Folgen
-
Utrikeskrönika 26 april 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Här är Stockholm fredag,
Och sanningen är att jag bara blir sur av att gå på stand-up comedy. Alla andra skrattar och jag tänker: Varför kom inte jag på det där?
Som i går på ett fullsatt Cirkus i Stockholm där egyptiern Bassem Youssef drev med arabers självbild och imageproblem, med Israels privilegium och arabvärldens diktaturer och patriarker.
Ni vet hur vi alla håller andan så fort det skett ett terrordåd - de vita reagerar normalt: Ånej, förfärligt, hur gick det? Hoppas ingen är skadad - men arabernas enda tanke är: Vad hette han?
“Det enda vi vill är att det inte ska vara en Mohamed.”
Men en gång visste jag redan innan de identifierat terroristen att han inte var arab sa han: Det var när de sa att bomben hade tillverkats av en tryckkokare.
”Kan inte vara en av oss, arabiska män lagar inte mat. ”
Bassem Youssef är den egyptiske hjärtkirurgen som blev ståuppkomiker under den arabiska våren. Han fick ett eget TV-program där han hämningslöst drev med både det muslimska brödraskapet och den egyptiska militären, när det sändes på fredagskvällar var gatorna i Kairo tomma, 40 miljoner egyptier satt framför TV:n. Men när Abdel Fatah al Sisi tog makten fick Bassem Youssef gå i exil.
Gazakriget gav honom en comeback i en TV-intervju med Piers Morgan, där Bassem Youssef skämtade om kriget på ett sätt som vissa ansåg mycket olämpligt. Palestinier är inte så lättdödade, sa han: Jag vet, för min fru är palestinier från Gaza, jag har försökt döda henne flera gånger, men hon bara överlever och så använder hon våra barn som mänskliga sköldar.
Sedan efterlyste han en ny växelkurs. Hur många döda palestinier för en död israel? Den kursen har varierat från krig till krig - som kryptovaluta.
Den sortens halsbrytande galghumor var frånvarande i går på Cirkus där Bassem Youssef istället upprepade gånger sa:
”Nej jag kommer inte att prata om det, jag tänker inte nämna Israel”,
och så kröp det in små MEN: ”Här i den fria världen kan man kalla alla länder för skit – Amerika, Arabländerna Tyskland, men Israel skit? Då är du nog antisemit.
Men jag tänker inte prata om det.”
Och så vänder han sig till publiken där majoriteten har rötter i Mellanöstern och frågar en vit man, Göran, om han känner sig bekväm nu när han identifierats som gisslan, och så riktar han sig till alla araber i publiken: Det är ert fel att vi inte får visum till Europa.
”Visumintervjun: Hur länge tänkte du stanna i Europa?
”15 dagar ... ”och 15 år senare är ni fortfarande här.
”Men å andra sidan, de där européerna de trodde de kunde kolonisera oss komma och kriga hos oss och sen åka hem och stänga sina gränser - så funkar det inte - vi följer med.”
Två timmar med Bassem Youssef i Stockholm!
Ja, det enda sanna beviset för kärlek är avundsjuka. Varför kom inte jag på det där.
Cecilia Uddén
[email protected] -
Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Göteborg, torsdag
Flaggorna är halade, dammet har lagt sig och den finska delegationen med Alexander Stubb i spetsen har åkt hem.
Traditionsenligt har det första officiella statsbesöket för den nyvalde presidenten i Finland gått till Sverige.
Stockholm bjöd på sol och klarblå himmel men bitande kalla vindar när kungen och drottningen tog emot på slottets inre borggård.
Högvakten i givakt, nationalsånger ljöd och knapparna i paraduniformerna noggrant putsade.
Vid besök av utländska statschefer firar traditioner triumfer.
Seder, rutiner och protokoll med flera hundra år på nacken följs till punkt och pricka.
Som utomstående betraktare kan det kännas lite udda men förstår också känslan av den trygghet det kan ge. Både det finska presidentämbetet och svenska kungahusets uppgifter handlar ju också om symbolik, trygghet, en enande kraft som manar till lugn och eftertanke i orostider.
Kanske har det aldrig varit viktigare än nu.
I talen betonas den goda vänskapen mellan Finland och Sverige, starka band som stärkts på vägen in i Nato.
Det är också tydligt att det är gamla bekanta som möts även på ett personligt plan när besöket fortsätter till riksdagshuset.
Alexander Stubb och statsminister Ulf Kristersson känner varandra sen gammalt med hemvist i systerpartierna, Samlingspartiet i Finland och Moderaterna i Sverige.
Vid sidan av de officiella mötena kan det också bli en gemensam joggingtur.
Alexander Stubb är en elitmotionär som tävlar i triathlon och ett intensivt statsbesök stoppar inte rutinen av daglig träning. Och det går lite i linje med budskapet i hans tal i riksdagens andrakammare. Prata mindre, förbered mer.
Är det möjligen en liten känga till de lystna och avundsjuka blickar Sverige skickar mot Finland och dess beredskapslager och stora reserv, undras det på åhörarläktaren?
För kanske har det aldrig varit viktigare än nu?
Än en gång betonas vikten av enighet – Sveriges sak är vår. Finlands sak är er säger Alexander Stubb.
Och i Sverige finns ett växande intresse för Finland av sällan tidigare skådat slag. Den brist på kunskap och intresse för Finland som många finländare upplevt i Sverige tidigare börjar sakta förändras.
Berätta mer – hur ser man på både ditt och datt i Finland får jag ofta höra. Finland har blivit det positiva exemplet. Kunskapsluckor fylls ut om tvåspråkighet, gränslinjer och namn på ledande politiker.
Och ett pampigt statsbesök fyllt av traditioner och ceremonier bidrar på sitt sätt. När den finska delegationen vänt hem finns intresset för Finland kvar – att lära känna, veta mer och förstå.
En god grannrelation med ömsesidig respekt – kanske har det aldrig varit viktigare än nu?
Carina Holmberg, Finlandskorrespondent för P1 morgon.
[email protected] -
Fehlende Folgen?
-
Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Bangkok, onsdag.
Jag bor mitt i centrum bland skyskraporna i en 10-miljonersstad. Ändå låter det ibland som att jag lever på en bondgård med galande tuppar, kvackande änder, och numera också en bräkande getkilling. Det är caféet på gatan nedanför som håller de här djuren.
Jag har för mig att konceptet, som kombinerar fika med ett slags miniatyr-zoo, ursprungligen kommer från Japan. Men även Bangkok är fullt av olika slags djurcaféer där man kan få klappa på katter eller titta på fåglar mot betalning. Mittemot caféet med tupparna, änderna och getkillingen ligger ett hundcafé. Och tycker man om djur kan ju det låta trevligt. Många lägenhetshus här i stan tillåter inte husdjur, och då hade ju det här kunnat vara ett alternativ för dem som gillar att umgås med djur.
Men verkligheten ser annorlunda ut.
Mitt intryck av besökarna är att de är inte är särskilt intresserade av att leka eller umgås med djuren – det handlar främst om att använda dem som rekvisita i foton för sociala medier. Från mitt köksfönster kan jag se hur ungdomar med telefoner och selfiepinnar springer efter hundarna på konstgräsmattan i caféets trädgård.
