San Antonio Podcasts
-
Utrikeskrönikan 5 juli 2022.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
San Francisco, tisdag.
Jag räknar till 96 flaskor mineralvatten.
Korkarna har skruvats av, och de står intill en hålig asfaltsväg i utkanten av San Antonio i södra Texas.
Det är vattnet som aldrig fanns ombord den långtradare där fler än 70 migranter, vissa av dem barn, hittades förra veckan i nära 40-gradig värme. De flesta av dem hade redan dött.
Några dagar senare är platsen fylld av ljus, blommor, träkors i marken, upphängda flaggor från migranternas hemländer Mexiko, Honduras, Guatemala och El Salvador – och så vattenflaskorna.
Dödssiffran hade efter några dagar stigit till 53, och den här anonyma platsen har gått från ödslig till ökänd.
Jag vet inte hur länge migranterna satt i lastutrymmet, men jag vet att när jag några dagar efteråt – på samma plats, i samma värmebölja – stängde av motorn på min hyrbil, och därmed också luftkonditioneringen, så tog det ungefär 15 sekunder innan jag började svettas.
Ingen vet exakt hur stort problemet med människohandel är, men förra året dog enligt FN 650 personer efter att ha korsat gränsen med hjälp av de smugglare som brukar kallas för "coyotes", alltså prärievargar.
Några timmar efter att lastbilen hittades skyllde Texas guvernör Greg Abbott tragedin på Joe Biden och det Abbott, som är republikan, kallar för presidentens "öppna gränspolicy". Guvernören vill att asylsökande ska skickas tillbaka till Mexiko igen i väntan på prövning i USA, och han har nu utlovat fler kontroller vid och kring gränsen.
Men enligt vissa spelar det ingen roll, eftersom viljan att fly och skapa sig ett bättre liv någon annanstans, kan vara bottenlös.
I skuggan under ett tält intill minnesplatsen träffar jag 60-åriga Roberto Marquez, som säger att han korsade gränsen för första gången på 70-talet efter att ha betalat en coyote omkring 200 dollar. Summan vilket bleknar mot de upp till 10.000 dollar, drygt 100.000 kronor, som det numera kan kosta att bli smugglad.
Roberto blev snart gripen av amerikanska gränspatruller, och skickades tillbaka till Mexiko. Något år senare var han tillbaka i Kalifornien som papperslös gästarbetare, och den här gången lyckades han undvika att bli upptäckt.
Och 1986, när republikanske presidenten Ronald Reagan gav alla som korsat gränsen olovligen före 1982 amnesti, fick Roberto sitt uppehållstillstånd, och så småningom amerikanskt medborgarskap.
Just amnestin för invandrare är en del av Reagans politik som inte kommer på tal särskilt ofta när dagens republikaner hyllar sin husgud.
Vid minnesplatsen i San Antonio frågar jag Roberto Marquez om inte hårdare kontroller vid gränsen skulle kunna lösa problemet. Jag får ett långt svar, och en del av det stannar kvar under min resa tillbaka till västkusten.
Bygg en mur, säger Roberto, så kommer folk bara dyka upp med en stege.
Sven Carlsson, San Francisco
[email protected] -
Ronie Berggren och Björn Norström om det senaste i USA: Internationella simförbundet stoppar biologiska män ej får tävla med kvinnor i internationell simning; Kaoset i Los Angeles skenar, polisen kan inget göra; Joe Biden ramlar från sin cykel; Vänstern demonstrerar utanför Amy Coney Barrett privata hem; Bidens kaotiska energipolitik; Gängskjutning i San Antonio, Texas; Allt mindre av Coronan i amerikanska nyheter; Republikanerna oroade för ny Trumpkandidatur inför mellanårsvalen; VD för Cryptoföretag tar avstånd från woke-kulturen; Disneys nya ”Toy Story” portas i Malaysia; Muslimska krav på filmcensur slår på olika sätt.
-------
STÖD AMERIKANSKA NYHETSANALYSER: http://usapol.blogspot.com/p/stod-oss-support-us.html -
Utrikeskrönika 25 maj 2022.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Texas, onsdag morgon.
