Velvet Underground Podcasts
-
Hon trollband med sin säregna röst, mörka musik, sitt utseende och sin stil, men artisten och modellen Nico hatade mode och att vara vacker och blond. Hon ville skapa sin egen musik.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Christa Päffgen (1938-1988), som hon egentligen hette, var en egensinnig musiker och låtskrivare som började som modell och skådespelare. När Nico på 1960-talet syntes i Andy Warhols filmer och sjöng med bandet The Velvet Underground tyckte många att hon var det vackraste de någonsin hade sett med sitt långa blonda hår med lugg, höga kindben och cremevita, skräddade kostymer. ”Om det finns en skönhet så universell att den är obestridlig, så ägde Nico den”, sa en person om henne.
Själv hade Nico ett ganska kluvet förhållande till sitt utseende, som kunde vara både en välsignelse och en förbannelse. Att hon blev en 1960-talets stora stilikoner kan tyckas ironiskt eftersom hon, enligt John Cale från Velvet Underground, ”hatade mode och hatade tanken på att vara blond och vacker. Ytligheten i det hela var något hon störde sig på. Nico ville göra något större, sin egen musik.”
Och egen musik skulle Nico komma att göra – musik som inte lät som något annat. När hon släppte sin skiva The Marble Index 1968 beskrevs den som ett hål man faller ner i. Den var mörk och dyster och full av underliga, spöklika ljud som slingrade sig kring Nicos sorgsna orgeltoner, poetiska texter och mässande stämma. Många fler album i samma anda skulle det bli.
I veckans program träffar vi fotografen Ewa Rudling som lärde känna Nico i Paris i början av 1970-talet och tog flera kända bilder av henne. Vi tittar också närmare på tramporgeln – instrumentet som Nico valde som sitt när hon började komponera sin egen musik. Den gav hennes låtar en alldeles speciell stämning. Vad är det som är så lockande med tramporgeln? Det pratar vi om med musikern Hampus Norén.
Vi träffar också musikern och vokalisten Belinda Kordic (STABB, Killing Mood, Crippled Black Phoenix). Hon har, precis som Nico, en sångröst som sticker ut. Och så pratar vi med Eva Bergström från punkbandet Mögel. 1982 spelade de förband åt Nico – ett kort möte som skulle göra starkt intryck.
Veckans programledare är Erik Sjölin.
-
Oljud och oväsen! Metal beskrivs oftast som detta av ett otränat öra. Vi väljer däremot att grotta ner oss totalt i genren noise och dissekera den fullt ut. Vad är noise egentligen? Om noise rock existerar, varför finns inte noise metal? Hur definierar man noise och var dras skiljelinjen? Allt detta och mycket mer försöker vi bena ut i avsnitt 148 samtidigt som vi redogör för genren kort ur ett historiskt perspektiv från 60-talets början, 80-talets nya utveckling och kommersialiseringen av musiken under 90-talet. Vi bjuder även på tre moderna noiseband vardera som håller fanan och utvecklar stilen idag. Allt är fan noise, även gutturala barnskrik!
Spellista:
Big Black - Bad Penny (Songs About Fucking / Touch And Go)
The Velvet Underground - The Gift (White Light/White Heat / Verve)
Unsane - Sick (Occupational Hazard / Relapse)
Lightning Bolt - 13 Monsters (Ride The Skies / Thrill Jockey)
Couch Slut - Rape Kit (My Life As A Woman / Handshake Inc.)
Bummer - Quadruple ZZ Top (Dead Horse / Thrill Jockey)
Elephant Rifle - Current Wars (Hunk / No List)
Uniform - I Am The Cancer (Shame / Sacred Bones)
Eye Flys - Nice Guy (Tub Of Lard / Thrill Jockey)
Whores - Bloody Like The Day You Were Born (Gold / Steamhammer)
-
I detta avsnitt ställer Jim och Gill de stora frågorna. Varför ser Uncharted-trailern ut som skräp? Varför tog det 66 år att översätta Finnegans wake till svenska? Och vad har egentligen Blade Runners Los Angeles gemensamt med Göteborg? Dessutom:
9:18 – Velvet Underground
Jimmy har sett Todd Haynes dokumentär om det extremt inflytelserika 60-talsbandet Velvet Underground och håller låda om drones, Warhols filmer och Lou Reeds allmäna rövighet.
31:10 – Anime-arkitektur
Gill har läst Stefan Riekeles bok “Anime Architecture: Imagined worlds and endless megacities” och fått hem en ultraflådig steelbook-utgåva av Ghost in the Shell. Således kan han inte hålla käft om arkitektur i japansk tecknad film.
Följ oss på twitter:
https://twitter.com/podemupcast
och instagram:
https://www.instagram.com/podemupcast/
-
Dekadensen förknippas oftast med det förra sekelskiftet. Salome dansar i slöjor med Johannes döparens avhuggna huvud på ett fat, klena estetmän med kvinnoskräck och syfilis, Medusahuvuden, anfrätt adel och en skrämd borgarklass.
Dekadensen var en reaktion mot industrialismen och den frambrytande moderniteten och man hyllade det artificiella.Nu pågår utställningen Dekadens på Dunkers Kulturhus i Helsingborg. Utgångspunkten där är William Hogarths svit Rucklarens Väg. Cecilia Blomberg och Katarina Wikars frågar konstprofessorn Gertrud Sandqvist var dekadensen står att finna idag. Har den tappat i status? Räcker det med att röka inomhus eller måste det till utsvävningar likt Berlusconis?Musik och texter: Om kvinnans uttryck av Baudelaire, I´ve written a letter to daddy med Bette Davis, Kadavret och Berusa er av Charles Baudelaire, La Decadanse av Serge Gainsbourg och Jane Birkin, Ett öppet ord av Ola Hansson, ur Venus i Päls av Leopold von Sacher-Masoch, Femme fatale med Nico och Velvet Underground, Venus in furs med Velvet Underground, Put the blame on mame med Rita Hayworth, Each man kills the thing he loves med Ingrid Caven, ur Plattform av Michel Houllebecq.Dekadent läsning: Bertha Funcke av Stella Kleve, Venus i päls av Leopold von Sacher-Masoch, Det ondas blommor av Charles Baudelaire, Sensitiva amorosa av Ola Hansson, Mot strömmen av J K Huysmans, Huset Hilton av Jerry Oppenheimer, Sixty selected drawings av Aubrey Beardsley.Dekadent alfabet: Anna Anka, Berlusconi, Casino, Dandyism, Esseintes, Förbrännande sinnlighet, Gainsbourg, Hyperesteticism, Iskyla, Jeunesse dorée, Könsäckel, Letargi, Melankoli, Nico, Opium, Paris Hilton, Q, Rökning, Syfilis, Tristessa, Unkenhet, Venus Im Pelz, Wanda, X, Y, Z, Ångest, Äckelältande, Övervikt.