Och som caféupplevelse är det inte heller någon höjdare. Jag har testat. Aromen från de nymalda kaffebönorna gifter sig inte alls med doften av hundkiss och blöt päls. Och eftersmaken blir lite väl bitter när man tänker på hur djuren mest behandlas som inredning. Getter är ju flockdjur så den där killingen i bur på fågelcaféet trivs knappast särskilt bra där, som ensamt klövdjur bland massa skrikande fjäderfän. Och i den 40-gradiga hettan verkar hundcaféets håriga huskys och korpulenta corgis mest vilja sitta framför fläktarna i trädgården och flämta.
Nä, jag håller mig nog till människocaféer framöver.
Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasien
[email protected] -
Utrikeskrönikan 23 april 2024
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Strasbourg, tisdag.
I söndags kväll satt jag och åt en sen middag med en kollega och hans fru i Luxemburg.
Vi var där för att följa ett möte med EU:s utrikes-, och försvarsministrar.
Efter det mötet som var igår åkte jag och kollegan vidare hit till Strasbourg, där Europaparlamentet nu har sin sista träff före EU-valet i juni.
Medan vi smaskade i oss Tikka Masala och andra indiska läckerheter började vi prata om just de här turerna.
Från Bryssel till Strasbourg, från Bryssel till Luxemburg och sen tillbaka till Bryssel. Detta ständiga åkande fram och tillbaka där olika möten äger rum i EU:s maskineri.
De flesta känner nog till flytten till Strasbourg, den som brukar kallas EU:s flyttcirkus. Då Europaparlamentet tar sitt pick och pack och lämnar Bryssel där man arbetar till vardags för att fatta formella beslut i parlamentets säte i den franska staden i Alsace.
En resa på drygt 80 mil fram och tillbaka som sker nästan varje månad, utom under sommaruppehållet. En resa som inte bara omfattar över 700 parlamentariker utan också assistenter, tjänstemän, tolkar, och ett hyfsat stort antal journalister. Samt några lastbilar som fraktar koffertar med dokument och andra saker.
Flytten till Luxemburg är nog mindre känd. Den sker inte varje månad utan mer intensivt under kortare perioder. Tre månader per år: i april, juni och oktober, sker alla möten med EU-ländernas olika ministrar i Luxemburg istället för Bryssel.
När man beslutade om detta upplägg, 1992, var EU en betydligt mindre organisation. Man hade tolv medlemsländer och tanken var att man skulle decentralisera makten. Och särskilt Strasbourg sågs som en viktig fredssymbol då staden historiskt varit skådeplats för krig mellan stormakterna Tyskland och Frankrike.
Idag, med ett EU med 27 medlemsländer, höjs det ofta röster för att slopa åkandet fram och tillbaka.
Och man kan ju fråga sig:
Kostar de turerna en massa pengar?
Ja. Bara parlamentets flytt beräknas kosta över en miljard kronor per år.
Orsakar de en massa utsläpp?
Ja. Tiotusentals ton koldioxid varje år.
Tycker de berörda i EU-maskineriet att de är jobbiga?
Ja. En hel del tycker det.
Kan man ändra på det?
Nej.
Det är i princip omöjligt då det står inskrivet i EU:s fördrag. Och ska man ändra i den texten krävs enhällighet, alla ska säga ja, inklusive Frankrike och Luxemburg som så klart tjänar en hel del pengar och en del prestige på detta.
Som jag själv uttryckte det under middagen i söndags när jag tyckte det var dags att döda diskussionen och börja prata om annat: inte ens en politiskt självmordsbenägen fransk president skulle gå med på att säga upp Europaparlamentets säte.
Nu, när kampanjerna inför EU-valet snart drar igång på allvar, efter den sista session här i Strasbourg, kan det vara värt att påminna om detta.
Om någon kandidat kommer dragandes med den gamla käpphästen att hen vill ”stoppa parlamentets flyttcirkus”.
Så är det en kamp som hen kommer förlora.
Andreas Liljeheden, Strasbourg
[email protected] -
Utrikeskönikan 22 april 2024
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Alexandria måndag.
Glädje och lättnad. Blandat med saknad och dåligt samvete. En cocktail av motstridiga känslor men där ändå två segrar: Trygghet och kärlek.
Under mina nästan åtta år som Mellanösternkorrespondent var antalet möten med glädjen i fokus lätträknade. Glädje så sällsynt att det rödlistats.
Krig, upplopp, terrordåd, mer krig, fängslanden, hungersnöd, förtryck och krig såklart.
Krig. Fyra bokstäver, hårda.
Men häromdagen kom lyckan och glädjen äntligen. I en lägenhet på femte våningen i Alexandria satt en väntande familj. Gardinerna var fördragna på det där sättet att dammkornen dansade lustfyllt i luften där solstrålar ändå letade sig in. Det var en familj som väntade på sin far.
Som de väntat. Som de oroat sig.
Familjen lyckades lämna Gaza i januari men pappan blev kvar. Sömnlösa nätter av oro, av saknad. Pappan i kriget. Alla bomber.
Så kommer han gående på gatan, mager, smutsig. Han luktar efter att inte ha kunnat tvätta sig ordentligt på sex månader. Det korta skägget har blivit grått. Han är trött, men lycklig.
Barnen tappar kontrollen, springer, kastar sig i hans famn. Tårar blir till floder blir till hav.
Glädjehav. Hav av lättnad.
En familj som mot alla odds återförenas. Det är leenden och skratt, sprudlande och bubblande, varma kramar.
Men mitt i all lycka har han dåligt samvete, pappan. Tänker på alla de som är kvar. Nästan skuldkänslor för att han klarat sig. Han måste sluta tänka så säger han. Bejaka den där sällsynta glädjen.
Han lyckades få med sig sin gamla far också. Den gamle mannen surar, följde med motvilligt.
Under hela sitt liv har han ju byggt upp det han nu tvingats överge. Huset, vännerna, familjen, trädgården och en liten plätt land.
Citron, apelsin och persikoträd. Han vet att allt är förstört, men han vill bygga upp det som går att rädda, och det är ju hans land, hans ruiner. Det är där han ska vara, där han vill dö.
Men de är i trygghet nu och de har varandra. De kan duscha, äta sig mätta. De firar kärleken. Men ingen av dem vill något hellre än att bara åka hem
men det sätter det stopp för, det hårda ordet med fyra bokstäver,
krig.
Johan Mathias Sommarström, för P1m i Alexandria
-
Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Warszawa, fredag.
Jag finns i Polens huvudstad i några dagar, och vädret är kasst. Min polske fixare, den pensionerade tv-reportern Andrzej, brukar skämtsamt säga att han inte gärna vill jobba ihop med mig för att det alltid blir så dåligt väder när jag kommer. Nu kommer du med regn igen, är en vanlig hälsningsfras.
Hursomhelst, nu tänkte jag nog ändå få möjlighet att möta våren i Warszawa, den har ju dröjt lite hemma i Sverige, även om en försiktig lövsprickning faktiskt kunde anas innan jag for. Och här i Warszawa är det mycket riktigt betydligt maffigare. Naturen närmast sommarklar, kastanjeträden har slagit ut sina stora blad, staden är grön och till och med syrenbuskarna blommar.