För bara några timmar sedan satt jag på ett hotell i Atlanta och skrev på en krönika om primärvalet i Georgia, när jag fick en notis på mobilen om ytterligare en skjutning här i USA. Ytterligare en skolskjutning, och det stod snabbt klart att det kunde vara många barn skadade eller döda. Jag bokade omedelbart ett flyg till San Antonio, Texas och nu sitter jag här vid gate C6 och väntar på att få boarda planet. Hela tiden zappar jag mellan olika nyhetssändningar i mina hörlurar.
För bara en dryg vecka sedan satt jag på en annan flygplats på väg till en annan masskjutning. Då hade 10 människor dödats i rasistiskt hatdåd i en mataffär i Buffalo. Men nu sitter jag alltså här. När jag landar ska jag ta mig till Uvalde ungefär 13 mil utanför San Antonio. Och det jag vet just nu är inte mycket, men ändå är det allt. Minst 18 döda barn. 18 döda barn och en lärare. Just nu, men dödssiffran kan ha stigit ytterligare när detta sänds. Gärningsmannen öppnade eld på en låg- och mellanstadieskola, med elever från andra till fjärde klass. Så jag vet också att de 18 döda barnen är någonstans mellan 8 och 10 år.
När något sådant här händer och man som reporter kastar sig iväg och kastas in i sändningar, klamrar man sig fast vid det man vet och det man inte vet.
Jag vet inte än varför gärningsmannen dödade så många så små barn. Men jag vet att jag kommer jag mötas av ett växande hav av blommor vid skolan. Av tända ljus. Kanske, som när jag bevakade en annan masskjutning i en annan del av Texas för snart tre år sen, av en lång rad vita kors. Då hade en man mördat 23 människor i en mataffär i El Paso, även det som i Buffalo, ett rasistiskt hatdåd.
Jag vet också att politiker kommer skänka de anhöriga, föräldrarna vars hjärtan just krossats i tusen bitar, sina tankar och böner. Jag vet att de kommer kräva hårdare vapenlagar och att de kommer säga att hårdare vapenlagar inte behövs, att det enda som kan stoppa en ond man med ett vapen är en laglydig medborgare med ett vapen.
Jag vet att torsdag skulle vara sista skoldagen för barnen innan sommaren. Men jag vet inte vad de hade för planer i sommar, om de skulle gå på sommarläger eller ett slags fritids som erbjuds på många håll i USA. Jag vet inte hur de 18 barnen ser ut, om de hade gluggar efter nytappade tänder eller nyklippta frisyrer. Men jag vet att jag snart kommer få veta det. Jag vet att bilder på barnen snart kommer publiceras, kanske de senaste skolfotona. Jag kommer få se deras leenden, om de hade gluggar mellan tänderna. Jag kommer få lära mig om vad de tyckte om att göra, om de spelade någon sport, om de hade en bästa vän eller en stor idol.
Nu ska jag snart gå på planet, och när jag landar ska jag hålla fast i det jag vet och det jag inte vet och jag ska rapportera om det. Om 18 döda barn. Och det värker i bröstet.
Cecilia Khavar, Texas
[email protected] -
Jesper Karlsson och Nicklas Hoverbrandt diskuterar vad som gjorde att Kawhi Leonard hamnade i Toronto, hur Demar Derozan passar in i San Antonio, om det finns någon chans att Kawhi stannar, hur länge Gregg Popovic kommer att coacha, om det finns någon lojalitet kvar i NBA, Jonas Jerebko till mästarna Golden State Warriors, Jabari Parker till Chicago och går igenom alla lag och kollar om de än så länge har blivit bättre eller sämre.
-
Jesper Karlsson och Nicklas Hoverbrandt diskuterar bland annat hur Cleveland försvarar DeMar DeRozan, vad som är fel på LaMarcus Aldridge, Markieff Morris skada, varför Wizards inte kan utnyttja Isaiah Thomas försvarsspel, Lebron James, Utahs uteliv, vilken påverkan Gobert måste ha, varför Houston är en dålig matchup för San Antonio och spelbolag som ringer och tjatar att man ska sätta in pengar.
