dags för en ny rättegång som kan få politiska följder. Den mot president Bidens son, Hunter Biden.
Det här åtalet är förhållandevis ganska rakt och enkelt: ljög Hunter Biden på ett intyg när han köpte ett vapen, när han kryssade i att han inte på ett olagligt sätt använde droger. Men det här målet har också en extremt stor potential när det gäller att exponera snaskigt material från familjen Bidens allra mest privata sfär.
Det handlar inte bara om Hunters missbruk under den period då han köpte det nu så omtalade vapnet. Utan också det förhållande han inledde med sin svägerska Hallie, efter att hans bror och hennes man Beau dött i cancer. Ett förhållande som bland annat ledde till att Hallie själv blev beroende av crack.
Fast, en del av den här smutsiga byken är redan offentlig. Hunters exfru skrev om otrohetsaffären i en självbiografi 2022. Eventuellt ett svar på Hunter Bidens egen självbiografi Beautiful things.
Men Hunters självbiografi har nu också blivit en del av bevisningen emot honom. Juryn har fått lyssna på hans ljudboksinläsning där han beskriver jakten på droger.
De som är välvilligt inställda till Biden och hans kandidatur, menar att Hunters rättegång kanske kan fungera tvärtemot det förväntade när det gäller opinionen. Att så många väljare själv, eller att har någon i sin familj som missbrukat droger att de känner sympati inför Hunter och Bidenfamiljen och allt de fått kämpa med.
Frågan är ju då bara om den sympatin även gäller för Hunters nästa rättegång, fallet om Hunter Bidens försök att slippa betala miljonbelopp i skatt som ska avgöras i rätten september.
Ytterligare en rättsfall i raden i detta redan rättegångstäta valår.
Roger Wilson, USA-korrespondent
[email protected] -
Utrikeskrönikan tisdag 4 juni
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Här är Stockholm tisdag. En irrationell sorg över ihjälskjutna älgar i Stockholms innerstad, tusentals hjärtan på en video där en liten pojke i Gaza matar övergivna katter trots att han själv inte har mat. De starka känslor djur väcker kallas ibland en mätare på - inte hur djurvänliga vi är, utan hur medmänskliga vi är. Djuren är ju också människor. Och en fattig yrkeskusk som piskar sin magra häst, en pojke som dränker katter och religiösa ledare som ser ut som om de skulle njuta av att piska hundvalpar i garaget, förtjänar inga mänskliga epitet.
Men hur är det med föräldrar i Gaza som serverar sina barn hundkött för att de ska överleva? Och varför går det rakt in i hjärtat när Saeed al Arr räddar katter och hundar i Gaza där det knappt går att rädda människor? Han grundade föreningen Sulala Animal Rescue och har under kriget flytt med inte bara sin familj utan också 100 skadade husdjur.
En gång i tiden fanns det ett zoo i mellersta Gaza. Det förstördes under ett av de tidigare krigen och stängdes helt 2016. Men under den period då tunnelsmugglingen från Egypten var så omfattande att man kunde beställa Kentucky Fried Chicken till Gaza via tunnlarna från Egypten, minns jag hur också djur till Gazas zoo inhandlades. Ett lejon köptes och drogades för att transporteras på ett slags dressin genom smuggeltunnlarna. Det stackars lejonet vaknade sen upp till ett nytt liv i en för liten bur på zoo i det trånga Gaza.
När jag var där för många år sedan stod jag utanför en bur och tänkte - de där zebrorna, de ser ovanligt rufsiga ut, inte så där blanka och snygga i pälsen som zebror brukar vara. Det var inte zebror utan två vita åsnor som zooägaren själv målat ränder på med maskeringstejp o svart hårfärgningsmedel. Vi gjorde det för barnens skulle sa han.
Men barn är grymma, det vet vi. Och jag glömmer aldrig ett reportage jag gjorde för många många år sedan, före alla fredsprocesser, på den tiden då den palestinska flaggan var förbjuden på den ockuperade västbanken och israeliska ockupationssoldater bestraffade den som viftade med en palestinsk flagga. En dag var det utegångsförbud i flyktinglägret Balata och ett gäng barn ville jävlas med soldaterna. De fäste en palestinsk flagga mellan öronen på sin åsna och en palestinsk flagga i svansen. Och så skickade de ut åsnan i gränderna där det rådde utegångsförbud. Åsnan med de förbjudna palestinska flaggorna, blev skjuten av soldaterna.
Och av alla svenska radiolyssnare som reagerade på mitt reportage, var det ingen som uttryckte någon kritik mot de israeliska soldaterna, alla tog avstånd från de grymma barnen. Sådan är djurens ställning.
Cecilia Uddén, för P1morgon
- Mehr anzeigen