Men själva vårvädret har tagit paus. Glassförsäljaren står ensam och ser sur ut under sitt parasoll, det blåser iskalla vindar och Warszawaborna har rotat fram sina mössor. Regnet slår obarmhärtigt mot ansiktet, det anas en lätt inblandning av snö. Andrzej tittar missnöjt åt mitt håll och skakar på huvudet.
Men nu var det inte i första hand våren som stod på min agenda, utan en rad andra aktuella ämnen – och ett av dem är valkampanjen inför EU-valet. Åk iväg och berätta om EU-valet sa mina redaktörer, det är viktigt. Och det är det såklart, ett av världens största val där hundratals miljoner européer tillsammans ska peka ut vägen framåt i en historiskt utmanande tid.
Men – visar det sig – precis som vårvädret så tvekar även den polska EU-valkampanjen.
Är det något val man pratar om här så är det lokalvalet för ett par veckor sedan, i några polska städer ska borgmästarkampen avgöras i en andra valomgång nu på söndag. Men här i Warszawa är kampen över och valplakaten nedplockade. Nu råder några veckors paus innan det drar igång igen. Det är supervalår i Polen: parlamentsval i höstas, lokalval nyss och EU-val i juni.
Så både vårvärme och valtemperatur kommer komma till slut. Och jag ägnar mig åt att gissa vad som kommer bli de stora frågorna: Polen är ett av åtta EU-länder där försvar och säkerhet ligger i topp i en ny opinionsundersökning – nästan alla är länder som gränsar mot Ryssland, Belarus eller Ukraina. Och en konflikt under uppseglande är om Polen ska gå med i det tyskledda europeiska luftförsvarssamarbetet, European Sky Shield Initiative.
EU:s migrationspakt är också ett spränghett ämne, liksom EU:s tullfrihet för ukrainska jordbruksvaror – men båda de frågorna gör den nya mittenregeringen allt man kan för att desarmera inför EU-valet.
Så allt det här är bara spekulationer. April är en nyckfull tid där prognoser ofta slår fel. Politiken kan, precis som vädret, överraska. Då tror jag maj kommer bjuda på mer stabilt läge, så jag återkommer då med en säkrare prognos.
Samuel Larsson, Warszawa
[email protected] -
Utrikeskrönika 18 april 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Bukarest, torsdag.
Mina tre år som hälsokorrespondent börjar lida mot sitt slut, och jag inser att jag inte har gjort en enda krönika om mat. Lite konstigt, eftersom mat är en i mina ögon inte alls oviktig bonus i korrespondentlivet.
Att få äta grejer man annars aldrig hade provat är en lyx. Så, ett litet axplock av små saker som förhöjt mitt liv de senaste åren: Ljuvliga empanadas i Salta, i argentinska Anderna. Kavarma i Sofia. En morotskaka av en annan värld, fylld med valnötter och kanderade pomeransskal, i Kapstaden.
Det roliga med mat är ju också att man inte alls behöver vara i ”rätt land” för att göra nya erfarenheter. Följaktligen har jag också ätit fantastiska mexikanska tacos i Warszawa. I Nya Zeeland åt jag mig igenom delar av Asien guidad av min kunniga kollega och resesällskap, dåvarande Asienkorrespondenten Peder Gustafsson. Den absolut godaste indiska maten jag någonsin ätit fick vi på ett lunchhak i Suva på Fiji. Olika vegetariska grytor och röror serverade på enklast tänkbara sätt, på plåttallrikar med sådan där indelning, som barnmatstallrikar.
Och det godaste kaffet – men det var förstås en kombination av situationen och koffeinabstinens – det fick jag i södra Turkiet en råkall dag i mars förra året. Vid en osande liten brasa utanför provisoriska tält på en skolgård intervjuade vi syriska flyktingar som förlorat allt de hade i den stora jordbävningen. Samtidigt bjöd de på hett kardemummadoftande kaffe i små glas och koppar av olika sort.
När jag tänker tillbaka blir det uppenbart att de starkaste matminnena handlar lika mycket om sammanhang och sällskapet som själva maten. Men, som radiokorrespondent reser man ju ofta ensam och det finns förstås en rad måltider jag inte behöver komma ihåg. Flygplatsmat är aldrig roligt. Och ett antal kvällar när jag varit för trött för att lämna hotellrummet och kört på min numera rutinmässiga nödlösning, tuc- och digestivekex och vatten – de kvällarna kan förpassas till glömskan.
Och nu är jag alltså i Rumänien. Ett land som kanske inte är känt för den vackraste maten. Gårdagens husmanskost, bönragu och hemgjord korv, var ingen fest för ögat. Men smaken var det inget fel på.
Men hit har våren kommit. Kastanjeträd blommar och man kan gå i sandaler. Kanske blir det bästa matminnet härifrån en pistageglass, hastigt avnjuten mellan två intervjuer på en stentrappa i en precis lagom varm eftermiddagssol.
Sara Heyman, korrespondent för global hälsa
[email protected] -
Utrikeskrönika 17 april 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
London, onsdag.
Det stundar idrottsfester i sommar. Fotbolls-EM i Tyskland och sommar-OS i Paris.
De nationalistiska känslorna har börjat bubbla. Först kring fotbollslandslagets nya tröjor. Eller rättare sagt: färgen på korset på baksidan av kragen. Korset i den engelska flaggan S:t George, som också är fotbollslandslagets flagga.
S:t George har ett rött kors mot en vit bakgrund, men på kragen är en del av korset i stället blått och lila. ”I en lekfull uppdatering, för att inspirera och förena”, som klädjätten Nike beskriver den nya designen.
En skamfläck, dundrade den tidigare spelaren och tränaren Harry Redknapp, tidernas självmål.
Jag är helt emot, det är visserligen bara en liten ändring, men jag tror att det kan vara en början på fler, sade den tidigare landslagsmålvakten Peter Shilton, det handlar bara om att tjäna pengar sade han och syftade på tröjans pris: närmare 1700 kronor.
En annan målvaktsveteran David Seaman hade också synpunkter. Vad är nästa steg, ska de byta ut de tre lejonen – i märket på bröstet – mot katter. ”Leave it alone.”
Inte bara fotbollsspelare gav sig in i debatten. Premiärminister Rishi Sunak sade att han föredrar originalet och att när det kommer till våra nationella flaggor: ”Don't mess with them”.
Oppositionsledaren Keir Starmer sade att han tycker att originalfärgerna är förenande och att han hoppas att de ändrar tillbaka.
Några dagar senare kom nästa debatt. ”Union Joke”, löd tidningen The Sun's rubrik med en bild på den supporterflagga som tagits fram till Team GB inför OS i Paris – Team Great Britain – den brittiska OS-truppen, som har Union Jack som sin flagga. I den nya supporterflaggan har man även blandat in mönster med lila-rosa färgskalor.
Kombinationen av originalfärgerna rött, blått och vit är inte unik, förklarade designfirman. ”Också Frankrike och USA har de färgerna.”
Peter Shilton tillfrågades igen: ”Det känns som ingenting är heligt nuförtiden, vår flagga bör aldrig ändras”. Ordföranden i det brittiska flagginstitutet, Malcolm Farrow , sade att ”modiga män har slagits och dött för vår flagga, detta är närmast en förolämpning mot dem”.
Men på tävlingsdräkterna in OS ska Union Jack finnas, det har den olympiska kommittén lovat. Senare i veckan ska dräkterna presenteras. Peter Shilton lär vara förvarnad.
Och vad säger då supportrarna? Två dagar efter skriverierna var den nya supporterflaggan slutsåld i Team GB:s nätbutik. Medan den vanliga Union Jack-flaggan fortfarande finns kvar. Är nydesignen alltså en succé, eller ett sätt för OS- kommittén att sluta sälja den och smyga ur det hela bakvägen.
I sommar får vi svar. Blir det den nya flaggan, eller den gamla som kommer att synas mest på läktarna i Paris?
Pontus Mattsson, London
[email protected] -
Utrikeskrönikan 16 mars 2024
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Paris, tisdag.
I mitt kvarter har plötsligt nya hemlösa gjort sig hemmastadda. I busskuren har en man med tjock täckjacka, trots försommarhetta, installerat sig, och i gathörnet mittemot chokladbutiken sover nu en hel familj.
Här bor sedan vi flyttade hit annars de samma. Den unga tjejen vid rondellen. Mannen på utluftsfläkten vid korsningen,och farbrodern med hunden vid mataffären. Så efter att ha bläddrat igenom tidningen, inser jag att det nog är OS-förberedelserna som är förklaringen.
Staden städar, och polisen har därför kört iväg familjer från rådhusplatsen, och ensamkommande från Seines kajer, bland annat, förstår jag. De som vill erbjuds enligt uppgift tillfälligt skydd någon annanstans i landet. De andra söker sig bortom OS-centrum, som till mitt kvarter till exempel.
Även på andra sätt i stadsbilden märks det att OS närmar sig. I helgen när jag åkte förbi den välkända Trocadero-platsen till exempel, saknades plötsligt den stora porlande fontänen från 1937.
Den byggs tydligen tillfälligt in nu för att ge plats åt en friidrottsarena. Och på Place de la Concorde – den igenproppade trafikplats där det enligt min högst ovetenskapliga gissning nog uttalas flest svordomar per capita och dag i hela Frankrike – kommer det inte att rulla några bilar alls.
För där kommer det att tävlas i skateboard och BMX.
För högvarv jobbar även fransk underrättelsetjänst.
Med flera krig i närområdet och därav förhöjt terrorhot är invigningsceremonin på Seine en mardröm helt enkelt.
Därför kommer 45 000 poliser och militärpoliser att jobba då.
Att dra ner på ambitionerna, vore att låta terroristerna vinna, enligt president Emmanuel Macron, även om han nu faktiskt presenterat både en plan B och C.
Också sjukvården laddar i startblocken. Men eftersom den räknar med att många äldre stammisar flyr stan, är beräkningen plus minus noll ungefär.
Desto brådare har stadens vatten- och avloppsansvariga det.
Bakteriehalterna i Seine är fortfarande för höga för bad, trots att planen är att både Triathlonoch ”Simning på öppet vatten” ska hållas där, utan att idrottsmännen får magsjuka efteråt.
Men presidenten som hävdar att 1 miljard euros investerats i Paris vattenreningssystem inför OS håller hoppet uppe. Han har till och med lovat att själv hoppa i lagom till spelens början.
Slutligen är det väl värt att nämna logistikutmaningen.
OS-områdena – där folk alltså bor – kommer att vara avstängda för all obehörig biltrafik.Underbart eller superkrångligt beroende på perspektiv.
På det hotar kollektivtrafikpersonalen med strejk.
Många parisare planerar att lämna det som befaras bli ett kaos och passa på att tjäna en hacka på att hyra ut sin lägenhet, men om man bor i hyresrätt måste man ha tillstånd och man får inte ta mer betalt än man själv betalar.
Och ja just det – höll på att glömma den hätska debatten om världsstjärnan Aya Nakamura och OS- invigningen. Är hon tillräckligt fransk för att få inviga sportevenemanget, var frågan?
Det är mycket nu...
Bara 101 dagar kvar!
Marie Nilsson Boij, Paris
[email protected] -
Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm, måndag.
På fredag smäller det. Indien genomför sitt 18:e nationella parlamentsval. Det är en lång och lätt omständlig historia. Hela 15 miljoner valarbetare bemannar en miljon vallokaler. Enligt rådande regelverk har alla indier rätt till en vallokal nära sin bostad. Med hjälp av helikoptrar, båtar, åsnor och elefanter åker så valmaskineriet ut även till de mest avlägsna platserna.Det är närmare en miljard människor som är röstberättigade till 2024 års Lok Sabha val. Det är så underhuset i parlamentet heter. För att få ihop logistiken genomförs valet i sju faser och först den 4 juni meddelas resultatet.
Kandidaterna slåss om 543 platser. De senaste två valen har hindunationalistiska BJP fått enkel majoritet och det mesta pekar på ett ännu starkare resultatet för partiet. Under premiärminister Narendra Modis tid vid makten har Indien tagit stora kliv ut på den globala arenan och världsledare vallfärdar numera till huvudstaden New Delhi för att lobba för sina länders företag. Alla vill ha en del av Indiens gigantiska marknad. Landet är världens femte största ekonomi. Målet är att nå 3:e platsen inom bara några år.
Igår söndag, presenterade premiärminister Narendra Modi så partiets manifest. Man utlovar bland annat satsningar på boende och sjukvård till de fattigaste, utbyggd infrastruktur och stöd till bönderna som protesterat för bättre villkor. Dessutom tänker partiet ändra lagstiftningen kring äktenskap och skilsmässa som i nuläget skiljer sig åt utifrån individens religionstillhörighet. BJP anklagas för att underminera Indiens sekulära stomme och istället göra landet till en hinduisk nation.
Utmanare är en koalition av flera partier som går under samlingsnamnet India. Frontfigur är Kongresspartiets Rahul Gandhi vars parti en gång i tiden var det självklara maktcentret i Indien. Inte längre. Kongresspartiets valmanifest innehåller löften om satsningar som gynnar landets fattiga, jobb till unga arbetslösa och högre sjukvårdsförsäkringsutbetalningar.
Så vilka frågor är då viktigast för befolkningen?
Arbetslöshet och inflation visar en nyligen publicerad opinionsundersökning med 10 000 tillfrågade. 27 % var bekymrade över arbetslösheten medan något färre rankade inflationen som ett orosmoln. En majoritet av de tillfrågade uppgav att det blivit svårare att hitta ett arbete de senaste fem åren, och det trots landets höga tillväxtsiffror. Bland unga stadsbor i åldern 15 till 29 år är arbetslösheten tvåsiffrig och Världsbanken varnade nyligen för att Indien, precis som grannländerna, inte lyckats skapa arbetstillfällen till de många unga.
Naila Saleem, Sydasienkorrespondent
[email protected] -
Utrikeskrönikan fredag 12 april 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Här är Kairo, fredag, den tredje dagen på Eid el Fitr när min svensk-egyptiske vän Magdi ropar:
– Hallå doktor Uddén, hjälp mig bota min nostalgi.
Ja, han kallar mig ”doktor Uddén” när han tycker att jag försummat hans mentala välbefinnande.
Varför måste den botas, undrar jag, som just njutit av en gata full av nostalgiska minnen – i det där gathörnet brukade jag stanna och kräkas när jag var gravid. Och där är slaktaren som lyfte upp min tvååring på huggkubben så att han fick sina knubbiga små mjälla ben nedstänkta av oxblod, och där är gamla televerket där en chef försökte föra mig bakom ljuset. Men jäklar, jag glömmer aldrig hur blixtsnabbt jag sa till honom: ”matlabbisnish el aemma”, som ordagrant betyder: försök inte vira turbanen runt mitt huvud, hördu – det vill säga, åh nej, mig lurar du inte.
– Ja, vad är det för fel på lite nostalgi?, svarade jag, som i dagens bistra verklighet just besökt ett sjukhus där jag träffat 16 spädbarn från Gaza. Alla hade transporterats till Egypten i kuvöser, hälften av dem hade bara ett plastarmband med moderns namn runt handleden, inga anhöriga verkade vara vid liv.
Och så fanns där treårige Ahmed som förlorat hela sin familj i ett bombanfall i Gaza, han låg i en säng med två amputerade ben och när han frågade var är mina ben, svarade läkaren: vi har skickat dem på reparation, du får tillbaks dem sen.
– Ja, vad är det för fel på lite nostalgi, det gör inget om du tycker att det var bättre förr, sa jag till Magdi och följde med honom till hans barndomskvarter där mormor haft en symaskin.
– Fick du ny skjorta, fluga och väst till Eid el Fitr Magdi?
Han var just på väg att framkalla ljudet av mormors symaskin när alla tankar överröstades av ett bröllop i gränden, unga män dansade med knivar för att imponera på de kvinnliga bröllopsgästerna i Kairos outtröttliga ljudkarusell som sällan låter någon nostalgi gripa tag om själen.
Så vad är det du vill bota? undrade jag medan jag själv fastnat i malliga minnen av de tillfällen då jag funnit den rätta träffsäkerheten, som när en funktionär från ett arabiskt informationsministerium sa åt mig att ingen annan journalist uppfört sig så illa och jag blixtsnabbt svarade: åh nej inte jag, vi som dyrkar dammet på era skor, ”ehna khaddamin turab gazmetak”.
Magdi och jag satte oss i en fallfärdig taxi som hostade sig fram genom Kairo och apropå nostalgi undrade jag om han försonats med sin gamle vän Ahmed.
– Jag vill inte höra talas om honom, sa Magdi och lämnade bilen.
Taxichauffören som hört allt och sa att han var 80 år gammal, erbjöd både sina tjänster som samtalsterapeut och rådgivare kring hur jag borde medla mellan Ahmed och Magdi, men sen gav han upp och sa:
– De där två kommer aldrig att bli två rumpor i samma kalsong, ”tezeen fi libas”.
Det vill säga, samma andas bar. Nä, men min nostalgi inför gamla egyptiska talesätt är evig.
Cecilia Uddén, Kairo
[email protected] -
Utrikeskrönikan 11 april 2024
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm, torsdag.
Den här krönikan handlar om guld och det så kallade presidentvalet där Vladimir Putin som väntat segrade, men med oväntat höga procenttal och högt valdeltagande. Om vi ska tro på de officiella talen, 87 procent.
Faktum är att i vissa delar av Ryssland blev det faktiskt full pott, 100 procent, varenda en som röstade. Enligt valkommissionens statistik för flera orter i Sibirien var det inte bara alla som röstade på Putin utan nästan alla som kunde gick också och röstade. Som de 413 invånarna i byn Kundustug i delrepubliken Tuva. Alla röstade där och alla röstade på Putin.
Det finns några gemensamma drag för ställen där Putin slog full pott. Ja där alla röstade på Putin, enligt valkommissionens siffror.
Som i byn Kundustug, den liknar på flera sätt andra ryska avkrokar. Samhällen som är byar eller småstäder, som avfolkats kraftigt under Putin. Platser där folks drömmar handlar om inomhustoaletter istället för utedass, rent vatten (gärna i kranen inomhus) och renoveringar. Men trots att ingenting blivit av dessa drömmar har de fortfarande hoppet ställt på Putin. Eller ?
Delrepubliken Tuva är också känd för att det var här många av de ukrainska stulna toaletterna, tvättmaskinerna och tv-apparaterna hamnade. Unga män som skrev kontrakt och åkte för att kriga i Ukraina, för att de inte kunde hitta annat arbete, plundrade i Ukraina och skickade stöldgodset med tåg hem till byn. De var som guldgrävare, som stötte på guld, de hade inte kunnat föreställa sig lyxen i en del ukrainska byar, det liknande inget de hade hemma.
Byn Kundustug kunde ha blivit en rysk variant av amerikanska guldrushens Klondike. Jo för här finns guld.
Men det är ett svenskt börsnoterat bolag som äger guldgruvan Tardan Gold och de som jobbar där är mestadels utifrån. Så för byborna har det inte blivit några nya jobb, men en bättre asfalterad väg har de fått och ett upprustat kulturhus. Det hade inte renoverats sen 1967 och dessutom har den gamla hälsostationen byggts ut och här finns nu både apotek, en varm toalett, gynekologstol och internet, enligt rapport från Tuvas lokalregering. Men annars har inte mycket förändrats för byns kvarvarande dryga 600 invånare.
Det svenska guldgruvebolaget heter Auriant Mining och tycks inte alls påverkat av några sanktioner mot Ryssland.
Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent
[email protected] -
Utrikeskrönikan 10 april 2024
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm. Onsdag.
På flyget hem från Israel, med det israeliska flygbolaget, gick flygvärdinnorna igenom den vanliga säkerhetsgenomgången i högtalarna. På med bältet. Fäll upp borden. Sätt masken på dig själv innan du hjälper någon annan. Men, sen kom ett litet tillägg på slutet. En snabb hyllning till de israeliska soldater som just nu krigar i Gaza och en tanke till de drygt 130 israeler som fortfarande sitter tillfångatagna där.
Såhär är det i Israel nu. Samhället genomsyras av kriget på alla nivåer. På gatorna syns överallt porträtt på de tillfångatagna israelerna. När jag betalade för en falafel häromdagen dök det upp ett meddelande på kortterminalen när min betalning bearbetades, en liten ruta poppade upp med tre ord. De tre ord som syns överallt i landet: Bring Them Home. Kriget genomsyrar kulturen, politiken och faktiskt också dejtinglivet.
Dejtingapparna har förändrats i grunden, säger flera israeliska tjejer i en artikel i tidningen Haaretz. Innan kriget var det bilder på män när de lagade mat, stod bredvid nån fin utsikt eller klappade en hund. Nu är det bilder på män i Gaza, i uniform, med stora vapen.
En israelisk man berättar i artikeln att han aldrig har fått så mycket uppmärksamhet från kvinnor som efter kriget bröt ut. När han var på permission hyrde han en lägenhet bara för att hinna träffa alla tjejer. Kriget är… Delvis sexigt… Verkar det som, om man tittar på dejtingapparna. En kille poserar i en hög av kläder, i vad som ser ut som ett förstört hem i Gaza, lite ledigt sådär - tillbakalutad med M16 hängande runt halsen. En annan kille har en profilbild där han poserar i uniform, med vapen, framför underkläder som man får anta att han har tagit från någons hem i Gaza.
En kvinna i artikeln berättar att de flesta konversationer på dejtingapparna handlar om kriget nuförtiden. En soldat hade raggat på henne genom att säga att han inte bara var en bra soldat, utan att han också var bra i sängen. En annan snubbes tinderbio var: ”We're not only here to fuck Hamas'.
Det här är inget nytt fenomen. Att soldater i krig blir en fetisch. Brandmän i USA har beskrivit hur deras sexuella status slog i taket efter 11:e september-attackerna. Tom Cruise är inte direkt osexig när han hoppar in ett stridsflyg i Top Gun. Även om alla vet att bomberna som han släpper från flyget avslutar människors liv. Genusvetaren Chen Edelberg's teori är att 7:e oktober-attacken var ett hårt slag mot den nationella maskuliniteten. En form av kastrering säger hon, och att vissa israeliska män nu överkompenserar för att upprätthålla sin maskulinitet.
Kriget genomsyrar allt.
Love Lyssarides
Stockholm.
-
Utrikeskrönika, 9 april 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Washington, tisdag.
”Kom och köp specialglasögon!”, ropade försäljaren utanför kongressen. Förväntningarna var högt uppskruvade inför den stora solförmörkelsen och souvenirförsäljarna hade övergått till solar eclipse-tema.
Det var stora frågor som stod på spel inför solförmörkelsen. För det första, skulle det bli molnigt i Washington så att vi missade hela upplevelsen? Och för det andra, skulle det bli enighet mellan partierna nu när månen skuggade jorden?
Solförmörkelser kan ha den effekten, tydligen. Det finns historiska belägg. En av de gamla grekiska historikerna beskrev hur två mäktiga kungadömen för drygt 2 500 år sedan utkämpade den ena blodiga striden efter den andra, tills en solförmörkelse fick himlen att släckas. Då blev båda sidor så tagna att de lade ner sina vapen.
Så ja, förväntningarna var högt ställda. Psykologer intervjuades i amerikansk tv och förklarade att en solförmörkelse kan vara en livsomvälvande upplevelse. Transformativ. Även för politiker.
I Washington hade biblioteken delat ut gratis skyddsglasögon och noggranna instruktioner om hur de skulle användas. Det fanns bara en regel: Titta inte rätt in i solen utan skydd. Så som Donald Trump gjorde förra gången det var solförmörkelse här i Washington 2017. Hans kritiker såg det som ett tecken på att han inte respekterar vetenskap.
På The Mall, den vidsträckta parken framför kongressen, satt nu tusentals Washington-bor med specialglasögon och ansiktena vända uppåt. Folk hade tagit med sig picknick och spelade musik. Två killar bredvid mig korkade upp en termos och skålade i rosévin med klirrande isbitar. De hade svårt att inte spilla, eftersom det var lite svårt att se med de där glasögonen på sig. En skolklass intill flockades runt en expert från NASA som föreläste om rymdforskning. Allt var väldigt typiskt Washington. Himlen var nästan molnfri.
Plötsligt kändes en förändring i luften. Ett stråk av kyla och en sval vindpust. Det blev knäpptyst bland picknickfiltarna. Musiken stängdes av. Och så var det som att ljuset plötsligt skruvades ned. Den starka eftermiddagssolen dimmades till ett grått dis. Ett sus steg från folkhavet.
”Så coolt!”, viskade killarna med rosévinet. En av pojkarna från skolklassen sa rakt ut i luften: Det ser ut som ett suddigt moln av guld.
Och så satt vi där, tusentals människor på The Mall, med blickarna vända mot universum. Alldeles tysta tillsammans. Kanske var det inte livsomvälvande. Och troligen förändras inte politiken. Men i fyra minuter såg kongressen där borta i horisonten väldigt suddig ut i konturerna.
Ginna Lindberg, Washington
[email protected] -
Utrikeskrönika 8 april 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Berlin, måndag.
Eller möjligen borde jag säga Bratislava i onsdags eftermiddag.
Jag väntade då på att ett sista valmöte med en av presidentkandidaterna i Slovakien skulle dra igång när jag plötsligt hörde en röst bredvid mig säga:
”Nämen, hej Daniel!”.
Vem stod då, verkligen helt oväntat, en meter ifrån mig och log vänligt om inte den högt hållne kollegan på Sveriges Radio, Gunnar Bolin.
Självklart vet jag att Gunnar är särskilt intresserad av Centraleuropa, men jag hade blivit mindre förvånad om vi hade sprungit på varandra i centrala Wien som ligger någon timme bort. Det visade sig att han var i området för att göra en reportageserie som ska gå i samband med EU-valet.
Vi bestämde förstås middagsträff på kvällen och det är bara att konstatera att det finns få så trevliga upplevelser, tycker jag, som att ses på spontan middag på en plats i mitt i världen med en trevlig kollega som man bara några timmar tidigare inte hade trott att man skulle sitta och äta middag med, kanske särskilt inte just i Bratislava.
Samtalet flödade på, vi tog en middag även kvällen därpå efter avslutat redigerings- och intervjuarbete för dagen och började förstås också prata Sveriges Radio, chefer, kollegor, minnen och anekdoter:
Hur var det nu, var Jan Mosander före eller efter Thomas Nordegren i Berlin? Vad hände egentligen med den nordegrenska ljuskronan? Visst var det Svante Weyler som genomförde korrespondentkontorsflytten från Bonn till Berlin eller kan det ha varit någon annan? Vem bevakade egentligen Berlinmurens fall för Sveriges Radio?
Bodde både Caroline Salzinger och Daniela Marquardt i Prenzlauer Berg eller bara en den ena av dem? Vad jobbigt det är när producenter ringer och väcker en men det får man ta om man har det här roliga jobbet. Hörrudu, vad tycker du egentligen om den nya organisationen på radion och vem är egentligen den mest minnesvärde tyske förbundskanslern?
Kommer Tyskland kunna vinna Fotboll-EM på hemmaplan i sommar? Kul att Leverkusen blir Bundesligamästare för första gången och vilka skillnader finns fortfarande kvar mellan öst och väst – och tror du att Scholz kan bli återvald som förbundskansler en gång till?
Så där flöt det på och erkänn nu bara, ni hade gärna suttit vid bordet bredvid och tjuvlyssnat på det samtalet.
Och det slog mig där och då ännu en gång, och jag satt och tänkte på det också under den långa och stundom mödosamma vägen hem igår från Bratislava till Berlin:
Vilken yrkesmässig och personlig rikedom och ynnest det är att alla vedermödor, alla mil på vägarna, alla tidiga morgnar och långa redigeringsnätter, all frustration över konstiga beslut, alla bråk med envisa pressansvariga för olika ministrar i olika länder med mera till trots ändå få ha tjänstgjort som en i den långa raden av utrikeskorrespondenter för Sveriges Radio.
Dagen efter messade jag dock Gunnar för säkerhet skull:
”Hej igen, tack för igår, jättetrevligt, men du, bara en sak, det som sägs i Bratislava, stannar i Bratislava”.
Daniel Alling, nu tillbaka i Berlin
[email protected] -
Utrikeskrönika 5 april 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm, fredag.
När man besöker Mostar i Bosnien hänförs man inte enbart av de gamla stadskvarteren, man erbjuds också möjligheten till större insikter - över hur komplicerat balkankriget var.
Och hur komplex freden blev.
I mångas ögon är Mostar kort och gott historien om en bro.
Det var nämligen i princip det enda som omvärlden visade av staden, den bombade bron i Mostar.
Men hur många är medvetna om hur stor förödelsen i denna Bosniska pärla egentligen var?
Moskeer och byggnader i ruiner. Tusentals döda människor.
”Kanske blev det för komplicerat, säger senare en bosnisk vän - när det till slut blev kroatiska granater som smulade sönder bron - och stan.
Från början var storyn ganska enkel, det fanns offer - stadens bosnjaker och kroater, och det fanns en fiende.
Det började med att serberna belägrade stan, men tvingades bort.
Då - blev plötsligt kroaterna angripare.
Inbördeskriget mellan två tydliga sidor, blev ett inbördeskrig i inbördeskriget. Gränserna mellan vän och fiende suddades ut.
Både i Mostar och i andra städer.
Att ge sig in och förklara blev invecklat.
Så i Mostar föll fokus på en bro - å en berättelse om stamkrig å förstörelsen av ett vackert, nästan 500 år gammalt arkitektoniskt mästerverk.
Grunden till många krig är ofta en maktkamp mellan stormakter och länder, inget nytt med det.
Människor hamnar på olika sidor, i olika läger.
Balkan har brunnit åtskilliga gånger genom historiens lopp, inbördeskrig till följd av världskonflikter.
För bosniernas del blev balkankriget komplicerat och grymt.
Men den fred som satte stopp för död och förstörelse, blev mer - en besvärjelse!
Omvärlden sa:
”Kriget... kan vi avsluta - men det kommer till ett pris. Hur vill ni ha det?
Under galgen blev det inget riktigt val.
Men det blev ett Daytonavtal.
En fred - ett avtal - som omöjliggör konsensus kring överhuvudtaget nånting alls.
Även om landet delas av bosnjaker, kroater och serber - så härskar politiska destruktiva krafter som omöjliggör ett enande av befolkningen.
Tills helt nyligen - 29 år efter freden - tvingades Mostars kommun hålla med två olika separata enheter för att att ta hand om sophämtningen, när kroater och bosnjaker bor i olika delar av stan.
Men samtidigt - bosnier från alla grupper stretar på, försöker få landet att fungera, trots svårigheterna.
Eller som Vanja, som lämnade Mostar i början av kriget, säger till mig:
Det finns en enorm potential i människorna här, i landet självt - men med bakbundna händer kan man åstadkomma - lite.
Milan Djelevic, Östeuropakorrespondent
[email protected] -
Utrikeskrönikan 4 april 2024
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
San Francisco, torsdag.
Påskens stora politiska gräl här i USA kan man väl säga egentligen handlade om ett slags dubbelbokning. Eller kanske ska man kalla det för en kalenderkonflikt. Det handlar om Transgender day of visibility, en dag för att synliggöra transpersoner och deras situation, som sedan år 2009 uppmärksammats den sista mars. I år råkade det vara samma datum som påskdagen. Så när Joe Biden i år utropade den 31:a mars som den officiella Transgender Day of Visibility i USA, något han gjort varje år sedan han blev president, så var det upplagt för politisk konflikt.
Biden fick bland annat kritik från Donald Trumps kampanj, som menade att det var ett frånstötande och förolämpande beslut att arrangera den här dagen på påskdagen – en av de heligaste dagarna för landets kristna. Och även representanthusets talman Mike Johnson hängde på, liksom en rad andra Trumptrogna politiker. Det var högt tonläge, upprörda känslor, man såg det här som ett slag i ansiktet, och en attack på kristendomen i USA.
Att det inte var dagen för transpersoners synlighet som bytt datum, utan påskdagen – något som sker varje år, verkade spela mindre roll.
Och antagligen var det bara en uppvärmning inför den kommande valrörelsen. För trots att transfrågan låg högt uppe på republikanernas dagordning i fjol, så verkar det fortfarande finnas mer att avhandla. Och att stifta lagar om.
I delstaten Idaho har man till exempel nyligen röstat igenom en lag som säger att offentligt anställda inte behöver ta hänsyn till vilket pronomen en person vill att man använder. En annan lag förbjuder att allmänna medel går till att bekosta könsbekräftande vård för vuxna. Man har redan försökt förbjuda den vården för minderåriga – men den rättssaken har fastnat i systemet – just nu försöker man få ett besked från Högsta Domstolen om lagen kan träda i kraft i väntan på ett domslut.
För den här typen av lagar möts ofta av överklaganden och långa rättsprocesser, och en del av lagstiftningen stoppas också i domstolarna, när de till exempel bryter mot yttrandefriheten, eller anses leda till negativ särbehandling. Men i många republikanskt styrda delstater betyder leder det bara till att det skrivs nya lagförslag med nya formuleringar istället, men om ungefär samma frågor.
Men även här i Kalifornien, där jag bor, och där själva delstaten utropat sig själv som en fristad för transpersoner, kommer transfrågan att dyka upp i valrörelsen. Just nu samlas det in namnunderskrifter för att låta tre transrelaterade medborgarförslag komma med på valsedeln. Alla tre begränsar unga transpersoners rättigheter.
Så påskhelgen må komma och gå, men transfrågan verkar återuppstå oftare än så i den politiska debatten i USA.
Roger Wilson, USA-korrespondent.
[email protected] -
Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm, onsdag.
Så var det dags igen, packa väskan till Ukraina, all teknik, alla sladdar, kläder för alla väder, säkerhetsutrustning, svensk choklad, pass och så tofflor.
Tofflor, världens bästa grej att ha med sig på nattåget till Kiev, så man slipper ta på och av sig sina ytterskor om man ska gå en sväng i gången.
Vid det här laget, drygt två år utan flygmöjligheter har ukrainarna lärt sig tågrutinerna. Folk pratar lågmält, gör överlag inte mycket väsen av sig, just för att inte störa eller vara i vägen, vem vet vad folk bär på för minnen, på bagage med sig till eller från Ukraina.
Nu senast, för ett par veckor sedan klev en äldre dam in i min kupé. Ansiktet trött, ögonen insjukna, knappt synliga under hennes tunga ögonlock. Vi hälsade artigt men sa inte så mycket mer till varandra. Vi drack te, sov en blund, tittade ut genom fönstret i tysthet.
Från Charkiv i Ukrainas nordöstra utkant till polska gränsen i den västra, 25 timmar enkel väg.
Kanske halvvägs på resan så börjar vi prata, visst är det bra att ha med sig tofflor. Jag nickar, fortfarande lite återhållsam.
Men så börjar hon berätta.
För 20 år sedan jobbade hon som lärare på ett barnhem i Ryssland, efter hennes mans bortgång var barnen det som gav hennes liv en mening och hennes son.
Öppenhjärtigt berättar kvinnan på tåget om sitt liv. I flera år jobbade hon på barnhemmet och blev fäst vid barnen, särskilt en föräldralös flicka som hon adopterade. Och barnen växte upp som syskon, trodde hon. Men när de var i sjuttonårsåldern kom de hem en dag och berättade att flickan var med barn och att hennes son var pappa till barnet i magen.
När chocken hade lagt sig valde flickan att behålla barnet. Så kvinnan på tåget är både mormor och farmor.
En av många berättelser som kommer fram när människor spenderar timmar ihop.
– Och var är de nu, dina barn och ditt barnbarn?
– De gick isär och dottern och barnbarnet bor i dag i Ryssland.
– Har ni någon kontakt? frågar jag.
– Ja, jag har faktiskt varit där. Barnbarnet berättade för mig att vi inte behöver vara oroliga, snart kommer ryssarna att segra, ha ihjäl alla ukrainare, det hade hon lärt sig i skolan och att hantera vapen. Så det var nog sista gången vi sågs, säger den äldre kvinnan och blir tyst.
Jag säger ingenting, tittar ut genom fönstret och ner på mina tofflor.
Tur att ha sådana, tänker jag, på ett tåg. De får jag inte glömma nu när jag ska iväg igen.
Lubna El-Shanti, Ukrainakorrespondent
[email protected] -
Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm, tisdag.
Allt oftare tänker jag på det en av mina väninnor sa på en middag i Kairo i början på året – att Hamas mål med 7 oktoberattacken just var att locka Israel till ett fradgande furiöst vredesutbrott som skulle leda till ett blodbad med tiotusentals döda palestinier eftersom det, i förlängningen, skulle leda till Israels undergång. Ju fler palestinier som dör, desto bättre enligt Hamas, menade min väninna som konstaterade att Hamas är likgiltigt inför civila dödsfall. Ju fler döda barn i Gaza, desto mer hatat och isolerat blir Israel i omvärlden och inom ett par decennier, förutspådde hon, kommer omvärlden inte längre att tolerera Israel. Hon tillhörde de få egyptier som inte kände glädje över detta.
Tre månader senare är Israel mer isolerat än någonsin. Övertygelsen att vi står ensamma, hela världen är antisemitisk, har på allvar slagit rot i Israel och Israelvänliga kommentatorer menar att omvärlden, särskilt USA, måste hjälpa Israel att lägga om kurs för att inte fastna i en destruktiv bana av oändlig ockupation, isolering, hårdhänt högerpolitik och ständig misstro mot omvärlden.
Omvärlden bevittnar nu hur USA:s Israelvänlige president pressar Israel att släppa in fler lastbilar för att hindra den svält FN varnar för i ett Gaza där barn berättar att de tvingats äta hundkött. Omvärlden hör hur FN:s högkommissionär för mänskliga rättigheter säger att det finns tecken på att Israel använder svält som vapen.
Men i Israel säger talespersoner att allt prat om svält i Gaza är en myt. På sociala medier visas fejkade kebabfilmer där det hävdas att det finns mer kebab i Gaza än i Haifa. Ministrar, som Nir Barkat, kallar FN:s varningar om hungersnöd, undernäring och svält för komplett oansvarigt nonsens och israeliska journalister antyder att de milismän från Hamas som tillfångatagits av Israel har varit knubbiga och inte visat några tecken på undernäring. Medan israeliska högernationalister som ställer sig vid gränsövergångar för att blockera humanitärt bistånd till Gaza, säger: Jag bryr mig inte om ifall de svälter, låt dem dö.
Avståndet mellan verklighetsuppfattningarna i omvärlden och i Israel har sällan varit större och i går minskade också israelernas möjlighet att ta del av en alternativ verklighetsbeskrivning när parlamentet Knesset klubbade igenom en lag som gör det möjligt för Netanyahu att förbjuda TV-kanalen Al Jazeera i landet. Nu ska det påpekas att grannlandet Egypten för längesen förbjudit Al Jazeera, med motiveringen att Al Jazeera stödjer det muslimska brödraskapet. Det ledde inte till särskilt många höjda ögonbryn i omvärlden, men och andra sidan betraktas inte Egypten som en demokrati med fri press.
Cecilia Uddén, för P1 Morgon
[email protected] -
Utrikeskrönika 28 mars 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm, torsdag.
Skärtorsdag, till och med. För ett år sedan gjorde jag en krönika, apropå påskkäringar, om kvinnor i 47-årsåldern. Vid den åldern har man hunnit skaffa sig ett fuck off-kapital och kan därför bete sig lite mer som man vill, var tesen. Typ.
Sedan dess har jag vaknat många nätter med ett nattlinne som är så blött att jag måste byta och torka av kroppen med en handduk. Mina sen år tillbaka regelbundna och beskedliga menstruationer har mer kommit att likna oförutsägbara störtfloder. Det här var väl lite väl personligt kanske någon tänker – och ja – det här är lite mer personligt än vad som känns bekvämt även för mig. Men jag säger det ändå, därför att det i allra högsta grad handlar om folkhälsa.
För vad jag inte visste för ett år sedan var att kvinnor mellan 40 och 50 kanske inte bara blir lite riviga av sitt fuck off-kapital, utan även av hormoner. Eller snarare, sviktande hormoner. Jag pratar förstås om klimakteriet, och här kan vi passa på att reda ut en viss begreppsförvirring. Menopaus är när kvinnor helt slutar menstruera. På engelska kallas perioden innan, när hormonerna sjunker och går lite bananas, logiskt nog för perimenopaus. På svenska kallas det klimakteriet, och i sann kvinno- och åldersfientlig anda har termen fått en så taskig klang att såväl män som kvinnor ryggar tillbaka av bara ordet.
Det är en period på flera år när en stor del av alla kvinnor upplever symtom, där några av de vanligaste är störd sömn, nattsvettningar, värmevallningar och konstigt humör.
Det som gör mig upprörd, med eller utan hormonpåverkan, är okunskapen kring det här extremt vanliga tillståndet. Inte minst inom vården. Nyligen berättade en kvinna i min närhet att hon under flera år trott att de förfärliga nattsvettningar hon hade var en biverkan av hennes antidepressiva medicin, och att hon helt enkelt bara hade att stå ut. Det finns otaliga berättelser från kvinnor som sökt vård för typiska symtom, och som gått från sin vårdcentral med en diagnos på utmattning eller depression, utan att klimakteriet ens nämnts som en möjlig faktor i sammanhanget.
Nu har klimakteriet blivit big business. Det finns böcker, poddar och föreläsningar. Man kan lägga tusenlappar på privata vårdgivare, på särskilda näringstillskott, kläder och träningsprogram. Det här beror delvis på den offentliga vårdens misslyckande med att ta hand om sina patienter. För klimakteriet skulle inte behöva vara en så big deal. Om alla som behövde bara kunde få tid hos en uppdaterad gynekolog eller allmänläkare. För det finns behandling att få.
Ingen som inte vill, ska behöva flyga ända till Blåkulla.
Sara Heyman, korrespondent för global hälsa
[email protected] - Mehr anzeigen
